Jönssonminnen.se

At a family dinner, three generations were represented, I announced that we had been and cast our votes for the upcoming EU elections. Mostly as a small introduction that we were in phase with the times, should something happen to us. Unconsciously, I steered the conversation to world politics and everything that happens around us in our wide world. With the accessibility that digital development has brought, there aren’t many corners of the world we don’t get to know anything about. 

The granddaughter lamented that she found many things that gave her a bad conscience, as if the world expects us to have a definite opinion about everything, Europe Asia North and South America and Oceania. There is a lot to partly get information about, familiarise yourself with, and evaluate your own opinion about! A little surprised, I looked at her, I haven’t realised what expectations we have of the youth, what they should take a stand on. With increased information flow, the demands to have an opinion naturally increase. But what does that mean? That they feel compelled to listen and read about everything? Or that, when they realise it’s getting unmanageable and questionable, they shut down their opinions? What we say nonchalantly that we don’t care. Do we really care about it, or do we realise that it is not possible to overview or sort everything as true information. Do you have to have an opinion on everything? According to the granddaughter, our world expects us to have it! Last week we were told by the newly installed president of Taiwan that 24 million Taiwanese wanted to continue living on their island as free individuals. This was answered by Xi Jinping, the President of China by saying that 1.5 billion Chinese wanted to reunite their kingdom with the island of Taiwan. As a Swede, should I form an opinion about this? How do I deal with the fact that there are conflicts going on in many places around our world? If they also force their way into my daily life?

I complained about these ”peaceful demonstrations” that occasionally occurred in my city. Which completely closed one of the city’s major thoroughfares to all forms of traffic. Which forced us bus travellers to wait for buses that didn’t show up because there was an ”event” going on as the transport companies chose to call it! Travellers standing in mercilessly scorching sunshine surrounded by this raucous chanting mass of people who were roaring in such broken Swedish that I couldn’t decipher their message, I’m not sure it was in Swedish. With shame I thought: can’t you go home to the places on earth where the injustice is going on that you rant about here, instead of locking me in an involuntary captivity in the unbearable heat of the sun for more than an hour. I panicked, could barely breathe, but realised I just had to try to tough it out. I looked at my husband that he too was suffering from the heat, but as a man, you shouldn’t complain. Especially not as a northerner. Finally I told him come, we must try to get into the shade. Resolutely, I headed straight in to plow through the demonstration train that had stopped outside our central station, closely guarded by both a well-sized police force and many security guards. Would I dare? Would the police catch me? Never mind, it was a need to get shade otherwise we would have fainted. The idea was to plow through the crowd to reach the shade on the other side of the street. It was not easy to break through this homogeneous mass. They had to pull their prams to the side, or move a few centimeters. Now I’m not a coward so they realised there was nothing to discuss, just make room for me and my company. And on the other side of the street there was shadow, this shadow that was vital to me. Their message of peace in another part of the world did not touch me then and there. But I have to admit that a certain kind of shame comes over me as I write it down. At the same time as I defend myself that it should be under the heading emergency protection. As a peaceful nation do we have to be involved in everything?

Speaking of emergency protection, this defence is soon a thing of the past. During my lifetime as Swedes, we have taken pride in having a defence force, not a military force. In connection with our entry into NATO, we have sold out our country, so that today we can quickly organise a fighting force. The mobilisation that was talked about and organised during the last world war was tried to be planned as a defence organisation, not a war organisation. We have now been upgraded to warheads, the entire Swedish population. 

I think I’ll look in my basket of yarns if I can knit some small garment, and return to my audiobook. Lose me in my little bubble. I don’t care about world politics.

Här är svenskan

Vid en familjemiddag, tre generationer var representerade, lät jag meddela att vi varit och avlagt våra röster inför stundande EU-val. Mest som ett litet inpass att vi låg i fas med tiden, om något skulle hända oss. Omedvetet styrde jag in samtalet på världspolitiken och allt vad som händer runt om oss i vår vida värld. Med den tillgänglighet som den digitala utvecklingen har medfört, finns det inte många hörn i världen vi inte får veta något om. 

