Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Ord och uttryck som jag växt upp med

Nu kära läsare, nu gör jag en sida som jag tänkt vi gemensamt ska skapa genom att jag antecknar mina ord och förklarar vad jag tror de betyder.

Sen förväntar jag mig att ni fyller på med sådant ni kommer att tänka på, eller vad ni undrar över. På detta sätt kan vi hjälpas åt att göra en intressant sida. Några av uttrycken jag skriver om har jag fått tips om från vänner och bekanta, nära och kära. Kom och var med!

Idag när jag skulle till frissan tänkte jag, då jag klev ur duschen, ska jag åka till min hårvårdare helt utan att göra något åt frisyren? Stod och beundrade lurvet och hörde min mors röst bakom mig. ”Du ser ut som en horsaschärra tös”.

Då smålog jag för mig själv. Undrar om någon nu levande person vet vad en horsaschärra är för något? Har någon gång fått förklaringen att horsaschärra var det skånska dialektordet för harskramla. Och varför man kopplade ihop ett mycket rufsigt okammat hår med en harskrammla kan jag endast spekulera i. Blev man så skrämd av harskramlorna att håret reste sig på huvudet?

Såhär till jul och alla julkalas kan det vara bra att inte vara hyttekär. Hjälp! Vad är det att vara detta? Jo om det bjöds om  med kakfat eller mat för att ta en runda till var det viktigt att inte visa sig för angelägen. Kunde ju uppfattas som om man var svältfödd. Därför sa man artigt nejtack då det bjöds om. Givetvis förväntade man sig en ytterligare chans att få ta mer, eftersom en vettig värd/värdinna bad enträget att gästen skulle ta mer, man trugade, med orden ”var nu inte hyttekär” Ett ord som är märkbart sammanknippat med min barndom.

Bland andra lustiga ord och uttryck är ordet pladuska. När jag säger eller tänker ordet kommer det en skamkänsla över mig. Befläckad,  låter som om det härstammade från någon biblisk berättelse. Men pladuska är mycket mer vardagsvanligt. Det är det STORA sås-fläcken som lägger sig snyggt på bröstet på finklänningen eller på dyraste sidenslipsen då man är bortbjuden. Fläcken är ingen liten en som smälter in i mönstret utan en stor skrikande skämmig fläck.

Jag har någon gång råkat ut för att sätta en rejäl pladuska på tröjan strax innan jag skulle hålla lektion, stå framme vid ”svarta tavlan” och tala till folk i uppemot en timme. Gissa om fläcken syntes! Men jag har avlett uppmärksamheten från fläcken med att säga,” den här fläcken har jag fullständig kontroll på så den kan ni koppla bort”. Har noterat roade men lättade ansiktsuttryck från eleverna.

När jag en gång pratade minnen med min väninna berättade hon hur hon känt det när hennes mamma stod och skulle handla i affären. Hur skräcken/skammen kommit krypande längs ryggraden på tösabiten då hon visste att det var tomt i börsen! Hon hade strax innan fått till svar, då hon bett mamman att få något, att mamma inte hade några pengar… Ändå stod nu modern och beställde fram varor. När kommersen var avslutad bad handlaren att få pengar för varorna. Hur det nästan svartnade för ögonen på flickan, men… Plötsligt fanns det ändå pengar att betala med…..

Småleende lyssnade jag till hennes berättelse, nickade igenkännande. Den där hade jag också hört. Under min uppväxt var pengar faktiska saker som far kom hem med i en påse varannan fredag. De räckte tydligen lagom länge för de var förmodligen slut efter dessa fjorton dagar till nästa lönetillfälle. Det blev därför lätt för oss ungar att titta ner i mors börs när man kom och tiggde något. Nä, där fanns inte mer att handla för så det var vara att sluta fundera. Ett enkelt och lätt sätt att lära barn ekonomi!

Då jag försökte mig på detta sätt att visa barnet, min egen ättelägg, att pengarna hade sinat i pengabörsen, fick jag genast rådet att gå till ”väggen där man hämtar pengar”. Så fungerade den pedagogiken.

