Jönssonminnen.se

För fjorton år sedan skrev jag om hur jag fick hjälp med att ändra ett beteende. Så många har redan läst det. Men jag beslöt mej för att översätta det. För att försöka hålla min engelska vid liv.  Så kära läsare förlåt för gammal repris, men jag fåt ibland ta till knep för att känna att jag fortfarande kan lite.

English after the Swedish text

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret.  Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade  och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till!  -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÄLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Here’s the English text

How do you succeed in changing a very well ingrained habit, completely changing your lifestyle?? Everyone has thought, with a heavy sigh, – tomorrow, tomorrow I won’t do it anymore – or tomorrow I will do so and so, instead of doing it like now. I know all too well when I quit smoking ten (by now twentifive) years ago how I suddenly realised that I had stopped smoking for many hours, the longest as has happened since I got into this most idiotic habit in my early youth. Life gave me a chance to continue this smoking cessation if I just wanted to take it. Thankfully, I succeeded, despite many temptations and sometimes a very strong urge to smoke.

However, it was not the first time in my life that I was exposed to such a difficult ordeal. I grew up in the era of quilts. In my childhood we had beautiful burgundy heavy covers on our beds. The beds were made with white mangled linen sheets, the top sheet with a wide middle lace and sometimes also with an embroidered monogram. The pillow case with the same lace and monogram, this was stamped into the cheek when you got up in the morning so everybody knew you were a Jönsson child.

I was a thumb sucker, sucked on my thumb when I went to bed. Sneaked about it, though, because my brothers laughed at me, mother admonished me to stop this habit, and father looked at me a little sadly. So it was when I turned my back on the family that habit was used. At the same time, you could poke out a small, tiny wad from the worn edge of the wad. They were often worn at the foot and opposite ends so you could access the wadding there, and if they weren’t worn enough you could always help a little with the wear. The tusks were an important addition to have for rolling against the upper lip with the a finger.  As a six-year-old, I was well aware that it was this fumbling from the wadding that would expose me, but a vice is a vice.

Well, life went on, it was time to start kindergarten. It was a big deal for us who had the mothers at home all day. My playmate Eva, who lived across the balcony on the same floor as us, had a gainfully employed mother. Jeez, so nice, first a mother who worked, and then she was called mom, not mother like us other ordinary kids. Eva had moments when she was alone, without her mom, but for me, leaving my mother was something new and difficult.

Now I began to question myself as a person too. There were surveys about this and that. The 1950s brought with it the need for statistics on everything. They had census records every two years. A multi-page form about our living conditions had to be filled out, how many of us were in the apartment, everyone’s date of birth, if anyone worked and if so with what. I think the form changed wording between rounds so Because of it you could follow the people’s changed habits. This list writing went on for a long time because I know I filled it in as an adult, where I know I reported my children. Well, in kindergarten they also wanted their account of what kind of kid I was. I don’t remember how the form appeared at mother’s, but I remember when she sat and filled in a form. It certainly felt a little special, someone was so interested in little me, only me, when a form was printed. Mother hummed, mumbled and filled in the best she could. Suddenly she froze!  – Does the child suck the thumb, she asked as she read the inside of the form. -HELP, now I was exposed to the whole world!! What to do?

Mother gave me a long look, explained that it would come back with such a form once every semester. She gave me a chance to escape this terrible shame that would follow if I was exposed as a thumbsucker. If I released my thumbsucking NOW and forever she would write that I didn’t use this shameful vice. I remember that I hesitated, so I somehow understood that this promise meant difficult moments, but in the end I nodded and she filled in that I didn’t suck my thumb. But if she ever caught me with it once, she would write in the next questionnaire that I was a dedicated thumb sucker, that she missed that question last time. Butterflies in the stomach, worry behind the sternum followed, but I can’t remember breaking the promise.

No more questionnaires ever appeared, but Mother’s quilt was given a longer life.

Ska man behöva anmäla sig och gå och träna på Soma Kalon för att fixa att få ut tandkräm ur en tub? Plötsligt stod jag där framför handfatet, tittade på den gamla käringen som brukar göra mej sällskap då jag ska borsta tänderna. Förvånat höjde vi ögonbrynen och undrade, var kom den frågan ifrån. Klart och tydligt hörde jag mina kära bröders röster i minnet som frågade om jag behövde gå och träna. Denna fråga hörde jag ofta då vi växte upp. Att jag behövde träna på Soma Kalon. De uttalade det väldigt exotiskt Zoooma Kaloon. Det är nog minst sextio år sedan jag hörde någon säga det senast. Men då sa de det ofta, kivades med mej att jag var svag och fjuttig. Syskongnabb. 

