Jönssonminnen.se

Jag var på kurs igårkväll. Lärde mig något nytt. Har de senaste veckorna berättat för folk att jag ska gå kurs. Fått lite förvånade kommentarer; vad ska du nu lära dig? Man är aldrig fullärd, kan alltid putta in mer vetande!

Var ner i garnaffären för någon vecka sen, för att inhandla mer garn till mitt eviga pysslande. Det stod en dam och lutade sig över en  som höll på att lägga upp maskor till ett sticke. Mina öron fladdrar alltid i sådana sammanhang. Vad var det för spännande på gång? Hörde hur de samtalade om gamla tiders mönster och användningsområden av ullgarn. Och så nämnde dom tvåändsstickning. Whow…. Ja….. Hade i mina gömmor en gammal beskrivning på ett par vantar, vita, tillhörande folkdräkter från Mellansverige, och tekniken de var stickade i var just tvåändsstickning. Visste ingen som kunde tekniken så det blev som sagt en lådvärmare. Men nu stod jag framför en som kunde tekniken och vid förfrågan även  hade en kurs på gång. Jag fick vara med. Hurra!

Under kvällens gång blev det småprat mellan kursdeltagarna som slet hårt med sina alster. Hjälp sådana kråkbon jag lyckades få med mitt garn. En annan deltagare var inte nöjd med sitt färgval, men kunde inte efter en och en halvtimmes slit ändra sig. Små beskrivningar på misslyckor man kreerat under årens lopp kom i dagern från några damer. Sen satt jag och sneglade i mönstret på sista raderna, hur man avslutar arbetet. Man avslutar med att göra en fyrfläta, en snodd, av garnerna som man stickar med plus snärjgarnet man använde vid upplägget. Då! I detta nu förflyttades jag i minnet plötsligt tillbaka till mina första trevande steg på handarbetets bana. Till mina avslutande snoddar.

Gick och lärde mig läsa, räkna och skriva hos fröken Månsson, som min småskollärarinna hette. Ettan, tvåan. Sedan hägrade folkskolan alltså tredje klass och uppåt. Här var det fler ämnen att lära sig bland annat slöjd.

När jag gick småskolan hade jag fått en Pia-mössa som var mycket viktigt i en ung dams liv, att få äga en Pia-mössa. Detta var en liten kepsliknande mössa. Modellen liknade den man ser på pojkar på bilder från femtiotalet från England. Vissa av dessa har en liten propeller uppe på skulden, vilket inte Pia-mössan hade. Och många flickor hade en sådan mössa. Det var högsta mode. Men i slutet av småskolan lade man märke till att de stora barnen, de som gick i tredje klass, inte hade Pia-mössor längre. De bar en liten virkad pirka, nästan som en kippa men lite större. bottenfärgen i grått och invirkat några varv med omväxlande rött, grönt och blått garn. Men sedan…..det viktigaste. Från toppen på mössan och ner på ryggen dansade två snoddar som avslutades med var sin bolltofs där färgerna från mössan kom igen som ett inslag i den övrigt grå bolltofsen.

Fick så äntligen flytta upp i tredje klass. På denna tiden talade man allmänt om eventuella kvarsittare och jag måste erkänna att det var ofta man tvivlade på om de nyförvärvade kunskaperna skulle räcka eller om man skulle få träla ett år till på samma stadium. Men upp i tredje kom jag. Fick även börja slöjden! Framemot jul den terminen kunde även jag sätta på mig min egenhändigt tillverkade mössa i ylle med bolltofsarna. Detta var på den tiden och i de årskullarna lika stort som studentmössan skulle visa sig vara senare i livet.

Berättade för de övriga damerna på kursen och då jag kom till slutet med de dansande bolltofsarna på ryggen, gjorde jag helt omedvetet en knyck med nacken så jag riktigt kunde känna hur jag gav tofsarna en skjuts så de kunde dansa vidare en stund. Allmänt jubel uppstod då de såg denna knyck.

Ja, jag har talat om doftminnen,men detta får nog sorteras in under känselminnen. Jag riktigt kände tofsarna dansa på ryggen.

På tal om pengar… Jag undrar hur många mer än jag funderar då man betalar med kort, om man ska trycka på konto eller kredit. Tänker då jag står där vad de olika alternativen betyder? Om man trycker på kredit får jag  då låna pengar av någon, om jag behöver? Fixar min bank ett sådant lån? Eller ställer affären upp med krediten så länge….

Kanske alla andra har klart för sig, men icke denne här. Och inte i min vildaste fantasi skulle jag avbryta pågående köp och fråga om dessa villkor. Jag kan bara tänka mig känslan detta skulle bära med sig att stå där med skammens rodnad på kinderna, avslöjad för alla i den långa kön bakom mig, ha ha hon har inga pengar….

