Jönssonminnen.se

Brrrr… I don’t know what you englishspeaking people says when you try to explain how cold it is outside. But we in Sweden use to say brrr… and today it was really such a day when I said on our way to the bus-stop, brrrr…. And I agreed with the Russian bridgeplayer I bumped into yesterday, kalinka. I noticed her nickname and looked at her profile, she had wrote “to hell with Putin”. It is not very ethical to reveal any political statements when we are around a bridge table, but sometimes we see statements like this now and then. When I see them I use to report so they have to erase from their profile. But yesterday I didn’t do so. Why I didn’t I cant explain, probably because I didn’t see it as any political thing, more as a personal thing towards a person, not any nation. Sometimes I also think of all this expels last Olympic Games and other athletic games, why that, when they once have declared there will never be any political issue just have fun and compete the games. We will always play and meet whoever, without paying any attention what political opinion they have. 

Therefore I didn’nt report kalinka, it was a personal attack she made. And I agreed with her today on my way to the bus. The weather has changed and it has become winter. A icy wind from east and we decided it wasn’t any walking weather today. My cheeks felt frozen and I cursed (like kalinka made in her statement) that president of Russia, letting that cold wind blow into our country. 

A fortnight ago I tidied the bench at bus-stop from an broken umbrella. Someone had just left it in pieces there after a stormy day. I picked it up and binned it in waste bin beside the shelter. For more than a week I saw the broken umbrella stuck out of the trash bin, but last weekend it was gone.

My husband often complains he doesn’t like the wind, it is cold as the northern wind wherever it blows from. And I tell him this is a town by side of a vast ocean and therefore is always blowing here, more or less, it’s never calm. 

Since I have used a walker or walking sticks last years, an umbrella isn’t any alternative for me. And it has never been anything I use to carry. In my town when it rains it use to blow a lot as well. I have tried some times to carry one many years ago but I can’t stand the waste when umbrellas gets broken. My husband use to wear an umbrella in his luggage when we go somewhere. But seldom he had to use it. When he does he often offer me to walk close to him to get some protection from the rain as well. It ends up with two half wet folks, and the following discussion about we have no use for an umbrella living in my town. 

That Russian east-wind had earlier this morning brought a lot of rain. We waited for the rain to stop and went from home to make our grocery shop for this week. Arriving the bus stop I bursted out in a loud laugh. I found another broken umbrella in waste bin today, and in my head I hummed “When will they ever learn, when will the ever learn?” As Marlene Dietrich once sung …

 

Här är svenskan

Brrrr… jag vet inte vad ni engelsktalande säger när ni försöker förklara hur kallt det är ute. Men vi i Sverige brukar säga brrr… och idag var det verkligen en sådan dag när jag på väg till busshållplatsen sa, brrrr… Och jag höll med den ryska bridgespelaren jag stötte på igår, kalinka. Jag lade märke till hennes smeknamn och tittade på hennes profil, hon hade skrivit ”åt helvete med Putin”. Det är inte särskilt etiskt att avslöja några politiska uttalanden när vi sitter runt ett bridgebord, men ibland ser vi sådana här uttalanden då och då. När jag ser dem brukar jag rapportera så de måste radera från sin profil. Men igår gjorde jag inte det. Varför jag inte gjorde det kan jag inte förklara, förmodligen för att jag inte såg det som någon politisk sak, mer som en personlig sak mot en person, inte någon nation. Ibland tänker jag också på alla dessa utvisade från olympiska spelen och andra idrottsspel, varför det, när de en gång har förklarat att det aldrig kommer att vara någon politisk fråga, bara ha kul och tävla i spelen. Vi kommer alltid att spela och träffa vem som helst, utan att bry oss om vilken politisk åsikt de har.

Därför anmälde jag inte kalinka, det var en personlig attack hon gjorde inte politisk. Och jag höll med henne idag på väg till bussen. Vädret har förändrats och det har blivit vinter. En isande vind från öst och vi bestämde oss för att det inte var något promenadväder idag. Mina kinder kändes frusna och jag förbannade (som kalinka gjorde i sitt uttalande) Rysslands president som lät den där kalla vinden blåsa in i vårt land.

