Jönssonminnen.se

Splash splash, my steps sounds with my rubber boots on my feet, I don’t have to be careful. I walk ”at west” to our loo and listen to the sharp ripples from the stream, the stream which is nearly dry the days without any precipitation. I can decide at least 20 millimetres of rain has fallen last hours, this early hours at night, just before dawn. But now it has stopped rain and a nice wind from west promise some weather with maybe sun and following lukewarm water in my shower. 

Back in cottage and breakfast in front of us, my husband tells me how to manage the path to the loo. If you holding the right edge of the path and not in middle, you don’t have to get that wet. I looked at him, smiling, and told him I do as children use to do, they’re stomping in the puddles and it splash high around them.
I do so too and it is really a pleasure to do. What a joy to stand there and feel as if I am transferred many many years back to childhood. My thoughts are, how many women at my age uses rubber boots and feel the freedom being in a world no one questions, neither dress nor manners. I don’t wait any answer from husband, his nodding has already revealed to me, he isn’t surprised. And a silent mumbling from him about why he thinking of guide me through difficulties here in life. I solve the problems in my own way, and without any shyness. As long as I never tell anyone about my cheap entertainments, like splashing water around me, he thinks I am allowed to do so. 

I stand there and think of rest of Europe, the heat torment our whole world, many big areas burn around Mediterranean countries and in my hometown it is too hot to stay outdoors. Here I stand and have turned my face to that wonderful wind from west and stomp my feet in some puddles. This is one of many reasons why I like the climate up here. I am meant to be in chillier climate than that weather forcing us to go to beaches and bath in the oceans. My lake beside cottage is much more useful to chill the white wine in, than to bath in. And fish some salmon like fish. So the shower may wait until our Lord has let the sun shine for a while, and ta da! Our shower temperature is perfect.

This way of living, as we do up here in cottage, makes us much more perceptive to what weather we have and what we have to wait for next hours. 

Yesterday I read a book about meditation and contemplation, sat with my knitting and listened to my audiobook. Compared to our living for the moment. We wait for the weather to be right for a baking day. We need some higher degrees and the wind from right direction. When I realise we are almost in some meditative pace with our planning. We don’t rushing away to do it the moment we feel for, we wait for the right circumstances. But when that circumstances appear, there isn’t any time for hesitation. So the planning how to do is made since long. Our starting distance isn’t long. 

Tonight we are going to Tärnaby for a cultural events. Then I have to dress and behave myself….

här är svenskan

Plask plask, låter mina steg med gummistövlarna på fötterna, jag behöver inte vara försiktig.  Jag går ”väst” till vår toalett och lyssnar på de höga sorlet från bäcken, bäcken som är nästan torr dagarna utan nederbörd.  Jag kan av ljudet bestämma att det har fallit minst 20 millimeter regn de senaste timmarna, så här tidigt på natten, strax före gryningen.  Men nu har det slutat regna och en ljum vind från väst lovar lite väder med kanske sol och efterföljande ljummet vatten i min dusch.

 Tillbaka i stugan och med frukosten framför oss berättar min man för mig hur jag ska hantera hur man går vägen till toaletten.  Om du håller den högra kanten av stigen och inte i mitten behöver du inte bli så blöt.  Jag tittade på honom leende och sa till honom att jag gör som barn brukar göra, de stampar i pölarna och det skvätter högt runt dem.
Det gör jag också och det är verkligen ett nöje att göra.  Vilken fröjd att stå där och känna mig som om jag förflyttats många många år tillbaka till barndomen.

Mina tankar är hur många kvinnor i min ålder som använder gummistövlar och känner friheten att vara i en värld ingen ifrågasätter, varken klädsel eller uppförande.  Jag väntar inte på något svar från maken, hans nickande har redan avslöjat för mig, han är inte förvånad.  Och ett tyst mumlande från honom om varför han tänker vägleda mig genom svårigheter här i livet.  Jag löser problemen på mitt eget sätt, och utan någon som helst blyghet.  Så länge jag aldrig berättar för någon om mina billiga nöjen, som att plaska vatten runt mig, så anser han att jag får göra det.

 Jag står där och tänker på resten av Europa, värmen plågar hela vår värld, många stora områden brinner runt Medelhavsländerna och i min hemstad är det för varmt för att vistas utomhus.  Här går jag och har vänt ansiktet mot den där underbara vinden från väst och stampar med fötterna i några pölar.  Det är en av många anledningar till att jag gillar klimatet här uppe.  Det är meningen att jag ska vara i kyligare klimat än det vädret som tvingar oss att gå till stränder och bada i haven.  Min sjö bredvid stugan är mycket mer användbar till att kyla det vita vinet i än att bada i. Och fiska lite laxlik fisk.  Så duschen får vänta tills vår Herre har låtit solen skina ett tag, och ta da!  Vår duschtemperatur är perfekt.

Det här sättet att leva, som vi gör här uppe i stugan, gör oss mycket mer uppmärksamma på vilket väder vi har och vad vi har att vänta på de kommande timmarna.

 Igår läste jag en bok om meditation och kontemplation, satt med min stickning och lyssnade på min ljudbok.  Jämför med vårt boende för tillfället.  Vi väntar på att vädret ska bli rätt för en bakdag.  Vi behöver några högre grader och vinden från rätt håll.  Då inser jag att vi nästan är i något meditativt tempo med vår planering.  Vi rusar inte iväg för att göra det i det ögonblick vi känner för, vi väntar på de rätta omständigheterna.  Men när de omständigheterna dyker upp finns det ingen tid för att tveka.  Så planeringen hur man gör har gjorts sedan länge.  Vår startsträcka är inte lång.

