Jönssonminnen.se

Today the English after the Swedish

Idag svenskan först.

VABBA, (Vård Av Barn). Är detta ett ord som är unikt för oss i Sverige? Eller har det en motsvarighet i andra länder? Ska kolla  Google translator. Om jag ber om en översättning av ”VABBA” så säger Google utan en sekunds tvekan, ”woobly”. Låter småtrevligt att woobly-a. Tills jag läser ett exempel på vad ordet betyder, att om man t.ex. kör bil och känner ett ”wooblying” kan det bero på att man har punktering och hela bilen vobblar. Så nej det är nog ganska svenskt att VABBA. 

Sedan den 11 december då Skånetrafiken bytte tidtabeller och förmodligen i samband med detta även gjorde en omorganisation av sin personal, ser man var de har satt dem som VABBAR ofta. Det får inte påverka turtätheten eller värre förseningar än tidigare. Därför har man satt dem som VABBAR ofta, på tjänster som inte påverkar framförandet av personbefordran allt för mycket. Tidigare har till exempel dessa displayer som stått för dels informationen om vilken busslinje man åker, och var bussen befinner sig skötts kontinuerligt utan större mankemang. Efter det magiska datum 11 dec. 2022 sköts dessa displayer troligtvis av personal som har små barn med återkommande tillstånd som utestänger dem från daghem och skolor. För det är minst ett par gånger per vecka att denna information är ur funktion. Damen som troget berättar vilken hållplats som är ”nästa” har inga småbarn. Hon är på plats s.g.s. dagligen. Det har hänt att hon inte funnits i tjänst någon kväll. Olyckligtvis tillsammans med en vabbande informatör på skärmen i busstaket. Då har man fått koncentrera sig var man befinner sig. Häruppe i de norra delarna av staden som kantas av skogspartier och kyrkogårdar är det inte så upplyst. Det är svårt att ha koll på när man ska stiga av. Man får räkna höger och vänster-svängarna för att veta när man ska trycka på ”stanna”-knappen. Digitalisering i all ära, men visst är man utelämnad då de som sköter vissa tjänster inte kan göra det hemifrån. Men det har passerat drygt en månad och man har lärt sig hur hanterar vi dessa brister. Framför allt då vi är flitiga busskunder. 

Värre var det med turan vi som vi inte varit så flitiga med under pandemin. Sist vi åkte färjan och intog en middag i deras restaurang var våren 2019. Alltså fyra år sedan. Då allt annat har förändrats oerhört mycket var vi beredda att inte känna igen oss i den miljön. Men en sak kändes tryggt. De kan ju inte ha vabbande kockar och servitörer, så vi gjorde som traditionen bjöd. Städade ut julen, snofsade till oss och begav oss iväg. Vi hade beställt bord digitalt och jag instruerade maken att han skulle köpa biljetter: enkla och pensionärs…. Trodde det var endast via automat man kunde köpa biljett. Men ojdå, där satt en dam i en lucka. Precis som förr i världen, som vi minns att man gjorde. Swishade in en sedel genom luckan i nedre delen av glaset och swish ut kom en biljett. Men nej, nu ljuger jag. Inga pengar, bara kort, eller som jag gjorde medelst via mobilen. Och swisch så dök det upp biljetter och en leende dam som önskade oss en trevlig kväll. Förmodligen satt damen ifråga sysslolös mellan biljettförsäljningen, men hade det varit jag hade jag haft ett stickning att ta till. 

På båten, i restaurangen, stod där ett bord vackert dukat för oss, vi kände oss väntade! Även om det hör till traditionen att äta månadens erbjudande just denna dag, julgransplundringsdagen, ville vi ju visa oss lite viktiga. Snällt satt vi och studerade menyn och vinlistan till dess att vi kände servitrisen göra snävare och snävare svängar runt oss. Just på denna tur klockan 17.00 var det inte så många medresenärer. En flaska kallt gott vatten hade vi fått in i samband med menykorten. Ingen brådska. Det är trots allt bara en gång om året vi gör denna resa, tjugondag-knutresan. Och den har stått över fyra år. Till sist beställde vi, och jag sa att det brukar vara något som kockarna är bra på, denna månadsmeny. Servitrisen nickade och garanterade att det var väl värt att prova. Vinet bars in i en öppnad flaska, något jag reagerar för. Jag vill se då de öppnar flarran! Att det uppvisas en etikett som stämmer överens med det vi har beställt, är inget jag tycker ar intressant. Jag vill inte påpeka sådana detaljer men jag noterar dem. Jäkla gnällkäring. Men det smakade chardonnay och det var det vi beställt, så det fick vara bra med det. Den där smakskvätten fick godkänt då vinet hade både rätt temperatur och ingen dålig bismak. Vi fick in en entré som i menyn sades vara en bakelse. Ja vad är bakelse?  Då servitrisen satte assietterna framför oss, sa hon, vad säger ni om det här här? Jag bad att få återkomma då vi smakat. 

Vi fick in en rågbrödsskiva med en äggformad skapelse, en laxröra. Maken sa: varmrökt lax, jag la till att den även innehöll lite kallrökt lax. Ärtskott som dekoration och en ring runtom med plippar med dillolja. Hade vi haft Tina med så hade hon sagt:jättegott! Och vi hade nickande hållit med. Dock saknade jag det där ordet, bakelse. Varför kalla det något det inte var? Har orden i språket blivit så lite använda att vi inte hittar synonymer eller liknande ord? Har vi glömt att söka ett annat ord? Har allt blivit snålt tilltaget i våra vokabulär? Ok, jag kallar det en lax-entré så behöver jag inte visa att jag tappar bort ord i mitt språk. Vilket jag gör dagligen och stundligen. 

Huvudrätten som bestod av en köttbit, kalventrecôte och potatiskrokett serverades då vi vände i Helsingborg. Åh så länge sedan vi turade. Men så mysigt. Maten vi fick in såg ut som en köttbit med en fransbrödbulle bredvid. Jag kunde inte hålla tyst, utan kommenterade den där frallan. Servitrisen småskrattade och sa, ja ni får väl testa den där frallan. Nu hade det stigit på mer folk och vi fick medresenärer runt oss. Det var många beställningar som hon skulle ta upp och effektuera. Vi fick själv fylla på med vin i våra glas så duken fick tyvärr lite blöta fläckar, då flaskan förvarades i ishink. Vissa servitriser fyller på i glasen varje gång de passerar. Vet inte vilket som jag föredrar.

Men nu smakade jag en pyttebit av ”frallan”, en potatiskrokett. OMG, som ungdomen säger. Jag hade aldrig behövt den där köttbiten. Kroketten och såsen var alldeles tillräcklig för att få mej till att jubla. En mjuk fin pepparsås och den krispigt goda förmodligen panerade ytan av kroketten, som gömde ett gott mos. Behövdes som sagt inte mer. Jag kunde ätit mig mätt på det. 

Servitrisen passerade och frågade om allt var till belåtenhet. Jag sa att det var tur jag tog en bild av ”frallan” innan jag smakade, för jag blev helt tårögd då jag fick maten i munnen. Inte starka peppriga smaker utan en mild fin smakförnimmelse där man tydligt kunde uppfatta de olika ingredienserna. Men vilken sammansättning. Jag blir så glad då jag hittar en maträtt gjord av mestadels inhemska råvaror, även om vissa kryddor får man hämta där pepparn växer. 

