Jönssonminnen.se

Var är vi nu och reser? Jo efter sommarens eskapader beslöt vi oss för en tripp upp till stugan i Lappland. Men resan med bil som vi farit så många gånger får vara färdig för vår del. Det är alldeles för långa avstånd för våra gamla kroppar och sinnen. Det fick bli en flygresa till Umeå där vi kunde få tag på en bil till överkomlig hyreskostnad. 

Fy fy för flyg, tänker många och onekligen känns det lite skämmigt att två vuxna människor inte tänker mer miljövänligt. Jag är medveten om vad vi slösar med vår värld. Men det är inte oftare att vi tar iväg med flyg än att det är svårt med alla dessa nymodigheter som dyker upp i samband med sådant resande. De tåg och bussar som vi nyttjat flitigt de senaste somrarna i Skåne kan vi riktigt bra både vad det gäller olika linjer och deras linjenummer. Vi vet hyfsat när nästa avgår om vi skulle missa tidsmässigt vid buss- eller tågbyte. Men flyget, det är som om det är nyuppfunnet allting runt det. 

Först söker man biljetter på nätet, reserverar och betalar utan att man har någon mänsklig kontakt. Biljetterna kommer via mail och man kan antingen ha dem kvar i sin brevlåda i mobilen eller som vi gör, skriva ut dem på papper. Det är liksom lite mer ”på riktigt” anser vi om vi har dem på pränt på ett papper, dit vi kan gå och enkelt kolla avgångs- och ankomst-tider. Dessa operationer gör jag inte utan att ha sonen med på telefon eller via SMS. Lugnande lotsar han mig genom sida för sida och slutligen gratulerar mig att jag genomfört denna krångliga procedur alldeles själv. 

Kontakten med firman vi hyr bil hos, skötte jag faktiskt själv. De hade en gammaldags kundservice där man möttes av en kvinna som lyssnade på mina önskemål. Alltså en riktig vettig kontakt. Inga ängsliga knapptryck som man sällan törs lita på. Det var visserligen flera veckor, ja till och med cirka två månader tills vi skulle dyka upp i Norrland, men jag ville ha klart med logistiken. Att vara ute i god tid är viktigt för min del. Ska man ge sig iväg, två gamlingar som vi, vill vi ha allt tryggt nedskrivet på papper, restider vart vi vänder oss med våra önskemål om kommunikation o.s.v. En glad norrländska garanterade oss att det skulle finnas en bil att avhämta ankomstdagen då vårt flyg landade. Jag blev ombedd att ringa några dagar före vår ankomst för att checka upp att allt fungerade för oss båda. En sak som man inte bör ta för givet i tider som dessa. Levde vi fortfarande, fanns firman kvar? Allt kan hända. 

Tre dagar innan avresa ringde jag bilfirman och fick tala med samma dam som tidigare. Nu hade det uppstått problem, som hon inte tänkt på vid vår tidigare kontakt. De hade sommartidsöppet på firman, vilket innebar att de stänger klockan 17.00. Men vårt plan landar inte förrän 17.30! Jaha, vad göra? Kvinnan i kundtjänst startade sin semester samma dag som vi anlände Norrland så även om hon var vänligheten personifierad, borde vi inte fjäska och lirka med henne. Men hon bad om några timmars respit för ”att tänka”. Bad mig återkomma senare samma dag. 

Nu har jag inte tålamod att bara sitta och vänta några timmar på att andra ska lösa mina bekymmer. Telefonerade till makens systerdotter för att höra var hon hade sina ”småjäntor” som i skrivande stund börjar närma sig 30 år. En av dem befann sig i Umeå, och ett SMS till henne blev mycket positivt. Om allt var okej för bilfirman att en ortens kvinna hämtade en bil till oss så fixade denna släkting det för oss. Jag återvände efter den stipulerade ”tänk-tiden”, för att mötas av en kvinna som glatt berättade att hon löst problemet för oss, genom att avbryta sin semester för några timmar och möta oss på flygplatsen med bilen! Jag kontrade med att jag inte suttit ”göralös” utan fått en bilhämtare om det lät sig göras. Det var inga problem för dem. Så lill-jäntan fick ett SMS att hon kunde ta sig till firman måndag och hämta en bil till oss. 

Denna kommunikation sköttes mycket via telefon, men jag kunde inte låta bli att glädjas över tekniken som låg till grund för dessa kontakter. Men de kontakter vi hade med flygbolaget var mycket mer opersonliga. Söndagseftermiddag pep min mobiltelefon att jag hade post. Jag kollade och det var ett besked att jag kunde checka in på flyget från och med nu! Vadå checka in? Jag satt ju kvar hemma i soffan och skulle inte iväg förrän dagen därpå. Lite ängsligt sms-ade jag sonen och frågade om det är så det går till nuförtiden? Att man checkar in från soffhörnet någon dag i förväg? Om planet störtar och jag har försovit mej, räknas jag till de omkomna eller väntar planet på mig tills jag dyker upp? Har den moderna tekniken tagit med sådana eventualiteter i beräkningen? Jag fegade några timmar, då det dök upp ett nytt mail som sade att det det gick att checka in nu. Jaså, tekniken hade koll på om man var på alerten efter två timmar, och om vi inte checkat in påminde oss om detta. Men nej, detta var en ny incheckning för flyget mellan Stockholm och Umeå. Fascinerade satt vi och tittade på maskinerna som skötte om vår resa. Slutligen bestämde jag mig för att försöka, men fegt gav jag maken i uppdrag att ta hand om det. Han har mycket mer tålamod att sitta och skärskåda varje text, fundera vad det kan betyda. Efter några minuter kom han och visade att vi hade våra boarding-card i respektive mobiler. Jaha, det verkade ju enkelt. Men jag bad inte om vidare beskrivning hur han gjort. Det hade tagit längre tid att berätta och lyssna på, än det tog för honom att fixa det. Inte utan att jag funderade om all personal var ”bortsparad” med denna moderna teknik. Fanns det kabinpersonal på flyget? Och framförallt, FANNS DET PILOTER ombord, eller sköttes det via nätet det också? 

Skjuts till flyget hade sonen lovat oss, och han kände nog av vår illa dolda ängslan då vi lätt gnällande frågade om han trodde vi betalt för extrabagaget både tur och retur. Leende sa han att han skulle följa med in och göra den incheckningen av väskan som vi fick skicka med som incheckat. Vi stod vid de maskineri där vi lärt oss sedan tidigare resor att man gör sin incheckning, skrev in de koder vi fått och ut kom en rejäl remsa som klistrades på väskhandtaget. Sonen frågade om vi ville ha våra boardingkort i pappersvarianten också? Oh ja! Givetvis! Två stycken passerkort spottades ut av maskinen och vi började känna oss smått bekväma. Sonen blev ivägskickad med löfte från oss att vi skulle NOG klara av resten själv. 