 Ikväll åker vi till Tärnaby för ett kulturevenemang.  Då måste jag klä mig och bete mig…

We have been here up north for three weeks by now. Where do the time pass by this fast? Most of the time we are lazy very lazy. Some days we drive to the grocery shop for some milk. Or some potatoes. But daily life is just about to survive in a very slow pace. Mondays starts with a phone call and a talk to my sister. I hear she hasn’t a lot to do either, but we discuss older peoples life and problems. Today she called and I was just about to enjoy my toast and coffee. I promised to recall as soon as I was finished with my breakfast. I don’t like to chew and speak at the same time, and a fresh toasted toast you can’t sneak with, it sounds crash crash when you chew. I asked if I might call when I was finished with breakfast and so I did. 

Around the world there is a lot of huge problems, the heat torment people in Southern Europe and the war in Ukraine makes the whole world very insecure. My sister and I see the most difficult problems as this, we will not chew toasts in our sister’s ear during phone call. 

It starts to be twilight late evenings and we’ll see another summer ending. The sun raise and set same day, not as we saw the first days when we had arrived cottage when the sunset time was after midnight. A phenomena I found very funny when I saw it presented in figures in calendar. 

Up here north, the summer use to end some weeks in August, turning to autumn. We know when we heading south the summer lasts some more month. It is our way to handle the heat during summer, to spend the hottest time up here. We are not finished with the baking yet. But today I got a letter with a new appointment for my eye treatment. Now we have that date when we plan our both stay up here and our trip back to south. We had guests from Helsingborg last week. My son and his wife came and celebrated me at my birthday. My dear froggyfriend sent a greeting celebrating me, but he has dropped the knowledge about my age, I am sure it is so. He has told me,  his daughter asked for my age when he mentioned it was my BD at the Bastille Day. Probably she knows since earlier about my age. 

Yesterday we have been to the village to try a restaurant. The restaurants pops up and disappears in this village so every year we have to test some new places to get some food when we want to be lazy and eat at any other places but home. Thursday we want to go somewhere where we can get some fast food. We are going to a meeting and listen to an author who has written some books we have read. I find it interesting to meet authors which books I have read. To see they are ordinary people and not any unattainable persons. And I am convinced they need to meet their readers.

Some days with rather chilly weather and rain back and forth make it perfect stay indoors weather. Meanwhile I read about the heat and burning landscapes in Southern Europe, I sit and knit and read my audiobooks. Yes I say books, because I for the moment read two books at same time. I change between them depending on what mood I am in for the moment. One of them is a very sad dramatic story about a pair of young people separated by the WW2. And the other one is a new detective story with a touch of humorous persons. And my knitting is soon at the end of my knitting life. I have decide this will be the four last bolls of yarn I work with. Two pairs of mittens in that wonderful challenging pattern, and after that the rest of yarn to end the huge shawl knitted from my last yarn. An era of knitting life is finished. But as a precaution, I use to say: never say never…

I have changed my mind earlier in life. And can do so again. 

Här är svenskan

Vi har varit här uppe i norr i tre veckor nu.  Var försvinner tiden?  För det mesta är vi lata väldigt lata.  Vissa dagar kör vi till mataffären för att få lite mjölk.  Eller lite potatis.  Men det dagliga livet är precis på väg att överleva i en väldigt långsam takt.  Måndag började med ett telefonsamtal med min syster.  Jag hör att hon inte har så mycket att göra heller, men vi diskuterar äldre människors liv och problem.  Idag ringde hon då jag precis skulle njuta av mitt rostade bröd och kaffe.   Jag gillar inte att tugga och prata samtidigt, och en nyrostad toast kan du inte smyga med, det låter krasch krasch när du tuggar.  Jag frågade om jag fick ringa när jag var klar med frukost och det gjorde jag.

 Runt om i världen finns det en massa enorma problem, värmen plågar människor i Sydeuropa och kriget i Ukraina gör hela världen väldigt osäker.  Min syster och jag ser de svåraste problemen som detta, vi vill inte tugga rostat bröd i vårt systers öra under telefonsamtal.

 Det börjar bli skymning sena kvällar och vi ser ännu en sommar närmar sig sitt slut.  Solen går upp och går ner samma dag, inte som vi såg de första dagarna när vi hade kommit till stugan när solnedgången var efter midnatt.  Ett fenomen som jag tyckte var väldigt lustigt när jag såg det presenterat i siffror i väderalmanackan.

 Här uppe i norr brukar sommaren sluta några veckor in i augusti för att övergå till höst.  Vi vet då  vi åker söderut varar sommaren någon månad till.  Det är vårt sätt att hantera värmen under sommaren, att tillbringa den varmaste tiden här uppe.  

Vi är inte klara med bakningen än.  Men idag fick jag ett brev med en ny tid för min ögonbehandling.  Nu har vi det datumet då vi planerar både vår vistelse här uppe och vår resa tillbaka till söder.  Vi hade gäster från Helsingborg förra veckan.  Min son och hans fru kom och firade mig på min födelsedag.  Min kära froggyfriend har tappat vetskapen om min ålder, jag är säker på att det är så.  Han har berättat att hans dotter frågade efter min ålder när han nämnde att det var min födelsedag på deras nationaldag.  Förmodligen vet hon sedan tidigare om min ålder. Troligen ett försök att skylla henne för sin egen glömska.

 Igår var vi in till byn för att prova en restaurang.  De dyker upp och försvinner i den här byn så varje år måste vi testa några nya ställen för att få lite mat när vi vill vara lata och äta på andra ställen än hemma.  Torsdag skall vi åka någonstans där vi kan få snabbmat.  Vi ska på ett möte efteråt och lyssna på en författare som har skrivit några böcker vi har läst.  Jag tycker det är intressant att träffa författare vars böcker vi har läst.  Att se att de är vanliga människor och inte några ouppnåeliga personer.  Och jag är övertygad om att de behöver träffa sina läsare.

