Jönssonminnen.se

The Saturday call to my sister in law was about what has happened last week. As it use to be. We talk about books we have read, and what we do day by day. She is occupied with her bowling and her choir singing, and I am occupied with my bridge. Today she had listened to radio fro?m early morning and I stated to myself, she started to listen to her radio about same time as I ended my nightowl life. Very early in the morning. And I felt once again what a bad person I am. 

The other day I spoke to a bridge-player living in Finland, and I told him I had noticed his late habits. Yes I am a B-person he answered. Curiously I wondered what he meant with that expression. And get to know he worked best at night. I laughed and said, you are a teacher, do you have pupils during night hours? No, he answered, but he prepared his lessons best that time a “day” when it is calm and silent. Even to correct students’ tests was often easiest to do during this hours. 

I told him I probably was that kind of B-person too. To write in this silent hours when it is too dark to knit and the brain is too slow to play bridge, I like this moments. Either I type some lines in a mail to someone or I type some lines here on my page with memories, both from times that passed long ago or for things that happened in last days.

However the expression about a B-person sounded a wee negative, as a worse kind of person. And I confess I felt ashamed. But decided to look it up and see what science defined that word, B-person contra A-person. 

A-persons doesn’t rumble around night time, they go to bed early and above all, they get up early in the morning. B-persons do the opposite, stay up late and don’t get up the first time the alarm chock rings. They press the snooze button at the clock. Sometimes many times.  

Now I was convinced, my sister in law is a much better person than I am. She will stay healthier and live longer than I do. B-persons are at greater risk of getting sick and dying prematurely. In an article in a newspaper I found this horrible statements. Well, doesn’t it count at all my sleeping summary is low? Seldom i take a nap during afternoons, and when I go to bed I sleep my about 8 hours. Now the clock only struck one stroke, so now I have once again taken advantage of these cozy hours. Good night dear friends, time to say good bye…..

Här är svenskan

Lördagssamtalet till svägerskan handlade om vad som har hänt sistlidna veckan. Som det brukade vara. Vi pratar om böcker vi har läst och vad vi gör dag för dag. Hon är upptagen med sin bowling och sin körsång, och jag är upptagen med min bridge. Idag hade hon lyssnat på radio från tidigt på morgonen och jag tänkte för mig själv att hon började lyssna på sin radio ungefär samtidigt som jag avslutade mitt nattuggle-liv. Väldigt tidigt på morgonen, eller sent på natten. Och jag kände återigen vilken dålig människa jag är.

Häromdagen pratade jag med en bridgespelare som bor i Finland, och jag berättade för honom att jag hade lagt märke till hans sena vanor. Ja jag är en B-person svarade han. Nyfiket undrade jag vad han menade med det uttrycket. Och fick veta att han jobbade bäst på natten. Jag skrattade och sa, du är lärare, har du elever nattetid? Nej, svarade han, men han förberedde sina lektioner bäst den tiden på ”dagen” då det är lugnt och tyst. Även att rätta elevernas prov var ofta lättast att göra under dessa timmar.

Jag sa till honom att jag förmodligen också var den typen, B-person. Att skriva i dessa tysta timmar när det är för mörkt för att sticka och hjärnan är för långsam för att spela bridge, jag gillar dessa stunder. Antingen skriver jag några rader i ett mail till någon eller så skriver jag några rader här på min sida med minnen, både från tider som gått för länge sedan eller om saker som hänt de senaste dagarna.

Men uttrycket B-person lät lite negativt, som en sämre sorts människa. Och jag erkänner att jag skämdes. Men bestämde mig för att slå upp det och se vad vetenskapen definierade ordet, B-person kontra A-person.

A-personer rumlar inte runt nattetid, de går och lägger sig tidigt och framför allt går de upp tidigt på morgonen. B-personer gör tvärtom, stannar uppe sent och går inte upp första gången väckarklockan ringer. De trycker på snoozeknappen på klockan. Ibland många gånger.