Där fanns inte några berg av grönsaker, varken färska eller ditslängda typ ärter och morötter. Nej under köttet låg där små smakliga bitar. Inga som propsade på egen uppmärksamhet. Kroketten tog över helt och vi satt och småskrattade. Aldrig att vi drömt om att en kock kunde överraska oss med sitt sätt att presentera ”pären” som min norrländske gubbe kallar dem. Jomenvisst! Vi smaskade och njöt denna sås-potatis-kombo. Köttbiten i all ära men den var bara ett tilltugg. Och tillika mör och fin, så tugg….nja. Tanken att be om påfyllning på potatisen dök aldrig upp hos någon av oss. Men efteråt, kunde vi ju bett om det och en doggybag till köttet. Kan man göra så? 

Då vi tömt våra tallrikar kom servitrisen och plockade bort disken samtidigt som hon sa att ”desserten väntar vi väl med en stund?” Just då kände vi oss nöjda så vi nickade jakande. Kände mig lite styrd av hennes sätt att föreslå pausen, men hon hade kanske mycket för tillfället och vi hade ingen brådska. Sippade på det sista vinet och småpratade. 

Det var första gången vi var på ”lokal” sedan jag fått mina hörapparater, och det inte spelades musik i högtalarna runt oss. Jag bestämde mig för att skaffa dem då jag var i Paris i våras. Då vi befann oss på matställen där det var folk runtom som pratade skrattade eller bara samtalade lite högre, märkte jag att jag sa ”va” vartannat ord. Inte till folket runtom, för det hjälper inga hörapparater mot, de talar franska, men maken och vårt ev. matsällskap. Nu fick vi en riktigt hyfsad utvärdering. Jag kunde följa diskussionerna på intilliggande bord om jag fokuserade på det. Och det vill man ju. Lyssna i smyg, spionera…Ett ypperligt tillfälle att göra en utvärdering av dessa hjälpmedel. 

Nu kom servitrisen med desserten och jag bad om lite kaffe till. En smaskig dessert med glass och stekta bananer. Det var också sådant jag alltid tycker är för snålt tilltaget, gottegrisen Inga-Lill. 

Vid ett tillfälle passerade servitrisen igen och frågade: smakade det bra? Alla tre gångerna stannade hon artigt upp och lyssnade på våra svar ibland med en kontrareplik, innan hon hastade vidare. Sen var det bra! Vi satt sista överfarten och försökte få ögonkontakt med henne för att be om notan. Jag är övertygad att de har koll på sina gäster hela tiden, men ingen antydan att vi satt kvar och väntade. Är även övertygad att om vi vinkat med vinflaskan, för påfyllning, hade hon sett oss. Men nej inte ett tecken på att närma sig mot oss. Då båten anlöpte hamn reste jag mig och klädde på mig ytterkläderna. Passerade bort mot disken där hon stod tillsammans med de andra servitörerna. Jag frågade om hon föredrog en springnota eller om hon snabbt kunde räkna ut vad vi var skyldiga. Jodå, det var hon villig till, snabbt fick jag beloppet presenterat för mig. Jag sa att hon glömt kaffet så hon fick göra en ny uträkning. Och med ett ”blipp” så betalade jag med mobbens paypal. Och vi hann stiga av båten på rätt sida sundet. Visserligen är det inte mitt bekymmer om man inte hinner betala på den tid man är ombord, men jag vill att rätt ska vara rätt. 

Förr talade man ofta om att det var mycket prat och lite verkstad. Jag skulle vilja ändra den frasen till, mycket emojis och tummar upp och ned, kanske till verkstadens fördel i komparationen. Men dagen efter låg det i min postlåda ett brev där man snällt ber mig fylla i ett kryss under de alternativ som finns, för att betygsätta min upplevelse av vår Tura. 

Fantastiskt.     Mycket bra.     Bra.     Godkänt.     Dåligt.     Not relevant                                

      😀                      😎                 🙂             😐                 🙁                  ?                           

Fortfarande saknar jag detta som jag benämner som ord. Var har de tagit vägen? Nyanserna i emojis kan aldrig ersätta orden som vi har med oss som kommunikationsmöjligheter från vårt modersmål. Jag kommer att strunta i dessa kryss, men en länk till denna berättelse ska de få. Och om de har någon som inte VABBAR som eventuellt samlar in de svar de får på sitt beröm-fiske, kanske de får problem hur det ska tolkas. Inte mitt problem det heller. 

Here is the English 

VABBA, (to be at home because of  sick children).  Is this a word that is unique to us in Sweden?  Or does it have a counterpart in other countries?  Will check Google translator.  If I ask for a translation of ”VABBA”, Google says without a second’s hesitation, ”woobly”.  Sounds cute to wooblying.  Until I read an example of what the word means, that if you e.g.  drive a car and feel a ”wooblying”, it could be because you have a flat tire and the whole car wobbles.  So no, it’s probably quite Swedish to VABBA.

 Since December 11, when Skånetrafiken changed timetables and probably in connection with this also reorganized their staff, you can see where they have put those who (VABBAR) stay at home because of sick children often.  It must not affect the frequency of trips or worse delays than before.  Therefore, they have often been put as parents who often are home with sick children, on services that do not affect the performance of passenger transport too much.  In the past, for example, these displays, which provided the information about which bus line you are on, and where the bus is, have been operated continuously without major problems.  After the magical date 11th of December  2022, these displays seems to be managed by staff who have young children with recurrent conditions that exclude them from daycare and schools.  Because it is at least a couple of times per week this information is out of order.  The lady who faithfully tells you which stop is ”next” has no small children.  She is in place almost daily.  It has happened that she was not on duty some evening.  Unfortunately together with a missing informer on the screen in the bus roof.  Then you have had to concentrate on where you are.  Up here in the northern parts of the city, which are bordered by forest areas and cemeteries, it is not so well lit.  It is difficult to keep track of when to get off.  You have to count the right and left turns to know when to press the ”stop” button.  Digitization in all its glory, but of course you are left out as those who manage certain services cannot do it from home.  But just over a month has passed and we have learned how to deal with these shortcomings.  Above all, as we are diligent bus customers.

It was worse with the journey with our ferries, we were not so diligent with during the pandemic.  The last time we took the ferry and had dinner in their restaurant was in the spring of 2019. So four years ago.  As everything else has changed enormously, we were prepared not to recognize ourselves in that environment.  But one thing felt safe.  They can’t have busy cooks and waiters away from their job, so we did as tradition dictated.  Cleaned up Christmas decorations, dressed and left.  We had ordered a table digitally and I instructed the husband to buy tickets: one way and retired person ticket….  I thought you could only buy a ticket via the machine.  But alas, there was a lady sitting in a hatch.  Just like in the old days of the world, as we remember people doing.  Swished a banknote through the slot in the lower part of the glass and swished out a ticket.  But no, now I’m lying.  No money, just cards, or as I did via mobile.  And swish, tickets appeared and a smiling lady wished us a nice evening.  Presumably the lady was sitting idly between ticket sales, but if it had been me I would have had a knitting to do.