För två veckor städade jag bänken på busshållplatsen från ett trasigt paraply. Någon hade precis lämnat det i bitar där efter en stormig dag. Jag plockade upp bitarna och slängde den i soptunnan bredvid busskuren. I mer än en vecka såg jag det trasiga paraplyet sticka upp ur papperskorgen, men före helgen var det borta.

Min man klagar ofta på att han inte gillar vinden, den är kall som nordanvinden vart det än blåser ifrån. Och jag säger till honom att det här är en stad vid ett stort hav och därför blåser det alltid här, mer eller mindre, det är aldrig vindstilla.

Eftersom jag har använt rollator eller gångstavar de senaste åren är ett paraply inget alternativ för mig. Och det har aldrig varit något jag brukar bära. I min stad när det regnar brukar det blåsa mycket också. Jag har försökt att bära ett några gånger för många år sedan men jag klarar inte av  slöseriet när paraplyerna går sönder. Min man brukar ha ett paraply i sitt bagage när vi åker någonstans. Men sällan han behöver använda det. När han gör det erbjuder han mig ofta att gå nära honom för att även jag ska få lite skydd mot regnet. Det slutar med två halvvåta människor, och följande diskussion om att vi inte har någon nytta av ett paraply då vi bor i min stad.

Den ryska ostvinden hade tidigare i morse fört med sig mycket regn. Vi väntade på att regnet skulle sluta och åkte hemifrån för att göra vår matinköp för den här veckan. Framme vid busshållplatsen brast jag ut i ett ljudligt skratt. Jag hittade ett annat trasigt paraply i soptunnan idag, och i mitt huvud nynnade jag ”When will they ever learn, when will the ever learn?” Som Marlene Dietrich en gång sjöng…

My dear readers I wish You A Merry Christmas and a Happy New Year. Most of you are secret friends but I can see your tracks. As a hunter I see the prints in the snow you left, when you have been at my page and read it. Our Christmas has turned to be a less complicated event than traditionally. It is important to follow generations and old traditions, but somehow I think I have to let some of this traditions let go. We find ourselves in a world with many trouble spots, and if we continue to stick to all old habits we also pander all disagreement behind this worries. So a little less stubbornness and a little more understanding to our fellow human beings, we may decrease the hostility around the world. 

Här är svenskan

Mina kära läsare Jag önskar er en God Jul och Ett Gott Nytt År De flesta av er är hemliga vänner men jag kan se era spår. Som jägare ser jag avtrycken i snön du lämnade, när du har varit på min sida och läst den. Vår jul har blivit en mindre komplicerad händelse än traditionellt. Det är visserligen viktigt att följa släktled och gamla traditioner, men på något sätt tror jag att jag måste släppa en del av traditionerna. Vi befinner oss i en värld med många oroshärdar, och om vi fortsätter att hålla fast vid alla gamla vanor, underblåser vi också all oenighet bakom dessa bekymmer. Så lite mindre envishet och lite mer förståelse för våra medmänniskor, kan vi minska fientligheten runt om i världen.

I wonder if she is sitting in her needlework teacher’s heaven and thinks she has done a lot of good during her life, Malada? That teacher who was the terror of many students. For her cynicism, for her statements to the students who stood trembling next to her to ask for help. In third grade. for 9-year-olds, she was supposed to develop an interest and some knowledge in how to both make and repair our clothes and linen storage. I myself came from a home where needlework was not a high priority, probably considered a luxury item. Therefore, I needed a lot of guidance when I wanted to learn to knit and crochet. Most of what I managed to make could be compared to the magpie’s nests you see in an urban environment. Where it is built in several floors due to overcrowding. Very messed up creations that took several lessons to try to fix. But the teacher is there to guide and explain what went wrong.

Malada considered these children who had such demands an affront to her professional pride. Irritated, she shook her head and sent the student back to his desk with the request ”do it again – do it right”. What she didn’t know was that once the student stood next to the lectern and asked for help, all tricks were already exhausted. You had really gone bet. I remember one time when I stood there anxiously with a ”rice nest” made of yarn and she asked me to immediately go to my seat. She couldn’t stand the smell of me!! – You stink of smoke, she said.

