Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Strumpors värde då och nu

Lustigt på vilka olika sätt minnen väcks till liv. I veckan som gick hade man ett test i vår dagstidning på olika fabrikat av benbeklädnad för damer. Då pratar jag om damstrumpor, silkesstrumpor, nylonstrumpor, strumpbyxor med och utan söm. Eftersom jag inte är någon storförbrukare av dessa näst intill onämnbara, fick jag smått andnöd då jag såg riktpriserna på sådana tingestar. Runt en hel hundralapp får man punga ut med om man vill ha något så när kvalitet.

Försöker dra mig till minnes vad jag senast betalade för ett paket innehållande ett par strumpbyxor. Inhandlades förmodligen bland veckans övriga hushållsinköp. Kan det ha varit till svärmors begravning 1989? Alltså snart 23 år sedan.

Däremot minns jag som det vore igår hur jag vid ett flertal tillfällen inhandlade strumpor till mor i samband med veckoinköpen på fredagarna.

Först inhandlades vad man skulle ha i specerier, det köpte vi i Stattena Inköpsförening U.P.A. som det stod i det smidda järnet över ingången. Sedan fortsatte man vidare hemåt. En bit  norrut från korsningen Röamöllagatan-Grubbagatan, låg den lilla butiken sybehörsaffär, som var en del av inköpsföreningen. Här härskade Majken en mörkhårig skönhet med axellångt vackert krulligt hår. Hon log så blygt som om hon inte kände igen mig fast jag så ofta handlade strumpor hos henne. Klart hon kände igen mig! Men ritualen med nigning då man kom in till henne följdes alltid av detta försiktiga leende. Det förekom att man kunde lämna in strumpor för uppmaskning, men vad jag särskilt minns är detta.

Då man framfört sitt önskemål frågade Majken efter storleken, det borde hon känt till lika bra som jag…. Sen gick hon bort till hyllan med dessa dyrbarheter plockade fram en flat liten ask med strumpor nr 7 1/2. Asken öppnades och försiktigt plockades strumpa nr. 1 upp. Träddes varsamt på handen och drogs långsamt av igen medan Majken ingående synade dem mot bakomvarande ljus. Sommartid mot fönstret, vintertid mot en lampa som tändes inför proceduren. När strumpa nr.1 var godkänd upprepades granskningen av strumpa nr.2. Jag kan inte minnas att hon någon gång fann några sprungna maskor eller andra felaktigheter på plaggen.

Nu skulle det betalas, inne i speceriaffären hade vi en bok man skrev upp i men strumporna skulle betalas kontant. Jag minns mycket väl hur jag en gång handlat för 5 kronor och 27 öre matvaror. Som jag slet för att få hem dessa varor. Två fulla kassar! Hjälpte inte att man stannade och bytte hand, det var ju ingen lättnad. Det är detta minne jag jämför med och säger att strumporna kostade runt 5 kronor för ett par!! Alltså lika mycket som matkostnaden för specerierna. På denna tid köptes mjölk i mjölkaffären och grönsakerna inhandlades hos Thea, så rakt över kan man inte jämföra. Men att det var en dyr post redan på den tiden.

Det gick inte att ”gå bort” till bekanta eller vem det vara må och vara barbent. Det var bara sämre sortens fruntimmer som gjorde det. Om det var vinter eller sommar skulle man ha strumpor på benen. Så inköpen av de här dyrgriparna var ett måste för att kunna delta i det sociala livet.

Skönt att man numera kan gå ut även med en sprungen maska på strumpan, sömmen sittandes snett eller till och med utan strumpor.

Livstycke – en del av livet

Livstycke – en ribbstickad bomullsväst med förstärkning i form av ett vävt brett bomullsband som löpte från framsidan av låret upp över axeln ner till baksidan av låret. Från begynnelsen var nog färgen på ”linnet” beige-rosa. Senare då det kom i min ägo var det enbart beige-brunt.  Framtill fanns en knäppning och längs denna fanns en förstärkning med vävt band. Både längs knappribban och längst ner både bak och fram vid låret fanns det knappar. De var klädda blyknappar så de tålde att manglas, på denna tid, tror jag, att alla underkläder fick sig en tur i mangeln efter stortvätten.