 Dessa dagar med ganska kyligt väder och regn från och till gör det perfekt att vistas inomhus.  Under tiden läser jag om värmen och brinnande landskap i Sydeuropa, jag själv sitter och stickar och läser mina ljudböcker.  Ja jag säger böcker i plural, för jag läser för tillfället två böcker samtidigt.  Jag byter mellan dem beroende på vilket humör jag känner för stunden.  En av dem är en mycket sorglig dramatisk berättelse om ett par unga människor som skildes åt av andra världskriget.  Och den andra är en ny deckare med en touch av humoristiska personer.  Och min stickning är snart i slutet av mitt stickliv.  Jag har bestämt mig för att detta ska vara de fyra sista garnnystan jag jobbar med. Två par vantar i det där underbara utmanande mönstret, och efter det resten av garnet för att avsluta den enorma sjalen som stickas av mitt sista garn.  En era av stickning är över.  Men som en försiktighetsåtgärd brukar jag säga: säg aldrig aldrig…

 Jag har ändrat mig tidigare i livet.  Och kan göra det igen.

Once upon a time there was an author Aisipos, who wrote a lot of tales. Many of them about animals. Probably you have heard the tale about The hare and the turtle, or The boy and the wolf. Some of this tales the animals talks like human, and most of them has an ethical and moral message.  When I was a kid my mother often asked me if I got the sensmoral from the tale she just had read to me. I can remember I nod and agreed, but frankly I had no idea what she talked about. But I loved to hear about the wolf and the kids and all other animals in the stories she told me.  

My son had a favourite program at TV when he was very little. It was about an owl who read the newspaper about what happened in the her world, in the world of fables. What happened in secret forest and in creepy forest… the wolf who played harmonica and the beaver brothers when they built some vehicles… he never got tired of those tales.

And I must admit I was happy when I had time to look at them, I continue to listen to fables. A friend of mine has no idea how skilled he is to write this kind of tales, fables. But he knows by now how it amuses me, and he keeps me updated what happens to Jeera. I have written earlier about Jeera Rice, and here you have more about him. 

Thank you Giridharan for this story.

Back with a Bang !

When we got back to Chennai home after 3 months, I was mildly surprised to see no sign of Jeera Rice on Day 1.

After all, we knew through video footage that he was regularly visiting our house during our absence…

On next day, I stepped out after breakfast with a song on my lips and I was stopped in my tracks by the Return of Jeera !

He gave me a mew lashing for the next three minutes : ‘ Where the hell  were you all these days ? You know I could have starved to death !’ 

I looked him over and mildly replied,’you seem quite fine, if anything a bit more rounded than when we left..’

‘ That’s beside the point’ he mewed back, ‘ anyway now that you are back, feed me Now !’

I pulled out a slice of bread and put it on his feeding point on the wall outside the kitchen and he quickly polished it off. 

But he continued to sit there and mew at me, much to the irritation of Honey who was cooking,’ I thought we had gotten rid of him…’

‘You ate that bread.  What else do you want?’ I asked him.   

‘ Some fish of course’ he promptly replied.   

‘ Sorry, no fish is available. Now get lost and try your luck tomorrow’ I shot back.

He left for then but returned after 30 minutes and mewed again.

‘Now what do you want?’ I asked him wearily.

‘ One more slice of bread. After all, you did not feed me for 90 days, so there is a quite a backlog…’

G

Many a slip…

Jeera Rice was super excited.

After a week of eating servings of  bread, a new day had come and the fish monger had come visiting to our home.

Jeera expressed his happiness joyfully, mewing loudly .

Unfortunately for him, his happy mewing attracted the attention of Trump, the orange alpha tom cat of the vicinity.

Trump simply chased Jeera away and took his position at the head of the ‘ dining table’ and waited.

Jeera was nowhere even the beta tomcat of the ares, closer to omega I reckon and no position to confront Trump.

He simply slunk away sadly.

I was in no mood to feed the local bully and simply put the fish back in the refrigerator. 

Two days later, Jeera made an entry but now a silent one.

He seemed to have learnt from his mistake and did not do anything to attract the attention of Trump.

He sat quietly, ate his fish ( looking over his shoulder many times ) and slunk quietly away…

G

A Fish a Day…

I was sleepily making tea in the morning when Jeera came to the kitchen window and went,’ Meow, Meow, Meow’ Much like a police siren.

‘Now what, Jeera ?’ I asked him tiredly.

‘ The fisher monger has brought fish ‘ he informed excitedly. ‘ Get us both some’ .

‘ We both had fish only yesterday, Jeera ’ I told him patiently.

‘ But that was yesterday, what about today ? Anyway, if you do not want fish, get me at least some’    

‘In any case Jeera, I cannot ‘get’ fish. I have to pay money and buy !’ I explained.

Jeera was lost in thought for a moment.’ Oh, is that why he chases me away when I ask him for fish ? Because I have no money ?’

‘ Yes, Jeera’

He then became indignant,’ why does he charge money for fish? Why can he not give it free ?’

‘ Because Jeera, he pays money in the market to buy fish himself. So he cannot give it away free’ 

That gave him pause for a moment. 

Then he comes up with ‘ I heard Stalin is giving free rice to poor people. Why can he not give free fish to poor cats ?’

‘That’s an excellent idea, Jeera. Put up a petition to Stalin through your Cats Association. I will support you whole heartedly. At least then, I do not have to answer you on fish supplies every day… ‘

G   

Note : Stalin is the Chief Minister of Tamilnadu.

A Hurt Jeera…

Honey came down from her terrace garden and announced, ‘ He is lying behind my pots and not moving…’

I knew who she was talking about. ‘ Yes, he did not even come to eat his daily bread yesterday’ I said thoughtfully. 