 On the boat, in the restaurant, there was a table beautifully set for us, we felt we were being waited on!  Even though it is part of the tradition to eat the month’s offer on this particular day, Christmas tree looting day, we wanted to show ourselves a little important.  Kindly, we sat and studied the menu and the wine list until we felt the waitress making tighter and tighter turns around us.  Just on this tour at 17.00 hour there were not that many fellow travelers.  We had received a bottle of cold good water in connection with the menu cards.  No rush.  After all, we only make this trip once a year, the Christmas tree looting day-trip.  And we have missed it for over four years.  Finally, we ordered, and I said it’s usually something the chefs are good at, this month’s menu.  The waitress nodded and assured that it was well worth a try.  The wine was brought into an opened bottle, something I react to.  I want to see when they open the bottle!  The fact that a label is presented that matches what we have ordered is not something I find interesting.  I don’t want to point out such details but I note them.  Damn whiner.  But it tasted like chardonnay and that’s what we ordered, so it had to be fine with that.  That splash of taste was approved as the wine had both the right temperature and no bad aftertaste.  We got an entree that the menu said was a pastry.  Yes, what is pastry?  When the waitress put the plates in front of us, she said, what do you say about this here?  I asked if I may reply when we had tasted.

We received a slice of rye bread with an egg-shaped creation, a salmon mash.  The husband said: hot smoked salmon, I added that it also contained some cold smoked salmon.  Pea shoots as decoration and a ring around with small drops of dill in oil.  If we had Tina with us, she would have said: delicious!  And we had nodded in agreement.  However, I missed that word, pastry.  Why call it something it wasn’t?  Have the words in the language become so little used that we cannot find synonyms or similar words?  Did we forget to look up another word?  Has everything become stingy in our vocabularies?  Ok, I call it a salmon entrée so I don’t have to show that I’m losing words in my language.  Which I do daily and from time to time.

 The main course, which consisted of a piece of meat, veal steak and potato croquette, was served when we returned to Helsingborg.  Oh so long since we made this trip, going by ferry back and forward many times to Denmark.  But so cozy.  The food we got looked like a piece of meat with a bun of bread beside it.  I couldn’t keep quiet, but commented on that bun.  The waitress chuckled and said, well, you should try that “bun”.  Now there were more people coming and we had fellow travelers around us.  There were many orders that she had to take up and execute.  We had to fill our glasses with wine ourselves, so unfortunately the cloth got some wet spots, when the bottle was kept in an ice bucket.  Some waitresses refill the glasses every time they pass.  I don’t know which one I prefer.

 But now I tasted a small piece of the ”bun”, a potato croquette.  OMG, as the youth say.  I had never needed that piece of meat.  The croquette and the sauce were just enough to make me cheer.  A soft fine pepper sauce and the crunchy goodness probably breaded the surface of the croquette, which hid a good mashed potato.  As I said, no more was needed.  I could eat me fill of it.

The waitress passed by and asked if everything was to your satisfaction.  I said it was lucky I took a picture of the ”bun” before I tasted it, because I got teary-eyed when I put the food in my mouth.  Not strong peppery flavors but a mild fine taste sensation where you could clearly perceive the different ingredients.  But what a composition.  I am so happy when I find a dish made from mostly local ingredients, although some spices have to be sourced from where the pepper grows. (In Sweden the expression ”where the pepper grows” we use when we wish someone go to hell)

 There were no mountains of vegetables, neither fresh nor thrown away like peas and carrots.  No, under the meat there were small tasty pieces.  No one who crammed for their own attention.  The croquet took over completely and we sat and laughed.  Never did we dream that a chef could surprise us with his way of presenting the ”pears” as my Northern man calls the potatoes.  Of course!  We slurped and enjoyed this sauce-potato combo.  The piece of meat in all its glory, but it was just a snack.  And at the same time tender and tasteful.  The thought of asking for refills on the potatoes bun never occurred to any of us.  But afterwards, we Wishes we have asked for it and a doggy bag for the meat.  Can you do that?

 When we had emptied our plates, the waitress came and took away the dishes while saying that ”can we wait for the dessert a while?”  Right then, we felt satisfied so we nodded affirmatively.  I felt a little steered by her way of suggesting the break, but maybe she had a lot at the moment and we were in no rush.  Sipped the last of the wine and chatted.

It was the first time we were in a restaurant  like this since I got my hearing aids, and there was no music playing in the speakers around us.  I decided to get the aids when I was in Paris last spring.  When we were in restaurants where there were people around talking, laughing or just talking a little louder, I noticed that I said ”what” every other word.  Not to the people around, because hearing aids don’t help, they spoke French, but the husband and our possibly  dinner party.  Now we got a really decent evaluation.  I could follow the discussions at adjacent tables if I focused on it.  And you want that.  Listen secretly, spy… A great opportunity to evaluate these aids.

 Now the waitress brought the dessert and I asked for some coffee.  A yummy dessert with ice cream and fried bananas.  It was also what I always think is too stingy a measure, the sweet toothed Inga-Lill.

 At one point the waitress passed by again and asked: did it taste good?  All three times she politely stopped and listened to our answers, sometimes with a counter-rejoinder, before rushing on.  Then it was good!  We sat on the last crossing and tried to make eye contact with her to ask for the bill.  I’m sure they keep an eye on their guests at all times, but no hint that we were left waiting.  I am also convinced that if we had waved the wine bottle for a refill, she would have seen us.  But no, not a sign of approaching us.  When the boat pulled into port, I got up and put on my coat .  Passed by to the counter where she stood together with the other waiters.  I asked if she preferred a bill of lading or if she could quickly figure out what we owed.  Yes, she was willing to, I quickly had the amount presented to me.  I said she forgot the coffee so she had to do a new calculation.  And with a ”blip”, I paid with the phone’s PayPal.  And we managed to get off the boat on the right side of the waves.  Admittedly, it’s not my concern if you don’t have time to pay while you’re on board, but I want right to be right.

 In the past it was often said that there was a lot of talk and little workshop.  I would like to change that phrase to, a lot of emojis and thumbs up and down, maybe to the workshop’s advantage in the comparison.  But the next day there was a letter in my mailbox where they kindly ask me to fill in a cross under the options available, to rate my experience of our Tura, as we name the ferry trip and restaurant visit.

Fantastiskt          Mycket bra.        Bra           Godkänt         Dåligt.     Not relevant                                

      😀                        😎                    🙂                 😐                   🙁                  ?         Emojis                                 

I still miss what I call words.  Where have they gone?  The nuances of emojis can never replace the words that we carry with us as means of communication from our mother tongue.  I will ignore these crosses, but a link to this story they should get.  And if they have someone who doesn’t is home taking care of children, possibly collect the responses they get to their praise fishing, they might have trouble how to interpret that.  Not my problem either.

The ninth day of the year and I haven’t said A Happy New Year to my readers, but now. Consider it done. I think I have missed some days because I can’t recall that so many days has passed. After all I have been busy this short time between dawn and dusk. Have tried to finish my knitting, I am always knitting something. And when I do that knit I plan for next project to knit. I happened to notice a hole on my mittens, my last pair of the one I like most. Note even some yarn to mend the hole. Had finished all that grey yarn of wool. I bought some new ball of yarn and bought  all colours if some new hole would appear. Suddenly I decided to try and knit a spare pair of that mittens. My eyes has made it impossible to knit when I have to look at the pattern often. The lines aren’t straight for things I see, when my eye is bad. But the treatment makes the sight to change, and for the moment (at least this week) the checkered pattern is visible as checkered. I also see the street light  and their pole as STRAIGHT. Ha ha, even poles can be straight… Which makes the checked pattern visible and the mittens get their pattern and I am happy. How many days I have been in this “happy-bubble”, I have no idea about, I think a week. First my latest shawl, which I knitted because the nice yarn. Of course I have played bridge at net. But the pale daylight I try to use for knitting. 

