Jönssonminnen.se

Today I have the Swedish version before the English, welcome all, be my guests.

Söndag morgon. Frukostbord. Inte något annat än det vanliga, en kopp kaffe och några mackor. Vi läser våra nyheter och en del muttrande bryter tystnaden. Vi är inte på något pratsamt humör så här tidigt på morgonen. Även om jag har sovit så länge så var jag tvungen att säga ”nu går skam på torra land”, ett uttryck jag ofta hörde min far säga när vi barn gjorde något som vi kanske inte borde vara särskilt stolta över. Och det brukar jag säga, när jag har somnat en gång till och klockan visar att det var ganska sent att stiga upp … Jag har ett brev från min kära kusin att läsa efter tidningen. Jag sparar den tills efter nyheterna. Ett brev är mycket mer värdefullt än nyheterna. Ett brev är från någon till MIG! Som en gåva. Någon har skrivit det och tänkt på mig när det skrevs! Det gör mig till huvudpersonen.

Idag var det ett svar på ett brev jag skrev igår. Vi diskuterar det nya sättet för samvaro som numera är på ett digitalt sätt. Sociala medier har förändrat världen. Numera besöker man knappt varandra  om inte ett inbjudningskort med gyllene kant har skickats från avsändaren och kommit till dem, adressaten. Elvis Presley sjöng en gång ”Return to sender”. När du skickar ett digitalt brev till vissa personer får du inget svar alls, eftersom de inte använder sin e-post. Och när de får lite hjälp av barn eller barnbarn att städa sin dator är det för sent och kanske till och med skamligt att berätta för avsändaren att de har läst mailet. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dessa människor. Jag vägrar inse att de vill ignorera mig och exkludera mig ur sin bekantskapskrets. Så som ett barn fortsätter jag att tro på mänskligheten.

Ett fysiskt kort med en guldkant får ju mottagaren att gå till frisören, köpa en ny kostym och förvänta sig ett fantastiskt mottagande med ostron och champagne. Du skickar inte ett inbjudningskort för en ”fika”, ett möte med en enkel kopp kaffe och en pratstund.

Och telefonsamtal är inget framgångsrikt sätt för samvaro heller. Det händer att jag tänker på att jag ska ringa någon person och jag tittar på klockan. Nej, det är mitt i deras middagstid, eller så är det några sportevenemang på TV eller för sent på kvällen. Jag har märkt att mina vänner brukar inleda konversationen och fråga: spelar du bridge, då de ringer mig? Förmodligen är detta ett mycket vanligt problem för många av oss. Vi är rädda för att störa varandra. Arkimedes ska en gång ha sagt, rubba inte mina cirklar. Men så vitt jag vet sa han det när folk trampade på cirklarna han ritat i sanden på stranden, när han gjorde sina matematiska beräkningar. Men jag förstår hans irritation när han tappade fokus för att någon avbröt honom. Vi har uppnått den tid då ett sms är det bekvämaste sättet att umgås. Avsändaren kan sms:a/skriva när han har ledig tid och mottagaren kan även läsa och svara när det är lämpligt för honom. Bekvämt! Frisören kan utöka sin kundkrets, vi sparar pengar när vi använder våra kläder tills att de är utslitna istället för att köpa nya kostymer eftersom eventuella inbjudningskort med en gyllene kant inte anländer. Vår värld har utvecklats på ett sätt som vi aldrig kunnat drömma om för tjugo år sedan. Men samvaron! Vad hände med den?

Till dem av er som undrar vad som händer med Jeera, jag har uppmuntrat honom att fortsätta kräva sin fiskrätt varje dag, trots Giris eviga försök att lära honom namnet på veckodagarna och vad man ska ta hänsyn till beroende på vilken dag det är. Katter behöver inga namn på varken dagar eller datum. De har inte lönedagar som vi människor har. Det räcker för att få honom att komma ihåg att det måste vara en mörk period, en natt, mellan hans mjauande efter mer mat, annars så blir hans husse och matte irriterade.

 

Here the english version

Sundaymorning. Breakfast table. Not anything else but the usual, a cup of coffee and some sandwiches. We read our news and some muttering cuts the silence. We are not in any talkative mood this early mornings. Even if I have slept so long I had to say “now shame walks on dry land”, an expression I often heard my father say when we children did something we maybe shouldn’t be very proud about. And I use to say so, when I have fell asleep once more and the clock shows it was rather late to be name morning… I have a letter from my dear cousin to read after the newspaper. I save it till after the news. A letter is much more valuable than the news. A letter is from someone to ME! As a gift. Someone has written it and thought of me when it was typed! It made me the main character. 