Detta lilla klädesplagg verkade vara näst intill outslitligt för vad jag kan minnas har jag aldrig erhållit ett nytt livstycke. Det var från början i min ägo stort att man inte kunde, hur gärna man än ville, få strumporna till att sitta sträckta på benen. Livstycket nådde ner på låret. Man använde det även som nattasärk. Ofta fick man höra att man kokte gröt i strumporna. Eftersom tiden rann iväg fick man längre och längre till knapparna i strumporna. Strumpebanden var ett brett resårband som längs mitten var försett med knapphål, cirka en centimeter mellan knapphålen. På detta vis kunde man reglera strumpebandens längd. Det var onekligen lite lyxigt med nya strumpeband, man kände sig lite ”söndagsfin”. Håsorna satt sträckta och fina, men de töjdes snart ut igen och hela ens gestalt var åter ”säckig” med ny gröt i håsorna.

Dessa strumpor var under mina småbarnsår i ungefär samma ribbstickade bomullstrikå som livstycket, fast de var aldrig rosafärgade utan en brunbeige färg. Mina bröder bar dessa plagg i småbarnsåren också och jag misstänker att mina livstycken hade Rune, kanske till och med Stig burit före att jag fick dem. De var som sagt outslitliga, tror jag.

Strumporna fick vi faktiskt nya då och då, när det inte gick att sätta fler lager stoppar på dem. Detta för att det skulle gå att få ner i ett par skor. De kunde hänga med lite längre om man hade ”tollor”, alltså trätofflor som man bar till vardags. Men strumporna åkte av så fort värmen kom i maj-juni. Detta innebar några veckor med blodiga anklar på insidorna fötterna innan man lärt sig att man hade bytt till sommarkläderna. Aj, aj, aj…. Med de bara benen slapp man detta livstycke fram till hösten var i antågande. Jag minns inte när jag fick något modernare att knäppa strumporna i, men jag minns att det var kalla glipor mellan strumporna och troskanten ända upp i vuxen ålder. Strumpbyxornas intåg var en välsignelse för både liten och stor.

Från Markaryd till Hälsingborg på Salvekvick

Var det bättre förr? Ideligen hör man denna fras följd av djupa suckar. Antingen det var radio-och TV-program eller om det var varusortimentet i butiken. Det ansågs också lättare att leva, inte så komplicerat och invecklat som nuförtiden.

I förra veckan när lillasyster med make var och drack en förmiddagskopp kom vi att prata bilar förr och nu. Om en bil går sönder nuförtiden får man bärga den till närmsta verkstad, eftersom det är ofta invecklade komponenter som gått sönder, och om det är något enklare, trots allt, kan man ändå inte byta dem själv.

Maken och jag kom då att tänka på den gången vi körde den gamle Saaben från Markaryd till Hälsingborg med hjälp av ett Salvekvick.

Vi, mina föräldrar, maken och jag hade tillbringat helgen i Nässjö hos storebror Stig. Redan lördageftermiddag då vi var ute på en liten sightseeing i Nässjö med omnejd blev vi utan fungerande bil. Den bogserades hem till Stig och undersöktes i hans garage. På den tiden kände man gott till litet om motorer, de var inte som idag, små datorer. Det var i och för sig inte så många detaljer som på en nutida bil. Vem som kom på felet vet jag inte, men det konstaterades att rotorn inne i fördelardosan satt helt löst, alltså den roterade inte som den skulle göra. En liten skruv som höll fast den så den följde med runt, runt hade gått av. Resterna av skruven borrades ur och sedan ersattes den med en ny skruv. Nu fungerde bilen igen. Hurra! 

Vi skulle jobba på måndagen så det var viktigt att komma hem ordentligt. Söndagen förflöt i lugn och ro, som en söndagsförmiddag i Småland gör. Strax efter eftermiddagskaffet samlade vi ihop oss för hemfärd. Det var alltid ett väldigt diskuterande vilken väg som var bäst från Nässjö och ner till E4. Jag tror vi genom årens lopp provat alla alternativ.

Det började skymma då vi närmade oss Skånegränsen. Plötsligt var motorn helt död igen!! På E4 med trafiken bakom ryggen. Det var ingen önskesits, skymning och en trasig bil 8 mil hemifrån. Nu hade vi inget garage, ingen verkstadsutrustning till handa. Lyckligtvis hade vi en ficklampa. Det ingick i dåtidens nödutrustning. Maken gissade att samma fel hade uppstått igen, och jadå. Vid inspektion ner i fördelardosan satt en alldeles lös rotor än en gång.

Nu var läget prekärt. Söndagkväll mörker och inga verktyg. Vi slog våra kloka huvuden ihop, och det enda vi hade att göra fast något med var, i förstahjälpenväskan hade vi plåster. Försöka duger. Med lätt frusna, klumpiga fingrar, gjorde maken en fin lindning med Salvekvick runt rotorns nedre del och rotorarmen. Lyckades få fast den så pass att vi kom oss hem till Hälsingborg och till arbetet måndagmorgon. Brukar skämta om det  här, när vi säger att vi var tvungna att byta bil sist, då batteriet i bilnyckeln tog slut.

