Jönssonminnen.se

Friday the thirteenth again. This time we were at the hairdresser yeasterday and do not risk our earlobes this day. Because in recent years we have mostly visited her on Fridays, the date has happened to be the thirteenth at regular intervals. Laughing, we told her that we are equipped with band-aids in our hand bag, in case we accidentally get, not wing clipped, but well earmarked. Somewhat embarrassed, the hairdresser once many years ago told me that she cut a customer’s ear so that the blood flowed. However, she does not know if it was a ”Friday the 13th”. A letter from the cousin this morning also pointed out that it was that nasty date today. With memories of his mother who had a lot of superstition in her.

I remember my husband snorting at my caution on this very date in our young years. He believed that one should be just as careful every day, and he could probably be right in that. It is, after all, old bullshit based on centuries of myths and fables.

But sometimes we need something to push the blame on, not always having to admit our own recklessness. Thoughts about this were raised when I read my cousin’s memories of what his mother said and did according to the superstitious thinking of hers. Although he lost his mother 42 years ago, half a man’s age, the memories seem to be just as strong about certain things. We sometimes complain about bad memory, but sometimes they are as fresh as freshly baked rolls.

I myself remember the day when my husband got his own ”Friday the 13th memorial”. On March 13th, 1981, he stood in the garage one late evening, busy with some work. He has always liked handicraft and tinkering with all kinds of objects. He had come across a piece of leather which he decided to cut into small rounds, thread on a knife handle. The ugly plastic handle that nowadays sit on a regular knife to carve with, were not like before when they were made of wood. Now he would replace the boring plastic handle with a one made of leather, put his own personal touch on his knife. 

The children were sitting in front of the TV upstairs, I myself was sitting in the kitchen with a crossword puzzle. As I said, it was Friday evening and the holiday break had made its entrance. No one who was going to either work or school the following day. Suddenly the kitchen door opens and the husband enters with a cloth pressed to his face. His plea for help was obvious, and when I did a quick inspection of his face he had a large jack straight into his cheek a few centimeters below his right eye.

Injuries to the face often bleed a lot, and I realized that a Band-Aid was out of the question. We had to fetch some clean towels and out in the car with the injured man. Up to the emergency room, where he was taken care of quite soon. No more detailed examination was done at first, but he was placed on a table where he could be both assessed and treated. The cut was deep and they had to think about how to patch him up. While they stitched and stopped the bleeding, they asked both him and me to describe what had happened. For my part, I only had to relate from the moment he came in with his injury and asked for help. The rest they had to ask him about. But a little shaken by his incident, he was both taciturn and a little anxious. I remember the doctor’s look at me once more  and asked if I really didn’t see what happened. Suddenly I realised they suspected it was the result of a family dispute. Friday night and a little knife injury. It was quite clear that they were considering a possible police report.

The husband’s explanation that he attached the knife handle in a vise to try to pull the blade itself off was not plausible in their ears. But he repeated it several times and admitted that it was a crazy decision of his, he should have done the opposite. Put the knife blade in the vise instead.

I brought home a patched-up husband, only to be met by two terrified children. None of us had thought about how they were affected by the incident. Blood always evokes horror.

The son had had to take care of and calm his kid sister, who had not seen her father and his injury before we left. But they had gone out into the garage and seen a lot of blood there. And so much blood must indicate a serious injury, they thought. And of course it was serious. Luckily the knife didn’t go in the eye. So over the years we have debated, was that Friday the 13th lucky or unlucky? Yes, what do you say?

Här är svenskan

Fredagen den trettonde igen. Denna gång är vi nyklippta och riskerar inte våra örsnibbar hos vår frisör. Då vi de senaste åren oftast besökt henne på fredagar, har det råkat bli datumet den trettonde med jämna mellanrum. Småskrattande har vi sagt till henne att vi är utrustade med plåster i väskan, om vi av misstag skulle bli, inte vingklippta men väl öronmärkta. Lite generat har frissan en gång för många år sedan berättat för mig att hon klippt en kund i örat så blodvite uppstod. Dock vet hon inte om det var en ”fredag den trettonde”. Ett brev från kusin imorse lät också påtala att det var det där otäcka datumet idag. Med minnen från hans mor som hade en hel del skrockfullheter i sig.  

Jag minns att maken fnyste åt min försiktighet just detta datum i våra unga år. Han ansåg att man borde vara lika försiktig alla dagar, och det kunde han nog ha rätt i. Det är trots allt gammalt skrock som bygger på århundraden med myter och fabler. 