En snabb koll med maken, har vi läget under kontroll? Ja det trodde vi. Traskade bort mot säkerhetskontrollen, öppnade våra kabinväskor och fiskade fram necessären. Vidare mot den grind där man var tvungen att scanna sitt boardingkort för att passera in. Jag slank in efter att noga studerat vilket håll man skulle vända QR-koden då medpassageraren framför mig världsvant tog sig förbi det hindret. Stolt sneglade jag bakåt mot maken som stod och kämpade med sitt kort. Ingen succé! Jag stannade och inväntade honom, men såg bara en frustrerad man som kämpade med att försöka vända papperet på rätt håll. Visst lät han lite irriterad av att inte klara en så enkel operation som att hålla en papperslapp på rätt håll. Han stod lite frågande hur jag kommit in, han hade fått kortet med mitt namn på! Lite oförstående tittade vi på varandra, jag hade ett kort med mitt namn på också! Hade vi råkat ut för en maskin som gjorde fel? Eller var det sonen som klickat fel då han fixade det till oss. Maken läste än en gång vad som stod på hans kort, och det visade sig att det var mitt kort för boarding i Stockholm för vidare flyg till Umeå. Sonen hade varit nöjd med två kort, inte tänkt på att vi behövde två per man. 

Slutligen uppmanade jag honom att ta fram sin mobil och öppna sitt boarding card i den, och med en fnysning över min engelskspråkiga konversation visade han att han trots allt förstod min utrikiska. Aj aj, inga familjekonflikter på var sin sida om denna grind som bara kunde styras elektroniskt.  Mobilen grävdes fram ur hans ficka, leta upp den plats i mobilen där han hade sitt kort, lade an mot läsare och voilà! Nu öppnade sig grinden och han kunde snabbt komma över på min sida. En sak som jag blev vis var, att runt säkerheten fanns all personal precis som tidigare, om inte fler. Men helt noviser var vi inte. Upp med elektronisk utrustning i en back som går genom en röntgenapparat. Öppna necessären och vid en förfrågan om vätskor i bagaget säga nej. Säkerhetskontrollanten (de har falkögon) såg min lilla minitvålpump med cirka en matsked tvålrester och fiskade upp den och stoppade i en zip-plastpåse. Ursäkta mej, jag fattade aldrig vari den risken bestod. Min elektroniska klocka fick också en åktur i en plastback, tillsammans med min mobil och iPad. Fick en extra kontroll då jag skulle passera bågen med personkontroll. Jag blev slumpvis utvald att bli ”lyst” både här och där, men godkändes tydligen. Snabbt bort mot mina ägodelar som passerat deras röntgen, packade ihop dem och kollade hur det gick för maken. Han stod strax före bågen med ett stadigt nyp i sina byxor. Livremmen var i en plastback för röntgenresan. Mobil klocka och hans iPad likaså. Nu återstod bara att få honom förbi bågen. Piiiiip lät det i lokalen då han skulle passera. Ja ja, nycklarna också, gubbe lille. Upp med dem och bort i en plastback. Prova igen…. Piiiip! Vad var det nu då? Halsbandet runt halsen med kedja i stål, det som berättar att han har en blodförtunnande medicin. Av med den och ner i en plastback. In genom bågen igen och…..piiiip! Med en suck frågade kvinnan som skötte den kontrollen om han hade mer metall på dig. Nej det tror jag inte, sa maken och slog ett slag mot varje ficka i sina byxor. Men javisst ja, jag har en enhet till, mina ”vid behovsmediciner” i en gammal Läkerol-ask i metall. En ny plastback blev framtagen och han ombads att tömma alla sina fickor. Han fiskade upp några begagnade näsdukar, några kom-i-håg-lappar  och kvitton som han glömt sedan länge. Eukalyptustabletter att ha om han fick hosta, säkert tio stycken. En illa medfaren Läkerol-ask i papper, som läckte lite lösa tabletter. Marianne-mintkarameller är bra att ha vid resor, så ett tiotal av dessa fanns också. Om man blev energifattig tillfälligt. Här stod alltså en resvan man som tillbringat många timmar på tåg och bussar senaste månaden med Skånetrafikens sommarbiljett. Då behöver man vara rustad. Reservförrådet var inte uppdaterat sista dagarna. Slutligen blev han släppt igenom och slapp någon kroppsvisitation, tur för honom. Högt och tydligt lät personalen kommentera med ett litet skratt att – här kommer dina karameller – då de farit genom röntgenapparaten,. Kanske det livar upp deras situation med förvirrade gamlingar lite då och då, istället för att hela tiden behöva vara på sin vakt mot allt terror- och våldshot som hänger över oss.  

Nu var allt frid och fröjd. Vi kände oss lugna och hade läget under kontroll. Våra tomma vattenflaskor plockades fram och vi kunde fylla dem med nytt vatten. Att maken var utan pappers-boardingkort fick bli en erfarenhet. Vi skulle nog hantera det. Ett litet sms skickades till lilljäntan skulle fixa bilen under dagen och allt var lugnt. 

Bordade planet och hittade våra platser. Slog oss ner efter att vårt handbagage stuvats in på de hyllor som verkar sluka allt möjligt, lite oroligt hade jag släppt mina gångstavar med en förhoppning att någon lång person skulle hjälpa mig att få tag i dem igen då vi landat. Kaffet ombord var faktiskt riktigt gott. Start och landning överlevde jag trots att jag är så rädd. Maken trivs i situationer som dessa, han gillar att flyga. Då vi landat i Stockholm behövde vi inte gå ut från flygplatsen och därmed slapp vi säkerhetskontrollen en gång till. I och för sig finns det ju vissa som behöver träna på detta moment.

Vi satt oss för att äta lite, jag hade varit ner till stan i Helsingborg före avresan och köpt ett par färdigbredda bullar, då vi inte visste hur vi skulle kunna få tag i något ätbart under dagen. Flygplatsserveringarna erbjuder ofta något ätbart men vi kanske inte skulle hinna att äta där. Det hade vi hunnit. Planet vi skulle vidare med var en halvtimme försenat då det landade från sin tidigare destination. Och då vi klivit på fick vi veta att de skulle invänta planet från Malmö. Tog ytterligare en halvtimme. Jag smsade vår bilupphämtare och förklarade läget, inga problem sa hon det fixar vi. Jag kände det norrländska lugnet i hennes svar, samma lugn som jag känt då bilfirmans dam erbjudit sej att bryta sin semester för att förvissa sig att vi skulle få tag i en bil. Detta skulle aldrig hänt i Skåne utan visst knorr!

