Jönssonminnen.se – Sida 131 – nedtecknade minnen och berättelser

Lögardag på 50-talet

den 27 november 2010

Tänk så enkelt man sköter stortvätten idag, jämfört med då jag var liten. Dels har vi maskiner som är helautomatiska, dels är materialet i våra kläder mer anpassade för enklare tvättmetoder.

Mor tvättade ofta lördagar, då hängde faster Asta på med sin och farfars tvätt också. Visst var Asta glad att få använda så modern utrustning, slippa stå ute i det brygghus som de hade ute på bakgården i min fars barndomshem. Kallt och ruggigt vintertid. Det var också vedkrävande i deras brygghus.

Jag minns då det aviserades tvättdag i början av 50-talet. Redan fredagkväll blev vi barn ombedda att hålla utkik nere i källaren. Då den som haft tvättstugan fredag var färdig och hängt upp nyckeln stod mor beredd. All vittvätt blötlades i stora kar, det var alla lakan alla underkläder och en och annan linneduk som varit med på något kalas. Det kånkades och bars ned i källaren. Sen var det viktigt att det inhandlades gaspolletter borta i ”föreningen”. Den stora tvättmaskinen eldades under med gas. Sedan pulserande den med hjälp av elektricitet, reversibelt. Jag är inte säker på att maskinen var stor eller om det var jag som var liten, men majestätisk och skrämmande uppfattande jag den som.

Alltså började lördagmorgonen med att mor gick ner i tvättstugan, lyfte upp en del av tvätten ur blötläggningskaret, stoppade ner den i tvättmaskinen. Nu hälldes det vatten över tvätten och ur paketet där det stod RADION på strödde mor en lagom dos tvättmedel. Sedan tumlade tvätten runt under uppvärmning inne i maskinen. Senare in på femtiotalet användes också SURF men då mest till kulörtvätten Främst på maskinen fanns det en termometer så man kunde följa hur varmt det blev i maskin. De första maskinenerna var vittvätt och dem kokte man så att de skulle bli vita och fina . Fuktiga ångor hängde tjockt i rummet och hade man en gammal Hemmets Journal med ner i tvättstugan för att läsa lite, då man passade maskinen, blev tidningen sladdrig och fuktig ganska snart.

När temperaturen nått 95 grader stängdes gastillförseln av och man lät tvätten tumla en stund till innan man tappade ur tvättvattnet. Framme på maskinen, bredvid termometern, satt en kran för avtappning. Nu fick man akta sig, vattnet var nästan vid kokpunkten då det rann ner i tvättkaret där tvätten tidigare legat i blöt. Sedan tog mor vattenslangen som kom från kranen på väggen, spolade maskinen full med rent vatten , lät maskinen gå några varv, sedan tappade hon ut första sköljvattnet. Detta vatten var inte så kallt och mor tog inte reda på vattnet utan lät det rinna ut på golvet ner mot golvbrunnen. Var man påpasslig kunde man få fötterna tvättade i samband med detta första sköljevann, genom att vada runt på golvet. Nu fortsatte tvättorskorna, förstärkning i form av Asta hade vid detta laget anlänt. I med mer sköljvatten, tumla runt det en stund och sedan ut med det. Efter tre sköljvatten var den maskinen klar. Upp med den dyngsura iskalla tvätten och i med en ny omgång i maskinen.

Nu var det tid att centrifugera all tvätt i en stor fristående centrifug. Viktigt var att packa jämnt runt om, annars lät det som ett reaplan gick in för landning om man fick obalans i centrifugen, hela hyreshuset skakade i sina grundvalar. Detta krävde ett mått av erfarenhet, och jag minns att mor var noga att jag skulle träna att packa tvätten rätt. Vad jag däremot också minns var att mina bröder aldrig satte sin fot i tvättstugan. Hur mor tänkte de skulle få sin tvätt tvättad vet jag inte . Efter att tvätten snurrat i centrifugen så länge att det slutade rinna vatten ur röret bakpå maskinen stängdes strömmen av och man bromsade på en pedal på framsidan. Upp ur centrifugen med tvätten och in i rummet en bit bort i källaren som var utrustat med torklinor och en stor fläkt . Sen tillbaka in i tvättstugan igen för en ny omgång i centrifugen. Det var kallt, det var tungt men jämfört med tidigare generationers strävanden med tvättande, ofta utomhus, uppfattade man det ändå som rena lyxen. Då det blivit ett par maskiner tvättade gjorde man paus för matlagning och matrast.