When I was nine years old, I wasn’t a heavy smoker, but my parents were. And if I smelled of smoke, it wasn’t something I was aware of myself. Hardlyany reason to stay home from school either. But the clothes we had in the 50s were often made of wool, and they were not washed very often. As long as you were somewhat spotless, you had to do.

Why did I now think of this Malada? Well I sat down and did a test, instead of sewing together the pieces I had knitted into a cardigan, I pinned them and then took a crochet hook and crocheted them together. It turned out to be a small and neat elastic seam. Much smoother than any sewing I’ve done over the years. After making the first seam on a sleeve, I took a picture and sent it to Birgitta, my sister-in-law. We had actually talked a month ago about whether it was possible to assemble this way. Birgitta hesitated for quite some time, but then I heard a noise. Whether it was because she was hesitant about the method or whether she was thinking about my questionable crochet skills, I don’t know. But she, the queen of crochet, has no high expectations of my handling of the crochet hook.

Now I was very satisfied with the test and thought,; this, Malada, was your task! Giving all the support to our daft handiwork attempts, and also spurring us on to try ideas that might have fallen outside the box. Instead of favoring little Kerstin, who already had all the help from home via an aunt skilled in needlework. Damn Malada, who didn’t see my development opportunities that consist of patience and finding solutions to problems. I have never been anxious to fail, it is just another phase of development!

So now Birgitta sits and is a little proud of my success with the crochet hook. Because it is entirely to her credit that I came up with the idea

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har är svenskan

Jag undrar om hon sitter i sin handarbetslärarhimmel och tror hon gjort en massa gott under sin levnad, Malada? Den där läraren som var skräcken för många elever. För sin cynism, för sina uttalanden till de elever som darrande stod bredvid henne för att be om hjälp. I tredje klass, alltså för 9-åringar var det tänkt att hon skulle utveckla ett intresse och lite kunskaper i hur man både tillverkade och reparerade våra kläder och linneförråd. Jag själv kom från ett hem där handarbete inte var högprioriterat, förmodligen ansågs det som en lyxvara. Därför behövde jag en hel del vägledning då jag ville lära mig att sticka och virka. Det mesta jag lyckades tillverka kunde liknas vid de skatbon man ser i en stadsmiljö. Där det byggs i flera våningar på grund av trångboddhet. Väldigt tilltufsade skapelser som innebar flera lektioner för att försöka rätta till. Men läraren är till för att vägleda och förklara vad som gått fel. 

Malada ansåg dessa barn som hade sådana krav var en skymf mot hennes yrkesstolthet. Irriterat ruskade hon på sig och skickade tillbaka eleven till sin bänk med uppmaningen ”gör om – gör rätt”. Vad hon inte visste var, att när väl eleven stod bredvid katedern och bad om hjälp, var alla knep redan uttömda. Man hade verkligen kört fast. Jag minns en gång då jag ängsligt stod där med ett ”risbo” av garn och hon bad mig att genast gå till min plats. Hon stod inte ut med lukten av mig!!  -Du stinker av rök, sa hon. 

Nio är gammal var jag ingen storrökare, men väl mina föräldrar. Och om jag stank av rök var det ju inget jag var medveten om själv. Knappast någon anledning att stanna hemma från skolan heller. Men de kläder vi hade på 50-talet var mycket ylle, och sådana tvättades inte så ofta. Så länge man var någotsånär fläckfri fick man duga. 

Varför kom jag nu att tänka på denna Malada? Jo jag satt och gjorde en test, istället för att sy ihop delarna jag stickat till en kofta, nålade jag dem och tog sedan en virknål och virkade ihop dem. Det blev en liten och snygg elastisk hopfogning. Mycket smidigare än alla sömmar jag gjort genom årens lopp. Efter att ha gjort den första fogningen på en ärm tog jag en bild och skickade till Birgitta, min svägerska. Vi hade faktiskt för en månads tid sedan talat om, om detta var möjligt att montera på detta vis. Birgitta tvekade ganska länge men sedan hörde jag ett njaaa. Om det var för att hon tvekade på metoden eller om hon tänkte på mina tvivelaktiga kunskaper i virkning vet jag inte. Men hon, virkningens drottning har inga höga förväntningar på mitt handlag med virknålen. 

