Jönssonminnen.se

Many times we wonder, but never get any good answers at the request: how do you feel about getting older? It all depends on who is asking and who is the requests aimed for. I can remember when I got the request when I had lost my two front teeth. My aunt asked me how I felt with that big gap I had get in my mouth. Some weeks with another sound when I spoke, made my brothers laughing. But after a while my tongue had find a way to avoid that horrible sound and the new teeth grew and made me an older girl. And more confident girl. 

My mother had get a form from school to fill in, with tasks about my abilities. Before I entered elementar school. And she looked at me and asked if she should reveal my habit to now and then suck my thumb. I promised I had to be careful about my new teeth and never risk them, with my old habit! This is my earliest memories how to grow older. 

During childhood there was many ages connected with the changes of life. When I learnt to ride a bike. My first bike ride all on my own ended up in a thorny hedge, with a lot of wounds on my skin. When I started to visit the library on my own. When I had my first job. Did I feel “old” at that time? Or grown up? As an adult? I can not say when it happened, but nowadays I never hesitate about if I am grown up…

I have passed all those ages where I develop, I have come to that point in life when the progress is in reverse. I realised it the other day when I stood in the bathroom, preparing for a shower. My hearing aids I put into the charger, my jewellery I put on the shelf. My wristwatch I carefully also put on the shelf. Now all nude I entered the shower and pumped from the soap pump with shower soap. And there I stood rubbing the soap over my face and spectacles! Of course I had forgotten something. All too many items to remember. I don’t wear any jewelleries anymore, only my rings. My wedding- and engagement-ring. Many years either my spouse or I have had wearing rings because of our works. We weren’t allowed to wear any rings because of the risk for both damage and you may not wear jewelleries when you work with patience in healthcare.

Now we wear them since 15 years. To be honest it isn’t the original ones, we got them stolen in a burglary about 30 years ago. We didn’t miss them much when we had to avoid them, but when we get retired  we wanted to replace them, we bought new once. I remember I laughed when we in the jewellery store stood and chose rings, we had at that moment our grandchild following us. Of course she looked at many other things in the store, but boring rings. The clerk in the store laughed and told her, not many children who follow their grandparents when they are buying engagement rings. But now both my spouse and I wear our rings proudly. It was a sign when we grow up, the togetherness. I don’t know today, what it means. But we like those old “signs”.

Yesterday I got a letter from my cousin, that man living in my town. We haven’t met last 70 years and we had only had connection a couple of years. But we have known about one another all this years. Now we tell about our everyday life in mails. Our life aren’t similar at all, so the mail never gets boring. He asked about my age and said; I seemed to be rather alert when I tell him about our walks around our town, riding bus and visit different parks, now during spring. But what I don’t tell him, my aching back and hip when we have been out for hours. He doesn’t get happy hearing about my aging body. Nothing to tell, he is at same age as I am, so it isn’t any news to him when the body makes its expostulation. After all our aging never gets younger, just older. 

Här är svenskan

Många gånger undrar vi, men får aldrig några bra svar på förfrågan: hur känner du inför att bli äldre?  Allt beror på vem som frågar och vem förfrågningarna riktar sig till.  Jag kan minnas när jag fick förfrågan när jag hade tappat mina två framtänder.  Min moster frågade mig hur jag mådde med den där stora luckan jag hade fått i munnen.  Några veckor med ett annat ljud när jag pratade fick mina bröder att skratta.  Men efter ett tag hade min tunga hittat ett sätt att undvika det där hemska ljudet och de nya tänderna växte och gjorde mig till en äldre tjej.  Och mer självsäker tjej.  

Min mor hade fått en blankett från skolan att fylla i, med uppgifter om mina förmågor.  Innan jag började folkskolan.  Och hon tittade på mig och frågade om hon skulle avslöja min vana att då och då suga tummen.  Jag lovade att jag måste vara försiktig med mina nya tänder och aldrig riskera dem, med min gamla vana!  Detta är mina tidigaste minnen hur man blir äldre.

 Under barndomen var det många åldrar kopplade till livets förändringar.  När jag lärde mig cykla.  Min första cykeltur helt på egen hand slutade i en taggig häck, med många sår på huden.  När jag började besöka biblioteket på egen hand.  När jag hade mitt första jobb.  Kände jag mig ”gammal” på den tiden?  Eller vuxen?  Som en vuxen?  Jag kan inte säga när det hände, men nuförtiden tvekar jag aldrig på om jag är vuxen…

 Jag har passerat alla de åldrar där jag utvecklas, jag har kommit till den punkten i livet när framstegen är omvända.  Jag insåg det häromdagen när jag stod i badrummet och förberedde mig för en dusch.  Mina hörapparater stoppar jag i laddaren, mina smycken lägger jag på hyllan.  Mitt armbandsur lägger jag försiktigt också på hyllan.  Nu gick jag helt naken in i duschen och pumpade från tvålpumpen med duschtvål.  Och sen stod jag och gned tvålen över ansiktet och glasögonen!  Visst hade jag glömt något.  Allt för många saker att komma ihåg.  Jag bär inga smycken längre, bara mina ringar.  Min vigsel- och förlovningsring.  I många år har varken min make eller jag haft ringar på grund av våra arbeten.  Vi fick inte bära några ringar på grund av risken för både skador och du får inte bära smycken när du arbetar med patienter inom vården.