‘ I think he is injured. I do not want him to die in my garden’ she announced dramatically.

That got me going and rushed upstairs, to find him lying lazily in the shade behind two pots.

He mewed at seeing me, and I walked all around him, but saw no signs that he was injured in any way. 

I came down relieved, but then he came down as well and sat at his ‘ dining table’ and mewed ‘ Give me fish!’

All I had was bread, so bread it was.

He was upset, ‘ you disturbed my siesta for This? ‘

‘I thought you were hurt ! I exclaimed.

‘ I am hurt alright, by your serving me bread instead of fish’ he shot back.

Touche ! 

G    

Jeera becomes a basket case… 

 Friday evening, the household maid announced arrival of an injured warrior at our doorstep. 

Jeera Rice, injured badly from a catfight.

Inspection showed once side of his face bitten and badly swollen. 

I offered him some bread, but he looked at me sadly and walked away.

The maid said that he could not eat solid food because of his injury.

Saturday morning he was still lying around in our garden. 

But we offered and he drank some milk.

Honey then put me on a project : ‘ Get him medical assistance. I do not want him to die ! ‘

Taking the help of pet loving niece Madhumita, I located a dispensary.

Janaki loaned me her basket to transport him.

He came willingly enough, when Merlyn , my sis-in-law picked him up and quickly ‘ basketed’ him. 

So Sunday Morning, we were at BMAD ( Besant Memorial Animal Dispensary ) , run as a service by the Theosophical society in Besant Nagar.

We were waiting for our turn outside when this lady walks out after treating her pet.

She addresses me, ‘ they will ask for money, but do not pay them. It is FREE ! ‘

I did not respond to her, and was talking to Merlyn, ‘ they will probably ask for contribution to support their running..’

The lady was most disappointed with me, so she now goes to Merlyn and reiterates: DO NOT PAY, IT IS FRRREEEEE’ 

Free fascinates Indians no end and they want to share the free with all their country persons !

Jeera was equally co-operative with the doctors, got his wound cleaned and treated and took his pain killer injection.

The doctor who treated him and wrote his case sheet was tickled no end by his name, he told his fellow doctor, ‘ his name is Jeera Rice !’ 

The doctor told us ‘bring him back again tomorrow!’

So we decided to keep him in basket for another day, but Jeera who was clearly feeling better mewed his displeasure.

An hour later, he tipped the basket and ran away.

No sign of him for two days…

G  

PS : I did pay them a donation

*Some days after this last story I asked Giri about any sign of Jeera, (he has become an issue to me as well). And Giri answered: He made a flying visit to our house like Prime Minister Modi’s visit to our city the same day,  refused a bowl of milk we offered him and flew away in his helicopter for his next appointment. Inga-Lill’s comment: I don’t know who was offered the milk, but whatever!!!!  Jeera is back !

Här är svenskan

Det var en gång en författare Aisipos, som skrev många sagor.  Många av dem handlar om djur.  Du har förmodligen hört sagan om haren och sköldpaddan, eller Peter och vargen.  I vissa av dessa berättelser pratar djuren som människor, och de flesta av sagorna har ett etiskt och moraliskt budskap.  När jag var liten frågade min mor mig ofta om jag förstod sensmoralen i berättelsen hon just hade läst för mig.  Jag kan minnas att jag nickade och höll med, men ärligt talat hade jag ingen aning om vad hon pratade om.  Men jag älskade att höra om vargen och djurungarna och alla andra djur i berättelserna hon berättade för mig.

  Min son hade ett favoritprogram på TV när han var väldigt liten.  Den handlade om en uggla som läste dagstidningen om vad som hände i hennes värld, i fablers värld.  Vad som hände i hemliga skog och i läskiga skog… vargen som spelade munspel och bäverbröderna när de byggde sina fordon… han tröttnade aldrig på de sagorna.

  Och jag måste erkänna att jag blev glad när jag hann titta på dem, jag fortsätter att lyssna på fabler.  En vän till mig har ingen aning om hur skicklig han är att skriva den här typen av sagor, fabler.  Men han vet vid det här laget hur det roar mig, och han håller mig uppdaterad om vad som händer med Jeera.  Jag har skrivit tidigare om Jeera Rice, och här har ni mer om honom.

  Tack Giridharan för denna berättelse.

Tillbaka till en utskällning!

När vi kom tillbaka hem till Chennai efter 3 månader, blev jag lätt förvånad över att inte se några tecken av Jeera Rice under dag 1.

När allt kommer omkring visste vi genom videofilmer från övervakningskameran att han regelbundet besökt vårt hus under vår frånvaro…

Nästa dag klev jag ut i trädgården efter frukost med en sång på mina läppar och jag stoppades av den återvändande Jeera!

 Han gav mig en jamande föreläsning under de följande tre minuterna: ”Var fan har du varit alla dessa dagar?”  Du vet att jag kunde ha svultit ihjäl!’

 Jag tittade på honom och svarade milt: ’Du verkar ha det ganska bra, om något lite mer rundad än när vi reste..’

 ”Det har inte med saken att göra”, jamade han tillbaka, ”i alla fall, nu när du är tillbaka, mata mig nu!”

 Jag tog fram en skiva bröd och lade den på hans matställe vid väggen utanför köket och han svepte snabbt i sig den.

 Men han fortsatte att sitta där och jama mot mig, till stor irritation för Honey som lagade mat, ’Jag trodde att vi hade blivit av med honom…’

 ”Du åt det där brödet.  Vad vill du ha mer?’ frågade jag honom.

 ”Några fiskar såklart” svarade han snabbt.

 ”Tyvärr, ingen fisk är tillgänglig.  Gå nu iväg och pröva lyckan imorgon, svarade jag.