Sondottern beklagade sig att hon tyckte det var mycket som gav henne dåligt samvete, som om världen förväntar sig att vi ska ha en bestämd åsikt om allt, Europa Asien Nord- och Sydamerika och Oceanien. Det är mycket att dels få information om, sätta sig in i, och utvärdera en egen åsikt om! Lite förvånat tittade jag på henne, jag har inte insett vilka förväntningar vi har på ungdomen, vad de ska ta ställning till. Med ökat informationsflöde ökar givetvis kraven på att ha en åsikt. Men vad innebär det? Att de känner sig tvungna att lyssna och läsa om allt? Eller att de, när de inser att det blir ohanterbart och tvivelaktigt, att de stänger av sina åsikter? Det som vi lite nonchalant säger att vi skiter i. Skiter vi verkligen i det, eller inser vi att det inte går att överskåda eller sortera allt som sann information. Måste man ha en åsikt om allt? Enligt sondottern förväntar sig vår omvärld att vi ska ha det! Senaste veckan fick vi till livs av den nyligen installerade presidenten i Taiwan, att 24 miljoner taiwaneser ville fortsätta leva på sin ö som fria individer. Detta besvarade Xi Jinping, Kinas president med att 1.5 miljarder kineser önskade återförena sitt rike med ön Taiwan. Borde jag som svensk bilda mig en åsikt om detta? Hur ställer jag mig till att det pågår konflikter på många ställen runt vår värld? Om de dessutom tvingar sig in i mitt dagliga liv?

Jag beklagade mig över dessa ”fredliga demonstrationer” som stundtals förekom i min stad. Som stängde av en av stadens stora genomfartsleder totalt för all form av trafik. Som tvingade oss bussresenärer vänta på bussar som inte dök upp därför det pågick ”ett evenemang” som trafikbolagen valde att kalla det! Resenärer som stod i obarmhärtigt stekande solsken omringade av denna skränande skanderande människomassa som vrålade på så bruten svenska att jag inte kunde tyda deras budskap, jag är inte säker på att det var på svenska. Med skam tänkte jag: kan ni inte åka hem till de platser på jorden där den orättvisa pågår som ni skränar om här, istället för att stänga in mig i en ofrivillig fångenskap i den outhärdliga solens hetta i mer än en timme. Jag fick panik, kunde knappt andas, men insåg att det var bara att försöka att härda ut. Jag såg på min man att även han led av värmen, men som man, ska man inte klaga. Framför allt inte som norrlänning. Till slut sa jag till honom att kom, vi måste försöka komma in i skuggan. Resolut tog jag kurs rakt in för att plöja igenom det demonstrationståg som stannat utanför vår centralstation, noga bevakade av både en väl tilltagen polisstyrka och många ordningsvakter. Skulle jag våga? Skulle polisen ta mej? Strunt samma, det var ett måste att få skugga annars hade vi svimmat. Tanken var att plöja sig igenom folksamlingen för att nå skuggan på andra sidan av gatan. Det var inte lätt att bryta genom denna homogena massa. De blev tvungna att dra sina barnvagnar åt sidan, eller flytta sig någon decimeter. Nu är jag ingen fegis så de insåg att det var inget att diskutera, bara göra plats för mig och mitt sällskap. Och på andra sidan gatan var det skugga, denna skugga som för mig var livsviktig. Deras budskap om fred i en annan del av världen berörde inte mig då och där. Men jag måste erkänna att en viss form av skam drabbar mig då jag skriver ner det. Samtidigt som jag försvarar mig med att det bör lyda under rubriken nödvärn. Måste vi som en fredlig nation involveras i allt?

På tal om nödvärn, detta med försvar är snart ett minne blott. Vi har under min livstid som svenskar satt en ära i att ha en försvarsmakt, inte en krigsmakt. I samband med vårt inträde i NATO har vi sålt ut vårt land, så att vi idag kan snabbt organisera en stridsförande trupp. Den mobilisering man talade om och organiserade under senaste världskriget försökte man planera som en försvarsorganisation, inte en krigsorganisation. Vi har nu uppgraderats till stridspittar, hela svenska befolkningen. 

Jag tror jag ska leta i korgen med garner om jag kan sticka något litet plagg, och återvända till min ljudbok. Förpassa mig i min lilla bubbla. Inte bry mig om världspolitiken. 

