Jönssonminnen.se

Sunday, the first Sunday in November. And the days have turn so short. Not that short as my relatives up north describes them, but short enough to make me surprised. I hardly have stepped out of my bed and the clock shows lunchtime. My brain is still set at that saving daylight time, but this is the wrong way to save daylight. I realised it when I tried to knit for a while and I wasn’t able to do so without a lit lamp behind my shoulder. Probably depending on that clouds which cover the sky today. We have been spoiled for month with sunny weather most days so we get confused when we get a cloudy day. After some minutes with the knitting I get uncomfortable to sit in middle of day with that shining lamp. The miser in me says please put the light off, the clock is only 2 o’clock. And it is all to early to use the lamp. 

Funny how we are thinking every minute what we use electricity for. It isn’t only the money, even if it also is an important part, but it is the threat we will become disconnected from the mains during winter if we don’t save. When and why will it happen? Is it like when we get the electricity deliveries interruptions in cottage? We get the information often some days forward. Or do we just realise it gets dark and we can’t finish our dinner? The souffle in oven went just as a pancake, flat. So many questions in my head, and I know I don’t get any answer if I express them. Only get some counter questions I can’t answer. 

It is the most desirable situations for our politicians, floating answers whatever gets requested.  I think I have become a bad politician. I hate to be without any answer when I get a question, a question I can’t “google” either. 

Funny the older I get the more lacks in my knowledge I discover. Is “google” a noun or a verb? Is the letter “Q” a vowel or consonant? Should it be preceded by a or an? When I do this small stories in here I feel how my brain gets its exercise. And I hope I offer your brain some exercise as well, either by the translation in your brain or the worries it give you about my mental conditions. 

What I write for the moment, I agree it is not much meaningful content. It is same as try to listen what many people sit and talk in their phone in buses nowadays, most of them without any company. They speak loudly so everyone in the bus can hear, but in some foreign language. I sat and listened and was a bit annoyed I didn’t understand a word of it yesterday. But it is comparable with my speech today.

We have spoken about a new device. I use my tablet at least 3-5 hours a day seems to became a bit worn out. The charging cord doesn’t work as wanted, and suddenly my keyboard went black. But we wait for the right time, when we both are in the right mood. We claim some attention by the salesmen and it isn’t smart to go there a weekend or end of the month when people have got their salaries. But every time I write or read I looking forward to a new devise. 

Här är svenskan

Söndag, första söndagen i november.  Och dagarna har blivit så korta.  Inte så korta som mina släktingar i norr beskriver dem, men korta nog för att göra mig förvånad.  Jag har knappt klivit ur sängen och klockan visar lunchtid.  Min hjärna är fortfarande inställd på att spara dagsljus, men det här är fel sätt att spara dagsljus.  Jag insåg det när jag försökte sticka en stund och jag inte kunde  göra det utan en tänd lampa bakom min axel.  Antagligen beroende på molnen som täcker himlen idag.  Vi har varit bortskämda i månader med soligt väder de flesta dagar så vi blir förvirrade när vi får en molnig dag.  Efter några minuter med stickningen blir jag obekväm att sitta mitt på dagen med den lysande lampan.  Snåljåpen i mig säger snälla släck lampan, klockan är bara 2.  Och det är för tidigt att använda lampan.

 Lustigt hur vi varje minut tänker på vad vi använder el till.  Det är inte bara pengarna, även om det också är en viktig del, utan det är hotet att vi kommer att kopplas bort från elnätet under vintern om vi inte sparar.  När och varför kommer det att hända?  Är det som när vi får elleveransavbrott i stugan?  Vi får informationen ofta några dagar i förväg?  Eller inser vi bara att det blir mörkt och att vi inte kan avsluta vår middag?  Sufflen i ugnen sjönk precis som en pannkaka, platt.  Så många frågor i mitt huvud, och jag vet att jag inte får något svar om jag uttalar dem.  Får bara några motfrågor som jag inte kan svara på.

 Det är de mest önskvärda situationerna för våra politiker, svävande svar vad som än frågas om.  Jag tror att jag hade blivit en urusel politiker.  Jag hatar att inte ha något svar när jag får en fråga, en fråga som jag inte kan ”googla” heller.

