Jönssonminnen.se – Sida 131 – nedtecknade minnen och berättelser

Hur jag lärde sta´ns gator

den 24 maj 2010

Under min uppväxt var inte staden Hälsingborg större än att man lätt cyklade från norra till södra utkanten av staden. Nuförtiden känns det som en omöjlighet om man inte planerar in minst en övernattning på ett bra hotell. Beror det på att staden växt eller på att min kondition krympt? Ja, ja nog om det.

De första cykelturerna jag minns var på den lilla sadeln som satt fastspänd på fars cykelram, så att jag kunde hålla med händerna på styrstången. Man satt alltså vänd i körriktningen, dinglande med fötterna utan några fotstöd som det fanns på den barnsits som satt fast på bäraren (pakethållaren). Denna sits var förbehållen min lillasyster Bittan, den var säkert säkrare än den lilla sitsen jag for fram med. Minns fortfarande de förmaningar om att hålla rätt på fötterna, så att far inte klippte av mig tårna med ekrarna i framhjulet.

Oftast var det fram och tillbaka till kolonin vi cyklade, men sommartid förekom det även andra utflykter. Vi cyklade och badade eller åkte och hälsade på släkt och vänner. Varje gång vi körde in i en ny gata eller korsade en gata läste far upp gatunamnet för mig. Kan än i dag höra för mitt inre vissa gators namn lite lätt framflåsade, beroende på om det var uppförbacke, samma namn var sagda i ett huj då vi for hem igen för då bar det utför.

Ganska ointressant för en liten unge, men vad skulle man konversera om, och tillika med en liten unge? Eftersom min far jobbade vid va´nbruget (vattenverket) i Hälsingborg var han stolt över sin stad och kände förmodligen att han var delaktig i uppbyggandet av den stad som vi bodde i. Att han sett ett system i gatunamnen ville han ju också berätta. Så jag var inte gammal när jag lärt mig att alla gator med stadsnamn låg från Wilsons Park upp över Fältabacken, UTOM Höganäsgatan som låg som en tvärgata till Johan Banérsgata. Hantverkargatorna låg samlade på Eneborg och nere på söder. Hantverkaregatan hade halkat ner under landborgen och Bryggaregatan hade fått sin plats ganska naturligt tillsammans med bryggeriet vid brandstationen. Att det även med telefonnummerna var ett system, lärde han mig så att jag kunde av numret att döma gissa mig till var innehavaren bodde. Man hade ingen skvaller-anita men om man fick telefonnumret kunde man lokalisera var i sta´n det kom från.

När jag blivit lite äldre och lärt mig cykla fick far glädje av vad han lärt mig. Hade han redan tidigare räknat ut det så här smart för sig? När han hade jourtjänst och han fick rycka ut på någon läcka i sta´n, kunde det innebära många timmars tungt slit för att gräva upp och täta läckan. Ofta for han hemifrån utan någon matsäck, för de visste inte hur länge de skulle behöva jobba. Blev det långdraget jobb ringde han hem och beställde kaffe och madar. Vem tror ni fick cykla ut med det till honom? Jo, vi ungar. Aldrig en vägbeskrivning, bara ett gatunamn plus eventuellt ett gatunummer om det var en lång gata. Var det sena kvällar och mörkt fick Stig eller Rune (mina äldre bröder) ta turerna men jag kommer ihåg de lördagar och söndagar då jag cyklat ända upp på Eskilsminne från Stattena med fars matsäck. Lite småsurt tänkte man på om det var därför han lärde mig sta´ns gator och systemet de var uppbyggda med.

