Jönssonminnen.se

Vi har varit på gamla anrika Elsa Andersons café i Norberg och druckit kaffe. Så oerhört många gånger vi sagt när vi passerat skylten som står utanför Norberg i Västmanland, vi skulle åkt in och gått på ett riktigt gammaldags café. Nu äntligen har det blivit av. Jag har läst reportage flera gånger i den kolorerade veckopressen om detta gamla ömt bevarade konditori mitt inne i lilla Norberg.

Man kliver in i ett gammalt timmerhus med rötter från sjuttonhundratalet, hukar ihop en aning genom den låga dörren. Kommer in i en kakbod där jag känner mig förflyttad minst femtio år tillbaka i tiden. En helt vanlig torsdagseftermiddag strax efter lunch och ett sådant uppbåd av tårtor, bullar  och småkakor! Antingen väntades det ett par busslaster pensionärer dit eller så är norberg-borna helt vilda vad det gäller kakätning. Gick runt och njöt av lokalerna som inte moderniserats utan enbart vårdats på ett värdigt sätt. Nu har det förmodligen varit ett riktigt rikemanshus med åtminstone tre vackra kakelugnar i de små rummen och en fin stor öppen spis i ett lite större rum.

Vi satte oss i ”blå rummet” med vår fika. Kaffe och vaniljbulle. Tyvärr sa magen till, att en massa snaskiga bullar och kakor ville den inte ha. När man sitter still i en bil flera dagar är man inte storäten.  Sitter och tittar ut över gatan i detta minisamhälle där närmsta granne till konditoriet är en skjutshall. Det stod så på skylten i alla fall. Hade ringen över Å fallit bort?? Det var nog så att på den gamla skylten hade det en gång stått SKJUTSHÅLL. Huset som även det hade rötter i ett tidigare sekel, precis som konditoriet, liknade ett möjligt gammalt gästgiveri. Fina gamla byggnader just bredvid kyrkan.

Ser en äldre man komma släntrande över gatan i sakta mak. Kan han vara i åttio-åttiofemårs-åldern? Stegar in på konditoriet, stannar lite skyggt precis inom dörren där han blir stående till biträdet expedierat färdigt de kunder hon höll på med. Kunde inte låta bli att jämföra honom med min äldsta svåger, som när han ska på affären och handla, alltid tar de rena jeansen på och en ren lumber-jacka. Mannen här var också uppklädd för sin inhandlingsrunda. När det blev hans tur klev han fram och frågade i en låg ton om de hade något fryst bröd? Aha, tänkte jag, han ska ha för att mata änderna. Biträdet log lite försiktigt, bad mannen vänta en stund.  En blyg nick från honom bekräftade att han väntade gärna. Några minuter senare uppenbarade hon sig med en stor rejäl plastpåse med minst tio stycken likadana vaniljbullar som maken och jag satt och mumsade på. Hon höll upp påsen framför mannen och frågade om det var ett tänkbart alternativ för honom. Jatack, hördes från mannen. Fyrtio kronor fick han betala! För minst tio sådana som maken och jag erlagt nittio kronor för, för två stycken, visserligen med en kopp kaffe till, men ändå.

Samtidigt går det upp en talgdank för undertecknad. Han skulle inte alls mata några änder. Om så vore hade änderna nöjt sig med dagsgammalt bröd. Detta var bara en smart pensionär som kommit på att gå dit och inhandla sitt bröd infruset, för att förpassa hem i sin egen frys och ta fram efter eget behov! Konditoriet fryser förmodligen in överblivet bröd då de stänger för dagen och har alltså ett litet lager av diverse i frysen.

Jag blir glad när jag ser och hör människor som har lite av återanvändningstänket i sig. Hur man kan få något som tappat sin färskhet att ändå kan tas tillvara. Det behöver inte som i gamla dagar bli till skorpmjöl, skorpsmulor av allt gammalt bröd.