The other day I started to discuss about the full moon. A new year and a new calendar. This year I have got a calendar from my exbridge partner who still remember what a fan of calendars I am. He works for a newspaper which some years offered a calendar with pictures and stories about different regions and buildings in France. I had this wonderful calendar for some years, but then they stopped to have it. Now they offered again and I immediately asked Ian for one. So now I have this nice calendar, knowing about France and their bank days. But I needed a calendar where I was able to read the Swedish names days. We took a trip out on the big mall outside town, Väla. 

Bought a calendar and when we went back to bus station we passed by the confectionery where we can buy buns and cakes. The seasonal cake for the moment, a bun baked of wheat flour with cardamom, filled with almonds and whipped cream, caught our eyes. It appears in all stores and last till Easter. But the prise rise every year. And I almost got a heart attack when I saw the prise this year. Almost 5 Euro for one bun. Shall we, my husband asked? I replied yes we shall…. And I grabbed him under his arm and we went home and baked our wheat buns. Almond we have in out pentry and whipped cream is stored in a siphon in the refrigerator. just cut of the top when buns were baked and assemble the bun. I am a miser and I am proud to be a miser. But as you see I am not that miser to avoid things, but I am happy and proud I still manage to do the things myself, not to buy all service. That day will come when I will be forced to buy a lot of that service. 

Tomorrow our bridge club starts for 2023, and everyday life is hopefully back to normal. 

A HAPPY NEW YEAR to all of you. 

Här är svenskan

Den nionde dagen på året och jag har inte sagt Gott Nytt År till mina läsare, men nu.  Betrakta det som färdigt.  Jag tror att jag har missat några dagar för jag kan inte minnas att det har gått så många dagar.  Jag har trots allt varit upptagen den här korta tiden mellan gryning och skymning.  Har testat att sticka färdigt, jag stickar alltid något.  Och när jag stickar det planerar jag för nästa projekt att sticka.  Jag råkade märka ett hål på mina vantar, mitt sista par av dem jag gillar mest.  Noterade att jag hade inget garn för att laga hålet.  Hade gjort slut allt det där gråa ullgarnet.  Jag köpte ett nytt garnnystan och köpte alla färger om det skulle dyka upp något nytt hål.  Plötsligt bestämde jag mig för att försöka sticka ett par extra av de vantarna.  Mina ögon har gjort det omöjligt att sticka när jag måste titta på mönstret ofta.  Linjerna är inte raka för saker jag ser, när mitt öga är dåligt.  Men behandlingen gör att synen förändras och för tillfället (åtminstone denna vecka) syns det rutiga mönstret som rutigt.  Jag ser också gatubelysningen och dess stolpar som RAKA.  Ha ha, även stolpar kan vara straight … Vilket gör att det rutiga mönstret syns och vantarna får sitt mönster och jag är nöjd.  Hur många dagar jag har varit i den här ”glad-bubblan” har jag ingen aning om, jag tror en vecka.  Först min senaste sjal som jag stickade av det mysiga garnet.  Självklart har jag spelat bridge på net.  Men det bleka dagsljuset försöker jag använda till stickning.

 Häromdagen började vi diskutera om fullmånen.  Ett nytt år och en ny kalender.  I år har jag fått en kalender från min exbridgepartner som fortfarande minns vilket dyrkare av kalendrar jag är.  Han arbetar på en tidning som några år erbjöd en kalender med bilder och berättelser om olika regioner och byggnader i Frankrike.  Jag hade den här underbara kalendern i några år, men sedan slutade de att ha den.  Nu erbjöd de sig igen och jag bad genast Ian om en.  Så nu har jag den här fina kalendern, med kunskap om Frankrike och deras helgdagar.  Men jag behövde en kalender där jag kunde läsa de svenska namnsdagarna.  Vi tog en tur ut på den stora gallerian utanför stan, Väla.

 Köpte en kalender och när vi gick tillbaka till busstationen gick vi förbi konditoriet där vi kan köpa bullar och kakor.  Säsongskakan för stunden, en bulle bakad av vetemjöl med kardemumma, fylld med mandel och vispgrädde, fångade våra ögon.  Den finns i alla butiker och håller på fram till påsk.  Men priset stiger varje år.  Och jag fick nästan en hjärtattack när jag såg priset i år.  Nästan 50 kronor för en bulle.  Ska vi, frågade min man?  Jag svarade ja det ska vi….  Och jag tog honom under armen och vi gick hem och bakade våra vetebullar.  Mandel har vi i skafferiet och vispgrädde förvaras i en sifon i kylen.  bara klipp av toppen när bullarna gräddats och montera ihop bullen.  Jag är en snåljåp och jag är stolt över att vara en snåljåp.  Men som ni ser är jag inte så snål att jag undviker saker, men jag är glad och stolt över att jag ändå lyckas göra sakerna själv, inte köpa all service.  Den dagen kommer då jag kommer att tvingas köpa mycket tjänster.

 Imorgon startar vår bridgeklubb för 2023, och vardagen är förhoppningsvis tillbaka till det normala.

 GOTT NYTT ÅR till er alla.

Day before, Christmas Eve, Christmas Day, Boxing Day and now the days between….. it is a lot of days. And most of us has the days off from work. Lazy days. In my childhood those days were occupied with  skating skiing or just being out playing with our playmates. If I read the newspapers we are supposed to either change our Christmas gifts or try to find some bargains in the biggest sale for the year. Every shop with some decency sell out the remaining goods from the big Christmas shopping, the shopping which like this only had a short pause for one day and a half. 

Makes me wondering, what the word day means? It is just a, this time a year, a short moment when sun shines or hide behind the clouds. But after all it happens a lot these short days. People are so busy. As busy as they were before Christmas, as busy they are after, to correct any mistakes made before Christmas. And here I sit enjoying my laziness because I shopped my own Christmas gift and the ones I gave away was only money so the gift recipients themselves decide what to buy or if they wanted to save for further times. I confess I am an egoistic woman who not realise how many employments in businessworld I destroy by being both lazy and out of ideas over what my near and dear needs. But I am who I am. Boring maybe many of you think, but I don’t surprise any of you. 

In my home we have a little Christmas habit, almost a bit embarrassing, but after all it is a wee bit of what we consider important as a Christmas traditions. We bake our cakes. Buns and biscuits. And at our workbench in kitchen there is a pile of boxes. Cookie boxes. This year we have only five varieties. But this we like mostly. And those we associates to Christmas. Every afternoon when we have our freshly brewed fragrant coffee, we have our cookies and feel the taste and nostalgia from our childhood. Honestly none of us had such a variety in either of our homes, but it is a merging of our shared memories. His mother use to bake that cookies she used a fork to get the pattern upon, same taste (and probably the dough) as my mother used her thumb to flatten them. Or was it the other way around, we can not recall who’s mother who made what. But it was a excited moment to stand there beside them and hope for a small piece of dough escaped from the baking table. My husband had ten siblings and I had only three, so the chance to get a crumb of the dough I can imagine was bigger for my part than for his. And when we have made the dough for the different kind of cookies I feel a bit ashamed, because it is always me who insist the dough must become tested and taste once twice and even trice before all of it lays on the baking sheet ready for oven. If we wanted to be true justice, it should be him, he with ten siblings who should taste the dough. But he leave the responsibility to me to determine if the dough is satisfying. And I nibble and taste. 

