Jönssonminnen.se

Har jag berättat om mina föräldrars så kallade barnmorske-kaffe?

Min far led i många år av en kronisk magkatarr. Han försökte kurera sig med alla möjliga huskurer, med linfrö, med havregröt som i och för sig inte enbart är en medicinsk åtgärd utan även en bra husmanskost. Det bars hem backar med Ramlösavatten som hade/har en bra effekt på uppblåsthet i magen. Han åt alla möjliga receptfria och även receptbelagda magsyrehämmande mediciner. Under denna tiden undrade jag många gånger varför han trots alla sina magbesvär drack detta starka kaffe som mor och far bryggde. Maken och jag gick därifrån med en undran varje gång vi besökt dem, varför de tvunget skulle ha så starkt kaffe?? När vi kom hem hände det att vi bryggde en kopp av normalstarkt kaffe. Det var inget faster Ingeborg-kaffe ”kaffet där man såg cyklarna i källaren”, inte på något vis, nej det var bara i våra tycken ett normalt gott kaffe där man tydligt urskiljde aromen och kaffesmaken. Plus att det var skönt att komma hem till oss där vi hade en mycket mer avspänd miljö. Inga skarpa lampor från taket utan en mjuk mer dämpad omgivning. Visserligen har jag hört maken muttra många gånger att han tyckte det var svårt att se. Han fick då till svar att slöseri var inte nå’t vi sysslade med och han blev väl van vid denna halvskumma belysning.

Vår /min upplevelse av besöken hos mina föräldrar deras sista år var – stark ljus och starkt kaffe!

Det är trettio år sedan, och lustigt nog har problemet återuppstått nu fast i omvänd ordning. Då vi besöker sonen får vi ha pannlampa med, och påpekar ofta att de ska ta en kaffeböna mer när de brygger kaffe till vårt besök!  När jag är hemma och ska syssla med något handarbete eller tidningsläsning tänder jag upp allt i belysning som stället har att erbjuda. Maken klagar, han säger att han i hela sitt vuxna liv fått treva och känna sig fram, men nu -nu får han nästan brännskador av allt ljus som vräks på med!

Vissa människor ska alltid klaga!  Så’n skulle jag aldrig bli.

Jag har hört talesättet att om man gör en resa har man någonting att berätta. Vad man menar med en resa vet jag inte riktigt, menas det att man far bort till något obestämt mål eller? För min del bestod min resa i, upp till stugan i Lappland. Stötte på bekanta i samband med att vi anlände, vänner som vi mötte för några somrar sedan, men sedan tappa ut i periferin. Nu skulle vi träffas innan andra hinder lades i vägen. Typ gammalmanskrämpor osv. Sagt och gjort. Ett bak kardemummabullar fick bli huvudrätten till kaffet. Som av en händelse hade jag en stor spettkaka med upp till stugan i år. Dög den? Jajamensan.

Satt vid kaffet och berättade historier från vår uppväxt och ungdom. Det var ett sammelsurium av spridda minnen från flydde da’r. Alla fyra kom med små inlägg om tider som var, resor man gjort osv. Plötsligt började Karin tala om sin vackra vårkappa hon tiggt sig till i sina ungdomsdagar. På denna tiden 50-60-talet var det ett måste att vi unga damer hade en kappa. Och den skulle gärna vara en ny för varje vår. Jag sa gärna, inte att den var ny för varje vår.

