Jönssonminnen.se

It is a fortnight since I spoke last. It has been some sad days. Days as happens to us all some time in life. We lose some near and dear, and we have to attend to their funeral. Those days I felt it was difficult to just sit down and type here on this pages. As if I needed to sort my thoughts out, and go on with life. My brain was occupied with the unaccustomed situation. The thoughts were scattered and I couldn’t find real concentration at. My sister in law who had been left after nearly fifty years of marriage to my brother, I felt I wanted to speak some words to her and ask if she needed some support. But her children was there. So I felt calm. 

But all my own everyday things was a bit otherwise. I couldn’t concentrate at one thing a time. When I was going to do one thing a thought popped up in my brain and I had to attend to that other  thought first. Actually I don’t know why I had this messy thoughts and days. Many odd things which happening nowadays I blame to my age, but as a matter of fact I think the loss of a brother may make you a bit confused as well. 

Now since some days I am back “in business” and we live day by day again. Nothing serious on our memo board but a haircut by our hairdresser, if we cut her or she cut ours….I really don’t know what my sentence means in English, but anyhow we are useful to one another. She as she earn her living, we as nice looking people.

Railways and buses will soon be used again by us, but I have a day to celebrate. My birthday. Most of all we have tried to forget it, let the date pass by as any other date. But then some persons has announced their wish to woo me. We have spent last thirty years in cottage this very date but now I am in my home in town. I will organise a small party for old people. A sit down and enjoy the company-party. Not any music which fools us to dance. Our sticks and walkers makes it impossible. Not any music carefully selected and put on a playlist will be heard from my excellent sound system because of some guests new hearing aids. And some guest’s older hearing aids. Peacefully and quiet as far as the event will bring us. We all will be the entertaining persons ourself. And as my spouse use to say, he doubt it will be any embarrassing silence. Not as long as I am in  its neigh-bourhood. He has always some wisdom to announce…. And ok, I think he is right. 

Yesterday when we were at our weekly shopping spree in our grocery store we met the neighbours from the house we left 2020. After fifty years as nearby living, we feel almost as family. They told us how the age has made them crippled and their the upper floor in their house hasn’t been used for some years by now. There we stood and listened to them. In our hearts my spouse and I, we felt grateful that we decided to move and sell our house, when we still were in a shape to join a new apartment and the freedom not to be any house owners anymore. Just tenants with less responsibility for any ownership. We spoke about our ability to work, both in gardens and households. The woman was hit by a lot of pain in her both hips and knees, which made her notice the days didn’t be long enough for her wishes. And she laughed when I told her I felt stolen on a few days each week, I had no ideas where they did go. But her husband didn’t complain but about the vacuum cleaning, even if his wife had told him to postpone it to another day. If it will be too dusty on the floor it will be nicer to fell, cozy and soft she said. Between the funny sentences both of us heard a tiny despair. Some day we probably will have problems in our life, but as far as till now we have pre-built it as far as we can influence. 

Now I hope we will get some nice weather tomorrow so we can sit at our balcony when we having our guests, so we can brag about our nice summer-livingroom as we are so satisfied with. 

Här är svenskan

Det är två veckor sedan jag skrev något sist. Det har varit några sorgliga dagar. Händelser som drabbar oss alla någon gång i livet. Vi förlorar någon när och kär, och vi måste delta i deras begravning. De dagarna kände jag att det var svårt att bara sitta ner och skriva här på de här sidorna. Som om jag behövde reda ut mina tankar, och gå vidare med livet. Min hjärna var upptagen med den ovana situationen. De var spridda tankar och jag kunde inte hitta riktig koncentration. Jag kände att jag ville prata med min svägerska som hade blivit lämnad efter nästan femtio års äktenskap med min bror,  ville säga några ord till henne och fråga om hon behövde lite stöd. Men hennes barn var där. Så jag kände mig lugn.

Men alla mina egna vardagliga saker var lite annorlunda. Jag kunde inte koncentrera mig på en sak i taget. När jag skulle göra en sak dök en tanke upp i min hjärna och jag var tvungen att ägna mig åt den andra tanken först. Jag vet faktiskt inte varför jag hade så här röriga tankar och dagar. Många konstiga saker som händer nuförtiden skyller jag på min ålder, men i själva verket tror jag att förlusten av en bror kan göra dig lite förvirrad också.

Nu sedan några dagar är jag tillbaka ”in business” och vi lever dag för dag igen. Inget allvarligt på vår anteckningstavla mer än ett besök hos vår frisör, om vi klipper henne eller hon klipper oss… Jag vet verkligen inte vad min mening betyder på engelska, men vi är i alla fall användbara för varandra. Hon som hon tjänar sitt uppehälle, vi som tillsnyggade människor.

Järnvägar och bussar kommer snart att användas igen av oss, men jag har en dag att fira. Min födelsedag. Mest av allt har vi försökt glömma det, låt datumet passera som vilket annat datum som helst. Men så har några personer meddelat att de vill uppvakta mig. Vi har tillbringat de senaste trettio åren i stugan just detta datum men nu är jag i mitt hem i stan. Jag ska ordna en liten fest för gamla människor. Sätta oss ner och njuta av ett umgåsparty. Inte någon musik som lurar oss att vilja dansa. Våra käppar och rullatorer gör det omöjligt. Ingen musik noggrant utvald och lagt på en spellista kommer att höras från mitt utmärkta ljudsystem på grund av någon gästs nya hörapparater. Och några gästers äldre hörapparater. Lugnt och tyst så långt evenemanget kommer att föra oss. Vi kommer alla att vara de underhållande personerna själva. Och som min make brukar säga tvivlar han på att det kommer att bli någon pinsam tystnad. Inte så länge jag är i dess närhet. Han har alltid en viss visdom att meddela… Och ok, jag tror att han har rätt.