For the moment I live in the best of worlds, I change between early spring and early summer. Do I sound confused? I confess I sound as if I have doubts were I want to be. Here in southern Sweden with summer and warmth, but dark, black nights. Or if I want to enjoy the muddy roads and rather chilly nights with icicles to look up for when I pass out and in through the cottage door. But the  days will never end up north this time a year without any dark nights between. I don’t know why, but it feels as if it extends both life and stamina

Our niece who is our cottage neighbour has last week send some pictures from the surroundings, the neighbourhood. With a lot of sign of spring. It is so silent up there, I use to listen to the silence when I’m there. And humming that song by Simon and Garfunkel, The sound of silence. Nowhere I think I can find such deafening silence as there among the mountains. Before the ice melts and open up streams and lakes. It’s late to listen to the silence, because all birds which starts to chirp any day by now. The bird Luscinia svecica, I don’t know her english name so you get it in Latin, is just arrived from its long winter stay, and the cuckoo is supposed to arrive next weekend. It’ll be end of silence for some weeks. Comparing to the traffic noise it is the best music in the world. Forgive me dear Giacomo Puccini, my favourite composer.

I got a picture from niece, a rather dark picture and I wondered if she sent me some secret information. But after a while when I had studied the screen I saw a fox! And I told her: there’s a fox just outside your cottage. She laughed at me, she knows my bad eyes, but agreed. Yes there’s a fox trying to catch the bird’s seed and the ball of tallow she has hang in trees in her garden. And when I saw it, I remembered all this times we get ride of the tallow balls we use to feed the birds when we spent Easter in cottage. We hang up a new ball almost every day, higher and higher but the fox living there is a master to jump high.  

The other day when I played bridge at webb, I talked to a Norwegian player. It was almost midnight and I asked: is it bright daylight where you are right now? And, yes he said. He told me he lives in Tromsö, a town in northern Norway. Once again my longing for this amazing nights came over me.

 I have tried to send a picture of a tree in middle of my town, for the moment in full bloom. A chestnut, trying to make niece to envy me a bit. But no, no chance. She loves this spring and the calm life she achieves for some weeks in her cottage.

And here I sit indoors in town, because it is too sunny and warmth for an old lady like me, longing for the more suitable climate for my red (grey) hair and freckled skin. The freckles doesn’t turn grey as the hair does. Fortunately my dear froggyfriend entertains me with some problems to ponder. He knows I am fond of sudoku since earlier and latest weeks he has sent me another kind of digit nuts to crack, Yakazu. He sent me new this morning. Now I’ve get 12 (douze) new squares to solve. I do appreciate his kindness because I have run out of yarn. My last mittens didn’t get any thumbs, I have to wait before we can go by train to Landskrona a town south of ours, where I can buy that special kind of yarn. 

We’re looking forward to the date 15th of June when we can travel all around our county for the price of a summer ticket, 595:- then we can travel around till 15th of August. Guess how happy I am, I who love to travel by bus and train. And especially when I once have bought the ticket, I consider every little journey I do, as free. Saving money the more I travel.

Här är svenskan

För tillfället lever jag i den bästa av världar, byter jag mellan tidig vår och tidig sommar. Låter jag förvirrad? Jag erkänner att jag låter som om jag tvivlar på var jag vill vara. Här i södra Sverige med sommar och värme, men mörka, svarta nätter. Eller om jag vill njuta av leriga vägar och ganska kyliga nätter med istappar att se upp för när jag kliver ut och in genom stugdörren. Men dagarna  slutar aldrig norrut den här tiden om året då de inte bryts av mörka nätter. Jag vet inte varför, men det känns som om det förlänger både ens liv och uthållighet

 Systerdottern som är vår stuggranne har sista veckan skickat lite bilder från omgivningen, grannskapet. Med många vårtecken. Det är så tyst där uppe, jag brukar lyssna på tystnaden när jag är där. Och nynna på den låten av Simon och Garfunkel, The sound of silence. Ingenstans tror jag att jag kan finna en sådan öronbedövande tystnad som där bland bergen. Innan isen smälter och öppnar upp bäckar och sjöar. Det är sent att lyssna nu, för alla fåglar som börjar kvittra vilken dag som helst. Fågeln Luscinia svecica, blåhaken jag vet inte hennes engelska namn är så du får den på latin, har precis kommit från sin långa vintervistelse och göken är väntad nästa helg. Det kommer att vara slutet på tystnaden i några veckor. Jämfört med trafikbuller är det dock den bästa musiken i världen. Förlåt mig kära Giacomo Puccini, min favoritkompositör.