Tandkrämen i tuben hade varit svår att krama ut hela tiden, och då snålkärringen valde ekonomituben blev det svårare dag för dag att krama ur innehållet. Jag vet inte om allt beror på min åldrande nedsättning av krafter eller om innehållet i tuben med sitt åldrande blir mer trögflytande. Ja till och med övergår i ett tillstånd av besvärlig gjutmassa nästan som stearin. Man får vara tacksam att det inte ”brinner inne” som cement. Då hade all den vinst med ekonomituben fruset in. Jag la tandborsten ”på rygg” för att klämma ut kräm på borsten. Den kullrade runt! Inte låg den snällt kvar som jag tänkt, nej den har ingen plan rygg. Slutligen lyckades jag applicera lite tandkräm på borsten och böjde mig fram och jag fick mitt kvällsgöra gjort. Kväll och kväll, faktum var att klockan hade passerat 01.00 på natten. Men min mor lever inte längre så jag bestämmer själv när jag ska gå och lägga mig! 

Plötsligt dök det där uttrycket upp i skallen igen – Soma Kalon. Och där jag stod började jag skratta. Tur att ingen hörde mej. Så sent på natten – och stå och skratta för sej själv! Gubben min har tagit av sina hörapparater och kan inte uppfatta vad hans tokiga hustru sysslar med, långt mindre höra hennes gapskratt! Klockan – långt efter midnatt! Men det där namnet Soma Kalon, vad var det för någonting? Vad var det mina bröder talat om då de rekommenderat mej att gå till Soma Kalon. Jag kunde tydligt frammana deras skånska helsingborgsdialekt, brorsornas, då de retades med lillasyster. På den tiden fanns inte Google och jag fick nöja mej med deras förklaring att dit skickade man ”svaga individer”. Vidare utveckling av vad de menade med svaga individer bad jag aldrig få. Förmodligen insåg jag att jag bara hade gett dem mer bränsle till sitt syskongnabb. Men nuförtiden kan man googla på snart sagt allting. Så trots den sena timmen efter tandborstningen, tassade jag ut i vardagsrummet och öppnade upp datorn igen för att googla ”Soma Kalon”.  

Hur kan ett minne bara dyka upp så klart i skallen på en, efter mer än sextio år? Är det sådant man talar om då man ”går i barndom”? Jisses vad jag ska få nytt material till mitt pladder här då! Men det fanns artiklar som förklarade att Soma Kalon var et tidigt ”gym” med framförallt inriktning på styrketräning. Jag läste inte så ingående men fick ändå ett litet hum om vad detta Soma Kalon var. Så kära bröder, trots att ni lämnat jordelivet, lever ni kvar på ert lilla sätt. Retandet ni presterade ligger kvar i mitt minne. Och mina tankar snurrade vidare på temat. Det var någon som ville ha en kvart om dagen, Arne Tammer hette han visst, som annonserade i många tidningar. Han var kroppsbyggare han också, men hans friskvårds-tänk hade flera vinklingar. 

Jag bestämde mej för att köpa en mindre krävande tandkräm. Har aldrig besökt ett gym och kommer förmodligen inte att göra det heller. Så till sängs och sluta älta gamla minnen! 

Mina försök att hålla igång kondition och leder blir med promenader. Det får räcka. Nu har cyklarna stallats in för vintern. Sista såret från vurporna är snart läkt. Nu får det bli apostlahästarna som gäller. 

Idag blev det en promenad bort till Sofiero. Först hade jag som förslag att bara ta en vända runt koloniområdet. Då kan man gå som man är. Behöver inte släppa mysbyxorna. Men maken ville att vi skulle traska genom gamla hospitalområdet och bort till det kungliga slottet. Det är inte kungligt längre, har blivit kommunalt. Så nu är jag delägare i detta slott som i alla fall är ett slott, även kommunalt. Okej, suckade jag. Hade tänk att vara lat med att klä mej anständigt. Men då vi går bort till Sofiero tar vi bussen hem. Och åka buss med mysbyxor…. Nej där går gränsen. Men det är hög tid att ha mössa och vantar med i ryggsäcken för de dagar det blåser vill inte mina öron vara bara. Och om man går med stavar kan man behöva vantar också. Man kan inte stoppa händerna i jackfickorna då man har stavar, då spretar de ut och hindrar att man har sällskap med någon. 