Igår när vi var på vår veckovisa shoppingrunda i vår mataffär träffade vi grannarna från huset vi lämnade 2020. Efter femtio år som grannar känner vi oss nästan som familj. De berättade för oss hur åldern har gjort dem handikappade och att övervåningen i deras hus inte har använts på flera år nu. Där stod vi och lyssnade på dem. I våra hjärtan, min make och jag, kände oss tacksamma för att vi bestämde oss för att flytta och sälja vårt hus, när vi fortfarande var i form att glädja oss åt lägenheten och friheten att inte vara några husägare längre. Bara hyresgäster med mindre ansvar för eventuellt ägande. Vi pratade om vår förmåga att arbeta, både i trädgårdar och i hushåll. Kvinnan har drabbats av mycket smärta i både höfter och knän, vilket gjorde att hon tyckte att dagarna inte var tillräckligt långa för hennes önskemål att få jobbet gjort. Och hon skrattade när jag berättade för henne att jag kände mig stulen på några dagar varje vecka, jag hade inga aning om vart de tog vägen. Hennes man klagade mest på dammsugningen, även om hans fru hade sagt till honom att skjuta upp det till en annan dag. Om det blir för dammigt på golvet blir det skönare att falla, mysigt och mjukt sa hon. Mellan de roliga meningarna hörde vi båda en liten förtvivlan. En dag kommer vi förmodligen att ha problem i vårt liv, men hittills har vi förebyggt det så långt vi kan påverka det själv tycker vi.

Nu hoppas jag att vi får lite fint väder imorgon så vi kan sitta på vår balkong när vi har gäster, så att vi kan skryta med vårt fina sommar-vardagsrum som vi är så nöjda med.

Have I told you about our summer ticket? I don’t think so. We have bought a ticket to ride bus and train and I think even some ferries in my county Skåne during summer time. This kind of ticket has been able to buy for about fifteen years by now, but when we usually have spent our summers in cottage up north in Lapland it has been impossible for us to join that ticket. This year we have decided to stay at home, and the ticket became a new option for us. We are fond of travel around and discover our town, now we extend our travelling to our province Skåne. And how we enjoy it. It feels as if our parents has let us free. With a curiosity as a little child we start early in mornings and have no idea what the day will bring us in experiences. I have heard some organisations which offers their members a trip “out in the blue” which means a kind of secret trip somewhere, often offered retired people. I have wondered why retired people? Are retired people out of own ideas or is it the secrecy which tempts? We have some destinations predetermined, but we want to take some trips without any special goals. 

Last Sunday we went by train to a town lying furthest south in Sweden. The harbour with ferries to Germany, and the smell of sea and seaweed was very obvious when we stepped off the train. We were almost as far as we were able to be in our country. This town is famous for its palm trees and it was because of them we had chosen this town. 

The day was very hot, and on the train we enjoyed a nice air condition. We didn’t realise how burning the sun were before we entered the platform at station. So a bench in a shadow corner was our first target. Sitting on a bench with a huge palm tree in front of us we had our sandwiches for lunch. In that heat there weren’t any request from none of us to take a longer walk. There we sat, “out in the blue” and discussed what to do the afternoon. Suddenly I proposed we should try and find a connection to Kristianstad and ask my sister in law to follow us for a meal somewhere. Sundays can be difficult in my hometown, many restaurants are closed. What about her town? 

Because of the cool climate in the trains it sounded perfect. We looked for next departure and entered the train again. One hour and a half and we were finished as tourists in Trelleborg. 

The travelling along our landscape wakes up a lot of memories. Names at old villages tells us, here once upon a time were a big sugar mill, another village reminded us about a outrageous chemical industry. Some places have a history back to the time when our province were Danish. Both me and my spouse is rather curious people, so when a name appeared outside the train window we started to ask one another what about this place. And a lot of googling gave us sometimes the answers, some of them old knowledge but also some new. As long as we can see some news we still have a purpose for our travelling and even living. The possibilities to forget and rediscover things is also a purpose to go on with our lives. 

I called my sister in law when we sat on the train heading Kristianstad, asked her to meet us in town to guide us to a restaurant somewhere. Tempted her with free food according to her guiding. She is a lonely woman since a fortnight ago, when my dear brother passed away. He had had many years of suffering but I can not remember I have heard him complain, and my sister in law has cared about him, last years heavily care because of his sever illness. Now she is alone, and she seemed glad getting company to her dinner. I don’t know, but I can imagine being alone at dinner table is a difficulty which occurs again and again. 

We found a nice restaurant with Asian food. Both a buffet with all kind of Asian dishes and even a menu with some smaller dishes. We ordered food from the buffet and a glass of wine. So we didn’t bother the staff but the least possible. The food was delicious. When we stood at the pay desk, on our way back to station, the girl who put the card reader in front of us, she very seriously instructed us how to do to pay the tip! Once more I got the feeling to pity her how she acted to beg. I really wonder, don’t the staff on restaurants like this, a very popular place with a lot of customers, doesn’t the staff have regular salaries? Do they have to humiliate themselves every time the customer want to pay for the food? I remember when the bill in a restaurants were presented with an added sum of 15 % tip. This was the common way to describe what service beyond the food cost. And no guest ever complained about that sum. Suddenly the service became added in whole amount, we didn’t get the 15 % visible anymore. 

I can’t remember I ever have tried to bargain the sum in any restaurant during years, it has been the sum I have to pay if I want some food. Last years, two or three, it has become more obvious the staff want you to pay more, and ask for a “tip”! The old Romanian woman who sits day after day in front of the entrance of my grocery store asks for help to her seven children and unemployed husband. A beggar is a beggar, whatever purpose they present to you. And it is your emphatic soul they turns to. In many restaurants the customer has got tasteful food and a glass or two to drink. It is a lucrative environment to beg for some extra payment, when the guest is fed up and a little drunk. They often get some extra money by then. But I can ensure if the girl in your grocery store ask you for some tip when you were going to pay for the potatoes and milk, probably you will faint! So why this extra payments in the restaurants? Do the guests give more “extra tip” the more the guest has drank? And the sober guests think, I pay for the amount we agreed when I ordered my food…. 