Jag fick en bild av systerdottern, en ganska mörk bild och jag undrade om hon skickade hemlig information till mig. Men efter ett tag när jag hade studerat den närmre såg jag en räv! Och jag sa till henne: det står en räv på ditt tun! Hon skrattade åt mig, hon vet om mina dåliga ögon, men höll med. Ja, det finns en räv som försöker fånga fåglarnas frö och talgbollar hon har hängt i träden i sin trädgård. Och när jag såg, kom jag ihåg alla dessa gånger vi blivit av med talgbollarna vi hängt ut för att mata fåglarna när vi tillbringade påsken i stugan. Vi hängde upp en ny boll varje dag, högre och högre men räven som bor där är en mästare att hoppa högt.

Häromdagen när jag spelade bridge på nätet pratade jag med en norsk spelare. Det var nästan midnatt och jag frågade: är det dagsljus där du är just nu? Och ja sa han. Han berättade att han bor i Tromsö, en stad i norra Norge. Återigen kom min längtan efter dessa fantastiska nätter över mig. Jag har försökt skicka en bild på ett träd mitt i min stad, för tillfället i full blom. En kastanj som jag försöker få systerdotter att avundas mig lite. Men nej, inte en chans. Hon älskar det här med våren och det lugna liv hon njuter av under några veckor i sin stuga.

Och här sitter jag inomhus i stan, för det är för soligt och varmt för en gammal dam som jag, längtar efter ett mer passande klimat för mitt röda (gråa) hår och fräkniga hy. Fräknarna blir inte grå som håret blir. Lyckligtvis underhåller min kära froggyfriend mig med några problem att fundera över. Han vet att jag är förtjust i sudoku sedan tidigare och senaste veckorna har han skickat mig en annan sorts siffror att knäcka, Yakazu. Han skickade mig nya i morse. Nu har jag fått 12 (douche) nya rutor att lösa. Jag uppskattar hans vänlighet eftersom jag har slut på garn. Mina sista vantar fick inga tummar, jag får vänta innan vi kan åka tåg till Landskrona, en stad söder om vår, där jag kan köpa den där speciella sortens garn.

Vi ser fram emot datumet den 15:e juni då vi kan resa runt i vårt län till priset av en sommarbiljett, 595:- och sedan kan vi resa runt till 15:e augusti. Gissa vad glad jag är, jag som älskar att resa med buss och tåg. Och speciellt när jag en gång har köpt biljetten betraktar jag varje liten resa jag gör som gratis. Sparar pengar ju mer jag reser.

Middle of May, this days I like probably most of all days during year. The nature has woken and everywhere I look at the trees are light green, those which not is covered with a white sky of flowers. I wander around and surprised look at all flowers showing up, and there I stand and search in my memory for their name. Long-leaved starwort, Stellaria longifolia, every spring I stare at them and have to think a long long time to remember their name. The other day we walked by a grass slope white as if someone had spread out a sheet or a veil covered with this flower. Many times during this weeks in April- May I think of our great scientist Carl von Linné who sorted out our flowers and gave them name. It has been a pleasure to me all years to read about it and even learn about our flowers. I remember my daughter told me once, the birds were much more interesting than “my boring flowers”. I explained to her flowers didn’t fly away while I took out my flora book and was able to look for data about the flower in the book. They just stood there blooming and waiting and I could enjoy them. Nowadays I don’t carry any book when I go for a walk, I have to trust my memory. And I have to admit some days I arrive home with a picture in my mobil ready for a try to pick up its name in the book. It appears to me more and more there is something named “forgetness-book. A Norwegian man taught me how to put things into that book when we had played a bad tournament in bridge. This imaginary book should be a heavy book by now, but I will tell you I can carry it. So far. 