 Nu har vi haft dem sedan 15 år tillbaka.  För att vara ärlig så är det inte de ursprungliga, vi fick dem stulna i ett inbrott för cirka 30 år sedan.  Vi saknade dem inte mycket när vi var tvungna att undvika dem, men när vi blir pensionerade ville vi byta ut dem, vi köpte nya en gång.  Jag minns att jag skrattade när vi i smyckeaffären stod och valde ringar, vi hade den dagen vårt barnbarn som följde med oss.  Visst tittade hon på många andra saker i butiken, men inte tråkiga ringar.  Expediten i affären skrattade och sa till henne, det är inte många barn som följer sina farföräldrar när de ska köpa förlovningsringar.  Men nu bär både jag och maken stolt våra ringar.  Det var ett tecken när vi växer upp på samhörighet.  Jag vet inte idag, vad det betyder.  Men vi gillar de där gamla ”tecknen”.

 Igår fick jag ett brev från min kusin, den mannen som bor i min stad.  Vi har inte träffats de senaste 70 åren och vi har bara haft kontakt ett par år.  Men vi har känt till varandra i alla dessa år.  Nu berättar vi om vår vardag i mail.  Vårt liv är inte alls lika, så posten blir aldrig tråkig.  Han frågade om min ålder och sa;  Jag verkade vara ganska pigg när jag berättade för honom om våra promenader runt vår stad, åkt buss och besökt olika parker, nu under våren.  Men vad jag inte säger till honom, min värkande rygg och höft när vi har varit ute i timmar.  Han blir säkert inte glad av att höra om min åldrande kropp.  Inget att säga, han är i samma ålder som jag, så det är ingen nyhet för honom när kroppen ger sin protester.  Vårt åldrande blir trots allt aldrig yngre, bara äldre.

This morning I woke up because my phone beeped. Who was so anxious to contact me that early hour? I stood up and grabbed the phone, I am always curious who wants to speak to me. Or was it the usual advertising “non sense” from any company? But no, it was an answer about a conversation a week ago. A smalltalk between Giri and me. My dear Indian friend in Chennai. We met at the bridge sight and I was invited by Giri for a tournament. Waiting for the tour to start we asked one another about our health and so on. Both of us in a shape as expected by elder people. How is Jeera Rice I asked him. He knows that cat has enchanted my throughs by his way of telling me. At first how had found the cat in their garden and he had offered the cat a slice of bread. Gratefully the cat ate the bread went away and returned the day after, and the day after… sometimes he was served some fish when the fishmonger stepped by, and now the cat was settled as a pet in Giri’s household. But his early mornings habits annoyed Giri. Very early every morning Jeera meowed outside kitchen window. A miserable exhorting miaow! Before Giri has rubbed the sleep out of his eyes the sound reached his ears, miaow, miaow! I laughed at the proud pet owner who described his “family member“ like this and told him I am rather fond of cats, especially this cats with a demanding behaviour. I told Giri; sent Jeera to me, I am a good housewife to my pets and will not complain about his walling.

Now when I opened the video Giri sent my in a mail, I have to confess, the cat sounds not as a cute kitten early in the morning. He sounds demanding and almost wicked in his voice. Probably he will sound nicer when he has get his breakfast. But now I own Jeera as my pet as well. Whenever I want to look at him and cuddle him, I pick up my phone and start the video

When I was waiting for my husband to pay for our shopping today a pair passed by with a pram. The most cute little baby in the pram. She wasn’t many weeks old. And there I sat at the seat on my walker looking at her. Probably it was the grandparents who for the first time in that little baby’s life was out and had a walk with their grandchild and in a grand new pram. Suddenly they had popped in to the grocery store, for some small articles to complete with.  The little baby slept  calmly and was adorable in her tiny pink baby overall telling me it was a girl. The man drove the pram and paid for their purchase, the woman just stood beside and enjoyed the sight of the baby. I couldn’t keep quiet and asked which shelf they had found that little item on? The woman stiffened and turned around. 

Did I speak to her, she asked after some seconds? Yes I said, was she expensive? And the lady laughed and said, it doesn’t matter, she said, I bought the last one at that shelf. And I could see her proudness. And how happy she was. Not many words between us but a big smile was exchanged between us. When we came out at the parking place the couple wandered past us and the lady again with a glimpse of recognition, gave me a touch on my arm, a touch very clear she appreciated our little conversation. 

When we drove on to our next place for errands, I felt how I was affected by that meeting.I felt glad and the lady had really influenced me with her joy. Started to sing an old song from my childhood. The spouse looked at me and shook his head. Now he said, she had get crazy again. But after a week with a lot of pain in my stomach because of a flu, this first day outdoor for me felt as if I was as a just released prisoner. I have to dampen my singing joy, otherwise I will become put under another diagnose. But I continue to hum inside me. That joy will last for some days. Here you will hear the songs I sang in the car, I sang very loudly. At first the Swedish song and after that the original. How come we remember a text after half a century?