 Förunderligt, ju äldre jag blir desto mer brister i min kunskap upptäcker jag.  Är ”google” ett substantiv eller ett verb?  Är bokstaven ”Q” en vokal eller konsonant?  Ska det föregås av ”a” eller ”an” i engelskan?  När jag skriver de här små berättelserna känner jag hur min hjärna får sin träning.  Och jag hoppas att jag erbjuder din hjärna lite träning också, antingen genom översättningen du eventuellt gör eller den oro den ger dig om min mentala hälsa.

 Det jag skriver för stunden håller jag med om, det inte är så mycket meningsfullt innehåll.  Det är samma sak som att försöka lyssna på vad många sitter och pratar i telefon på bussarna nuförtiden, de flesta utan sällskap.  De talar högt så att alla i bussen kan höra, men på något främmande språk.  Jag satt och lyssnade och blev lite irriterad över att jag inte förstod ett ord av det igår.  Men det är förmodligen jämförbart med mitt snack idag.

 Vi har pratat om en ny ipad.  Jag använder min surfplatta minst 3-5 timmar om dagen och den verkar bli lite sliten.  Laddsladden fungerar inte som önskat, och plötsligt blir mitt tangentbord svart.  Men vi väntar på rätt tillfälle, när vi båda är på rätt humör.  Vi önskar viss uppmärksamhet och hjälp av säljarna och det är inte smart att åka dit en helg eller slutet av månaden när folk har fått sina löner.  Men varje gång jag skriver eller läser ser jag fram emot en ny padda.

Yesterday we visited a market, Ryds market, in our neighbour town Höganäs. It is a market we use to visit since long, and last years we have enjoyed it again as “free” people, without either children or grandchildren. We went by bus and had some nice hours in the sunshine, with a lot of people around us. Not any acquaintances as we usually meet, but a nice afternoon after all. 

But with fear in our brains we still remember when we lost our granddaughter 3 years old. In that crowd! We had both of our granddaughters living with us that weekend, and we travelled to Höganäs, children use to love this kind of markets. There are market sellers who vend cheap toys and their durability can be questioned, merry go rounds and lollipops and balloons and a lot more tempting children. 

After all it is a remnant from old times when once a year people bought their special things you couldn’t either be bought in nearest store or made by yourself. Peasants sold and bought their livestock at the market. But nowadays the only animal I saw they sell is pets, dogs, cats and some rabbits made in China , made of plush. This toys, battery operated, sounds a lot, barking miaowing, and in the surroundings is a noice which is horrible to hear.. If the toys are broken next day many parents don’t cry for it, when the noisy loud also is gone. But it is a well known knowledge, at a market there isn’t any high quality. My new hearing aids tells me I have suffered from bad hearing last ten years. Our intension to visit the market are to join the crowd and look at both people and buy some food for lunch. A sausage and bun, as in old times, we don’t dare to try all this burritos, churros and langoes we don’t feel acquainted to yet.  

Saturday late October this year the weather was nice, contrary to what we were used to. We have memories from both snow and hailstorms when we had been at that  market as takes place on the last Saturday in October. The year when we had our grandchildren following us, we didn’t paid much attention to the goods which were sold, we had two small children to keep our eyes on. 

Despite of our attention suddenly we had lost the youngest girl, Maja, in the crowd! Who was in charge of her? No time for any arguments. We spread and searched. What a nightmare! The eldest of the two sisters, Hanna and Martin went west and l went east looking for the little girl. A three years kid isn’t that tall yet, she will very easy disappear among, and behind most people. 

After a while Hanna and Martin found Maja calmly walking in the crowd looking for next store with toys! She hadn’t any ideas she was lost! She was visiting the market, not any grandparents! We immediately typed our mobile phone number at her arm! With a permanent ball pen! I don’t know if she still has that mark on her arm, but her parents complained afterwards we had marked their kid as ours. Lucky for them there wasn’t any tattoo artist at that marked. 

Many years after that incident we didn’t enjoy the market, but last years we went there and found we had put the incident with Maja behind us. She is nowadays a young nice lady at 21 years, and probably she hasn’t any memories from the day. And if we bring her to the market nowadays, it will be her responsibility to pay her attention to us and not the other way around. 

Här är svenskan

Igår besökte vi en marknad, Ryds marknad, i vår grannstad Höganäs.  Det är en marknad vi brukat besöka sedan länge, och de senaste åren har vi njutit av den igen som ”fria” människor, utan vare sig barn eller barnbarn.  Vi åkte buss och hade några trevliga timmar i solskenet, med mycket folk runt omkring oss.  Inte några bekanta som vi brukar träffa, men en trevlig eftermiddag trots allt.

