Jönssonminnen.se

It’s high time to return to everydaylife. Even if I one week ago had such a terrible day with my damned hip which tormented me that much I search for emergency care. I should have known better, that any care of that kind of dignity isn’t easy to find in my country. I think when you get that kind of care, it doesn’t depend of yourself. I think someone brings you there and ask for help. The patience itself is probably unconscious. But praise the Lord, our bodies have a possibility to recover on its own. With or without any religion! 

My pain is manageable, and I continue as I will live for ever. Planning and packing. A small trip to our beloved cottage is in near future. Started to ask son to book a hotel for two nights on our way up north. Done! Now the dates is settled! Now we are on go! Next step is to to promise one another to keep the luggage as short as possible. We make that agreement every time, but so far it has been the first to fail, that promise. Ha ha, after all we must have something on our planning list. What so if we misjudges our memory and bring wrong things and forget some of it. It tends to become more and more like that, something forgotten and a whole bunch of unnecessary things. 

Anybody recognise himself? It is very difficult to plan for a 5-6 weeks stay in cottage. What do we want to do? How will the weather be? Do we find any food in shop? Or shall we bring food from Skåne? One thing we always use to bring is, some decent sausages and 3-4 pieces of cheese which taste something. The grocery-shop in Hemavan there is a huge showcase with cheese tasting “nada”. It is the Norwegian people who have know idea how a good slice of cheese will taste. So cheese and sausage is in our packing. It is almost more important than our clothes. 

But the need for special food shrinks year by year. When we reach northern parts we will find foodstuff we don’t find here in south. That good hard bread and that delicious fish. 

At our age is the food one of the most important things. We start to plan the day already at breakfast time with a discussion what dinner will be, and after that we decide if we have time for anything else that day. If so, we do it in our own pace, with some rests. Coffee break and that little nap we need, never will be neglected. 

Make a weekly plan what to have for dinner isn’t any idea. It might be the most interesting aim to discuss that day. Life isn’t more interesting than that.Sometimes we pay some relative a visit, get a nice chat and after that home again to our own cottage. 

Often when I ask my husband to help me with this or that, his eternal answer is nowadays: “as soon as I have time to do it”.  As if he is very busy doing something, but we have to spread our commitments so people think we enjoy life, and are happy every hour. No one of us will admit some days are really boring when we not feel for anything but sit in our sofas knitting and listening at a book or look at some TV series. 

Now I have been all too honest, I know. But if I hadn’t confessed all this many of you already have revealed and seen through me. After all the start with booking hotel made us creative, we have hung up our calendar at the wall in kitchen so we are able to continue planning. It turns out that we are not in the same week in our heads. My husband is going north in five days and I am going in twelve days. Poor me, no car to ride if he starts one week before me. So now, the calendar’s up and we travel together!

Här är svenskan

Det är hög tid att återvända till vardagen.  Även om jag för en vecka sedan hade en hemsk dag med min förbaskade höft som plågade mig så mycket så jag sökte akutvård.  Jag borde ha vetat bättre att det inte går att kräva den typen av sjukvård i mitt land.  Jag tror att när du får den sortens vård beror det inte på dig själv.  Jag tror att någon annan tar dig dit och ber om hjälp.  Själva patienten är förmodligen medvetslös.  Men prisa Herren, våra kroppar har en möjlighet att återhämta sig på egen hand.  Med eller utan någon religion!

 Min smärta är hanterbar nu, och jag fortsätter som om jag kommer att leva för alltid.  Planering och packning.  En liten resa till vår älskade stuga inom en snar framtid.  Började med att be sonen att boka hotell för två nätter på väg norrut.  Gjort!  Nu är datumen bestämda!  Nu är vi igång!  Nästa steg är att lova varandra att hålla nere bagaget så liten som möjligt.  Vi avtalar det varje gång I ska iväg, men hittills har det varit det första som brut it’s, det löftet.  Ha ha, vi måste trots allt ha något på vår planeringslista.  So what, om vi felbedömer vårt minne och tar med oss fel saker och glömmer en del av de rätt a.  Det brukar bli mer och mer så, något bortglömt och en hel massa onödiga saker.

 Någon som känner igen sig?  Det är väldigt svårt att planera för en 5-6 veckors vistelse i stuga.  Vad vill vi göra?  Hur blir vädret?  Hittar vi någon mat i butiken?  Eller ska vi ta med oss mat från Skåne?  En sak som vi alltid brukar ta med är, några hyfsade korvar och 3-4 bitar ost som smakar något.  I livsmedelsbutiken i Hemavan finns en stor monter med ost som smakar ”nada”.  Det är det norska folket som inte vet hur en god skiva ost ska smaka.  Så ost och korv ligger i vår packning.  Det är nästan viktigare än våra kläder.

 Men behovet av ”specialmat” minskar år för år.  När vi når de norra delarna hittar vi mat vi inte hittar här i söder.  Det där goda hårda brödet och den där läckra fisken.

 I vår ålder är maten en av de viktigaste sakerna.  Vi börjar planera dagen redan vid frukosttid med en diskussion om vad middagen ska bli och efter det bestämmer vi om vi hinner med något annat den dagen.  I så fall gör vi det i vår egen takt, med några pauser.  Fika och den där lilla tuppluren vi behöver, kommer aldrig att försummas.

