Jönssonminnen.se – Sida 134 – nedtecknade minnen och berättelser

Dockan Mona-Lisa

den 4 mars 2010

Alla barn önskar sig leksaker och jag minns att jag hade en dröm om en docka. En blunnedocka, en som alltså blundade när man lade henne ner. Det var något jättefint. Hur jag kom att ha dessa önskedrömmar? Jag var inte så gammal julen 1949. Men utvald av tomten var jag tydligen för i julklapp fick jag en docka. Visserligen reserverade mor och far sig och berättade att jag fick den tillsammans med min lillasyster!!! Bläääh! En 9-månaders baby! Hjälp! Vad visste hon om hur ett dockebarn skulle skötas. Jag tog genast på mig hela detta ansvaret.

Hela familjen firade alltid juldagen hos farfar och faster Asta som bodde kvar i fars barndomshem. Farfar hade sålt själva huset till en bror till far, men farfar och Asta bodde kvar i en liten lägenhet i övre våningen. Även ditbjudna denna dag var faster Greta och farbror Valter. Jag hade med mig min fina julklapp som jag ville alla skulle beskåda och beundra. Då vi avnjutit jullunchen och man dukat av bordet, diskat undan och kaffet förbereddes kom farbror Valter på att dockan var namnlös. Jag hade inte själv funderat på detta ännu. Men Valter föreslog i alla fall att ett dop av dockan skulle förättas, en skål kom fram i all hast och sen blev jag tillfrågad om namnet. Kommer än idag ihåg att jag stod helt mållös. Ännu var detta att äga en så´n fin docka så stort att jag inte saknat namn på henne.

Det föll sig så att dopförrättaren gav dockan ett namn, Mona-Lisa. Om han fick idén från den mycket populära låten som spelades dagligen i radion. Man sjöng på engelska så vad den handlade om var det nog ingen som visste men refrängen lät: Mona-Lisa, Mona-Lisa…..Mina två bröder hade sin egen version på låten: Mona-Lisa kan du fisa…. Därför tyckte jag det var så harmset förnedrande att döpa denna fina docka till något så fult. Men gjort var gjort. Inte kan man ändra på något som är gjort så seriöst, med dopvatten och allt som därtill hör. Farbror Valter var involverad i hemligheten att inköpa denna docka. Han hade nämligen snickrat en docksäng till dockan, målat och dekorerat med en blomsterslinga vid huvudgärden. Färgen på sängen var ljusgul och blomsterslingan i grönt. Precis som de färger som var på emaljerade muggar. Vilken lyx. Jag kan inte komma ihåg men mor har berättat att faster Greta sytt både madrass och täcke med tillhörande sänglinne till. Hur jag fick hem detta möblemang minns jag inte heller men hem kom det.

Efter juldagen kommer annandagen och traditionellt firades denna dag hemma hos Greta och Valter. Vi gick ner på hörnet N.Stenboksgatan-Grubbagatan för här körde 12:ans buss. Den kunde vi åka upp genom hela Eksjögatan och precis då den svängt in på Sockengatan var där en hållplats. Även faster Asta och farfar kom hem till Greta och Valter, men de bodde på gångavstånd. Nu avsmakades julmaten hos faster Greta. Hur julmaten smakade minns jag inte men aldrig senare någonsin har jag smakat så goda klenäter som hos faster Greta. De hade dadlar på sitt gottebord och de har jag alltid tyckt om. Fest alltså i dagarna tre, men vi hade inga Tv-program som skulle passas. Mona-Lisa var även idag med och hon beundrades och kommenterades och jag var helt upptagen av denna skatt.

Då vi skulle åka hem på kvällen hade far av någon anledning fått ”spenderbyxorna” på sig för det beställdes fram en droska. Minns den stora svarta volvobilen ”suggan” och hur man kunde fälla fram ett extra säte mellan fram- och baksätet. Nu kom den stora chocken för mig. Far hade inte råd att betala för Mona-Lisa också så hon fick stanna kvar hos Greta och Valter! Vilken fasa! Att först ge en sådan fin julklapp och sedan två dagar senare skulle jag berövas denna underbara leksak, hur kunde man bara tänka tanken. Men jag hade inga egna pengar att betala droskan med, så det fick bli som de vuxna sa.

Trettondagen hade vi farfar, faster Asta,faster Greta och farbror Valter på middagsbjudning varje år. Då de anlände hade de äntligen Mona-Lisa med sig. Hon var välmående efter sin tid i ”fosterhem”, men hade samtidigt blivit uppklädd i hemstickade fantastiska kläder i en rosa uppsättning i silver-lamégarn. En klänning med både liten gosskrage och små söta fickor på kjolen,små trosor, sockor med knytning och bolltofsar, kofta som var stickad i mönsterstickning, samma mönster i mössa som också var försedd med snören och bolltofsar. Vilka pyttesmå bolltofsar i samma garn som hela setet. Jag anade sedermera att vistelsen hos Greta var nog för att hon skulle kunna sticka. Förmodligen var det inte så dyrt att ha med dockan i droskan.