Happy Easter my dear readers.

Här är svenskan

I morse vaknade jag av att min telefon pep.  Vem var så angelägen om att kontakta mig den där tidiga timmen?  Jag steg mig upp och tog tag i telefonen, jag är alltid nyfiken på vem som vill prata med mig.  Eller var det den vanliga reklamen ”non sense” från något företag?  Men nej, det var ett svar på ett samtal för en vecka sedan.  Ett snack mellan Giri och mig.  Min kära indiska vän i Chennai.  Vi träffades på min bridge sight och jag blev inbjuden av Giri för en turnering.  I väntan på att turneringen skulle börja frågade vi varandra om vår hälsa och så vidare.  Vi var båda i en form som förväntas av äldre människor.  Hur mår Jeera Rice frågade jag honom.  Han vet att jag blivit förtjust i katten har gjort att genom hans sätt att berätta för mig.  Hur hade först hittat katten i deras trädgård och han hade erbjudit katten en skiva bröd.  Tacksamt åt katten att brödet försvann och kom tillbaka dagen efter och dagen efter… ibland fick han lite fisk serverad när fiskhandlaren farit förbi, och nu var katten bosatt som husdjur i Giris hushåll.  Men hans vanor tidigt på morgonen irriterar Giri.  Väldigt tidigt varje morgon jamade Jeera utanför köksfönstret.  En eländig förmaning mjauuu!  Innan Giri har gnuggat sömnen ur ögonen nådde ljudet hans öron, miauu, mjau!  Jag skrattade åt den stolta husdjursägaren som beskrev sin ”familjemedlem” så här och sa till honom att jag är ganska förtjust i katter, speciellt denna katt med sitt krävande beteende.  Jag sa till Giri;  skickade Jeera till mig, jag är en bra matte för mina husdjur och kommer inte att klaga på hans mjauande.

 När jag öppnade videon som Giri skickade till mig i ett mail måste jag erkänna, katten låter inte som en söt kattunge tidigt på morgonen.  Han låter krävande och nästan elak i rösten.  Förmodligen kommer han att låta trevligare när han har fått sin frukost.  Men nu äger jag Jeera som mitt husdjur också.  När jag vill titta på honom och gosa honom tar jag upp min telefon och startar videon.

När jag väntade på att min man skulle betala för vår shopping idag gick ett par förbi med en barnvagn.  Sötaste lilla bebisen i vagnen.  Hon var inte många veckor gammal.  Och där satt jag på sätet på min rollator och tittade på henne.  Förmodligen var det morföräldrarna som för första gången i den lilla bebisens liv var ute och tog en promenad med sitt barnbarn och i en tjusig ny barnvagn.  Plötsligt hade de poppat inom mataffären, för att få lite småartiklar att komplettera med.  Den lilla bebisen sov lugnt och var bedårande i sin lilla rosa baby overall som sa att det var en flicka.  Mannen körde vagnen och betalade för deras inköp, kvinnan stod bara bredvid och njöt av synen av bebisen.  Jag kunde inte hålla tyst och frågade vilken hylla de hade hittat det där lilla föremålet på?  Kvinnan stelnade till och vände sig om.

 Pratade jag med henne, frågade hon efter några sekunder?  Ja jag sa, var hon dyr?  Och damen skrattade och sa, det spelar ingen roll, sa hon, jag köpte den sista på den hyllan.  Och jag kunde se hennes stolthet.  Och vad glad hon var.  Inte många ord mellan oss men ett stort leende utbyttes mellan oss.  När vi kom ut vid parkeringsplatsen vandrade paret förbi oss och damen igen med en glimt av igenkänning, gav mig en touch på min arm, en touch mycket tydligt att hon uppskattade vårt lilla samtal.

 När vi körde vidare till nästa ställe för ärenden kände jag hur jag blev påverkad av det mötet. Jag kände mig glad och damen hade verkligen påverkat mig med sin glädje.  Började sjunga en gammal sång från min barndom.  Maken tittade på mig och skakade på huvudet.  Nu sa han, hon hade blivit galen igen.  Men efter en vecka med mycket ont i magen på grund av en influensa kändes den här första dagen utomhus för mig som om jag var en nyss frigiven fånge.  Jag måste dämpa min sångglädje, annars får jag en annan diagnos.  Men jag fortsätter att nynna inom mig.  Den glädjen kommer att vara i några dagar.  Här kommer du här sångerna jag sjöng i bilen, jag sjöng väldigt högt. 

Först den svenska versionen och efter det originalet.  Hur kommer det sig att vi minns en text efter ett halvt sekel?

Glad Påsk mina kära läsare

Yesterday some friends were invited for dinner. A day in middle of week. Not any special reason to celebrate anything. Just to meet. When the idea appeared in my head I confess I wanted to make it easy for me. I said to one of the ladies, I looking forward to see them for dinner, but what did they want for dinner? Not because I wished to hear; it didn’t matter what they eat. But get some help to plan the meal. One of the ladies told me she would love to get a repeat of the casserole she had got some years ago. Thankfully I promised her that casserole. An easy stew to prepare and perfect to cook even the day before if I want. At our age we aren’t fond of meeting our guests with the apron around our body and a ladle in hand. I like when everything is planned and we can greet our guests welcome and have some time to talk and socialize for a while, before the dinner become served.  Our guests arrived with the last bus we old people may ride for free. It is a joy to be able to choose like that. And of course we accept our bus company force us to pay if we take a bus during rush hour. We are retired and can live a more slow life and not crowded on a bus. 