Men ibland behöver vi något att skjuta skulden på, inte alltid behöva erkänna vår egen obetänksamhet. Tankar kring detta väcktes då jag läste kusins minnen om vad hans mor sagt och gjort skrockfullt. Trots att han mist sin mor för 42 år sedan, en halv mansålder, tycks minnena vara lika starka omkring vissa saker. Vi klagar ibland över dåligt minne, men vissa gånger är de fräscha som nybakade frallor. 

Själv minns jag den dag då maken fick sitt eget ”fredagen den trettonde-minne”. 13 mars 1981 stod han en sen kväll i garaget och slöjdade. Han har alltid gillat att pula och pyssla med allehanda föremål. Han hade kommit över ett stycke läder som han bestämt att skära små rundlar av, trä på ett knivskaft. De fula av plast som numera satt på en vanlig ”morakniv” var inte som förr då de var gjorda i trä. Nu skulle han ersätta det tråkiga plastskaftet med läder, göra sin egen personliga touch på sin kniv. Barnen satt framför TVn i övervåningen, själv satt jag i köket med ett korsord. Det var som sagt fredagkväll och helgfriden hade gjort sitt inträde. Ingen som skulle upp till varken jobb eller skola dagen därpå. Plötsligt öppnas köksdörren och in kommer maken med en trasa tryckt mot sitt ansikte. Hans vädjan om hjälp var uppenbar, och då jag gjorde en snabbinspektion av hans ansikte hade han ett stort jack rakt in i kinden någon centimeter nedanför höger öga. 

Skador i ansiktet blöder ofta mycket, och jag insåg att ett plåster var inte att tänka på. Fram med rena handdukar och ut i bilen med honom. Upp till akuten, där han omhändertogs ganska snart. Ingen noggrannare undersökning gjordes först utan han blev lagd på ett bord där man kunde både bedöma och behandla honom. Snittet var djupt och de fick fundera hur de skulle lappa ihop honom. Under tiden de sydde och stoppade blödningen bad de både honom och mej att beskriva vad som hänt. För min del hade jag ju bara att relatera från dess att han kom in med sin skada och bad om hjälp. Resten fick de fråga honom om. Men lite skärrad av sin händelsen var han både fåordig och lite oredig. Jag minns läkarens blick på mig och hans fråga om jag verkligen inte sett vad som hänt. Plötsligt insåg jag att de misstänkte att det var resultatet av ett familjegräl.  Fredag kväll och lite knivskada. Det var helt klart att de funderade på eventuell polisanmälan. 

Makens förklaring att han skruvat fast knivskaftet i ett skruvstycke för att försöka dra loss själva knivbladet, det var inget troligt i deras öron. Men han upprepade det flera gånger och erkände att det var tokigt beslut av honom, han borde ha gjort tvärtom. Satt knivbladet i skruvstycket istället. 

Jag fick med mig en omplåstrad make hem, får vi möttes av två skräckslagna ungar. Ingen av oss hade tänkt på hur de var påverkade av händelsen. Blod väcker alltid förfäran. 

Sonen hade fått ta hand om och lugna lillasyster som inte sett sin far och hans skada innan vi for. Men de hade gått ut i garaget och där sett en massa blod. Och så mycket blod måste tyda på en allvarlig skada, tänkte de. Och visst var den allvarlig. Tur i oturen att kniven inte for i ögat. Så under åren har vi diskuterat, var det tur eller otur den fredagen den trettonde? Ja vad säger ni?

Sat at the bus stop last Saturday after taking a walk through the late summer in Helsingborg. The trees are still green although there are hints of slightly yellowing leaves in some places. The day is Birgitta day according to our almanac. Autumn is approaching and we are enjoying our walks around the city, as a complement to all the bus and train journeys we have done in the past year. Virtually no wind, even though it is the time when the autumn storms usually sweep over us. The husband comments on the slight breeze that is felt and I say that it is the speed wind that he feels. He replies that the snail’s pace we are strolling in cannot provide any wind of speed. Once again our conversation turns to MY town by the sea which is never completely windless. The wind is whistling in his hearing aids and he doesn’t like it.