Gå och handla

Av Inga-Lill

den 2 mars 2010

i Minnen

Gå och handla på 50-talet var inte som nu för tiden att alla varor fanns under ett tak. Här gällde det att planera sina inköp så att man bar tyngsta lasset kortaste vägen. Vi handlade potatis hos Gustav Karlsson på Ängelholmsvägen. Denna gata var på den tiden Riksettan. Men man behövde inte korsa gatan för Gustav Karlsson hade sin potatishandel ner i en källare på norra sidan av gatan. Visserligen var inte trafiken så tät. Vi brukade roa oss med att sitta på handlarns trappa och skriva upp bilregistreringsnummerna på bilarna som passerade, det hände man fick sitta och vänta på nästa bil. Här låg även fiskaffären, men det var inte med förtjusning man gick de ärendena. Nåväl, skulle inget inhandlas i järnaffären som låg på hörnet Röamöllagatan-Ängelholmsvägen var det att traska in i Röamöllagatan igen.

Slaktare Hansson hade sin kött- och charkuteriaffär ca 25 m in i gatan. Här införskaffades kött, korv och pålägg. Minns fortfarande hur mor bad oss springa hän och köpa en bit falukorv. Hur mycket? replikerade man då. Ta för två och femtio sa mor!!! Jag lovar, det räckte till oss sex personer.

Färska grönsaker minns jag inte så väl men jag vet att vi köpte gurka ibland hos Thea, blomster- och grönsaksaffären som låg ytterligare 100 m in i Röamöllagatan. Nu har vi redan passerat mjölkaffären som jag berättat om i ”Tekniken i vardagen”. Tomater och huvudsallad inhandlades också då vi skulle ha gäster och man skulle bre snygga smörgåsar. Fars priffekvällar med sina bröder eller mors syförening, den föreningen som verkligen broderade ett och annat stygn. De gick under namnet ”Hakan går” så det var även andra saker som sköttes i den sammanslutningen. Jag kommer ihåg att varje gång man köpte gurka gjorde expediten ett litet insnitt i gurkan och avsmakade den. Hade funderat många gånger över varför de gjorde så men fick förklaringen så småningom. Man kontrollerade att den inte var besk!! Har aldrig smakat en gurka som var besk. Jag tror de stod och smyg-åt. Ett barns hela övertygelse.

Nu fortsätter vi till ”föreningen” som låg i hörnet Röamöllgatan-Grubbagatan. Här inhandlades alla specerier. Mjöl, kaffe, bitsocker, strösocker, salt, tändstickor, havregryn, cacao, bruna bönor, gula ärtor, tvålflingor och såpa är en del av de varor jag minns jag köpte. Kryddor och ost fanns också här i föreningen. Här fanns några glasburkar med karameller, men få var de gånger det stod något på inköpslistan att det skulle köpas. Av någon anledning vet jag att jag bar hem varorna en gång då jag veckohandlat, fick stanna många gånger och vila, byta händer med kassarna. Det kunde ju skilja viktmässigt så det var en viss avlastning. Men denna gång var det extra tungt tyckte jag. Jag hade ju också handlat för fem kronor och tjugoåtta öre!! Inte konstigt jag fått långa armar i vuxen ålder.

Tekniken i vardagen

Av Inga-Lill

den 2 mars 2010

i Minnen

Idag när man sitter vid datorn och hör diskmaskinens svaga susande i köklet, flyger det gärna en tanke tillbaka till 50-talet och den utveckling som vi upplevde. Visserligen hade man fnyst lite lätt åt fars och mors berättelser om deras första möte med radion. Vi var ju moderna och ansåg att dessa berättelser från ”medeltiden” var lite naiva.

Jag minns hur det diskuterades om införskaffandet av ett kylskåp. Det var i mitten av 50-talet. Min äldste bror Stig hade haft sommarjobb och en viss förstärkning av ekonomin hade nog märkts. Hade hört talas om att det fanns ett frysfack i de moderna kylskåp och givetvis hägrade tanken på glass för mig. Att frysfacket var litet som en halvliters-glasspaket insåg jag inte då. Såg framför mig en obegränsad glassfest resten av livet. Fyra syskon och en halv liter glass!! Så småningom stod det i alla fall ett kylskåp där i en hörna av köket och vi kunde njuta av kall mjölk även mitt i sommaren.