Minnet av min första inköpta påse skorpmjöl har jag kvar. Att man gick till affären och inhandlade gammalt utgånget bröd! Hur tokig var världen! I min barndom slängde vi in alla skalkar från matbrödet in på braspannan som alltid förvarades inne i ugnen. Här torkade det bra ofta med hjälp av eftervärlden från något bak eller någon matlagning. När det började svämma över av gammalt bröd togs köttkvarnen fram och man malde ner de torra gamla skalkarna. Ner i en papperspåse med skorpmjölet och vi kunde få panerade fläskotletter till söndagsmiddagen, en läckerhet vi gärna åt.

Har jag berättat om mina föräldrars så kallade barnmorske-kaffe?

Min far led i många år av en kronisk magkatarr. Han försökte kurera sig med alla möjliga huskurer, med linfrö, med havregröt som i och för sig inte enbart är en medicinsk åtgärd utan även en bra husmanskost. Det bars hem backar med Ramlösavatten som hade/har en bra effekt på uppblåsthet i magen. Han åt alla möjliga receptfria och även receptbelagda magsyrehämmande mediciner. Under denna tiden undrade jag många gånger varför han trots alla sina magbesvär drack detta starka kaffe som mor och far bryggde. Maken och jag gick därifrån med en undran varje gång vi besökt dem, varför de tvunget skulle ha så starkt kaffe?? När vi kom hem hände det att vi bryggde en kopp av normalstarkt kaffe. Det var inget faster Ingeborg-kaffe ”kaffet där man såg cyklarna i källaren”, inte på något vis, nej det var bara i våra tycken ett normalt gott kaffe där man tydligt urskiljde aromen och kaffesmaken. Plus att det var skönt att komma hem till oss där vi hade en mycket mer avspänd miljö. Inga skarpa lampor från taket utan en mjuk mer dämpad omgivning. Visserligen har jag hört maken muttra många gånger att han tyckte det var svårt att se. Han fick då till svar att slöseri var inte nå’t vi sysslade med och han blev väl van vid denna halvskumma belysning.

Vår /min upplevelse av besöken hos mina föräldrar deras sista år var – stark ljus och starkt kaffe!

Det är trettio år sedan, och lustigt nog har problemet återuppstått nu fast i omvänd ordning. Då vi besöker sonen får vi ha pannlampa med, och påpekar ofta att de ska ta en kaffeböna mer när de brygger kaffe till vårt besök!  När jag är hemma och ska syssla med något handarbete eller tidningsläsning tänder jag upp allt i belysning som stället har att erbjuda. Maken klagar, han säger att han i hela sitt vuxna liv fått treva och känna sig fram, men nu -nu får han nästan brännskador av allt ljus som vräks på med!

Vissa människor ska alltid klaga!  Så’n skulle jag aldrig bli.

Jag har hört talesättet att om man gör en resa har man någonting att berätta. Vad man menar med en resa vet jag inte riktigt, menas det att man far bort till något obestämt mål eller? För min del bestod min resa i, upp till stugan i Lappland. Stötte på bekanta i samband med att vi anlände, vänner som vi mötte för några somrar sedan, men sedan tappa ut i periferin. Nu skulle vi träffas innan andra hinder lades i vägen. Typ gammalmanskrämpor osv. Sagt och gjort. Ett bak kardemummabullar fick bli huvudrätten till kaffet. Som av en händelse hade jag en stor spettkaka med upp till stugan i år. Dög den? Jajamensan.

Satt vid kaffet och berättade historier från vår uppväxt och ungdom. Det var ett sammelsurium av spridda minnen från flydde da’r. Alla fyra kom med små inlägg om tider som var, resor man gjort osv. Plötsligt började Karin tala om sin vackra vårkappa hon tiggt sig till i sina ungdomsdagar. På denna tiden 50-60-talet var det ett måste att vi unga damer hade en kappa. Och den skulle gärna vara en ny för varje vår. Jag sa gärna, inte att den var ny för varje vår.