Jag inte bara inbillar mig, jag har upplevt känslan. Minns tydligt när man gick med mor  i stan. När man fick till stan kunde anledningen vara lite olika. Gå på biblioteket. Hälsa på någon släkting. Tidigare på dagen hade jag tiggt om en liten peng, men jag hade bara fått veta: mor hade inga pengar. Ja ja, jag kan ju inte få något som inte finns. Men helt plötsligt styr hon stegen in i en butik, pekar och beställer. MEN MOR, du har ju inga pengar!!! Vem ska stå för detta kalaset?

Plötsligt halar hon upp sin pengabörs ur kappfickan och betalar! Hon hade pengar i alla fall. Och jag som stod där och hade nästan svimmat av spänning och hållit andan, hur skulle de reagera när de uppdagade att hon var pank.

När jag senare i livet använde mig av samma pedagogik mot mina barn kan jag inte minnas några sympatikänslor från dem. Fick av sonen det goda rådet att hämta nya pengar i väggen, som han uttryckte sig. Han hade sett med egna ögon att det kom nya pengar efter några knapptryck i en apparat i väggen borta vid köpcentret. Så varför deppa eller gnälla över att inte ha några pengar.

Tänk om jag skulle ta och prova att trycka på kreditknappen nästa gång? Vad är det värsta som kan hända? Eller ska jag som en gammal mö, dö nyfiken? Kan man få något råd?

Har ofta tänkt om jag skulle skriva om pengars värde som ändrats under åren jag levt. Vad jag vill minnas har jag nog avhandlat det i någon av mina historier tidigare men då i ett annat perspektiv. Det som dyker upp i mitt huvud är från tiden innan jag fick något som kan  liknas vid veckopeng.

Far kom hem från jobbet klockan halvfem vinter som sommar. Oavsett hur långt bort i staden han jobbade. Jag är övertygad att resvägen inte ingick i hans arbetstid, vilket han tyckte. Bör väl var preskriberat numera. Var det riktigt, riktigt busväder förekom det att jobbarna kvartade. Kvartningen innebar att de gick hem oavsett om de hade flera timmar kvar att arbeta. Det berodde på att det var helt omöjligt att vara utomhus och deras arbete inte gick att utföra på grund av mycket dåligt väder. Han kom då hem tidigare. Mycket ovanligt men det upplevdes lite festligt av oss ungar.

Maten stod inte på bordet dessa dagar så det blev lite annorlunda ordning i huset. Vi hade då en far som var tillgänglig att tala lite allvar med. Bland annat kunde vi tigga till oss en peng. ”Far får jag en peng” kunde det låta lite lätt pipigt från mig. Det fick inte låta för uppfordrande. Då kammade man noll. Nä, det skulle låta sådär ömkligt fattigt. Det lönade sig ofta. Far tog upp börsen, en sådan modell min bridgespelande småländske partner har idag, plockade fram en peng. När jag kom på metoden att tigga var det oftast en fem-öring, men det dröjde inte så länge förrän det var en hel tio-öring. Men det var långt mellan gångerna far kom hem tidigare. Jag fick nu utarbeta en ny metod när det var gynnsamt att ”klämma” far på en peng.

Vanliga vardagar åt vi huvudmålet halvfem, sedan tog far Nyheterna, som på denna tiden var en eftermiddagstidning. Han gick in och lade sig på soffan i stora rummet, slog opp tidningen och började läsa. Det dröjde inte så många minuter förrän man kunde se att armarna började bli kortare och kortare. Om man passade på precis innan tidningen landade på näsan på honom, och då, i detta ögonblick bad att få en peng. Nu var det som bäst. Han ville vara ifred från tjatiga ungar, så det halades fram börsen och en peng. Ibland bad han till och med att man skulle ta själv. Han lättade på rumpan och man fick gräva fram börsen ur bakfickan och ta en peng. Men Gud nådde mig om jag tog mer än han avtalat. Denna metod vet jag inte om jag var ensam om, och det fick bli med tidsmellanrum. Han lät sig inte duperas för ofta. Antagligen hade han lika kontroll på hur ofta han tillät, som jag hade på vad som var möjligt.

Senare tror jag att jag förhandlade mig till någon form av veckopeng, men vill minnas att första utbetalningarna hängde ihop med fars lön. Han hade fjortondagsintervall mellan löneutbetalningarna så de ansåg väl att jag i pedagogiskt syfte fick samma intervall. Det var vid denna tid jag insåg vad mina föräldrar menade med långfredagen. För vanliga människor var det en gång om året, men för far och mor var detta fenomen två gånger varje månad, den fredag då det inte var lönefredag. Har i någon tidigare berättelse  beskrivit hur vi fick köpebröd till kaffet denna fredagskväll. Antingen gick man till Helges konditori eller så gick man till Börjes konditori och köpte fredagsfikabröd. Så jag vet vad som menas med fredagsmys, visste jag långt innan ordet var uppfunnet. Jag tror också det var vid denna tid jag fick löneförhöjning till en hel tolvskilling som min far benämnde en tjugofemöring som.