Nu är jag övertygad om att min svägerska är en mycket bättre person än jag. Hon kommer att hålla sig friskare och leva längre än jag. B-personer löper större risk att bli sjuka och dö i förtid. I en artikel i en tidning fann jag dessa fruktansvärda uttalanden. Tja, räknas det inte alls att resultatet av min sammanlagda sömn är lågt? Jag tar sällan en tupplur på eftermiddagarna, och när jag går och lägger mig sover jag mina cirka 8 timmar. Nu slog klockan bara ett slag, så nu har jag återigen tagit vara på dessa mysiga timmar. God natt kära vänner, dags att säga natti natti….

Those of you who read my story about packages sent between Sweden and France maybe remember my frustration over our postal service. At first I compared the service with the young men who was given a package to deliver to my dear friend in France. They brought the parcel they get from me the 16th of July last summer. And my friend happily told me he had got it the 13th of November. It makes the delivery time 17 weeks or 119 days. Many times during that period I had given up hope it never would reach the addressee. But at last it did. The young men who brought the package between us was on a journey around Europe so my little parcel arrived as a real globetrotter, and passed by many borders. I found it amusing have sent this little gift for my friend like that. Postal service in all glory but this was fun.Let the boys being responsible for the delivery. We all laughed a lot, when it finally arrived. It wasn’t any expensive gift, but it was appreciated. 

Later same year we did as we use to do in December, we sent one another a Christmas gift. Now we both knew the parcels were on its way, exciting when we would receive it. Froggyfriend got his package after one week but the package from France was delayed. Very delayed. My friend sent a picture with the parcel to show me when he sent it. The 6th of December he sent it. But he started to ask me if I didn’t get it yet already the week before Christmas. Sadly I had to tell him about our notorious postal service in Sweden. Nothing I like to talk about, rather ashamed of. After new year we started to try and track the parcel, both my friend from France and I from my place. He reported many times he had been in contact with his post office and once he was told it had reached Swedish border about the 29th of De ember. Probably the same track as I managed to find, but my track had returned and had been lost somewhere in the Netherlands. I wondered what my Christmas gift did in Holland? Finally both of us gave up hope about my Christmas gift. Maybe Santa Claus knew I hadn’t been a nice girl last year. 

We stopped talking about it when froggyfriend had complained about the shipment, and received insurance money for the lost package. I was disappointed but what to do? This is the world today, I thought. When me and my husband had our dinner tonight the doorbell rang. We looked at each other, and wondered who searched us that late. Sometimes it is children who ring all doorbells in our staircase. But we have to look who it is. My husband answered the doorbell and there was an postman who had a parcel to deliver to me. Oh, my God. Was it true? Yes it was! After 17 weeks and 2 days my Christmas gift appeared, if I may say delayed. Even Easter has passed. But I was glad it finally arrived. 

The package I sent with the boys last summer needed 119 days to arrive to the addressee, and my parcel needed 121 days! Even if it nearly became a dead heat the boys won. Hooray for personal service. And I didn’t pay any money for my service. 

Här är svenskan

Ni som läser min berättelse om paket som skickas mellan Sverige och Frankrike kanske minns min frustration över vår postservice. Först jämförde jag tjänsten med de unga män som fick ett paket att leverera till min kära vän i Frankrike. De kom fram med paketet de fått av mig den 16 juli förra sommaren, min vän berättade glatt att han hade fått det den 13 november. Det gör leveranstiden 17 veckor eller 119 dagar. Många gånger under den perioden hade jag gett upp hoppet om att det skulle nå adressaten. Men till slut gjorde det det. De unga männen som medförde paketet mellan oss var på en resa runt Europa så mitt lilla paket kom fram som en riktig globetrotter och hade passerat många gränser. Jag tyckte det var roligt att ha skickat den här lilla presenten till min vän. Postservice i all ära men det här var kul. Låta pojkarna stå för leveransen. Vi skrattade alla mycket när den äntligen anlände adressaten. Det var ingen dyr present, men den var uppskattad.