Nu satt jag alltså väldigt nöjd med testet och tänkte,; detta du Malada, var din uppgift! Att ge allt stöd till våra taffliga handarbetsförsök, och även sporra oss att försöka idéer som kanske föll utanför ramarna. Istället för att favorisera lilla Kerstin som redan hade all hjälp hemifrån via en handarbetskunnig moster. Jäkla Malada, som inte såg mina utvecklingsmöjligheter som består av tålamod och att finna lösningar på problem. Jag har aldrig varit ängslig att misslyckas, det är bara en ytterligare utvecklingsfas!

Så nu sitter Birgitta och är lite stolt över min framgång med virknålen. För det är helt och hållet hennes förtjänst att jag kommit på idén. 

Practice and practice, my husband use to say when I complain about my stiff hips and knees. You are right, I am a whiner who pule when I feel some small pain. Not because I want to get some sympathy but a try to avoid some boring work. And there I sit with my self pity, no one but me feel sorry for me. But after a while I realise I am one of all this people who can’t keep silent when I feel slightest ailment, and just when it’s uttered I have forgotten the cause why I complained. Either I do the boring work or I pretend I never thought about it. So far about the physical matters. As long as I am able to calculate how to escape the dull work, I still have some part of my brain which works for me and my convenience. Contrariwise it scares me, when I desperately in a middle of a sentence search for a word, a single common word, which seems disappeared for ever. 

How do I practice to pick up this lost words? To keep quiet? To stop talking? Maybe my husband would appreciate that, but how do I remember I must keep silent? Obviously I have to find another way for a solution. Try to find a synonym, a word which means the same as the one I just dropped. But the problem is, when I can’t find the word, it is impossible to find a replacement for that lost word. Often I realise sitting with my iPad and want to google ….but what? It is horrible when I perceive this gap in my thoughts. Can’t speak as a normal human. 

However I am fond of to calculate everything. Price rise isn’t any funny thing but to calculate the difference between the last price and the price today amuse me. It is also practise to keep the brain working. But I am convinced the language and calculation isn’t same braincells working. Yes I said cells in plural, when I say mathematics and language have different places, there must be at least two cells. 

But to keep numbers in memory isn’t the same as counting. So many times I have to look up my secret codes to access my programs in computer. And the super secret bank ID is created with numbers! Many times I have read older people getting scammed to reveal their bankID, I admire them to remember the digits in a desperate moment! My answer will be delayed if someone tries to scam me, I don’t use to rabble these digits, have to think a while.  

One thing is good for me with all this oblivion, I get exercise walking around to search for my lost things. I walk into our bedroom to get my stockings and return to kitchen with that half-empty glass of water, I found beside my bed. Still barefoot. The stockings in my wardrobe …. Well I may take another round. Threshold forgetfulness I’ve heard this disability is called. 

To make “to-do-lists” have been important for me and is still a help for me. A whiteboard on a wall makes me remember appointments to dentist hairdresser and my treatment for my bad eyes. But when we changed bed sheets and towels, it is too embarrassing writing at that board. Instead we try to have some secret notes, and hope to remember look at that notes before it will be sanitary problems. When my eyes are no longer reliable and time runs so fast, I search for ideas to keep me updated. The bad memory overturns all intension to keeping order in everyday life. 

When things feels too messy, I take my knitting and an audiobook, till I remember what was the work of the day. It’s why I have so many pairs of mitten. My shoulders will never get frozen because I have many knitted shawls. Stockings made by wool and some caps for our head. Nothing bad without it having something good in it.

After all I have a list I type every week, a shopping list. In my iPad I have a page I edit after we have been away at our weekly shopping of grocery. People use to make weekly menu what they intend to cook for dinner, and I must confess I always have been envious of those who have both made a dinner suggestion and followed it. When I have tried to make such a list I feel for something else after two days, or I have forgotten to buy the ingredients to cook that dinner the schedule shows. When I started to make a shopping list in the computer it became fun, to combine necessarily with technic development, made it amusing. And the iPad I do remember where to find. It is never more than an arm’s length away. 