Today it was an answer to a letter I typed yesterday. We discuss the new way of togetherness which nowadays is in a digital way. Social media has changed the world. Nowadays people hardly visit one another but if an invitation card with golden border has been sent from sender and arrived to them, the addressee. Elvis Presley once sung “Return to sender”. When you send a digital letter to some people you not get any answer at all, because they don’t use their e-mail. And when they get some help from children or grandchildren to tidy their computer it is all to late and maybe even shameful to tell the sender they have read the mail. I don’t know how to get in touch with those people. I refuse to realise they want to ignore me and cut me out of their circle of acquaintances. So as a child I continue to believe in humanity. 

After all a physical card with a golden border, makes the receiver to go to hairdresser, buy a new suit and expect a great reception with oysters and champagne. You don’t send an invitation card for a “Fika”, the Swedish word for a coffee meeting, a meeting with a common cup of coffee and a chat. 

And calls on the phone isn’t any successful way of togetherness I think either. It happens I think of making a call to some person and I look at the watch. No, it is in the middle of their dinner time, or it is some sport events on TV or too late in the evening. I have noticed my friends usually initiate the conversation asking: are you playing bridge when they phone me? Probably this is a very commonly problem to many of us. We are afraid to disturb our friends. Archimedes supposedly once said, don’t disturb my circles. But as far as I know he did say so when people stepped on the circles he had drawn in the sand on the beach, when he made his mathematical calculations. But I understand his vexation, when he lost his focus because someone interrupted him. We have achieved the time when a texted message is the most convenient way to associate. The sender can text/type when he has spare time and the receiver also read and answer when it is an appropriate time for him.  Comfortable! The hairdresser can extend her clientele, we save money when we use our clothes to they are worn out instead of buying new suits because any invitation cards with a golden border. Our world has developed in a way we never had any idea about twenty years ago. But the togetherness! What happened to it? 

To these of you who wonder what happens to Jeera, I have encouraged him to keep on claiming his fish dish every day, despite Giri’s eternal try to teach him the name of the weekdays and what to take into account depending on what day it is. Cats don’t need any names of either days or any dates. They don’t have paydays as we humans do. It is enough to get him to remember it has to be a dark period, a night, between his meowing for more food, or his master and mistress get annoyed. 

 

I got a letter from India, a new report about the wonderful cat, Jeera Rice. The cat probably had noticed the fishmonger in the block around. Giri my friend told me, the cat literally danced into his garden singing ”it’s raining fish, Hallelujah”. 

Earlier, some month ago, I have got a video sequence with that cat meowing, so I know his voice since before. And now I could easy imagine how he sounded. When he used that word “hallelujah”. I was convinced he had the tune from the old song “It’s raining men” sung by ”The Weather Girls” back in the 80’th.  Therefore it was just to follow his performance and help him sing the song about the fish rain. Funny how quickly a melody can stick in my brain, if it’s a happy song. I have walked around humming that melody for a week by now. And a satisfying feeling has spread within me. Some old tunes makes me glad and I can go humming them for weeks. 

I read the story about what happened when Jeera claimed his fish in that stressful way, it was obviously distressing, I guessed it from the way Giri referred the incident to me. But even if he has a plaintive tone, I after all hear his amused and proud voice, being a master of this wildcat. 

I sent an answer, asking him send a regard to the cat who has became my favourite animal. And I also looked for an animated card with a bunch of cats who plays music which I sent. 

I got a new card with a thanks from Jeera’s master. And I went on humming that melody, it’s raining men (fish) Hallelujah, it’s raining fish, Hallelujah. 

When I have read the story about why Jeera didn’t get any fish that very day, because in India they celebrated that day, Amavasya. A day when they are supposed to remember their ancestors and it is a vegetarian day, they refrain all food but vegetarian food that day. Fish isn’t allowed to eat either! Jeera listened but told Giri, he remembered his ancestors best by eating fish. I will give you Giri’s story here because I can never render it justice. here you go:

 

It is raining fish ( was ) …

Jeera Rice waltzed in to his dining table jauntily singing , ‘ It’s raining fish , Hallelujah, it’s raining fish ‘

But his mood evaporated when he saw bread was my offering.

‘ Where is my fish ? ‘ he asked sharply .

‘ In the fridge freezer ‘ I replied serenely.

‘ Then take away this and fetch my fish ‘he commanded .

‘ But today is Amavasya. You are supposed to remember your ancestors and refrain from anything not vegetarian including fish ‘ I told him.

‘ But I celebrate my ancestors by eating fish .They would be most upset if I remembered them with bread ‘ he appealed .

Changing the approach, I said ‘ I gave you fish last two days . My mother in law told me not to give you fish on three consecutive days . And I listen to her ‘ I said firmly and put down the bread in front of him and walked away .

‘ That’s why I remain a bachelor boy ‘ he grumbled .