Karin beskrev denna vårkappa, en ljus beige i mjukt tunt ylletyg. Dubbelknäppt figursydd. Hon förlorade sig i minnet av den vackra vårkappan då hon ingående visade oss sömnaden över axlar och ok. I mitt huvud dök uttryck upp som var vanliga runt sömnad på den tiden. Chemisette, bystveck, stråveck och många andra ord som användes av hemsömmerskor, kom jag att tänka på. Samtidigt insåg jag också hur åtrådd denna kappa var  för denna unga dam. Eftersom Karin inte hade mamma kvar i livet då detta scenario utspelade sig, var det pappa hon fick vända sig till. Jag kände med henne då hon beskrev hur hon tiggt och bönat om att få denna vackraste, vackra vårkappan. Fadern verkade obeveklig, kanske priset på 365:- kronor gjorde sitt till, det var en halv månadslön på denna tiden, så det var inte tänkbart att Karin skulle få en så dyr kappa. Vad göra? Ni vet det där om kvinnans list och mannens förstånd, eller? Karin tog till den smågnälliga tonen med lätt tårfyllda ögon och övertygade fadern att hon skulle ”hamna på glasberget” om hon inte fick kappan. Samtidigt som hon beskrev denna del av förhandlingen sneglade jag bort mot hennes make, och där såg jag tydligt ett leende smyga runt i munvinklarna hos honom. Skrattade gott åt historien men undrade samtidigt om det bara var kappan som avgjorde?

Men det väckte också mina minnen. Jag vet en tröja som jag så gärna ville ha. Försökte övertyga mina föräldrar att man måste ha en sådan om man gick på den skolan. Gick icke. Provade det där med att alla andra har en sådan. Gick icke det heller. Försökte infoga behovet av att ha en sådan tröja varje gång vi satt till bords. Men nej. Tydligen tröttnade min mor till slut, en dag gick vi till stan och inhandlade denna tröja som var så åtråvärd. På hemvägen fick mor lite ruelse och ånger. Jag blev ombedd att stoppa in tröjan djupt in i garderoben och vänta någon vecka med att ta fram den. Saknade inte far mitt tjat om tröjan?? Undrade han inte över den extra spartanska kost som serverades dagarna fram till nästa avlöning??? Anade han ingenting då han fick se mig i denna tröja och han kommenterade med, jaså- nya kläder? Nä, nä den har jag haft länge fick han till svar. (Jag avslöjade inte hur länge och var den varit under tiden)

Sitter och fikar elva-kaffe i stugan i Lappland. Anlände hit igår-eftermiddag efter en tredagars resa. Genom ett vintrigt Sverige. I fjol for iväg på påskresan, som vi alltid far iväg på runt vårdagsjämning, hade vi satt potatis. I år hade vi nästan lika mycket vinter som den som mötte oss i Norrland. Så hela Sverige var insvept i en långlivad vinter.

Stugan som står oeldad hela vintern hade fått elen påslagna helgen innan vi anlände. Svågern hade precis som tidigare år varit upp veckan innan slagit på strömmen, skämt bort oss med uppskottad väg till dasset, skotern framskottad från en översnöad lada och körd så den stod i startgroparna för vidare transport av vår packning ned till stugan. Kylen inställd på rätt temperatur och i kylskåpet låg en påse tunnbröd, det där goda, som Martin och Inga-Lill bakar på somrarna. Det blir inte så gott, det vi bakar i Gantofta men nästan, det vi bakar på elektrisk platta. En platta gjord för att grädda stora bröd på. Detta vi gräddar här uppe har vi gjutjärnsplattan över öppen eld, och just elden ger en speciell karaktär åt brödet.

Så nu satt vi och festade på detta delikata bröd. Jag vill ha Kalles kaviar på brödet. Mums. Bredde på ett rätt tjockt lager kaviar, småmumlade om att kaviartuben kostade över 32 kronor, men vadå? Är det fest eller är det fest??? Maken erkände att han dubbelsovlade med både ost och kaviar, lite för att hjälpa mig dämpa skamkänslorna. Men fick till svar att det fick han faktiskt själv skämmas för! Jaha, jag fattade inte hans hjälpsamhet. Efter en stund, då jag vikit ihop min smörgås till en klämma bildades små luftfickor inuti, mellan smör-kaviarlagerna. Satt och klämde runt dem lite hit och dit. Plötsligt hör jag inombords, min fars barska stämma, SÅ LEKER VI INTE MED MATEN……