Hur jag senare fick mer pengar i veckopeng minns jag inte, men jag minns att bian kostade sjuttiofem öre matinéföreställningen på söndagen. Så jag bör ha fått påökt till dess jag brukade gå på bio.

Feer finns de? Man frågade sig på 60-talet om änglar finns, men aldrig har jag hört någon undra om feer finns. Jomenvisst, de är lika verkliga som änglar. Och vackra prinsar på vita springare som kommer och kysser bort äppelbiten som fastnat i halsen på en då man inte tuggat äppelbiten ordentligt. Visst finns de??

Visserligen försökte barnbarnet få mig att förstå att detta inte var verklighet, då jag som svar på hur stora jag ville ha äpplena skurna i fruktsalladen. Jag sa att jag misstänkte att det inte fanns någon ung vacker prins ledig som kunde rädda mig om jag kom i nöd. Fick en försiktig tillsägelse att:- farmor lev inte i sagans värld, det finns inga sådana vackra prinsar…..  Jo du lilla barnbarn. Ha ha, de är kanske inte unga, kanske inte vackraste, kanske kommer de inte på vita springare men …… visst finns de! Du är ju helt övertygad om att det finns tandfeer! Varför skulle det inte finnas alla de andra hjälpsamma varelserna? Hos oss finns det en toapapperfe.  Det blir aldrig tomt på vår extrahållare för toapapper. Det finns en fe, tror jag, som utför denna syssla hos oss….

Men att de även servar skrivaren med nytt papper så jag bara kan gå uppför trapporna och hämta utskrifterna jag beställt via dator, mobil eller padda. Det var för mig en nyhet. Skulle traska upp och hämta några utskrifter i förmiddags. Då slog mig tanken, hade jag förvissat mig att det fanns papper till alla de blad jag beställt för utskrift? Uttalade min ängslan för maken som tryggt svarade att han nog sett feen smyga förbi häromdagen, fen med de många sysslorna.

Ja kära läsare, detta är ju inget barndomsminne, men tyckte ändå jag ville skriva några rader om detta fantastiska fenomen som finns i vårt hus.

Lillasyster Bittan ringde häromdagen. Frågade om vi hade julgranen kvar? Givetvis har vi det, fick hon till svar.  Klart vi har granen kvar den 7 januari. Det är sex dagar kvar till ”tjugondagknut”. Varför frågar du, undrade jag? Jo ni är snart de sista som jag känner som har en riktig julgran, sa hon. Jag förstår vad hon menar. Överallt dyker plastgranar upp med blandad framgång. Har hört att de släpper ifrån sig gröna små plastflisor, så jag har hört folk såsom beskriver att deras dyra barrfria investeringar barrar. Visserligen är de inte lika stickiga att få i fötterna som riktiga torra barr från en vanlig gran, men jag kan förstå att de irriterar minst lika mycket.

Jag lovade att lillasyster skulle hinna se våran gran innan den skulle plundras och förpassas som kompost. Hon skulle även få delta i plundringen för i år 2012-2013 års gran hänger mycket av julgotterna kvar. Har de senaste tio åren hittat och köpt sådana gammaldags tomtar, julgranskulor och kottar av choklad inlindade i stanniolpapper. Detta har väckt förtjusning hos barnbarnen som mumsat choklad och försökt släta ut stanniolen så det blivit slätt som en barnrumpa. Ja jag måste erkänna att det där med stanniol-utslätning har roat även mig oerhört.  Kan mycket väl ha övertagit ett färdigutslätat stanniol och fortsatt förbättra utslätningen ytterligare. Barndomsminnen väcks till liv. Minns att det fanns små konjaksflaskor inslagna i stanniol, i guldstanniol. Nöjet ned slätandet kunde man få att stanna kvar mycket längre än godissmaken satt kvar i munnen.

I år noterade jag att barnbarnet som de senaste åren skött om omsättningen av julgransgodiset nog börjat växa ifrån stanniolslätar-stadiet. Som vanligt spanade hon in godiset som hängde i granen, som för att lägga en ribba på vad som skulle ätas vid julbordet. Hon lät meddela för ca en månads tid sedan att hon var på väg in i puberteten! Alltså, du förstår farmor, snart är jag i puberteten! Jaha, vad det nu innebär vet vi ju alla. Men är det mer än jag som vet att när man kommer in i puberteten släpper man stanniol-godiset och övergått till fin-pralinerna?? Nu vet i alla fall ev. läsare också. När maten var aväten och julgästerna började sätta sig i soffan, dukade vi fram ett par askar praliner av det lite tjusigare slaget, och nu avbröts julgransgodiset-jagandet. Så nu vet ni sanningen om när man träder in i puberteten.