Då jag pratar med maken om episoden, berättar att jag nedtecknat den, svarar han att dagens nödhjälp heter SILVERTEJP…

Fotografiet mor gömde

Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta  dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.

Vinter – vintersport

 

Den kallaste julen jag upplevt, som jag minns i alla fall, verkar det som julen 2010 är på väg att bli. Minusgrader dygnet runt och inte så få heller. Medeltemperaturen är  -5 grader, och har varit så några veckor nu. Detta är just sådana jular man drömde om och önskade som barn. Det var för all del vinter men ofta var det en eller ett par dagar med lite lätt snöfall. Men visst var det vinter även på 50-talet.

Bort till lilla Anna-backen sprang man snabbt då snötäcket blivit någon centimeter djupt. Visserligen skulle man springa snabbaste vägen förbi ”grusans ande”, gubben som hade en äppelodling i en sänka som löpte längs nuvarande Hofverbergsgatan. Det var med klappande hjärta man kutade förbi, alla hade hört hur hemsk mannen var. Fast om sanningen ska fram tror jag aldrig någon sett mannen ifråga. Men det är ju mycket mer spännande att palla äpplen om det är förenat med en ruskig historia.

Sen var det en annan historia att våga åka bob i backen. Den var livsfarligt brant, men en kvarts backe tordes jag åka och även en halv backe om jag inte hade lillasyster att hålla rätt på. Min kusin Karl-Axel hade byggt en sparkstötting till mig, men det var inte ofta det var snödjup tillräckligt så att det var sparkföre. Men mina bröders bob lånade man för att åka i backarna. Pulkor eller tefat var inget som man hittat på ännu, det var synd för de är ju lättare att åka på då det är skralt med snö.  

Jag minns att jag fick överta Runes gamla skidor och det var en lyx med skidor i Skåne. Skidparet hade inte ett uns färg kvar, om de någonsin haft det. De var som ett par ohyvlade bräder som sågats spetsiga framtill. Remmarna var slitna och sköra och man fick akta sig för att köra i djupare snö än någon centimeter, för det var inga uppböjda brätten framtill, de hade gett efter för länge sen. Men köra skidor skulle man ändå. Om det hade funnits några stavar till vet jag inte men jag ”snodde” coronne-pinnar, köerna till vårt coronnespel, de fungerade ypperligt. Tills en dag då jag körde över en brunn vid rännstenen, då bara sjönk pinnen ner, förskräckt släppte jag pinnen. Förstod inte vad som hände, men vi blev en pinne kortare till vårt spel, kunde bara spela coronne på tre man i fortsättningen.

När man blev lite äldre gav vi oss iväg ner till Kopparmölleplatsen där fanns det också backar att åka i. Backen där är ganska brant med en promenadsväg på tvären mitt i backen. Den är därför avdelad på ett naturligt sätt till att vara långa, livsfarliga med ett rejält gupp mitt i och sedan finns halvbacken som är en fegvariant för oss som inte är så modiga. Hit släpade man boben för att åka, men de jobbigaste var vägen dit och hem för det var lång väg för ett par barnsben.

Det var lika långt att gå upp till ”Kremman” för att åka skridskor, men det var en fin skridskobana då det frusit till. Kremman var den vallgravsliknande damm som omgärdar krematoriet. Mina bröder brukade gå upp till ”Fordadammarna” som egentligen bara var översvämmade mossar som var belägna där nu ett industrisamhälle håller på att etableras norr om Helsingborgs nuvarande soptipp. DET var långt att gå, men det hände att jag fick följa med. Och att få följa med bröderna var alltid spännande. Mina skridskor bestod i ett par s.k. kvartsrör, snäppet bättre än sillarör, som var det allra mest simpla man kunde ha. Att far lyckades få mig att vara stolt över att det inte var enkla sillarör är mig en gåta. Redan på denna tid hade märkesjämförelserna blivit märkbara. Jag fick senare ett par riktiga skridskor i julklapp, hade önskat och drömt om ett par sådana där vita med kängor upp över vristen, eller i alla fall ett par vita helrör, men tomten kom med ett par svarta helrör ”killskrillor”. Men jag vet att jag sov med dem på julenatten så jag blev ändå glad för dem. Nu kunde man sticka upp och köra skrillor på ”Karusan” som senare blev utbyggd till en riktig ishockeyrink.

Minns att jag var med far där en gång för att titta på en match, vet inte vem som spelade men minns hur alla i publiken hoppade hela tiden, vi skåningar är inte rustade för att vistas utomhus kalla vinterkvällar.

Sida 130 av 135

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén