Jag var igår och gästade mannen som lärde mig göra en abrovink. En abrovink är en tekniskt smart lösning på ett lite knivigt problem. Abrovinken ligger längre tillbaka i tiden, men igår var jag inbjuden på lunch lite kortspel och massor rå om varandra.
Då vi kom stod bordet dukat och det spreds en doft av mat i huset. Efter välkomstkramar och erbjudande om möjligheter till fotvärmande möjligheter (jag går barfota utan strumpor från 1 april till sista oktober ungefär), satte vi oss ner. Värdinnan sa att det dröjde ytterligare någon minut med maten. Bra, tänkte jag. Vi hade inte hunnit prata många ord ännu, och denne här är alltid sprängfylld av snack. (Ifall det finns någon som inte visste.)
Dryckjom slogs upp i glasen så någon risk att tungan skulle förtvina av torka fanns inte.
Sen bars maten fram, en ljuvlig fiskgratäng. Samkvämet fortsatte med många goda skratt och berättelser om sommaren som gick.
Plötsligt kände jag något stack till i halsen, ett fiskben. Kunde för all del bara tigit och låtit benet smyga iväg ner på tallrikskanten, men hann inte hejda mig. Kände den lilla ungen i mig, den småbarnsungen som var paniskt rädd för att få fiskben i halsen. Alltså satt jag där och småharklade mig samtidigt som jag annonserade för hela världen att jag fått ett ben i halsen! Hjälp!
Generat bad värdinnan om ursäkt, men jag är övertygad om att hon inte medvetet placerat benet i gratängen så jag skrattade bort det och sa nånting om att det var OK. Efter en stund lyckades jag få upp benet och kunde äta vidare. Genom min lilla abrovink var problemet löst för denna gång!
Men i detta nu kom jag att tänka på H 55. Utställningen som lärde mig äta fisk med glädje. Före denna utställning var tisdagarna en fasa för mig för mor hade ofta fisk till middag just tisdagen. Denna beniga sill, ööörrk. Vet inte om det var smaken eller benen som jag hatade? Någon gång fick vi torsk. Den var inte lika förrädisk, benen var lite större, lättare att upptäcka och smaken inte lika skarp.
1955 den där långa heta sommaren var det världsutställning i Hälsingborg. Det var oerhört spännande, vad hade de att visa? 9-åringen Inga-Lill har inte minne av så mycket, men en sak lämnade avtryck i mitt minne. Ute på hamnpiren hade Findus en utställningslokal där man presenterade sina produkter. Detta var i djupfrysens barndom. Man hade även en servering med låga bord och bänkar, tydligt att det var för barn. Här kunde man få lunch bestående av ”fiskpinnar och spenatstuvning”. Om man var barn alltså! I min bekantskapskrets fanns inget barn som jublande sprang till bords då det erbjöds fisk. Ha ha, vem åt fisk frivilligt.
MEN! Man hade lagt till en sak i reklamen för sin fisk! Om man hittade ett enda fiskben i fiskpinnarna fick man en hel enkrona för detta ben! En hel spänn!! En förmögenhet! Visste väl varenda unge att fiskben var bara något man fick i mängd när man åt firre. Så visst fick mor mig till att gästa denna ämabla restaurang med möbler avpassade för barn. Detta är nog mitt första minne av reklamens makt över mig! Jag åt med glädje fiskpinnar med spenatstuvning, denna stuvning som hade en frisk grön färg, inte den militärgröna som vi annars serverades om vintrarna när konserverad spenat var vad som fanns att tillgå.
Hur många gånger jag åt fisk denna sommar, och med förtjusning, minns jag inte men det är ett av två minnen från denna sommarutställning.
Minne nummer två var när jag skulle få följa far och mor en kväll ner på H55. Varje kväll hade man artistuppträdande på scenen, och det var gräddan av världsartister. Denna kväll skulle Jussi Björling sjunga och eftersom jag var den som alltid gapade och sjöng, ansåg föräldrarna att jag skulle få åtnjuta detta framträdande av en av världens bästa sångare. Jaha, en nio-årig snorunge? Förstod hon vad som erbjöds?
Framför scenen vad det tjockt med folk, en oerhörd trängsel. Vad ser en nio-åring i en sådan trängsel? Jo ryggar, magar och åter ryggar! Far blev medveten om min belägenhet och tog ett stadigt tag och hivade upp mig på sina axlar. Han ville inte jag skulle missa någonting av detta fantastiska framträdande. Tufft gjort av min far, för en unge i den åldern väger ju en del. Men han kämpade och svettades. Jag försökte att vara så stilla som möjligt för att underlätta bördan för far. Då, däruppe högt över alla andra får jag se!!
Livs levande cirka fem meter från den plats där vi stod, stod det en människa som jag aldrig sett förr mer än i böcker! En neger! Riktig! Jag kollade, kikade, spanade. Jodå det var en riktig!