 Han gick, men kom tillbaka efter 30 minuter och jamade igen.

 ’Vad vill du nu?’ frågade jag honom trött.

 ”En skiva bröd till.  När allt kommer omkring har du inte matat mig på 90 dagar, så det finns en ganska stor eftersläpning…’

 G

Många smällar…

 Jeera Rice var superglad.

Efter en veckas ätande av brödportioner hade en ny dag kommit och fiskhandlaren hade kommit på besök hem till oss.

 Jeera uttryckte sin lycka med glädje och jamade högt.

Tyvärr för honom, väckte hans glada jamande uppmärksamhet från Trump, den orange alfa-katten i närheten.

Trump jagade helt enkelt iväg Jeera och tog sin position i spetsen vid ”matbordet” och väntade.

Jeera var inte ens beta-katt, närmare omega-katt tror jag och inte i position att konfrontera Trump.

Han smög bara sorgset iväg.

Jag var inte på humör till att mata den lokala översittaren och satte helt enkelt tillbaka fisken i kylskåpet.

Två dagar senare gjorde Jeera ett inträde men nu tyst.

Han verkade ha lärt sig av sitt misstag och gjorde ingenting för att locka Trumps uppmärksamhet.

Han satt tyst, åt sin fisk (tittade sig om över axeln många gånger) och smög sen tyst iväg…

 G

En fisk om dagen…

 Jag kokade sömnigt te på morgonen när Jeera kom till köksfönstret och sa, ’Mjau, Mjau, Mjau’ Ungefär som en polissiren.

 ’Vad nu, Jeera?’ frågade jag honom trött.

 ”Fiskhandlaren har tagit med fisk”, informerade han upprymt.  ”Ge oss båda lite”.

 ”Vi hade ju båda fisk  igår, Jeera”, sa jag tålmodigt till honom.

 ”Men det var igår, hur är det idag?  Hur som helst, om du inte vill ha fisk, skaffa mig åtminstone lite’

 ”Trots allt Jeera, jag kan inte ”få” fisk.  Jag måste betala pengar och köpa!’ förklarade jag.

 Jeera var vilse i tankarna för ett ögonblick.’ Åh, är det därför han jagar bort mig när jag ber honom om fisk?  För att jag inte har några pengar?

 ”Ja, Jeera”

 Då blev han indignerad, varför tar man betalt för fisk?  Varför kan man inte ge det gratis?

 ’ därför dear Jeera, man betalar pengar på marknaden för att köpa fisk.  Så man kan inte ge bort det gratis”

 Det gav honom en paus en stund.

 Sedan kommer han på ”Jag hörde att Stalin ger gratis ris till fattiga människor.”  Varför kan han inte ge gratis fisk till stackars katter?

 ”Det är en utmärkt idé, Jeera.  Lägg upp en petition till Stalin* genom din kattförening.  Jag kommer att stötta dig helhjärtat.  Då behöver jag åtminstone inte svara dig om fiskangelägenheter varje dag…

 G

 * Stalin är Tamilnadus chefsminister.

 G

 En sårad Jeera…

 ”Honey” kom ner från sin terrassträdgård och tillkännagav: ’Han ligger bakom mina krukor och rör sig inte…’

 Jag visste vem hon pratade om.  ”Ja, han kom inte ens för att äta sitt dagliga bröd igår”, sa jag lite eftertänksamt.

 ”Jag tror att han är skadad.  Jag vill inte att han ska dö i min trädgård”, meddelade hon dramatiskt.

 Det fick mig att resa mig och rusa upp på övervåningen, för att hitta honom liggande lat i skuggan bakom två krukor.

 Han jamade när han såg mig, och jag gick runt honom, men såg inga tecken på att han var skadad på något sätt.

 Jag kom ner lättad, men så kom han ner också och satte sig vid sitt ’matbord’ och jamade ’Ge mig fisk!’

 Allt jag hade var bröd, så bröd blev det.

 Han var upprörd; ’ störde du min siesta för detta?  ’

 ’Jag trodde att du var sårad!  utbrast jag.

 ”Jag är bara skadad av att du serverar mig bröd istället för fisk” replikerade han.

 Touche !

 G

Jeera blir en fall för buren…

  Fredagkväll anmälde hembiträdet ankomsten av en skadad krigare vid vår tröskel.

 Jeera Rice, skadad svårt från en kattfight.

 Inspektion visade genast sidan av hans ansikte bitet och svårt svullet.

 Jag erbjöd honom lite bröd, men han tittade sorgset på mig och gick därifrån.

 Hembiträdet sa att han inte kunde äta fast föda på grund av sin skada.

 Lördagmorgon låg han fortfarande i vår trädgård.

 Men vi bjöd på mjölk och han drack lite.

 Honey gav mig sedan på ett projekt: ’Ge honom medicinsk hjälp.  Jag vill inte att han ska dö!  ’

 Med hjälp av husdjursälskande systerdotter Madhumita hittade jag ett apotek.

 Janaki lånade mig sin korg för att transportera honom.

 Han kom villigt nog, när Merlyn, min svägerska hämtade honom och snabbt ”burade in” honom.

 Så söndag morgon var vi på BMAD (Besant Memorial Animal Dispensary), som drivs som en tjänst av det teosofiska samhället i Besant Nagar.

 Vi väntade på vår tur utanför när en dam kommer ut efter att ha fått behandlat sitt husdjur.

 Hon tilltalar mig, ’de kommer att be om pengar, men betala dem inte.  Det är gratis !  ’

 Jag svarade henne inte men pratade vidare med Merlyn, ”de kommer förmodligen att be om bidrag för att stödja deras verksamhet…”

 Damen var mest besviken på mig, så hon går nu till Merlyn och upprepar: BETALA INTE, DET ÄR GRAAAAATIS…….