Karin beskrev denna vårkappa, en ljus beige i mjukt tunt ylletyg. Dubbelknäppt figursydd. Hon förlorade sig i minnet av den vackra vårkappan då hon ingående visade oss sömnaden över axlar och ok. I mitt huvud dök uttryck upp som var vanliga runt sömnad på den tiden. Chemisette, bystveck, stråveck och många andra ord som användes av hemsömmerskor, kom jag att tänka på. Samtidigt insåg jag också hur åtrådd denna kappa var  för denna unga dam. Eftersom Karin inte hade mamma kvar i livet då detta scenario utspelade sig, var det pappa hon fick vända sig till. Jag kände med henne då hon beskrev hur hon tiggt och bönat om att få denna vackraste, vackra vårkappan. Fadern verkade obeveklig, kanske priset på 365:- kronor gjorde sitt till, det var en halv månadslön på denna tiden, så det var inte tänkbart att Karin skulle få en så dyr kappa. Vad göra? Ni vet det där om kvinnans list och mannens förstånd, eller? Karin tog till den smågnälliga tonen med lätt tårfyllda ögon och övertygade fadern att hon skulle ”hamna på glasberget” om hon inte fick kappan. Samtidigt som hon beskrev denna del av förhandlingen sneglade jag bort mot hennes make, och där såg jag tydligt ett leende smyga runt i munvinklarna hos honom. Skrattade gott åt historien men undrade samtidigt om det bara var kappan som avgjorde?

Men det väckte också mina minnen. Jag vet en tröja som jag så gärna ville ha. Försökte övertyga mina föräldrar att man måste ha en sådan om man gick på den skolan. Gick icke. Provade det där med att alla andra har en sådan. Gick icke det heller. Försökte infoga behovet av att ha en sådan tröja varje gång vi satt till bords. Men nej. Tydligen tröttnade min mor till slut, en dag gick vi till stan och inhandlade denna tröja som var så åtråvärd. På hemvägen fick mor lite ruelse och ånger. Jag blev ombedd att stoppa in tröjan djupt in i garderoben och vänta någon vecka med att ta fram den. Saknade inte far mitt tjat om tröjan?? Undrade han inte över den extra spartanska kost som serverades dagarna fram till nästa avlöning??? Anade han ingenting då han fick se mig i denna tröja och han kommenterade med, jaså- nya kläder? Nä, nä den har jag haft länge fick han till svar. (Jag avslöjade inte hur länge och var den varit under tiden)

Sitter och fikar elva-kaffe i stugan i Lappland. Anlände hit igår-eftermiddag efter en tredagars resa. Genom ett vintrigt Sverige. I fjol for iväg på påskresan, som vi alltid far iväg på runt vårdagsjämning, hade vi satt potatis. I år hade vi nästan lika mycket vinter som den som mötte oss i Norrland. Så hela Sverige var insvept i en långlivad vinter.

Stugan som står oeldad hela vintern hade fått elen påslagna helgen innan vi anlände. Svågern hade precis som tidigare år varit upp veckan innan slagit på strömmen, skämt bort oss med uppskottad väg till dasset, skotern framskottad från en översnöad lada och körd så den stod i startgroparna för vidare transport av vår packning ned till stugan. Kylen inställd på rätt temperatur och i kylskåpet låg en påse tunnbröd, det där goda, som Martin och Inga-Lill bakar på somrarna. Det blir inte så gott, det vi bakar i Gantofta men nästan, det vi bakar på elektrisk platta. En platta gjord för att grädda stora bröd på. Detta vi gräddar här uppe har vi gjutjärnsplattan över öppen eld, och just elden ger en speciell karaktär åt brödet.

Så nu satt vi och festade på detta delikata bröd. Jag vill ha Kalles kaviar på brödet. Mums. Bredde på ett rätt tjockt lager kaviar, småmumlade om att kaviartuben kostade över 32 kronor, men vadå? Är det fest eller är det fest??? Maken erkände att han dubbelsovlade med både ost och kaviar, lite för att hjälpa mig dämpa skamkänslorna. Men fick till svar att det fick han faktiskt själv skämmas för! Jaha, jag fattade inte hans hjälpsamhet. Efter en stund, då jag vikit ihop min smörgås till en klämma bildades små luftfickor inuti, mellan smör-kaviarlagerna. Satt och klämde runt dem lite hit och dit. Plötsligt hör jag inombords, min fars barska stämma, SÅ LEKER VI INTE MED MATEN……