Långt efter hans död fick han lite upprättelse. Det var inte enbart han som fick dra nytta av mina kunskaper om sta´ns gator. Jag jobbade själv inom Helsingborg i hemsjukvården. Dagarna var upplagda med planerade besök hos patienter som behövde sjukvård i hemmet. Men om någon undersköterska eller vårdbiträde behövde hjälp eller vårdtagaren larmade och man bedömde på larmtjänst att sjuksköterska skulle ta larmet, var det bara att ta sig dit. Det var ofta bekymmer med svåra smärttillstånd men även då man ville ha snabb hjälp. Sände flera gånger en tacksam tanke till far som lärde mig sta´ns gator. Minns en gång då jag fick glädje av det där med telefonnumret. Det kom ett larm från en gård långt ute på landet, de hade postadress till Ekeby men telefonnummer med Landskrona-riktnummer. Hade jag inte lärt av far hur systemen var uppbyggda hade denna vårdtagare fått vänta onödigt länge. Det var en helgdag och dessa vårdtagare ingick inte i mitt vardagsdistrikt, därför var jag ganska okänd ute i dessa tassemarker. Men jag kunde ta mig ditut och vårdtagaren fick slippa plågas så länge.

Mors klockrengöring

Av Inga-Lill

den 10 maj 2010

i Minnen

Det är några veckor sedan jag skrev något nu. Men igår var jag och drack kaffe hos lillasyster. Då hörde jag klockan som plingade så sprött inne i hennes lillarum. Plinget som jag växt upp med. Bittan tog hand om klockan, renoverade upp den och lät den få bli något som mina syskonbarn växte upp med också.

När mor och far gjorde investeringen i denna klenod i mitten av 50-talet gjordes det säkert en noggrann planering före införskaffandet av den. Alla vi kände hade antingen en bordspendyl uppe på någon tung mahognybyffé eller så hade man en guldpendyl hängande på väggen. Som jag förstått senare i livet var det inte mina föräldrars stil någon av dessa alternativ, men en klocka ville de ha. Det slutade med att man inköpte en väggpendyl med samma emaljurtavla som i de flesta väggpendyler, men själva fodralet var i mörkbetsat trä. Den inhandlades hos deras ”hovleverantör” Elgstrands Ur & Optik på S.Storgatan. Snyggt och framförallt modernt. Den hängdes på hedersplatsen ovanför byffén i storarummet. Jag minns också att mot senare delen av 50-talet smög mor bort farfar och farmors porträtt från byffén. Eftersom vi inte hade några porträtt på mormor och morfar ansåg jag detta var helt i sin ordning.

Lite fnissigt blir det alltid då vi talar om denna klocka. De första åren lämnades denna klocka in för rengöring och smörjning regelbundet hos urmakaren de köpt den hos. Detta var en utgift jag många gånger hörde dem klaga på. Men då som nu skaffade man sig vanor och behov. Visserligen blev det mindre regelbundet med åren och kanske också mindre viktigt att följa upp servicen på klockan. Sedan TV och radio användes flitigare blev mer vanligt att ha tidsangivelser via dessa media. Far hade bytt ut fickklockan mot armbandsur och i köket hade vi en elektrisk klocka.

Men en gång i mitten av 60-talet tyckte mor att väggpendylen var alldeles omöjlig att få igång. Hon beslöt att en rengöring var det enda alternativet för att få igång den. Nu var hon en handlingens kvinna. Här skulle sparas pengar! Elgstrand skulle inte än en gång göra storkovan på Jönsson klocka. Mor förberedde ett bad till klockan med varnolen, dåtidens allrengöringsmedel av det lite tuffare slaget. Tog den ur sitt fodral lade ner klockan försiktigt och gick sedan för att utföra andra sysslor. Efter en stund bedömde hon att den rätta rengöringstiden var uppnådd. Då hon tittade till klockan såg hon till sin fasa att urtavlans siffror också lösts upp av varnolenet. Hjälp!!! Vad göra? Hon ringde i sin förtvivlan till mig, äldsta dottern och klagade sin nöd.

Klockan togs om hand av maken och mig. Urverket var så väl rengjort att all smörja hade sköljs bort. Det krävdes en hel del smörjande och mixtrande innan urverket gick igång igen. Sedan inhandlade jag en liten burk svart lackfärg för hobbyarbeten och en liten fin pensel för att måla dit siffror igen på urtavlan. Urtavlans emaljskikt hade ändrats lite i färgen på grund av ålder och förmodligen ljusets inverkan, för om man tittade riktigt noga kunde man skönja att det var en ljusare ton där siffrorna suttit. Även alla små prickarna för minutrarna målades dit. Det var viktigt att det inte tog för lång tid, för far fick inte veta varför klockan var försvunnen. Han fick bara veta den var på rengöring. Först flera år efter händelsen vågade mor berätta för far om klockan som förlorade sitt ansikte.