 Gratis fascinerar indier till fulländning, och de vill dela det fria med alla sina landsmän!

 Jeera var samarbetsvillig med läkarna, fick sina sår rengjorda och behandlade och tog sin smärtstillande injektion utan vägran.

 Läkaren som behandlade honom och skrev hans journalblad var oerhört road av hans namn, han sa till sin medläkare, ’han heter Jeera Rice!’

 Läkaren sa till oss ”kom tillbaka med honom imorgon!”

 Så vi bestämde oss för att hålla honom i buren en dag till, men Jeera som helt klart mådde bättre jamade sitt missnöje.

 En timme senare tippade han buren och stack sin väg.

 Inget spår av honom på två dagar…

 G

 PS: Jag betalade en donation till dem

*Några dagar efter den här sista berättelsen frågade jag Giri om något tecken på Jeera, (han har också blivit ett problem för mig). Och Giri svarade: Han gjorde ett flygbesök i vårt hus som premiärminister Modis besök i vår stad samma dag,  vägrade en skål med mjölk som vi erbjöd honom och flög iväg i sin helikopter för nästa möte. Inga-Lills kommentar: Jag vet inte vem som erbjöds mjölken, men vad som helst!!!! Jeera är tillbaka!

 

What’s the difference? Ask a young kid and you get one answer and if you ask an adult you probably get another more specific answer. Undoubtedly the kid will refer to some food he/she as disgusting or delicious, but the adult maybe refers to the feeling of dirt or sweat. I remember how my mother with a very sharp reprimand ordered me to go and wash my hands when I just sat down at the dinnertable. There I sat looking at my hands and didn’t understand why I should do so. The hands was just a slightly soiled, not much. I found it unnecessary to both use lukewarm water, soap and a towel for this state, it will be the same in nearest hour again. So when I hesitated, my mother repeated her order and in an even more distinct tune, I didn’t dare to refuse any longer. She had to blame herself when I worn out both her soap and towel. In my early childhood I can remember I wish I was a negro girl, because they never got any dirty hands, and if they got, I wasn’t that obvious on their hands as on mine. When I was 9 years old (or young?) i saw a negro person for the first time IRL. It was at the exhibition H55 in my town. My father brought me to that exhibition to listen to Jussi Björling, one of the greatest opera tenors in world at that time. There wasn’t any seats, all audience where standing in front of the scene. As a rather short person at my age, 9 years, my father lifted me up at his shoulders so I should be able to look at the performance. A few meters from us there was a man, a black man! The first coloured man I have seen in my life. Unfortunately I couldn’t see his hands, if they were dirty or not. But his dress was adorable some white shirt and with a lot of embroideries, so probably he had washed his hands before he put on his clothes. 

Some years later in my teenage period, my references about dirt and smell was another. As a teenager i started to notice my body get sweaty in hot weather, and it was so disgusting in my opinion, but as a matter of fact it was not any news. The sweat wasn’t new but the smell which followed. The hormones in the body changes and the senses about disgusting or nice smells developed at that time. 

The consciousness for my appearance suddenly woke up. It was obvious when I had eaten some spicy food and the sweat smelled from for example species or onion. A very embarrassing situation. When my fracks and blossens were wet in the armpits I felt ashamed too. 

The “new” girl had a lot of problems. Not just the wish to disappear from earth when this sweat became visible, as well as her white skin which never get sun tanned was a dilemma. I don’t know when I started to buy a product at the chemistry named “aluminium chloride” or when I started to buy chestnut water in same shop. The chestnut water I anointed at the skin of the legs and they got a “nice” brown colour. Now people didn’t ask me anymore if I didn’t want to be outdoors, when they saw my pale skin. My skin doesn’t get tanned by sun, just some freckles on my nose and arms.

The brown colour lasted till it started to rain, and the legs got striped. What a displeasing discovery. My expensive bottle of chestnut water, it was almost all my pocket money waste on a product flushed away! Next time I could afford any kind of beauty products I bought a bottle of aluminium chloride. A little bottle 125 ml cost a fortune, but I was able to apply a thin layer in my armpits, and the annoying sweat was stopped for some hours. I felt secure and urban. 

When I discussed some of those memories with my husbands sisters, they didn’t have any chemistry with such products, but they told me about the wrapping paper around coffee parcel, that red once, they were perfect to rub their cheeks and they left a nice rouge at their faces. Even some charcoal or soot from the wood stove to make a liner around their eyes were efficient. It has always been a wish to improve the appearance of the Lords basic. I can remember when my brothers spent a long time in front of the mirror trying to get the right big wave in their hair, over the forehead. With help of some crème and water. I have many times think of this neck stiffness this hairstyle caused them. I am sure after they succeeded they were anxious not to ruin the result. 

After some years I bought both antiperspirants and a product “tan without sun”. The deodorants became necessarily in daily hygiene habits, but tan without a sun I didn’t bought when I realised it lasted not much longer than chestnut water affect. Even if it never turned striped, it bleached away in a couple of days. Unfortunately my skin in my armpits started to react about some brands of deodorants. The wish to avoid that not fresh feeling and wet blouses around the armpits was a new dilemma. Suddenly an even older memory popped up in my head. My aunt, and her morning toilet. She used a powder, a talcum powder, and the fragrance was nice. She lived in a very small apartment and the hygiene facilities was very small too. Her sink in the kitchen was her bathroom as well. And the rug at floor was clotted with white talc after her morning toilet. But she smelled clean and neath. I get some of her talc to use at my body at once. What a luxury for my six years old body. I felt specially chosen! To try such a womanly product. 