Senare samma år gjorde vi som vi brukade göra i december, vi skickade en liten julklapp till varandra. Nu visste vi båda att paketen var på väg, spännande när vi skulle emotta det. Froggyfriend fick sitt paket efter en vecka men paketet från Frankrike blev försenat. Väldigt försenat. Min vän skickade en bild med paketet för att visa mig när han skickade det. Den 6 december skickade han den. Men han började fråga mig om jag inte fått det ännu redan veckan innan jul. Tyvärr var jag tvungen att berätta för honom om vår ökända postservice här i Sverige. Inget jag gillar att prata om, snarare att vara skamsen över. Efter nyår började vi försöka spåra paketet, både min vän från Frankrike och jag från min plats. Han rapporterade många gånger att han varit i kontakt med sitt postkontor och en gång fick han veta att paketet hade nått svenska gränsen omkring den 29 december. Förmodligen samma spår som jag lyckades hitta, men mitt spår hade vänt tillbaka och hade gått förlorat någonstans i Nederländerna. Jag undrade vad min julklapp gjorde i Holland? Till slut gav vi båda upp hoppet om min julklapp. Kanske visste jultomten att jag inte hade varit en snäll flicka förra året.

Vi slutade prata om det när froggyfriend hade klagat på försändelsen, och fått försäkringspengar för det förlorade paketet. Jag blev besviken men vad kan man göra? Det här är världen av idag, tänkte jag. När jag och min man åt middag ikväll ringde det på dörren. Vi tittade på varandra och undrade vem som sökte oss så sent. Ibland är det barn som ringer på alla dörrklockor i vår trappa. Men vi borde se vem det var. Min man svarade på porttelefonen och det var en brevbärare som hade ett paket att leverera till mig. Herregud. Var det sant? Ja det var det! Efter 17 veckor och 2 dagar dök min julklapp upp, om jag får säga försenad. Till och med påsken har passerat. Men jag var glad att den äntligen kom.

Paketet jag skickade med pojkarna förra sommaren behövde 119 dagar för att komma fram till adressaten, och mitt paket behövde 121 dagar! Även om det nästan blev ett dött lopp så vann grabbarna. Hurra för personlig service. Och jag betalade inga pengar för min tjänst.

Jag skrev ett brev häromdagen till kusinen min. Lite vanligt småprat om dagens händelser. Kusinen som jag har kontakt med brevledes sedan något år tillbaka. Sist vi sågs var cirka sjuttio år sedan på spårvagnen, som två små förskolebarn. Tider har flytt och vi hittade en gemensam nämnare genom vårt skrivande. Vi är kusiner på mödernet och jag märker släktskapet genom att vi har samma sorts ålderskrämpor. Det är för all del inga unika krämpor, men urvalet av vad man kan få tycks vara samma. Visserligen är det inte bara krämpor vi diskuterar i vår kommunikation utan det mesta av livets glädjeämnen och även vedermödor. Minnen och nostalgi gemensyrar vårt småprat. 

Gårdagens lilla kapitel rörde mina små kyllingar , som tillverkats av restgarner och varit en del av vårt påskfirande sedan minst 40 år tillbaka. De blev kvar i stugan under pandemin men hämtades hem i augusti -23 då maken var upp en vecka och tittade till stugan. Nu står det en gammal pralinlåda på köksbordet med trådrulle och sax apterade bredvid mina kyllingar. De behöver lite ans och nya stjärtfjädrar. (Det är ett av de svåraste ord att uttala som jag vet – stjärtfjädrar). Några behöver lite nya ögon också. De ska de få, sedan ska vi hänga upp dem så de får dansa in påsken och våren här i stan. 

Jag berättade om mina små kyllingar för kusin min, och han svarade att han mindes från sina tidiga barnaår hur hans mor, min moster, satt upp fina pappersbonader i köket med kycklingar till påsk. Dessa bonader fanns nog i många hem under 50-talet. De växlade motiv från jultomtar till kycklingar och påskliljor, för att under sommarmånaderna ha motiv från landet med betande djur och barn som lekte i solskenet. Det var alltid spännande med den senaste bonaden och nytt motiv att titta på, kommer jag ihåg. Så även min mor hade dessa dekorationer som en form av att markera årstidsväxlingarna. Jag avslutar med en repris från 2012 då jag skrev om mina små kyllingar. Då de hade låtit påminna oss om tidens gång senast. Var så goda, den följer här:

Mina små kyllingar

Nu har vi packat ner dem för i år, de små virkade gula kycklingarna. Givetvis gula, vad skulle de annars varit? Med ett visst vemod la vi dem i korgen, den lila korgen som Ulla målat. Och nu kommer minnesfragment över mig.