Här är svenskan

Öva och öva, brukar min man säga när jag klagar på mina stela höfter och knän. Du har rätt, jag är en gnällig en, klagar när jag känner lite smärta. Inte för att jag vill ha lite sympati utan ett försök att undvika tråkigt arbete. Och där sitter jag med mitt självömkan, och ingen annan än jag tycker synd om mig. Men efter ett tag inser jag att jag är en av alla dessa människor som inte kan hålla tyst när jag känner minsta besvär, och precis när det uttalas har jag glömt orsaken till varför jag klagade. Antingen gör jag det tråkiga jobbet eller så låtsas jag att jag aldrig tänkt på det. Så långt om de fysiska frågorna. Så länge jag kan räkna ut hur jag ska slippa det tråkiga arbetet har jag fortfarande en del av min hjärna som fungerar för mig och min bekvämlighet. Däremot skrämmer det mig när jag desperat mitt i en mening söker efter ett ord, ett enda vanligt ord, som verkar försvunnit för alltid.

Hur övar jag på att plocka upp dessa förlorade ord? Att hålla tyst? Att sluta prata? Kanske skulle min man uppskatta det, men hur kommer jag ihåg att jag måste hålla tyst? Självklart måste jag hitta en annan lösning. Försöka att hitta en synonym, ett ord som betyder detsamma som det jag precis tappade bort. Men problemet är att när jag inte kan hitta ordet är det omöjligt att hitta en ersättning för det förlorade ordet. Ofta inser jag att jag sitter med min iPad och vill googla…men vad? Det är hemskt när jag uppfattar denna lucka i mina tankar. Kan inte prata som en normal människa.

Men jag är förtjust i att räkna ut allt. Prishöjning är ingen rolig sak men att räkna ut skillnaden mellan det senaste priset och dagens pris roar mig. Det är också en övning att hålla hjärnan igång. Men jag är övertygad om att språket och matematik inte är samma hjärnceller som fungerar. Ja jag sa celler i plural, när jag säger att matte och språk har olika platser måste det finnas minst två celler.

Men att behålla siffror i minnet är inte detsamma som att räkna. Så många gånger måste jag leta upp mina hemliga koder för att komma åt mina program i datorn. Och det superhemliga bank-ID:t skapas med siffror! Många gånger har jag läst att äldre personer blivit lurade att avslöja sitt bankID, jag beundrar att de kommer ihåg siffrorna och detta i ett desperat ögonblick! Mitt svar kommer att försenas om någon försöker lura mig, jag brukar inte rabbla dessa siffror, måste tänka ett tag.

En sak är bra för mig med all denna glömska, jag tränar på att gå runt för att leta efter mina förlorade saker. Jag går in i vårt sovrum för att hämta mina strumpor och kommer tillbaka till köket med det där halvtomma glaset vatten som jag hittade bredvid min säng. Fortfarande barfota. Strumporna i min garderob… Jag får väl ta en runda till. Tröskelglömska kallas detta handikapp.

Att göra ”att-göra-listor” har varit viktigt för mig och är fortfarande en hjälp. En whiteboard-tavla på en vägg hjälper mig att minnas tider till tandläkare, frisören och min behandling för mina dåliga ögon. Men när vi bytte lakan och handdukar är det för pinsamt att skriva på den tavlan. Istället försöker vi ha några hemliga noteringar, och hoppas komma ihåg att titta på de lapparna innan det blir sanitära problem. När mina ögon inte längre är pålitliga och tiden går så fort söker jag efter idéer för att hålla mig uppdaterad. Det dåliga minnet omkullkastar alla intentioner att hålla ordning i vardagen.

När det känns för rörigt tar jag min stickning och en ljudbok tills jag kommer ihåg vad som var dagens arbete. Det är därför jag har så många par vantar. Mina axlar kommer aldrig att bli frusna eftersom jag har många stickade sjalar. Strumpor gjorda av ull och några mössor för våra huvuden. Inget dåligt utan att det har något bra med sig.