He always has the last word …

G

That little G in the end is so unpretentiously, it makes me laugh. The man who tells such story from his everydaylife and getting me laugh like that isn’t any unpretentiously man. 

A few days later I got a letter with a little poem written by a friend of him. I am convinced it is allowed for me to publish it as well because I think it belongs to the Jeera-theme, and I am allowed to publish G’s stories about Jeera. 

Ode to a cat?

There once was a cat named Jeera,

To him fish was biblical manna!

But offer him bread,

He’d shake his head,

With a grumpy meow full of drama!

 

The author to this poem was signed with a K. Even if there also was a surname, I will leave it out, because I don’t have K’s allowance … yet to publish it. But in India it seems as you use your initial letter of your first name as a pseudonym. I presume it makes a lot of authors at same shelf in their libraries. Wonder if they would rent some letters from us in Sweden we have Å, Ä, and Ö as well. 

This adorable stories about Jeera also gives me a knowledge about other countries, yes even about other religions. When I got the story I had to look for newspaper and found The Times of India where I was able to read about this celebration of Amavasya. A celebration similar to our All Saints Day in Sweden. And when I read about it I also see the common themes in our religions. 

Now I will send this pages to Jeera waiting for his comments.

Här är svenskan

Jag fick ett brev från Indien, en ny rapport om den underbara katten, Jeera Rice. Katten hade förmodligen lagt märke till fiskhandlaren i kvarteren runt omkring. Giri min vän berättade för mig, katten dansade bokstavligen in i hans trädgård och sjöng ”det regnar fisk, Hallelujah”.

Tidigare, för någon månad sedan, har jag fått en videosekvens med den där katten där han jamar, så jag känner till hans röst sedan tidigare. Och nu kunde jag lätt föreställa mig hur han lät. Då han använde det ordet ”halleluja”  var jag övertygad om att han hade hört melodin från den gamla låten ”It’s raining men” som sjöngs av ”The Weather Girls” på 80-talet. Därför var det bara att hänga med på hans framträdande och hjälpa honom att sjunga sången om fiskregnet. Lustigt hur snabbt en melodi kan fastna i hjärnan, om det är en glad låt. Jag har gått runt och nynnat på den där melodin i en vecka nu. Och en tillfredsställande känsla har spridit sig inom mig. Somliga gamla låtar gör mig glad och jag kan nynna på dem i veckor.

Jag läste berättelsen om vad som hände när Jeera gjorde anspråk på sin fisk på det där stressiga sättet, det var uppenbarligen plågsamt, jag gissade det utifrån hur Giri berättade händelsen för mig. Men även om han har en klagande ton, hör jag trots allt hans roade och stolta röst, han som är ”husse” till denna vildkatt.

Jag skickade ett svar och bad honom skicka en hälsning till katten som har blivit mitt favoritdjur. Och jag letade också efter ett animerat kort med ett gäng katter som spelar musik, som jag skickade.

Jag fick ett nytt brev med ett tack från Jeeras husse. Och jag fortsatte att nynna på den där melodin, det regnar män (fiskar) Hallelujah, det regnar fisk, Hallelujah.

När jag har läst historien om varför Jeera inte fick någon fisk just den dagen, för i Indien firade man  dagen, Amavasya. En dag då de ska minnas sina förfäder och det är en helvegetarisk dag avstår de all mat utom vegetariskt den dagen. Fisk får man inte äta heller! Jeera lyssnade men sa till Giri att han mindes sina förfäder bäst genom att äta fisk. Jag kommer att ge dig Giris berättelse här eftersom jag aldrig kan göra den rättvisa. Här har du:

 

Det regnar fisk (var) …

Jeera Rice valsade in till sitt matbord och sjöng glatt: ”Det regnar fisk, Halleluja, det regnar fisk”

Men hans humör försvann när han såg att bröd var mitt erbjudande.

”Var är min fisk? frågade han skarpt.

”I kylen och frys” svarade jag lugnt.

’ Ta bort detta och hämta sedan min fisk’ befallde han.

”Men idag är Amavasya. Du ska komma ihåg dina förfäder och avstå från allt som inte är vegetariskt inklusive fisk, sa jag till honom.

”Men jag hyllar mina förfäder genom att äta fisk. De skulle bli mycket upprörda om jag kom ihåg dem med bröd” vädjade han.

Jag ändrade inställningen och sa ”Jag gav dig fisk de senaste två dagarna.” Min svärmor sa åt mig att inte ge dig fisk tre dagar i följd. Och jag lyssnar på henne, sa jag bestämt och la ner brödet framför honom och gick därifrån.

”Det är därför jag förblir en ungkarl” muttrade han.