Kära läsare. Har vi fler sådana här minnen vi vill ha nedtecknade? Det finns säkert många gemensamma saker som vi idag tycker är roliga att minnas. Jag väntar på historier, berättelser, tips och andra saker som vi gemensamt minns över. Klicka in er på kommentarer under och berätta. Ser fram emot detta.

De’ ska va’ husvagn

Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.

Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var  2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.

Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.

Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.

Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll.  Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.

Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta,  han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet.  På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.

Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.

Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna.  Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.

Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss.  Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.

Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att  tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.

Det var ju ändå  mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.

Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.

Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!

Blev kommenderad av maken att lägga mig in på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.

Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.

Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.

Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.

När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.

Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu.

 

 

Mina barndomskvarter nuförtiden

Kommunikationerna förr

Med buss nr. 12 åkte vi från Norra Stenbocksgatan ner genom stan upp Gasverksgatan till  M. Stenbocksgatan och vidare upp mot Fältabacken. Denna busslinje åkte vi ganska ofta då jag växte upp. Om vi skulle till farfar, faster Asta eller Greta och Valter åkte vi denna buss som hade slutstation Sockengatan. Ibland hände det att vi åkte buss till kolonin med buss nr. 13. Då fick vi gå bort till Hälsovägen och åka hela rundan ner genom stan, upp samma väg som tolvan, men vid korsningen Jönköpingsgatan-Örebrogatan vände trettonbussen norrut Jönköpingsgatan till Filbornavägen. Färden avslutades vid kolonierna, Brytstugevägen där bussens ändhållplats var. Detta var i princip de två busslinjer jag nyttjade i min barndom. Då var ju spårvagnen den som användes mest när man skulle någonstans. Ut till söder till Folkets Hus där både mina musiklektioner tilldrog sig och även mina danslektioner i Ebba Krooks dansskola. Man fick byta vagn vid Knutpunkten uppe i Trädgårdsgatan, som då var den punkt där spårvägarna möttes. Alla dessa tre-fyra linjer täckte våra behov i min tidiga barndom. Några andra kände jag inte till då.

Hur är det idag?

Har idag varit på utflykt, en nostalgitripp uppe på Stattena. Åkt ny spännande busslinje upp till mina barndomskvarter. Det är alltid roligt att titta på nygamla kvarter. Fick åka buss ner genom Rosenbergsgatan in på Hofverbergsgatan där jag klev av. Maken följde tappert med. Jag hade packat liten fika i ryggsäcken så jag planerade att strosa runt lite. Började att ta några steg ut på Tågagatan där jag fotograferade porten där mormor bodde. Hon flyttade dit när de husen byggdes, så en ny fin lägenhet fick hon njuta av de sista åren hon levde.

Vidare gick jag tillbaka in i Hofverbergsgatan och konstaterade att Fru Björks Damfrisering inte finns längre. Det var den Fru Björk som ensam satt på hemligheten om min mors naturliga hårfärg, brukade min far säga. Jans snabbköp som var en oerhörd nymodernitet då den etablerades finns inte den heller. När den öppnade fick vi stränga besked att här handlade vi ICKE. Vi höll oss till Stattena Inköpsförening där vi var trogna kunder. Här fick vi fick pengar tillbaka efter nyår då vi samlat kvitton för ett år och lämnade in efter årsskiftet. Detta system fanns inte med denna nya affär – Jans Snabbköp. Fast någon gång gick jag dit i alla fall då man bara skulle ha något komplement. Vi tyckte det var oerhört spännande, man fick själv plocka varor ur hyllorna ner i en liten stålkorg, sen betala i kassan. Hade man råd kunde det alltid slinka med något extra som inte stod på inköpslistan. Det stod ju och lyste i ögonen på en! Nu har man byggt till en våning på den längan och inrättat till bostäder. Gamla tobaksaffären som låg vägg i vägg med snabbköpet är idag en pizzeria.