Sometimes our memory is short. Today I made a video call to my sister in law. She has become so nice to speak to since she get her hearing aids last summer. Our talk has become easier and we don’t have to repeat it all the times. When we started the call she just put a saucepan on the stove to boil some eggs for breakfast. The conversation flows on she also held her phone in her hand so I didn’t had to lay at her table and stare into her ceiling, or even worse, it gets black and she has put the phone upside down somewhere and continue to speak. Today I followed her around the flat, we spoke and she poured water in the sink aiming to make the dishwashing later on. After a while I saw her sitting in her rocking chair, and I knew by then she sat down in front of her TV. I use to get motion sickness, when she sits in that chair and we use video calls. I asked her how long her eggs need to get boiled and OMG how fast the old girl became. I doubt the eggs were bad, just very well done. The story about those eggs will hopefully become put into the forgetness-book

Här är svenskan

 Mitten av maj, dessa dagar gillar jag nog mest av alla dagar under året. Naturen har vaknat och överallt var jag ser är träden ljusgröna, de som inte är täckta av en vit sky av blommor. Jag vandrar omkring och tittar förvånat på alla blommor som dyker upp, och där står jag och letar i mitt minne efter deras namn. Skogsstjärnblomma, Stellaria longifolia, varje vår stirrar jag på dem och måste tänka länge länge för att komma ihåg dess namn. Häromdagen gick vi förbi en grässluttning vit som om någon hade brett ut ett lakan eller en slöja täckt med denna blomma. Många gånger under de här veckorna i april-maj tänker jag på vår store vetenskapsman Carl von Linné som sorterade våra blommor och gav dem namn. Det har roat mig i alla år att läsa om det och till och med lära mig om våra blommor. Jag minns att min dotter sa till mig en gång att fåglarna var mycket mer intressanta än ”mina tråkiga blommor”. Jag förklarade för henne att blommorna inte flög iväg medan jag tog fram min florabok och kunde leta efter information om blomman i boken. De bara stod där och blommade och väntade och jag kunde njuta av dem. Nuförtiden har jag ingen bok när jag går på promenad, jag måste lita på mitt minne. Och jag måste erkänna att vissa dagar kommer jag hem med en bild i mobilen redo för ett försök att leta upp dess namn i boken. Det förefaller mig mer och mer att det finns något som heter ”glömme-bok. En norsk man lärde mig att lägga in saker i den boken när vi hade spelat en dålig turnering i bridge. Den här imaginära boken borde vara en tung bok vid det här laget, men jag må säga att jag kan bära den. Än så länge.

Ibland är vårt minne kort. Idag ringde jag ett videosamtal till min svägerska. Hon har blivit så trevlig att prata med sedan hon fick sina hörapparater i somras. Vårt samtal har blivit lättare och vi behöver inte upprepa allting hela tiden. När vi började samtalet satte hon just en kastrull på spisen för att koka några ägg till frukost. Samtalet flöt på hon höll också sin telefon i handen så jag behövde inte bli lagd på hennes bord och stirra upp i hennes tak, eller ännu värre, det blir svart och hon har lagt telefonen upp och ner någonstans och fortsätter prata. Idag följde jag med henne runt i lägenheten, vi pratade och hon hällde vatten i diskhon med intensionen att diska senare. Efter ett tag såg jag henne sitta i sin gungstol och jag visste då att hon satt sig framför sin tv. Jag brukar få åksjuka när hon sitter i den där stolen och vi pratar via videosamtal. Jag frågade henne hur länge hennes ägg måste koka och jisses så snabb den gamla tjejen blev. Jag tvivlar på att äggen var dåliga, bara väldigt well done. Berättelsen om dessa ägg kommer förhoppningsvis att läggas in i glömme-boken.

Almost a year has gone since we gave away our car to our daughter and son in law. They were happy because they had decided to look for a newer car, their own had started to have some age ailments. And I asked them if they were interested to take care of our rather good car. My husband was disappointed when he at first felt not approved as a driver anymore, but l asked him how much we had driven last years. Since we moved into town with buses near, we had some month not drove at all. And the expense with garage, insurance and taxes was high. Without driving at all… finally he accepted even if he sometimes missed the freedom having a car. 

He started to sneak peek at the small Fiat 500, and with a dreaming look he used to speak about it. When l said: Well buy one but never blame me for the decision. It was out of question buying a car again.

Yesterday when we went to buy flowers for our balcony, we had to go by bus and train. He complained about how to handle the shopping. Ok, l said, we may call our son and ask for assistans to bring home the flowers. Oh no….he said we will manage it on our own! It has become a code of honour, not scream for help as soon as it became a little awkward. So we made it as we had planens.

Our bus had stopped at a traffic light, suddenly l saw the spouse stretch his neck and stared out of the bus window. He was very concentrated and l heard his breathing, something had happened, but what? He asked me to hurry and look what he had found. 