Jag har trots allt en lista jag skriver varje vecka, en inköpslista. I min iPad har jag en sida som jag redigerar efter att vi varit iväg på vår mat varje vecka. Folk brukar att göra veckomenyer vad de tänker laga till middag, och jag måste erkänna att jag alltid har varit avundsjuk på dem som både har gjort ett middagsförslag för en hel vecka och följt det. När jag har försökt göra en sådan lista känner jag för något annat efter två dagar, eller så har jag glömt att köpa ingredienserna för att laga den middagen som schemat visar. När jag började göra en inköpslista i datorn blev det roligt, att nödvändigtvis kombinera med teknisk utveckling, gjorde det roligt. Och iPaden kommer jag ihåg var jag kan hitta. Det är aldrig mer än en armslängd bort.

Oh, is it already Saturday my sister in law asked when I called her today. Time is running so fast I drop the perception of time. I have to check if I’m dressed in usually clothes or in my pyjamas when I wake up after my nap. The days are grey and have no sun in sky telling me if it’s before or after noon and what day it is, she said. But our weekly connection by phone continues at Saturdays and we have to keep it in mind. Hopefully one of us notice what day it is, most often by tear a page in our calendar and read what weekday and date it is or read the date in latest newspaper. 

The snow has melted away and that extra light we had for almost a week are gone. Thursday afternoon there still were some white fields in town. Very seldom it’s not stepped on. Of course the children like to tumble around and make “snow-angels” by lying down in snow and move both their arms and legs, and a pattern appears in snow looking like angels with both wings and a long dresses. We passed such a lawn covered with a layer of snow. Without any either angels or other pattern in it. It’s rather many years ago since I laid down in a snowdrift to create snow-angels. I am sure if I did so nowadays, I have to beg for help to rise. 

But we discussed the joy children always have when we get snow and it stays for some days. Even since our own children has grown up and stopped playing in the snow , my husband and I use to decorate our garden by making a snowman just outside our kitchen window, so we could enjoy it when we sat at table for a meal. If I remember right we have made snowmen when we have been babysitters for the grandchildren as well. Snowmen with a carrot as nose, some barbecue charcoal ans eyes  and one real nice hat on its head. 

A nostalgic feeling felt inside us, a desire to make some play in snow, and we talked about bygone days. But as well as the fact I don’t lay down in snow to make any snow angels, we realise we can’t do any snowmen either. We need an assistance who can roll the first twenty centimetres ball before we can continue to roll it. Dressed in cloth for winter we can’t bend that much we reach the ground anymore. Maybe, my husband said, if I have had a pair of that pvc-coated fabric trousers like those children use to wear when they play outdoors in rain and snow, so I can creep on my knees, to roll that starting layer and hand over them to you to be continued to right size. None of us are able to bend  and in same moment do some work at the ground. We remembered and giggled at the memory, and at the old people, one 80+ and the other one 80-. 

Friday we made a little trip to Copenhagen to visit some Christmas markets. We hardly has visited Denmark since before the pandemic. And we have talked about a short trip some day. Now that trip got off. Next week we’re celebrating our 58th wedding day. And 59th engagement day. Maybe you can understand why none of us is so athletic we reach the ground to roll that beginning for a snowman. Not without any assistance. 

We went with ferry to cross Öresund. There’s two alternative to go, either ferry and train between Elsingore and Copenhagen , or go by train over Öresundsbron, the bridge between Sweden and Denmark. Today we choose the ferry. When we arrived to Copenhagen central station. Last time we for sure visited the central station was spring 2011. And the station was not as we remembered it. Maybe our memories wasn’t clear enough. Our main purpose with our visit were to stroll along the streets in city. Eat some danish food. In Denmark they sell red sausages, probably not because the red colour is any healthy ingredient. Actually I have never thought of why they have this red colour, but as a child I found that kind of food exciting. We don’t have but boring grey-brown sausages in Sweden. Another special Danish speciality is their sandwiches, laid with several kind of toppings. Fried fish and shrimps are my favourites, roast beef, liver paste and cheese are all very delicious too. Therefore a meal in a restaurants for a dish with these sandwiches somewhere is mandatory when we visit Denmark. 