Detta hade jag verkligen längtat efter för när dagen lidit så här långt hade farfar kommit med tolvans buss, alltså busslinje 12, och han mötte upp för att få sig något till livs. Faster Asta som aldrig lämnat barndomshemmet lagade mat till dem båda annars. Men tvättdagarna hann hon inte så då kom farfar hem till oss för att äta. Far kom från jobb vid middagstid så då togs en matpaus. Varför jag gladde mig åt farfars besök berodde på att han alltid hade en påse karameller, sådana där syrliga apelsin- eller citronklyftor, till oss barn. Efter maten tog tvättstugearbetet vid igen. Nu tvättades kulörtvätten fars rutiga flanellskjortor bl.a. Detta kördes också i maskinen men här återanvändes tvättluten man tappat av vittvätten. Det förekom även lite ylletvätt som handtvättades. Det var värdefullt att få alla tjocka raggsockar och yllekoftor centrifugerade.

Nu återstod mangling av lakan, handdukar och linnedukar. En hederlig riktig gammal stenmangel fanns i rummet bredvid tvättstugan. Nu var Astas närvaro viktig för all tvätt skulle dänkas, dras och manglas och man behövde var två personer för detta. När man manglat alla handdukarna på mangelstocken veks de ihop en och en för att sedan falsas en gång också. Allt packades sedan snyggt ner i mangelkorgen och bars upp på tredje våningen.

Nu var ofta belöningen en kaffestund tillsammans med Asta och farfar innan de for hem igen med tolvan, bärandes på tunga kassar med nytvättat nymanglat linneförråd. Någon gång passade Asta även på att ta sig ett bad i vårt badkar, en lyx som hon annars fick gå på badhuset för att få. Glömmer aldrig då hon skruvade av kranen, hon vred alltså på fel håll, så kranen gick av sin kil. Hon vrålade så det hördes över hela Stattena och vattnet stod som en kaskad rakt upp i taket. Nu var far rörläggare, så han kunde åtgärda det hela men först fick han springa ner i källaren och stänga av vattnet för hela huset. Översvämningen som uppstod i vårt badrum fick golvbrunnen ta undan. Tur att det var kallvattenkranen hon vred av. Så här kunde en lögardag te sig i början av femtiotalet där jag växte upp.

Umgängeslivet i min barndom

Av Inga-Lill

den 25 oktober 2010

i Minnen

Ibland får jag små antydningar att jag inte skrivit på mina minnessidor på ett tag. Jag är mycket medveten om detta men ibland tryter inspirationen.

Var hemma hos min bridgepartner med veckans resultatlista häromdagen. Vi började då berätta för varandra hur vi växt upp med kortspel som en del av det sociala livet, både partnern och jag. Hans mor, berättade han, hade deltagit i ett gäng damer som spelade ”auktionsbridge”. Jag hade hört talas om rubberbridge men aldrig auktionsbridge, vad var det? Enligt partnern var det ett budgivande där högsta budet fick spela kontraktet. Men inte som dagens bridge där man försöker bjuda på parets gemensamma kort, utan man bjöd tydligen hela tiden över varandra. Jag vet inte om man hade träkarl som man har i dagens kontraktsbridge.

Nåväl, i mitt hem var de inte så avancerade som dessa damer. Här spelades priffe. Far hade en period då han spelade med sina bröder. Gunnar, ”Putt” (George), Kalle och far hade en tid sina priffeträffar en gång i veckan. Den veckan det avhölls hos oss var vi hänvisade till köket och lillarummet. Köket var naturligast för vi skulle sköta marktjänsten, kalla drycker under spelet och tjusigt bredda smörgåsar till kaffet i pausen. Det var här jag lärde hur man skulle ha pepparrotsvisp till saltköttet. Skinksmörgåsen skulle antingen ha små legymer eller ännu hellre en liten klick småhackad frukt i majonnäs. Kavringsmörgåsen med kokta äggskivor skulle ha ansjovis på och en persiljekvist.

Vi fick inte störa utan lärde oss tala” med små bokstäver” under spelets gång, men många gånger smög vi ut och kikade på dessa allvarsamma män. Detta priffespel fick en tvär avslutning när Gunnar dog i en hjärtinfarkt vid ganska unga år.