Han har alltid sista ordet…

G

Det där lilla G på slutet är så opretentiöst att det får mig att skratta. Mannen som berättar en sådan historia från sin vardag och får mig att skratta sådär är ingen opretentiös  man alls.

Några dagar senare fick jag ett brev med en liten dikt skriven av en vän till honom. Jag är övertygad om att det är tillåtet för mig att publicera den också eftersom jag tror att den ingår i Jeera-temat, och jag får publicera G:s berättelser om Jeera.

Ode till en katt?

Det fanns en gång en katt som hette Jeera,

För honom var fisk bibliskt manna!

Men ge honom bröd,

Han skakar på huvudet,

Med en grinigt mjau fullt av dramatik!

 

Författaren till den här dikten var signerad med ett K. Även om det också fanns ett efternamn, kommer jag att utelämna det, eftersom jag inte har K:s tillåtelse … ännu att publicera det. Men i Indien verkar det som att man använder sin första bokstav i sitt förnamn som en pseudonym. Jag antar att det blir många författare på samma hylla i deras bibliotek. Undrar om de vill hyra några bokstäver från oss i Sverige vi har Å, Ä, och Ö också.

Dessa bedårande berättelser om Jeera ger mig också kunskap om andra länder, ja till och med om andra religioner. När jag fick berättelsen var jag tvungen att leta efter tidningar och hittade The Times of India där jag kunde läsa om detta firande av Amavasya. Ett firande som liknar vår Alla helgons dag i Sverige. Och när jag läser om det ser jag också de gemensamma teman i våra religioner.

Nu kommer jag att skicka dessa sidor till Jeera i väntan på hans kommentarer.

Wednesday. In middle of August. Our exquisite Summer ticket is finished for this year. The ticket which have allowed us to enjoy so much travelling last two month. Our part of Sweden is traveled through  hither and thither by us as if we were some explorers. And yes we are. Those small communities around us we just passed by when we drove a car through them, has been visited and enjoyed by us during summertime this year. 

Some of you maybe wonder what about our cottage in northern Sweden. We haven’t abandoned it, just realised it  is difficult for older people to join it as we have done last thirty years. But a visit to do a check up has been planned since early spring. But we when we at last has the option to buy the summer ticket we agreed the visit to cottage may wait to middle of august, when the summer ticket were finished. And when time for that visit appeared, I wouldn’t risk my eye treatment. So my spouse got the responsibility for that visit on his own. 

Today I sit alone in front of my breakfast cup of coffee. Have slept alone in this apartment for first time. Yesterday evening I started to speak with spouse several times, did you take your medicine, did you emptied the rain gauge? And when I had said the questions I heard the echo in my head! I was all on my own. But when I sat there in the semidarkness, occupied with either TV-program or played some bridge, I had forgot I was alone. A very odd feeling appeared. But I was encouraged by both my sister in law and my cousin. They sent me small notes asking me if I felt alone. I became happy to see that notes, because they told me I wasn’t alone…. 

I had earlier during whole day followed spouse on the app and with both phone calls and text heard about his adventure. It is always an adventure to take a trip, however short or long it is, we think it as an adventure. The flight between Ängelholm och Umeå with a stopover at Arlanda went without any problems. Some hours waiting for the bus in Umeå were perfect. Having a lunch and do some purchase, some grocery. When he entered the bus he had a full stomach and felt satisfied having control of both time and onward transport. After about 60 kilometres of the 400 kilometres remaining journey the bus got a flat tyre! 

We laughed at the incident, after all our travelling during summer we had thought of many possible incidents to happen, but not a bus with a flat tyre in middle of nowhere!! We have spoken about what to do when buses have left when we arrive small villages, and we have spoken about when trains are replaced by buses due to forest fires along the railway. We have spoken about many possible incidents, but a flat tyre in middle of nowhere, no it wasn’t among our imaginations. Now he had to wait for a bus to replace the first one. No danger had happened with a new bus. But time schedule! At least one and a half hour late. And the driver who was spoken to about catching him from bus station to cottage didn’t answer her phone! He got a bit distressed and complained to me, thinking his problems was caused by bad connection. Many hours I helped him to try and get in touch with the lady. But neither I got in touch with her. After some hours spouse texted me he had get a connection to her. Finally. She had been abroad and had had a very bad connection for any phone calls at all. We felt a bit calmer both of us when our saviour had shown a sign she was alive. 

It meant spouse didn’t have to spent his first night up north under the stars. In middle of august I have noticed the first stars are visible after the light nights, which are so fabulous phenomena in northern areas. The first pale star signals the light is going shorter day by day, but despite that you are happy to see the stars again. 

But now he is settled in cottage for a week to make sure everything is in order. He phoned me this morning and told he was forced to tidy up a lot of spiderwebs. So the vacuum cleaner had to be used early this morning. I know he hates cobwebs. It happens I don’t envy people having good sight! I hope he also will get some nice time up there, not only tidying and cleaning house. 

Här är svenskan

Onsdag. I mitten av augusti. Vår eminenta sommarbiljett är slut för i år. Biljetten som har gjort det möjligt för oss att njuta så mycket av att resa de senaste två månaderna. I vår del av Sverige, färdas hit och dit av oss som om vi vore några upptäcktsresande. Och ja det är vi. De där små samhällena runt omkring oss vi bara passerade när vi körde bil genom dem, har besökts och njutits av oss under sommaren i år.

En del av er kanske undrar hur det är med vår stuga i norra Sverige. Vi har inte övergett den, bara insett att det är svårt för oss att leva där som vi har gjort de senaste trettio åren. Men ett besök för att göra en kontroll har varit planerat sedan tidig vår. Men när vi äntligen hade möjlighet att köpa sommarbiljetten kom vi överens om att stugbesöket får vänta till mitten av augusti, då sommarbiljetten var slutrest. Och när tiden för den trippen dök upp, ville jag inte riskera min ögonbehandling. Så min make fick ansvaret för det besöket på egen hand.

Idag sitter jag ensam framför min frukostkopp kaffe. Har sovit ensam i denna lägenhet för första gången. Igår kväll började jag prata med maken flera gånger, tog du din medicin, tömde du regnmätaren? Och när jag hade sagt frågorna hörde jag ekot i mitt huvud! Jag var helt själv. Men när jag satt där i halvmörkret, upptagen med antingen tv-program eller spelade någon bridge, hade jag glömt att jag var ensam. En mycket konstig känsla dök upp. Men jag blev uppmuntrad av både min svägerska och min kusin. De skickade små SMS och frågade mig om jag kände mig ensam. Jag blev glad över att se dessa anteckningar, för de berättade ju för mig att jag inte var ensam…

Jag hade tidigare under hela dagen följt maken på appen och med både telefonsamtal och SMS hört om hans äventyr. Det är alltid ett äventyr att ta en resa, hur kort eller lång den än är, vi ser det som ett äventyr. Flyget mellan Ängelholm och Umeå med mellanlandning på Arlanda gick utan problem. Några timmars väntan på bussen i Umeå var perfekt. Äter lunch och handlar, lite mat. När han klev in i bussen hade han full mage och kände sig nöjd med att ha kontroll på både tid och vidare transport. Efter cirka 60 kilometer av de 400 kilometerna kvarvarande resan fick bussen punktering!

Vi skrattade åt händelsen, efter alla våra resor under sommaren hade vi tänkt på många möjliga incidenter som skulle kunna hända, men inte en buss med punkterat däck mitt i vildmarken!! Vi har pratat om vad vi ska göra när bussar har gått när vi kommer till små byar, och vi har pratat om när tåg byts ut mot bussar på grund av skogsbränder längs järnvägen. Vi har pratat om många möjliga incidenter, men ett punkterat däck mitt i ingenstans, nej det fanns inte bland våra fantasier. Nu fick han vänta på en buss som skulle ersätta den första. Ingen fara med en ny buss. Men tidsschemat! Minst en och en halv timme försenad. Och chauffören som man pratade med om att fånga upp honom vid busstationen och transportera honom till stugan svarade inte på hennes telefon! Han blev lite bekymrad och beklagade sig för mig och trodde att hans problem berodde på dålig anslutning därute i vildmarken. Jag hjälpte honom att försöka komma i kontakt med damen i fråga. Men inte heller jag fick kontakt med henne. Efter några timmar smsade maken till mig att han hade fått en kontakt med henne. Till sist. Hon hade varit utomlands och haft väldigt dålig kontakt med alla telefonsamtal. Vi kände oss lite lugnare båda två när vår räddare hade visat ett tecken på att hon levde.

Det innebar att maken inte behövde tillbringa sin första natt i norr under stjärnorna. I mitten av augusti har jag märkt att de första stjärnorna är synliga efter de ljusa nätterna, som är så fantastiskt fenomen i nordliga områden. Den första bleka stjärnan signalerar att ljuset blir kortare dag för dag, men trots det är man glad över att se stjärnorna igen.

Nu är han bosatt i stugan i en vecka för att se till att allt är i sin ordning. Han ringde mig i morse och berättade att han var tvungen att rensa bort en massa spindelnät. Så dammsugaren fick användas tidigt i morse. Jag vet att han hatar spindelväv. Det händer att jag inte avundas människor som har bra syn! Jag hoppas att han också kommer att få lite trevlig tid där uppe, inte bara städa och städa huset.

