Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.
Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var 2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.
Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.
Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.
Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll. Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.
Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta, han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet. På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.
Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.
Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna. Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.
Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss. Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.
Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.
Det var ju ändå mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.
Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.
Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!
Blev kommenderad av maken att lägga mig in på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.
Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.
Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.
Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.
När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.
Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu.
Kycklingarna fick hänga i fönstret i sytrådar så de snurrade som små mobiler. Så fint påskpynt! Dessa gav samma glädje som när man plockar fram julsakerna till jul. Påsken då dottern låg på barnsjukhuset fick de hänga uppe extra länge så hon skulle få se dem då hon kom hem. Visserligen hade vi förärat henne det finaste påskägget som vi kunde uppbringa för våra resurser, så för henne hade kycklingarna fallit ned på andra plats över finaste påskpyntet.