Sedan gick något år innan det började hända något om kvällarna utöver vanliga familjelivet. Mor kom med i en syförening som bestod av moster Ingeborg, ”Blomman” en granne och arbetskamrat till Ingeborg. Blomman var dalkulla med en dialekt som hon bevarat bra. Men den var genomträngande så några stängda dörrar mellan vår (i detta fallet) tillflyktsplats hjälpte föga.Där ingick även en fjärde medlem Karla, även hon en arbetskamrat till Ingeborg. Karla var skånska så det var en, för oss vanlig dialekt, men, med vilken intensitet denna människa kunde prata. Hon sa sju ord när någon annan sa ett. Hon lät som en kulspruta, Blomman ville också höras så hon gick upp i falsett med sitt dalmål. Mor och Ingeborg hade inte en chans. Visserligen kallade de sig en syförening, men jag vet inte att jag någon gång såg något handarbete i händerna på dem. Vi i köket kallade dem föreningen ”Hakan går” Det var inte så noga att vi skulle vara tysta när dessa damer träffades, ingenting kunde överrösta dem.

De tre damerna arbetade med städning på rådhuset, hos polisen. Ingeborg och Blomman arbetade tidiga mornar men Karla hade eftermiddagsstädnig så ibland kom hon lite senare än de andra till ”symötet”. När hon väl var klar med städningen gick det undan, Karla var motoriserad, hon körde moppe. Året runt, i alla väder. Jag minns särskilt en gång då vi väntade med spänning. Det var mer än 10 minusgrader ute. Karla dröjde och de var bara tre om att överrösta varandra. Inte utan att vi blev lite oroliga för Karla. Hade hon kört omkull? Det var halt väglag och vi visste att hon for fram som en vilde. Vi hängde ut genom köksfönstret för att få en skymt av henne, men med tio minusgrader ropades det snart att vi skulle stänga fönstret. Långt om länge dök Karla upp, genomfrusen men inte tystare än vanligt. Anledningen till hennes sena ankomst, berättade hon, berodde på att det inte gick att köra hela vägen från rådhuset hem till oss i den kylan. Hon hade flera gånger på vägen fått stanna, springa in i trappuppgångar, upp med kjolen för att värma rumpan mot de element som ofta fanns i anslutning till porten. På den tiden fanns inga portkoder utan man kunde gå in och värma sig varsomhelst.

Inom familjen brukade vi skämta om att vi visste när det var tid för nästa symöte hemma hos oss. Det var närmsta tisdag efter det att den besvärliga ringande tonen i öronen upphört. Vi var inte så moderna att vi kallade det tinnitus. Jag vet inte riktigt när denna syförening gick i graven. De kan inte bero på att de blev utan samtalsämne i alla fall.

Senare då vi alla ungar börjat skolan startades en ny ”syförening” på dagtid, tisdagar. Det var faster Greta, hennes vännina Heldine, faster Gulli (Soffi) och mor. Gulli föll snart bort, varför vet jag inte. Förmodligen började hon förvärvsarbeta när hennes make Gunnar dog. Kvar var mor, Greta och Heldine. En lagom stor sammanslutning för att spela Rödskägg. Ett kortspel jag tänkte på då bridgepartnern berättade om damernas ”auktionsbridge” . Spelet går även det ut på budgivning och straffsystem på icke hemspelade kontrakt. Man spelade om pengar. Jag vill minnas att straffsatsen var satt i 10-öringar. Denna 10-öressamling valsade runt mellan damerna i en rätt så rättvis ordning, man bar med sig den runt till vem som för tillfället var värd. Någon gång förekom det att vi hade studiedag i skolan och jag fick följa med på detta symöte. Sicken upplevelse, de spelade snabba spel för att hinna så många rundor som möjligt. Ibland blev det förvirring, man mindes inte vet som varit givare sist. Man tog till knep, för att undvika denna glömska, man hade en penna att peka på vem som hade given. Men sen glömde man vända pennan och åter var förvirringen total. Minns även när det började närma sig uppbrottstid, Heldine stod upp och både gav och spelade, i tron att de skulle gå fortare.

Sista åren denna syförening var aktiv ändrades dess sammankomstdagar till torsdagar. Den dagen hade slaktar Hansson färdigkokt ärtsoppa till försäljning, så mor kunde i princip anlända hemmet samtidigt som min far, han blev omsprungen i trappuppgången, och ändå ha maten på bordet när han var tvättad och omklädd. Då hade hon gjort ett snabbstopp hos slaktarn och inhandlat ärtsoppa.

Kaffebönor – hårdvaluta

Av Inga-Lill

den 9 augusti 2010

i Minnen

Satt hos Hilding, min svåger, häromdagen. Han skulle bjuda på en kopp kaffe, så på med kaffehurran. Kärt barn har många namn. Samtidigt skulle han göra upp en liten eld i spisen. Fast det var högsommarvärme utomhus ville han få bort ”råen” ur huset. Göra två saker samtidigt är svårt, särskilt när man blivit äldre. Så vad hände? Givetvis kokte kaffepannan och kaffet for ut över hela spisen. Svordomar osade ett ögonblick, sen spred sig en doft av kaffebönor så stark att det påminde om min barndoms dofter.