Väl i Umeå fick vi överta en trevlig liten bil av jäntan som hade smitit från arbetet en kort stund för att ordna det till oss. Men vad ska man ha släkten till annars? Vi fick en liten varning av henne att bilen var helt självkörande. Låter ju bra sa vi, då behöver man kanske inte tanka den… och den var verkligen självkörande. Med hybriddrift var den tystare än en smygfis, lite förvirrande för oss gamlingar som växlar upp eller ner då vi hör på motorvarvet som styr förarens jobb. 

Ett snabbt besök inom på en ICA-affär för inköp av lite frukostmat till nästkommande dag. Sedan E12an västerut. Klockan hade nu hunnit bli sena kväll. Så då vi stannade till för ett snabbmål mat i Lycksele var klockan 21.30. Fram med kvällsmedicinerna och mitt insulin. Tänk att vi hade sådan koll på tiden trots många restimmar i kroppen. Vid Storuman började det vara besvärligt, det var så pass mörkt att det var svårkört. Vi beslöt oss för att stanna någon timme och invänta gryningen. Fällde bak stolarna och hittade en hyfsat bekväm ställning. Maken låste bilen, vi ville ju inte bli överraskade av något löst folk. Plötsligt undrade jag om bilen i samma ögonblick blev tjuvlarmad så att vi skulle utlösa något larm om vi rörde oss lite häftigt inne i bilen? Hur stänger man av ett eventuellt larm? Hur tankar man en bil som är tystare än en smygfis? Funderingarna dök upp allt eftersom tiden gick. I handskfacket fanns en instruktionsbok, aldrig uppackad. Jag dristade mig att dra av plasten och öppna paketet med instruktioner. Denna FM ”fucking manual” anser jag är ett måste då man sätter sig i en helt okänd bil.

Vid 02.00-tiden började vi känna att vi fått vila lite och beslöt oss för att fortsätta. Jag gjorde en uppskattning att vi skulle vara framme i stugan vid ca 04.00 om vi fick gryning inom närmsta timmen. Nu vet maken att jag är lite småtokig vad det gäller att räkna och bedöma. Allt alltid. Så han ifrågasatte inte vad jag sa om min tidsberäkning, just då. Men då vi närmade oss Tärnaby sa han att det såg ut som mina beräkningar stämde någorlunda. Jag vet inte om han resterande väg hem till stugan försökte köra så att jag skulle få rätt, men då vi körde in på stugutunet exakt klockan 04.00 noterade jag att det var en snygg bedömning av mig. Jag hade sagt att om vi klarade av att köra hem till klockan fyra kunde vi sova 5-6 timmar och ändå hinna med tisdagen som en vanlig dag. 

Jodå, tisdagen blev bra. Inköp av lite mat och uppackning av våra väskor. 

Nu är vi i vår kära stuga.

En gång i TVns barndom gavs ett program som kallades ”Sicken vicka”, som är ren och skär skånska för uttrycket ”en sådan vecka”. Ibland då man tänker tillbaks på senaste tidens händelser händer det att man förvånas över att man antingen hunnit med en hel del, eller motsatsen att man har fått anteckna en del nytt på ”To-do-listan”. Det som man föresatt sig hanns aldrig med, eller det lät sig inte göras av andra orsaker. Vidare kan man ibland förvåna sig själv med att det har hänt mycket, man har hunnit med mer än man tänkt sig hinna. Vädret lovade flera dagar med perfekt väder för vårt bussåkande i inledningen av veckan. 

Måndagen började med frukost tillsammans med en övernattande gäst. Trevligt. Då vi senare for till bridgen for gästen med för att dels fotografera den rad med blommande Katalpa som finns längs en gata där vi passerar med bussen varje gång vi åker till stan, d.v.s. s.g.s dagligen. Dessa exotiska träd är denna vecka 28-29 översållad med vita stora blommor som om man tittar in i dem liknar orkidéernas blommor, helt fantastiska. Sedan hade jag hänvisat gästen till var vi köper de där skorporna som vi har utsett till världens godaste skorpor. 

Vid ett flertal gånger smög jag upp mobilen under bridge-spelet för att titta efter ett eventuellt meddelande med bild på blomman. Eller besked att hon hittat skorporna. Vi hade ebb i vårt skorplager så efter bridgen for vi till butiken och fyllde på vårt förråd. Och på bussen hem fick jag bild på Katalpan OCH en bild på flera skorppåsar. Livet behöver inte vara mer invecklat, en påse skorpor och ett glas mjölk som mellanmål, eftermiddagsfika eller nattamat förgyller livet för en. Speciellt Katarinaskorpor Kvarnåsens kardemummaskorpor från Västerbotten. Nu kunde vi anse att måndagen var en lyckad dag, vi hade rester från söndagens smörgåstårta, så matlagningen var enkel. Bara duka och äta. Gästen hade fått rester till lunch så det var mycket bra storlek på hela anrättningen.

Under söndagens samkväm hade samtalet rört sig en del om vår sommarbiljett, om hur mycket som var planlagda resor och hur mycket som bestod i spontanresor. Mina inköp av garn i grannstäderna i Skåne kom också på tal. Svärdottern berättade att hon talat med en kollega om stickning, och dennes mamma stickade på beställning. Var det kanske ett litet tips till mig att sticka på beställning? Men framförallt ville svärdottern tipsa mej om en garnbutik i Malmö med kvalitetsgarner och bra service. Intressant! Men jag ville ju ha tipset nu! Snabbt! Medan jag fortfarande har en sommarbiljett och åker länet runt utan ytterligare kostnad än den som redan är erlagd. Mobilen smögs fram och en kommunikation med kollegan som skulle fråga sin mamma vad det var för en garnbutik som rekommenderades. Jag hade berättat att jag brukade rekommendera en butik i Lund. Och efter en stund fick jag veta att denna Malmö-kvinna som alltså stickade på beställning även hon hade Lundabutiken som sin leverantör! Alltså ingen ”bra” butik längre i Malmö. 