When our guests arrived they were wet because of it rained cats and dogs. Their rain gear and umbrellas were placed in our bathroom. Seated in the living room with a glass of Kir Royale we sat and had some small talks. What had happened since last, and how the ladies had tried to meet to ride the same bus. Of course they had misunderstand one another, but I wasn’t surprised. When I wait for a bus and my agreed friend supposed to sit on that bus, I enter the bus and realise it wasn’t that bus. Maybe the bus ten minutes later, or earlier. What to do? Ask the driver to reverse the bus so I can step off? Or continue my ride and hope for my friend not to step off when I’m not standing at the agreed bus stop? Ha ha ha, it is always a dilemma to make such agreements around bus rides. 

After all they had bumped into each other and arrived to our house both of them, frozen and wet from the rain. And we got a story to listen and laugh to. 

Another issue we discussed was our bad memories. The figures has become a problem to remember. When we become asked about our age many of us have to with a look up in the sky for a moment think…. And they tell. I have find myself finished to answer; do you ask a lady about her age? And then answered 17 years and some month. How many isn’t your business. Nowadays I answer, last time I counted I was…. But the item about figures appeared when two friends had discussed that cologne they used in their youth. 1177? No, it is the emergency call in Sweden when we want to contact our health care. But 4711 is a bottle of eau de cologne, an old kind of toilet water. Bloody figures…. Why do they disappear when we need them? All kind of PIN codes and so….just disappear. 

 When the food was served we started with a tiny glass of Ouzo. A lady asked what she drank. And I explained it was a Greece beverage, and oh she said it reminded her of the turkish beverage she had got in Turkey. We fetch the bottle with raki and gave her a top-up with it. Now just before we had tasted the first bite of food we had tasted Kir from France, Ouzo from Greece and raki from Turkey. The enter course, a waffle with some shrimp in mayonnaise was a swedish dish, but the shrimps were from Iceland. In our glass we had french wine, a Riesling and one of the ladies got red wine, also french. The main course the casserole with goulash is an Hungarian dish, but we continued the french wine. I use to serve that casserole with smetana, a Russian sour cream. And a bread from East Frisian Islands, it is an  German Island in North Sea. Funny, but the word for east and cheese is the same in Swedish, so the bread covered with cheese before it is baked, makes a hilarity, when it is named as an East Frisian Bread. Filled up, we continued to talk, and I can assure we weren’t speechless. 

At last I brewed a cup of coffee and poured it in a glass with some whiskey and whipped cream. Now we had some Irish Coffee in front of us and as final I made a Pavlova cake from some meringue, whipped cream and blueberries and raspberries. Anna Pavlova was a Russian prima ballerina, and I can imagine the white meringue reminds about her tutu, the skirt ballerinas wear when they preforms. 

When I afterwards did the wash up, my thought made a summary of our dinner. Realised we had travelled Europe around and used many countries and their special food. Wondered if my guests had followed the travel and had their pass boards in their handbags?

Our world is very worried nowadays with armed war not far from our borders, and a lot of political  quarrelling even with our country involved. We can not avoid to be involved. After all we are all together one way or another. But why can’t we find some quiet and calm ways to talk and lay down weapon, and start to discuss what we can do together, instead arguing what we can’t accept. Maybe it is easy for me to say who don’t have any chance to change the world. Neither to better or to worse. But I offered my friends a travel around Europe….

Här är svenskan

Igår var några vänner bjudna på middag.  En dag mitt i veckan.  Ingen speciell anledning att fira något.  Bara att träffas.  När idén dök upp i mitt huvud erkänner jag att jag ville göra det enkelt för mig.  Jag sa till en av damerna, jag ser fram emot att se er på middag, men vad vill ni ha till middag?  Inte för att jag ville höra;  det spelade ingen roll vad de äter.  Utan få lite hjälp att planera måltiden.  En av damerna sa till mig att hon skulle älska att få en repris av grytan hon ätit för några år sedan.  Tack och lov, jag lovade jag henne den där grytan.  En lätt gryta att tillaga och perfekt att laga även dagen innan om man vill.  I vår ålder är vi inte förtjusta i att möta våra gäster med förklädet runt kroppen och en slev i handen.  Jag gillar när allt är planerat och vi kan hälsa våra gäster välkomna och ha lite tid att prata och umgås en stund innan middagen blir serverad.  Våra gäster kom med den sista bussen vi gamlingar får åka gratis.  Det är en fröjd att kunna välja så.  Och givetvis accepterar vi att vårt bussbolag tvingar oss att betala om vi åker buss under rusningstid.  Vi är pensionärer och kan leva ett långsammare liv och inte trängas på en buss.