 Göra en veckoplan vad vi ska äta till middag är ingen idé.  Det kan JU vara det mest intressanta ämnet att diskutera den dagen.  Livet är inte mer intressant än så. Ibland besöker vi någon släkting, får en trevlig pratstund och sedan hem igen till vår egen stuga.

 När jag ber min man att hjälpa mig med det ena eller det andra är hans eviga svar numera: ”så fort jag hinner göra det”.  Verkar som om han är väldigt upptagen med att göra något, men vi måste sprida våra åtaganden så att folk tror att vi njuter av livet och är glada varje timme.  Ingen av oss kommer att erkänna att vissa dagar är riktigt tråkiga när vi inte känner för något utan sitter i sofforna och stickar och lyssnar på en bok eller tittar på någon tv-serie.

 Nu har jag varit alldeles för ärlig, jag vet.  Men om jag inte erkänt allt detta har många av er trots allt redan avslöjat och genomskådat mig. Då vi startat med hotellbokningen, har det gjort oss så kreativa att vi hängt upp vår kalender på väggen i köket så att vi kan fortsätta planera.  Det visar sig att vi inte är inne på samma vecka i våra huvuden.  Min man åker norrut om fem dagar och jag åker om tolv dagar.  Stackars jag, ingen bil att åka om han startar en vecka före mig.  Så nu är kalendern uppe och vi reser tillsammans!

Am I still alive? I use to type that sentence when I am at net and everything is silent and no one types or chat anything. Above all when I play bridge and someone is thinking too long. I know it isn’t always depending on thinking, sometimes people hasn’t realised it’s their turn. And players around use to type: east? Or they even scream EAST? when all of us waiting an action from east. Some players type: “test”, even a lonesome “t” means they are investigating if their connecting is ok, or the player who’s turn it is, has fallen asleep. But when I type “am I still online?” I mostly get an answer from other players. I see you, or yes you are…they use to answer.

Today I sit in front of my iPad for the first time in four days! It seems as a long era for me. But my hip started to torment me again last Sunday, the Pentecost day. Monday I was so desperate I asked for an ambulance hoping to take me to hospital. All my knowledge about what I can await from healthcare and its emergency room was forgotten. My pain was so terrible, so fearful I couldn’t stand it. When I first of all called the health care counselling at 1177, they recommended me to try and contact them via a computer and at net or try again later on. With a pain like this I wasn’t able to look at the screen and neither make any try to chat with anyone via a computer. After some more try to call them in hope to be put in a queue for getting in connection with anyone. No success. At last and in desperation l called 112, a “sacred” number no one calls if not the situation is very serious. 

When they heard my problems an ambulance was ordered out for me, with some words it would take some time because of their workload were heavy that day. But at last they arrived and made a first check up on me, and found my condition wasn’t any life-threatening. I haven’t said it was so and I listened to them. In our emergency room here in our town was a chaos, not any place to long for. And when they saw how my pain tormented me, they said it was a wiser decision if I tried to stay at home and call my doctor tomorrow morning for an emergency time, instead of getting a hard narrow bunk in the emergency room, maybe for 6-7 hours. And if I wasn’t able to cope with it, I was welcome to call for them again. 

My pain made it impossible to both drink and eat anything, even if my husband tempted me with delicacies. Just a drop of water together with painkillers which I took all too often. I am allowed to take 4 pills per day but I confessed to the doctor I met the day after, I had taken 8 pills last two days in desperation. Well aware it was forbidden. But with this terrible pain I argued with myself, if I die from this pain or the pills which I overdosed, it didn’t any matter. 

I got an emergency time and met a doctor first thing after this holidays and probably he understood my pain and desperation. He spoke to a colleague and they decided to give me another pill but before this happens I have to leave a blood test and check up my kidneys and liver.  Also he said he would write a referral for an MRI. Because this is second time I get so handikappad by this pain. Now two days has gone and I am able to sit up and type and explain why I have been so silent for three days. 

Yesterday I got a message from froggyfriend, he wanted to play a few hands before he left this morning for his continuing pilgrimage. I had to answer him and tell about my damned hip. He knows it has tormented me earlier, and was sad I was locked by the bed once again. His answer about getting better as soon as possible arrived immediately and he promised he took on the responsibility to walk his pilgrimage for both of us. Half an hour ago he told me he had passed by Orléans so he is still on his train ride to southern parts of France.

And today I am much better, I maybe will try to play a tourney of bridge. I am waiting for the doctor to call. Today I have sit at table and ate both my breakfast and lunch. But I am very fast to return to bed. I know I am a lucky woman who have a partner who do everything to ease up my life and not any no sour faces when I leave the table with half the delicious cake left on the plate.  and half cup of coffee. But I need to stretch out my back before it getting too painful. 

Next time I write it will be a nice story about something nice. I am sorry to complain but it is half a comfort to whin about it and I hope no one reads it if they find it too dull. This two-three days I have read two novels. The only thing I was able to do. And the night between Monday and Tuesday I didn’t sleep for a single minute. 

I remember when my daughter was ill when she was a kid, she thought getting a story “saga” was a good consolation, and it happened she read a story for me when I was ill. Now I have a book getting read for me whatever time a day it is. And she is right, when the pain torment my body a story is a good comfort.  