Tisdagen lovade hyfsat väder, kanske lite regn-skvitter men bara lite. Jag ville åka ner till Landskrona för att inhandla lite material till något handarbete. Min väst var färdigstickad, så jag var göralös. Några överblivna härvor garn fick följa med ner till butiken för att undersöka om man kunde byta till sig nytt material. Jodå det var inga problem att byta garn mot garn. Så i all hast fick maken veta att jag skulle sticka en väst till, i hans storlek och lämplig färg. Nöjd med mina inköp satte vi oss på bussen mot Helsingborgs igen. Tanken att kliva av vid vårt ICA på Råå ändrades då vi kom ihåg att vi hade en rejäl bit av tårtan jag önskat mig. Svärdottern hade agerat konditor till festen. Så hem för en kopp kaffe och avnjuta denna speciella tårta som jag kanske smakar för sista gången i mitt liv. Veckoinköpen av matvaror gjorde vi efter kaffestunden.

Onsdagen hade jag knappt tid att tänka på resor, med så mycket nya handarbeten som låg och väntade. Men framåt eftermiddagen började maken tycka jag var tråkig. Han föreslog att vi skulle prova att åka regionbussen vi har härute på ”vår” hållplats, åka den till dess slutdestination och se vart vi hamnar sedan. Ok, det blir regniga dagar då jag kan sticka och brodera. Så snabbt ner med en liten kaffeskvätt i en termos, på med sandalerna och iväg. Vi kom till Jonstorp. Därifrån kunde vi välja Höganäs, Ängelholm eller tillbaka hem igen. Vi tog Ängelholm. Kaffestund med en muffins på en skuggig plats nere vid stationen, medan vi funderade vart vi skulle fara vidare. Ska vi ge Örkelljunga en chans till undrade jag? Där vi var i begynnelsen av vår sommarbiljettsperiod. Där det regnade och var ganska ogästvänligt. Ok, vi far dit. 

En regionbussar mot Örkelljunga med byte i Östra Ljungby gjorde att vi fick se nejder vi inte besökt på årtionden. Där var den lilla fabriken där man kan köpa vaxkakor i Skälderhus. Maken frågade om Ekebo dansbanan finns kvar. Det vet jag faktiskt inte, jag har aldrig varit dit så jag känner inget behov av att veta om den finns kvar eller inte. Undrar om min odansante make varit dit ofta i sitt ungkarlsliv? Men trevligt att åka längs väg tretton, längesen sist. I Östra Ljungby bytte vi till buss mot Örkelljunga. Denna gång var den orten lite mer gästvänlig. Men bara lite. Regnet fanns inte denna gång. Om man inte vet vart man skall gå på orten finns inga varken skyltar eller någon information om orten i närheten av busstation. En liten oansenlig skylt med ”bibliotek” pekar lite västsydväst bort från bussarna. Men ingen byggnad inom synhåll som ser ut att innehålla någon offentlig inrättning. Turistbyrå kan ju också vara ett intressant ämne att ha på en skylt, eller….? Då vi för dagen bara var ute för att åka buss ville vi bevaka vår chans att sitta på övre däck och helst främst ville vi inte lämna vår plats. Men en och en kunde vi ju strosa runt lite och se vad detta centrum innehöll. Vi fick platserna som vi önskade. Och vi fick se sträckan en vacker dag. Sol och lagom värme. Plus i kanten för den bussturen. 

Torsdagen var planlagd från vänner till oss, som sa att vi skulle hämtas på stationen 12.48 i Förslöv. Skönt att få en färdig plan för hur vi ska färdas. En trevlig eftermiddag ned lunch , bridgespel och kaffepaus. Tårta idag igen, men jag offrar mig så gärna för sådana godsaker. Då vi skulle åka hem igen var det två avgångar inställda pågatåg så vårt värdfolk höll på att inte bli av med oss. Men vi kom hem, och som vanligt hade vi perfekt väder för dagens aktiviteter. Det blev ingen sightseeing som kanske var planerat från början, men då vi alla är inbitna kortspelare glömde vi tiden.

Fredagen var frissan inbokad. Vi måste hyfsa till oss innan vi far till Norrland. Fot- och hårvård behöver vi hjälp med. Det emellan sköter vi fortfarande själv. Diskussion om hur jag tänkte göra med tangentbordet till min iPad kom upp. Det har den senaste månaden krånglat och varit svårt att använda. Det tappar kontakten med paddan, för att få ny kontakt efter en stund. Inte alltid jag uppmärksammar att det fallerar utan jag fattas en halv mening ibland. Eller två halva ord sammanskrivna till någon konstig rappakalja. Jag har helt sonika snott makens tangentbord och han har sett hur mitt strular. Han använder det inte så ofta, men sett att det var irriterande med sin opålitliga funktion. Ska du prova på Janssondata undrade maken? Men nästan 5.000:- kronor gjorde att jag tvekade. Tangentbordet som har lagt av är köpt i november -22. Jag tycker det är mycket pengar för en sak som håller ett och etthalvt år. Jag föreslog att vi skulle vända oss till Apple store i Malmö, nu då vi fortfarande har sommarbiljett. 

Så vi for hem och packade ner iPaden med tangentbord och kvittot på inköpet. Hoppades på att få lite rabatt på ett nytt. Nu fick vi testa hur vi snabbt tar oss hemifrån ner på det stora köpcentra i södra Malmö. En liten termos med en skvätt kaffe fick sällskapa iPaden i ryggsäcken. 

Då man kliver in i dessa affärer finns inga kölappssystem. Där är alltid mer personal än där är kunder! Inte konstigt att deras varor är dyra. Jag sa till maken att om vi kliver in över tröskeln och ställer oss och ser lite dumma ut (det behöver vi inte vara skådespelare för att se ut som i dessa butiker) så dröjer det inte en hel minut förrän någon dyker upp och frågar vad de kan hjälpa oss med! Och jodå, jag fick rätt. Mitt ärende presenterades och jag blev ombedd att vänta 20 minuter för en träff med en tekniker som skulle hjälpa mig. Då jag kommit för att få någon sorts hjälp, inte bara bli pådyvlad en ny vara, ansåg jag att vänta en stund var inga bekymmer för mig. Teknikern undersökte tangentbordet, insåg snart dess brister. Frågade lite olika frågor om jag hanterat det ovarsamt eller något, men då han inspekterade både iPaden och tangentbordet såg han förmodligen att jag använder mina deviser men endast med normal hantering, ingen ovarsamhet.

En sådan tur att jag inte uppsökte Mac-butiken i stan utan tog mig till Malmö. Jag fick löfte om att hämta ut ett nytt tangentbord nästa vecka, de hade inget hemma för dagen. Och tursamt att jag beslutade mig för att ta itu med detta medan jag fortfarande har gällande sommarbiljett. 