Året i kolonin

Av Inga-Lill

den 18 april 2010

i Minnen

17 april idag. Nu får man inte elda i kolonin längre utan tillstånd. När jag växte upp skulle pinnarna som klippts från fruktträden vara hopplockade och lagda i en bunt så man kunde elda upp dem. Den 15 april var absolut sista dagen man fick elda utan att begära särskilt tillstånd från brandkåren. Det var förknippat med vårvintern att plocka dessa pinnar. De var många, de var blöta, de var iskalla och provade man att plocka dem med vantar var vantarna snart genomsura och de fyllde ingen funktion längre som värmare. Detta var ett av de tråkigare arbeten som jag minns från kolonin, våran i övrigt väldigt uppskattade sommarrekreation. Utomhus och sol på näsan. Även om det var förknippat med vissa i mina ögon tvångsarbeten, som att luka rabatter, plocka krusbär och vinbär. Hallonen och jordgubbarna var inte så tråkiga att plocka, de var dels lättare att plocka , stacks inte så mycket och säsongen var betydligt kortare på dessa bär. Nyhetens behag hann knappt gå över i tristess förrän de var slut för året.

När pinnarna var plockade tog vårbruket vid. Det var inte så tungt som höstgrävningen varit året förut. Det var mer att jämna till jorden och göra sättrader för potatisen. Jag minns att far och mor ofta talade om det året då potatisen var satta den 20 mars Bittans (lillasyster Britt-Marie) födelsedag. Hyppa (kupa) jorden gjorde man inte förrän precis då de började sticka upp små skott över jordytan. När potatisen var satta, de var det viktigaste, vidtog att göra sängar till det som skulle frösås och det som skulle skolas ut som småplantor. Kål, bryssel- och vitkål skolades ut från inköpta småplantor. Rödbetor , ärtor, bönor och morötter såddes.

Lite av vårens nyhetsbehag var den första kaffesstunden i kolonin. Stugan var fortfarande råkall och luktade vinter, och måltiden smakade också lite av denna atmosfär upplevde jag. När jag pratar med Rune om livet i kolonin frågar han alltid om jag minns musen i pipen. Ja, jag minns musen i pipen. Minns mors förtvivlade skri när hon en vår upptäckte att det satt en mus fastkilad i pipen i kaffekannan. Stugan var inte mer tät än att mössen hade en bra övervintringsplats i vår lilla stuga. Och från hösten fanns det troligvis lite smått och gott i hörnen för dem att kalasa på. Men denna lilla mus hade varit extra svulten som provat att ta sig in i kaffekannan genom pipen. Det påstås att möss kan ta sig in genom öppningar som är hur smala som helst, men detta var nog under minimimåttet för vad de klarar, eller så hade musen ätit och mått gott på de rester som fanns kvar efter oss och fått ett större midjemått än vad som var normalt för dessa små kryp. Detta var före min tid som kaffedrickare, annars tror jag jag hade strejkat med kaffedrickandet i kolonin för ett tag framöver. Denna emaljerade kaffekanna var för evigt förknippat med en viss äckelkänsla och vad jag minns byttes den nog ut tidigare än vad som var normalt för andra inventarier i kolonistugan. Däremot kastades den aldrig. Den ingick i försäljningen efter våra föräldrars död. Fast den förvarades ute i verktygsbo´n.

När vårbruket var färdigt gick livet i kolonin över i en lugnare fas. Ibland cyklade vi bara upp en kväll och njöt av utevistelsen. Maj månad blommade plommon- päron- och äppelträden. Då var det hög tid att luckra i rabatterna och så och sätta lite blommor. Varje vår var diskussionerna livliga, om spirean skulle blomma till skolavslutningen eller inte. Jag minns inte hur det var då jag växte upp, men jag har haft en dotterplanta till denna buske i min trädgård som vuxen. Givetvis har spekulationerna om den ska blomma till skolavslutningen fortsatt genom mina barns uppväxt.

När sommaren gjorde sitt intåg var kolonin en naturlig tillflyktsplats alla skollediga dagar mellan skolavslutningen och midsommar. Efter midsommar deltog vi barn i kommunens anordnade badläger ute på Örby ängar med buss som avgick varje vardag klockan nio och återvände klockan tre på eftermiddagen. Eller så åkte vi på barnkoloni en månad antingen 15 juni- 15 juli eller 15 juli-15 augusti. Har många gånger undrat varför de skickade iväg oss en hel månad, mor var ju inte förvärvsarbetande, men jodå det var hon under sommarlovet. Hon hjälpte till med storstädningen i skolorna som skedde under sommarlovet.

Midsommarafton var det fest i kolonin. Vi klädde majstången och dansade runt densamma på eftermiddagen borta på den stora gräsmattan vid kiosken. Det fanns alltid en tombola i samband med festligheterna i kolonin. Lotterna var dyra och det var inte ofta man fick ta en lott, men jag minns en gång att jag vann en handspegel och en borste. Vilken fin vinst för en liten tös. Undrar om mannen i tombolan gjorde en liten omfördelning av vinsterna när han såg vem som vunnit? Traditionellt serverades det matjessill, sur grädde med nypotatis i lusthuset midsommarafton. Jag tror inte jag någonsin ätit något annat denna dag. Jordgubbar var ett måste till efterrätt och det var sorgliga år då våra jordgubbar inte hunnit mogna utan man fick köpa. För jordgubbar var även de ett måste.

Framåt kvällen var det dans på dansbanan som varje år monterades upp borta på stora gräsmattan till levande dragspelsmusik. Det förekom även andra instrument men dragspelsmusik är det som jag minns alltid fanns med. Vi barn skuttade runt fötterna på de dansande paren och lärde oss samtidigt ett och annat polka- och hambosteg. Det mesta var foxtrot och vals senare på kvällen när de dansande var lite mindre stadiga på fötterna. Jag minns aldrig att de slutade spela, däremot minns jag hur jag många gånger somnade bakom ryggen på de vuxna, då de intog senare förtäring av skilda slag inne i stugan. Då mörkret fallit blev det för kallt att sitta utomhus i lusthuset så man gick inomhus och fortsatte midsommarfirandet. Stugan var inte större än att de som deltog satt på dyschatellen och vi små barn låg ihopkrupna bakom dem. Suset från fotogenlampan kan jag tydligt höra än idag om jag blundar och minns. Och jag minns även de gånger vi blev hemtransporterade i de svaga gryningsljuset fram på morgonsidan. En gång insisterade far på att jag skulle vakna för att lyssna på näktergalen som sjöng så ihållande då vi passerade Frediksdalsskogen. Visst vet jag efter den gången hur näktergalen låter, nästan öronbedövande. Han sjunger ju bara nattetid.

Mitt sommarlov tillbringade jag gärna i kolonin speciellt då det var lite småregnigt. Gunilla grannens dotter och jag har under somrarna ritat och klippt ut massor av kläder till våra klippedockor. Hon hade så många olika kritor så kläderna blev så färggranna. Blev det bättre väder spelade vi krocket. Gunilla som var enda barnet hade många fina leksaker och jag kan väl erkänna att det var jag inte sen att utnyttja. Hon var avundsjuk på mig för jag hade syskon och jag var avundsjuk på henne för hennes fina leksaker.

Vi övernattade ibland i den lilla stugan fast platsen var väldigt begränsad. Det fanns en dyschatell med utdragbar undersäng och sen fanns det en ljusgrön möbel som inte var större än en liten byrå. Denna kunde man öppna locket på och dra ut som ett dragspel så att det blev en sängbotten av juteväv. Tror inte jag idag skulle vågat lägga mig i den men jag vet att mina bröder ibland sov i denna anordning. En gång övernattade Bittan och jag där. Det var lite kusligt när mörkret föll och vi kröp gärna inomhus och låste om oss. Vi vaknade rent förskräckta då det knackade på fönsterrutan och utanför stod fars bror farbror Gunnar och tryckte näsan mot fönstret. Han var ute på en cykeltur och ville kika in och se om det bjöds en kaffetår såhär på söndagsmorgonen. Gunnar dog strax efter, han gick bort i ganska unga år i en hjärtinfarkt, så det var sista gången jag såg honom.