Vi gick vidare in på grönområdet som enbart kallades Backen då jag var barn. Backen var en oexploaterad grusplan med lite överskottsmaterial från Gatukontoret. Här låg bland annat massor av avtippade smågatsten som vi travade upp, byggde stolar, bord, soffor osv. av. Det var inte trevligt när vi byggde för höga väggar runt våra sittgrupper och de rasade. Man fick dem på fötterna och smalbenen  ibland. Många var de skrapsår vi hade av dessa stenar. Minns än idag då jag råkade klämma tummen på Gullan mellan två stenar. Som hon tjöt. Så ledsen och förtvivlad jag kände mig. I slutet av 50-talet lät kommunen upplåta en bygglekplats på detta område. Det blev fint med anlagda gräsmattor och så denna väl inhägnade bygglekplats. Var det vi småungar som inspirerat kommungubbarna till denna anläggning tro?

När jag kom dit idag dukade jag upp fika utanför bygglekplatsen. Husen står kvar men staketet runtom är borttaget. Antar att det är någon dagverksamhet för pensionärer idag. Verkade så av namnet att döma. Och de snygga omgivningarna. Ingen graffiti eller andra spår av ungdomars framfart. Kaffe och ostmacka smakade bra.

Sedan vi druckit kaffe färdigt gick jag ner över Backen in genom grinden in på gården. Då jag var barn var det gräsmatta på båda sidor om gången ner mot ”gården”. Idag var det stora uppväxta träd som gjorde ”gården” mörk och murrig. Stackars dem som bor i Brommessons och Bomans lägenheter. De kan inte ha så mycket dagsljus in i sina ”lillarum”. In i trappuppgången kom jag aldrig. Här var en porttelefon och de namn som jag läste var inte bekanta så jag fick nöja mig med att kika in. Men det såg ut som det alltid sett ut.

Fönstret ner till vår matkällare var putsat och fint. Undrar om man fortfarande har stora förråd på vinden och en väl tilltagen matkällare till varje lägenhet?

Inne på gården finns fortfarande en väl tilltagen källare för förvaring av cyklar. Väl utmärkt med skylt cykelrum. Undrar om den används?

Tydligen är det ingen numera som piskar mattor. Piskställningarna var borta och istället är det inrättat små bersåer där dessa ställningar var belägna. En Weber-grill stod i en av bersåerna så det verkar till att användas. Detta var en omöjlighet då jag växte upp, att man skulle gå ut och sätta sig att umgås ute på gemensamhetsytorna.  Man umgicks inte familjer emellan. Det kändes som ”var och en sköter sitt”.

Tog några bilder på vyer som gav lite nostalgikänsla och strosade sedan söderut mot inköpsföreningen. Här står flera av husen kvar som de stod.

Tog ett foto på de fantastiska cykelställ som finns på gaveln till inköpsföreningen. Då jag var liten stod här alltid någon/några cyklar här. De var kundparkeringen. De som arbetade i affären ställde sina cyklar inne på gården. Tryckte näsan mot skyltfönsterna och konstaterade att här nu finns en antikvitetsaffär inrymd i gamla ”föreningens” lokaler. Tog en bild av den pampiga smidesgrinden vid ingången. Gör man sådana idag?

Färden gick ner förbi ”Krischans” gamla hus i Grubbagatan. Här stod många fönster ”på vid gavel” som mina föräldrar skulle uttryckt det. Man vädrade i hela huset trots den svala utomhustemperatur. Tog ett foto som jag mailade över till storebror. I detta hus bodde hans barndomskamrat. ”Krischan” hans farfar som ägde huset var målare. Jag skämtade med brorsan med frågeställningen -Tror du det luktar färg fortfarande i huset? Detta p.g.a. de öppna fönsterna.

När vi kom ner på Norra Stenbocksgatan var det inte lika mycket ”himmavid” även om jag gått här många gånger. Jag gick inte den väg jag nyttjade då jag gick till skolan. Kanske jag borde tagit den vägen. Men när vi kom fram till Stampgatan gick vi den upp och tittade på nybyggnationerna som de håller på med inne på skolgården. Borta var den byggnad där jag började mina första år hos fröken Månsson. Uppe vid Hjalmar Forsbergsgatan gick vi in vid de engelska radhusen och in mellan dem. Där är radhus både vid Stampgatan och Pålsjögatan. Mellan dessa finns en smal gångstig. Detta förvånade maken som fick följa med på dessa irrfärder.