Hur många mil jag åkt denna vecka kors och tvärs genom Skåne har jag inte räknat. 

Nästa vecka blir vi tvungna att kontrollera om bönderna har börjat skörda sin säd, det börjar närma sig Olof, och han bör ge kaka då Erik gav ax väldigt tydligt. Om bönderna har tur håller fruntimren tätt några dagar till.

Hur har vi det nu med våra sommarbiljetter? Onekligen känns det lite mer tillåtet att ta en paus mellan resdagarna. Vi har haft en resa till Malmö för att försöka hitta de där glasen vi varit på jakt efter. Den resan blev av med lite förbehåll om vi skulle drabbas av regn. Men det såg lugnt ut. Första butiken av de tre som vi hade som målsättning att titta i, hade inte de glasen. Biträdet upplyste om att närmsta butik som hade dem o lager var butiken i Piteå. Hjälp! Så långt sträcker sig inte våra sommarbiljetter. Men även i denna butik, precis som i Helsingborg,  blev vi informerade att glasen går att köpa i deras nätbutik. Jag berättade för biträdet att jag var ytterst misstänksam att köpa glas på nätet. Fick då veta att man kunde gå till närmsta butik och reklamera om de skadats i leveransen. Varför kan man inte ta hem varorna till ”min” butik då, undrade jag? Fick svaret att jag kunde köpa över nätet och få dem levererade till den butik jag önskar. Vadå service-minded? 

För tillfället är glasen lagda på is. En riktig åskskur efter besöket i butiken fick oss att ta en buss ner till stationen och fara hem. Kan man göra då man har biljett så man kan åka nästa dag, eller nästa igen….

Söndagen sistlidna helg var solig men blåsig. Maken föreslog en tåg- och bussrunda i Skåne. Han vet att jag inte är svårflörtad vad det gäller att åka tåg och buss. Det tog inte många minuter förrän jag stod resklar, efter att ha laddat våra termosar och brett några ostmackor. 

Skåneexpressen som går mellan Malmö och Kristianstad är jag förtjust i. Den går längs vägar som vi aldrig har farit naturligt längs då vi varit Skåne runt och både orienterat och varit på våra exkursioner med fågel- och blomstudier. Den liksom kryssar de vägar vi farit då vi varit Skåne runt. 

Så ner till Malmö med Öresundståget. Klev på expressen efter några som förmodligen också turistade. De hann sno åt sig de där lyxplatserna på övre däck och längst fram. Men vi fick ett par perfekta platser där vi kunde duka upp vår medhavda lunch. Satt och kollade av hur åkrarna med säd klarat regnet. Man blir både lite agrar och geolog då man sitter och tittar på vårt vackra landskap. Resan tar ungefär 2 timmar. 

Väl i Kristianstad gjorde vi ändring i vår resplan. Vi for inte mot Hässleholm och hemmet. Vi beslöt att fara på Kiviks marknad! Så med 3ans buss ner mot Simrishamn passerade vi än en gång Brösarps backar detta år. Jag är så fascinerad av denna skiftande natur. Jag känner mina danska rötter när jag börjar humma på: ”det bukter sej i bakke dal, det heder gamle Danmark” för det är så det ser ut. Böljande långdragna dalar med hedlandskap. Jag kan tänka mig att skottarna känner sig som hemma också, i dessa trädlösa dalar. Avslutningen på Linderödsåsen säger maken som är bättre på geografin än jag är. 

Vi var beredda på att det kanske skulle vara trafikbesvär vid marknaden. Men inga bilköer som gjorde framkomsten besvärlig. Sist vi var på Kiviks marknad satt vi i bilkö i timmar. Men det var på 60-talet. Leende tittade vi på varandra och konstaterade att vi kunde säga att vi varit på Kiviks marknad. Men att kliva av och strosa runt bland allt tingeltangel hade vi inget behov av. Så vidare söderut. Efter en och enhalv timme körde bussen in i Simrishamn. Jag slutar aldrig att förvåna mig över denna infart norrifrån. Den är besatt med smågatsten, flera kilometer! Alltså inte storgatsten!! Utan dessa som Camilla Läckberg beskriver som tvåöringar i sin bok Stenhuggaren. Och trots tung trafik dagligen är gatorna släta och jämna.  Vilka stensättare kan göra sådant nuförtiden?  

Buss nummer 5 som går till Lund stod startklar på station då vi nådde Simrishamn. 

Nu blev vi medvetna att vi var i marknadstider. Bussen blev överfull och det var folk som fick stå och åka den 1tim 32 minuter som resan mot Lund varade. I Tomelilla anslöt fler passagerare och jag såg att de hade ”åk-armband” på sig. Det stod Tomelilla på armbandet så det var troligen något tivoli med förlustelser i denna kommun också. Vår sista kaffeskvätt med en muffins avnjöts på denna resa. Vi är riktiga gottegrisar.?

Då vi anlände Lund hade vi olika valalternativ. Pågatåg eller Öresundståg? Eftersom vår dag hade varat nästan en hel arbetsdag tog vi första bästa anslutning. Pågatågen över Landskrona. Längsta tiden att vänta på en anslutning fann vi i Helsingborg. 14 minuter fick vi vänta på 3an. Väl hemma var det skönt att vi hade färdig middag. Bara in i mikrovågsugnen. Ingen av oss orkade att stå vid spisen efter den rundan.

En dag vila från resandet. Bridge på klubben på måndagen. Själen ska ju hinna komma ikapp den också. Tisdagen är vår shoppingdag så det fick ombesörjas. 

Onsdagen vaknade jag tidigt och vädret såg lovande ut. Nu skulle gubben min få se på Lunds domkyrka, med det fantastiska astronomiska uret, och givetvis jätten Finn. 

Vi var i god tid före tolvslaget så vi fick sittplats på första parkett. Min syn fixar inte det där ljuset, men jag kom på att man kan googla där man sitter i kyrkan. På Google finns en ypperlig beskrivning av uret och dess funktioner. När guiden kom och berättade om uret och dess historia hade jag redan hunnit titta i mobilen på vad jag inte kunde uppsnappa från min plats. Ibland blir jag tacksam över denna teknik. Efter guidens berättelser och klockspelet firades det en middagsbön i kyrkan. Kan jag mycket väl klara mig utan. Men vi fick inte gå runt i kyrkan under böntiden. Vi gick ut i parken framför historiska museet och avnjöt vårt kaffe med mackor. Visserligen är vi lite misstänksamma på bänkar i Lund som står under träd, men vi chansade. 