Jag växte upp med Zoega´s kafferosteri bara några hundra meter från vårt hus. När vi öppnade ett fönster för att vädra byttes ofta luften ut mot en skarp kaffedoft.

Tankarna vandrade vidare på kaffetemat. Jag berättade om mina kaffeminnen för Hilding. Han är tolv år äldre än jag. Han har därför mycket bättre minne av ransoneringen på kaffe under och efter kriget, andra världskriget. Jag kan inte komma ihåg att jag burit med mig ransoneringskort till affären, men kommer ihåg att mor satt och studerade dessa kort med märken. Man klippte av och lämnade ett märke i samband med inköp av respektive vara. Hon klippte högtidligt av de kuponger hon behövde för tillfället.

En gång, många år senare, då Rune var och gästade oss i Gantofta, kom in från garaget efter att de varit ut för att titta på kanoten som vi förvarade där, och påtalade hur solventa vi var! Lite oförstående tittade jag på honom och undrade vad han menade? Jo, han hade noterat att vi hade ett rejält lager av kaffeburkar på lut. Ingen risk för kaffebrist här alltså.

Varför då denna uppmärksamhet kring några kaffeburkar? Jo, då jag debuterade som inköpare i familjen var det viktigt att jag själv läste upp det som stod på inköpslistan. Översta raden: Hundratjugofem gram Mollbergs blandning… Varför denna lilla pjott? Förmodligen därför att ransoneringskorten var uppdelade på åttondelar av kilot. Vill minnas att man hade så på smör också. Så det var väl naturligt att man fortsatte att köpa den portionen. Sannolikt överensstämde det också med förbrukningen.

Men sedan minns jag hur jag något år senare högtidligt läste: Ett kvarts kilo Mollbergs blandning. Tydligen hade ransoneringens bistra tid glömts eller ännu hellre gömts undan. Nu var påsen större. Mor stack sin näsa i påsen när jag kom hem och inandades och njöt i fulla drag. Sedan hälldes bönorna ner i den blåa burken där det stod Zoega´s kaffe på, och en stjärna med ett par strålar neråt i guld. Papperspåsarna man fick kaffet i var speciellt framtagna för att ha kaffe i, de var dubbla med ett ”doftsäkert” ytterhölje. Spelade ingen roll, doften av nymalet kaffe gick igenom allt.

Man började sälja kaffet som konserv, alltså det rostade nymalda kaffet packades i en konservburk. Doften, av det där pyset, när man öppnade denna konservburk var lika stark som när mor stack näsan i påsen. Först kom kvartskilosburken, men ganska snart dök även halvkilosburkar upp.

Hemma hos mor och far tror jag aldrig de varit utan kaffe någon gång sedan ransoneringen på kaffe upphörde. Det var nog det livsmedel som var med varje veckohandling. Men sedan man började kunna köpa kaffe som konserv handlade man någon extra burk att ha i reserv. Det var värdefullt med kaffe och har alltid uppskattats. Fortfarande är det ett väldigt vanligt pris i smålotterier. Man tog gärna med en burk tillsammans med en blomsterkvast då någon fyllde år.

Kaffe var fortfarande hårdvaluta i mina föräldrars generation, precis som vi skolungar mätte pengar i antalet arraksbullar man kunde köpa. Mina barn har haft bulle med bulle (en franskbrödbulle med en inlagd arraksbulle i) som valutareferens. I mina övre tonår övergick man till att enbart handla halvkilosförpackningar.

Vi var nu många som drack kaffe i familjen. Samtidigt började mor lägga upp ett lager. Var det de karga krigs- och kristiderna som dök upp i hennes minne? Det var inte enbart Stattena inköpsförening som gällde som inköpsställe längre. Affärerna började ha konkurrenter runt om i staden och man fick ta till med lockvaror. Dessa bestod (och än idag består) av kaffe. Då jag flyttat hemifrån och var hem på besök, visade mor stolt upp sitt kaffelager i skåpet ovanom skafferiet. Det hände ibland att jag fick en burk med hem. Det var alltid lika välkommet, för jag var fortfarande inte då i den ekonomiska situation att jag kunde bygga upp ett förråd av kaffe.

Senare i livet har jag också kunnat lägga upp ett litet lager, och maken brukar skämta med mig, att jag kan känna mig trygg, för nu är förrådet uppbyggt igen. Kan inte låta bli att le, när jag inser att kaffet och dess vikt igenom min barndom och uppväxt även har präglat min bror Rune.

Barnuppfostran?

Av Inga-Lill

den 1 augusti 2010

i Minnen

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret. Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till! -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÅLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Raketen som for fel

Av Inga-Lill

den 13 juli 2010

i Minnen

Sommaren 2010 , värmebölja i södra Sverige, häruppe i norr behagligt väder. Satt och såg VM-finalen i fotboll i söndagskväll. Spanien vann och glädjescenerna ville aldrig ta slut. Men värdlandet Sydafrika hade givetvis ett avslutningsscenario som många missade i den allmänna glädjeyran. Uppe på stadion hade man arrangerat ett spektakulärt fyrverkeri, det gick som en inhängnad runt hela arenan. Trots att jag, då jag varit djurägare inte roats av fyrverkerier, är jag som en litet barn när jag ser dem på TV. Jag tror att alla människors ögon glittrar lite innerst inne då det är fina arrangemang med dessa ljusspel.

Tankarna går tillbaka till sent femti-tal och julhelgen då vi fått renoverat vår lägenhet. Nya tapeter i båda rummen, kommunalgråa nonfigurativa men oerhört efterlängtade. Jag är inte säker om det var i denna vevan vi också fick linoleummattor över de fina trägolven. Men nyrenoverat hade vi fått. Nya sängskydd hade inhandlats att sätta vid sängarna så de nya fina tapeterna inte skulle få fettfläckar av våra kalufser. Tunna ribbor av teak ihopvävda till en matta som täckte väggen en bit upp. När de var nya och oslitna fick man passa sig för en och annan spink fick man då man satt och hängde uppefter väggen, som man ofta gjorde då man läste läxor.

Denna julhelg hade mor inhandlat och sytt nya gardiner till storarummet. En mörkt röd brokadgardin med en vacker storesgardin i benvit nylon med bred spets, under den röda. Även kornischen var omklädd med den röda brokaden. Möblerna var nya sedan något halvår, ljusa snygga möbler i ek och björk. (De gamla tunga mahognymöblerna stod på undantag på vinden, för att senare få ett nytt användningsområde ommålade i vitt uppe i den nya kolonistugan som byggdes i slutet av sextiotalet.) Hela huset andades av en ny tid med moderniteter som gjorde att vi kände oss lite högtidliga. Julen firades som vanligt som jag berättat i historien om då jag fick min docka Mona-Lisa. Alltså de traditionella släktträffarna hos respektive släktingar.

Nyårsafton firade vi själv inom familjen,coh det var en arbetsdag för far, som om det vore lördag. Lite lunch serverades när han kom hem. En lite festligare måltid förbereddes till aftonen för det skulle vakas in det nya året och vi skulle sitta uppe antingen vi orkade eller ej. Kortspel förekom och andra sällskapsspel. Det rullades tärningar i Fia med knuff och satsades tändstickor i olika kortspel. Året då någon av mina bröder fått Monopol i julklapp var lyckan stor i familjen. Någon hasard med pengar förekom inte ännu då det var små barn med och spelade. Några år senare spelades poängpoker med ett- eller två-öringar som insats. Denna nyårskväll var Stig och Rune extra ivriga inför tolvslaget. De hade tillsammans investerat i fyrverkeripjäser. Hur många vet jag inte, de var dyra, så många var det säkert inte tal om.

Äntligen började klockan dra sig mot årsskifte. Som vanligt brukade vi titta på fyrverkerierna genom storarumsfönstret. Vi bodde på tredje våningen och hade bra utsikt från våra fönster. Vi hade flera kilometers utsikt över himlavalvet så vi kunde se ljusspelet riktigt fint härifrån. Givetvis ville Stig och Rune också se fyrverkerierna så deras få pjäser fick de skicka ut genom fönstret.

Lite kittlade det i nerverna för det var det första året vi innehaft sådana rikemansattiraljer. Jag vet inte om det var den sista ”häxvisslan” som någon av brorsorna trasslade in i mors nya fina stores. Den gick ialla fall inte ut genom fönstret som förväntat utan visslade in i rummet, dansade runt, runt innan den körde fast mot de nya fina tapeterna, falnade och dog. Ett STORT mörkt brännmärke på den nytapetserade väggen! Man kan tänka att det var ett omen om kommande olyckor det året, men jag minns inte hur det blev. Däremot minns jag mors syrliga min då hon inspekterade tapeten.