Promenaden känns som om den är lite rejälare än den som bara går runt kvarteret, så det är bra att han lockar mig med ut. Och då vi kom hem idag smakade kaffe med äppelpaj extra gott. Som om vi belönade oss efter vandringen. Vi har fått äpplen av grannarna mittemot vid ett flertal gånger i höst. Och vi kan frossa i äppelkakor/pajer. Det är bara att tacka och ta emot som det brukar sägas. 

Som den kalenderbitare jag är har jag rabblat dessa dagar som passerat senaste månaden. Slut på rötmånaden, höstdagjämningen och mikaelimäss. En bekant mumlade att det är kanelbullens dag på fredag, då jag sa att vi har brittsommardagen nästa måndag. Kanelbullar är inte mina favoriter så den dagen har jag visserligen memorerat, men den är inte en riktig dag för mej. Nu är det inte så viktigt med almanackan längre, men jag kan inte sudda ut det ur skallen dessa data som jag lagrat i hela mitt liv. Vi har noterat att flyttfåglarna är på gång mot sina vintervisten. Jag tror de styrs inte av någon almanacka utan kör efter ljustimmar per dag. Kanske också av mattillgången. 

Ibland kommer vi på oss själv att vi sitter och pratar om fåglar och vädret. Leende påpekar vi detta för varandra. Detta med fåglar och vädret. Det betyder att vi hamnat i en slentrian, vardagen har gått i stå och vårt samtal rör sig bara om detta, fåglar och vädret. Vi bör rycka upp oss lite och se om vi kan hitta på något nytt intressant. 

Nu blev det almanackan som styrde lite vad vi skulle hitta på. Hösten är ju ”krypa inomhus-tid”. Med en bra bok. Kanske ett nytt handarbete. Vi spelar bridge 2 dagar i veckan. Men sedan, vad göra sedan? Sommarens resor är avklarade. Först sommarbiljetten Skåne runt i två månader, då vi for som globetrotters fast bara i Skåne. Men om man tänker sig en jordglob med Skåne på, enbart Skåne så är vi sådana resenärer. Fast vi avslutade sommarresorna med en tur upp till stugan i Lappland i några veckor. 

Vi var ner och tog ett dopp i Öresund två dagar före höstdagjämningen. En mycket ovanlig företeelse för vår del att bada i havet. Inget vi varit särskilt roade av någonsin tidigare. Men det blev så lång eftersommar med varmt väder och badtemperaturen var tilltalande även för en badkruka som jag. Och så detta att få ha det som ett memorandum i mitt eviga datumfixerande. 

Vi drog till Göteborg och bokmässan sista helgen i september. Mässan var en upplevelse. Huvudet surrade av allt ljud, fötterna var två nummer större och kändes tydligt. Det sägs att hälsan tiger still, men fötterna skrek ut sin plåga efter att ha traskat omkring i timmar på mässan. Nu hade vi köpt biljetter för två dagar så vi kunde ransonera lite på allt vad vi ville titta och lyssna på. 

Övernattning i Trollhättan var perfekt, vi fick se en del av den lilla staden också. Och efter mässan på lördagseftermiddagen passade vi på att åka spårvagn. Och då vi hade biljetter så vi kunde åka runt i länet i dagarna tre så åkte vi runt och tittade på Göteborg. Något som våra fötter var tacksamma för. 

Dag två på mässan hade vi vår lilla resväska med för vi åkte inte tillbaks till Trollhättan den dagen. Tänkte be att få den förvarad i garderoben. Kostade trettio kronor för hela vårt besök den dagen. På station fanns det förvaringsboxar som tickade som en taxitaxameter. 29:- per timme! På mässan innebar det att vi blev avvisiterade som den värsta säkerhetskontroll på flygplatserna. Och givetvis fann kontrollanterna den lilla flaskan med vitvin som vi hade haft med som färdkost. Och som blivit ”över”. Vi blev kommenderade att avlämna den i den låda under bordet där visiteringen ägde rum. Då vi senare lämnade mässområdet fick vi själv hämta flaskan. Det var en sådan söt liten halvpava. Och inte förrän vi var på väg bort mot spårvagnen insåg vi att ingen hade någon koll på vad vi ställde ner i lådan, långt mindre vad vi hämtade ut. Så idiotiskt att inte ta den största eller intressantaste flaskan! Istället traskade vi hemåt med vår lilla billiga halvflaska. Vojne vojne, vad dum man är ibland.