När våra gäster kom var de blöta på grund av att det ösregnade.  Deras regnställ och paraplyer placerades i vårt badrum.  Sittandes i vardagsrummet med ett glas Kir Royale småpratade vi.  Vad hade hänt sedan sist, och hur damerna hade försökt träffas för att åka samma buss.  Naturligtvis hade de missförstått varandra, jag blev inte förvånad.  När jag väntar på en buss och mitt överenskomna sällskap skulle sitta på den bussen, går jag upp på bussen och inser att det inte var den här bussen.  Kanske en buss tio minuter senare, eller tidigare.  Vad ska man göra?  Be chauffören backa bussen så att jag kan kliva av?  Eller fortsätta min åktur och hoppas att mitt sällskap inte kliver av där jag inte står längre, vid den överenskomna busshållplatsen?  Ha ha ha, det är alltid ett dilemma att göra sådana överenskommelser kring bussresor.

De hade trots allt stött på varandra och anlände till vårt hus båda två, frusna och blöta av regnet.  Och vi fick en historia att lyssna till och skratta åt.

 En annan fråga vi diskuterade var våra dåliga minnen.  Siffrorna har blivit ett problem att komma ihåg. När vi blir tillfrågade om vår ålder måste många av oss med en blick upp i himlen en stund tänka….  Och efter en stund svara.  Jag har kommit på mig själv med att svara;  frågar du en kvinna om hennes ålder?  Och sedan svarar 17 år och någon månad, hur många har du inte med att göra.  Nuförtiden svarar jag, senast jag räknade var jag….  Men ämnet angående siffror dök upp när två vänner hade diskuterat den där ”colognen” som användes i deras ungdom.  1177?  Nej, det är nödsamtal i Sverige när vi vill kontakta vår sjukvård.  Men 4711 är en flaska ear de cologne, en gammal sorts toalettvatten.  Jäkla siffror….  Varför försvinner de när vi behöver dem?  Alla typer av PIN-koder och så…försvinner bara.

När maten serverades började vi med ett litet glas Ouzo.  En dam frågade vad det var hon drack.  Och jag berättade att det var en grekisk dryck, och åh, hon sa att den påminde henne om den turkiska drycken hon hade fått i Turkiet.  Vi hämtade flaskan med raki och gav henne en påfyllning med den.  Nu, strax innan vi hade smakat första tuggan mat hade vi smakat Kir från Frankrike, Ouzo från Grekland och raki från Turkiet.  Entrerätten, en våffla med lite Skagenröra var en svensk rätt, men räkorna var från Island.  I vårt glas hade vi franskt vin, en riesling och en av damerna fick rött vin, även det franskt.  Huvudrätten grytan med gulasch är en ungersk rätt, men vi fortsatte med det franska vinet.  Jag brukar servera den grytan med smetana, en rysk syrad grädde.  Och ett bröd från Ostfrisiska öarna, det är en tysk ö i Nordsjön.  Roligt, men ordet för öst och ost är detsamma på svenska, så brödet täckt med ost innan det bakas, blir en lustighet, när det heter ett Ostfrisiskt bröd.  Mätta fortsatte vi att prata, och jag kan försäkra att vi inte var mållösa.

Till sist bryggde jag en kopp kaffe och hällde upp det i ett glas med lite whisky och vispgrädde.  Nu hade vi lite Irish Coffee framför oss och som avslutning gjorde jag en Pavlova-tårta av lite maräng, vispgrädde, blåbär och hallon.  Anna Pavlova var en rysk primaballerina, och jag kan tänka mig att den vita marängen påminner om hennes tutu, som prima ballerinorna bär när de uppträder.

 När jag efteråt diskade gjorde jag i tanken en sammanfattning av vår middag.  Insåg att vi hade rest runt i Europa och använt många länder och deras speciella mat.  Undrade om mina gäster hade följt med på resan och haft sina pass i sina handväskor?

 Vår värld är mycket orolig nuförtiden med väpnat krig inte långt från våra gränser, och en hel del politiska bråk även med vårt land inblandat.  Vi kan inte undvika att vara inblandade.  När allt kommer omkring är vi alla tillsammans på ett eller annat sätt.  Men varför kan vi inte hitta några tysta och lugna sätt att prata och lägga ner vapen, och börja diskutera vad vi kan göra tillsammans, istället argumentera för vad vi inte kan acceptera.  Kanske är det lätt för mig att säga,  jag som inte har någon chans att förändra världen.  Varken till bättre eller till sämre.  Men jag bjöd mina vänner en resa runt i Europa…

How much can I save? The other day I read an article about a man, not any poor man but a man interested in money, and how to save them. He bragged  about he didn’t need to save, he had a huge salary and a substantial bank account. But still he didn’t want to waste money unnecessarily. He, in the article showed how he made a portion of porridge, which according to him only cost 70 öre. 70 öre is about less than 6 cent in Euro. When I looked at the film clip and studied his plate where he prepared the porridge, I saw a bowl full of grains much more expensive than the oat I use to boil my porridge of. Why am I telling you this? I have to confess, I am a notorious examiner of both numbers and plausibility. First of all I reacted why he use that kind of expensive grain. And then I was convinced it was unable to get a porridge for that sum of money as he said. 