 Dock med förskräckelse i hjärnan minns vi fortfarande när vi förlorade vårt barnbarn 3 år gammal.  I den trängseln!  Vi hade två av våra barnbarn boende hos oss den helgen och vi for till Höganäs som hade marknad den helgen, barn brukar älska den här typen av marknader.  Det finns marknadsförsäljare som säljer billiga leksaker och deras hållbarhet kan ifrågasättas, karuseller, slickepinnar och ballonger och mycket mer som lockar barn.

 Det är trots allt en kvarleva från gamla tider när folk en gång om året köpte sina speciella saker som man inte varken kunde köpa i närmaste butik eller göra själv.  Bönder sålde och köpte sin boskap på marknaden.  Men nuförtiden är det enda djur jag ser de säljer är gosedjur, hundar, katter och några kaniner tillverkade i Kina, gjorda av plysch.  Dessa leksaker, batteridrivna, låter mycket, skällande och jamande, ett ljud som är hemskt att höra. Om leksakerna går sönder nästa dag gråter inte många föräldrar för det, när det enerverande ljudet också är borta.  Men det är en välkänd gammal kunskap, på en marknad finns det inte mycket med någon högre kvalitet.  

Mina nya hörapparater säger att jag har lidit av dålig hörsel de senaste tio åren.  Vår avsikt att besöka marknaden är att traska med i folkmassan och titta på både människorna och köpa lite mat till lunch.  En korv med bröd, som i gamla tider, vi vågar inte prova alla dessa burritos, churros och lango som vi inte känner oss bekanta med ännu.

 Lördag, i slutet av oktober, i år var det fint väder, tvärtemot vad vi var vana vid.  Vi har minnen från både snö och hagelskurar när vi hade varit på marknaden som äger rum den sista lördagen i oktober.  Det året då våra barnbarn följde med oss, ägnade vi inte så mycket uppmärksamhet åt varorna som såldes, vi hade två små barn att hålla ögonen på.

 Trots vår uppmärksamhet hade vi plötsligt tappat den yngsta tjejen, Maja, i mängden!  Vem var ansvarig för henne?  Ingen tid för några argument.  Vi spred ut oss och letade.  Vilken mardröm!  Den äldsta av de två systrarna, Hanna och Martin gick västerut och jag gick österut och letade efter den lilla flickan.  Ett treårigt barn är inte så långt än, hon kommer mycket lätt att försvinna bland och bakom de flesta människor.

 Efter ett tag hittade Hanna och Martin Maja lugnt gående i folkmassan och letade efter nästa stånd med leksaker!  Hon hade ingen aning om att hon var borttappad!  Hon var på besök på marknaden, inte hos/med några farföräldrar!  Vi skrev genast vårt mobilnummer på hennes underarm!  Med en permanent kulpenna!  Jag vet inte om hon fortfarande har det märket på armen, men hennes föräldrar klagade efteråt att vi hade markerat deras barn som vårt.  Tur för dem att det inte fanns någon tatuerare på den marknaden.

 Många år efter den händelsen trivdes vi inte marknaden, men förra åren gick vi dit och upptäckte att vi hade lagt händelsen med Maja bakom oss.  Hon är nuförtiden en ung dam på 21 år, och förmodligen har hon inga minnen från dagen då hon ansågs förlorad.  Och om vi tar med henne på marknaden nuförtiden blir det hennes ansvar att uppmärksamma oss och inte tvärtom.

Some time ago I wrote about my cousin who was so good and efficient to tidy his home. If I am really honest I envy the man a wee, having that order in his life he every week and a special day both vacuums and wet wipes the floors. Of course he gives me bad conscience, because I take any chance to postpone it to next day or even some days later. After all it is this boring things I postpone so easy. If it is some more amusing things I move things closer in time. If someone means I am a spoiled woman who wants to enjoy life and not become tired of dull times, I will not deny it. Why not just confess and agree. I rather invite a friend or two for dinner and hope they are not too good seeing any possible dust we haven’t cleaned away.