The bus stop at Gustav Adolfs-torg will be the end of today’s walk. Now we intend to go home. We wait for the bus on the bench, watching the traffic that never seems to end down in the centre. Suddenly, a car with a large banner comes sticking out of the car window and straight up into the air. The car has good speed and a lot of harangues are shouted in a language I don’t understand. The husband and I looked at each other, wondering if either of us knows what the flag is. Both shake our heads and ignore them. But at the same time, my curiosity reminds me. Picks up the mobile phone and searches among emojis, finds the flag and learns that it is the flag of Palestine. In this part of the city we are no longer surprised that it looks less and less like the city we lived our lives in. And as we passed the square just behind, we mentioned that maybe we should watch out. Only a couple of days ago here was a shooting drama.

”Nothing is the same anymore, all the old truths are over”, sang a troubadour, Anders Fogelstad, many years ago. The reason for the flag demonstration was because new terrorist acts have broken out down in Gaza. My brother participated in 1963 in peacekeeping forces for the United Nations at this location. Now it’s happening again. Who is attacking whom? Terrorist groups? States declaring war in retaliation? I don’t understand what it is that makes it so difficult to live in peace. It requires the least energy…..

And if I’m honest, nowadays I don’t care about trying to understand who did what, who started….this time. If I decide any opinion for either party, it might be wrong. I may not be getting all the necessary information to make a decision. And why do you have to take a decision for these worrying places of unrest that smolder and explode around us in our world. If Sweden becomes a full NATO member, this means that I will end up in a group that takes a collective decision for world politics. Do we want it? And isn’t that enough in that case? After all, it does mean that we become involved in, and also parties in opinions and doings in all these wars that flare up. Must they be paraded around our streets in MY city and demonstrated for or against what they are fighting for in another part of the world. Isn’t it enough with all the acts of violence that are already occurring in our country?

I think I keep taking care of myself and don’t give a damn about others. Creates our own niche where we don’t have to think about what they do in other states.

här är svenskan

Satt på busshållplatsen i lördags efter att ha tagit en promenad genom sensommarn i Helsingborg. Träden är fortfarande gröna även om det finns inslag av lätt gulnande löv på några håll.  Dagen är Birgitta-dagen enligt vår almanacka. Hösten nalkas och vi njuter våra promenader runt i staden, som ett komplement till alla buss- och tågresor som vi gjort senaste året. Så gott som vindstilla trots att det är den tid då höststormarna brukar svepa in över oss. Maken kommenterar den lilla bris som känns och jag talar om att det är fartvinden han känner. Han svarar att den snigelfart vi strosar i kan inte ge någon fartvind. Ännu en gång rör sig vårt samtal om MIN stad vid havet som aldrig är helt vindstilla i. Vinden susar i hans hörapparater och det gillar han inte. 

Busshållplatsen på G.A-torg blir slutet på dagens promenad. Nu tänker vi åka hem. Vi inväntar bussen på bänken, tittar på trafiken som aldrig sinar såhär nere i centrum. Plötsligt kommer en bil med en stor fana stickandes ut genom bilfönstret och rakt upp i luften. Bilen har bra fart och det skrålas en massa haranger på ett språk som jag inte förstår. Maken och jag tittar på varandra, undrar om någon av oss vet vad det är för flagga. Båda skakar på huvudet och struntar i dem. Men samtidigt gör min nyfikenhet sig påmind. Tar upp mobilen och letar bland emojis, hittar flaggan och får veta att det är Palestinas flagga. I denna del av staden blir vi inte förvånade längre att det mindre och mindre liknar den stad vi levt våra liv i. Och då vi passerade torget strax bakom, nämnde vi att vi kanske skulle se upp. Endast ett par dagar sedan här var ett skottdrama. 

”Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut”, sjöng en trubadur, Anders Fogelstad för många år sedan. Anledningen till flaggdemonstrationen var för att det har utbrutit nya terrorhandlingar nere på Gaza-remsan. Min bror deltog 1963 i fredsbevarande styrkor för FN på denna plats. Nu händer det åter igen. Vem attackerar vem? Terrorgrupper? Stater som förklarar krig som vedergällning? Jag förstår inte vad det är som gör det så svårt att leva i fred. Det kräver minst energi…..

Och ska jag vara ärlig så struntar jag numera i att försöka sätta mig in i vem som gjorde vad, vem som började…..denna gång. Om jag tar ställning för endera parten kanske det är fel. Jag kanske inte får all den behövliga information för att ta ställning. Och varför måste man ta ställning för dessa oroshärdar som glöder och exploderar runt om oss i vår värld. Om Sverige blir fullvärdig NATO-medlem innebär JU detta att jag hamnar i en grupp som tar ställning kollektivt för världspolitiken. Vill vi det? Och räcker inte det i så fall? Trots allt innebär det JU att vi blir inbegripna i, och även parter i tyckanden och låtanden i alla dessa krig som blossar upp. Måste de faras runt på våra gator i MIN stad och demonstreras för eller emot vad de krigar om i en annan del av världen. Räcker det inte med alla våldshandlingar som redan nu förekommer i vårt land?