Kom då på mig med att tänka: det gör jag visst det, hur mycket jag vill! Och när väl den tanken var tänkt flyttades jag tillbaks till Örby Ängar, dagverksamheten vi deltog i flera somrar under min uppväxt. Vi for dit varje vardag klockan nio med buss. Klockan elva serverades vi mjölk i gula emaljmuggar. Vi hade med oss bredda mackor hemifrån som vi åt till.  Sedan, klockan två, fick vi åter muggarna framsatta med mjölk och till detta mål fick vi Ettans släta bullar. Välgräddade, lätt kardemummadoftande nygräddade bullar! Varje dag, måndag till fredag. Gissa vad vi gjorde med dessa bullar!? Jo vi lyfte på rumpan, lade bullen på bänken och satte oss på dem. Efter en stund lyfte vi fram en helt platt bulle, eller plätt som de nu borde heta.Ceremonin utfördes varje dag. Smaken på bullarna var givetvis densamma som om vi inte suttit på dem, men ändå…. Varför gjorde vi så??

Kan det vara så att det var den tidens längst utvecklade busstreck som vi kände till? Den tidens huliganism? Vi skulle aldrig med en bokstav vågat berätta för våra föräldrar om denna lek med maten. Och än idag finns det klara känslor inombords på vad som är acceptabelt för vad man får göra med maten och inte….

Sitter och stoppar strumpor, de brokiga hemstickade som maken blivit så förtjust i.  Till min stora glädje har han släppt de där tråkiga konstmaterialstrumporna han i alla år köpt. Jag har oftast undrat varför han köpt dessa, i mina ögon, dåliga strumpor? Men han har bara menat att hans fossar trivts i dessa strumpor. Ok, ok då. Men mina protester har följt honom genom åren.

Då jag började sticka strumpor till dottern blev han lite ljummet intresserad av dessa ”hosor”. Erbjöd honom ett par som han lite klentroget tackade ja till. Sedan han provat och gått in dem fick jag beställning på fler. Oh, så glad jag blev. Äntligen kunde han släppa de där köpestrumporna som jag tyckte så illa om. Men det innebär att jag också lagar dem då tårna börjar kika ut igenom dem.

Så nu sitter jag igen med några par strumpor, går igenom, lagar hål och förstärker där det börjar vara tunt.  Ska åka till stugan på påsksemester i överrmorgon. bör ha rejält med vinterutrustning med. Som jag sitter där börjar jag småskratta. Maken passerar just min stol och undrar vad jag ”flinar” åt, eller rättare ”vad krin’ du åt”? Det är ett familjeskämt från nordliga trakterna där han är född. Enligt släktingarna var det samen som sa till en annan same ”vad krin’ du åt” , när de åt en starkt kryddad maträtt, så stark att ögonen tårades. Jo jag ”krin’ åt bror min som dog i fjol fick han till svar. Man ville ju inte visa sig svag.

Men nu är det faktiskt så att jag sitter och småskrattar åt min bror och hans goda råd. När jag var i åttaårsåldern fick jag ett poesialbum. En uppskattad julklapp, brun med vadderade pärmar. Detta album var ett ”måste” för alla flickor i den åldern i mitten av femtiotalet.

Man bad vänner och bekanta att skriva i detta album. En liten vers, eventuellt även ett inklistrat stycke, alltså ett bokmärke. Den som hade boken med hem fick bara en kort tid på sig. Boken fick inte ”fastna” hemma hos någon. Det såg man mycket noga till. Jag minns att även min mor som förärat mig albumet i julklapp skrev en dikt till mig i boken. Vad den handlade om minns jag inte. Men det fanns flera dubbletter på dikten ”Jag vill sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne”. Min kusin Ingrid skrev : Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och du är likaså…..

Men sist men inte minst minns jag dikten som bror min skrev”.- Vill du i livet dansa på rosor, så älska din man och stoppa hans hosor”

Detta visdomsord fick jag av min då elva-årige bror. Jag har visserligen inte levt upp till det så länge han hade de där köpestrumporna, de var inte värda att offra energi på att försöka stoppa. Men nu på gamla da’r, får jag stoppa hans strumpor. Det gör jag gärna, så länge jag har den kunskapen och förmågan. Så där jag sitter och stoppar går mina tankar till brorsan och undrar om han kommer ihåg dikten han en gång skrev…..