I am not used to shopping online, but I hear many people trying to convince me it is very simple and a lot of advantages when I can look and read about the conditions the terms the companies offer me. Therefore a fortnight ago I sat and read a knitting description I have got some month ago, I decided to try shop some yarn. I know some of you says by now; didn’t you do your last knitting work last winter. And, yes I agree, I did. But what to do a rainy day when all crosswords are solved?  Just a little ball of yarn, just enough for some weeks….

I looked for a company which had that kind of yarn I need for that description, Ester it’s named. And I ordered 8 balls. The company tempted me, not any shipping cost if I bought for SEK 600. Otherwise I had to pay 65 SEK. A sum more than one ball of yarn! Of course I looked at the other goods that were available for purchase. Nothing I needed but I was tempted I must confess. Just a little more to buy and they should send it to me for free! No, I will be an independent person, I thought. And sent away the order despite the fee for the transport. And in same moment I paid for the goods. Didn’t want to risk more fees that might be added.

When the errand was settled I was satisfied. I had made a purchase online, all by myself. After some minutes a mail from the company announced they had get the order and the money. 

After a week I got an inquiry if I was satisfied with the purchase. I hadn’t get any goods yet after that week! I ignored the mail and erased it. 

Today two weeks after I have sent my ordering, I got another inquiry and a question if I am satisfied with my purchase. A small addition that I would not get any more chances to express if I am satisfied or if I have any complaints was written in the end of the mail. Which made me a wee annoyed, so I answered the mail this time. Telling them I still hadn’t received any yarn. So I asked them to guess for themselves, if they thought I am satisfied. 

And with a little sentence at the end: it was better before…

My experience buying online hasn’t become more trustful.

Här är svenskan

Jag är inte van vid att handla online, men jag hör många människor försöker övertyga mig om att det är väldigt enkelt och många fördelar när jag kan titta och läsa om villkoren som företagen erbjuder mig. Därför satt jag för två veckor sedan och läste en stickbeskrivning jag fått av en vän för någon månad sedan, jag bestämde mig för att testa att handla lite garn. Jag vet att några av er säger vid det här laget; gjorde du inte ditt sista stickarbete i vintras? Och ja, jag håller med, det gjorde jag. Men vad ska man göra en regnig dag när alla korsord är lösta? Bara ett litet nystan, lagom för några veckor…

Jag letade efter ett företag som hade den sortens garn jag behöver för den beskrivningen, Ester heter garnet. Och jag beställde 8 nystan. Företaget frestade mig, ingen fraktkostnad om jag köpte för 600 kr. Annars fick jag betala 65 kr. En summa mer än ett garnnystan! Jag tittade såklart på de andra varor som fanns att köpa. Inget jag behövde men jag blev frestad måste jag erkänna. Bara lite mer att köpa, så skulle de skicka till mig utan fraktkostnad! Nej, jag ska vara en självständig person och inte låta mig lockas, tänkte jag. Och skickade iväg beställningen trots avgiften för transporten. Och i samma andetag betalade jag för varorna. Ville inte riskera fler avgifter som kanske tillkommer.

När ärendet var gjort var jag nöjd. Jag hade gjort ett köp online, helt själv. Efter några minuter meddelade ett mail från företaget att de hade fått beställningen och pengarna. 

Efter en vecka fick jag en förfrågan om jag var nöjd med köpet. Jag hade inte fått några varor än. Jag ignorerade mailet och raderade det. Idag två veckor efter att jag skickat min beställning fick jag ytterligare en förfrågan och en fråga om jag är nöjd med mitt köp. Ett litet tillägg om att jag inte skulle få fler chanser att uttrycka om jag är nöjd eller om jag har några klagomål skrevs i slutet av mailet. Vilket gjorde mig lite irriterad, så jag svarade på mailet den här gången. Berättade för dem att jag fortfarande inte hade fått något garn. Så jag bad dem själva gissa om de trodde att jag är nöjd.

Och med en liten mening i slutet: det var bättre förr…

Min erfarenhet av att köpa online har inte blivit mer förtroendeingivande.

July ends up in less than a week and the evenings gets darker day by day. This last month we have had busy times with our travelling around our county. 

We still enjoy to be able to see some more places never visited by us before. And our curiosity makes us greedy to look for this places. Some of them we have heard their names but not know more about them. Old villages inhabited by fishermen. My landscape is an peninsula so there is a long coast. And it employed many fishermen.  

I have read most of Fritiof Nilsson “Piraten” and his books, a Swedish author who wrote about this part of our country. And he described the people and the landscape very carefully, many places feels familiar to me when we visit them, despite I never have been there before. 

Now we can stroll around and admire the remaining old houses. Some of them not demolished  and rebuilt as new luxury home. They are just as they were once. Maybe I seems to be a big reactionist, but I can’t understand everything has to become new in a century. Some of it confirms both people and their way of living.