Medan vi satt och njöt av maten, kom ett par promenerande och strax framför oss började de snurra runt och leta som om de tappat något. Vi följde deras sökande, och plötsligt fann de vad de sökte. Jag kunde inte hålla tyst, blev nyfiken. Fick då veta att några meter framför våra fötter fanns det en staty! Säkerligen världens lägsta staty. Den har namnet ”Intighet”. Än en gång kom Google till min hjälp. Wikipedia berättade för mig att:

 Intighet, ibland kallad intigheten, är ett offentligt konstverk rest 1984 av Uardaakademien på Krafts torg i Lund. Verket bestod från början bara av en metallplatta med titel fastskruvad i marken framför Intighet. Verket var en humoristisk kommentar i den lundensiska spextraditionen till stadens oförmåga att ta beslut. Det hade bland annat länge diskuterats kring hur torget skulle utsmyckas, exempelvis fanns förslag på en ryttarstaty av Knut den Store.

Vid ett tillfälle stals metallskylten och ytterligare en skylt placerades på torget som förklarade att den första var stulen. När sedan den första skylten återbördades, fick den andra skylten sitta kvar.

Paret som letat efter plattan sa att det var Hasse Alfredsson som var pappa till projektet, men jag tror att han var upptagen med annat i dessa tider, däremot tror jag nog han myser då han får skulden för detta.

Då vi fikat gick vi tillbaka in i kyrkan och ner i kryptan, där vi hälsade på jätten Finn. Han står där fortfarande och skakar kyrkan för att få tyst på klockorna som tydligen stör honom.

Vi hade njutit av det fina vädret då vi fikade, men då vi skulle ge oss iväg ner till tåget öppnade sig himlens portar. Vi stod/satt i vapenhuset i en halvtimme innan det gick att ta sig ut i regnet. Vi klädde oss i regnkläder men tog ändå raka vägen ner till stationen. Nu håller vi oss i Helsingborg resten av veckan. 

Dagarna rullar på och vi fick avsätta tid för inhandling av matvaror, till och med stapelvaran falukorv riskerade att tryta för oss. Men först var det våravslutning på bridgen, den ordinarie veckobridgen. Dagen med fest och bridgespel blev ett trevligt avbrott i vardagslunken. Vi var bjudna midsommarafton på sedvanlig midsommarfirande. Vill man ju inte missa. Lustigt nog smakar nypotatis och matjessill lika gott varje gång. Vi hade i år tjuvstartat pingstafton med denna sommarmeny, och ”råkat köpa” till flera middagar. I år fick apostlahästarna vila, vi cyklade dit, och klarade att komma hem några minuter innan ovädret brakade loss med regn och åska vid 22.00-tiden. Dock ledde jag cykeln förbi kyrkan, känns nästan kusligt runt en kyrka midsommarnatten. 

En av dagarna denna midsommarveckan beslöt vi oss att åka ut på Väla, vi köper vårt matfett på Coop, så det får bli någon extra inköpsrunda dit ibland. Krympflationen har gjort om förpackningarna från 600gr till 500 gr. På vårt smörgåsmatfett! Vi har sneglat lite snett på varandra då vi insåg att vi behövde handla dem oftare än förut. Vem av oss hade börjat vara så slösaktig? Innan vi noterade denna krympflation. Samtidigt med vårt Coop-besök gick vi inom för att se om Cervera hade glasen vi talat om att vi behövde. Konstigt men de gamla glasen, de blir färre och konstigt naggade i kanterna. Dags att förnya. Tyvärr hade de inte de glasen vi ”spetsat” in oss på, men vi blev hänvisade att köpa dem från deras butikskedja på nätet. Men vadå?  Köper man glas över nätet? De kan väl inte vara sant? Kommer de hem till oss med färdignaggade kanter? Eller som kross? Som om de passerat Karl Bertil Johnsson?  Nej jag måste erkänna att mitt förtroende för näthandel är förbrukat för länge sedan, och de glas vi bestämt oss för blir inte ett test för denna form av inköp. 

Biträdet i butiken tittade lite beklagande på oss då hon insåg att hon hade inskränkta gammaldags kunder framför sig. Men andra butiker i Skåne, undrade jag? Ett ögonblick, svarade hon, jag ska titta. På hennes datorskärm visade hon var vi kunde hitta en del av butikerna, och att de troligtvis fanns på lager i både Lund och Malmö. Ok, tack sa jag. Då åker vi dit. Biträdet sa att resan skulle förmodligen bli dyrare än frakten via nätet, och än en gång bedyrade hon att köpa via nätet var ett tryggt och bra sätt att handla! Inga problem, sa jag! Sommarbiljetten! Och då hon förstod log hon och önskade oss trevlig resa.

Då jag kom hem kontrollerade jag på deras hemsida i Lund om glasen fanns som lagervara, jodå de fanns. Så jag bad om reservation och skickade iväg den. Tisdagen förra veckan utrustade vi oss med kaffe och smörgås för en dagsutflykt. Åkte ner till Lund, tog bussen ut till Nova, (lundensarnas Väla). Hett i solen, men vi sökte skugga och inomhusvistelse. Då vi kom till butiken råkade vi på ett biträde redan då vi stod på ”tröskeln”. I det skarpa solskenet behöver man stå en stund i entrén och vänta till dess att ögonen ställt om. Annars är det omöjligt att se någonting. Och i en glasaffär vill man ju inte vara som en elefant. 

Vi blev vänligt bemötta av biträdet, hon hänvisade till en hylla då hon hörde att vi sökte glas. Men sa jag, jag har bett om att få reserverat. Var hittar jag dem? En skeptisk blick från biträdet, som sa att hon inte visste någon reservation var gjord. Men då hon hörde vilka glas vi sökte sa hon att det inte var möjligt att reservera dem, de hade inte funnits på länge hos dem i Lund. Jaså, sa jag med på er hemsida visades att de fanns i lager. Fick då veta att det inte alltid var överensstämmande med hur det var i butiken! Vad har man då dessa flashiga hemsidor till, undrade jag. Vi blev erbjudna att titta om vi kunde göra något annat fynd bland deras sommarrea. Nej tack, sa jag och lommade iväg hemåt igen. 

Vi var en erfarenhet av Lunds stadsbussnät och resor till och från Lund rikare än tidigare med vår utflykt. Väl hemma gick jag in på deras hemsida och checkade av om glasen fanns i butiken. Jodå, de fanns. Och jag la in en ny reservation av våra glas. Två dagar senare fick jag svar att de tyvärr sålt slut på just de glasen. Undrar vem som blev den lyckliga? Jag hade ändå inte ett ögonblick tänkt åka och hämta dem, enbart stressa dem lite med mitt agerande.