Jag tror att jag fortsätter sköta mig själv och skiter i andra. Skapar en egen nisch där man inte behöver tycka hit eller dit om vad de gör i andra stater. 

Today I got a call on MY phone from a lady who asked to speak to my husband. Why did she call my phone? It is just as easy to search for his phone number on the pages you are looking for people on. But this certain lady specifically asked to speak to him. I explained to her that my phone was connected to my hearing aids and I had no desire to take them out of my ears, nor go in and make any other settings for this call. Realizing that she would probably risk losing contact with me, she asked to present her case. Ok, said yes.

In broken Swedish, she offered a dental check-up at a chain of dentists whose name I couldn’t make out. She promised examination, full X-ray and removal of tartar. All for the easy price of SEK 99. It’s been a while since the last visit to our regular dentist, both my husband and I, so I thought it sounded nice with a promotional offer from Fredrik and his team. I asked to know if it was at our regular dentist here in Helsingborg. The lady said she didn’t hear what I said. I don’t think I have a difficult dialect, but her pronunciation was difficult for me to understand. Therefore, my questions became a bit penetrating as to which dentist she offered us. Several times I asked her to repeat the address of the dentist. And I understood that she said Barkarby… a small place just north of Stockholm! About 600 kilometres to go. I didn’t find anything attractive. When I declined the offer, she wondered what was wrong. I replied if they meant I would fly up to them? What then fly she meant. Again I told them that our dentist has his practice in Helsingborg, and that was the only dentist we were interested in. Ok, she said. But this is an offer to introduce new dentists. Yes, but Barkarby is a bit far for us, I said. Where do you live then, she wondered, and at the same time she asked if I didn’t understand what she said. I replied that it was probably someone else who did not understand what the other of us was saying. When I said Helsingborg for at least the third time, I just heard oh.. and then a click and she hung up. No thanks, no goodbyes.

This call came from an 08-region number. So Stockholm. When I looked up the number on to see which serious dentist called and offered their patients such treatment, I was told that the number was secret and researched by lots of other applicants. So a new form of telephone fraud. With the intention of trick up us old people. On Tuesday I had some strange calls from the Linköping area which I ignored. But even there they have gone to the trouble of connecting through an ”old-fashioned” telephone subscription number. It probably looks safer. Mobile subscription numbers with unknown callers are hardly answered these days. Unknown callers probably don’t get many pacifiers these days. And offer from dentist pissed me off. Who to trust these days?

Här kommer svenskan

Idag blev jag uppringd på MIN telefon av en dam som bad att få tala med min make. Varför ringde hon på min telefon? Det är lika lätt att söka hans telefonnummer på de sidor man söker folk på. Men damen ifråga bad särskilt att få tala med honom. Jag förklarade för henne att min telefon var kopplad till mina hörapparater och jag hade ingen lust att plocka ut dem ur mina öron, ej heller gå in och göra några andra inställningar för detta samtal. Då hon förstod att hon förmodligen skulle riskera förlora kontakten med mig, bad hon få framföra sitt ärende. Ok, sa ja. 

På bruten svenska erbjöd hon en gratis tandläkarkontroll hos en kedja av tandläkare som jag inte hade möjlighet att uppfatta namnet på. Hon lovade undersökning, full röntgen och avlägsnande av tandsten. Allt till det facila priset av 99:- kronor. Det var en stund sedan senaste besök hos vår ordinarie tandläkare, både maken och jag, så jag tyckte det lät fint med ett kampanj-bjudande från Fredrik och hans team. Jag bad att få veta om det var hos vår vanlige tandläkare här i Helsingborg. Damen sa att hon inte hörde vad jag sade. Jag tror inte jag har en svår dialekt, men hennes brytning var svår för mej att förstå. Därför blev mina frågor lite penetrerande vad gällde vilken tandläkare hon erbjöd oss. Flera gånger bad jag henne upprepa adressen till tandläkaren. Och jag uppfattade att hon sa Barkarby… en liten ort strax norr om Stockholm! Cirka 60 mil att åka. Inte något lockande tyckte jag. Då jag tackade nej till erbjudandet undrade hon vad som var fel. Jag svarade om de menade att jag skulle flyga upp till dem? Vad då flyga menade hon. Åter berättade jag att vår tandläkare har sin praktik i Helsingborg, och det var den enda tandläkare vi är intresserade av. Ok, sa hon. Men detta är ett erbjudande för att presentera nya tandläkare. Jaha, men Barkarby är lite långt för vår del, sa jag. Var bor du då, undrade hon, och samtidigt frågade hon om jag inte förstod vad hon sa. Jag svarade att det troligen var någon annan som inte förstod vad den andra sade. Då jag sa Helsingborg för minst tredje gången hörde jag bara åh.. och så ett klick att hon la på. Inget tack, inget adjö. 