My husband just said to me he had an plastic bucket in our storeroom, meant to be drilled a lot of hole in. The old bucket I drilled 96 hole in, in July 1996. We needed a kind of protection for the bottom valve we put in the water when we’re pumping up water from the lake to our tap in cottage. And after 26 years the bucket needs to be replaced by a new one. We also put some stones so the bucket not will drift away on the lake bed. I still remember the talk about how many holes I had to drill in both bucket and lid, when we put it out in water, the lid is on the bucket. As I say I still remember we spoke about how many holes but I can’t remember the result. But I also remember we had to use our mathematic abilities and I said to my husband I think there was 96 drilled holes. And with a 6 mm drill. Someone among my readers who can tell me how much that will make regarding to how much water pressure we get in the shower or faucet? Maybe this problem about the mathematic issue makes the bucket stay in our storeroom. What are you waiting for I asked, let’s visit our son and in his garage, there is the right utilities to make those 96 holes. But no, he want to wait a while. Why I asked, you can always write when the bucket is ready, take a marker pen and write what the purpose with the bucket is. And the bucket will be transported to cottage next time we go there. But no, he will wait. And I respond: do not postpone what you can do today, until tomorrow. Just a sigh as an answer! Ok, I said postpone it and we arrive cottage next summer and suddenly we will discover the bucket is still in our storeroom….. undrilled!

But now we have something in our storeroom! It is a sign of wealth. My friend answered my article some times ago and said she was happy to invite us for dinner any day, but her wine store was empty. I told her I had seen the invitation but remarked a store isn’t any store if it is empty! I think she noticed my remark, and told me about other demanding names for things. She said a wardrobe wasn’t any ward without any robes. 

Talking about words and expressions, when I was a child they sometimes sang a song in radio, an expression we heard as an utopia: Come and buy canned porridge! We considered it the most stupid  thing ever will happen. Anything easier than to boil some porridge  wasn’t found. Ok, maybe some water for tea. As I said it was unbelievable someone either would sell it or buy it. 

But nowadays when I go by bus, very often there is a pram or two going by same bus as I. And in many prams there sit a young kid sucking at a little plastic bag with porridge ready to eat. I have to say, it is nice it is ready to eat. But I wonder, is it only older people who gets fooled in our world? Sometimes I feel a bit lazy when I buy fast food, but this canned porridge numbs my conscience a bit.

här är svenskan

För en tid sedan skrev jag om min kusin som är så duktig och effektiv med att städa sitt hem.  Om jag ska vara ärlig avundas jag mannen lite, att ha den ordningen i sitt liv att han varje vecka och en speciell dag både dammsuger och våttorkar golven.  Självklart ger han mig dåligt samvete, för jag tar varje chans att skjuta upp det till nästa dag eller till och med till några dagar senare.  Det är trots allt dessa tråkiga saker jag skjuter upp så lätt.  Om det är lite roligare saker flyttar jag sakerna närmare i tid.  Om någon menar att jag är en bortskämd kvinna som vill njuta av livet och inte bli trött av tråkiga saker, kommer jag inte att förneka det.  Varför inte bara erkänna och hålla med. Jag bjuder heller in någon/några vänner för en enkel middag och hoppas att de inte har för god syn och får syn på vad vi inte städat bort.

 Min man sa just till mig att han hade en plasthink i vår förråd, avsedd att borras en massa hål i. Den gamla spannen borrade jag 96 hål i, i juli 1996. Vi behövde ett slags skydd för bottenventilen vi sätter ut  i vattnet när vi pumpar upp vatten från sjön till vår kran i stugan.  Och efter 26 år måste spannen bytas ut mot en ny.  Vi lägger även i stenar så att hinken inte ska glida iväg på sjöbotten.  Jag minns fortfarande snacket om hur många hål jag var tvungen att borra i både hink och lock, när vi lägger ut den i vatten sitter locket på hinken.  Som jag säger kommer jag fortfarande ihåg att vi pratade om hur många hål men jag kommer inte ihåg resultatet.  Men jag minns också att vi var tvungna att använda våra matematiska kunskaper och jag sa till min man att jag tror att det var 96 borrade hål.  Och med en 6 mm borr.  Någon bland mina läsare som kan berätta hur mycket det kommer att  krävas vad gäller hur mycket vattentryck vi får i duschen eller kranen?  Kanske får detta problem med det matematiska problemet att spannen stannar i vårt förråd.  