Två dagar med riktig hetta gjorde att vi föredrog att inte vara utomhus mer än nödvändigt, så lite städning och tvättstuga blev gjort. Fredag var det festival i vår stad. Vis av tidigare års festivaler hade vi inte så stora förväntningar på att hitta någon mat som var hanterbar efter våra mått mätt. Men vi skulle göra ett försök, åkte ner i en överfull bus och gick bort mot marknadsområdet. Vi fick hela tiden akta oss för biltrafiken på flera av de gator som var aviserade i tidningen om att de var avstängda för parkering. Därför undrade vi vadan all denna biltrafik genom dessa stråk som det rådde p-förbud på? Lite längre in på området var det dock satt upp hinder så vi slapp detta slalomgående med bilarna. Vädret var riktigt fint på kvällskvisten, efter att ha regnat skyfall på förmiddagen över vår stad. Vi strosade runt och tittade på de olika aktiviteterna. Ett stort matutbud från världens alla hörn, men inte många platser att sitta ner och inta maten. Att få denna ”röra” (man måste kunna skyffla in den med endast sked eller gaffel) serverad på en papptallrik är inget intressant serveringsförslag för vår del. Jag sa till maken att förmodligen kommer mer än halva portionen att landa nere i min BH då jag hade min nya fina blus med ganska djupt decolletage som nästan exponerade ”my cleavage”. Skrattande erbjöd sig maken att hjälpa mig sanera om det skulle bli behov av det. Jag skrattade inte, kände istället vilken panik som skulle drabba mig om….

Efter att ha tittat på den försäljning av kläder och leksaker, kollat om det fanns någonstans att sitta ner en stund, gav vi upp. Beslöt oss att ta in en pizza på ett vanligt hak istället. Hittade en pizzeria där vi kunde sitta ute och studera folkvimlet samtidigt som vi åt. 

Lördagen, sista lördagen i juni och vi funderade på att åka någon liten sväng. Vi är på jakt efter moccabakelser, i alla fall jag. Maken tar nog vilken som helst annars, men jag letar efter min barndoms ljuvligaste kaffebröd. Mormors café har kanske dem, föreslog maken. Jaha, och var ligger mormors café undrade jag. I Lund, fick jag veta. Alltså iväg ner till den stora lärdomsstaden än en gång. Men i ett annat ärende. Denna gång efter moccabakelser och inte glas. 

Mormors café hade INTE sådana bakelser! En promenad genom city och vi hittade ett glasstånd med gammaldags glass i strut. Fick bli kompensation till de bakelser som verkar försvunna ur sortimentet hos alla konditorier numera. 

Vädret var varmt på gränsen till min klagopunkt. Men jag söker skugga så fort jag hinner. Och mitt på Stortorget i Lund hittade vi en bänk att slå oss ned på för att avnjuta vår glass. En rund bänk runt coh under en gammal kastanj. Så vackert. Och enkelt. Inga ryttarstatyer eller sprutande fontäner, bara ett träd inbyggt i en rund bänk. Skuggan därunder var underbar. Glassen god. Maken frågade om den gick att jämföra med Brostrædes ”is” i Helsingør? Och där trampade han på en öm tå igen. Ingen moccabakelse och ingen glass från den gamla butiken i Helsingør går att uppbringa längre. Den gräddglass med riktiga råvaror och hembakta rån. Var sak har sin tid. 

Plötsligt svor maken till. Jäklar sa han, jävla pjåddar. Han den där norrlänningen har trots allt lärt sig en del skånska. Men behöver han tjoa ut det bland folk sådär? Jag tittade förvånat och såg att 5 centimeter från det sista av hans delikata strut, den bit av glassen som han är mest förtjust i, satt en kladd med någon sörja. Jaha, det var tacken från fågeln som precis hade bett om en smakbit av glassrånet men blivit nekad. Nu satt det en kladd på vänsterhanden och maken undrade om det skulle betyda tur. I allafall högsta grad otur tyckte jag då struten fick stryka på foten. Denna idyll med en bänk under trädet, jag tyckte nästan med ett romantiskt skimmer ändrades plötsligt till ett tillhåll för marodörer. Fast en ryttarstaty har inte högre renommé vad det gäller fåglar runtomkring. 

Sanering av maken medelst våtservetter. En sak som vi uppmärksammat angående stadsbussarna i Lund, de passerade allihop centralstationen i något skede på sin färd. Detta tog vi ad notam och slängde oss på en buss som verkade gå i motsatt riktning mot stationen. Och mycket riktigt fick vi en sightseeing runt Lund. Vid ändhållplatsen eller vändhållplatsen vinkade chauffören till oss med frågan om vi skulle in mot stan igen. Jatack, sa vi. Vi ska med tåget. Men ingen brådska för vår skull! Resan vidare hem gick utan några problem. Ingen vinst på tipset heller innevarande vecka……trots att det brukar bringa lycka med fågelskit.

En resa till Malmö som har tre stycken butiker som säljer våra glas, är under planering. På Södra Förstadsgatan ska det finnas ett gammalt konditori som har allt i sortimentet som man kan minnas. Allt enligt svärdottern som haft Malmö som studieort några år. Och vem brukar kunna caféer om inte studenter? Det caféet ska få en chans. Men det får vi ta en heldag för om vi ska traska runt i Malmö. 

Undrar om någon undrar vad vi sysslar med? Men det är sommar, med sommarbiljett på Skånetrafiken. Hela vintern har jag pekat på den där regionbussen som står på Trädgårdsgatan, samtidigt som jag sagt: En vacker dag ska jag åka med den. Destinationen för den är Örkelljunga, Föregående år missade vi den förbindelsen. Det är en dubbeldäckare och jag är barnsligt förtjust att få klättra upp på översta plan och helst sitta längst fram, om det är ledigt där. 

Nu blev det äntligen det datum då sommarbiljetten började gälla. Det där med ”vacker dag” kanske man kan låta vara mindre viktigt. Då lördagen stundade var vi på gång. Bara att komma iväg är glädje nog. Regnet öste ner men chauffören såg till att vindrutetorkaren även på vårt etage var igång. 