Varför har då två gamlingar julgran av äkta vara? Varför gitter vi hålla på med allt detta stök som numera avskaffas av allt fler? Jag vet inte om jag har svaret på detta fenomen, men väl lite spekulationer.  Det började redan julen 1965 alltså snart ett halvt sekel sedan. Första julen jag firade utanför barndomshemmet trygga vrå. Vi, maken och jag skulle fira jul och skapa egna traditioner. Ganska snart bestämde vi att hushållskassan inte tillät några utsvävningar i form av julgran och allt vad då tillhör, ljusslinga och pynt. Istället började vi i liten skala med en adventsljusstake. En mini-skinka inhandlades och lite julmat hade vi råd med. Lillejulafton skulle skinkan kokas och senapsgriljeras. Sen var vi i princip färdiga med julstöket. Nöjda slog vi oss ned med en kvällsfika, lyssnade på radions program inför uppesittarkvällen. Vem av oss som började antyda att det saknades en julgran vet jag inte, men diskussionen kom upp. Hur mycket kostade en julgran? Hur mycket pengar hade vi kvar till nästa lön? Hur mycket kunde vi avvara av dessa? Det slutade med att vi ombestämde oss för det där med julgran. Maken beslöt sig för att försöka se om julgransförsäljaren vid G.A-torg hade kvar någon liten billig gran. Sagt och gjort, på med vinterrocken, bussen ner till stan. Vi bodde som nygifta uppe på Elineberg i höghusen. Kvar hemma i värmen var jag, som började smida planer på eventuellt julgranspynt. I tidiga skolår gjorde vi enkla girlander av vanliga smala pappersremsor som limmades ihop som små öglor, och byggdes ihop med nästa hoplimmande ögla, som limmades ihop med nästa osv. Detta var även känt av maken som julgirland som tillverkats av barnahänder och prytt hans barndomshem. Jag letade papper som dög till mina skapelser och tiden gick. Jag var glad att jag hann tillverka minst en meter av dessa papperskedjor. Ville ju inte att granen skulle gapa kal och tom, utan vi skulle KLÄ granen, när den kom hem till oss.

Timmarna gick men ingen gran och ingen make! Hade det hänt något? Oron började så smått gnaga i mig, men det var bara att vänta. Vad kunde orsaka dröjsmålet? Hade han inte hitta någon gran och fortsatt till nästa julgransförsäljaren som var vid konserthuset. Långt att gå men en ung rask man i sina bästa år så….. Uppesittarkvällen fortskred i radion med rimsmeder och julmusik. Detta kunde dock icke skingra min oro som nu började var riktigt rejäl.

Till slut hördes en nyckel i låset, och in i hallen klev maken frustande genomfrusen och ganska trött. Strax fick jag förklaringen till dröjsmålet. Han hade en julgran med sig! Men på denna tiden var inte bussarna gjorda för varken barnvagnar, rollatorer eller andra breda transporter. Definitivt inte för julgranar heller. Alltså, där stod han med sin nyinköpta julgran på busshållplatsen då bussen kom. Chauffören bara skakade på huvudet mot maken. Vår surt förvärvade julgran! Skulle han överge den?? Nej, men istället blev den en lång promenad kånkande på en stickig julgran i den kalla sena vinternatten.

Så jag undrar om detta är upprinnelsen  till julgranens vara eller inte vara i vårt hem aldrig mer blivit ifrågasatt. Eftersom åren gått har papperskedjorna ersatts av glaskulor och mycket annat pynt som blivit ”vårt” pynt. Julen 2011 blev vi mycket ledsna när vår fina glas-spira som suttit i toppen av granen packades upp ur jul-lådan och det visade sig att den krossats under året sedan sist. Vi har sökt i antikvitetsaffärer, loppmarknader och på Blocket men inte hittat någon fin ersättning. Tills nu på Fredriksdals julmarknad,nu hittade vi en. Inte lika fin men nästan.

Så för oss är julgranen äkta var så länge vi orkar. Och vi har startat att ha en liten tradition med julgransplundring runt tjugonde dag Knut då vi städar bort julen. Brukar gå ut och äta en god middag då vi är färdiga. Fast i år kanske vi inte orkar någon mat när barnbarnet som är på väg in i puberteten lämnat all chokladen kvar till oss!!