Vad väntar du på frågade jag, låt oss besöka vår son och i hans garage finns det rätt verktyg för att göra dessa 96 hål.  Men nej, han vill vänta ett tag.  Varför jag frågade, du kan alltid skriva när hinken är klar, ta en tuschpenna och skriva vad syftet är med hinken.  Och hinken ska transporteras till stugan nästa gång vi åker dit.  Men nej, han väntar.  Och jag svarar: skjut inte upp det du kan göra idag, till imorgon.  Bara en suck som svar!  Ok, jag sa att om vi skjuter upp det så kommer vi till stugan nästa sommar och plötsligt kommer vi att upptäcka att hinken fortfarande finns kvar i vår förråd….oborrad!

 Men nu har vi något i vår förråd!  Det är ett tecken på rikedom.  Min väninna svarade på min artikel för några gånger sedan och sa att hon gärna bjuder in oss på middag vilken dag som helst, men hennes vinförråd var tomt.  Jag sa till henne att jag hade sett inbjudan men anmärkte att ett förråd inte är ett förråd om det är tomt!  Jag tror att hon noterade min kommentar och berättade om andra krävande namn på saker och ting.  Hon sa att en garderob inte var inte en gard utan rob (utan kläder). Talade om vad ordet verkligen betydde. 

På tal om ord och uttryck, när jag var barn spelade de ibland en låt i radio, ett uttryck vi hörde som en utopi: Kom och köp konserverad gröt!  Vi ansåg att det var det dummaste om det någonsin skulle komma att hända.  Något lättare än att koka lite gröt hittades inte.  Okej, kanske lite vatten till te.  Som jag sa att det var helt otroligt att någon antingen skulle sälja den eller köpa den.

 Men nu för tiden när jag åker buss, ganska ofta så åker det en eller två barnvagnar med samma buss som jag. Och i många barnvagnar sitter en liten unge och suger på en liten plastpåse med gröt färdig att äta.  Jag måste säga att det är underbart att det är klart att äta.  Men jag undrar, är det bara äldre som blir lurade i vår värld?  Ibland känner jag mig lite lat när jag köper snabbmat, men den här konserverade gröten dövar mitt samvete lite.

I message my son today and asked him if he had our security alarm app at his phone. Our house felt chilly and I am not the person who use to be frozen. I decided to look at my app in phone about the temperature indoors. If we have all this equipment, we have to use it, don’t we? So, when I looked for the temperature I got fooled. There was a blank page. No information at all. Not me as the user, not any temperature, not any display where I can control the alarm remotely. But logged, in thanks god. To be honest I feel this digital world is running all too fast. During the time I learn and understand one thing, the updates is faster than I am. Feel as the distance to the hare from me the turtle, getting longer day by day. 

When I discovered the white screen without any possibility to control our alarm via my iPhone, I message my son and asked him if his app was all right. After about half an hour he called and asked what the problem was. I started to told him I was freezing and wondered about the temperature in our home. He was convinced I still sat and starred at my iPhone, paralysed over the fact the app was out of action. But I had fetched a shawl to take over my shoulders and had eaten dinner by that time. He told me the temperature in both living room and bedroom, so his app was in order. But why don’t you take a cardigan on, we are supposed to handle the winter and coldness by taking some more clothes on. Ok, dear son. I have a shawl over my shoulders so I am ok. He recommended me when he heard about my blank app, throw it away and fetch a new one. Probably he heard my hesitating sigh and asked what is the problem with that? I confessed I didn’t remember my password to that app. But mom, he said. You have a special app with all your passwords. Yes I have but I can’t remember the password to that app either! Do you recognise this situation? Anyone?

After a while the son told me we had 22° in living room and 21° in our bedroom. So not any worries yet about cold apartments!!

Last Saturday my only working eye begun to have a shadow, and no focus. This symptoms  I know since earlier. In the instructions I’ve got from my eye clinic, it says if I get symptoms like that, I may call immediately. I must confess I am so frightened something shall happen to my only eye, I don’t hesitate. Twice with some minutes between I dialed 1177, our medical advisor. No answer! They asked me to call later on. We have no number to call emergency room, we must call the advisor first. After getting the answer: call later on, I dialed 112 to ask if they were able to connect me to advisor. Had no claim to push me to the front of the line, just join the line. they said they should send an ambulance when he heard I had got this vision loss. I begged him to stop that ambulance, just put me online in the queue to the advisor. The man in phone went mad and ended the call. There I sat. What to do? I tried once again to call the advisor at 1177, and now I got an answer. The waiting time was supposed to be 57 minutes. Doesn’t matter. I was at the right line! 