It is all to much all this cookies, but nowadays people needs an invitation to come and visit, even for a cup of coffee. Which makes the visits very infrequent and we sit here rich with our delicious cookies. We have discussed the issue about invites. And are convinced people expect not only a cup of coffee when we invite, but first coffee and after that a whole dinner whit at least three courses. Up north where we have our cottage it is still that kind of togetherness, you can go in and have a cup of coffee uninvited. to almost anyone. Neighbour, relative or just an aquatinted you have spoken to about some common interest sometime somewhere. Here in south I feel we have to ask for audience wherever we think to visit, even if we only want to see the person a while. I may bring a thermos with some coffee if it is the big issue. And some disposable coffee cups. Not interesting? Well I have to reconsider what the problem is.

We continue with our everyday fest with our delicious cookies, they will last longer without any guests. 

And in same sentence, I am aware I sound as the old people and the famous expression about oldies. They complain “no one wants to see or visit me anymore”. There they sit and long for company. But anyone of them think the other way around, who can I distress with an unannounced visit. So I have to suit myself. Yes we are much better to complain than trying to do something about it, even if we are possible to do so. Is it all because of the way way of living, in the digital world. We have the necessity to contact with our relatives and friends by phone or messages. And it is often immediate answers. Not to go and wait for the answer. Yesterday my frogggyfriens sent me a request if I was able to play a few hands at 18.15. And I got the message at 18.08. When the request appeared at my phone, I sat knitting and listened to a audiobook. The reciter made a pause when the message arrived so I was aware it. At first I thought the receiver needed to cough or sneeze, but I understand it was my phone which made me notice something happened. Seven minutes before I enjoyed a rendezvous for an hour. Would take me hours, days to meet him eye to eye. Digital world! How amazing. Shall we appreciate it or curse it? Meanwhile I have typed this lines I also have corresponded to my newfound cousin, who has got trouble with pain in his back. We speak by mail, but haven’t met since beginning of the the fifties. What do I complain about? There is a problem, time goes by and I can’t remember in what order I did what. And in this digital world some issues never get filed. Nothing written down black on white as we use to say when we meant a real saved documentation. 

Now I feel for a cup of coffee and some of those delicacies in our boxes in kitchen.

här är svenskan

 Dagen innan, julafton, juldagen, annandag och nu dagarna mellan….. det är många dagar.  Och de flesta av oss har lediga dagar från jobbet.  Lata dagar.  I min barndom var dessa dagar upptagna med att åka skridskor eller bara vara ute och leka med våra lekkamrater.  Om jag läser tidningarna är det meningen att vi antingen ska byta julklappar eller försöka hitta några fynd i årets största rea.  Varje butik med viss anständighet säljer ut resterande varor från den stora julhandeln, shoppingen som så här bara hade en kort paus i en och en halv dag.

Jag undrar vad ordet dag betyder?  Det är bara en, den här gången om året, en kort stund när solen skiner eller gömmer sig bakom molnen.  Men trots allt händer det mycket dessa korta dagar.  Folk är så upptagna.  Lika upptagna som de var före jul, lika upptagna är de ute efter att rätta till eventuella misstag som gjordes före jul.  Och här sitter jag och njuter av min lathet för jag handlade min egen julklapp och det jag gav bort var bara pengar så presentmottagarna bestämmer själva vad de ska köpa eller om de vill spara till kommande tider.  Jag erkänner att jag är en egoistisk kvinna som inte inser hur många anställningar i butiksvärlden jag förstör genom att vara både lat och idélös över vad mina nära och kära behöver.  Men jag är den jag är.  Tråkigt kanske många av er tycker, men jag överraskar förmodligen inte någon av er.

I mitt hem har vi några jultraditioner, nästan lite pinsamt, men trots allt är det något av det vi anser är viktigt som jultraditioner.  Vi bakar våra kakor.  Lussebullar och småkakor.  Och på vår arbetsbänk i köket finns en hög med kakburkar.  I år har vi bara fem sorters kakor.  Men de mest omtyckta av oss.  Och de vi associerar till julen.  Varje eftermiddag när vi sitter med vårt nybryggda doftande kaffe, har vi våra kakor och känner smaken och nostalgin från vår barndom.  Ärligt talat hade ingen av oss en sådan variation i någotdera av våra hem, men det är en sammanslagning av våra gemensamma minnen.  Hans mamma bakade kakorna och hon använde en gaffel för att få mönster på dem, samma smak (och förmodligen deg) som min mor använde tummen för att platta till dem.  Eller var det tvärtom, vi kan inte komma ihåg vems mor som gjorde vad.  Men det var ett spännande ögonblick att stå där bredvid dem och hoppas på en liten degbit som rymt från bakbordet de arbetade på.  Min man hade tio syskon och jag hade bara tre, så chansen att få en smula av degen kan jag tänka mig var större för min del än för hans.  Och när vi har gjort degen till olika sorters kakor skäms jag lite, för det är alltid jag som insisterar på att degen måste testas och smaka en till två gånger och till och med tre gånger innan allt ligger på bakplåten redo för ugn.  Om vi ??ville vara helt rättvisa så borde det vara han, han med tio syskon som ska smaka på degen.  Men han överlåter ansvaret på mig att avgöra om degen är tillfredsställande.  Och jag nyper och smakar.

Det är allt för mycket alla dessa kakor, men nuförtiden behöver folk en inbjudan att komma och hälsa på, även för en kopp kaffe.  Vilket gör besöken väldigt sällsynta och vi sitter här rika på våra läckra kakor.  Vi har diskuterat frågan om inbjudningar.  Och är övertygade om att folk förväntar sig inte bara en kopp kaffe när vi bjuder, utan först kaffe och efter det en hel middag med minst tre rätter.  Uppe i norr där vi har vår stuga är det fortfarande den sortens samvaro, man kan gå in och ta en kopp kaffe objuden.  till nästan vem som helst.  Granne, släkting eller bara en bekant du har pratat med om något gemensamt intresse någonstans någongång.  Här i söder känner jag att vi måste be om tillåtelse vem vi än tänker besöka, även om vi bara vill se personen ett tag.  Jag får ta med en termos med lite kaffe om det är det stora problemet.  Och några engångs kaffekoppar.  Inte intressant?  Jag måste ompröva vad problemet är.

Vi fortsätter med vår vardagsfest med våra läckra kakor, de varar längre utan några gäster.

 Och i samma mening är jag medveten om att jag låter som de gamla och det berömda uttrycket om gamlingar.  De klagar ”ingen vill se eller besöka mig längre”.  Där sitter de och längtar efter sällskap.  Men om någon av dem tänker tvärtom, vem kan jag stressa med ett oanmält besök?  Så jag får passa mig.  Ja, vi är mycket bättre att klaga än att försöka göra något åt ??det, även om vi har kan att göra det.  Är allt på grund av sättet att leva, i den digitala världen.  Vi har möjligheten att enkelt kontakta våra släktingar och vänner via telefon eller meddelanden.  Och det är ofta omedelbara svar.  Vi behöver inte gå och vänta på svaret.  Igår skickade mina frogggyfriens mig en förfrågan om jag kunde spela några händer klockan 18.15.  Och jag fick beskedet 18.08.  När förfrågan dök upp på min telefon satt jag och stickade och lyssnade på en ljudbok. Uppläsaren gjorde en paus när meddelandet kom så jag var medveten om det.  Först trodde jag att mottagaren behövde hosta eller nysa, men så förstod jag att det var min telefon som fick mig att inse att något hände.  Sju minuter, sedan njöt jag av en träff i en timme.  Det skulle ta mig timmar, ja dagar att träffa honom öga mot öga.  Digital värld!  Så fantastiskt.  Ska vi uppskatta det eller förbanna det?  Samtidigt som jag har skrivit de här raderna har jag också besvarat ett mail från min nyfunne kusin, som har haft besvär med smärtor i ryggen.  Vi pratar via post, men har inte träffats sedan början av 50-talet.  Vad klagar jag på?  