På tåget ner mot Skåne senare lördagkväll, var där många resenärer som liksom vi kom från bokmässan. Det talades boktitlar och författare runt om oss hela tiden. Man fick nya tips även på tåget. Så trots att jag lagt in minst ett dussin nya böcker på min ”att-läsa-lista” då vi var på bokmässan, fick jag fler titlar av våra medpassagerare. Oj vad det pratades böcker. Även om jag bara läser den lättare sortens litteratur, det som förr benämndes som kiosklitteratur, fann jag ett par nya författare med mer allvarligt och även dokumentärt innehåll. 

En författare fann vi då våra fötter började att protestera och vi letade någonstans att sitta en stund. På mässan är där massvis med små estrader där man presenterar författare och intervjuar dem. Det är möblerat för åhörare med stolar framför. Här hamnade vi ett antal gånger utan att veta vad som skulle presenteras på just den estraden och när. Bara doppa rumpan och vila en stund. Plötsligt satt vi som förstummade och följde samtal och intervjuer som vi inte vetat om, om det inte varit för våra fötter sagt till. Då jag läser mina böcker via ljudböcker så kan jag kolla genast om just den eller den boken finns inläst hos den tjänst jag streamar från. Nuförtiden verkar det vara så att man försöker ge ut det mesta i både analog och digital form. Det är jag tacksam för, då mina ögon inte tillåter mej att klara av en längre text. Men det innebär också att jag bär med mej ett helt bibliotek i fickan. Bara att leta efter titeln på en bok, eller författare, markera boken som sparad och jag har den liggande till dess jag sitter hemma med mitt sticke och vill lyssna på en ny bok.  Från början kände jag mig ha-galen då jag memorerade alla titlar jag fick ögonen på. Men i avtalet jag har med min streamingtjänst betalar jag för 100 timmars läsning per månad. Tänk er! Det är tre timmar per dag, minst. Med bridgespel online och TV-tittande räcker inte dygnet till om jag ska läsa mer. Så hur många titlar jag har på min ”to-read-list” i appen spelar ingen roll. Jag kan ändå inte ha en bok i vardera örat. Jag kan inte heller titta på TV eller spela bridge med en bok som läses i öronen. Man brukar säga att kvinnor kan göra två saker samtidigt. Men det gäller nog bara upp till en viss ålder. Sedan får man göra en sak åt gången. 

I morgon ska jag åka ner till Landskrona där jag hittat en butik som har de sorters garn jag vill använda då jag stickar. Nuförtiden finns det lätt tillgängligt att handla på nätet men jag har svårt att både se färgerna och avgöra om de passar ihop. Det mesta jag stickar är mönstrat med flera garnfärger. Då får maken följa med som hjälp att se färgerna, något han gör ytterst motvilligt. Men för husfridens skull…..

. 

Mina senaste blåmärken och skavsår börjar blekna och läka ihop. Men senaste veckan har jag varit lite halt och lytt. Efter några små incidenter efter senaste helgens cykelutflykt. Men inget ont utan att det har något gott med sig, brukar man ju säga. Om inget annat blev det ett samtalsämne då vi hade fikarast på bridgen häromdagen. En av våra medspelare berättade hur hon lärt sig cykla. Och hur ont hon hade haft de första veckorna efter diverse vurpor. Detta kom upp som ett naturligt ämne då jag nämnde att jag var lite öm här och där. Att jag trots dessa säkerhetsrutiner som följer cyklandet nuförtiden med hjälm, så sitter hjälmen inte över knäna. Och skrubbade knän är troligen det man minns bäst efter sin tid som nybörjare i cyklingskonsten. Själv minns jag tydligt taggarna som mor fick hjälpa mig med sanering av, då min första cykelfärd slutade i en taggig jävla häck. Hur kan man nu plantera sådana taggiga jävla häckar längs en väg där förmodligen barn ska lära sig cykla? 