There just beside our bus stood a little Fiat 500, his favourite. But this one hade a make up with eyelashes and the car had turned to a desirable boy toy. I laughed a lot and offered him to buy one, he looked a bit bothered as if I was making fun of him. 

No we aren’t any new car owners but admit he has a good taste for beauties. And today we have flowers on our balcony,really nice flowers. 

Här är svenskan

Nästan ett år har gått sedan vi gav bort vår bil till vår dotter och svärson. De var glada för att de hade bestämt sig för att leta efter en nyare bil, deras egen hade börjat få lite ålderskrämpor. Och jag frågade dem om de var intresserade av att ta hand om vår ganska hyfsade bil. Min man blev besviken när han först kände sig ”icke godkänd” som förare längre, men jag frågade honom hur mycket vi hade kört sista åren. Eftersom vi flyttade in till stan med bussar i närheten hade vi någon månad inte kört alls. Och utgiften med garage, försäkringar och skatter var höga. Utan att köra alls… äntligen accepterade han även om han ibland saknade friheten att ha en bil.

Han började smygtitta på den lilla Fiat 500, och med en drömmande blick brukade han prata om den lilla. När jag sa:Köp en men skyll aldrig på mig för det beslutet. Men det var uteslutet att köpa en bil igen.

Igår när vi åkte och köpte blommor till vår balkong fick vi åka buss och tåg. Han klagade lite på hur han skulle hantera shoppingen. Ok, sa jag, vi kan ringa vår son och be om assistans för att få hem blommorna. Åh nej…sa han, vi kommer att klara det på egen hand! Det har blivit en hederskodex, inte ropa på hjälp så fort det blev lite jobbigt. Så vi fixade det som vi hade planerat.

Vår buss hade stannat vid ett trafikljus, plötsligt såg jag maken sträcka på nacken och stirra ut genom bussfönstret. Han var väldigt koncentrerad och jag hörde hans andning, något hade hänt, men vad? Han bad mig snabba mig  för att se vad han hittat.

Där precis bredvid vår buss stod en liten Fiat 500, hans favorit. Men den här hade en make up med ögonfransar och bilen hade blivit en åtråvärd pojkleksak. Jag skrattade och erbjöd honom att köpa en, han såg lite besvärad ut som om jag gjorde narr av honom.

Nej, vi är inga nya bilägare men erkänn att han har en god smak för skönheter. Och idag har vi blommor på vår balkong, riktigt fina blommor.

I will type some lines about April weather. It seems to be the month which never can decide if the winter will remain or we approach toward spring. A fortnight ago we had planned for a walk in a beautiful parks in town. Away to the bus and after a while, when the bus passed by the forest we saw between the trees as if there was snow drifts all over the ground. We realised this very early date in  beginning of April the ground was full off white snips, one sign of spring in my head. I remember about 40 years ago, when we were going to celebrate my nephew on his birthday, the 8th of April, I tried to to pick a bouquet of coltsfoot to hand over to him on his birthday. The first time when I did so, he looked a bit embarrassed, but after some years he connected this little bouquet with his very own day. And I still remember some of the years, it was difficult to find any flowers for him. It was still snow in the ditches, but most times I managed to find them for him. 

This year there were no coltsfoot anymore, they were gone by that day. This year if I was going to celebrate him, I had been able to pick a huge bouquet of white snips. 

We stepped off the bus next bus stop, and took a walk through the forest looked at the flowers and listened to the birds. , some of the earliest migrating birds had arrived to our country. I must confess, I’m not sure if I am happy for early spring, or if I am sad for this mysterious kind of weather changes?

I started to say I was going to try to type some lines, I am trying to type with help by Tessa my assistant who types what I speak, so here I sit in the dark and speak English to myself. It is a good test if my pronunciation works out and Tessa understand what I say. So far I can tell you it is okay with my language, I don’t know if it depends on Tessa or me, but it seems to be easier to type with an English version of assistant. When I use the Swedish “Siri”, I think she had some problem with my dialect, this southern Swedish dialect I am speaking. It is not because I am bragging about my English, I think it’s rather because of my devices and Artificial Intelligence are better developed than the Swedish production. 

Probably I never will get to know why it is easier to use this assistant when I write in English than when I write in Swedish. But a very funny way to play with my devices and explore this help which I needed even more some years ago when I lost my sight. Nowadays I get treatment in my eye every second month, so I have regained the ability to see, even if it is not as clear as it use to be. I can’t see the right colours, blue colour is almost all gone, and I know many of the colours isn’t the same as it used to be. It can’t help, sometimes I am a bit sad because the memory of the colours is gone too. Some memories of the colour I saved by heart, for example the yellow coltsfoot I picked for my nephew at his birthday when he was a little kid. That yellow a very intense yellow flower I couldn’t find if it was a cloudy day, becausethe flowers close when the sun didn’t shine. Just found it when the sun shone, and I can still remember the warmth from the sunshine in my neck when I picked them, which helps me to remember that specific yellow flower. By now this little boy is a middle aged man, and I don’t think he remembers this little flower as I associate with this man. 

Today Sunday the sun shone, we saw at the thermometer it was rather chilly after all, but we decided to take a walk and have our afternoon coffee in some sunny park somewhere. We went by bus to a part of town we never had visited before. But we found a path along a creek behind some area we were curious about. Every week we pass by when we have made our shopping. And both of us didn’t know what a nice little hiking trail there was in our city. Surprised we found another part of town to explore. But today late April we needed our mittens. We got cold hands and fingers, and when we served our coffee at a bench where the sun gave us warmth, we wrapped our hands around the coffee cup. When we went back at home by bus, I told my husband how glad I was having found this “new” destination for walks. I had also shook off the frustration I got when I read the weekly letter from my senior club just before we left home. They told they were sorry about a meeting next week which were announced as a theme day and with a small meal afterwards. Appreciated by many members, many of them living alone. People in our age often are alone, widowed or divorced. And this event with a small meal and a glass of wine they’re looking forward to. Now the weekly letter told us a member had noticed this club didn’t have any allowance to serve alcohol!! He had even contacted the municipality and asked if the senior club were allowed to serve wine. 

I haven’t been at any of this meetings yet, but I felt upset someone had made this effort to stop the serving of alcohol! It must be a lot more serious criminal things, to get taking care of in our society, than this little illegal acts committed by my senior friends. But still I feel a bit annoyed about some people can bear to be so assertive and impertinent. Members in this club are all seniors and orphans, but I think they don’t need anyone taking responsibility for their behaviour anymore. Most of them may decide if they are getting ready to committ such a crime themselves.

 After all I am happy I don’t meet the member today who has reported it, because I probably had argued with him and defended an criminal act. Made myself a bad citizen.

Här är svenskan

Jag ska skriva några rader om aprilvädret. Det verkar vara månaden som aldrig kan bestämma sig om vintern blir kvar eller om vi närmar oss våren. För två veckor sedan hade vi planerat en promenad i en vacker park i stan. Iväg till bussen och efter en stund, när bussen passerade förbi skogen såg vi mellan träden som om det låg snödrivor över hela marken. Vi insåg då att detta mycket tidiga datum i början av april, att marken var full av vitsippor, ett av vårens tecken enligt mig. Jag minns för ungefär 40 år sedan, när vi skulle fira min systerson på hans födelsedag, den 8 april, försökte jag plocka en bukett tussilago att överräcka till honom på hans födelsedag. Första gången jag gjorde det såg han lite generad ut, men efter några år kopplade han den där lilla buketten till sin alldeles egna dag. Och jag minns fortfarande några av åren, det var svårt att hitta några blommor till honom. Det var fortfarande snö i dikena, men de flesta gångerna lyckades jag hitta dem. I år fanns det ingen tussilago längre, de var borta på hans dag. I år om jag skulle fira honom hade jag kunnat plocka en enorm bukett vitsippor.

Vi klev av bussen nästa busshållplats och tog en promenad genom skogen och tittade på blommorna och lyssnade på fåglarna, några av de tidigaste flyttfåglarna hade anlänt till vårt land. Jag måste erkänna, jag är inte säker på om jag är glad över den tidiga våren eller om jag är ledsen över dessa mystiska väderleksförändringar?