Det finns ett problem, tiden går och jag kommer inte ihåg i vilken ordning jag gjorde vad.  Och i denna digitala värld blir vissa frågor aldrig arkiverade.  Inget skrivet svart på vitt som vi brukar säga när vi menade en riktig sparad dokumentation. 

 Nu känner jag för en kopp kaffe och några av de där läckerheterna

What a day! We had a calm start at our day, which usually be our bridge-day. But we have Christmas-leave, and today we thought getting our grocery shopped, so we have some days off the rest of the week. Had an early lunch with an oatmeal, and away to the bus. At our way out we passed the postbox and discovered the postman already delivered the post. Curiously I looked into it, even if we hadn’t any intension to carry anything in our bags to the store and back. But finally we had get two consignments, both of them we had really waited for. A fortnight ago I called the company where we buy the batteries and filter to our hearing aids from. It was a long time since we order and we even have got the confirmation and pay note since long. It hasn’t been any delay earlier and my husband paid when the confirmation arrived. But no goods arrived. I rung and asked what had happened, and they told one of the ordered things wasn’t available yet, when I called. 

Not any satisfactory answer, they could have told me in a mail, but by now I knew the reason why they had delayed the parcel. Wait and see, I told the spouse. 

Another consignment I have waited for was a Christmas gift from my precious bridge partner in France. He had since weeks announced he had sent me a parcel. And every day I checked in my postbox for a mail message about his parcel. First week I didn’t notice any sign of it, but it use to be faster than a fortnight. After another week the sender asked if I hadn’t got it yet. How do I answer? I felt a bit ashamed over our postmen. But I couldn’t lie. I hadn’t got it. I answered him, my postman is a vegetarian, and probably shouldn’t open and eat my Christmas gift. By now I knew the content, it was the foie gras I had got for Christmas earlier year, the delicacy we use to have at our Christmas table. 

Today the two missed delivery messages was into our box. I had waited so long I couldn’t resist to open and look. In both of the envelopes. In the delivery for our hearing aids we still want some filters, I may call the company tomorrow and ask why they send half the order things. 

The other envelope there was a paper, a kind of reminder, I haven’t fetched my parcel yet and it was only two days left for me to fetch it! So many times I have looked for that message! Now we were on our way to the bus stop for our weekly shopping. At the bus we looked at Google maps where to find the post office to fetch the delivery. A long way outside town, but we decided to change our plans for the shopping.

We changed bus and looked for the bus stop to find the bus which would bring us to that office. A man and a woman stood there waiting for the bus, and the woman heard our discussions about what bus we were going to catch. She were well informed about our bus and helped us by informing us how to find the office. She worked at that company we were going to, and she knew about how bad information it was out there at the end of the bus line. What a fortune for us to bump into this lady. Maybe we had get lost without her advice. 

. We travelled to the logistic centre, without any people in sight, but a lot of cars and lorries everywhere. Fortunately there were a bus line and we found the post office. It was almost the same feeling when we arrived there as when we where visiting La Defence outside Paris. A long journey with buses and we had a new kind of buildings and environments than we had in Paris. We arrived after 18.00 and I had by then learnt to say bonsoir after 6 in the evening, so I was prepared to smile and say bonsoir to who else we met. But after 6 in the evening it was as a ghost town, I didn’t see many people. As a different planet, and I had to persuade myself we still were in France. It is a part of Paris where many companies has their offices and people leave after office time. Back home to town and the old parts where they live. 

In our destined office there were a man who didn’t knew about the first message, I told him I haven’t got any before today. And this was a reminding message! He shook his head and told me he had no idea what had happened. I was so anxious to get my parcel I didn’t dare to argue with him any more. Happy we returned to the bus stop and a new journey back into town. Some hours had gone and we discussed how to do, we hadn’t any groceries yet. 

Decided to change bus and ride to our ordinary grocery store. I didn’t complain, I love to go by bus. It is so entertaining to look and listen to fellow travellers. I must confess I am a curious lady. After the bus change a young lady entered our bus, seated just across our seat. And she picked up her phone, called a friend and loudly started to suggest a meeting at Christmas Eve, and they should have some food everyone she would invite. Three calls later she had arranged all food at her Christmas table but the beer. And now she rose and got off the bus. I promise she had no idea what an admirer she had in me, she had those big ear muffs making her feels as she is alone in the world. And I will never get to know how she get the beer at the table. But agree with me it was a smart idea, to invite her friends like that and just offer a table and some chairs and the fest is made. 

When we arrived the store I asked spouse for a cup of coffee, and he agreed. It’ll be tasteful by now. But first into the toilet for a fast visit. But there was a queue, a Santa and he wanted me to go first. I must say I want a better Christmas gift from Santa, than pass him in a queue to the toilet. I told him as the true coastal dweller I am, I said professional traffic precedes pleasure traffic. And you are at duty, I am only a retired woman with same salary if I sleep or am awake. The Santa smiled and kept his place in the queue. I took a picture of him and told him, tonight you will be seen in my blog at net, and okay he said. Wonder if he will see himself at this page. 

When we arrived home I took another picture of the parcel and sent to my froggyfriend, and I asked if I was allowed to unwrap the Christmas gift already, despite it is four days left before Christmas Eve. Please open it he answered. Thank you my dear Guy Noël, for sending this special delicacy. I will enjoy it and celebrate you Christmas Day which is your very day you Christmas Guy. 

This day has been as fun as if it was Christmas Eve because all this bus riding. I like to go by bus and I think more than 4 hours I have spent on different buses. My spouse laughed at me and wondered if I felt satisfied all this bus riding today, and I answered with a big smile: tomorrow I have some errands which demands some bus riding too… 

här är svenskan

En så’n dag. Vi hade en lugn start på dagen idag, som normalt är vår bridgedag. Men det är jullov så idag tänkte vi göra våra veckoinköp så kan vi ägna resten av veckan till lite av varje. Vi hade ett tidigt lunchmåltid med en rejäl tallrik havregrynsgröt. Sedan iväg till bussen. På vägen ut passerade vi brevlådan och upptäckte att brevbäraren redan varit här. Nyfiket tittade jag in i facket även om vi inte hade någon tanke på att bära med oss något runt på vår inköpsrunda. Men äntligen låg där två stycken försändelser som vi väntat på länge. För fjorton dagar sedan ringde jag firman vi brukar köpa batterier och filter till våra hörapparater till, och efterlyste ett paket med som var beställt för länge sedan. Vi hade fått bekräftelse på ordern och även fakturan för flera veckor sedan. Det brukar aldrig vara några problem med den firman så maken hade betalt räkningen då han ändå hade en annan räkning att betala, sedan uteblev leveransen! Jag ringde firman och jodå de hade fått betalning, men en av varorna hade blivit restnoterade, så de bara väntade på att få hem dessa. Det var inget tillfredställande svar anser jag, de kunde talat om via SMS eller mail att de väntade med att skicka tills allt kunde levereras. Men, vänta och se meddelade jag maken. 