I found a pot with this talc at my store, the same brand, and after about sixty years it still smell the same. Maya a Spanish famous manufacturer of both hygienic and beauty-products. And when I used it last, I remembered what my sister in law once told me. She worked with the home care service to older people, and she said most homes she visited smelled dirty and a slight whiff of urine. But when she entered the home of one of the ladies she appreciated the smell of talc of Maya. Every time I use my talc I think of that statement from my sister in law. May my home not be any whiff from any unpleasant odours. 

Här är svenskan

Vad är skillnaden? Fråga ett litet barn och du får ett svar och om du frågar en vuxen får du förmodligen ett annat, mer specifikt svar. Tveklöst kommer barnet att beskriva någon mat han/hon hänvisar till som äckligt eller gott, men en vuxen hänvisar kanske till känslan av smuts eller svett. Jag kommer ihåg hur min mor med en mycket skarp reprimand beordrade mig att gå och tvätta mina händer när jag bara satte mig till bords vid middagen. Där satt jag med mina händer och förstod inte varför jag skulle göra det. Händerna var bara lite smutsiga, inte mycket. Jag tyckte att det inte var nödvändigt att både slösa ljummet vatten, tvål och handduk för detta lilla, de kom att vara likadana inom närmaste timmarna igen. Så när jag dröjande tvekade, upprepade min mor sin uppmaning och i en ännu tydligare ton,  jag vågade inte att vägra längre. Hon fick skylla sig själv när jag slitit ut både hennes tvål och handdukar. 

I min tidiga barndom kan jag komma ihåg jag önskade att jag var en negerflicka, för att de aldrig fick några smutsiga händer, och om de fick, var det inte så uppenbart på deras händer som på mig. När jag var 9 år gammal (eller ung?) såg jag en färgad människa för första gången IRL. Det var på utställningen H55 i min stad. Min far tog mig en gång till den utställningen för att lyssna på Jussi Björling, en av de största operatenorerna i världen vid den tiden. Där var inte några sittplatser, hela publiken stod upp framför scenen. Jag, en ganska kort person i en ålder av 9 år såg ingenting då jag stod på marken, så min far lyfte upp på sina axlar så jag skulle kunna titta på föreställningen. Några meter från oss stod det en man, en svart man! Den första färgade mannen jag har sett i mitt liv. Tyvärr kunde jag inte se händerna, om de var smutsiga eller inte. Men hans klädsel var en vacker vit skjorta med massor av broderier, så förmodligen hade han tvättat sina händer innan han satte på sig sina kläder. 

Några år senare i min tonårsperiod var mina preferenser om smuts och lukt en annan. Som tonåring började jag märka att min kropp blev svettig i varmt väder, och det var så äckligt enligt min åsikt, men det var faktiskt inte några nyheter. Svetten var inte ny men lukten som följde. Hormonerna i kroppen förändras och sinnena om äcklig eller trevlig lukt utvecklats vid den tiden. Medvetenheten för mitt utseende vaknade plötsligt. Det var uppenbart då jag hade ätit lite kryddig mat och svetten luktade, av till exempel kryddor eller lök. Det var en mycket pinsam situation. När mina klänningar eller blusar var plaskblöta i armhålorna kände jag mig också obekväm. Den ”nya” tjejen hade många problem. Inte bara önskan att försvinna från jorden när det här med svetten blev synligt, även min vita hud som aldrig blev solbrun var ett dilemma. Jag vet inte när jag började köpa en produkt på apoteket med namnet ”aluminiumklorid” eller när jag började köpa kastanjevatten i samma butik. Kastanjevatten smorde jag på benen och de fick en ”fin” brun färg. Det hindrade folk att fråga om jag inte ville vara utomhus, när de såg min bleka hud. Min hud blir inte solbränd, bara några fräknar på min näsa och armar. Den bruna kastanjevattenfärgen varade tills den började regna, och mina ben blev randiga. Vilken otrevlig upptäckt. Min dyra flaska kastanjevatten, där var nästan alla mina fickpengar på den produkten bortkastade! 

Nästa gång jag hade råd med någon form av skönhetsprodukter köpte jag en flaska aluminiumklorid. En liten flaska 125 ml kostade en förmögenhet, men jag kunde applicera ett tunt lager i mina armhålor, och den irriterande svetten stoppades i några timmar. Jag kände mig säker och världsvan. 

När jag diskuterade några av dessa minnen med mina mans systrar, hade de ingen apotek inom räckhåll med sådana produkter, men de berättade för mig om omslagspapperet runt kaffepaketet, så rött, de var perfekta att gnugga på sina kinder och de lämnade en fin rouge på deras ansikten. Även lite kol, sot från vedspisen för att göra lite liner runt ögonen var effektivt. 

Det har alltid varit människans önskan att förbättra utseendet på vår herres bas-skapelse. Jag kan komma ihåg när mina bröder tillbringade en lång tid framför spegeln och försökte få den rätta stora vågen i håret, över pannan. Med hjälp av lite brylcrème och vatten. Jag har många gånger tänkt på den deras stela nackar. Den här frisyren orsakade dem det. Jag är säker på att då de lyckats med den så kallade ”brassen” var de angelägna  att inte förstöra resultatet. 

Efter några år köpte jag både antiperspiranter och en produkt ”Brun utan sol”. Deodoranterna blev nödvändiga i dagliga hygienvanor, men solbränna utan  sol köpte jag inte längre när jag insåg att det inte var mycket bättre än kastanjevatten. Även om det aldrig orsakade randiga ben, blektes det bort på ett par dagar. Tyvärr började min hud i mina armhålor reagera mot vissa märken av deodoranter. Önskan att undvika en ofräsch känsla och våta blusar runt armhålorna var ett nytt dilemma. 