Detta innebar också att man kunde hoppa över inhandlandet av mjölk till varannan dag. Mer sällan än så lät sig inte göras för vår mjölkspann rymde enbart 3 liter och en ”dytt”. Denna dytt bestod i ca en deciliter som man fyllde spannen med då vi handlade i Röamöllagatans mjölkaffär. Gud nåde oss om vi smet ner till O.D.Krooksgatans mjölkaffär. Det var närmre till denna affär och jag minns hur tung mjölkspannen var då jag varit och handlat. Tre liter mjölk var för en åtta-nio-åring rätt tungt, så det hände att jag smet ner till den närmre affären. Men jag vet inte att det någon gång lyckades utan att jag fick en reprimand av mor. De som expedierade i den affären slog aldrig dit den där extra lilla dytten, och så fort mor öppnade spannen var man avslöjad.

Resor till Danmark

Av Inga-Lill

den 22 februari 2010

i Minnen

Danmark har varit ett vanligt resmål för oss som bodde/bor i Hälsingborg/Helsingborg. Visserligen minns jag inte tiden då jag var delägare av ett pass inom Norden (inskriven i mina föräldrars pass). Men senare i livet var Danmark ett vanligt mål för inköp av livsmedel, men även ett utflyktsmål sommartid med familjen och senare med klassresor.

Mina första smörgåsar som jag lärde mig bre själv, var bredda med danskt margarin, Sommartid väldigt lättbredda smörgåsar för då var margarinet mjukt i värmen. Ofta har jag småskrattande talat om att smöret är ”lent”= lättbrett när jag serveras smörgåsfett som är hanterbart. Däremot vintertid var det mycket kallt i vårt skafferi så då höll man på att mosa sönder brödet om man hade för bråttom och inte väntade till margarinet var rumstempererat. Lördagar och söndagar hände det att vi fick riktigt smör till brödet. Inte för att jag upplevde någon himmelsvid skillnad men man hade ju hört att det var fint med riktigt smör. Pålägg var inget som var viktigt men det var alltid gott att strö strösocker på smörgåsen. Sirap var också väldigt gott som pålägg. Min far som alltid hade jobbematar med på jobb hade förstås riktigt pålägg, ost, medvurst och/eller leverpastej hade han. Riktig mat till en riktig karl. Både margarinet och ”Lurmerket smör” var inhandlat i Danmark. Stødt melis (strösocker) var också danskt. Detta for man över sundet och inhandlade ungefär var fjortonde dag.

Då jag var liten väntade man träget på dessa danmarksresenärer, för hade man tur hade det även slunkit med något godis eller vintertid då man köpte med en bägare med glass. Glass var en lyxvara innan man varken hade kyl eller frys i hemmen, så detta var oerhört uppskattat av oss som väntade därhemma. Ibland var glassen så smält att man kunde dricka den men det spelade ingen roll, smaken var där.

En annan viktig vara som inhandlades i Helsingör var tobaken som far rökte i sin pipa. Man köpte denna piptobak i plåtlådor som innehöll 500 gram, röda små plåtlådor, Bali Shag hette den. Jag har fortfarande någon sådan plåtask i min ägo till barnens vaxkritor. Ska jag vara ärlig tror jag att denna vara smugglades in till Sverige vid varje resa. Vi fick besked att lådan skulle stoppas längre ned bland varorna så de inte stack tullarna i ögonen.

Några särskilda semesterresor förekom inte i min barndom men nästan varje sommar åkte vi till Köpenhamn i samband med fars semester. Under 50-talet hade vi båtar som gick direkt till Köpenhamn och de hade matservering ombord också. Jag misstänker att min fars förtjusning för wienerschnitzel grundlades på dessa båtar, Vikingbåtarna. Tror jag det att det smakade ”mumma”. En rejält panerad schnitzel stekt i riktigt smör serverade med små bruna ”kartoffler” (potatis) och ”gemyse”små läckra grönsaker. Här gjorde jag bekantskap för första gången med taffelchips. Man serverade helt vanliga chips som tillbehör till denna maträtt. Jag förstår att han gillade detta för det sägs att vart han än kom i världen beställde han denna maträtt oavsett hur många dagar han än var på resa.

Senare i livet företog jag en och annan resa till Danmark i form av skolresa. Första långväga skolresa gick till Hembygdsparken i Ängelholm då jag införskaffade en lergök. Sedan blev de flesta skolresor till Danmark. Första gången till Helsingör och Kronborgs slott. Hjälp, vilken tråkig rundvandring på detta gamla slott, när man hade glasspengar i fickan som låg och ”brände” i lomman. Senare i de högre årskurserna åkte vi till Köpenhamn. Då alltid klassresan skulle innehålla ett kulturellt inslag har jag genomlidit både Glyptoteket och en del muséer innan vi äntligen fick gå på Tivoli.