På bussen hem frågade far vad jag tyckt om föreställningen? Alltså vad jag gillade den där skrikande farbrodern som stod på scenen. Lite generat tillstod jag att jag inte tittat på honom. Jag hade ju tittat på negern.
Fick en liten påminnelse igår vid matbordet om en av mina tokiga manier. Jag satt i lugn och ro och samtalade med maken samtidigt som jag bredde smör på en tunnbrödsmacka. Eftersom vi just vänt hem från stugan har vi sådant där gott mumsigt tunnbröd med oss, det går inte att få tag på här nere i Skåne. Därför njuter vi det till alla måltider tills det tar slut. Sen får vi hålla oss till de sorter man får tag i härnere. Jag smörade alltså en skiva bröd och pratade med maken. Lite irriterat insåg jag att han inte lyssnade helhjärtat på mig, knappt ens halvhjärtat. Hela hans uppmärksamhet hängde på min smörgås och smöret som jag spred ut enligt ett mönster som tagit många år att träna in. Jag tystnade för att se om han reagerade och ville höra mer om det jag berättade, men nej, ingen reaktion. Inte förrän jag slutade breda smöret på mackan vaknade han till. Sedan frågade han om jag inte funderat på att etablera mig som murare. Det finns nog ingen så noggrann med murbruket som jag är med smöret. Ha ha, vad rolig han är!
Samtidigt rinner det upp en episod i huvudet på mig. Vi var hemma hos min väninna och hennes make, bjudna på mat. Till maten serverades smör och bröd. Min vana trogen tog jag väldigt god tid på mig att bre smöret. Jag snurrar runt, runt med brödet i handen för att förvissa mig om att inga kala fläckar lämnas på brödytan. Samtalet flöt runt bordet och vi trivdes verkligen. Men efter en stund märkte jag att folket runt bordet tystnade, den ena efter det andra. Hade jag sagt något dumt?
Plötsligt sa värdinnan lite generat att jag behövde inte lägga ner själ och hjärta för att bre ut ”allt” smöret, jag fick lov att lägga tillbaka i smörasken om jag fått för mycket! Förskräckt tittade jag mig omkring, allas blickar var fastnaglade på mig och min smörgås! Och jag som tyckte jag fått i minsta laget för att få det att räcka!
Efter en stunds pinsam tystnad spred sig ett försiktigt småfnissande från en av mina familjemedlemmar. De som visste om mina fixa idéer om hur man brer en smörgås. Detta utlöste också ett gapskratt från de övriga när man insåg att här var det visst trampat i klaveret! Från flera håll.
Men visst har vi väl lite fixa idéer lite till mans? Har vi inte? Som när maken tar en brödskiva ur brödkorgen, lägger den på bordet bredvid sig, och sedan bestämt klappar den med högerhanden två bestämda klappningar. ungefär som när man klappar ett litet barn på huvudet. barnen har omedvetet tagit efter, först litet på skämt, sedan har bara vanan suttit där. Det är så inrotat numera och jag har noterat att även barnbarnen gör denna manöver då de tar sig en smörgås.
Så de ska inte snacka! De har också later för sig.
Vi satt ett gäng och diskuterade större inköp. En av deltagarna i diskussionen menade att det var inga bekymmer, det var bara att köpa. Dock under förutsättningen att de ringde från Visby lördagkväll.. Detta talesättet är väldigt vanligt häruppe i Norrland där jag befinner mig för tillfället. Jag är väl insatt i tänkesättet och vet att de menar: Om de vinner stora pengar på tipset eller någon av de andra spelformerna de ägnar sig åt.
Min familj har i många, många år spelat på Lotto med den fasta förvisningen att vinna storkovan, ja jag vet inte varför man spelar annars. Jag tror att dottern fortfarande minns sin egenhändigt hopsatta rad, varenda siffra. Sonen tror jag inte minns sin, hoppas i alla fall att han inte gör. Men var tionde vecka, sedan minst trettio år tillbaka, omsätter vi våra stående rader på dels Lotto och sen har vi några rader på måltipset.
Jag vet precis vad folk menar när de talar om samtal från Visby. Har också klart för mig vad jag skall göra om de ringer mig!!! Men det behöver inte vara hundratals miljoner för att glädja mig. Jag är nöjd med det lilla.
För några år sedan hade vi faktiskt turen att vinna. En sensommardag i stugan satt vi en måndag vid 17-tiden vid en kopp eftermiddagskaffe och läste söndagstidningen. V får tidningen dagen efter häruppe, på kvällen. Men söndagstidningen är lite speciell för där är de rätta lottoraderna i. Ja ja, jag vet det där med text-Tv men vi gör som vi brukar. Jag var upptagen med första delen av tidningen nedan maken läste sportsidorna. I ögonvrån såg jag honom skruva oroligt på sig. Han reste sig gick en runda in i köket, tog ett glas vatten. Mitt i kaffet! Kom tillbaka läste igen, hörde tydligt på hans andhämtning att något hänt. Vid vår ålder är vi mer uppmärksamma på förändringar i allmäntillståndet hos varandra. Jag frågade om han mådde bra? Jodå, inga problem, men…… Onekligen var han lite svårflörtad. Fick fråga igen.