Detta samtal kom från ett 08-nummer. Alltså Stockholm. Då jag letade numret på ”Hitta” för att se vilken seriös tandläkare som ringde och erbjöd sina patienter sådan behandling, fick jag veta att numret var hemligt och undersökt av massor av andra sökande. Alltså en ny form av telefonbedrägerier. Med uppsåt att skörta upp oss gamlingar. Jag hade i tisdags några underliga uppringningar från Linköpingstrakten som jag ignorerade. Men även där har man besvärat sig att koppla genom ett ”gammaldags” telefonabbonemangsnummer. Det ser förmodligen mer säkert ut. Mobilabbonemangsnummer med okänd uppringare svarar man JU knappast på numera. Okända uppringare får nog inte många napp idag. Och erbjudande från tandläkare gjorde mig förbannad. Vem ska man lita på nuförtiden? 

I am so confused. Why are the updates forced to change my knowledges? The fighting to try and cope and understand how I keep my files and document in an order I can overview doesn’t seem to be successful at all. I complain to my husband when I have lost a document, and and he help me, we search for it and find it. It has happened he blame me for lost it because of I had been sloppy. I refuse to agree, and ask him for help despite the accusations.

But how to bring it back where I am used to open it and read it? We push one button and another one and the third one… nothing works. After a while he is going to agree with me it has been unimaginable how to move a document into a file. I don’t know when I have dropped it from the file I want to move it back to, but probably I have been a wee fast and by accident moved it out from the file.

Suddenly we succeeded with one document, but next one….impossible. I will not say we did it the same way as the first, but we think we did. However it disappeared, completely gone. But we found it when we remembered the name of the document. Otherwise it’ll be a detective work to find it. It has been known by us to just open the “latest”, but I want to know what happens and why I can’t understand?

So much I have bragged about this simple “friendly for its users” program, but I start to hesitate. Am I ready for the competitor’s program? Is it easier to search for lost files? Lost and lost, it is only hidden for me because my bad understanding. 

This is another example how I feel abandoned. No one to ask. Some questions I have found answers about is by google a request. But if I am unable to formulate the questions, it is also a problem. 

My son has helped us several times when we have get stuck in our computer knowledges. But I can’t ask him to move back to his old parents. If so it’ll be a bribe we can’t afford. 

And take some lessons claims we remember our problem when we arrives to the class. Do I dare to confess it is also a problem. Paper and pencil some of you suggest, and yes, you’re right. When I have found my glasses and a pencil…. And what was it I was going to write? 

Another time I felt abandoned was when I had visited my doctor and got medicine for an infection. Afterward I saw my blood sugar values was very low. Even if I have worked as a nurse all my life I felt my old knowledge about how to regulate my insulin was far to old. Together with other pills for my diabetes I felt very ignorant. At last I typed a information to my health center telling them I felt really abandoned. At last I was called for an appointment with a doctor and even a nurse who helped me with the doses of medicine. 

When life feels difficult we leave the computer problem and take a walk. It is still many wonderful days with nice weather to walk around. And as long as we find back to our home, it is a good alternative of employment. 

Those of you who remember my trust to buy online, I bought some yarn late July, I haven’t get it yet. But an old expression in Sweden says, the one who waits for something good never waits too long. But can a purchase online be longer than this one? And what do they do with my money all this weeks and month, till the yarn arrives? Are they day trading?

Här är svenskan

Jag är så förvirrad. Varför tvingas uppdateringarna ändra mina kunskaper? Kampen för att försöka hantera och förstå hur jag håller mina filer och dokument i ordning så jag kan överblicka verkar inte vara framgångsrik alls. Jag klagar hos maken då jag har tappat bort ett dokument, och han hjälper mig, vi söker efter den och hittar den. Det har hänt att han skyller mig för att jag tappat den på grund av att jag hade varit slarvig. Jag vägrar att hålla med, och ber honom om hjälp trots anklagelserna.

Men hur tar jag tillbaka den där filen, där jag är van vid att öppna och läsa den? Vi trycker på en knapp och en annan och den tredje… ingenting fungerar. Efter ett tag håller han med mig om att det har blivit ofattbart, hur flyttar man ett dokument till en mapp. Jag vet inte när jag har tappat ut den från mappen jag vill flytta tillbaka den till, men förmodligen har jag varit lite snabb och av misstag flyttat ut den från filen.

Plötsligt lyckades vi med ETT dokument, men nästa … omöjligt. Jag kommer inte säga att vi gjorde det på samma sätt som den första, men vi TROR att vi gjorde det. Hur det plötsligt försvann…  helt borta. Men vi återfann det när vi kom ihåg namnet på dokumentet. Annars blir det ett detektivarbete att hitta filen. Vi har kunnat öppna det ”senaste” lästa dokumentet en tid, lärde oss hur vi hittade dem då vi lyckats radera ett mycket viktigt dokument, men jag vill veta vad som händer och varför jag inte kan förstå då saker försvinner för mina ögon och kunskaper?

Så mycket jag har skrutit om detta enkla ”vänliga för sina användare”-program, men jag börjar tveka. Är jag redo för konkurrentens program? Är det lättare att söka efter förlorade filer? Försvunnet eller försvunnet, det är JU bara dolt för mig på grund av min dåliga förståelse.

Det här är ytterligare ett exempel på hur jag känner mig övergiven. Ingen att fråga. Några frågor jag har hittat svar på är genom att googla en förfrågan. Men om jag inte kan formulera frågorna är det också ett problem.

Min son har hjälpt oss flera gånger när vi har fastnat i våra datorkunskaper. Men jag kan inte be honom att flytta tillbaka till sina gamla föräldrar. Om så är fallet kommer det att vara med en muta som vi ändå inte har råd med.

Och ta några lektioner krävs att vi kommer ihåg vårt problem när vi kommer till lektionen. Vågar jag erkänna att det också är ett problem. Några av er föreslår papper och penna, och ja, ni har rätt. När jag har hittat mina glasögon och en penna… Vad var det jag skulle skriva?

En annan gång jag kände mig övergiven var när jag hade besökt min läkare och fått medicin mot en infektion. Efteråt såg jag att mitt blodsockervärde var väldigt lågt. Även om jag har arbetat som sjuksköterska i hela mitt liv kände jag att min gamla kunskap om hur man reglerar mitt insulin var alldeles för gammal. Tillsammans med andra piller för min diabetes kände jag mig väldigt okunnig. Till sist skrev jag ett meddelande till min vårdcentral där jag berättade att jag kände mig verkligen övergiven. Slutligen blev jag kallad för ett möte med en läkare och till och med en sjuksköterska som hjälpte mig med medicindoserna.

När livet känns svårt lämnar vi datorproblemet och tar en promenad. Det är fortfarande många härliga dagar med fint väder att strosa runt i. Och så länge vi hittar tillbaka till vårt hem är det ett bra alternativ till sysselsättning.

De av er som kommer ihåg min förtroende att köpa online, jag köpte lite garn i slutet av juli, jag har inte fått det än. Men ett gammalt uttryck i Sverige säger, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Men kan ett köp online vara längre än detta? Och vad gör de med mina pengar alla dessa veckor och månad, tills garnet kommer? Är de daytraders?

At our age, much of what is said is the kind of thing you react to with the comment: surely we’ve heard that before? And the older we get, the more ”repeats” occur. I feel that one should be careful to say it out loud, that we have been through this or that, with the fear of seeming nagging. The very first time someone thinks that what is being said is old leftovers, you get embarrassed. But it’s not that it’s ”old” news, it’s the fact that history repeats itself. Today, when I read the newspaper, it is the war in Ukraine that is overshadowing as usual.

Of course I’m looking for some small article about ”nine-eleven”, but I didn’t find anything about this. I gratefully hope that it has a less prominent place in history. Some things you want, but can’t forget. It is associated with a breaking point in many people’s naive belief in a peaceful world. However, articles about Chile and the fiftieth anniversary creep into my small local newspaper. Yes, today is 50 years since the coup took place. At the time, Chile was a distant, far away state in my mind. And my knowledge of world politics was zero. I don’t know what it was that made me think this or that at the time, but the papers carried daily reports of what was happening over there in South America. So little depending on the journalists’ way of describing the events, it probably had little effect on me. But did I read the right papers? You can you always wonder. However, the case is that no one can take rights over other people, never.