Jag hade fått en cykel, ett arvegods efter mina bröder. Visserligen hade det första tiden varit en pojkcykel, men far hade en dag fått syn på en liten påg som glatt visslade runt på en flickcykel. Far stannade pågen och frågade lite om hans cykel och varför han hade en flickcykel. I början av 50-talet var det onekligen lite genant att ha ”fel” sorts cykel, men han hade äldre systrar som växt ur sin cykel och pågen stod där med denna tösa-cykel! Inte låter man världen stanna av för detta. Då far blev klar över att ett byte kunde vara till fördel för båda parter, bad han att få tala med pågens mor. Och jodå, inga bekymmer. Plötsligt hade jag blivit ägare till en ”redig” cykel, denna tösa-cykel.

Jag hade under tiden med pojkcykeln inte avancerat som cyklist på grund av att det var svårt att kliva av och på. Min höjd över havet var inte tillräcklig för att äntra hojen utan att den välte ganska ofta, men nu kom far hem med en som man kunde hantera mycket lättare. I alla fall vad det gällde av- och på-stigning. Nu gällde det bara att hitta styrfart och framförallt hur man bromsade fordonet. Det var i samband med detta med bromsningen, i alla fall avsaknaden av den konsten som jag hamnade inne i den där taggiga jävla häcken! Men skam den som ger sig. Upp i sadeln igen som en tapper cowboy, och vidare i livet. 

Sommaren då lillasyster och jag var på sommarkollo, fick vi ett brev från mor där hon skrev att det väntade en överraskning för oss då vi kom hem. Oj, vad nyfikna vi blev. Vi spekulerade om allt möjligt som vår fantasi kunde uppbringa. Ett nytt småsyskon? Hade mor och far målat om i lägenheten? Hade vi fått nya cyklar, lillasyster ägde ingen egen och den som fanns var ju trots allt min. Vad bestod överraskningen i? Nya hojar stod överst på listan, nya syskon var inte ens något önskvärt. 

Då sommarkollo var slut reste vi hem med stora förväntningar. Trots att sommaren led mot sitt slut och skolan stod runt hörnet. Men några veckor kvarstod innan skolan började. Och på gården stod min ”gamla” cykel nymålad och fräsch. Var det överraskningen? En nymålad hoj? Som jag trots allt fick dela med lillasyster? Nog hade vi ställt förväntningarna högre. Det var nästan så det där småsyskonet lät lite halvintressant. 

Jag kan än idag känna lite av den besvikelse som dök upp inombords. ”Bortskämda ungar”, kunde jag tydligt höra mina föräldrar säga om jag yppade vad besviken jag var. Men samtidigt såg jag deras stolta miner, vad det nu var att vara så stolt över. Lite målarfärg? Lillasyster tyckte cykeln var snygg. Men hon hade ju aldrig haft mer än halvparten i fordonet, så för hennes del var det bara positivt. På den tiden använde man inte uttrycket win-win, men för hennes del var det ju så.

Då vi stått och inte beundrat, men väl skådat hojen en stund, ledde mor fram en annan cykel. Modellen större än den jag delat med syster några år, den som blivit finare med målningen. Stum stod jag och tittade på den mor ledde fram, den lätt skamfilade cykeln var alltså den jag skulle ha i framtiden! Inte dela med någon. Bara min egen! Den var inte blank och nymålad, men den var MIN. Och den var lite mer tonårscykel. Lite mer trafikfordon än den lilla som systern fick som sin egen. 

Nu kunde vi komma lite längre då vi var ut och lekte. Vi kunde cykla till kolonin. Vår värld vidgades. Och givetvis blev det cyklande den sommaren. Både bittida och sent. Så fort man gick utomhus så var cykeln i bruk. Det enda jag kan minnas att man fortfarande använde apostlahästarna till, var när vi traskade ner till Fria bad och badade. Lite ängslig var man att cykeln skulle bli stulen var man allt, så den fick inte följa med till stranden. Att förvara en cykelnyckel var inte lätt då man hade badkläder och ombyte att hantera. Och man åkte inte ner för Halalid, för att sedan kämpa upp med hojen i den brantbacken. Bättre att gå till badet. Men kolonin blev mer besökt nu då man kunde cykla dit. Förut var man beroende av att en av föräldrarna också skulle dit, då vi inte kunde vara två på en cykel. Inte vi barn. 

En dag hade vi tillbringat hela lördagen i kolonin. Mor och far hade åkt hem tidigare på eftermiddagen för de skulle ha ”främmande” på kvällen. Visserligen var de inte så främmande för oss, men ordet ”gäster” fanns inte i vårt språk på den tiden. Det var bara malliga stockholmare som hade gäster. Vi töser hade fått lov att bli kvar i kolonin ytterligare några timmar. Med oss var även min kusin Ingrid. Det var vanligt att hon var tillsammans med oss. Ensambarn som hon var. 