This little story is a food for thought for all of us who are loosening up everything regarding salaries and agreements.

här är svenskan

Har jag berättat om vår sommarbiljett? Jag tror inte det. Vi har köpt biljett för att åka buss och tåg och jag tror till och med några färjor i Skåne län under sommartid. Den här typen av biljett har man kunnat köpa i ungefär femton år nu, men när vi vanligtvis har tillbringat våra somrar i stugan norrut i Lappland har det varit omöjligt för oss med den biljetten. I år har vi bestämt oss för att stanna hemma, och biljetten blev ett nytt alternativ för oss. Vi är förtjusta i att resa runt och upptäcka vår stad, nu utökar vi vår resa till vår provins Skåne. Och som vi njuter av det. Det känns som om våra föräldrar har släppt oss fria. Med en nyfikenhet som ett litet barn börjar vi tidigt på morgonen och har ingen aning om vad dagen kommer att ge oss av upplevelser. Jag har hört några organisationer som erbjuder sina medlemmar en resa ”ut i det blå” vilket betyder en sorts hemlig resa någonstans, detta erbjuds ofta pensionärer. Jag har undrat varför pensionärer? Är pensionärer utan egna idéer eller är det hemlighetsmakeriet som frestar? Vi har några resmål förutbestämda, men vi vill ta några resor utan några speciella mål.

I söndags åkte vi tåg till en stad som ligger längst söderut i Sverige. Hamnen med färjor till Tyskland, och doften av hav och tång var väldigt tydlig när vi klev av tåget. Vi var nästan så långt Söder ut vi kunde komma i vårt land. Den här staden är känd för sina palmer och det var därför vi hade valt den här staden.

Dagen var väldigt varm och på tåget njöt vi av en bra luftkonditionering. Vi insåg inte hur brännande solen var förrän vi klev ut på perrongen på stationen. Så en bänk i ett skuggigt hörn var vårt första mål. Sittande på en bänk med en enorm palm framför oss åt vi våra smörgåsar till lunch. I den värmen var det ingen önskan från någon av oss att ta en längre promenad. Där satt vi, ”ute i det blå” och diskuterade vad vi skulle göra på eftermiddagen. Plötsligt föreslog jag att vi skulle försöka hitta en förbindelse till Kristianstad och be min svägerska följa med oss ut  på stan för en måltid någonstans. Söndagar kan vara svåra i min hemstad, många restauranger är stängda. Hur är det med hennes stad?

På grund av det behagliga klimatet på tågen lät det perfekt. Vi letade efter nästa avgång och gick på  tåget igen. En och en halv timme och vi var färdiga som turister i Trelleborg.

Resan längs vårt landskap väcker många minnen. Namn på gamla byar säger oss, här var en gång ett stort sockerbruk, en annan by påminde oss om en skandalomsusad kemisk industri. Vissa platser har en historia tillbaka till den tid då vår provins var dansk. Både jag och min make är ganska nyfikna människor, så när ett namn dök upp utanför tågfönstret började vi fråga varandra vad vet vi om det här stället. Och mycket googlande gav oss ibland svaren, några av dem gamla kunskaper men också en del nya. Så länge vi kan upptäcka några nyheter har vi fortfarande ett kul syfte med våra resor och till och med med livet. Möjligheterna att både glömma och återupptäcka saker är också en mening med att gå vidare med våra liv.

Jag ringde min svägerska när vi satt på tåget på väg mot Kristianstad, bad henne möta oss på stan för att guida oss till en restaurang någonstans. Frestade henne med gratis mål mat om hon guidar oss. Hon är en ensam kvinna sedan två veckor, när min käre bror gick bort. Han hade haft många år av lidande men jag kan inte minnas att jag har hört honom klaga någonsin, och min svägerska har skött  om honom, de senaste åren ganska tufft jobb på grund av hans svåra sjukdom. Nu är hon ensam och hon verkade trots allt glad över att få sällskap till sin middag. Jag vet inte, men jag kan föreställa mig att vara ensam vid matbordet är en av de svårigheter som uppstår om och om igen då man mister sin äkta hälft.

Vi hittade en trevlig restaurang med asiatisk mat. Både en buffé med alla sorters asiatiska rätter och även en meny med några mindre rätter. Vi beställde mat från buffén och ett glas vin. Så vi störde inte personalen mer än minsta möjliga. Maten var utsökt. Vi stod vid betaldisken, på väg tillbaka till stationen, då tjejen som ställde kortläsaren framför oss, instruerade oss väldigt seriöst hur vi skulle göra för att betala dricksen! Återigen fick jag känslan av att tycka synd om henne och hennes  agerade för att tigga. Jag undrar verkligen, har inte personalen på sådana här restauranger, ett mycket populärt ställe med många kunder, avtalsenliga löner? Måste de förödmjuka sig varje gång kunden vill betala för maten? Jag minns när räkningen på en restaurang presenterades med en extra summa på 15 % dricks. Detta var det vanliga sättet att beskriva vad servicen utöver maten kostade. Och ingen gäst har någonsin protesterat mot den summan. Plötsligt lades tjänsten till i hela summan, vi fick inte de 15 % synliga längre.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har försökt pruta summan på någon restaurang någonsin, det har varit summan jag måste betala om jag vill ha mat. Sistlidna år, två eller tre, har det blivit mer uppenbart att personalen vill att du ska betala mer och ber om ”dricks”! Den gamla rumänska kvinnan som sitter dag efter dag framför entrén till min matbutik ber om hjälp till sina sju barn och arbetslösa man. En tiggare är en tiggare, vilket syfte de än presenterar för dig. Och det är din emotionella själ de vänder sig till. På många restauranger har kunden fått god mat och ett glas eller två att dricka. Det är en lukrativ miljö att tigga om lite extra betalning, när gästen är mätt och lite drucken. De får ofta lite extra pengar då. Men jag kan garantera att om tjejen i din mataffär ber dig om dricks när du skall betala för potatisen och mjölken, kommer du förmodligen att svimma! Så varför dessa extra betalningar i restaurangerna? Ger gästerna mer ”extra dricks” ju mer gästen har druckit? Och de nyktra gästerna tänker, jag betalar för det belopp vi kom överens om när vi beställde vår mat…

Den här lilla historien är en tankeställare till alla oss som luckrar upp allt vad gäller löner och avtal.