Jag började säga att jag skulle försöka skriva några rader, jag försöker skriva med hjälp av Tessa min assistent som skriver vad jag pratar, så här sitter jag i mörkret och pratar engelska med mig själv. Det är ett bra test om mitt uttal fungerar och Tessa förstår vad jag säger. Än så länge kan jag säga att det är okej med mitt språk, jag vet inte om det beror på Tessa eller mig, men det verkar vara lättare att skriva med en engelsk version av assistans. När jag använder svenska ”Siri” tror jag att hon hade problem med min dialekt, den här skånska dialekt jag pratar. Det är inte för att jag skryter om min engelska, jag tror att det snarare beror på att mina datorenheter och artificiell intelligens är bättre utvecklade än den svenska produktionen.

Jag kommer nog aldrig att få veta varför det är lättare att använda den här assistenten när jag skriver på engelska än när jag skriver på svenska. Men ett väldigt roligt sätt att leka med mina datorer och utforska den här hjälpen som jag behövde ännu mer för några år sedan när jag tappade synen. Numera får jag behandling i ögat varannan månad så jag har fått tillbaka synförmågan även om den inte är så tydlig som den brukade vara. Jag kan inte se de rätta färgerna, blå färg är nästan helt borta, och jag vet att många av färgerna inte är samma som de brukade vara. Det kan inte hjälpas, ibland är jag lite ledsen eftersom minnet av färgerna också är borta. Några minnen av färgen har jag sparat i mitt hjärta, till exempel den gula tussilagon jag plockade till min systerson på hans födelsedag när han var liten. Den där gula, väldigt intensiva, gula blomman kunde jag inte hitta om det var en molnig dag, eftersom blommorna stänger när solen inte skiner. Hittade dem lättare när solen sken, och jag kan fortfarande minnas värmen från solskenet i nacken när jag plockade dem, vilket hjälper mig att komma ihåg den där specifika gula blomman. Vid det här laget är den här lilla pojken en medelålders man, och jag tror inte att han kommer ihåg den här blomman då jag träffar honom.

Idag söndag sken solen, vi såg på termometern att det trots allt var ganska kyligt, men vi bestämde oss för att ta en promenad och ta vårt eftermiddagsfika i någon solig park någonstans. Vi åkte buss till en del av stan som vi aldrig hade besökt förut. Vi hittade en stig vi blev nyfikna på, längs en bäck bakom ett villaområde. Varje vecka åker vi förbi här, när vi har handlat. Ingen av oss visste vilken fin liten vandringsled det fanns gömd i vår stad. Förvånade hittade vi en ny del av staden att utforska. Men idag sent i april behövde vi våra vantar. Vi fick kalla händer och fingrar, och när vi serverade vårt kaffe vid en bänk där solen gav oss värme, virade vi händerna runt kaffekoppen. Då vi åkte hem med bussen berättade jag för maken hur glad jag var att ha hittat denna ”nya” destination för promenader. Jag hade även skakat av mig frustrationen jag fick när jag läste veckobrevet från min seniorklubb, strax innan vi for hemifrån. De var ledsna att berätta att de vid ett möte nästa vecka som utlyste ett föredrag plus en liten måltid efteråt skulle bli utan den servering de utlyst. Uppskattad av många medlemmar, många av dem bor ensamma. Människor i vår ålder är ofta ensamma, änkor, änklingar eller skilda. Och detta evenemang med en liten måltid och ett glas vin ser de verkligen fram emot. Nu berättade veckobrevet för oss att en medlem hade noterat att den här klubben inte hade någon tillstånd att servera alkohol!! Hen hade till och med kontaktat kommunen och frågat om seniorklubben fick servera vin.

Jag har inte varit på något av dessa möten ännu, men jag kände mig upprörd över att någon hade ansträngt sig så för att de skulle sluta servera ett glas vin! Det måste finnas mycket allvarligare brottsliga saker att ta hand om i vårt samhälle, än dessa små olagliga handlingar begångna av mina gamla vänner. Ändå känner jag mig lite irriterad över att vissa människor kan orka med att vara så påstridiga och impertinenta. Medlemmar i den här klubben är alla seniorer och föräldralösa, men jag tror att de inte behöver någon som tar ansvar för deras handlingar längre. Även om de visar sig vara illegala på detta sätt. 

Jag är trots allt glad att jag inte träffar medlemmen idag som har anmält det, för jag hade förmodligen bråkat med honom och försvarat en brottslig handling. Och därmed gjort mig själv till en dålig medborgare.