But he made me curious. He said that porridge was his lunch. I often eat porridge for lunch but how much do I have to pay for my portion? When I sat there and read, I decided to check up what my lunch cost. I weighed my oats and counted the price for it. 1,44 kr in swedish crones. The milk 1 dl to cook the porridge and 1,5 dl to pour on the bowl, makes 2,5 dl which makes 4,40 kr. Still in swedish currency. Then I use some spoons of apple jam to the huge price of 3,50. Makes in all 1,44+4,40+3,50=9,34. I have to admit it is a cheap lunch after all, comparing to the price I see every Monday in my newspaper, where we can read restaurants advertise their menu and its price. But it is still >13 times higher than that man in the reportage I read about. He was a really highly paid business executive, but I am sorry man, you don’t fool me. Later on in that reportage he told us about the bag of potato chips he had bought last week, a cheap bag costing 14,90. But he had got 4 crones in rebate and had only paid 11,90. Telling me, the man isn’t able to count at all…. And why buy chips if you have a weak economy? And 14 – 4 is 10, not 11!!

I had laughed at this article if it had been published the 1st of April, but not at 17th March. Instead I get a bit afraid what the article means to common people? To give us bad conscience, when we spend our money sometimes without any reasonable thoughts? Most adult read and know the porridge for 70 öre is an impossible task. Who has written that article and why? 

Some days later there was a new letter to the editor of our newspaper about the price on our food. In most news reports we both hear and read the prices have raised about 20 % depending of the inflation. The submitter asked where she was able to find the goods with lower “price raise” than her milk bread and potato. Most of the prices she compared with prices one year ago had raised at least 50 %. She meant the products which kept the entire price raise of foods to 20 percent, she hadn’t found any yet. Was it because of some very seldom bought goods? Most of it, very unnecessary to common people, and probably never bought by us in this hard days?  Yesterday when I was at my shopping tour in grocery store, I went slowly around and tried to find out what goods having same price or just a tiny price raise comparing to one year ago. Couldn’t find anything at all. Instead I saw many of our commonly purchased foods, had raised much more than 20%. Staple foods as rice and pasta has turned to be seen as luxury food by us. Potatoes and carrots is still under the pain threshold. We have to visit special store to buy a bottle of alcohol. Wonder about the raise on those products. In Sweden we aren’t allowed to make our own, but some wine. But some laws we maybe have to test sooner or later. If you read “The forest flower” on a label someone try to offer you, to make your coffee more tasteful, you just meet someone who also think the prices is too high. And I must admit I don’t have as much control over the prices in that store. We use to say “it’s worth it” whatever it costs. Implied when we are in those stores we can probably afford it.

Our dinner parties isn’t any big issues about alcohol anymore. We are too old to drink a lot, and the parties are limited. But I have to do a visit there next week and then I know. Maybe it ends in a new post here about those prices, who knows. 

Här är svenskan

Hur mycket kan man spara?  Häromdagen läste jag en artikel om en man, inte en fattig man utan en man som är intresserad av pengar, och hur man sparar dem.  Han skröt om att han inte behövde spara, han hade en enorm lön och ett rejält bankkonto.  Men han ville ändå inte slösa bort pengar i onödan.  Han visade i artikeln hur han gjorde en portion gröt, som enligt honom bara kostade 70 öre.  70 öre är ungefär mindre än 6 cent i Euro.  När jag tittade på filmklippet och studerade hans tallrik där han lagade gröten såg jag en skål full med spannmål mycket dyrare än havren jag använder för att koka min gröt av.  Varför berättar jag det här?  Jag måste erkänna att jag är en ökänd granskare av både siffror och rimlighet.  Först och främst reagerade jag på varför han använder den sortens dyra spannmål.  Och då blev jag övertygad om att det inte gick att få en gröt för den summan pengar som han sa.

 Men han gjorde mig nyfiken.  Han sa att gröt var hans lunch.  Jag äter ofta gröt till lunch men hur mycket måste jag betala för min portion?  När jag satt där och läste bestämde jag mig för att kolla upp vad min lunch kostade.  Jag vägde mina havregryn och räknade priset för det.  1,44 kr i svenska kronor.  Mjölken 1 dl á 1.70 för att koka gröten och 1,5 dl = 2,70 att hälla över i grötskålen, ger 2,5 dl vilket gör 4,40 kr.  Fortfarande i svensk valuta.  Sedan använder jag några skedar äppelmos till det enorma priset av 3,50.  Ger totalt 1,44+4,40+3,50=9,34.  Jag måste erkänna att det trots allt är en billig lunch, jämfört med det pris jag ser varje måndag i min tidning, där vi kan läsa restauranger som annonserar deras meny och dess pris.  Men det är fortfarande >13 gånger högre än den mannen jag läste om i reportaget.  Han var en riktigt högavlönad företagsledare, men jag är ledsen man, du lurar mig inte.  Senare i reportaget berättade han om påsen potatischips han köpte förra veckan, en billig påse som kostade 14,90.  Men han hade fått 4 kronor i rabatt och hade bara betalat 11,90.  Säger mig att mannen inte kan räkna alls…  Och varför köpa chips om man har en svag ekonomi?  Dock 14 minus 4 är 10, inte 11!!