Jag minns inte vad klockan blev men då solen började dala var det hög tid att cykla hemåt. Det blev lite kyligare och man kände att hösten började närma sig. Vi låste stugan och gav oss iväg hemåt. Det var lite spännande, vi var ju inte så gamla. Kusin 12 jag 11 och lillasyster 8 år gamla.

Biltrafiken var minimal på denna tid och vi cyklade på gatorna. Jag vet inte om man uppfunnet cykelbanor ännu. Det var fortfarande ljust ute. Men det hade regnat lite under eftermiddagen och det molniga vädret gjorde att man började ana skymningen. Jag hade lillasyster och kusin framför mig, de körde i ”bredd”. Jag ropade att de inte fick köra i bredd om det kom någon bil, men trafiken var mycket gles. Plötsligt vinglade någon av dem till lite och de stötte ihop med framhjulen. Lillasyster föll baklänges ner på asfalten. Det hördes en duns då hon landade med huvudet mot kantstenen. Och hon blev liggande! Inte ett ljud hördes från henne. Jag klev fram och försökte se hur det var med henne. Där låg hon, avsvimmad. Precis bredvid var det en vattenpöl som jag försökte ta lite vatten ur och ösa på hennes panna. Det visste jag skulle vara effektivt mot svimning. Plötsligt kom ett par ut från huset precis där vi hade hamnat. De frågade hur det gått. Jag svarade att det var nog inte så farligt, hon vaknar nog snart. Strax efter dök det upp en taxibil. Han stannade och frågade om vi ville ha transport till lasarettet. Jag svarade att jag inte kunde komma hem utan lillasyster. Genom årens lopp hade jag lärt att det var mitt ansvar att ”passa” lillasyster! Så till något lasarett var inte möjligt! Chauffören upplyste mig om att han hade en beställd körning och han fick BARA avbryta för eventuell sjuktransport, så hem kunde han inte köra oss. Bara till lasarettet, sa han och for vidare. Efter några minuter stannade en Volkswagen, en privatbilist som även han, erbjöd transport till lasarettet. Men nu började lillasyster gny lite och jag förklarade att jag skulle ha med henne hem till varje pris. Då tog mannen, med min hjälp och ledde in henne i sin bil. Cyklarna tog paret som bodde i huset hand om.  

Väl hemma fick mannen hjälpa oss att få upp lillasyster till tredje våningen, hon medverkade lite men det var en mycket ”slö” tös vi hjälptes åt att få hem till mor och far. Föräldrarna öppnade då vi ringt på dörrklockan, de fick en liten sammanfattning vad som hänt och de tog hand om lillasyster. Bäddade ner henne i en säg och återvände till sitt sällskap. De hade ju främmande! Själv slappnade jag av något. Nu kändes det som jag inte ensam bar ansvaret för lillasyster. Hon somnade genast då de lagt henne i säng, och jag stannade i rummet med en bok. Det dröjde inte länge förrän hon började kräkas, hela sängen full och trots det var hon fortfarande sovande…. Jag smög ut till mor och berättade. Och i det ögonblicket insåg mina föräldrar att hon behövde till lasarettet. En ambulans rekvirerades och båda mina föräldrar for med ambulansen. Gästerna fick själv avsluta samkvämet och mina 2 bröder fick ta sig an upprymningen efter besökarna. Efter några timmar ringde telefon och Stig som svarade fick veta att lillasyster transporterades till Lund för en operation. Båda mina föräldrar följde med. Timmarna gick och hela världen stod stilla. Radion var tyst och samtal mellan oss syskon var väldigt krystade. Jag minns att storebror sa till mig att gå till sängs men ingen av oss kom oss för att göra nånting. Då de sista resterna efter främmatfolket och samkvämet var upprymt satt vi bara och hörde klockans tickande. Jag satt och väntade på utskällningen som jag skulle få då jag inte ”passat” syster tillräckligt, utan utsatt henne för detta som skett. Vid 5-tiden på morgonen kommenderade Stig mig till sängs. Det var första gången jag vakat mig igenom en hel natt. Men jag gick till sängs.