En andra försändelse jag väntat på var en julklapp från min käre franske bridgepartner. Det var flera veckor sedan han meddelade att han skickade iväg ett paket till mig, då han var tvungen att checka upp adressen. Jag har sedan dess kollat i postlådan dagligen efter någon postavi. Då en vecka gått tyckte jag inte det var konstigt att det inte kommit, men tiden gick. Blev till veckor. Avsändaren frågade om paketet hade anlänt ännu. Vad skulle jag säga. Jag skämdes lite över vårt ”eminenta” postsystem. Men ljuga kunde jag ju inte. Jag svarade att det troligen skulle dyka upp när som helst. Vår brevbärare är vegetarian lugnade jag honom, då jag får veta att paketet innehöll Foie Gras, gåslever. En delikatess vi har haft på julbordet senaste åren, en julklapp från fransosen. 

Idag låg bägge efterlängtade försändelserna i postlådan. Ett kuvert med tillbehör till hörapparaterna, och en avi, en påminnelseavi (!), om ett paket att hämta på postkontoret på Mineralgatan. Jag hade bara 2 dagar på mig att hämta ut detta paket! Så många gånger jag tittat efter den avin. Men nu var vi på väg mot bussen för våra veckoinköp. Då vi kommit på bussen googlade maken var vi kunde hitta denna Mineralgata, där vi kunde hitta ett postkontor som hade vårt paket. Långt utanför stan, men vi beslutade oss för att prioritera hämtningen av paketet. 

Vi hoppade av bussen nere i stan, letade en stund och fann buss nr.25 som skulle ta oss till postkontoret. Vid hållplatsen väntade ett annat par, och då de hörde vår diskussion om det var rätt buss, lugnade de oss och sa att vi var på rätt hållplats. De berättade också vid vilken hållplats vi skulle kliva av och hur vi skulle hitta till posten. Kvinnan jobbade på posten dock inte i samma byggnad, men hon var välinformerad. Sicken lycka att stöta på en sådan person. Utan henne hade vi kanske varit evigt förlorade. 

Vi åkte till detta logistikcentrum, där fanns inte en levande själ inom synhåll, men en massa bilar och långtradare överallt. Lyckligtvis hade vi hittat både en busslinje, och så småningom även ett postkontor. Men det var samma känsla som då vi kom till La Defence en stadsdel utanför Paris. En lång bussresa och vi mötte en helt ny stadsmiljö, helt olik den som vi hade i Paris. Höghus som mer påminde om de vyer man ser över Singapore, Hongkong och huvudstäder runtom i världen. Efter några dagar i Frankrike hade man lärt att efter 6 på kvällen var det inte ”bonjour” som gällde, utan ”bonsoir”. Tjuvtränat på detta ord och ett smile, var man redo att ge sig ut bland folket. Vi anlände La Defence vid 7-tiden på kvällen, och det var som en spökstad. Inte en människa att hälsa bonsoir på. Denna stadsdel är en kontors- och butikstad som stänger klockan 18.00. Inte en själ syntes

Väl inne på postkontoret lämnade jag fram min avi. Berättade att detta var en påminnelseavi, och jag undrade vem som fått den ordinarie första avin. Fick till svar att han inte förstod vad jag talade om, medan han skakade på huvudet. Nu var jag så angelägen att få mitt paket så att jag gav mig inte in i någon argumentation med honom. Fick mitt paket och vi återvände till busshållplatsen för att återvända till bebyggda trakter och vår ICA-affär. Det hade gått flera timmar för denna utflykt till posten och fortfarande inga inköp gjorda ännu. Jag klagar inte , jag är barnsligt förtjust i att åka buss. Det är rogivande sätt att färdas på, men även kul att titta och lyssna på medresenärerna. Ja jag erkänner jag är en nyfiken kvinna.

Beslöt att byta buss och åka till vår vanliga ICA-butik. Då vi passerade centralstationen klev en ung dam på, satte sig på sätet bredvid oss. Hon var klädd i stora hörselkåpor så hon hade inga ljud som störde henne. Hon plockade upp sin telefon och ringde någon vän, föreslog att de skulle mötas på eftermiddagen julafton. Bra sa hon, fixar du skinka köttbullar och lite prinskorv? Ok, då fixar jag någon som fixar sillen. Samtal nummer två var det någon som fick sillen på sin lott. Samtal tre var lite servetter och attiraljer runt dukningen. Jag log och frågade maken min; ska vi erbjuda oss att komma med lite mandelmusslor och grädde? Sen reste kvinnan sig och steg av! Jag fick aldrig veta vad som hände med ölen… vem skulle fixa den? Hon var helt klart ovetande vilken beundrare hon har i mig, på cirka 15 minuter hade hon fixat ett fullvärdigt julbord med mat och dryck och glada vänner. 

Vi anlände till vår affär och jag frågade maken om vi var mogna för en kopp kaffe, och genast höll han med. Han var absolut inte svårflirtad med kaffe. Jag går förbi toa medan du lämnar in tipset, sa jag och släntrade bort till kön vid toa. Komat hamna bakom tomten, som erbjöd mig att gå före i kön. Nog för jag vill ha en bättre julklapp! Jag svarade att yrkestrafiken går alltid före nöjestrafiken så han fick behålla sin plats i kön. Du är i tjänst verkar det, men tack i alla fall.jag har samma lön om jag sover eller är vaken. Han log och tackade. Jag tog en bild av honom och berättade att jag la ut honom på nätet.

Då vi kom hem efter denna långa dag, jag tog en bild av paketet och skickade  till froggyfriend och frågade om jag skulle öppna det nu eller vänta till julafton, trots att det bara var 4 dagar kvar. Snälla öppna det, sa han. Tack Julkillen för att du skickar dessa delikatesser. Vi kommer att njuta av det samtidigt som jag firar dig på din födelsedag du Jul Kille. (Hans namn betyder just Jul Kille).

Denna dag blev nästan som julafton för mig med allt bussåkande, denna sysselsättning jag är så förtjust i. Nästan 4 timmar tillbringade vi inalles på bussar hit och dit. Maken skrattade och undrade om jag var nöjd med allt detta åkande. Jag svarade med ett leende; imorgon har jag några ärenden också som kräver en del bussåkande…..

It is a fantastic feeling, we once again find we have developed our recipe about our saffron buns as we use to bake for Lucia. After a serious talk what we deem has to exist as an homemade product is this, our bread baked for Lucia. In swedish “lussekatter (cats for Lucia)”. A bread specially seen as a Christmas bread. The ingredients is almost as the usual buns we bake all over the year, but with the amendment of saffron. That addition is the most expensive part of the dough, it costs as same as all other ingredients together. It gives the buns a scent of luxury. Of course it is only once a year we bake this buns and we feel the joy of Christmas when the kitchen is heavenly scented by this fragrance.

But we don’t do this baking without a planning it very carefully before. Read the recipe and check all ingredients is enough, all of them. At our age ordinary baking of buns we don’t need any recipe, we just do. Most of that ingredients is in our cupboards most of the time. But now when the “Lussekatter” is to be made we read and check up . Real butter, not any margarine, saffron and raisins. The bottle with my husbands finest cognac for the raisins to marinate in. We feel the seriousness when we step by step make the preparations. The dough should rise. And we prepare for next step, to bake out and shape the buns. Many years ago I contacted a company that manufactured gingerbread molds, and asked them if the had a mold for “lussekatter”. No, unfortunately we haven’t they said, but we can make one for you they said. And from my childish drawing, which were meant just as a explanation what I wished, they made the mold. I have never claimed I am any artist in drawing…. But the cat is ours and we use it. To start with we make the dough. 