Sen fortsatte vi nerför ”Hälsan” inne bakom rhododendron-buskagen. Här gick man inte då det mörknat. Men dagtid kunde man gå här inne i ”skogen av rhododendron”. Det var den väg man gick då man skulle till ”bibblan”. Men mörka kvällar gick vi ute i lampskenet. Bibblan var inrymd i de runda flyglar på konserthusets nedervåning.

Mina små kyllingar

Nu har vi packat ner dem för i år, de små virkade gula kycklingarna. Givetvis gula, vad skulle de annars varit? Med ett visst vemod la vi dem i korgen, den lila korgen som Ulla målat. Och nu kommer minnesfragment över mig.

Först, när blev de till? Jo, året då vi bodde inne på Drottninghög. Jag hade ett sticke på gång. Blev då inbjudna till ett housewarming-party hos Margareta. Vet inte vilken lägenhet det var, hon har flyttat några gånger under vår 44-åriga bekantskap. Såg fram emot denna fest och skyndade mig att sticka färdigt min kycklinggula jumper. Den hade små prickar av angoragarn som infällning i puffärmarna. Jag minns att jag spillde rödvin på bröstet på min nya fina jumper, så det blev ett engångsplagg. Fick aldrig bort fläcken. Undrar om Margareta vet…

Jumpern förpassades till soppåsen. Men kvar i stickkorgen låg restgarn från sticket och grinade mig i ansiktet. Vårvintern närmade sig och i Hemmets Journal hade man ett mönster till små virkade kycklingar att ha hängande i fönstret under påsken. Fram med garnet och tränade upp min dåliga virkkunskap. Jag har alltid haft lättare med stickning än virkning. Skam den som ger sig. Maken jobbade skift, så många kvällar kunde jag i min ensamhet träna. Och till slut lyckades jag få till dessa små söta varelser som stoppades med bomull, klistrades kryddpepparkorn till ögon och en vanlig gul hönsfjäder till rumpa. Jag var oerhört stolt över dem. Garnet räckte till nio stycken i vanligt garn och en liten jättegullig i angoragarn.

kyllingarKycklingarna fick hänga i fönstret i sytrådar så de snurrade som små mobiler. Så fint påskpynt! Dessa gav samma glädje som när man plockar fram julsakerna till jul. Påsken då dottern låg på barnsjukhuset fick de hänga uppe extra länge så hon skulle få se dem då hon kom hem. Visserligen hade vi förärat henne det finaste påskägget som vi kunde uppbringa för våra resurser, så för henne hade kycklingarna fallit ned på andra plats över finaste påskpyntet.

Året då vi åkte till farmor i Lappland över påsk behövde vi ha hundvakt till vår strävhårstax Dido. Min syster vidtalades och gick med på att ta hand om hunden med det tillägget att hon fick låna mina påskkycklingar . Nu fick mina systerbarn glädje av dem den påsken. Minns att jag var mer noga att få tillbaka kycklingarna än hunden…

Tiden gick, barnen flög ut och påskpyntet blev mindre viktigt kändes det som. Många påskar arbetade jag också så det blev inte samma helgfirande. Sen fick vi möjlighet att fira påskhelgerna uppe i vår stuga i Lappland. En fantastisk upplevelse som jag hört maken berätta drömmande om många gånger men aldrig riktigt förstått vad han menat. Men jodå, detta är så helt annorlunda än vi i Skåne upplever. Sol, djupblå himmel, skarsnö, pimpelfiske och vårsol som är så skarp att man får akta sig. Nu blev påskhelgen ett lika stort ”måste” i stugan som julen är på hemmaplan.

Mina kycklingar fick givetvis flytta med upp till stugan och hänga i fönsterna och glädja stora och små. Varje gång jag plockar fram dem sväller mitt hjärta av stolthet över vad jag lyckats åstadkomma. Extra glad blir jag när jag ser barnaögon följa deras flygande av värmen från elementen. Och stolt.