Påföljande dag kom föräldrarna hem trötta och förtvivlade. Men läget för lillasyster var inte livshotande längre. I Lund på neurologen hade man öppnat upp och tappat ut blod som ansamlats runt hjärnan, flera blodutgjutningar. Jag var fortfarande beredd på de bannor jag skulle få, men inte ett ljud de sa om någonting sådant. Men då de bad mig berätta vad som hänt, såg jag de blickar som utväxlades dem emellan då jag berättade om taxichauffören. Och om de par som bodde i huset där det hände. Långt senare, i vuxen ålder har jag förstått att de tyckte att de som vuxna människor borde tagit över och bara skickat in syster till lasarettet och inte låtit mig styra med min envishet. En elvaårsunge ska inte vara den som tar ansvaret i en sådan situation. 

Efter denna olyckshändelse var jag inte lika hängiven cyklist längre. Lillasyster kom så småningom hem men även hon tog det lite lugnt med cyklandet. 

I vuxen ålder har jag cyklat lite då och då, men inga längre resor. Min senaste hoj köpte jag i mars 1989 och den är absolut inte uppsliten. Men vi köpte en elcykel då bara en av oss tog med vår cykel då vi flyttade till stan. Maken är mycket bättre med balansen och han vurpar inte så han får ha elcykeln. Dock skulle jag i söndags prova den igen. Har varit sur på den hojen då den sist kastade av mig ner i ett dike. Läkte på någon vecka den gången. Inte i samma dike denna gång men den styrde ner mig bredvid cykelbanan. Ett litet skrapsår men inte mer. Tills vi kom in i bebyggda trakter. Jag klev av cykeln, ledde den över gatan där det är ganska mycket biltrafik. In mellan villorna, på den lugna gatan. Då jag skulle kliva på och starta fick jag inte upp styrfart och ekipaget välte över mig. Knäna blev rejält skrapade och jag fick styrstången hårt uppkörd mellan nyckelbenet och örat. Nu torsdag börjar jag klara av att linka fram riktigt bra utan smärtstillande. 

Sistlidna helgen var den hetaste septemberveckan i mannaminne. Redan onsdagen vistades jag inomhus mesta möjliga tid. Pysslade med lite sticke och läste lite. Men sparade in på kroppsarbete för att slippa svettas till man var dyngsur. Torsdagen blev lite tvättstuga men stryktvätten var inte att tänka på. Stå med ett ångstrykjärn, nej tack. Låt mej slippa detta. Fredagen med ett besök hos vår frissa var planerat sedan länge och missa det vill man ju inte. 

Min gamle kusin hade hamnat på lasarettet och vi hade några små pratstunder på telefon. Han led lika mycket av värmen som jag gör, så samtalet rörde sig om vädret, den oresonliga hettan. Kusin berättade att han mindes sommaren 1955 då vi hade en rekordsommar vad vädret anbelangar. Han sa att han hade tjatat på sin mor om att få bada långt ut på hösten, och hur hon suckande fått följa sonen ned till stranden. Han nämnde att det varit badtemperatur ända in i oktober. Men detta beror ju på vilken badkruka man är eller icke är.

Helgen kom och ingen lindring av värmen. Jag fortsatte att sticka mina yllevantar. Maken mumlade något om min lite udda syssla att jobba så intensivt med yllet, i denna hetta. Men han hjälpte trots allt att nysta den ena färgen då jag repade upp senaste paret vantar för att ändra bottenfärgen på vantparet. Vi pratade om att det hade varit gott om vi haft lite glass tillgänglig, men det var slut i frysen. Ett förslag från maken om att göra ett försök med en kylväska med massor av kylklabbar i sa jag nej till. Du skulle inte ha en chans att komma hem med glassen som annat än en smetig sörja om du inte tar taxi. Och så nödvändigt var det ju inte. 

Söndag pratade jag med släktingar i Norrland och de hade också riktigt varmt. Älgjakten hade ställts in, ingen möjlighet att ta hand om köttet. Så de får skjuta på jakten!! 

Söndagseftermiddag och en kaffetår. Vad ska vi ha till middag idag? Vi började vara rastlösa av allt innesittande. Det känns som om man ”barkar igen” alldeles. Lederna känns stela och då man går är det med lätt stapplande gång. Nu måste vi ut och röra på oss. Jag sa att jag ville åka ner till stranden vid solnedgången och ta ett dopp i havet. Maken stirrade på mej. Vad sa du, undrade han? Jag har inte badat de sista 45-50 åren i havet. Så det kanske var lite uppseendeväckande med min önskan. 