That same year, at the end of autumn, our king became ill and was cared for at the hospital in my city, and Sweden’s eyes were directed here. Even though I was the one in our family who was appointed to handle world politics, I was affected by this with a sick king even if it was domestic affairs.

With his demise, a young guy, “Tjabo”, was elevated to monarch. It was no surprise to him, he knew nothing other than that he would take over the representation of Sweden that his parents and grandparents had done. So it was accepted by both him and the Swedish people. With confidence we saw his accession to the throne.

But out in the world it was a lot of trouble. Television was so established in every household that we could follow the reports on spots of worrying kind around the world, where it was difficult to find a peaceful solution. My children were small and preferred to follow the children’s programs. This made the TV busy at children’s program time. But when they were nocturnal, people sat and followed the gunpowder smoke from many small worries.

What I was thinking about and trying to find information about was Kristallnacht. When was it? And what was it about? I mixed up Kristallnacht with Bartholomew’s Night. At this time I did not own a good encyclopedia. Our household finances hadn’t allowed for this…yet. And ask my parents, no it wasn’t that smart, because they seemed almost pissed off when I asked about this. Let forgotten be forgotten, they said. But it was not forgotten by me, not the word Kristallnacht. But what had happened and when? There was no explanation from their side, perhaps due to the fact that they had the feeling of not giving the right information. I have also, as the years have rolled on, suspected that there was a political stance on their part that had had to change with the passage of time. Kristallnacht in 1938 in Germany was perhaps an awakening for them, my parents? What do I know. It’s just speculation on my part. 85 years have passed and book burnings are still as relevant a way to express one’s opinions. Our oldest walker drivers probably remember the unrest that spread in Europe in those days. Despite the lack of www and Google.

Kristallnacht was just too delicate to ask. I wonder what they would have said if they were alive today? About these Koran burnings? Then I feel that they would have had an experience to weigh in as well, the one that later culminated in the whole Second World War.

As they say, history repeats itself. Where are we going? With new violent rulers and then I speak in the plural. They have different backgrounds and different positions but all have the same intentions, to usurp greater dominion. To get more minions and a greater pressure on the outside world.

For my part, I have a proposal: reject all the now submitted applications for burning, if it is the Koran, but allow them to burn some other religious scriptures. The Bible Talmud and other beautiful old fairy tales. Edda not to forget. Let them use this as fuel! Could be interesting with a little fair distribution. Is it as interesting for them then? Or do they blame something else? Make them show the world that they just wish they could fire a little, a little pyromania instead of other mania…

However, I hear my parents’ sigh within me; Have we heard them before? And yes, of course, there has been discussion about this phenomenon that history repeats itself. But how many times must it happen before we learn? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sang Pete Seeger and Peter, Paul and Mary and if I remember correctly Marlene Dietrich also sang that tune.

It’s been a long time since I heard someone sing a fight song. Sure, it was a nicer way to protest against all the crap going on in our world. Yes I said in OUR world. It is as much mine as these forces trying to take over everything.

Här är svenskan

Vid vår ålder är mycket av det som sägs sådant man reagerar på med kommentaren: visst har vi hört det förut? Och ju äldre vi blir desto fler ”repriser” förekommer. Jag upplever att man bör passa sej för att säga det högt, att vi har varit med om det eller det, med ängslan för att verka tjatiga. Redan första gången någon menar att det är gammal skåpmat det som sägs, blir man generad. Men det är JU inte det att det är ”gamla” nyheter, utan det faktum att historien upprepar sig. Idag då jag läser tidningen är det kriget i Ukraina som är överskuggande som vanligt. 