Plötsligt poppade ett äldre minne i mitt huvud. Min faster, och hennes morgon toalett. Hon använde ett puder, ett talkpuder, och doften var mysig. Hon bodde i en mycket liten lägenhet och hygienmöjligheterna var också mycket små. Hennes handfat i köket var också hennes badrum. Och mattan på golvet var plättad med vit talk efter hennes morgon toalett. Men hon luktade ren och fin. Jag fick lite av hennes talk att använda på min kropp en gång. Vilken lyx för min sex år gamla kropp. Jag kände mig speciellt utvald! Och vad jag luktade gott hela den dagen! Att prova en sådan kvinnlig produkt. 

Jag hittade en förpackning med denna talk i min butik, samma märke, och efter ungefär sextio år luktar det fortfarande detsamma. Maya en spansk känd tillverkare av både hygieniska och skönhetsprodukter. Och när jag använde den varan, kommer jag ihåg vad min svägerska en gång berättade för mig. Hon arbetade i hemtjänsten hos äldre människor, och hon sa att de flesta hem hon besökte luktade smutsiga och en liten smula av urin. Men när hon kom hos en av de damer hon besökte, uppskattade hon doften av talk, Maya. Varje gång jag använder min talk tänker jag på det uttalandet som min svägerska sa. Må mitt hem inte ha någon aning av några obehagliga lukter.

Twilight. It is already showing we approach darker times. One week after the summer solstice

And some heavy clouds bursting with thunderstorms, makes the midnight light forgotten. For the moment we are are the only summer guests around. So if we want any other company we have to talk to the birds, which we do when we go outdoors. We have an obstinate finch who we hear all the time. Doesn’t he get tired sitting like that and repeat his boring sjeee-sjeee. Maybe his wife like that “song” but we don’t. There is many more birds with much more enjoyable singing. The other day when we sat and had a “fika”, we were entertained by a corncrake feeding two of her babies who followed her and begged for food. We enjoyed the sight and said to each other we found the baby birds very cute. After a while a magpie arrived with her family. Baby magpies, but how they behaved! As robbers and not very nice sound either. We were disappointed our corncrakes flew away. I asked my husband if we were seen as racists when we preferred one kind of bird before  another? Even the cuckoo we don’t like. Especially when we know that cuckoo prefers the nest of the redstart. This tiny little bird get such a voracious baby to feed up. Not curious she will be fed up!

You get like this when you spend some time up here in the mountains. Speaking about two things, birds and the weather. 

I have studied the calendar and have seen a funny fact. The sun raise at  twenty five minutes after one o’clock in the morning and it doesn’t set before forty minutes after midnight next day. I have looked and found it peculiar. But it is because of the daylight saving time. Still I sit and think: from dusk to dawn, is it a long time or is it short time? 

I read about a man from Netherlands who had payed a lot to spend 72 hours in absolutely silence. In a house of glass in a forest. Any communication wasn’t allowed, no phones or computers. Just a book. His wife had refused to follow him. And I can imagine, two can not be all quiet for 3 days. 

Must admit, I smiled when I read it and thought, he might borrow our finch, the boring one. 

Monday tomorrow, washing day. We aren’t idle. Every day we have something to do, but we do it slowly so we seems to be occupied all the time. 

Här är svenskan

Skymning.  Det syns redan att vi närmar oss mörkare tider.  En vecka efter sommarsolståndet

 Och några tunga åskvädersmoln, gör att midnattsljuset gömmer sig.  För tillfället är vi de enda sommargästerna som finns här.  Så om vi vill ha något annat sällskap måste vi prata med fåglarna, vilket vi gör när vi går utomhus.  Vi har en envis fink som vi hör hela tiden.  Blir han inte trött av att sitta så och upprepa sin tråkiga sjeee-sjeee.  Kanske gillar hans fru den där ”sången”, men det gör vi inte.  Det finns många fler fåglar med mycket trevligare sång.  Häromdagen när vi satt och hade en ”fika” blev vi underhållna av en sädesärla som matade två av sina bebisar som följde henne och tiggde om mat.  Vi njöt av synen och sa till varandra att vi tyckte att fågelungarna var väldigt söta.  Efter ett tag kom en skata med sin familj.  Skator, men hur de betedde sig!  Som rånare och inte särskilt trevligt ljud heller.  Vi var besvikna att våra sädesärlor flög iväg.  Jag frågade min man om vi sågs som rasister när vi föredrog en sorts fågel framför en annan?  Inte heller göken gillar vi.  Speciellt när vi vet att göken föredrar rödstjärtens bo.  Den här lilla fågeln får en så glupsk bebis att föda upp.  Inte konstigt att hon blir trött!

 Man blir så här när man tillbringar lite tid här uppe i fjällen.  Bara tala om två saker, fåglar och vädret.

Jag har studerat kalendern och har sett ett roligt faktum.  Solen går upp tjugofem minuter efter klockan ett på morgonen och den går inte ner förrän fyrtio minuter efter midnatt nästa dag.  Jag har tittat och funnit det konstigt.  Men det är på grund av sommartid.  Ändå sitter jag och tänker: från skymning till gryning, är det lång tid eller är det kort tid?

 Jag läste om en man från Nederländerna som hade betalat mycket för att tillbringa 72 timmar i absolut tystnad.  I ett hus av glas i en skog.  All kommunikation var förbjuden, inga telefoner eller datorer.  Bara en bok.  Hans fru hade vägrat att följa honom.  Och jag kan föreställa mig, två kan inte vara helt tysta i 3 dagar.

 Måste erkänna, jag log när jag läste den och tänkte att han kan få låna vår fink, den tråkiga.

 Måndag imorgon, tvättdag.  Vi är inte sysslolösa.  Varje dag har vi något att göra, men vi gör det långsamt så vi verkar vara upptagna hela tiden.