Flowers all over the world. Like old acquaintances I cheer when flowers pop up beside me when I walk around. Makes me happy even if I have to think for a moment what their name is. And the thinking seems to extend for every year. But I can not turn off the brain, it continues to dig in the deepest brain twists for the name of the flower. St. John’s wort, one of the dearest midsummer flowers I remember immediately. But a lot of those yellow flowers, very common ones, I felt I had a memory lack for a while. But when one name appeared the other one followed. Suddenly I feel as if I am home, my flowers and I. We had a walk from my son late midsummer eve. Because of some nice sparkling wine we had drunk, we weren’t allowed to drive any car. And we don’t have any car anymore. So a walk in the light midsummer night was a easy chosen option. The weather was still gorgeous and we strolled away in a slow pace. So slow I was able to focus all flowers beside our path. A little annoying when I at last need to fetch my iphone to look for their name at google, but better than just ignore that I lost it. And to stand in half dark and google a flower, you need to have a hint of their name or know about the most related flower and because of that find the name.

The midsummer night is magic. I thought of it when we passed by the church, and I looked if there were any young girls who had picked flowers in a bouquet, and were going for 7 turns around the church…. After the seventh turn next person you meet will be your coming partner in life.That very midsummer night. It is an option to the habit to put seven kinds of flower under your pillow the midsummer night and your intended partner will appear in your dream.  

Not any young girl in sight but at least four pairs of swifts sailing in the air and I could hear their low beeping sound. Happy to hear it this year as well. Their sound is very tiny and without any hearing aids it is impossible for me to hear them. Every new experience of both sounds and sights for this year gives me a hint, I’ve got to live through the miracle this year too. Can’t help I am grateful like this, but we never know about our time here on earth. And the magical midsummer night is special to me. Can not explain why but when I walked along the paths and roads last night I felt privileged to be able to look at all my flowers. Most of them forgotten names, but there they were, beside the path. Tansy, milkweed, chicory, syringa, daisy, cornflower and all this poppies glowing red among the grain in the fields. I can not remember them all today, the day after. But I can remember the feeling of happiness to stroll along the way and repeat all of them. The daylight went faded more and more, but it never went that dark the flowers disappeared to me, just the colour of them. We reached the bus stop just before eleven o’clock p.m. and went by bus some bus stops and home sweet home. But the feeling having had a long walk in this magical night stayed in my mood for a while. 

Här är svenskan

Blommor över allt. Som gamla bekanta hälsar jag dem, de blommor dyker upp bredvid mig när jag strövar runt. De gör mig glad även om jag måste tänka ett ögonblick vad de heter. Och tänkandet verkar behöva längre tid på sig för varje år. Men jag kan inte stänga av hjärnan, den fortsätter att gräva i de djupaste hjärnvindlingarna efter blommans namn. Johannesört, en av de käraste midsommarblommor jag minns direkt. Men många av de där gula blommorna, väldigt vanliga, kände jag att jag hade en minnesbrist ett tag. Men när det ena namnet dök upp följde det andra efter. Plötsligt känns det som om jag är hemma, mina blommor och jag. Vi tog en promenad från min son sent midsommarafton. På grund av något gott mousserande vin vi hade druckit fick vi inte köra någon bil. Och vi har ingen bil längre. Så en promenad i den ljusa midsommarnatten var ett lätt valt alternativ. Vädret var fortfarande underbart och vi promenerade iväg i långsam takt. Så långsamt att jag kunde fokusera alla blommor bredvid vår väg. Lite irriterande när jag slutligen behöver plocka upp min iphone för att leta efter deras namn på google, men bättre än att bara strunta i att jag tappat bort den. Och för att stå i halvmörker och googla på en blomma måste du ha en aning om deras namn eller känna till dess närmsta släktingar och med hjälp av det hitta namnet.

Midsommarnatten är magisk. Jag tänkte på det när vi gick förbi kyrkan, och jag tittade om det var några unga tjejer som hade plockat blommor i en bukett, och skulle gå 7 varv runt kyrkan… Efter sjunde varvet kommer nästa person du möter att vara dears kommande partner i livet. Just på midsommarnatten. Det är ett alternativ för vanan att lägga sju sorters blommor under din kudde på midsommarnatten och din tilltänkta partner dyker upp i din dröm.

Ingen ung flicka som helst i sikte, men minst fyra par tornseglare svävade runt tornet i luften och jag kunde höra deras låga pipljud. Kul att höra det i år också. Deras ljud är väldigt tunt och utan några hörapparater är det omöjligt för mig att höra dem. Varje ny upplevelse av både ljud och sevärdheter för i år ger mig en hint, jag fick uppleva miraklet i år också. Kan inte hjälpa jag är tacksam så här, men vi vet aldrig om vår tid här på jorden. Och den magiska midsommarnatten är speciell för mig. Kan inte förklara varför men när jag gick längs stigarna och vägarna igår kväll kände jag mig privilegierad som fick titta på alla mina blommor. De flesta av dem med glömda namn, men där stood de, bredvid stigen. Johannesört, rävarompa (mjölkört), cikoria, schersmin, prästkrage, blåklint och all denna vallmo som lyste röd bland säden på fälten. Jag kommer inte ihåg dem alla idag, dagen efter. Men jag kan minnas känslan av lycka att promenera längs vägen och upprepa dem alla. Dagsljuset bleknade mer och mer, men det blev aldrig så mörkt som blommorna försvann för mig, bara färgen på dem. Vi nådde busshållplatsen strax före klockan elva. åkte buss några busshållplatser och hem ljuva hem. Men känslan av att ha tagit en långpromenad i denna magiska natt stannade kvar på mitt sinne ett tag.