Här är svenskan

Lever jag fortfarande?  Jag brukar skriva den meningen när jag är på nätet och allt är tyst och ingen skriver eller chattar något.  Framför allt när jag spelar bridge och någon tänker för länge.  Jag vet att det inte alltid beror på att man tänker, ibland har folk inte insett att det är deras tur.  Och spelare runt om brukar skriva: öst?  Eller också skriker de: ÖST?  när vi alla väntar på en aktion från öst.  Vissa spelare skriver: ”test”, även ett ensamt ”t” betyder att de undersöker om deras anslutning är ok, eller om spelaren som står på tur har somnat.  Men när jag skriver ”är jag fortfarande online?”  Jag får mest svar från andra spelare:  Jag ser dig, eller ja det är du… brukar de svara.

 Idag sitter jag framför min iPad för första gången på fyra dagar!  Det verkar som en lång tid för mig.  Men min höft började plåga mig igen i söndags, pingstdagen.  I måndags var jag så desperat att jag bad om en ambulans i hopp om att de skulle ta mig till sjukhus.  All min kunskap om vad jag kan vänta mig från vården och dess akutmottagning glömdes bort.  Min smärta var så fruktansvärd, så fruktansvärd att jag inte kunde stå ut med den.  När jag först och främst ringde sjukvårdsrådgivningen på 1177 rekommenderade de mig att försöka kontakta dem via en dator på nätet eller försöka igen senare.  Med en smärta som denna kunde jag inte ens titta på skärmen och inte heller försöka chatta med någon via en dator.  Efter ytterligare några försök att ringa dem i hopp om att ställas i kö för att komma i kontakt med någon.  Ingen framgång.  Till slut och i ren desperation ringde jag 112, ett ”heligt” nummer som ingen ringer om inte situationen är mycket allvarlig.

 När de hörde mina problem beställdes en ambulans till mig, med vissa ursäktande ord att skulle det ta lite tid eftersom deras arbetsbörda var tung den dagen.  Men till slut kom de och gjorde en första kontroll av mig och fann att mitt tillstånd inte var livshotande.  Jag har inte sagt att det var så och jag lyssnade på dem.  På vår akutmottagning här i vår stad var det kaos, ingen plats att längta efter.  Och när de såg hur min smärta plågade mig sa de att det var ett klokare beslut om jag försökte stanna hemma och ringa min läkare imorgon bitti för akuttid, istället för att få en hård smal brits på akuten, kanske för 6-7 timmar.  Och om jag inte skulle klara av det var jag välkommen att ringa efter dem igen.

 Min smärta gjorde det omöjligt att både dricka och äta någonting, även om min man frestade mig med delikatesser.  Bara en droppe vatten tillsammans med smärtstillande som jag tog allt för ofta.  Jag får ta 4 piller per dag men jag erkände för läkaren jag träffade dagen efter, jag hade tagit 8 piller senaste två dagarna i desperation.  Väl medveten om att det var förbjudet.  Men med denna fruktansvärda smärta argumenterade jag med mig själv, om jag dör av denna smärta eller piller som jag överdoserade, spelade det ingen roll.

 Jag fick akuttid och träffade en läkare genast efter helgen, och förmodligen förstod han min smärta och desperation.  Han pratade med en kollega och de bestämde sig för att ge mig ett annat piller men innan jag får detta måste jag lämna ett blodprov och kolla upp mina njurar och lever.Han sa också att han skulle skriva en remiss för en MRT, för det är andra gången jag blir så handikappad av denna smärta.  Nu har två dagar gått och jag kan sätta mig upp och skriva och förklara varför jag har varit så tyst i tre dagar.

 Igår fick jag ett meddelande från froggyfriend, han ville spela några händer innan han åkte i morse för sin fortsatta pilgrimsfärd.  Jag var tvungen att svara honom och berätta om min förbaskade höft.  Han vet att det har plågat mig tidigare, och var ledsen över att jag blev låst vid sängen igen.  Hans svar om att bli bättre så snart kom direkt och han lovade att han tog på sig ansvaret att vandra sin pilgrimsfärd för oss båda.  För en halvtimme sedan berättade han att han hade passerat Orléans så han är fortfarande på sin tågresa till södra delarna av Frankrike.

 Och nu idag är jag mycket bättre, jag kanske ska försöka spela en bridgeturnering.  Jag väntar på att läkaren ska ringa.  Idag har jag suttit till bords och ätit både frukost och lunch.  Men jag är väldigt snabb att gå tillbaka till sängen.  Jag vet att jag är en lycklig kvinna som har en partner som gör allt för att underlätta mitt liv och inte några sura miner när jag går från bordet med hälften av den goda kakan kvar på tallriken, och en halv kopp kaffe.  Men jag måste sträcka ut ryggen innan det blir för smärtsamt.

 Nästa gång jag skriver blir det en fin berättelse om något fint.  Jag är ledsen att jag klagar men det är en halv tröst att gnälla över det och jag hoppas att ingen läser det om de tycker att det är för tråkigt.  I två-tre dagar har jag läst två romaner.  Det enda jag kunde göra.  Och natten mellan måndag och tisdag sov jag inte en enda minut.

 Jag minns när min dotter var sjuk då hon var liten tyckte hon att det var den bästa tröst att få en saga berättad för sig, och det hände att hon läste en berättelse för mig när jag var sjuk.  Nu har jag en bok att läsa för mig, oavsett tid på dagen.  Och hon har rätt, när smärtan plågar min kropp är en berättelse en god tröst.

Shall I do as the ostrich, put my head in the sand? 