Först, när blev de till? Jo, året då vi bodde inne på Drottninghög. Jag hade ett sticke på gång. Blev då inbjudna till ett housewarming-party hos Margareta. Vet inte vilken lägenhet det var, hon har flyttat några gånger under vår 44-åriga bekantskap. Såg fram emot denna fest och skyndade mig att sticka färdigt min kycklinggula jumper. Den hade små prickar av angoragarn som infällning i puffärmarna. Jag minns att jag spillde rödvin på bröstet på min nya fina jumper, så det blev ett engångsplagg. Fick aldrig bort fläcken. Undrar om Margareta vet…

Jumpern förpassades till soppåsen. Men kvar i stickkorgen låg restgarn från sticket och grinade mig i ansiktet. Vårvintern närmade sig och i Hemmets Journal hade man ett mönster till små virkade kycklingar att ha hängande i fönstret under påsken. Fram med garnet och tränade upp min dåliga virkkunskap. Jag har alltid haft lättare med stickning än virkning. Skam den som ger sig. Maken jobbade skift, så många kvällar kunde jag i min ensamhet träna. Och till slut lyckades jag få till dessa små söta varelser som stoppades med bomull, klistrades kryddpepparkorn till ögon och en vanlig gul hönsfjäder till rumpa. Jag var oerhört stolt över dem. Garnet räckte till nio stycken i vanligt garn och en liten jättegullig i angoragarn.

Kycklingarna fick hänga i fönstret i sytrådar så de snurrade som små mobiler. Så fint påskpynt! Dessa gav samma glädje som när man plockar fram julsakerna till jul. Påsken då dottern låg på barnsjukhuset fick de hänga uppe extra länge så hon skulle få se dem då hon kom hem. Visserligen hade vi förärat henne det finaste påskägget som vi kunde uppbringa för våra resurser, så för henne hade kycklingarna fallit ned på andra plats över finaste påskpyntet.

Året då vi åkte till farmor i Lappland över påsk behövde vi ha hundvakt till vår strävhårstax Dido. Min syster vidtalades och gick med på att ta hand om hunden med det tillägget att hon fick låna mina påskkycklingar . Nu fick mina systerbarn glädje av dem den påsken. Minns att jag var mer noga att få tillbaka kycklingarna än hunden…

Tiden gick, barnen flög ut och påskpyntet blev mindre viktigt kändes det som. Många påskar arbetade jag också så det blev inte samma helgfirande. Sen fick vi möjlighet att fira påskhelgerna uppe i vår stuga i Lappland. En fantastisk upplevelse som jag hört maken berätta drömmande om många gånger men aldrig riktigt förstått vad han menat. Men jodå, detta är så helt annorlunda än vi i Skåne upplever. Sol, djupblå himmel, skarsnö, pimpelfiske och vårsol som är så skarp att man får akta sig. Nu blev påskhelgen ett lika stort ”måste” i stugan som julen är på hemmaplan.

Mina kycklingar fick givetvis flytta med upp till stugan och hänga i fönsterna och glädja stora och små. Varje gång jag plockar fram dem sväller mitt hjärta av stolthet över vad jag lyckats åstadkomma. Extra glad blir jag när jag ser barnaögon följa deras flygande av värmen från elementen. Och stolt.

När jag plockade fram dem i år var vemodet lite extra. Kycklingarna hade legat undanstoppade i hela TVÅ år denna gång. Förra året stod vi klara med packningen inför påskresan. Maken skulle bara upp på lasarettet för att träffa sin läkare. Skulle ha besked på några undersökningar som gjorts. Fick då veta att han hade en cancertumör på tjocktarmen som de ville operera bort. Han blev inlagd dagen efter för operation. Det blev att gå hem och packa upp igen. Den påsken kom det inte upp några små söta kycklingar som skulle flyga runt. Istället låg de nerpackade och ingen visste om deras vidare öden.

Men de kom upp i år och jag tycker de verkar ha varit extra flygiga och glada… Eller är det i min fantasi? Mina små kycklingar som, när jag tänker på dem heter, mina små kyllingar….