Finally there was a nurse who answered my call, she listened and asked about other symptoms. No I said it is just this vision loss. But she wasn’t satisfied with “my self diagnostic” talk, she asked me to look in a mirror to check for other symptoms telling about any possible stroke. I can not focus in a mirror I replied and she asked my husband to look for any symptoms. He was very surprised he suddenly was involved in this matter. But after a while the nurse asked a colleague for a second opinion and they decided to send an ambulance. I tried to propose I should go to the hospital myself, but she warned me, I wouldn’t be seen as an emergency anymore. Maybe wait for 7-8 hours she said to me. Ok, I will follow the ambulance I said. 

She told me to prepare for some waiting time after all. I packed my handbag, my medicines, a banana and charged my iPhone.. And some yarn for knitting. Better have something to do even if it never be needed, than sit and sigh longing for something in my hands. 

Ambulance arrived and they insisted to make a check up on me before we left. Blood pressure, any fever? Saturation and once more look for any signs on a stroke. They did their job properly, and one of the ambulance men called hospital to check if any eye doctor was available. No one on duty so he after a while was connected to the eye doctor over the phone. Three ambulance men and I in the room and now the doctor on phone. I was asked to read some text from a newspaper so she could hear how I read. And after a lot lot of questions the doctor decided we should meet next morning at hospital. So bye bye ambulance staff and I continued my waiting in my own home, for meeting the doctor next morning. And I went there by myself. A bit ashamed had occupied that staff not necessarily. Now I wait for more treatment next Monday. And I was able to type this story

Här är svenskan

 Jag skickade ett meddelande till min son idag och frågade honom om han hade vår larmapp i sin telefon.  Vårt hus kändes kyligt och jag är inte den person som brukar frysa. Jag bestämde mig för att titta på min app i telefonen om temperaturen inomhus.  Om vi ??har all den här utrustningen måste vi använda den, eller hur?  Så när jag letade efter temperaturen blev jag snopen.  Det fanns en tom sida.  Ingen information alls.  Inte jag som användare, ingen temperatur, inte någon display där jag kan fjärrstyra larmet.  Men inloggad tack och lov.  För att vara ärlig tycker jag att den här digitala världen går för fort.  Under tiden jag lär mig och blir klar över en sak går uppdateringarna snabbare än vad jag är.  Känner hur avståndet till haren från mig sköldpaddan blir längre dag för dag.

 När jag upptäckte den vita skärmen utan möjlighet att styra vårt larm via min iPhone, skickade jag ett meddelande till min son och frågade honom om hans app var okej.  Efter ungefär en halvtimme ringde han och frågade vad problemet var.  Jag började berätta för honom att jag frös och undrade över temperaturen i vårt hem.  Han var övertygad om att jag fortfarande satt och stirrade på min iPhone, förlamad över att appen var ur funktion.  Men jag hade hämtat en sjal för att ta över axlarna och hade ätit middag vid det laget.  Han sa till mig temperaturen i både vardagsrum och sovrum, så hans app var i sin ordning.  Men varför tar du inte på dig en kofta, vi ska klara vintern och kylan genom att ta på oss lite mer kläder.  Ok, kära son.  Jag har en sjal över axlarna så jag mår bra.  Han rekommenderade mig när han hörde talas om min tomma app, släng ut den och hämta en ny.  Förmodligen hörde han min tveksamma suck och frågade vad är problemet med det?  Jag erkände att jag inte kom ihåg mitt lösenord till den appen.  Men mamma, sa han.  Du har en speciell app med alla dina lösenord.  Ja det har jag men jag kommer inte ihåg lösenordet till den appen heller!  Känner du igen denna situation?  Någon?

 Efter ett tag berättade sonen att vi hade 22° i vardagsrummet och 21° i vårt sovrum.  Så inga bekymmer ännu om kalla lägenheter.