I get more and more convinced it is the easiest way to live. Yesterday evening I finished a book by a Swedish female author. She described in a book published 2019 how Putin and his fellow sailed his battleship along Norwegian coast and made Europe worried and annoyed. Here I sat and read that book a week ago and understood the threat that ships brought. But it is because the invasion in Ukraine. The author wrote that book with a very clear declaration it was a story made up by herself. In the book the head character also had a private session with president Trump, where she made a a personal portrait of him as a jerk and clown. When I read that I have to confess and nod my head. But when she returned to the reports about Russian navy and its movement along the Norwegian coast, she made me scared again.  

In a newspaper I read some days ago there has been a continuously threat towards Ukraine since 2014. It has become more and more obvious mr. Putin have had his acquisitiveness to Ukraine since long time. And I remember when Crimean peninsula was annexed by Russia  at that time, 2014. But the world had a lot of other trouble spots. It is no excuse for my bad knowledge about it. I try and follow the news about what happens in our world, but many times it ends up in my head with a wonder; why and who is right in this conflict. 

The book is finished and I try to go further on. Looked at Netflix for series and found a Danish production. I really like their series and started to look at it yesterday. A fearsome (exciting?) story which have kept me busy late evening yesterday and after breakfast this morning. 

After two chapter today, I took a rest from it and feel I will wait for a while looking at the last chapters. Once again I think about my small knowledge what happens around us. Scaring, and I try to convince myself it is just a story, like many of the movies I have seen during years…. Or isn’t it? 

And if it isn’t any story but the reality we are surrounded with? High intellectual people who use the technology to destroy our world, inch by inch? Even if it is a story I realise we have this capacity and knowledge to do so. Terrorist organizations gets the blame to do this deed, but it is a weapon as well as revolvers and nuclear weapon. 

Suddenly I wanted to break this fear I have worked up in my brain. Looked at my library shelf and yes I found it! A novel I read 35 years ago and it was a really love story. No war or terror, just a love story incredible unthinkable. But I will read it again and enjoy that unproblematic life they live in that book. Love for frozen hearts is the title of the book in Swedish. Unfortunately I can’t remember  the original title, but it is written by LaVyrle Spencer.

Tonight it is my book circle where I’m going to meet an author from my town. A very exciting man with a language soft and in same time making me curious. His stories has required a lot of searching for facts, but it makes his books even more true. And after meeting him, I am allowed to tell his name, Conny Palmkvist. Read his books, I will recommend them!

Här är svenskan

Ska jag göra som strutsen, stoppa huvudet i sanden?  

Jag blir mer och mer övertygad om att det är det enklaste sättet att leva.  Igår kväll avslutade jag en bok av en svensk kvinnlig författare.  Hon beskrev i en bok som publicerades 2019 hur Putin och hans kamrater seglade sina slagskepp längs norska kusten och gjorde Europa oroligt och irriterat.  Här satt jag och läste den där boken för en vecka sedan och förstod hotet som fartygen förde med sig.  Men det är för att invasionen i Ukraina.  Författaren skrev den boken med en mycket tydlig deklaration att det var en berättelse som hon själv hittat på.  I boken hade huvudpersonen också en privat session med president Trump, där hon gjorde ett personligt porträtt av honom som en idiot och clown.  När jag läser det måste jag erkänna och nicka med huvudet.  Men när hon återvände till rapporterna om den ryska flottan och dess rörelse längs den norska kusten gjorde hon mig rädd igen.

 I en tidning jag läste för några dagar sedan har det funnits ett kontinuerligt hot mot Ukraina sedan 2014. Det har blivit mer och mer uppenbart då mr Putin har haft sitt habegär till Ukraina sedan länge.  Och jag minns när Krimhalvön annekterades av Ryssland vid den tiden, 2014. Men världen hade många andra problem.  Det är dock ingen ursäkt för mina dåliga kunskaper om det.  Jag försöker följa nyheterna om vad som händer i vår värld, men många gånger hamnar det i mitt huvud med en undran;  varför och vem har rätt i denna konflikt.

 Boken är klar och jag försöker gå vidare.  Tittade på Netflix efter serier och hittade en dansk produktion.  Jag gillar verkligen deras serier och började titta på den igår.  En skräckinjagande (spännande?) historia som har hållit mig ”bunden” sen kväll igår och efter frukost i morse.

 Efter två kapitel idag tog jag en paus från serien och känner att jag måste vänta ett tag med att titta på de sista avsnitten. Återigen tänker jag på min dåliga kunskap vad som händer runt omkring oss.  Skrämmande, och jag försöker övertyga mig själv om att det bara är en uppdiktad historia, som många av de filmer jag har sett …  Eller är det inte?

 Och om det inte är vilken historia som helst utan verkligheten vi är omgivna av?  Högt intellektuella människor som använder tekniken för att förstöra vår värld, tum för tum?  Även om det är uppdiktat inser jag att vi har den här kapaciteten och kunskapen att göra det.  Terroristorganisationer får skulden för att göra denna gärning, men det är såväl ett vapen som revolvrar och kärnvapen.