Jamen, man kan väl traska lite i strandlinjen och blöta fötterna, menade jag. Mest så vi får röra på oss. Ja det lät mindre vanskligt sa maken. Så plaska som småbarn, så får det bli……

Vi tog en långsam promenad bort mot G:a Sankta, hoppade på 6:ans buss och åkte till Slottsvångsskolan. Där runt hörnet finns det en gammal korvmoj, där man kan få en hederlig gammaldags porting. På helsingborgskt vis! Det blev söndagsmiddagen. En lättsam gång nerförsbacke Långvinkeln ner till bussen på Sundstorget. Tog 8:an och åkte bort till Vikingstrand. Då vi klev av bussen var där en stor blodröd sol vilande på Danmarks-spetsen vid Gilleleje. Sakta rullade den ner i vattnet, så spektakulärt att man kunde nästan höra att det pyste då den rullade ner i vattnet. Det är inte många meter från busshållplatsen ner till stranden. 

Väl där tog jag av mina sandaler och skulle strosa i vattenlinjen. Men oj oj, vad ont det gjorde att gå barfota. Det var inget njutbart alls. Men skam den som ger sig, jag fortsatte. Nådde en brygga som var skön att trampa upp på. Tvekande sneglade jag ut mot bryggan med trappa ner i sjön. En dam kom just från sitt kvällsdopp och jag frågade om det var skönt i vattnet. Oh ja, sa hon, det får du inte missa. Jag förklarade att jag inte badat i havet de senaste 50 åren, och jag äger ingen baddräkt. Fast det ska väl inte hindra menade jag, det måste gå att bada i trosor och BH. Småskrattande menade hon, vad är skillnaden på lite underkläder eller baddräkt. Så njut du av ett dopp, jag lovar att du inte ångrar dej. 

Barnfamiljen som satt på bänken ute på bryggan började samla ihop sig för avfärd, och bänken blev ledig till mej. Jag klev ur skjortan och mina shorts. Av med hörapparaterna, av med klockan och sist brillorna. Då dök maken upp strax bakom mej, han hade plaskat i kanten lite längre än jag gjorde. Bra, då håller du mobilen till mej. Jisses så mycket attiraljer man bär med sig. Det var ingen tvekan om att doppa sig, det var så skönt. Efter senaste veckans plågor med att aldrig känna sig sval försvann i ett huj. Jag hade ingen brådska med att gå upp. Men fegisen vågade inte simma iväg. Höll mig nära trappan. Ville inte falla ikull. Men heldoppad som Akilles var jag. 

Då jag klivit upp drog jag på mej kläderna utanpå mina våta ”badkläder”. Maken erbjöd mej ett par torra trosor som han fiskat fram ur sin ryggsäck. Javisst ja, vi bar alltid ett par onämnbara till oss båda för alla eventualiteter. Dessa eventualiteter har inte uppenbarat sej ännu, om inte detta bad som sker en gång på en femtioårsperiod inte kan tillskrivas som en eventualitet? Jag bytte ut de blöta trosorna och det var faktiskt riktigt skönt att det blev gjort. Hade inte varit kul att sitta på ett säte i bussen då vi skulle hem med, de blöta kläderna. Väl hemkommen fick jag klä om till något mer komfortabelt. Det var verkligen en mysig stund och jag sände kusin min en tacksamhetens tanke att han lurade mej att tänka i dessa banor. Jag hade nog inte kommit på det själv om inte han berättat om den hösten 1955. 

Måndagen efter bridgen skulle vi bara sticka bort på ICA på Karl Krooksgatan för att köpa ett bröd. Det regnade men var gjorde det. Vi hade regncape och paraply. Då vi kom fram till butiken hade regnet runnit innanför capen och paraplyet var lite skavank, så det regnade under paraplyet också. Vi var lite blöta men regnet var sommarvarmt så det gjorde inte så mycket. Efter inköpen skulle vi gå bort till närmsta busshållplats. Det hällregnade hela tiden men plötsligt öppnade sig himlens portar. Det regnade inte längre,  det skvalade. Kaskader lite här och där, från trasiga stuprör, det såg lustigt ut. Då bussen anlände var vi blötare än jag varit då jag var i sjön dagen innan. Och då vi kom hem kunde jag vrida ur mina underkläder, så våta var de. Skrattande sa jag till maken att det var skönare att havsbada som jag gjorde dagen före, än denna rotblöta. 

Ingen kan skylla mej för att vara lortmaja i alla fall.