Now I will write my document in Swedish because hopefully what i will tell about is a Swedish case, and because of differences between countries it isn’t fair comparing to other countries. So please if you want to read my story in english, copy and paste in Google translator.

Här kommer svenskan

Tillägg i slutet av berättelser gjorda den 21 juni för att få rättat ut några frågor

Nu har vi mött den svenska sjukvården 2 ggr på cirka en månad. Akutfall som för oss gamlingar blir  besvärande om man inte får hjälp i tid. I mitten av maj sökte vi akuten för maken hade fått en rejäl både svullnad och värmeökning på ett ben, efter ett fall han råkade ut för fyra dagar tidigare. Erysipelas meddelade jag honom, som inte gjorde honom klokare. Rosfeber då, frågade jag? Hans ålder och hans motståndskraft mot infektioner vet han om, så han blev lite mindre ”tuff norrlänning” då han fick veta vad han hade att vänta sig om man avvaktade behandling i onödan.  

Maximal otur att upptäcka detta en fredagkväll. Men min erfarenhet inom vården sa att detta skulle sökas för genast. Jag ansåg att man inte väntar inte med sådana åkommor till nästa måndag. Allt enligt vad jag hade att förhålla mig till då jag kallades hem till en patient med liknande symptom. 

Akuten i Helsingborg verkar vara det nya innestället där man söker för allt möjligt. Visserligen har de valt att ha den uppdelning som de har numera. Men det skulle behandlas och min förhoppning var att få ett läkemedel och komma hem om inte i rimlig tid, så i alla fall på efternatten.

Vi satt snällt och väntade, vår akuta åkomma kunde jag inte bedöma som värre än andras. Visserligen skrek inte gubben min och levde rövare, vilket vi såg flera yngre människor göra. Men dörrarna in till sjukvårdspersonalen var låsta och de lät sig inte påverkas av förmodade teatraliska utspel som uppvisades för dem. Jag är övertygad att de kände sina kanaljer och gav dem inget företräde. I tur och ordning!

Efter ett möte med en ung sköterska där jag (dumt nog) sa att min man har en erysipelas, var hon lite oförstående och hon kallade in en kollega som också inspekterade hans ben. Nej de trodde inte det var något farligt. Beror på vad ni menar med farligt, sådana obehandlade åkommor brukar sluta i en sepsis. Och då …då är läget väldigt prekärt. Då börjar vi tala om farligt. Ok vi får låta en läkare titta på det imorgon, på kvälls-och helgmottagningen.

Vi blev hemskickade på efternatten med uppmaning att ta kontakt med kvälls-och helgjouren nästa dag, alltså överlämna allt ansvar till en jättetrött och infekterad patient! Vi var så trötta att fann alternativet okay, eftersom något nattöppet apotek ändå inte finns. Taxi hem, bussarna hade slutat att gå och vi orkade inte vänta en timme till första morgonbussen. Hem och sova tillbaka till helgakuten  som även de hade väntetider. Men vi blev inte ifrågasatta. Dock ville den unge läkaren kolla en röntgen av fot och ben, då vi nämnt att orsaken var ett fall i måndags. Symptomen var inte hiskeliga men han höll med om att en erysipelas var möjlig. Inga blodprover togs, men till röntgen traskade vi snällt.vi hade blivit informerade att han ville träffa oss efter röntgen. Väntetider är något man får leva med.

Efter röntgenavdelningen blev vi skickade tillbaka till akuten som vi besökte dan innan. Ny avdelning, ny registrering, ny ID-bricka runt armleden. Och var god sitt ner! Efter mindre än två timmar blev vi inkallade igen, mötte en sköterska som hade ett papper i sin hand. Det är inget fel på ditt ben sa hon. Var så god och åk hem! Men –  protesterade vi, läkaren ville se oss efter röntgen, för att vidare kolla orsaken till makens infekterade ben. Men ingen pardon. Med en blick som talade om att hon inte var van att bli motsagd. Och ut åkte vi. 

På gatan utanför akuten stannade vi upp och diskuterade vad vi skulle göra. Vi skiter i det, sa jag,  så får du ligga med benet högt hela helgen och vi lindar det så gott det går. Så får vi ta tag i det med vår vårdcentral på måndag. Men antibiotika måste du få.

Tog oss iväg till busshållplatsen. Vi ansåg att taxiresan inatt var lyx nog. Nästan vid vår ”hemma-hållplats” ringde telefonen i maken byxficka. Det är brorsan sa han, jag ringer honom när vi kommer hem. Det är normalt den ende som ringer maken direkt, de flesta vet om hans taskiga hörsel. Vi var både hungriga och i behov av en toa. Men kolla i alla fall, sa jag till maken. Och han fiskade upp mobilen där det lyste Region Skåne. Han svarade och det var den läkare vi som skrivit röntgenremissen. Han väntade på att få se oss igen! Problemet är, blir du utslängd så kan man inte traska in igen. Man bara möts av låsta dörrar. I vissa fall är det envägskommunikation….

Vi blev ombedda att komma tillbaka och vi sa, okay. Bara en snabb kopp kaffe och ett toabesök. 

I detta läge ringde vi sonen och bad om skjuts till akuten. Och snart satt vi med ett kuvert med en remiss till medicin-akuten i det gamla vanliga väntrummet. Med ny registrering och ny ID-bricka runt handleden. 