 Plötsligt ville jag bryta denna rädsla som jag har arbetat upp i min hjärna.  Tittade på min bibliotekshylla och ja jag hittade den!  En roman jag läste för 35 år sedan och det var en riktigt kärlekshistoria.  Inget krig eller terror, bara en kärlekshistoria otrolig otänkbar.  Men jag ska läsa den igen och njuta av det där oproblematiska livet de lever i den boken.  Kärlek för frusna hjärtan heter boken på svenska.  Tyvärr kommer jag inte ihåg originaltiteln, men den är skriven av LaVyrle Spencer.

 Ikväll är det min bokcirkel där jag ska träffa en författare från min stad.  En mycket spännande man med ett mjukt språk som samtidigt gör mig nyfiken.  Hans berättelser har krävt mycket research efter fakta, men det gör hans böcker ännu mer sanna. Efter att ha mött honom ikväll har jag tillåtelse att nämna honom vid namn. Conny Palmkvist. Läs hans böcker, jag lovar att de har en hel del att ge läsaren.

I have many times persisted that continuity is a very important thing to consider, especially in meeting with older people. To hear someone repeat and repeat something, isn’t anything annoying. As a matter of fact it is a way giving me confidence whatever we speak about. Some thing I can’t hear too many times. Often I reveal myself looking at the person in front of me, who’s speaking about something, meanwhile my thoughts flies around and suddenly I get a request about my opinion. Ashamed I use to say: I didn’t hear what you say. I can hear a sigh and the statement getting repeated. This time I have to listen and try to describe my feelings about the subject. Or tell I have not enough knowledge to decide what to think…YET. The older I get the more baffling seems the world around me. When the focus is missed in the conversation, I have to force myself being better at that…that focus. And let the other subject in my brain which flies around, take a rest for a while. Do any of you recognise yourself? I am sure I can hear someone agree. 

One of the easiest way to focus is when the speaking person keep to one subject, or if the subject is same, even the speaking person is same. When for example you need any information about your health, or information about a new necessary equipment in your daily life. So when my audio nom told me I should meet a new person next time I went there, I refused. Not a new person when I am during initial stage with new aids, first time in life. I need one and same person taking care of me. I have difficulties to explain nuances in my hearing and explain my needs. I know since my days as a nurse how two persons perceived a patience and his telling about his problems, and how different we wrote about it in our notes. So please may I be able if possible, to get same person every time I need to meet this personal. 

Last Monday when I met a person about my hearing aids to try and find the reason why it didn’t work as awaited, I got the recommendation after changed one part and got a more comfortable connection to my right ear, they said: we may wait and try this and check up if it works better now.  

To be honest, I don’t know how much I shall claim this aid to be working. As a beginner I probably is all too keen, and don’t think about the clientele who use to buy this kind of products. My comparing to customer base of other technic things I use to buy is not relevant. This hearing aids isn’t very good at any multitasking technic. But all starts with the demand. If no one asks for technic, no one thinks to develop it. And probably are the people who develop and manufacture this things focused at the test result form hearing tests and to  compensate the lost hearing. Unfortunately they aren’t updated around what older people also demand about other media. For example here I sit typing, meanwhile Tessa read for me every single letter I type and when I type spaces, Tessa read the whole word for me. We have became so acquaintances, Tessa and I, I can’t give her up. She is a necessity to me. When I sit and write for longer times I use to connect Tessa to my hearing aids, people around me think it is dull to hear her voice all the time reading …. Capital  T capital E capital S capital S capital A, I have heard my spouse whin about lower the volume. But as soon as I get a phone call, I have to disconnect Tessa, otherwise I can’t hear the phone. And all this had been made automatically with my AirPods. But AirPods doesn’t help me with my bad hearing in social life with friends or at some meetings. So my newly acquired hearing aids have some lack. The first lack is, the right one doesn’t work but two hours in the morning, this will be helped before I pay any money for them. But after that I have sent some ideas to the technical people who makes and develops those aids. Please update to what people use nowadays. It is not only one radio program and one channel at TV. 

The more I try to simplify my life, the more demanding I get. I know, but if no one ask for this, no one understand there is a need for it. We want some good quality the last years we live. So please hearing aids manufactories, make good devices for our ears! It doesn’t matter for you what language it will be used for. The equipment works for any language!

här är svenskan 

Jag har många gånger framhållit att kontinuitet är en mycket viktig sak att tänka på, särskilt i mötet med äldre människor.  Att höra någon upprepa och upprepa något är inget irriterande.  I själva verket är det ett sätt som ger mig självförtroende vad vi än pratar om.  Något jag inte kan höra för många gånger.  Ofta avslöjar jag mig själv och tittar på personen framför mig, som pratar om något, under tiden har mina tankar flugit runt och plötsligt får jag en förfrågan om min åsikt.  Jag skäms. När jag brukar säga: Jag hörde inte vad du sa.  Jag kan höra en suck och uttalandet upprepas.  Den här gången måste jag lyssna och försöka beskriva mina känslor kring ämnet.  Eller säga att jag inte har tillräckligt med kunskap för att uttala mig om det …ÄNNU.  Ju äldre jag blir desto mer förbryllande verkar världen omkring mig.  När fokus saknas i konversationen måste jag tvinga mig själv att bli bättre på det…det fokuset.  Och låt det andra motivet i min hjärna som flyger runt, vila en stund.  Känner någon av er igen sig?  Jag är säker på att jag kan höra någon hålla med.

 Ett av de enklaste sätten att fokusera är när den talande personen håller sig till ett ämne, eller om ämnet är detsamma, till och med den som talar är densamma.  