 I lördags började mitt enda fungerande öga få en skugga, och inget fokus.  Dessa symtom känner jag sedan tidigare.  I instruktionerna jag har fått från ögonkliniken står det om jag får sådana symtom så bör jag ringa direkt.  Jag måste erkänna att jag är så rädd att något ska hända med mitt enda öga, jag tvekar inte.  Två gånger med några minuter mellan ringde jag 1177, vår medicinska rådgivning.  Inget svar!  De bad mig ringa senare.  Vi har inget nummer att ringa akuten, vi måste ringa rådgivaren först.  Efter att ha fått svaret: ring senare, ringde jag 112 för att fråga om de kunde koppla mig till 1177.  Hade inga anspråk på att tränga mig längst fram i kön, bara gå med i kön.  de sa att de skulle skicka en ambulans när han hörde att jag hade fått denna synförlust.  Jag bad honom att stoppa ambulansen, bara sätta mig online i kön till rådgivaren.  Mannen i telefonen blev arg och avslutade samtalet.  Där satt jag.  Vad ska man göra?  Jag försökte ännu en gång ringa rådgivaren på 1177 och nu fick jag svar.  Väntetiden var 57 minuter.  Spelar ingen roll.  Jag var i rätt kö!

 Äntligen var det en sjuksköterska som svarade på mitt samtal, hon lyssnade och frågade om andra symptom.  Nej, jag sa att det bara är denna synförlust.  Men hon var inte nöjd med ”mitt självdiagnostiska” samtal, hon bad mig titta i en spegel för att se efter andra symtom som berättade om eventuell stroke.  Jag kan inte fokusera i en spegel svarade jag och hon bad min man att leta efter några symtom.  Han var mycket förvånad över att han plötsligt var inblandad i den här saken.  Men efter ett tag bad sjuksköterskan en kollega om en second opinion och de bestämde sig för att skicka en ambulans.  Jag försökte föreslå att jag själv skulle åka till sjukhuset, men hon varnade mig för att jag då inte skulle ses som en akut längre.  Kanske vänta i 7-8 timmar sa hon till mig.  Ok, jag följer ambulansen sa jag.

 Hon sa åt mig att förbereda mig på lite väntetid trots allt.  Jag packade min handväska, mina mediciner, en banan och laddade min iPhone.. Och lite garn för att sticka.  Bättre ha något att göra även om det aldrig skulle behövas, än att sitta och sucka och längta efter något i mina händer.

 Ambulans kom och de insisterade på att kolla upp mig innan vi åkte.  Blodtryck, feber?  Syremättnad och återigen leta efter tecken på en stroke.  De gjorde sitt jobb ordentligt och en av ambulansmännen ringde sjukhuset för att kolla om det fanns någon ögonläkare att tillgå.  Ingen i tjänst så han kopplades efter ett tag till ögonläkaren över telefon.  Tre ambulansmän och jag i rummet och nu läkaren på telefon.  Jag blev ombedd att läsa lite text från en tidning så att hon kunde höra hur jag läser.  Och efter många frågor bestämde läkaren att vi skulle träffas nästa morgon på sjukhuset.  Så hejdå ambulanspersonal och jag fortsatte att vänta i mitt eget hem för att få träffa läkaren nästa morgon.  Och jag gick dit själv.  Lite skäms jag att jag hade ockuperat ambulans-personalen i onödan.  Nu väntar jag på mer behandling nästa måndag.  Och jag kunde skriva den här historien…

Today I emptied the last yoghurt package which I became so fond of. I studied the package and read to try and memorise the name of it. So many kind of different suppliers and brands there are. And every supplier has at least three tastes with vanilla strawberry and raspberry blueberry and many more. For many years I have eaten plain sourmilk with some sugar and cereals on top. 

I still remember that day when I gave up the sugar and ate it sour with only this cereals. Proudly I told my husband I had been able to eat it like that, sour, more sour than a lemon I think. For some years I ate them like that. This summer, when I was asked by my sister in law to bring a package of yoghurt when we were going to visit them,  I was tempted to try and replace the sour milk for some yoghurt. In the grocery store in northern Sweden where we shop, they had a large refrigerated wall with many many kind of this yoghurt. I found the one Marta had asked me to bring, but I wanted to try another taste. We visited Marta for some coffee and our matter, to borrow some baking utensils. When we arrived our cottage that evening, we discovered the yoghurt we were supposed to bring Marta still was in our car, we had forgot to give it to her. 

Now I was owner of two different taste of yoghurt, the one I had bought for myself and the one Marta were supposed to have. We decided to keep it, we refused to drive another ride of about 150 kilometres bringing her the forgotten package. And I started to eat and taste and compare. By now I have tried at least twenty different tastes and everyone of them taste melted ice cream. It sounds maybe not as healthy food but as I have that sweet tooth I find it much more tasteful than that skimmed milk WITHOUT any sugar! And when I don’t need to bring the sugar bowl at table I fooling myself it is healthier than if I myself put the sugar in it. 

I have also tried to check up the fat content. It has been a part of my investigation of the foodstuff. There were a lot of different fat contents as well, not only taste differences I had to look at so many. Because of that the variations became endless.

Today when I folded together last package I noticed it was the fattest but even the most delicious yoghurt I have eaten. 5,1% fat and with a taste of passion fruit, it has become my new passion. But 5,1 %, it was almost shamefaced. My thoughts got stuck with that problem whole afternoon, shall I buy this fat product again? Suddenly I remembered my son as an one year old kid, he had a passion for skimmed milk named Stjärnfil (stjärn=star) a skimmed milk with 12 % fat, actually it was a skimmed cream. He loved it and it was our rescuer when the kid refused to eat the food we served. He wasn’t really any food refuser but it happened now and then young kids not like the food which is served. I started to think today, when I was so ashamed about my result of tasting yoghurt, is it in my genes a tooth for fat as well as I have this sweet tooth? And my son inherited that gene? If I can, I try and blame it on something else but my weak character.

Här är svenskan

Idag tömde jag det sista yoghurtpaketet som jag blev så förtjust i.  Jag studerade paketet och läste för att försöka komma ihåg namnet på det.  Det finns så många olika leverantörer och märken.  Och varje leverantör har minst tre smaker med vanilj jordgubb, hallon, blåbär och många fler.  I många år har jag ätit vanlig filmjölk med lite socker och müsliflingor på toppen.

 Jag minns fortfarande den där dagen när jag gav upp sockret och åt det surt med bara dessa flingor.  Jag sa stolt till min man att jag hade kunnat äta det så, surt, surare än en citron tror jag.  I några år åt jag dem så.  I somras, när jag blev ombedd av min svägerska att ta med ett paket yoghurt då vi skulle besöka dem, blev jag frestad att försöka byta ut min surmjölk mot lite yoghurt.  I mataffären i norra Sverige där vi handlar hade de en stor kylvägg med många många sorters av denna yoghurt.  Jag hittade den som Marta hade bett mig att ta med, men jag ville prova en annan smak.  Vi besökte Marta för lite kaffe och vårt ärende, för att låna lite bakredskap.  När vi kom hem till stugan den kvällen upptäckte vi att yoghurten vi skulle ta med Marta fortfarande låg i vår bil, vi hade glömt att ge henne den.

 Nu var jag ägare till två olika smaker av yoghurt, den jag hade köpt till mig själv och den som Marta skulle ha.  Vi bestämde oss för att behålla den, då vi vägrade köra ytterligare en tur på cirka 150 kilometer och ge henne det bortglömda paketet.  Och jag började äta och smaka och jämföra.  Vid det här laget har jag provat minst tjugo olika smaker och alla smakar smält glass!  Det låter kanske inte lika hälsosamt men eftersom jag har det där sötsuget tycker jag att den är mycket smakfullare än den där surmjölken UTAN socker!  Och när jag inte behöver sätta fram sockerskålen på bordet, då jag lurar mig själv är det hälsosammare än om jag själv lägger sockret i den!

 Jag har även försökt kolla upp fetthalten.  Det har varit en del av min undersökning av livsmedlet.  Det finns många olika fetthalter också, inte bara alla dessa smakskillnader jag var tvungen att testa.  På grund av detta blev variationerna oändliga.

 Idag när jag vek ihop det senaste paketet märkte jag att det var den fetaste men även den godaste yoghurten jag ätit.  5,1% fett och med smak av passionsfrukt har det blivit min nya passion.  Men 5,1 %, det var nästan skamligt.  Mina tankar fastnade på det problemet hela eftermiddagen, ska jag köpa den här feta produkten igen?  Plötsligt kom jag ihåg min son som ett år gammal,  hade en passion för en filmjölk som hette Stjärnfil, en filmjölk med 12 % fett, egentligen var det en syrad grädde.  Han älskade det och det var vår räddning när ungen vägrade äta maten vi serverade.  Han var egentligen ingen matvägrare men det händer då och då att små barn inte gillar maten som serveras.  Jag började tänka idag, när jag skämdes så mycket över mitt resultat av att smaka yoghurt, är det i mina gener ett sug efter fett lika stort som jag har det här sötsuget?  Och min son ärvde den genen?  Om jag kan, försöker jag skylla det på något annat än min svaga karaktär.