Our cottage hasn’t get any inhabitants this summer, but now my husband has decided to make a trip up there. To visit his siblings and look after our cabin. We are used to do our travelling together, but I will not follow him this time. I think he will make it easier without me. 

Instead we have started to plan what his most important task is when he arrives to cottage. It is a very sad thought, but maybe it is our last time to make any arrangement at all for the cottage. We will leave it to children to inherit after us. And I will not ask what they plan to do with it. The only thing I know is, we might not sell the cottage! They don’t allow us to do so. But how they solve how to do with it and why, I will not know. Probably they haven’t the same feeling for the old way of living as we have had. To live with those simple facilities we have seen as a satisfactionary way of living. Not to demolish and rebuilt new modern cottage, with a lot of updated facilities. This old fashioned cottage we have used, needs a lot of extra work, but we haven’t need connection to either water or any other services from community. Long hoses were laid out at the lawn and we had hot water for a shower when God let the sun shine. Cloudy days we brushed our teeth and combed our hair. We have used a pump to get water from the lake. Carry buckets with water we have done during Easter, when we spent some weeks in springtime. Every morning we had opened the hole in ice on lake to get two buckets of water for our washing up and other life. When we arrived in summer we put out a hose in lake and pump the water to the tap in kitchen. It is a waiver we done, when I got a pump as a birthday gift from our children, when they understood we would spend our summer holidays in cottage. Laundry we have a washing mashing in the barn and we washed our clothes during summer. If any emergency situation appeared during winter stay, we asked for help by the neighbours. A shower now and then we asked for. But we had our bathing days in the kitchen during winter. When we carried some more water from lake and helped one another to wash from head to toes. We really felt old timers at this moments, but even that simple living enjoyed us. We have lived as in old times, when people lived easily without any utilities. 

Though we have had shops to buy our food, so we haven’t been any hermits in wilderness. And we have had many nice gatherings with family and friends. As if have lived two different lives, one in town and one in cabin summertime. Often I hear from people when we speak in phone, they miss us when our cabin just stay there abandoned. But now it will be with an inhabitant for a week. 

It brings a lot of planning as well, to think about what we want to get home from cabin. And what do we want to stay there and get the cabin its character. Probably most of the furniture will be changed but if not, those we have decorated with will long next generation too. 

We know there is some kitchen ware we have spoken about to bring home, but none of us can remember what it was. The solution of that problem will be a Skype call and husband may show me, cupboard by cupboard, drawer by drawer what we have left there. Maybe we will remember what we have missed here in town. Even a list of what is stored in barn and woodshed will be made. Not because we fear any burglary but who to blame if it not will be taken care of in future. Washing machine, snow scooter, motor for the boat, the boat, pump for water, my two old vehicle I use when I during winter go for a fishing tour at lake or when I need to go to lo, (in Swedish “sparkstötting”) and many other things stored outside the cabin. A little list about what is stored at the attic as well, a party tent among many other things… I think husband will have a busy week. He has a lot of old working clothes to bring as garbage. It isn’t necessary to have all that saved things any longer. Clean them out and tidy up. Next generation may build up their own necessities. Some caps of wool and some pair of mittens may stay in a corner. And a rain gear. This little story maybe can help him when he sit and rest with a cup of coffee. Some hint what to do and what not to forget. I bet the phones will be used between us a lot. A piece of paper and a pencil is a good thing to have nearby all the time, I am sure about. 

 Här är svenskan

Juli tar slut om mindre än en vecka och kvällarna blir mörkare dag för dag. Den senaste månaden har vi haft hektiska tider med att resa runt i vårt län.

Vi njuter fortfarande av att kunna se några fler platser som vi aldrig besökt tidigare. Och vår nyfikenhet gör oss giriga att leta efter dessa platser. Några av dem har vi bara hört deras namn men vet inte mer om dem. Gamla byar bebodda av fiskare. Mitt landskap är en halvö så det finns en lång kust. Och det sysselsatte många fiskare.

Jag har läst det mesta av Fritiof Nilsson ”Piraten” och hans böcker, en svensk författare som skrivit om den här delen av vårt land. Och han beskrev människorna och landskapet mycket noggrant, många platser känns bekanta för mig när vi besöker dem, trots att jag aldrig varit där förut.

Nu kan vi strosa runt och beundra de kvarvarande gamla husen. Några av dem har inte rivits och byggts om till nya lyxhus. De är precis som de var en gång. Jag kanske verkar vara en stor bakåtsträvare, men jag kan inte förstå att allt måste bli nytt efter ett sekel. En del av det gamla bekräftar både människor och deras sätt att leva.