Visst tittar jag efter någon liten artikel om ”nine-eleven”, men jag fann ingenting om detta. Tacksamt hoppas att jag att det fått en mindre framträdande plats i historien. Vissa saker vill man, men kan inte glömma. Det är förknippat med en brytpunkt i mångas naiva tilltro till en fredlig värld. Däremot smyger sig artiklar om Chile och femtioårsdagen in i min lilla lokaltidning. Ja ja, det är idag 50 år sedan kuppen ägde rum. På den tiden var Chile en avlägsen långt bort liggande stat i mitt medvetande. Och min kunskap om världspolitiken var lika med noll. Vad det var som fick mig att tycka si eller så på den tiden vet jag inte, men tidningarna innehöll dagliga rapporter om vad som hände där borta i Sydamerika. Så lite beroende på journalisternas sätt att beskriva händelserna hade det väl lite påverkan på mig. Men läste jag de rätta tidningarna? Kan man alltid undra. Dock är det så att ingen får ta sig rättigheter över andra människor, aldrig. 

Samma år på höstkanten blev vår kung dålig och vårdades på Lasarettet i min stad, och Sveriges blickar riktades hitåt. Även om det var jag som inom vår familj var utsedd att sköta världspolitiken, påverkades jag av detta med en krasslig kung även om det var inrikesangelägenheter.

I och med hans frånfälle blev en ung kille, Tjabo, upphöjd till monark. Det var ingen överraskning för honom, han visste inget annat än att han skulle överta den representation av Sverige som hans  föräldrar och farföräldrar gjort. Så det accepterades av både honom och svenska folket. Med tillförsikt såg vi hans trontillträde. 

Men ute i världen jäste det. TV var så etablerad i varje hushåll så vi kunde följa reportagen om oroshärdar runt om i världen, där det v ar svårt att hitta en fredlig lösning. Mina barn var små och följde helst barnprogrammen. Detta gjorde TVn upptagen vid s.k. Bullibumpa-tid. Men då de var nattade satt man och följde krutröken från många små oroshärdar. 

Vad jag tänkte på och försökte leta information om var Kristallnatten. När var den? Och vad rörde det sig om? Jag blandade ihop Kristallnatten med Bartolomeinatten. Vid denna tid ägde jag inte ett bra uppslagsverk. Vår hushållsekonomi hade inte tillåtit detta … ännu. Och fråga mina föräldrar, nej det var inte så smart, för de verkade närmast bli förbannade då jag frågade om detta. Låt glömt vara glömt, menade de. Men det var inte glömt av mig, inte ordet Kristallnatten. Men vad hade hänt och när? Det blev ingen förklaring från deras sida, kanske beroende på att de hade känslan av att inte ge rätt information. Jag har även allt efter som åren rullat på, misstänkt att det fanns ett politiskt ställningstagande från deras sida som hade fått ändras med tidens gång. Kristallnatten 1938 i Tyskland blev kanske ett uppvaknande för dem, mina föräldrar? Vad vet jag. Det är bara spekulationer från min sida.  85 år har gått och bokbränningar är fortfarande lika aktuellt sätt att visa sina åsikter. Våra äldsta rullatorstyrare minns förmodligen oron som spreds i Europa dessa dagar. Trots avsaknad av www och Google. 

Kristallnatten var bara så ömtåligt att fråga om. Jag undrar vad de hade sagt om de levt idag? Om dessa koran-bränningar? Då känner jag att de hade haft en erfarenhet att väga in också, den som senare utmynnade i hela andra världskriget. 

Som man säger historien upprepar sig. Vart är vi på väg? Med nya våldshärskare och då talar jag i pluralis. De har olika bakgrunder och olika ståndpunkter men alla har samma intentioner, att få tillskansa sig större herravälde. Att få fler underhuggare och ett större tryck på omvärlden. 

Jag för min del har ett förslag: avslå alla nu lagda ansökningar om bränningar, om det är koranen, men tillåt att de bränner lite andra religiösa skrifter. Bibeln Talmud och andra vackra gamla sagoberättelse. Eddan inte att förglömma. Låt dem få använda detta som bränsle! Kan väl vara intressant med lite rättvisefördelning. Är det lika intressant för dem då? Eller skyller de på annat? Få dem att visa omvärlden att de bara önskar få elda lite, lite pyromani istället för annan mani… 

Jag hör dock inom mej mina föräldrars suck om; Har vi hört dem förut? Och ja visst har man diskuterat om detta fenomen att historien upprepar sig. Men hur många gånger skall det ske innan vi lär oss? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sjöng Pete Seeger och Peter, Paul and Mary och om jag inte minns alldeles fel sjöng även Marlene Dietrich den melodin. 

Det var länge sedan jag hörde någon sjunga en kampsång. Visst var det ett trevligare sätt att protestera mot allt skit som händer i vår värld. Ja jag sa i VÅR värld. Den är lika mycket min som dessa krafter som försöker ta över allt.