Vi hade ju vid detta laget bott in oss ordentligt. Och den biffiga vakten hade slutat att fråga om vi behövde vara två? Jag sa att min gubbe hör så dåligt att jag skulle aldrig drömma om att skicka in honom på lasarettet ensam. Han skulle lätt gå vilse och irra runt i gångarna. Klockan halv sju på lördagkvällen blev vi inkallade till nästa fraktion. Nu blev vi noterade som patienter på medicin-akuten. Blev hänvisade till en soffa strax bredvid deras reception där vi lämnat vår remiss. Sonen hade försett oss med en påse Ahlgrens bilar att ha på vår irrfärd genom vårdens alla gångar. Jag sa att om vi inte fått vård inom två timmar skulle vi unna oss att öppna påsen. Ganska snart efter att vi anlänt kom en sköterska och tog blodprov på maken. Hon aviserade att det kunde bli lite väntetid, så hon erbjöd oss en kopp kaffe och en macka. Optimismen som senaste avancemanget hade gett oss, gjorde att vi kände nytt mod spira, vi sa jatack till en kopp kaffe, men mackor, nej det behövdes nog inte. Klockan halv nio kördes Ahlgrens fram. En och en, med sträng regim. Optimismen hade svalnat. Men man får hoppas att allt blir prioriterat rätt, vi är bara tacksamma att vi kan sitta på en stol sex sju timmar utan att gnälla. 

Klockan tolv, midnatt bad vi en av alla transportörer som kör runt sängar och bårar hit och dit (de jobbar hårt hela tiden, all personal), om vi kunde få en fika med macka. Nu hade vi suttit som åskådare till många ambulanstransporter. Med olika mycket blodviten. De som var mest berusade var minst sargade. Så det gamla uttrycket om att fyllegubbar och barn slår sig mindre då de faller för de spänner inte sig då de faller… det kände jag var tydligt denna lördagkväll. Alla dessa ambulans-färder med påstrukna lätt blodiga men mycket bråkiga vårdtagare. Men vad göra? Ambulanstransport går tydligen före i akutköerna. Vi hade bevittnat hur personalen har alla sorters patienter. Någon kvinna vägrade att sitta upp på en brits förrän hon fått mat! Och det blev uppenbart för oss ovana besökare att man kunde be att få in mat, sallader olika sorter fisk kött eller kyckling! Och fika med kaka. Inte för att det på något sätt lockade oss, men mackan vid midnatt var riktigt smarrig. Kvinnan som fått in mat efter mycket bråk med personalen, reste sig, tackade och gick hem. Fast nej, jag minns inte att hon sa tack… Men att inte ha mat hemma är även det ett akutfall. Eller?

Klockan två kom en läkare till oss och frågade om det var okay för makens del att bli undersökt ute i korridoren då de inte hade något ledigt undersökningsrum. Ingen blygsel hejdade oss nu. Ner med brallorna och visa benen. Nja denna läkare ville kontrollera att det inte var en ventrombos. Därför ville hon ta ett extra blodprov innan hon skrev en remiss för ultraljud. Ok fram med armen, nytt blodprov, och därefter uppmaningen: sitt ner och vänta. Vad trodde de, att vi nu såhär på upploppet av ett maratonväntande skulle rymma? Så vi satt oss ner. Efter en halvtimme återkom de med svar från lab, blodet hade koagulerat, så de behövde ett nytt prov. Tänkte jag Murphy’s law? Vid pass halvfyra kom doktorn och sa att provet var negativt, men hon ville ändå kolla med ett ultraljud. Tyvärr har de ingen personal där nattetid så det får bli imorgon. Men efter en stund kom hon på att det var kanske näst intill omänskligt att en drygt åttioårig patient skulle vidare till nästa undersökning om fyra fem timmar. Jag bjuder på en sjuktransport hem så tar vi ultraljudet måndag morgon. Ni behöver nog sova. 

Inga protester från vår sida. Söndagen försvann men maken hade förhöjning snällt under benet så läget var inte så mycket värre måndag morgon. 

Måndag klockan tio ultraljud kollades och de kunde inte hitta någon ventrombos. Men sköterskan som skötte ultraljudet sa, det ser ut som en erysipelas. Ner ännu en gång till det där väntrummet med de biffiga väktarna. Ny registrering nytt band runt handleden. Senare den dagen kunde maken lösa ut ett paket antibiotika för som doktorn sa, det skulle behandlas omedelbart med tanke på hans ålder och hans dåliga immunförsvar. Efter en vecka hade benet blivit ett normalt ben igen. Men trots den kaos som jag upplevde akuten möttes vi av lugna trygga läkare som vid undersökningarna helt var med sin patient, även om ens tankar vandrade till ett fältsjukhus då och då. Man ska inte säga något om någon sjukdoms-misstanke när man går till doktorn. Då ska först alla differentialdiagnoser checkas av. Besöket på akuten tog 64 timmar. Hade vi väntat till måndagen och vår egen VC hade vi varit klara två timmar tidigare än akutens vedermödor. Och på vår VC behöver man inga remisser när man ska flytta från ena till andra avdelningen. Den enda avdelning som inte har remisstvång på lasarettet är bårhuset. 

Vis av vår odyssé tog jag kontakt med min VC i torsdags. Inte akuten, inte akuten!

Men jag hade faktiskt ingen diagnos färdig. Jag fick lita till doktorn. Med en stigande feberkurva med kräkningar blev jag tvungen att uppsöka läkare. När tempen passerade 40-graders strecket blev det telefonkontakt med mina vanliga sköterskor och läkare. Visserligen är det ofta de unga läkarna som får ta hand om akutfallen. Där kom jag, nyduschad (genomsvettig av ansträngningen att ta mig dit) och preparerad med allt jag kommit på för att få ner tempen. 