We are members by now in an organisation, allied to a peace alliance. We are supposed to trust our fellow members to work for peace and development of our societies. Probably I am stupid who not understand the news and reports from our both military the government, especially the minister of defence. I listen and all they say is how we are going to twice- and triple- our factories where they produce war material. Not a single word about deescalation of less production of weapon and ammunition. Our minister of DEFENCE speaks panting, both on exhalation and inhalation about our growing industries of war material. He both looks and sounds very proud. As if we are competing in an arms race. So far I haven’t heard anyone speak about defence. You may excuse me, but I can’t see escalating industries making war material as any form of defence. Fighting aircrafts is used as merchandise and ammunition to all kind of firearm has become common merchandise. Export and import has turned to an arms industry, not any food or technical goods anymore.

From earlier having been a nation with export of both brain and technic, we have called upon us to manufacture munitions and to equip troops and make our men and women fit for battle. 

In my daily newspaper people (read men) arguing about what kind of defence we need. Most of them are very determined we need more qualified forces and more soldiers, in my mind I will name it something else. They accuse each other being armchair generals. I read and can feel the hostility between them. I wonder how many different opinions to defend a country there are?

Can you see the growing disagreement all over the world? Day by day we alienates us from defence. All of us are taking part of some of the opinions we hear or read about, not volontarily, but we get influenced by listening and read about it. We can no longer be neutral if a larger conflict start in our part of the world. We are partners but to whom? Does anyone really know which one we want to be nearest partners to? 

In my life, and it is almost 8 decades, I have never before heard the rattle from weapon so clear as I do nowadays. Probably I never get any answer at my fear and doubts about what is happening in future. But I can not stop wonder why all this troubled times escalating day by day. Why can’t we just calm down and be happy with what we have?

Här är svenskan

Vi är nu medlemmar i en organisation, allierad med en fredsallians. Det är tänkt att vi kan lita på att våra medmedlemmar arbetar för fred och utveckling av våra samhällen. Förmodligen är jag dum som inte förstår nyheter och rapporter från både militär och regeringen, speciellt försvarsministern. Jag lyssnar och allt de säger är hur vi ska dubbel- och tredubbla våra fabriker där det produceras krigsmateriel. Inte ett enda ord om nedtrappning, mindre produktion av vapen och ammunition. Vår försvarsminister talar flämtande, både på utandning och inandning om våra växande industrier av krigsmateriel. Han både ser och låter väldigt stolt. Som om vi tävlar i kapprustning. Hittills har jag inte hört någon prata om försvar. Ni får ursäkta mig, men jag kan inte se eskalerande industrier som tillverkar krigsmaterial som någon form av försvar. Stridsflygplan används som handelsvaror och ammunition till alla typer av skjutvapen har blivit vanliga varor. Export och import har övergått till en vapenindustri, inte några livsmedel eller teknik längre.

Från att tidigare ha varit en nation med export av både ”braindrain” och teknik, har vi uppmanat oss att tillverka ammunition och att utrusta trupper och göra våra män och kvinnor rustade för strid.

I min dagstidning bråkar folk (läs män) om vilken typ av försvar vi behöver. De flesta av dem är mycket bestämda att vi behöver mer kvalificerade styrkor och fler soldater, i mina tankar kommer jag att kalla det något annat. De anklagar varandra för att vara fåtöljgeneraler. Jag läser och kan känna fientligheten mellan dem. Jag undrar hur många olika åsikter det finns att försvara ett land?

Kan du se den växande oenigheten över hela världen? Dag för dag fjärmar vi oss från försvaret. Allihop av oss tar del av några av de åsikter vi hör eller läser om, inte frivilligt, men vi blir påverkade av att lyssna och läsa om det. Vi kan inte längre vara neutrala om en större konflikt startar i vår del av världen. Vi är partners men till vem? Är det någon som verkligen vet vilken vi vill vara närmaste partners till?

I mitt liv, och det är nästan 8 decennier långt, har jag aldrig tidigare hört skramlet från vapen så tydligt som jag gör nu för tiden. Förmodligen får jag aldrig något svar på min rädsla och tvivel om vad som händer i framtiden. Men jag kan inte sluta undra varför alla dessa oroliga tider eskalerar dag för dag. Varför kan vi inte bara lugna oss och vara nöjda med det vi har?