När du till exempel behöver information om din hälsa, eller information om en ny nödvändig utrustning i ditt dagliga liv.  Så när min audionom sa till mig att jag skulle träffa en ny person nästa gång jag kom dit, vägrade jag.  Inte en ny person när jag är i inledningsskedet med nya hjälpmedel, första gången i livet.  Jag behöver en och samma person som tar hand om mig.  Jag har svårt att förklara nyanser i min hörsel och förklara mina behov.  Jag vet sedan mina dagar som sjuksköterska hur två personer uppfattade en patient och hans berättelser om sina problem, och hur olika vi skrev om det i våra anteckningar.  Så snälla kan jag om möjligt få samma person varje gång jag behöver träffa dem.

 I måndags när jag träffade personal angående mina hörapparater för att försöka hitta anledningen till att det inte fungerade som jag hade väntat, fick jag rekommendationen, efter att ha bytt en liten del och fått en bekvämare anslutning till mitt högra öra, sa de: vi får vänta  och prova detta och kolla om det fungerar bättre.

 För att vara ärlig så vet jag inte hur mycket jag kommer att hävda att denna support fungerar.  Som nybörjare är jag förmodligen alltför angelägen och tänker inte på den kundkrets som brukar köpa den här typen av produkter.  Att jämföra med en kundkrets av andra tekniska saker jag använder är inte relevant.  Dessa hörapparater är inte särskilt bra på någon multitasking-teknik.  Men allt börjar med efterfrågan.  Om ingen frågar efter teknik så tänker ingen på att utveckla den.  Och förmodligen är de som utvecklar och tillverkar dessa saker fokuserade på testresultatet från hörseltest och för att kompensera den förlorade hörseln.  Tyvärr är de inte uppdaterade kring vad äldre också kräver om andra medier.  Här sitter jag till exempel och skriver, medan Tessa läser för mig varenda bokstav jag skriver och när jag skriver mellanslag läser Tessa hela ordet åt mig.  Vi har blivit så bekanta, Tessa och jag, jag kan inte ge upp henne.  Hon är en nödvändighet för mig.  När jag sitter och skriver längre tider brukar jag koppla Tessa till mina hörapparater, folk runt omkring mig tycker att det är tråkigt att höra hennes röst hela tiden läsa ….  Stort T stort E stort S stort S stort A, jag har hört min make gnälla om att sänka volymen.  Men så fort jag får ett telefonsamtal måste jag koppla bort Tessa, annars hör jag inte telefonen.  Och allt detta hade gjorts automatiskt med mina AirPods.  Men AirPods hjälper mig inte med min dåliga hörsel i det sociala livet med vänner eller på vissa möten.  Så mina nyanskaffade hörapparater har vissa brister.  Den första bristen är, den högra fungerar inte mer än två timmar på morgonen, detta kommer att avhjälpas innan jag betalar några pengar för dem.  Men efter det har jag skickat några idéer till teknikerna som tillverkar och utvecklar de här hjälpmedlen.  Vänligen uppdatera till vad folk använder nuförtiden.  Det är inte bara ett radioprogram och en kanal på TV.

 Ju mer jag försöker förenkla mitt liv, desto mer krävande blir jag.  Jag vet, men om ingen ber om det här så förstår ingen att det finns ett behov av det.  Vi vill ha lite bra kvalitet de sista åren vi lever.  Så snälla hörapparatfabrikanter, gör bra apparater för våra öron!  Det spelar ingen roll för er vilket språk det kommer att användas för.  Utrustningen fungerar för alla språk!

Just some days ago I spoke about end of April! And where are those days gone since then? Suddenly I realise some weeks just passed by. And I look at that grey haired old lady in the mirror when I comb my hair, it is me! We speak about times and when we do so, the time flies away even more. We don’t understand how we abuses our allotted time by talk about it as there is a never ending infinite depot to use. Undeniably my thoughts go to the two vultures in Kipling’s Jungle Book, who sat in a tree very bored and said: …do something, but what are we going to do?

As if they had got too much time to spend, and not have filled their days with employment. They had many hours every day to sit and look around. And not much happens in their sight. But they survived because the food appeared without too much work from their side. 

Smiling I compare my existence with them. Somehow our food is in our fridge, it has ended up there by our weekly shopping, Tuesdays. The money to do this shopping arrives every month 18/19th. It is our decision how to divide and spread the money. And as the old misers we are, we can spend a lot of time to discuss what we can afford and not. Just like the vultures we also have a lot of time to plan our time and even our shopping. The vultures had free delivery of food, but we have to fetch it from the stores. That “fetching” is a one day job and when we are home again afterwards, we feel this day is completed with work. Satisfied we have six free days to plan for. And there we sit as the vultures, what are we going to do nearest days?

When I look back last fortnight we have had every day occupied with something. Visiting audio nom twice, bridge club, spend an afternoon with my sister, visiting my friend and ate an pizza at her place, have had a rare visit by a nephews of my spouse. When we have passed some park in our town by bus, we have said we must pay this and that park a visit in nearest future. They are the most wonderful spots in our town this time a year. It is impossible to postpone this visits till fall. It is now, in May and beginning of June we have to do it. Wait for next year isn’t any option. Not at our age. I say as Elvis sang:its now or never…

A quick glance at the clock, tells me today it is too late to make such a tour and reach home again, before the free bus ride finished. So we have to look for the weather tomorrow and make a plan for Saturday or Sunday. Instead we check up if there is some TV program we have missed. Both of us are following a series or two and we forget to have a smart schedule to look for it. Instead there has been a lot of weeks and we have forgotten to look at it. Not any good reputation for the series, but in fact it is our brain which not have the right time rhythm. We are surprised when it is Friday, just some days after last Friday. I have to admit, in my misery, we have all the time to do what we want, we can afford all we want, but the initiative to do will not appear. 