 Jag hade skrattat åt den här artikeln om den hade publicerats den 1 april, men inte den 17 mars.  Istället blir jag lite rädd för vad artikeln betyder för vanliga människor?  Är det för att ge oss dåligt samvete, när vi spenderar våra pengar, ibland utan några rimlighets-tankar?  De flesta vuxna läser och vet att gröten för 70 öre är en omöjlig uppgift.  Vem har skrivit den artikeln och varför?

 Några dagar senare kom en insändare till vår tidning om priset på vår mat.  I de flesta nyhetsrapporter både hör och läser vi att priserna har stigit ca 20 % beroende på inflationen.  Insändaren frågade var hon kunde hitta varorna med lägre ”prishöjning” än hennes mjölk, bröd och potatis.  Många av priserna hon jämförde med priserna för ett år sedan hade höjts med minst 50 %.  Hon undrade över var hon hittade de produkter som höll hela prishöjningen på livsmedel till 20 procent, hon hade inte hittat några ännu.  Var det på grund av några mycket sällan köpta varor?  De flesta, väldigt onödiga för oss vanliga människor, och förmodligen aldrig köpta av oss i dessa dyra tider?  Igår när jag var på min shoppingrunda i mataffären gick jag sakta runt och försökte ta reda på vilka varor som hade samma pris eller bara en liten prishöjning jämfört med för ett år sedan.  Kunde inte hitta något alls.  Istället såg jag många av våra vanliga livsmedel som hade ökat mycket mer än 20%.  Basföda som ris och pasta har förvandlats till att ses som lyxmat av oss.  Potatis och morötter är fortfarande under smärtgränsen.  Vi måste besöka en speciell butik för att köpa en flaska alkohol.  Undrar över höjningen på de produkterna.  I Sverige får vi inte göra eget, utom lite vin.  Men vissa lagar kanske vi måste testa förr eller senare.  Om du läser ”Skogsblomman” på en etikett som någon försöker erbjuda dig, för att göra ditt kaffe mer smakfullt, träffar du just någon som också tycker att priserna är för höga.  Och jag måste erkänna att jag inte har så mycket koll på priserna i den butiken.  Vi brukar säga ”det är värt det” vad det än kostar.  Underförstått när vi är i de butikerna har vi förmodligen råd.

 Våra middagsbjudningar är inte några stora problem med alkohol längre.  Vi är för gamla för att dricka mycket, och gästerna är begränsade.  Men jag måste göra ett besök där nästa vecka och då vet jag.  Kanske slutar det i ett nytt inlägg här om de priserna, vem vet.

When I approach the bus stop I feel the same as if I am Dr Jekyll and Mr Hyde, as he probably felt just the moment before he transformed from the one revelation to the other. At first I walk and enjoy the sunshine, talking about how I like this chilly mornings and the fresh air. Turning right towards the bus stop and I scouting for any fellow passengers. If there’s anyone sitting at the bench in the shelter at the bus stop, my next steps will be heading between the people who sits or stands waiting for the bus. Not on purpose to annoy them, but to get first place in the queue. So I get the first to choose a seat when I have entered the bus,  where I and my walker can stick together. And even when I step into the bus I have this feeling, Dr Jekyll and Mr Hyde. But it is mostly the transforming to the mean character I have noticed the feeling of. When I don’t meet any fellow passengers who compete about either the place in the queue or sitting on “my” seat, I am calm and nice. Sometimes I have to compete with people with prams, with or without any babies in it. And if so I claim the place where I can sit behind my walker, not sit beside and ride the bus backwards or sidewards. In rush hour traffic it has happened I have to leave my walker to find a seat where I can sit. I feel very bad treated and I sit and casting dark glances around me, hoping people will pity me because I haven’t get my usual seat.  

This confession appeared to me when I was going home from our shopping tour the other day. When we competed about the place in the buses with other people who drives a walker. Me first I think and without any hesitation when we entered the bus and some young people sit on “my seat”. The seats are marked as places for wheelchairs or prams. There’s also a picture with people who need a cane when the walk. I am aware you not always can see some of their handicap when people sit down, but I use to ask for that seat reserved for people with needs for those places.

Do you mind but I want that seat I tell them with a very determined voice, as if I owned the whole world. When I was seated I suddenly felt a bit ashamed. Those youngsters I had scared away from the seat, they looked so shy as if they felt guilty having occupied my place. 

Back to my part of town and when I stepped from the bus I was back in normal mood again. Not that aggressive lady with a walker as my tool, threatening and demanding. But when everything is satisfactory I do behave as normal people. 

The other day a fellow passenger carried a heavy backpack. He took it from his back and when he put it on the shelf for luggage we heard a big thud. He looked at us and smiled, and I let slip a comment: ”beware the eggs”. It isn’t he answered. It is a metal part for an engine. He continued to tell about his work as a train driver and I told him I envied him his job. But I felt a bit sorry for him, he had to bring parts of his engine to his home as a kind of homework, or was it a way to avoid having his train stolen during night when he was home sleeping?