Men närheten till danska huvudstaden gör att det känns mycket mer naturligt att fara till Köpenhamn än om jag skulle åka till Stockholm. Stockholm, det är exotiskt!

Matminnen

Av Inga-Lill

den 17 februari 2010

i Minnen

Lustigt att barndomsminnen ofta är förknippade med mat. Jag saknar ibland dessa hårt inrutade mattider som skiljde vardag och helgdag åt. Vardagsmiddagen avåts klockan 17.00 när far kom hem från jobb. Då hade vi barn fått lunch i skolan. Helt säker på om mina båda bröder Stig och Rune åtnjöt denna nyordning med skollunch är jag inte. Men min syster Britt-Marie och jag fick skolmat under vår skoltid.

Däremot var det en annan ordning på lördagarna. Då hade vi inte skollunch. Vi gick bara halva dagen i skolan och far jobbade bara halva dagen. (Jag märker att jag använder ordet jobbade om min far. Trots att jag är ett typiskt arbetarbarn arbetade inte min far. Han jobbade, arbetade gjorde de som inte talade skånska.) Då vi kom hem lördagmiddag serverades en lättare lunch i form av spenatstuvning med stekt falukorv, eller ärt- och morots-stuvning även här med falu-, lunch- eller prinskorv. Senare på lördagskvällen samlades man runt ett smärre smörgåsbord. Ägg, sill, ost och varierande kallskuret fanns på bordet. Denna kvällsmåltid avnjöts vid 18.00-tiden. Med avund såg jag på, då Rune satt och mumsade i sig en välvispad toddy gjord på rått ägg och socker. Hur han lyckades dupera våra föräldrar till att få denna delikatess är mig en gåta. Mor berättade att han inte tyckte om kokt ägg så därför fick han sin äggranson på detta vis. Jag har otaliga gånger vispat denna toddy till honom. Elvispen var inte var mans egendom vid denna tid. Men de gånger jag vispade till honom var det många avsmak per visptillfälle, något som jag tror att han aldrig märkte.

Kvällsmaten borde vara undanstökad till klockan 20.00 då radioprogrammet började. Lördagskvällens program lyssnades alltid på i mitt hem.

Söndagsmaten var också speciell. Stek i olika former bjöds det på. Jag vet inte att vi någon gång fick korv eller köttbullar till söndagsmiddag. Det närmaste charkuterier vi kom någon gång var då mor gjorde kåldolmar, som kunde förekomma som söndagsmiddag. Annars var det potatis, kött och brunsås. Jag vet inte om det fanns andra sorters konserverade grönsaker än ärtor och morötter. Min mor visste i alla fall inte det, tror jag. Vi fick efterrätt till söndagsmiddagen. Den bestod i konserverade plommon med vispad grädde, ibland fick vi äpplakaka med vaniljsås. Men det var huvudsakligen produkter från vår koloniträdgård som mor omvandlade till mos, sylt och konserverad frukt. Änglamat var en lyxvariant på dessert som tillagades med hjälp av i mjölk lätt uppblötta skorpor och lingonsylt försiktigt nedrörd i vispad grädde.Till söndagsmiddagen fick vi barn var sin limenad (läsk). Allt detta serverades vid 13.00-tiden och sedan vid 18.00-tiden åt man lite smörgåsmat som var över från lördagskvällen.

Drickan inhandlades när bryggarbilen, Kronans bryggeri, stannade utanför vårt hus vid lördagslunch-tid. Varje vecka köpte vi en 3-liters drickaflaska (svagdricka) 6 öl och 6 lemonad. På den tiden drack inte kvinnor öl, så de vet jag var till far, 4 läsk till barnen och en till mor. Jag har ofta undrat var försvann den sjätte lemonaden? Har inte kommit på att detta var ett mysterium förrän min mor och far var döda så lösningen är enbart spekulationer, far tog den till sin lördagsgrogg.

Det hörde till den vanliga veckorutinen att det inhandlades en ”feberfri” ( en 37 cl renat brännvin. Om den varit 38 cl hade den haft feber). Intogs först som snaps till sillbordet på kvällen, sen blandades resten till grogg.

Efter påstötning från min dotter Sara inser jag att det man tar för givet, inte alls är så givet. Hon undrar vad för sorts limenader som fanns då jag växte upp. Ja, så korttänkt av mig. Dagens utbud av läsk och dricka fanns inte på 40-50-talet. Sorterna som jag minns hette ”Champis, sockerdricka och hallonsoda”. Om det fanns fler sorter är jag lyckligt omedveten om det.