The town was decorated for Christmas and a lot of small shelters with sale of both food and gifts for christmas everywhere around town. Outside the town hall there was a menorah made of lamps, telling us it isn’t just Christmas time. The Jews celebrates Hanukkah this week. It gave me a thought of contemplate, we share our world. Our walk continued along “ströget” a walk along Copenhagen’s most visited shopping street. When we arrived “Kongens Nytorv”, we stopped and admired all lights around us. A big famous hotel was decorated with lights and some  material looked like huge  icicles from the roof. My husband pointed at that hotel and asked if I remembered.  I nodded and smiled a little ashamed. He has never forget when we just had got engaged, we celebrated by doing a visit to Copenhagen, 59 years ago. We went into that hotel because we froze and needed some warmth and a cup of coffee. A servant probably from south Europe or Asia somewhere served us. At that time brown eyes was very exotic in my country. Most “vikings” had blue eyes. 

Just a cup of coffee, we couldn’t afford anything more. And when the bill arrived we realised we couldn’t afford that either. We were very poor people when we left that hotel, and my fiancé complained over that debauch. But I replied, did you see what wonderful dark brown eyes the servant had? After almost 60 years he hasn’t forgiven me that statement about my admire of a pair of brown eyes. When he was ruined on a salary for a simple cup of coffee! Well, yesterday we stood in front of that hotel again and he reminded me the incident when I almost jeopardised my life partner! Back to central station we went by Metro. A train back to Elsinore and ferry to Sweden. Very nice to be at home and my mobile phone showed we had walked more than seven kilometres. Today we have a lazy day. Next week will be occupied with a lot to do. And as I said in the beginning, time is running.

Här är svenskan

Åh, är det redan lördag frågade min svägerska när jag ringde henne idag. Tiden går så fort att jag tappar uppfattningen om tid. Jag måste kolla om jag är klädd i vanliga kläder eller i pyjamas när jag vaknar efter tuppluren. Dagarna är gråa och har ingen sol på himlen som talar om för mig om det är före eller efter middagstid och vilken dag det är. Men vårt kontinuerliga möte via telefon fortsätter på lördagar och vi måste ha det i åtanke. Förhoppningsvis har någon av oss ordning på vilken dag det är, oftast genom att riva ett blad i vår almanacka och läsa vilken veckodag och datum det är eller läsa datumet i senaste dagstidningen.

Snön har smält bort och det där extraljuset som snön ger och vi haft i nästan en vecka är borta. Torsdag eftermiddag fanns det fortfarande några vita fält i stan. Som var mycket lite trampade på. Naturligtvis gillar barnen att tumla runt och göra ”snöänglar” genom att lägga sig i snö och röra både armar och ben, och ett mönster dyker upp i snön som ser ut som änglar med både vingar och långa klänningar. Vi passerade en sådan gräsmatta täckt av ett lager snö så gott som orört. Utan några vare sig änglar eller annat mönster i den. Det är ganska många år sedan jag lagt mig i en snödriva för att skapa snöänglar. Jag är säker på att om jag gjorde det nuförtiden måste jag tigga om hjälp för att komma upp.

Men vi diskuterade den glädje barn alltid har när vi får snö och den ligger kvar några dagar. Även sedan våra barn har vuxit upp och slutat leka i snön, brukar min man och jag dekorera vår trädgård med att göra en snögubbe och placera precis utanför vårt köksfönster, så att vi kunde njuta av den när vi satt vid bordet för att äta. Om jag minns rätt har vi gjort några snögubbar när vi varit barnvakter till barnbarnen också. Snögubbar med en morot som näsa och en riktigt fin hatt på huvudet.

En nostalgisk känsla känns inombords, en önskan om att leka lite i snön, och vi pratade om svunna dagar. Men förutom det faktum att jag inte lägger mig i snö för att göra några snöänglar, inser vi att vi inte kan göra några snögubbar heller. Vi behöver en assistent som kan rulla den första tjugo centimeters bollen innan vi kan fortsätta rulla den. Ingen av oss kan gå så böjd att vi både når ner till marken och kan göra någonting i den ställningen. Kanske, sa min man, om jag har haft ett par av de där galonbyxorna som barn använder när de leker utomhus i regn och snö, så att jag kan gå på knä, rulla det där startlagret och lämna över dem så du kan fortsätta till rätt storlek. Vi mindes och fnissade åt minnet, och åt gamlingarna, en 80+ och den andra 80-.