The topic of conversation this morning at breakfast table sounded as most mornings. We complained about our shortcomings. We both feel weaker and more tempted to take a break whatever we’re doing. Suddenly we compare the work we’re doing week by week. And the cost of that kind of doing. I said I remember when our weekly purchase raised from about 29:- till over 30:- Swedish crowns. How we had to sit down and discuss our future life together. Were we able to continue to plan for a family life with a child included? Did our salaries be enough? 

For sure I can’t remember the result of our discussion. But I can recall the terrifying reality how prices raised. I have my doubts if I still can carry that heavy burden I paid 30:- that time, which today costs at least 700:- Swedish crowns. Almost twenty-five times as much as that time.

Now this topic didn’t was about some weeks, it was for almost six decades. We laughed and realised we may be seen as rather experienced oldies by now. 

But after all we can notice that the development has shifted to being the hope for knowledge to stay for the time being. Our powers and our memory capabilities have changed. We can’t bear to carry that shopping bag anymore, the one for 30:- so we can’t continue the comparisons

Last two days we have been doing separate things because of my husbands cough. He has made the weekly purchase and I have been at my bridge club. It is exciting sometimes to be separated for some hours. It ends up in more topic to discuss. We agreed this is another kind of shrink inflation as well as our less energy to carry our shopping bags. 

Did you hear the aircraft alarm last Monday I asked? This alarm which is tested once every third month, first Monday at 15.00 o’clock. No, he hadn’t heard it. But what’s the reason for not having heard? His lousy hearing or don’t we have any aircraft alarm device in our new residential area? We don’t know and we have to continue our explorations about what we hear and what we perceive. 

When you get a phone call sitting at the bus heading home, do you answer via you smartwatch or do you dig up the phone from you pocket, I asked? 

Surprised he looked at me and answered, of course I pick up my phone. Well we have both the possibility to speak via our smartphones and hearing aids, but do we accept the sound of someone’s sitting in a jar talking. As when we were kids and made our phones out of used empty cans, which were connected with a wire between, as long as possible. Our choice in my family was a can which had contained Findus canned peas and carrots. My husband asked if we kept the label on the can or did we pull it off? 

Happiness was when we were able to be in a room each and still have communication. We alternated between put the jar to our ear and listen, and then we spoke into the jar holding it pushed to our mouth and yelled. As far as I can recall, the sound was amplified.

When he asked, I felt questioned, not about the label but well about the method. After all I am sure they also explored many kind of methods in his childhood. And he suddenly remembered something about a string towards the windows to make some ghost dash. I replied when I was living at third floor it was impossible for us to do such dashes. We had to stick to our homemade phones. After all I can still remember the sound and its quality, comparing to the sound in my watch when I answer the call in it, it is better than the jar. But it still reminds me of the technic we had in my childhood. 

All this small chat about our abilities, have an underlying feeling that we should be prepared if war comes. And day by day we can hear the rattle of guns approaching. In the newspaper I read how MEN are discussing our need to rearm, not a defence, but a military power. We have turned from a free nation to a part of the forces who are very keen to be involved and ”decide”. Senior military officers refer to our warrior kings who some centuries ago liberated Sweden once, and that we should follow up on their intentions. But how? By participating in a coming war…

Like small children who wants to have the same as their playmates has or maybe even more. I can accept defending our borders, but not by participating all around the world in other states in their war. Wars waged for various strange reasons. A war is always a war and can never ever become excused.

Här är svenskan

Samtalsämnet denna morgon vid frukostbordet lät som de flesta morgnar. Vi klagade på våra tillkortakommanden. Vi känner oss båda svagare och mer frestade att ta en paus vad vi än gör. Plötsligt jämför vi det arbete vi gör vecka för vecka. Bland annat för kostnaden för våra veckoinköp. Jag sa att jag minns när vårt veckoinköp höjdes från ca 29:- till över 30:- svenska kronor. Hur vi var tvungna att sätta oss ner och diskutera vårt framtida liv tillsammans. Kunde vi fortsätta planera för ett familjeliv med ett barn inkluderat? Räckte våra löner till?

Jag minns säkert inte resultatet av vår diskussion. Men jag kan minnas den skrämmande verkligheten hur priserna steg. Jag har mina tvivel om jag fortfarande orkar bära den där tunga bördan jag betalade 30:- den gången, vilket idag kostar minst 700:- svenska kronor. Nästan tjugofem gånger så mycket som den gången.

Nu handlade inte dagens diskussion ämnet om några veckor, det var om nästan sex decennier. Vi skrattade och insåg att vi kan ses som ganska erfarna gamlingar vid det här laget.

Men trots allt kan vi märka att utvecklingen har övergått till att vara hoppet om att kunskapen ska stanna kvar tills vidare. Våra krafter och våra minnesförmåga har förändrats. Vi orkar inte bära den där shoppingväskan längre, den för 30:- så därför kan vi inte fortsätta jämförelserna

De senaste två dagarna har vi pysslat med separata saker på grund av min mans hosta. Han har gjort veckoinköpen och jag har varit på min bridgeklubb. Det är spännande ibland att vara separerade i några timmar. Det slutar med att vi får fler eller nya ämnen att diskutera. Vi var överens om att detta sorterar under en annan sorts krympande inflation,  inte bara vår lägre ork att bära våra shoppingkassar.

Hörde du flyglarmet i måndags frågade jag? Detta larm som testas en gång var tredje månad, första måndagen klockan 15.00. Nej, han hade inte hört det. Men vad är anledningen till att man inte hört något? Hans usla hörsel eller har vi ingen flyglarm i vårt nya bostadsområde? Vi vet inte så vi måste fortsätta våra undersökningar om vad vi hör och vad vi uppfattar.

När du får ett telefonsamtal när du sitter vid bussen på väg hem, svarar du via din smartklocka eller gräver du upp telefonen ur fickan, frågade jag?

Förvånad tittade han på mig och svarade, självklart tar jag upp min telefon. Men, vi har både möjlighet att prata via våra smartklockor och hörapparater, men accepterar vi ljudet av att någon sitter i en burk och pratar. Som när vi var barn och gjorde våra telefoner av använda tomma konservburkar, som var kopplade med ett snöre mellan, så långt som möjligt. Vårt val i min familj var en burk som hade innehållit Findus konserverade ärter och morötter. Min man frågade om vi hade kvar etiketten på burken eller tog vi bort den?

Lyckan var när vi kunde vara i ett rum var och en och fortfarande ha kommunikation. Vi växlade mellan att sätta burken mot örat och lyssna, och sedan pratade vi in i konservburken medan vi höll den tryckt mot munnen och ropade. Såvitt jag kan minnas var ljudet förstärkt.

När han frågade kände jag mig ifrågasatt, inte om etiketten utan väl om metoden. Jag är trots allt säker på att de också utforskade många typer av metoder i hans barndom. Och han kom plötsligt ihåg något om ett snöre mot fönstren för att spöka, s.k. hartsfiol. Jag svarade, då jag bodde på tredje våningen var det omöjligt för oss att göra sådana bus-streck. Vi var tvungna att hålla oss till våra hemgjorda telefoner. Trots allt kan jag fortfarande komma ihåg ljudet och dess kvalitet, jämfört med ljudet i min klocka när jag svarar på samtalet i den, det är bättre än burken. Men det påminner mig fortfarande om tekniken vi hade i min barndom.

Allt detta småprat om våra förmågor, har en underliggande känsla av att vi bör vara beredda om kriget kommer. Och dag för dag kan vi höra rasslet av vapen närma sig. I tidningen läser jag hur MÄN diskuterar vårt behov av att upprusta, inte ett försvar, utan en militärmakt. Vi har förvandlats från en fri nation till en del av krafterna som är väldigt angelägna om att vara med och ”bestämma”. Höga militärofficerare syftar på våra krigarkungar som för några århundraden sedan befriade Sverige en gång, och att vi borde följa upp deras avsikter. Men hur? Genom att delta i ett kommande krig…

Som små barn som vill ha samma som deras lekkamrater har eller kanske till och med mer. Jag kan acceptera att försvara våra gränser, men inte genom att delta runt om i världen i andra staters krig. Krig utkämpades av olika konstiga skäl. Ett krig är ett krig och kan aldrig någonsin bli ursäktat.