Tänk så enkelt man sköter stortvätten idag, jämfört med då jag var liten. Dels har vi maskiner som är helautomatiska, dels är materialet i våra kläder mer anpassade för enklare tvättmetoder.
Mor tvättade ofta lördagar, då hängde faster Asta på med sin och farfars tvätt också. Visst var Asta glad att få använda så modern utrustning, slippa stå ute i det brygghus som de hade ute på bakgården i min fars barndomshem. Kallt och ruggigt vintertid. Det var också vedkrävande i deras brygghus.
Jag minns då det aviserades tvättdag i början av 50-talet. Redan fredagkväll blev vi barn ombedda att hålla utkik nere i källaren. Då den som haft tvättstugan fredag var färdig och hängt upp nyckeln stod mor beredd. All vittvätt blötlades i stora kar, det var alla lakan alla underkläder och en och annan linneduk som varit med på något kalas. Det kånkades och bars ned i källaren. Sen var det viktigt att det inhandlades gaspolletter borta i ”föreningen”. Den stora tvättmaskinen eldades under med gas. Sedan pulserande den med hjälp av elektricitet, reversibelt. Jag är inte säker på att maskinen var stor eller om det var jag som var liten, men majestätisk och skrämmande uppfattande jag den som.
Alltså började lördagmorgonen med att mor gick ner i tvättstugan, lyfte upp en del av tvätten ur blötläggningskaret, stoppade ner den i tvättmaskinen. Nu hälldes det vatten över tvätten och ur paketet där det stod RADION på strödde mor en lagom dos tvättmedel. Sedan tumlade tvätten runt under uppvärmning inne i maskinen. Senare in på femtiotalet användes också SURF men då mest till kulörtvätten Främst på maskinen fanns det en termometer så man kunde följa hur varmt det blev i maskin. De första maskinenerna var vittvätt och dem kokte man så att de skulle bli vita och fina . Fuktiga ångor hängde tjockt i rummet och hade man en gammal Hemmets Journal med ner i tvättstugan för att läsa lite, då man passade maskinen, blev tidningen sladdrig och fuktig ganska snart.
När temperaturen nått 95 grader stängdes gastillförseln av och man lät tvätten tumla en stund till innan man tappade ur tvättvattnet. Framme på maskinen, bredvid termometern, satt en kran för avtappning. Nu fick man akta sig, vattnet var nästan vid kokpunkten då det rann ner i tvättkaret där tvätten tidigare legat i blöt. Sedan tog mor vattenslangen som kom från kranen på väggen, spolade maskinen full med rent vatten , lät maskinen gå några varv, sedan tappade hon ut första sköljvattnet. Detta vatten var inte så kallt och mor tog inte reda på vattnet utan lät det rinna ut på golvet ner mot golvbrunnen. Var man påpasslig kunde man få fötterna tvättade i samband med detta första sköljevann, genom att vada runt på golvet. Nu fortsatte tvättorskorna, förstärkning i form av Asta hade vid detta laget anlänt. I med mer sköljvatten, tumla runt det en stund och sedan ut med det. Efter tre sköljvatten var den maskinen klar. Upp med den dyngsura iskalla tvätten och i med en ny omgång i maskinen.
Nu var det tid att centrifugera all tvätt i en stor fristående centrifug. Viktigt var att packa jämnt runt om, annars lät det som ett reaplan gick in för landning om man fick obalans i centrifugen, hela hyreshuset skakade i sina grundvalar. Detta krävde ett mått av erfarenhet, och jag minns att mor var noga att jag skulle träna att packa tvätten rätt. Vad jag däremot också minns var att mina bröder aldrig satte sin fot i tvättstugan. Hur mor tänkte de skulle få sin tvätt tvättad vet jag inte . Efter att tvätten snurrat i centrifugen så länge att det slutade rinna vatten ur röret bakpå maskinen stängdes strömmen av och man bromsade på en pedal på framsidan. Upp ur centrifugen med tvätten och in i rummet en bit bort i källaren som var utrustat med torklinor och en stor fläkt . Sen tillbaka in i tvättstugan igen för en ny omgång i centrifugen. Det var kallt, det var tungt men jämfört med tidigare generationers strävanden med tvättande, ofta utomhus, uppfattade man det ändå som rena lyxen. Då det blivit ett par maskiner tvättade gjorde man paus för matlagning och matrast.
Detta hade jag verkligen längtat efter för när dagen lidit så här långt hade farfar kommit med tolvans buss, alltså busslinje 12, och han mötte upp för att få sig något till livs. Faster Asta som aldrig lämnat barndomshemmet lagade mat till dem båda annars. Men tvättdagarna hann hon inte så då kom farfar hem till oss för att äta. Far kom från jobb vid middagstid så då togs en matpaus. Varför jag gladde mig åt farfars besök berodde på att han alltid hade en påse karameller, sådana där syrliga apelsin- eller citronklyftor, till oss barn. Efter maten tog tvättstugearbetet vid igen. Nu tvättades kulörtvätten fars rutiga flanellskjortor bl.a. Detta kördes också i maskinen men här återanvändes tvättluten man tappat av vittvätten. Det förekom även lite ylletvätt som handtvättades. Det var värdefullt att få alla tjocka raggsockar och yllekoftor centrifugerade.
Nu återstod mangling av lakan, handdukar och linnedukar. En hederlig riktig gammal stenmangel fanns i rummet bredvid tvättstugan. Nu var Astas närvaro viktig för all tvätt skulle dänkas, dras och manglas och man behövde var två personer för detta. När man manglat alla handdukarna på mangelstocken veks de ihop en och en för att sedan falsas en gång också. Allt packades sedan snyggt ner i mangelkorgen och bars upp på tredje våningen.
Nu var ofta belöningen en kaffestund tillsammans med Asta och farfar innan de for hem igen med tolvan, bärandes på tunga kassar med nytvättat nymanglat linneförråd. Någon gång passade Asta även på att ta sig ett bad i vårt badkar, en lyx som hon annars fick gå på badhuset för att få. Glömmer aldrig då hon skruvade av kranen, hon vred alltså på fel håll, så kranen gick av sin kil. Hon vrålade så det hördes över hela Stattena och vattnet stod som en kaskad rakt upp i taket. Nu var far rörläggare, så han kunde åtgärda det hela men först fick han springa ner i källaren och stänga av vattnet för hela huset. Översvämningen som uppstod i vårt badrum fick golvbrunnen ta undan. Tur att det var kallvattenkranen hon vred av. Så här kunde en lögardag te sig i början av femtiotalet där jag växte upp.