Denna dag bestämde vi oss för att köpa en lunch-smörgås, baguette eller nånting. Men stackars Örkelljungabor vilket eländigt sortiment ni har på er ort. Nu gjorde regnet som öste ner, det ointressant att springa runt och leta efter något alternativ. Fick bli Coop-butiken i centrum. Jag vill bara rekommendera om ni ska turista Örkelljunga, ta mackor med hemifrån. Den baguett vi hittade beslöt jag att döpa om till nödbröd. Nästa steg är nog barkbröd. Kundtoaletten kostade 10 kronor, så nödig var jag inte! Dagen slutade med ett minus för Örkelljunga, tyvärr. 

Hemresan med en chaufför som inte ett ögonblick brydde sig om att låta oss se ut genom framrutan då regnet skvalade ner hela tiden, gjorde att vi sänkte honom till dem vi inte väljer om det uppstår en valsituation. Väl hemma lät vi Örkelljunga flytta ner till oattraktiva platser. Inget som kommer att stå på vår agenda fler gånger.

Söndagmorgon lovade bättre väder. Och reslusten satt fortfarande kvar i mig. Vi tar en tåg- och busstur Skåne runt, var förslaget vid frukostbordet. Jaaa, ingen tvekan från min sida! Maken tittade lite ömkligt på mig, då han ser hur jag vaknar upp från min lite frånvarande tillvaro med tidnings-läsning och påtår. Hans entusiasm för resande med allt stillasittande är inte lika fanatisk som min, men han kompenserar det gärna med att få agera planeringsexpert. Minut för minut presenterar han hur vi förflyttar oss i ett moturs varv runt vårt sommarfagra landskap. Så nu, upp till bevis Skånetrafiken! Vi läser så mycket kritik om vårt kommunikationssystem under vinterhalvåret, att vi börjar oroa oss för att vårt sommarnöje med dem ska bli inställt. Men nej, vi måste testa. 

Längs västkusten är allt som det brukar vara, och väl nedkomna till Malmö är det mörkt nere i de tunnlar som vi ser av den staden. Byte till ett annat pågatåg med destination Ystad och då Oxie passerats börjar ett böljande landskap, vi ser att det i övrigt platta Skåne övergår mer och mer i den kontinentalterräng som man ser på andra sidan Östersjön. Solen lyser och vi myser. Denna resa mellan Malmö och Ystad varar cirka en timme, en lagom stund för vår matsäck med kaffe och en idag inköpt bulle med ost och skinka från Backhaus i Helsingborg. Vi vågade inte chansa idag, tog en snabb runda inom den butiken handlade och beslöt att det var för att fira inledningen av vår sommarturnering. 

Tåget tuffar inte numera men det förflyttar sig förbi det frodiga gröna som mitt landskap består av. Men varför alla dessa marker som ligger i träda? Varför odlar man inte dem? Inga betesmarker heller, inga djur i sikte. Det förekommer gårdar som ser öde ut här längs denna sträcka som i mina ögon verkar vara bördiga jordar. Man läser om ramaskri då en markbit bebyggs, som om de är de sista tillgängliga odlingsytorna. Sedan ligger gårdar nedlagda och övergivna runt om i vårt land. Jag blir inte klok på det hela. 

I Ystad byter vi pågatåg mot Simrishamn. Längs järnvägen upp mot Tomelilla kantas dikena med de vackra stora björnlokorna. Jag vet inte om den arten räknas som invasiv, eller om den bara är farlig med sina växtsafter som bränner huden om man får den på sig. Trots allt kan jag inte låta bli att beundra den majestätiska blomman. 

Då vi kommer in på Tomelilla station börjar tåget backa. Jag blir lika förvirrad varje gång. Det där med att hålla koll på väderstrecken är viktigt för mej, nörd som jag är. Nu helt plötsligt sitter vi och åker baklänges. Men vi anländer Simrishamn efter en stund. Skåneexpressen nr 3 står och väntar på oss. Men det är bara envåningsbuss. 

Längs östkusten åker vi norrut. Brösarps backar och Kivik bjuder på en vacker resa. Men varför är det så trädlöst? Är det hedmarker? Vi ser inga betesdjur så det kan väl inte vara avgnagda beteshagar? Ju mer jag far runt desto mer frågor formulerar jag. Men tyvärr till fel personer, jag får inga svar. Då vi passerar Ravlunda kyrka pekar jag och berättar för maken att däruppe invid kyrkan ligger Piraten begravd. Ja ja, säger han, det har du sagt varje gång vi far förbi. Men Piraten är en av mina favoritförfattare. Så jag kan inte låta bli att kommentera det. 

Jag har vissa funderingar om dessa trakter kommer att bli lika lätta att besöka i framtiden? Mina tankar om att Sverige gett upp sin försvarstanke och ändrat oss till en krigsmakt i samband med NATO-inträdet? Markerna runt Ravlunda har vi alltid tidigare accepterat som ett militärt övningsområde. Men nu har vi ju sålt vår suveränitet till krigsmakter som vill ha markerna som ”sina”.  

Uppe i Kristianstad söker vi ett pågatåg med direktanknytning hem till Helsingborg. Tyvärr bara med byte. Men vi tar tåg. Det räcker med buss för idag. Och bussarna blir med byte de också. Strax efter Vinslöv får man nästan alltid stanna mitt på spåret för att invänta ett mötande tåg. Det gick fort denna gång. Vidare mot Hässleholm, men plötsligt stod vi still igen! Vad var det nu? Tystnad. Efter ca tio minuter fick vi av en medpassagerare veta att det var folk på spåret. Och då stoppas all trafik runt om. Där satt vi, men vi hade en liten skvätt kaffe på en termos så vi tog en eftermiddagsfika. Tågstoppet varade i en halvtimme, och under tiden blev det till att tänka om vad det gällde vår resplan. Nu fungerade ingenting vad gällde tider i appen. Så byte i Hässleholm gav vi upp tanken på. Åkte ner till Lund där chansen att hitta ett bröd, som vi hade på agendan, var större. En hamburgare fick bli huvudmålet för dagen. Vi anlände hemmet vid 21.00-tiden.

Måndagen höll vi oss inom kommunens gränser. 

Tisdagen är vår veckoshopping-dag. Men i min stickkorg ligger sedan en månad tillbaka ett par tumvantar utan tummar. Garnet tog slut och maken föreslog att vi skulle åka och köpa ett nystan till. Men då det var att åka till Landskrona menade jag att det kunde vänta till dess att vi fick våra sommarbiljetter. Så på väg till vår vanliga mataffär tog vi en snabbnudlar med Öresundståget ner till Landskrona, tillbaka med regionbussen som passerar vår mataffär. Så enkelt allting är då man kan resa till en hyfsad kostnad. 

Nya planer på gång. Jag återkommer.