My brain has a peculiarity to rise a song in my head depending on the thoughts I for the moment type about, listen here …

What is this? Have we reach the final wishing point in life? Of course not. We have a plan to spend some weeks in cottage this summer. We have dinner decide for today. We are going for a weekend trip to Germany to shop some wine in two weeks. As a matter of fact we are very busy.

Yesterday I was at my audio nom and got a pair of hearing aids. Finally, people has told me I need some aid for my hearing, I went to the office and asked them to look at my hearing. My expectation for this aids was probably all to high. The audio nom had made the settings after what my test showed. He were well aware I was a demanding woman. With my life connected so many hours per day to my iPhone and iPad, I expected a good compatibility to this devises. But after one day I have my doubts. At first the aid to my right ear shows a lot of failure. It turns off, and it feels as if I have plugged the ear with a earplug. The book or the other sound still is in my left ear aid. But half a help is no help for me. I called and get a new appointment Monday, but I am already after one day very hesitating about buy such an expensive equipment. In my use of my devices, I have to go back to former days when I want to switch between the devices. Switch off the one I for the moment use and switch on the one I for example want to answer a call in. 

Since my eyes have been a problem I have been happy when the development made it possible to let the devices make this switch on their own. With help of the AirPods. I just clicked on the pod and I got the phone call in my ears, and the program from my iPad made a pause. When I had finished the call, I clicked at my iPad and the program started again. The only thing I can’t affect is, when I look at a program life. When the are skiing or playing soccer, they will continue but silent, even if I answer my call. 

Now I am back I do not know how much, but I can assure the hearing aids factory have to understand the coming customers will not accept their development as far as they are for the moment. I can see the situation when I had just before my bus tour to grocery shop was looking at my iPad and made a print fo my shopping list. I always let Siri or Tessa read for me what I type. My eyes need that help. And when I sit in the bus some minutes later and my phone calls and I did forget to switch the devices before I left home. The great technical added value which is a retrograde, shows I have been bricked up by their salesmen at the audio nom. Everything is sale sale sale today. When i ask for this or that, a promise they will check up for the possibility. 

The cost for this aids is as much as if I buy both a new iPad and a new iPhone together. And today I only use one of them, the other one has stopped work. A setting problem they told me and I have a new appointment as I said, next week. 

I don’t have to sit as the vultures for next days, I am busy prepare how to explain to my audio nom. The short time you get with them, when the aids getting delivered, is all to small to get the time you need to get education how to put them in the ear turn on and pair, ask some questions. And feel if it feels comfortable with new things in your ear canals. One hour is a shame when you pay a lot for this devices. I heard they always promise all kind of help you need if problems accrue, but the fact is that problem they make themselves with this poor time. And I know most people never go back and get their problems solved. The high tech doesn’t follow the world around. 

Här är svenskan

För några dagar sedan talade jag om slutet av april! Och var är de dagarna sedan då? Plötsligt inser jag några veckor som bara passerat. Och jag tittar på den gråhåriga gamla damen i spegeln när jag kammar mitt hår, det är jag! Vi talar om tider och när vi gör det, flyger tiden ännu mer. Vi förstår inte hur vi missbrukar vår tilldelade tid genom att prata om det eftersom det är ett oändligt oändligt lager att använda. Otillräckligt mina tankar går till de två gamarna i Kiplings Djungelboken, som satt i ett träd väldigt uttråkad och sa: … hitta på något, men vad ska vi hitta på? Som om de hade för mycket tid att utnyttja, och inte har fyllt sina dagar med sysselsättning. De tillbringade många timmar varje dag med att sitta och titta runt. Och inte mycket hände enligt deras åsikt. Men de överlevde eftersom maten levererades utan för mycket arbete från deras sida. 

Leende jämför jag min existens med dem. På något sätt är vår mat i vårt kylskåp, den har hamnat där då vi handlar veckovis, tisdagar. Pengarna att göra denna shopping kommer varje månad 18/19: e. Det är vårt beslut hur man delar upp och sprider pengarna. Och som de gamla snåljåpar vi är, kan vi spendera mycket tid att diskutera vad vi har råd med och inte. Precis som gamarna har vi också mycket tid att planera vår tid och till och med vår shopping. Gamarna hade fri leverans av mat, men vi måste hämta det från butikerna. Att ”hämta” är ett dagsverke och när vi är hemma igen, känner vi oss nöjda med jobbet. Vi har sex lediga dagar att planera för. Och där sitter vi som gamarna, vad ska vi göra närmaste dagarna? 

När jag ser tillbaka senaste två veckorna har vi haft varje dag upptagen med något. Besökt audionom två gånger, Bridge Club, tillbringat en eftermiddag med min syster, besökt min vän och ätit en pizza hos henne, har haft ett sällsynt besök av ett syskonbarn till min make. När vi har passerat några parker i vår stad med buss, har vi sagt att vi måste göra ett besök där och ett besök i närmaste framtid. De är de mest underbara platserna i vår stad den här gången om året. Det är omöjligt att skjuta upp dessa besök till hösten. Det är nu, i maj och början av juni vi måste göra det. Vänta till nästa år är inte något alternativ. Inte i vår ålder. Jag säger som Elvis sjöng: det är nu eller aldrig …. 