 

Lussekatter – Saffron bun                                                                                                                     225°

 50 gr yeast

 100 g butter

 5 dl milk

 250 g lean quark (kesella)

 2 envelope of saffron (1 gr together) can be increased to 3 envelope.

 1 1/2 dl sugar

 1/2 tsp salt

 2 tsp ground cardamom

 1 teaspoon of bicarbonate dissolved in 1 tablespoon of warm water (pour in together with the flour)

 About 17 dl wheat flour

  (A handful of chopped raisins)

 1 egg (beaten to brush the buns with)

 Put about 50 grams of raisins to swell in rum or cognac

Put the butter and 1 dl of the sugar in a bowl to bring to room temperature.  Heat the milk to 37 °.  Crumble the yeast into a dough bowl.  Add salt, saffron and cardamom.  Pour over the milk, add the quark, the dissolved bicarbonate and stir in the wheat flour to form a loose dough.  Just about to release the edges of the dough bowl.  Allow to rise until doubled in size.

 Meanwhile, stir the butter-sugar mixture white and fluffy.

 When the dough is risen, pour it onto a floured baking sheet and knead the butter-sugar mixture into the dough.

When the butter-sugar mixture is kneaded into the dough, roll out to about 1-1 1/2 cm thick dough. 

Roll out and punch out cats, use parchment paper and roll out a small ball of dough at a time.  The punched-out cats are impossible to lift over to sheet metal otherwise.  About 1 cm thick (half the height of the die) is just right.  Four cats can be accommodated per plate.

 Or roll ”strings” and make buns in different guises.  Insert raisins as decoration, eyes on the cats or as centerpieces etc.  on the buns.

 Leave to rise, brush with beaten egg and bake for about 8-9 minutes.

Every year we have a new experience to add to older. This year was the secret the bicarbonate. My sister in law told me when we spoke last week she used to sneak down that ingredient in the dough to avoid too heavy bread. And I will reveal it was a success to do so. So many years we have been focused to get the buns less dry, the saffron makes the bread dry. And we have added this lean quark to get to bun less dryness. Not before we started to add the butter-sugar mixture after the first rising we have approved that result. But the buns became heavy. Now my relative gave me the secret solution! And our buns were tasteful, not dry and very fluffy. We have achieved the most optimal result we have strived for so many years.  It is important not to give up.

And as a result I offer you our recipe and I have smartly filed it away for myself. 

Här är svenskan

Det är en fantastisk känsla, vi upptäcker att återigen har vi utvecklat receptet på våra saffransbullar som vi använder för att baka till Lucia.  Efter ett allvarligt snack är det dessa som vi anser måste finnas som hemlagad produkt, våra lussekatter. Ett bröd som ses som ett speciellt julbröd.  Ingredienserna är nästan som de vanliga bullarna vi bakar hela året, men med tillägg av saffran.  Den tillsatsen är den dyraste delen av degen, det kostar lika mycket som alla andra ingredienser tillsammans.  Men det ger bullarna en smak av lyx.  naturligtvis är det bara en gång om året vi bakar dessa bullar och vi känner julens glädje när köket doftar himmelskt av denna saffransdoft.

 Men vi bakar inte utan att ha planerat det mycket noggrant innan.  Läsa receptet och kontrollera att alla ingredienser räcker, alla.  I vår ålder behöver vanlig bullbakning inga recept, vi bara gör det.  De flesta av dessa ingredienser finns i våra skåp för det mesta.  Men nu när ”Lussekatterna” ska göras läser vi och kollar upp .  Riktigt smör, inget margarin, saffran och russin.  Flaskan med min mans finaste konjak för russinen att marinera i. Vi känner allvaret när vi steg för steg gör förberedelserna.  Degen ska jäsa.  Och vi förbereder oss för nästa steg, att baka ut och forma bullarna.  För många år sedan kontaktade jag ett företag som tillverkade pepparkaksformar och frågade om de hade en form för ”lussekatter”.  Nej, tyvärr har vi inte det, men vi kan göra en åt dig, sa de.  Och efter en av mina barnsliga teckningar, som bara var menade som en förklaring till vad jag önskade, gjorde de formen.  Jag har aldrig påstått att jag är någon konstnär inom teckning…  Men katten är vår och vi använder den.  Till att börja med gör vi degen.

 Lussekatter – Saffransbulle                                                                                                                  225°           

   50 gr jäst

  100 g smör

  5 dl mjölk

  250 g mager kvarg (kesella)

  2 kuvert saffran (1 gr tillsammans) kan utökas till 3 kuverrt.

  1 1/2 dl socker

  1/2 tsk salt

  2 tsk mald kardemumma

  1 tsk bikarbonat löst i 1 msk varmt vatten (häll i tillsammans med mjölet)

  Ca 17 dl vetemjöl

   (En näve hackade russin)

  1 ägg (vispat att pensla bullarna med)

  Lägg ca 50 gram russin att svälla i rom eller konjak.

 Lägg smöret och 1 dl av sockret i en skål för att rumstempererad.  Värm mjölken till 37°.  Smula ner jästen i en degbunke.  Tillsätt salt, saffran och kardemumma.  Häll över mjölken, tillsätt kvarg, det lösta bikarbonatet och rör ner vetemjölet till en lös deg.  Ska precis släppa kanterna på degbunken.  Låt jäsa till dubbel storlek.

Rör under tiden smör-sockerblandningen vit och fluffig.

När degen jäst, häll den på ett mjölat bakbord och knåda in smör-sockerblandningen i degen.

När smör-sockerblandningen knådats in i degen, kavla ut till ca 1-1 1/2 cm tjock deg.

Kavla ut och stansa ut katter, använd bakplåtspapper och kavla ut en liten degboll åt gången. De utstansade katterna är omöjliga att lyfta över till plåt annars.  Cirka 1 cm tjock (halva höjden på formen) är precis lagom.  Fyra katter får plats per plåt.

Eller rulla ”snören” och gör bullar i olika skepnader.  Sätt i russin som dekoration, ögon på katterna eller som mittpunkt på bullarna.

Låt jäsa, pensla med uppvispat ägg och grädda i ca 8-9 minuter.

Varje år har vi en ny upplevelse, en ny uppfinning att lägga till det gamla receptet.  I år var hemligheten bikarbonatet.  Min svägerska berättade för mig när vi pratade förra veckan att hon brukade smyga ner den ingrediensen i degen för att undvika för tungt bröd.  Och jag måste avslöja att det var en framgång att göra det. Så många år vi har varit fokuserade på att få bullarna mindre torra, saffran gör brödet torrt.  Och vi har lagt till denna kesellan för att få mindre torrhet.  Dock icke förrän vi började tillsätta smör-sockerblandningen efter första jäsningen har vi godkänt vårt resultat. Men bullarna blev tunga.  Nu gav min släkting mig den hemliga lösningen!  Och våra bullar var smakfulla, inte torra och väldigt fluffiga.  Vi har uppnått det mest optimala resultat vi har strävat efter i så många år.  Det är viktigt att inte ge upp.

 Och som ett resultat erbjuder jag dig vårt recept och jag har smart sparat det för mig själv.