Kom då på mig med att tänka: det gör jag visst det, hur mycket jag vill! Och när väl den tanken var tänkt flyttades jag tillbaks till Örby Ängar, dagverksamheten vi deltog i flera somrar under min uppväxt. Vi for dit varje vardag klockan nio med buss. Klockan elva serverades vi mjölk i gula emaljmuggar. Vi hade med oss bredda mackor hemifrån som vi åt till.  Sedan, klockan två, fick vi åter muggarna framsatta med mjölk och till detta mål fick vi Ettans släta bullar. Välgräddade, lätt kardemummadoftande nygräddade bullar! Varje dag, måndag till fredag. Gissa vad vi gjorde med dessa bullar!? Jo vi lyfte på rumpan, lade bullen på bänken och satte oss på dem. Efter en stund lyfte vi fram en helt platt bulle, eller plätt som de nu borde heta.Ceremonin utfördes varje dag. Smaken på bullarna var givetvis densamma som om vi inte suttit på dem, men ändå…. Varför gjorde vi så??

Kan det vara så att det var den tidens längst utvecklade busstreck som vi kände till? Den tidens huliganism? Vi skulle aldrig med en bokstav vågat berätta för våra föräldrar om denna lek med maten. Och än idag finns det klara känslor inombords på vad som är acceptabelt för vad man får göra med maten och inte….

Sitter och stoppar strumpor, de brokiga hemstickade som maken blivit så förtjust i.  Till min stora glädje har han släppt de där tråkiga konstmaterialstrumporna han i alla år köpt. Jag har oftast undrat varför han köpt dessa, i mina ögon, dåliga strumpor? Men han har bara menat att hans fossar trivts i dessa strumpor. Ok, ok då. Men mina protester har följt honom genom åren.

Då jag började sticka strumpor till dottern blev han lite ljummet intresserad av dessa ”hosor”. Erbjöd honom ett par som han lite klentroget tackade ja till. Sedan han provat och gått in dem fick jag beställning på fler. Oh, så glad jag blev. Äntligen kunde han släppa de där köpestrumporna som jag tyckte så illa om. Men det innebär att jag också lagar dem då tårna börjar kika ut igenom dem.

Så nu sitter jag igen med några par strumpor, går igenom, lagar hål och förstärker där det börjar vara tunt.  Ska åka till stugan på påsksemester i överrmorgon. bör ha rejält med vinterutrustning med. Som jag sitter där börjar jag småskratta. Maken passerar just min stol och undrar vad jag ”flinar” åt, eller rättare ”vad krin’ du åt”? Det är ett familjeskämt från nordliga trakterna där han är född. Enligt släktingarna var det samen som sa till en annan same ”vad krin’ du åt” , när de åt en starkt kryddad maträtt, så stark att ögonen tårades. Jo jag ”krin’ åt bror min som dog i fjol fick han till svar. Man ville ju inte visa sig svag.

Men nu är det faktiskt så att jag sitter och småskrattar åt min bror och hans goda råd. När jag var i åttaårsåldern fick jag ett poesialbum. En uppskattad julklapp, brun med vadderade pärmar. Detta album var ett ”måste” för alla flickor i den åldern i mitten av femtiotalet.

Man bad vänner och bekanta att skriva i detta album. En liten vers, eventuellt även ett inklistrat stycke, alltså ett bokmärke. Den som hade boken med hem fick bara en kort tid på sig. Boken fick inte ”fastna” hemma hos någon. Det såg man mycket noga till. Jag minns att även min mor som förärat mig albumet i julklapp skrev en dikt till mig i boken. Vad den handlade om minns jag inte. Men det fanns flera dubbletter på dikten ”Jag vill sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne”. Min kusin Ingrid skrev : Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och du är likaså…..

Men sist men inte minst minns jag dikten som bror min skrev”.- Vill du i livet dansa på rosor, så älska din man och stoppa hans hosor”

Detta visdomsord fick jag av min då elva-årige bror. Jag har visserligen inte levt upp till det så länge han hade de där köpestrumporna, de var inte värda att offra energi på att försöka stoppa. Men nu på gamla da’r, får jag stoppa hans strumpor. Det gör jag gärna, så länge jag har den kunskapen och förmågan. Så där jag sitter och stoppar går mina tankar till brorsan och undrar om han kommer ihåg dikten han en gång skrev…..