I who love to ride by both bus and train thought of it as a dream job. He laughs and said to me; when riding between two places and after that home again it is nice. But like he was going to do that day, drive a long long train set, a freight train from middle of Sweden up north to a town far away in a very slow pace, his face revealed how boring it was. That journey were going to last for almost 3 days in that slow pace. There are only two days per month worth to live for he said, payday and the day when the mail with salary specification arrives. Poor man he has to survive all other 28 days. Even if he travelled most days with trains. 

Now Sunday, high noon I have decided for a bus tour to ride to the farest away shop from my home and still in my town. Where I have free tickets for a bus ride. 

Sunday I have not any limits for when I go by bus. I can travel all clock around. As I have told you before, probably multiple times, I am so fond of bus rides. 

Här är svenskan

 När jag närmar mig busshållplatsen känner jag likadant som om jag är Dr Jekyll och Mr Hyde, som han förmodligen kände just ögonblicket innan han förvandlades från den ena uppenbarelsen till den andra.  Först går jag och njuter av solskenet och pratar om hur jag gillar dessa kyliga morgnar och den friska luften.  Svänger höger mot busshållplatsen och jag spanar efter eventuella medpassagerare.  Om det sitter någon på bänken i busskuren vid hållplatsen så kommer mina nästkommande steg att gå mellan människorna som sitter eller står och väntar på bussen.  Inte med flit för att irritera dem, utan för att få första plats i kön.  Så jag blir den första att välja plats när jag kommit upp på bussen, där jag och min rollator kan åka tillsammans. Och även när jag kliver på bussen har jag den där känslan, Dr Jekyll och Mr Hyde.  Men det är mest förvandlingen till den elake karaktären jag har lagt märke till känslan av.  När jag inte träffar några medpassagerare som tävlar om vare sig platsen i kön eller sittande på ”min” plats är jag lugn och trevlig.  Ibland måste jag trängas med folk med barnvagnar, med eller utan några bebisar i.  Och om så är fallet hävdar jag platsen där jag kan sitta bakom min rollator, inte sitta bredvid och åka bussen bakåt eller åt sidan.  I rusningstrafik har det hänt att jag måste lämna min rollator för att hitta en plats där jag kan sitta.  Jag känner mig väldigt dåligt behandlad och jag sitter och kastar mörka blickar runt mig i hopp om att folk ska tycka synd om mig för jag har inte fått min vanliga plats.

 Denna bekännelse dök upp för mig när jag skulle hem från vår shoppingrunda häromdagen.  När vi tävlade om platsen i bussarna med andra som kör rollator.  Jag först tänkte jag och utan att tveka när vi gick på bussen och några ungdomar satt på ”min plats”.  Sätena är markerade som platser för rullstolar eller barnvagnar.  Det finns också en bild med människor som behöver en käpp när de går.  Jag är medveten om att man inte alltid kan se en del av deras handikapp när de sätter sig ner, så jag brukar fråga efter den plats som är reserverad för personer med behov av dessa platser.

 Om du inte har något emot det men jag vill ha det sätet du sitter på, säger jag till dem med en mycket bestämd röst, som om jag ägde hela världen.  När jag satt mig skäms jag plötsligt lite.  De där ungdomarna jag hade skrämt bort från sätet, de såg så blyga ut som om de kände sig skyldiga över att ha ockuperat min plats.

 Tillbaks till min del av stan och då jag kliver av bussen är jag tillbaka till normalt humör igen.  Inte den där aggressiva damen med rollator som mitt verktyg, hotfull och krävande.  Då, när allt är tillfredsställande beter jag mig som vanliga människor.

 Häromdagen bar en medpassagerare en tung ryggsäck.  Han tog den från ryggen och när han lade den på hyllan för bagage hörde vi en rejäl duns.  Han tittade på oss och log, och jag släppte en kommentar: ”akta äggen”.  Det har jag inga svarade han.  Det är en metalldel till en motor.  Han fortsatte att berätta om sitt arbete som lokförare och jag sa till honom att jag avundade honom på hans jobb.  Men jag tyckte lite synd om honom, att han var tvungen att ta med delar av sin motor hem som en slags läxa, eller var det ett sätt att undvika att få sitt tåg stulet på natten när han var hemma och sov?

 Jag som älskar att åka både buss och tåg tänkte på det som ett drömjobb.  Han skrattar och sa till mig;  när man åker mellan två platser och efter det hem igen är det skönt.  Men som han skulle göra den dagen, köra ett långt långt tågset, ett godståg från mellersta Sverige norrut till en stad långt borta i väldigt långsam takt, hans ansikte avslöjade hur tråkigt det var.  Den resan skulle pågå i nästan 3 dagar i den långsamma takten.  Det finns bara två dagar per månad värda att leva för sa  han, lönedag och dagen då posten med lönespecifikation kommer.  Stackars man, han måste överleva alla andra 28 dagar.  Även om han reste de flesta dagar med tåg.

 Nu på söndag, middagstid, har jag bestämt mig för en busstur för att åka till den butik som ligger längst från mitt hem men fortfarande i min stad.  Där jag har gratisbiljetter för en bussresa. Behöver köpa ett bröd. Söndag har jag inga gränser för när jag får åka buss.  Jag kan resa dygnet runt.  Som jag har berättat för er, förmodligen flera gånger, är jag så förtjust i bussresor.