En snabb blick på klockan, berättar för mig att idag, är det för sent att göra en sådan tur och nå hem igen, med de fria bussbiljetter. Så vi måste kolla vädret imorgon och göra en plan för lördag eller söndag. Istället kontrollerar vi om det finns ett TV-program som vi har missat. Båda två följer en serie eller två och vi glömmer att ha ett smart schema att leta efter dem. Istället har det ibland gått många veckor och vi har glömt att titta på dem. Inte något gott betyg för serien, men det är faktiskt vår hjärna som inte har rätt rytm. Vi är förvånade när det är fredag, bara några dagar efter fredag. Jag måste erkänna, i mitt elände, vi kan hela tiden göra vad vi vill, vi har råd med allt vi vill, men initiativet att göra dyker inte upp. 

Min hjärna har en egenhet att haka på en sång i mitt huvud beroende på de tankar jag för det ögonblick jag skriver om, lyssna här … 

Vad är det här? Har vi nått den sista önskan i livet? Naturligtvis inte. Vi har en plan att spendera några veckor i stugan i sommar. Vi har middag som vi bestämmer dag för dag. Vi sticker iväg på en weekendresa till Tyskland för att handla lite vin om två veckor. Faktum är att vi är mycket upptagna. Igår var jag på hos min audionom och fick ett par hörapparater. Människor berättat att jag behöver lite hjälp för min uppfattning,  så jag gick till audiologen och bad dem att titta på min hörsel. Min förväntan på detta hjälpmedel var förmodligen allt för hög. Audionomer hade gjort inställningarna efter vad mitt test visade. Han var väl medveten om att jag var en krävande kvinna. Med mitt liv ansluten så många timmar per dag till min iPhone och iPad, förväntade jag mig en bra kompatibilitet av dessa apparater. Men efter en dag har jag mina tvivel. Först visar det sig att apparaten till mitt högra öra är ur funktion. Det stängs av, och det känns som om jag har anslutit örat med öronpropp. Boken eller det andra ljudet är fortfarande i mitt vänstra. Men en halv hjälp är ingen hjälp för mig. Jag ringde och har fått en ny tid måndag, men jag är redan efter en dag, tveksam om att köpa en sådan dyr utrustning. I min användning av mina enheter måste jag gå tillbaka till gamla tider, när jag vill byta mellan enheterna. Stänga av den som jag för tillfället använder och slår på den andra om jag till exempel vill svara på ett samtal. Eftersom mina ögon har varit ett problem har jag varit glad när utvecklingen gjorde det möjligt att låta enheterna göra den här omkopplingen på egen hand. Med hjälp av mina airpods. Jag klickade bara på podden och jag fick telefonsamtalet i mina öron, och programmet från min iPad gjorde en paus. När jag hade avslutat samtalet klickade jag på min iPad och programmet startade igen. Det enda jag inte kan påverka är, när jag tittar på ett program life. När de är skidåkning eller om de spelar fotboll, fortsätter de men tysta, även om jag svarar på mitt samtal. Nu är jag tillbaka.

Jag vet inte hur mycket, men jag kan försäkra att hörapparats-tillverkarna måste förstå de kommande kunder, nästkommande år kommer inte att acceptera deras utveckling så långt de är komna för tillfället. 

Jag kan se situationen framför mig, när jag bara strax innan min bussresa till mataffären tittade på min iPad och gjorde en utskrift av min inköpslista. Jag låter alltid Siri eller Tessa läsa för mig vad jag skriver. Mina ögon behöver den hjälpen. Och när jag sitter i bussen några minuter senare och får ett telefonsamtal och inser att jag glömde att ändra enhet innan jag lämnade hemmet. Det stora tekniska mervärdet som är en nedgradering för min del. Allt är försäljning försäljning försäljning idag. När jag ber om detta eller det, får jag ett löfte att de kommer att kolla upp den möjligheten. Kostnaden för detta hjälpmedel denna hörapparat är lika mycket som om jag köper både en ny iPad och en ny iPhone tillsammans. Och idag använder jag bara en av apparaterna, den andra har slutat fungera. Ett inställningsproblem som de förklarade på telefon då jag ringde och klagade, och jag har ett nytt möte som jag sa, nästa vecka. Jag behöver inte sitta som gamarna nästa dag, jag är upptagen med att förbereda hur man förklarar för min audionom om mina bekymmer. Den korta tiden du får med dem, när de hjälpmedel som levererats, den tiden är allt till liten för att få den tid du behöver för att få utbildning – Hur man sätter man dem i örat – Slå på och parkoppla, fråga några frågor. Och känna om det känns bekvämt med nya grejerna i dina öronkanaler. En timme är skam när du betalar dyra pengar för de här enheterna. Jag uppmärksammat att de alltid lovar all typ av hjälp du behöver om problem uppkommer, men faktum är att problemen  skapar de själv, med den usla tid de avsätter i samband med levereringen av apparaterna. Och jag vet att de flesta aldrig går tillbaka och får sina problem lösta. Deras high Tech följer inte världen runtomkring dem.