Jag var på kurs igårkväll. Lärde mig något nytt. Har de senaste veckorna berättat för folk att jag ska gå kurs. Fått lite förvånade kommentarer; vad ska du nu lära dig? Man är aldrig fullärd, kan alltid putta in mer vetande!

Var ner i garnaffären för någon vecka sen, för att inhandla mer garn till mitt eviga pysslande. Det stod en dam och lutade sig över en  som höll på att lägga upp maskor till ett sticke. Mina öron fladdrar alltid i sådana sammanhang. Vad var det för spännande på gång? Hörde hur de samtalade om gamla tiders mönster och användningsområden av ullgarn. Och så nämnde dom tvåändsstickning. Whow…. Ja….. Hade i mina gömmor en gammal beskrivning på ett par vantar, vita, tillhörande folkdräkter från Mellansverige, och tekniken de var stickade i var just tvåändsstickning. Visste ingen som kunde tekniken så det blev som sagt en lådvärmare. Men nu stod jag framför en som kunde tekniken och vid förfrågan även  hade en kurs på gång. Jag fick vara med. Hurra!

Under kvällens gång blev det småprat mellan kursdeltagarna som slet hårt med sina alster. Hjälp sådana kråkbon jag lyckades få med mitt garn. En annan deltagare var inte nöjd med sitt färgval, men kunde inte efter en och en halvtimmes slit ändra sig. Små beskrivningar på misslyckor man kreerat under årens lopp kom i dagern från några damer. Sen satt jag och sneglade i mönstret på sista raderna, hur man avslutar arbetet. Man avslutar med att göra en fyrfläta, en snodd, av garnerna som man stickar med plus snärjgarnet man använde vid upplägget. Då! I detta nu förflyttades jag i minnet plötsligt tillbaka till mina första trevande steg på handarbetets bana. Till mina avslutande snoddar.

Gick och lärde mig läsa, räkna och skriva hos fröken Månsson, som min småskollärarinna hette. Ettan, tvåan. Sedan hägrade folkskolan alltså tredje klass och uppåt. Här var det fler ämnen att lära sig bland annat slöjd.

När jag gick småskolan hade jag fått en Pia-mössa som var mycket viktigt i en ung dams liv, att få äga en Pia-mössa. Detta var en liten kepsliknande mössa. Modellen liknade den man ser på pojkar på bilder från femtiotalet från England. Vissa av dessa har en liten propeller uppe på skulden, vilket inte Pia-mössan hade. Och många flickor hade en sådan mössa. Det var högsta mode. Men i slutet av småskolan lade man märke till att de stora barnen, de som gick i tredje klass, inte hade Pia-mössor längre. De bar en liten virkad pirka, nästan som en kippa men lite större. bottenfärgen i grått och invirkat några varv med omväxlande rött, grönt och blått garn. Men sedan…..det viktigaste. Från toppen på mössan och ner på ryggen dansade två snoddar som avslutades med var sin bolltofs där färgerna från mössan kom igen som ett inslag i den övrigt grå bolltofsen.

Fick så äntligen flytta upp i tredje klass. På denna tiden talade man allmänt om eventuella kvarsittare och jag måste erkänna att det var ofta man tvivlade på om de nyförvärvade kunskaperna skulle räcka eller om man skulle få träla ett år till på samma stadium. Men upp i tredje kom jag. Fick även börja slöjden! Framemot jul den terminen kunde även jag sätta på mig min egenhändigt tillverkade mössa i ylle med bolltofsarna. Detta var på den tiden och i de årskullarna lika stort som studentmössan skulle visa sig vara senare i livet.

Berättade för de övriga damerna på kursen och då jag kom till slutet med de dansande bolltofsarna på ryggen, gjorde jag helt omedvetet en knyck med nacken så jag riktigt kunde känna hur jag gav tofsarna en skjuts så de kunde dansa vidare en stund. Allmänt jubel uppstod då de såg denna knyck.

Ja, jag har talat om doftminnen,men detta får nog sorteras in under känselminnen. Jag riktigt kände tofsarna dansa på ryggen.