Jaha, sa doktorn, feber…berätta. När man är sjuk är hjärnan ännu segare. Där är inget att berätta sa jag. Sista veckan har jag inte kunnat äta. Och senaste dagarna har jag spytt upp allt jag försökt få i mej.  Och en svår frossa. 

Ok maginfluensa sa doktorn, har du provat Omeprazol? Ja, det har jag och ingen maginfluensa ger 40 ° sa jag. Doktorn tog blodtryck, lyssnade på lungor kollade körtlar, öron och svalg. Hon gjorde en helkontroll men då hon tog tempen började hon tvivla på mej. 37,2. Jag påpekade att jag var full av febernedsättande medel, men åh nej jag var en bluff! Hon insisterade att det var ett virus.

Inte mycket mer av hennes tid skulle jag få ta i anspråk, jag skulle bara gå hem och återkomma om jag inte blev bättre. Jag reste mej för att gå men kände att jag verkligen behövde hjälp. Så jag satte mig ner igen och hon frågade om det var något mer? Jag accepterar att gå hem och ”behandla” min virus om ni tar ett CRP på mig så jag vet att du har rätt. Men aldrig jag hört att virus ger 40 graders feber och ihållande kräkningar. Hon tittade både länge och väl på mig, sedan fick jag ett ok. Iväg ut i korridoren där jag blev omhändertagen av sköterskan som skulle sticka mej. Tack för det, snabbt gjort ett pyttelitet stick. Sedan var jag beredd att gå hem, men ssk bad mej sitta ner och vänta. Efter en stund blev jag ombedd att lämna ett urinprov också, det hade inte JAG! ordinerat, men lite pink kan man väl bjuda på. Blev inkallad till doktorn igen som sa att CRP var mycket högt och förmodligen med de symptom jag förklarat, och efter en diskussion med hennes kollega,  led jag nog av en njurbäckeninflammation. En pyolonefrit. Inget att leka med. Nu fick jag även direktiv på att ta mej direkt till akuten om jag fick frossa med stigande temp…oxå. Vid denna tidpunkt var jag så omtöcknad att jag inte hörde riktigt vad han sa. Men lite självbevarelsedrift kan vara bra att ha ibland.

Tillägg: Jag gick in och läste min journal någon dagar senare, och det visade det sig att doktorn hade tagit på sig att det var hon som hade ordinerat blodprovet, det var ju skönt att inte jag blev framställd som en ”satmaran som ordinerade prover”. Odlingen som sändes visade ingen bakterieväxt så för läkaren är anledningen till den höga febern fortfarande ett mysterium. Mitt heta område på vänster smalben, med ett blåmärke som jag mest nämnt i förbigående, efter en cykelolycka ngn vecka tidigare, hade dock slutat vara så hett och ont. Så samtalet doktorn ringde för att meddela odlingsresultat avslutades med att jag skulle återkomma genast om jag skulle återfå mystisk feber. Och hon vidhöll att jag förmodligen hade en begynnande sepsis, kanske beroende på en erysipelas då jag sökte vårdcentralen.

Så om min gång ser lite konstig ut i framtiden är därför att jag går med en ”temp” i ändan…. Slut tillägg.

 

Jag bara blir så ledsen då jag tänker på alla dessa människor som inte kan snacka för sin sjuka moster. Hur får de hjälp? Och alla med dessa lite diffusa åkommor, är de dem man läser om i tidningarna som dött p.g.a. feldiagnoser. 

  

Now it has finished to hurt. What has hurt, you wonder? Any of you readers who remember the wonderful summertimes when we as happy children having a summer holiday from school, went out barefoot and with only some small thin clothes on, and enjoyed the summer days? When it often ended up in scrubbed knees and hurt elbows? We run too fast and stumbled over our own feet, or fell off our bikes. We didn’t have either any helmets nor any knee and elbow protections. As far as I remember we didn’t get any band-aid, any plaster on minor injuries. Our parents looked on the damage and decided it was healed before they have been able to fetch and cut a proper plaster and put it over the injury. Their prudence using I still remember, and it didn’t help to cry any longer. Just to wipe your tears and continue to ride your bike or jump on the swing again. 

When my children needed to cover their scrapes we used a kind of plaster spray. It was good to cover for bacteria to affect the wounds, but it stung excruciatingly when you sprayed it on. And the children learnt to evaluate if it was any meaning to complain to parents about minor injuries. During years the aids has developed. From being a kind of pads which made the bacteria to grow under the pad, till nowadays the plaster is a thin well ventilated pad. Sometimes with pictures on, which makes the children to like going to be plaster over. My old spouse says it makes the burning less when he use one of this “children aid”. I doubt his statement, but when you get a nice pad with a picture with a teddy bear on, confess it comforts better than just blow on a wound.

Back to the initial line, it has finished hurt… last Sunday we decided to try and take a trip to our son who lives about 5-6 kilometres from our home. There isn’t any either buses or train between our places on holidays. Can we make the travel on our own, we wondered? We gave away our car some weeks ago. Old people like us shall not drive cars. We own only one bike and one walker. But we agreed it was a challenge. I hadn’t ride any bike for nearly two years, my eyes has made me hesitate. But now I wanted to try again. And when we arrived at son’s place, I knew it wasn’t impossible. 

We had a basket with coffee and some sandwiches which we started to ate in their garden. They wasn’t told before about our visit. If we had to cancel the trip, we wanted not to disturb them.  But what a feelíng to ride a bike again. Not much traffic around us, but sun and a nice light wind. When it was my turn to use the bike my poor spouse had to walk that shameful walker. And of course I was the first of us to enter their garden. I set out our coffee basket for a lunch, and we offered our “host” a cup of coffee as well. We spoke about what a nice weather it was. It is this time a year I use to long for bike riding. And outside town with less traffic it was fabulous. But we missed to have a bike each and I asked my son to drive me to a shop where we could buy another bike. 