Året i kolonin del 2

Sommarloven tog slut även i min barndom, trots att somrarna verkade längre och soligare än vad de är nuförtiden. Höstmorgnarna var svalare, lite friskare att inandas. Transparante blanche-äpplena var mogna så här på sensommaren. Doften av dessa äpplen kan jag fortfarande känna på flera meters håll. Viktoriaplommonen böjde ner grenarna under sin dignande börda. Aj så ont i magen man fick om man åt för många! Dags att plocka och transportera hem till mor som skållade, skalade och konserverade plommonen. Det var en mycket vanlig efterrätt söndagsmiddagarna under vinterhalvåret. En klick vispgrädde gjorde dem till en festrätt. När sedan cox pomona-äpplena mognade åt vi dessa äpplen som de var, helst rakt från träden med septembers friskhet i sig. Vi hade ett träd som aldrig hade annat namn än mos-äppleträdet. Trots mycken efterforskning fick vi aldrig säkert veta äpplets namn. Men mycket mos och många äpplakakor har det givit under åren.

Hög tid att gräva upp potatisen som vissnat ner i sina rader. Ofta var detta jobb regnigt, lerigt och kallt. Precis som pinnplockandet på våren. Det var även tid att ta vara på de sista rödbetorna och morötterna som stod kvar i landet. Nu avtog tjusningen med kolonin, för det var bara höstgrävningen kvar. Styv tung lera skulle vändas minst ett spadtags djup. Detta arbete sköttes uteslutande av den manliga sidan i familjen. Jag har hört min bror klaga att allt detta kolonijobb tog honom från fotbollen som han alltid ansett som viktigare

När mor sjöng

Av Inga-Lill

den 12 april 2010

i Minnen

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då, dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

Vad ett par kalsonger kan användas till

Av Inga-Lill

den 6 april 2010

i Minnen

Det fanns en kvinna i Tyskland som uppfann ett sätt att brygga kaffe med hjälp av en bryggtratt och ett pappersfilter. Hon hette Melitta. Denna kvinna var föregångare till en stor industri. I hennes fotspår följde sedan den elektriska kaffebryggaren. Men före hennes uppfinning hade vi fars gamla utslitna kalsongben som påse att hälla ner kaffebönorna i. Jag vill minnas att det fanns fabricerade bomullspåsar att inhandla som man gjorde fast på en mellanring som fanns under locket på kaffekannan. Dessa köbepåsar tror jag aldrig förekommit i mitt hem. Det var alldeles utmärkt att ta till vara fars uttjänta bomullskalsonger. Man klippte till en lagom bit av benet, sydde till dem nertill och vips hade man en ny fin filterpåse till kaffekannan.

Nu blev det givetvis stora bitar över efter detta ingrepp. Men vid denna tid tror jag inte det fanns disktrasor man köpte över disk. Inte heller skurtrasor till städning av golv. Därför var ett par uttjänta kalsonger ett stort tillskott till städ- och diskattiraljerna i mitt barndomshem. Nya fina lasar till vasken i köket och fler golvlasar för dessa slets hårt mot de sträva trägolven.

I och med dessa uppfräschningar av lasarna gick de gamla i sopnedkastet. Tillsammans med andra sopor, som vid denna tiden mest bestod i komposterbart material lade man de utslitna lasarna. Detta samlades i en spann under diskhon nere i vaskaskåpet. När denna var full lade man det i gårdagens tidning Nyheterna, gjorde ett fint paket av det och knöt väl till om paketet. Vi bodde på tredje våningen och då vi kastade ned soporna i sopnedkastet ville mor att de inte skulle grisa ner mer än nöden krävde. Man hörde ändå mången gång att det splaschade rejält när det landade. Det var nog inte något trevligt jobb våran vicevärd hade alla gånger, att byta soptunnor. Svante Bjarve skötte denna syssla då jag var barn. Heder åt dessa vicevärdar som skötte sin syssla dag ut och dag in, trots busungarnas ideliga försök att kivas med dem.