Vår stuga i Lappland har inte haft några invånare i sommar, men nu har min man bestämt sig för att ta en tur upp dit. Att hälsa på sina syskon och sköta om vår stuga. Vi är vana vid att resa tillsammans, men jag kommer inte att följa honom den här gången. Jag tror att han kommer att få det lättare utan mig.

Istället har vi börjat planera vad hans viktigaste uppgifter är när han kommer till stugan. Det är en väldigt sorglig tanke, men kanske är det sista gången vi gör något alls för stugan. Vi kommer att överlåta till barnen att ärva den efter oss. Och jag kommer inte att fråga vad de tänker göra med den. Det enda jag vet är att vi inte får säljer stugan! De tillåter oss inte att göra det. Men hur de löser  det och varför kommer jag inte att vilja veta. Förmodligen har de inte samma känsla för det gamla sättet att leva som vi har haft. Att leva med de enkla faciliteterna har vi sett som ett tillfredsställande sätt att leva. Att inte riva och bygga om till en ny modern stuga, inte heller med en hel del uppdaterade faciliteter. Denna gammaldags stuga som vi har använt, kräver mycket extraarbete, men vi har inte haft behov av anslutning till vare sig vatten eller någon annan service från samhället. Långa slangar läggs ut på gräsmattan och vi har haft varmvatten till en dusch när Gud låtit solen skina. Molniga dagar borstade vi tänderna och kammade håret. Vi har använt en pump för att få vatten från sjön. Bära hinkar med vatten har vi gjort under påsk, då vi tillbringat några veckor på våren. Varje morgon öppnade vi hålet i isen på sjön för att få två hinkar vatten till disk och andra behov. När vi kom på sommaren lade vi ut en slang i sjön och pumpade vattnet till kranen i köket. Det är ett val vi gjorde, när jag fick en pump i födelsedagspresent av våra barn, då de förstod att vi skulle tillbringa sommarsemestrarna i stugan. Tvättmaskin har vi en i ladan och vi tvättade våra kläder under sommaren. Om någon akut situation uppstod under vintervistelsen bad vi om hjälp hos grannarna. En dusch då och då bad vi om. Men vi hade våra baddagar i köket under vintern. När vi bar lite mer vatten från sjön och hjälpte varandra att tvätta från topp till tå. Vi kände verkligen gamla tiders sätt att leva vid dessa ögonblick, men även detta enkla liv njöt vi av. Vi har levt som i gamla tider, då människor hade mindre utrustning för att leva.

Fast vi har haft butiker för att köpa vår mat, så vi har inte varit några eremiter i vildmarken. Och vi har haft många trevliga sammankomster med familj och vänner. Som om vi har levt två olika liv, ett i stan och ett i stugan sommartid. Jag hör ofta från folk när vi pratar i telefon, de saknar oss när vår stuga bara ligger där övergiven. Men nu blir det med en invånare i en vecka.

Det för med sig en hel del planering också, att fundera på vad vi vill få hem från stugan. Och vad ska vi bo där och få ge stugan dess karaktär. Förmodligen kommer de flesta av möblerna att bytas ut men om inte, kommer de vi har inrett med att vara nästa generation också.

Vi vet att det finns en del köksartiklar vi har pratat om att ta med hem, men ingen av oss kan komma ihåg vad det var. Lösningen på det problemet blir ett Skype-samtal och maken kanske visar mig, skåp för skåp, låda för låda vad vi har kvar där. Kanske kommer vi ihåg vad vi har saknat här i stan. Även en lista över vad som förvaras i lada och vedbod kommer att göras. Inte för att vi är rädda för eventuella inbrott men vem vi ska skylla på om det inte kommer att tas om hand i framtiden. Tvättmaskin, snöskoter, motor till båten, båten, pump för vatten, mina två gamla fordon jag använder när jag vintertid tar en fisketur ner på sjön eller när jag behöver åka till dass, (på svenska “sparkstötting” ) och många andra saker som förvaras utanför stugan. En liten lista om vad som förvaras på vinden också, ett partytält bland mycket annat… Jag tror att maken kommer att ha en hektisk vecka. Han har mycket gamla arbetskläder att avyttra som sopor. Det är inte nödvändigt att ha allt som sparats längre. Rensa ut dem och städa. Nästa generation kan bygga upp sina egna förnödenheter. Vissa mössor av ull och ett par vantar kan stanna i ett hörn. Och ett regnställ. Den här lilla historien kanske kan hjälpa honom när han sitter och vilar med en kopp kaffe. Vissa tips vad han ska göra och vad han inte får glömma. Jag slår vad om att telefonerna kommer att användas mycket mellan oss. En bit papper och en penna är bra att ha i närheten hela tiden, det är jag säker på.