När jag plockade fram dem i år var vemodet lite extra. Kycklingarna hade legat undanstoppade i hela TVÅ år denna gång. Förra året stod vi klara med packningen inför påskresan. Maken skulle bara upp på lasarettet för att träffa sin läkare. Skulle ha besked på några undersökningar som gjorts. Fick då veta att han hade en cancertumör på tjocktarmen som de ville operera bort. Han blev inlagd dagen efter för operation. Det blev att gå hem och packa upp igen. Den påsken kom det inte upp några små söta kycklingar som skulle flyga runt. Istället låg de nerpackade och ingen visste om deras vidare öden.

Men de kom upp i år och jag tycker de verkar ha varit extra flygiga och glada… Eller är det i min fantasi? Mina små kycklingar som, när jag tänker på dem heter, mina små kyllingar….

Strumpors värde då och nu

Lustigt på vilka olika sätt minnen väcks till liv. I veckan som gick hade man ett test i vår dagstidning på olika fabrikat av benbeklädnad för damer. Då pratar jag om damstrumpor, silkesstrumpor, nylonstrumpor, strumpbyxor med och utan söm. Eftersom jag inte är någon storförbrukare av dessa näst intill onämnbara, fick jag smått andnöd då jag såg riktpriserna på sådana tingestar. Runt en hel hundralapp får man punga ut med om man vill ha något så när kvalitet.

Försöker dra mig till minnes vad jag senast betalade för ett paket innehållande ett par strumpbyxor. Inhandlades förmodligen bland veckans övriga hushållsinköp. Kan det ha varit till svärmors begravning 1989? Alltså snart 23 år sedan.

Däremot minns jag som det vore igår hur jag vid ett flertal tillfällen inhandlade strumpor till mor i samband med veckoinköpen på fredagarna.

Först inhandlades vad man skulle ha i specerier, det köpte vi i Stattena Inköpsförening U.P.A. som det stod i det smidda järnet över ingången. Sedan fortsatte man vidare hemåt. En bit  norrut från korsningen Röamöllagatan-Grubbagatan, låg den lilla butiken sybehörsaffär, som var en del av inköpsföreningen. Här härskade Majken en mörkhårig skönhet med axellångt vackert krulligt hår. Hon log så blygt som om hon inte kände igen mig fast jag så ofta handlade strumpor hos henne. Klart hon kände igen mig! Men ritualen med nigning då man kom in till henne följdes alltid av detta försiktiga leende. Det förekom att man kunde lämna in strumpor för uppmaskning, men vad jag särskilt minns är detta.

Då man framfört sitt önskemål frågade Majken efter storleken, det borde hon känt till lika bra som jag…. Sen gick hon bort till hyllan med dessa dyrbarheter plockade fram en flat liten ask med strumpor nr 7 1/2. Asken öppnades och försiktigt plockades strumpa nr. 1 upp. Träddes varsamt på handen och drogs långsamt av igen medan Majken ingående synade dem mot bakomvarande ljus. Sommartid mot fönstret, vintertid mot en lampa som tändes inför proceduren. När strumpa nr.1 var godkänd upprepades granskningen av strumpa nr.2. Jag kan inte minnas att hon någon gång fann några sprungna maskor eller andra felaktigheter på plaggen.

Nu skulle det betalas, inne i speceriaffären hade vi en bok man skrev upp i men strumporna skulle betalas kontant. Jag minns mycket väl hur jag en gång handlat för 5 kronor och 27 öre matvaror. Som jag slet för att få hem dessa varor. Två fulla kassar! Hjälpte inte att man stannade och bytte hand, det var ju ingen lättnad. Det är detta minne jag jämför med och säger att strumporna kostade runt 5 kronor för ett par!! Alltså lika mycket som matkostnaden för specerierna. På denna tid köptes mjölk i mjölkaffären och grönsakerna inhandlades hos Thea, så rakt över kan man inte jämföra. Men att det var en dyr post redan på den tiden.

Det gick inte att ”gå bort” till bekanta eller vem det vara må och vara barbent. Det var bara sämre sortens fruntimmer som gjorde det. Om det var vinter eller sommar skulle man ha strumpor på benen. Så inköpen av de här dyrgriparna var ett måste för att kunna delta i det sociala livet.

Skönt att man numera kan gå ut även med en sprungen maska på strumpan, sömmen sittandes snett eller till och med utan strumpor.

Sida 128 av 134

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén