Det blev jul i år också. Trots ytterligare inskränkningar av inköp och förberedelser i form av matlagning och kakbak. Så ofta vi sagt genom åren att “det är bonn i en fattig också”, blir bara mer och mer verklighet. Därför har vi resonerat som så, att vi bromsar och väljer bort vissa rätter som varit ett måste på julbordet förr om åren. Jag tror att varför man ängsligt har följt en mall om vad som måste finnas till jul är förknippat med att man har en övertro på att det inte blir jul om några av ingredienserna saknas på julbordet.
Men nu är det testat och belagt, det blir jul även utan många sorters mat, bl.a. sylta och rödbetor läggs till historien. Prinskorven ligger kvar i affären. Köttbullarna som sonen förärade oss ligger kvar i frysen. Blir en utmärkt middag en dag då vi vill ha lite snabblagat. Alla de där sillburkarna med olika krämiga inläggningar vet vi hur de smakar, så de får någon annan förbarma sig och köpa. Svärdottern kom med en burk heminlagd Brantevikssill, lagom många filéer för att täcka vårt behov till julafton. Brunkålen som vi tillagade innan vi åkte till Stockholm är visserligen ännu något vi inte är beredda att släppa. Och en skiva skinka, skivad i en liten förpackning köpt färdigtillagad. Kanske jag är lite husmorsskadad, av att anse dessa maträtter bör vara på ett julbord, men visst är det enklast att följa menyn som man brukar ha (och minns), även om man år för år stryker fler och fler delar av den.
Vi brukar inte köpa julklappar till varandra, och på senare år har vi varit så lata att vi swishat en peng till barn och barnbarn. De sistlidna två åren har vi inte ens förärat våra egna barn någon julklapp. Vi har sagt att vi har tagit deras pengar och rest upp, deras julklappspengar, det tackar vi för. Vi hävdar att det är som en julklapp från dem. Vi har inte hört några beklaganden från deras sida om hur vi löst just det problemet för dem. Barnbarnen har fått en liten hälsning med en liten peng swishad. Så behöver de inte springa för att byta, eller belasta näthandeln med återköp eller liknade.
Dessa seder med både mat och julklappar har inte varit svåra att ta beslut om, tvärtom. Det har underlättat att planera denna midvinterns högtid. Vad som värre är, är att vi har svårt att släppa den där julgranen. Då vi flyttade från huset utsorterades massor av allt vi samlat på oss under de senaste femtio åren, med en osentimentalitet vi inte trodde oss om.
Julgransmattan vi satt och hjälptes åt att brodera för att hinna få den klar till julen då sonen föddes. Han var beräknad till den 20:e december men hialöst anlände den 16:e. Broderierna blev inte färdiga förrän precis julaftonskvällen, då vi gjort en snabbinsats efter vår hemkomst från BB. Och vi fick en julgran det året också. Denna julgransmatta har fått ett fortsatt liv hos dottern. De flesta kartonger med varsamt omhuldade i tidningspapper inlindade glaskulor för att hänga i julgranen, blev bortsorterade. Jag hoppas att de fortsätter att sprida julefrid i någons hem efter att ha skickats och sedan sålts på Erikshjälpen. Ingenting skickades iväg till second-hand utan att ha granskats och godkänts av barnen. Vissa saker ville de överta, vissa blev ratade.
Kanske är det därför vi har svårast att släppa julgranen ur vår julplanering. Det var ju trots allt det första som vi skaffade som julattribut. Vi har varje jul sedan 2020 allvarligt diskuterat om vi skall återinföra en gran i våra liv. Tack och lov har vi båda minne av att vi inte äger någon julgransfot, inga glaskulor eller glitter. Ingen julgransmatta! Trots allt ägnar vi tid varje år åt att stå och betrakta dessa granar hos julgransförsäljarna. Och vi till och med stod och spekulerade ALLVARLIGT lillejulafton iår på att köpa den där fina fejkgranen de har hos Clas Ohlsson, den som såg riktigt verklig ut. Men den kostade nästan 3.500, vilket fick oss att fundera några minuter. Då vi insåg att det skulle innebära vidare inköp av både ljusslinga glitter och glaskulor! En sådan tur att vi besinnade oss. Vår tanke var, där vi stod och begapade denna fina fejk, att då vi normalt gav 500-700 kronor de sista åren vi köpt äkta granar, så var ju 3.500 intjänade på 5-7 år! Ja ja, hur länge lever vi? Och kommer vi ihåg nästa år att vi gjort denna investering eller glömmer vi att ta fram den?
Det är en sak att minska ner på jultraditionerna då man köper mindre eller väljer bort helt att inhandla, det är inte lika lätt att välja bort de man har i sin ägo sedan tidigare jular. Detta året har det inte kommit fram alla juldukar som broderats stärkts manglats och strukits genom åren lopp. Vi har bara den där röda bomullsduken med tryckt motiv på köksbordet. Den är sliten men ett absolut måste. Annars klarar vi att ha de andra liggande i linneskåpet.
Men hur avlöpte julafton då undrar du kanske? Det blev en långpromenad i det soliga vackra vädret. Inte många som var ute längs de promenadstråk vi gick. Bara några hundrastare. Det blev ingen vit julafton men finväder som lockade oss ut. Bara någon grad över nollstrecket gjorde att det kändes krispigt vintrigt i luften. Sedan en sen jullunch till Kalle Anka efter att vi tittat på julvärden som tände ljuset och inledde julen.
Lite slöande i soffan med stickning och TV-tittande. Plötsligt kom vi på att vi skulle öppna julklapparna! Det är länge sedan vi bytte några julklappar, men i år hade vi köpt julklappar på Skansen. I ett stånd sålde man i Skansens egen regi inslagna hemliga julklappar. Man fick stå och klämma och väga paketen hur mycket man ville innan man bestämde sig för vilken man ville ha. Enbart det där med att klämma och känna på dem, gav lite av julförväntningarna ett uppsving. Jag har alltid varit en nyfiken mottagare av mina julklappar. Maken påstår att han aldrig varit sådan, men vadå, vad menar han med det? Är det ointresse eller är det självbehärskning? Har han inte så pass artighet att han kan visa lite nyfikenhet på ett vackert inslaget paket? Jag för min del kan faktiskt nöta upp papperet på mina paket i undersökningssyfte, är det sköra saker får jag skylla mig själv som får packa upp skärvor eller kaksmulor.
Denna julafton blev firande av en femtio-åring, Karl-Bertil Jonsson. Denna figur som jag tagit till mitt hjärta sedan första julen vi såg honom. Varje år hittar jag, för mig, nya saker att notera. Det blir både nostalgi att titta på filmen, samtidigt som jag ser all nostalgi som skaparna av filmen vävt in. Jag kan replikerna utantill och kan i korus med Tage Danielsson berätta hela sagan. Efter några timmar såg jag den svenska långfilmen som spelats in med samma tema: ”att ta från de rika och ge till de fattiga”. En trevlig film med en av mina favoritskådespelare i rollen som Tyko Jonsson. Jag kommer sällan ihåg hans namn, men jag tänker på honom som ”Hammarbyhunden” som han spelade i julkalendern ”Julens hjältar” från 1999. En mångsidig bra svensk skådis, med Svenska Ords klassiker som underlag, gjorde att det var okej att sitta och titta på TV flera timmar julafton. Denna film är dock bara fem år gammal, men kanske kan bli lite av en traditionell julfilm också. Mycket blandad moral och en hel del att fundera över.
Då jag gick ut i vinternatten för att hälsa mina julprydnader, mina fina glasfåglar, god natt på altanen tittade jag i öster efter stjärnan som talar om varför vi firar denna högtid, men det hade dykt upp lite skyar så helt stjärnklart var det inte. Därför kunde jag heller inte skåda någon betlehems-stjärna. Oavsett julgran, betlehems-stjärna eller en massa julmat, så blev det jul ändå.
Erkännes att jag hoppade över nyheterna i både TV och tidningen om hur det gick i de otaliga krig och meningsskiljaktigheter runt om i vår värld. Det räcker med 364 dagar per år att jag lyssnar och känner att jag inget kan påverka av alla dessa skeenden.