I fredags gjorde vi en liten tur till Köpenhamn för att besöka deras julmarknader. Vi har knappt besökt Danmark sedan före pandemin. Och vi har pratat om en kort resa någon dag. Nu blev den resan av. Nästa vecka firar vi 58 årig bröllopsdag. Och 59-årig förlovningsdag. Kanske kan du förstå varför ingen av oss är så atletisk att vi når marken för att rulla den där början för en snögubbe. Inte utan hjälp.

Vi åkte med färjan över Öresund. Det finns två alternativ att åka, antingen färja och tåg mellan Helsingör och Köpenhamn, eller åka tåg över Öresundsbron, bron mellan Sverige och Danmark. Nu valde vi färjan. Vi anlände till Köpenhamns huvudstation. Senast vad jag minns vi besökte centralstationen var våren 2011. Och stationen var inte som vi mindes den. Kanske var våra minnen inte tillräckligt tydliga. Vårt huvudsakliga syfte med vårt besök var att promenera längs gatorna i staden. Ät lite dansk mat. I Danmark säljer man röda korvar, förmodligen inte för att den röda färgen är någon hälsosam ingrediens. Jag har faktiskt aldrig tänkt på varför de har den här röda färgen, men som barn tyckte jag att den typen av mat var spännande. Vi hade bara tråkiga gråbruna korvar i Sverige. En annan speciell dansk specialitet är deras smörgåsar, tillredda med flera sorters pålägg. Stekt fisk och räkor är mina favoriter, rostbiff, leverpastej och ost är också väldigt goda. Därför är en måltid på en restaurang för en rätt med dessa smörgåsar obligatoriskt när vi besöker Danmark.

Staden var julpyntad och en mängd små stånd med försäljning av både mat och julklappar överallt i stan. Utanför stadshuset fanns en ljusdekoration, en Menora som sa att det inte bara är jul. Judarna firar Hanukkah denna vecka. Det gav mig en tanke på eftertanke, vi delar vår värld. Vår vandring fortsatte längs ”ströget” en promenad längs Köpenhamns mest besökta shoppinggata. När vi kom fram till ”Kongens Nytorv” stannade vi och beundrade alla ljus runt omkring oss. Ett stort berömt hotell var dekorerat med ljus och en del material såg ut som enorma istappar från taket. Min man pekade på det hotellet och frågade om jag kom ihåg. Jag nickade och log lite skamset. Han har aldrig glömt när vi precis hade förlovat oss, och vi firade med att besöka Köpenhamn för 59 år sedan. Vi gick in på det hotellet eftersom vi frös och behövde lite värme och en kopp kaffe. En tjänare troligen från södra Europa eller Asien någonstansifrån serverade oss. På den tiden var bruna ögon exotiskt i mitt land. De flesta ”vikingar” har blå ögon.

Bara en kopp kaffe, vi hade inte råd med något mer. Och när räkningen kom insåg vi att vi inte hade råd med det heller. Vi var mycket fattiga människor när vi lämnade hotellet, och min fästman klagade över den utsvävningen. Men jag svarade, såg du vilka underbara mörkbruna ögon tjänaren hade? Efter nästan 60 år har han inte förlåtit mig det uttalandet om min beundran av ett par bruna ögon. När han blev ruinerad på en hel avlöning för en enkel kopp kaffe! Nåväl, igår stod vi framför det hotellet igen och han påminde mig om händelsen när jag nästan äventyrade min livskamrat! Tillbaka till centralstationen åkte vi tunnelbana. Tåg tillbaka till Helsingör och färja till Sverige. Väldigt skönt att vara hemma och min mobiltelefon visade att vi hade gått mer än sju kilometer. Idag har vi en lat dag. Nästa vecka kommer att vara upptagen med mycket att göra. Och som jag sa i början, tiden springer.