At our age we buy an electric bike of course. And so we did. On our way home I preferred my old bike to start with. Am still a bit untrained, need to feel more secure about the balance. But after some kilometres my spouse was keen also I should test the new bike. 

Oh no, I said. Do I have to start uphill? I wait for a downhill path. My spouse laughed at me and said there isn’t any “uphill”, just try dear. 

As the stubborn woman I am, I tried for a while to let go, but I was persuaded. And I took the bike put one foot on the pedal and pushed away the vehicle. It started to run …. And away from me. I lost the balance and suddenly I laid in the corn field. With a bleeding wrist and a sour knee. When I whined, my husband said to me. Just you whine. You laughed so much at your french friend when he had had the same accident. When I crept up and blowed on my wounds I claimed my old bike rest of the way. 

We wanted to put the bikes on our yard and when my spouse took care of my old bike he get stuck with his pant leg on the pedal and he ended up on the bitumen. A worse scrape on his knee than I had got. And we have limped around for a week by now, both of us. But as a brave rider we are soon in the saddle again. It has almost finished to hurt by now….

Här är svenskan

Nu har det slutat göra ont. Vad har gjort ont, undrar du? Någon av er läsare som minns de underbara sommartiderna när vi som glada barn hade sommarlov från skolan, gick ut barfota och med bara några små tunna kläder på oss och njöt av sommardagarna? När det ofta slutade med skrubbade knän och ont i armbågar? Vi sprang för fort och snubblade över våra egna fötter, eller ramlade av våra cyklar. Vi hade varken några hjälmar eller några knä- och armbågsskydd. Såvitt jag minns fick vi inget plåster, inget plåster på mindre skador. Våra föräldrar tittade på skadan och beslutade att den var läkt innan de har kunnat hämta och klippa ett ordentligt plåster och klistra det över skadan. Jag minns fortfarande deras försiktighet med att använda bandage, och det hjälpte inte att gråta längre. Bara för att torka tårarna och fortsätta cykla eller hoppa upp på gungan igen.

När mina barn behövde få sina skrapsår bandagerade använde vi en sorts plåsterspray. Det var bra att täcka för att inte bakterier skulle påverka såren, men det sved ohyggligt när man sprayade på det. Och barnen lärde sig att utvärdera om det var någon mening att klaga till föräldrar om mindre skador. Under åren har bandagen utvecklats. Från att ha varit en sorts kuddar som fick bakterierna att växa under dynan, tills nuförtiden är plåstret en tunn, välventilerad dyna. Ibland med bilder på, vilket gör att barnen gillar att bli omplåstrade. Min gamla make säger att det gör svedan mindre när han använder en av dessa ”barnplåster”. Jag tvivlar på hans uttalande, men när du får ett fint plåster med en bild med en nalle på, erkänn att det tröstar bättre än att bara blåsa på ett sår.

Tillbaka till början, det har slutat göra ont… i söndags bestämde vi oss för att försöka ta en tur till vår son som bor cirka 5-6 kilometer från vårt hem. Det går inga bussar eller tåg mellan våra platser på helgdagar. Kan vi göra resan på egen hand, undrade vi? Vi gav bort vår bil för några veckor sedan. Gamla människor som vi ska inte köra bil. Vi äger bara en cykel och en rullator. Men vi var överens om att det var en utmaning. Jag hade inte cyklat på nästan två år, mina ögon har fått mig att tveka. Men nu ville jag försöka igen. Och när vi kom fram till sonens hem visste jag att det inte var omöjligt.

Vi hade en korg med kaffe och några smörgåsar som vi dukade upp i deras trädgård. De fick inte veta tidigare om vårt besök. Om vi ??var tvungna att ställa in resan ville vi inte störa dem. Men vilken känsla att cykla igen. Inte mycket trafik runt oss, men sol och en skön svag vind. När det var min tur att använda cykeln var min stackars make tvungen att gå den där skamliga rullatorn. Och självklart var jag den första av oss som körde in i deras trädgård. Jag ställde fram vår kaffekorg för en lunch och vi bjöd vår ”värd” på en kopp kaffe också. Vi pratade om vilket fint väder det var. Det är den här tiden på året jag brukar längta efter att cykla. Och utanför staden med mindre trafik var det fantastiskt. Men vi saknade att ha en cykel var och jag bad min son att köra min till en butik där vi kunde köpa en cykel till.

I vår ålder köper vi en elcykel såklart. Och så gjorde vi. På vägen hem föredrog jag min gamla cykel till att börja med. Är fortfarande lite otränad, måste känna sig tryggare med balansen. Men efter några kilometer ville min make också att jag skulle testa den nya cykeln.

Åh nej, sa jag. Måste jag börja i uppförbacke? Jag väntar på en nedförsbacke. Min make skrattade åt mig och sa att det inte finns någon ”uppförsbacke”, försök bara kära du.

Som den envisa kvinna jag är försökte jag ett tag att slippa, men jag blev övertalad. Och jag tog cykeln och satte ena foten på pedalen och sköt iväg fordonet. Det började springa…. Och iväg från mig. Jag tappade balansen och plötsligt låg jag i kornåkern. Med blödande handled och svidande knä. När jag gnällde sa min man till mig. Det är bara du gnäller. Du skrattade så mycket åt din franska vän när han hade råkat ut för samma olycka. När jag krupit upp och blåst på mina sår tog jag min gamla cykel resten av vägen.

Vi ville ställa cyklarna på vår gård och när min make tog hand om min gamla cykel fastnade han med byxbenet på pedalen och han hamnade på asfalten. En värre skrapsår på hans knä än vad jag hade fått. Och vi har haltat runt i en vecka nu, båda två. Men som modig ryttare är vi snart i sadeln igen. Det har nästan slutat göra ont nu…