Till slut kröp det ur honom var skon klämde. Vi hade vunnit på Lotto! Troligen mer än vi någonsin vunnit tidigare! Ja nu var ju för all del detta inte så svårt, då vi bara haft småvinster då vi någon gång tidigare vunnit. Men ändå, han var uppspelt, glad och hade svårt att sitta still. Vi satte oss ner, försökte lugna oss. Nu gällde det att planera vettigt och inte rusa iväg. Enligt maken var det mellan två och tre tusen vi vunnit! Pengar vi inte räknat med sedan tidigare! Så för oss var detta storkovan.
Allt detta hände dagen innan vi skulle resa tillbaka till Skåne. Vi hade det mesta packat och undanställt inför vintern. morgonen därpå skulle vi packa ihop det sista och sätta oss i bilen. Nu kom frågan ofrånkomligen, skulle vi lösa ut vinsten? Nej, vi beslutade att INTE göra detta och resa ner genom Sverige med stora kontanter på oss.
Men trots att vi inte hade pengarna i handen kände vi oss riktigt trygga med vår lilla extra förmögenhet. Så vi levde lite flottare under hemresan. Ville vi, så gick vi in på de lite dyrare ställena och åt flott. Köpte oss lite guldkant på tillvaron varhelst vi hittade något som hägrade.
När vi började närma oss Skåne letade maken fram tidningen än en gång. Ville förvissa sig om att det var sant! Alltihop! Jag vet ungefär när han upptäckte det, det som inte fick vara sant, att han läst fel. På fel rad! Jag satt bakom ratten just då. Lätt ansträngt, lite pipigt lät han nyheten springa! Han hade läst på fel rad, visst hade vi vunnit men inga tusentals kronor, endast 173:-. Och vi som i alla fall levt upp en tusenlapp.
Även om det var dystert uppvaknande, kunde vi inte utan att erkänna. Det var riktigt roligt att ha vunnit storkovan. Jag vet hur det känns!
Sitter och njuter av eftersmaken av matjessillen. Det är lika välkommet varje år med premiären på nypotatis och sill. Också jordgubbarna förståss. Men så långt har vi inte kommit ännu. Väderlekstjänsten har hotat med världens oväder med ösregn och massor av åska. Men idag har de missat igen, de senaste tre timmarna har det varit riktigt angenämt väder med växlande molnighet och temperatur som gjort att det varit mysigt att sitta utomhus. Visserligen har det kommit en och annan vindil som dragit med sig blomvasen, försökt rycka med sig något uppläggningsfat. Men vi har fixat att hålla kvar faten på bordet, ja blommorna förståss, men de fick nytt vatten i vasen.
Kan inte låta bli att tänka på midsommarafton i kolonin. Det var i mina tidiga barnaår vi hade en uppsättning av de där gamla traditionella trädgårdsmöbler som man kunde fälla ihop vid förvaring i lilla ministugan, som var den bebyggelse som fanns på kolonitomten, då jag var liten. Möblerna målades om med jämna mellanrum när de blev lite skavankiga, men jag vet aldrig att de ifrågasattes om de blev slitna eller mindre stadiga av årens slitage. Men de användes flitigt och man satte fram dem till midsommar på gräsmattan varje år. Sen dukades midsommarmaten på det lilla bordet. Jag vet att bordet inte var mer än ca. 120 gånger 80 cm, men man dukade ändå till 8-10 personer runt bordet. Det var populärt att komma till oss på midsommar då koloniföreningen anordnade dans på lövad dansbana med levande orkester och lite tombola.
Väl uppdukat med alla godsaker, till och med några kalla köttbullar till oss barn som inte älskade matjessillen. Smör, bröds, ost och de dilldoftande nykokta potatisen. Greta och Walter med faster Asta var ofta sedda gäster, så även denna midsommarafton. Soligt och fint och många glada skratt. Nu skulle Asta ha en smörgås och det överbelamrade bordet var svårt att överblicka. Men där stod smöret! Hon reste sig halvvägs, sträckte sig över hela kalaset och gjorde en rejäl grop i smöret. Ville ju inte hålla på där att ta om. Men en klatsch satte hon sig tungt nerpå stolen, som i samma ögonblick gav upp sin sista suck. Den brakade ihop, liknade vara en hög bräder. I samma stund såg vi andra runt bordet fotsulorna på Asta. Överraskade for många av oss upp från bordet och undersökte vad som hände, hur det gick med Asta. Lättade förstod vi att att Asta klarade sig helskinnad och allmänt skratt uppstod. Det såg ju onekligen mycket dråpligt ut. Efter en stund fick vi upp tanten på fötter, kollade att ben och armar var hela, brödet i vänsternäven intakt men var tog smöret vägen?
Så småningom hittade vi smörklicken som i fallet farit högt upp bakom Asta, upp på flaggstången. Där, ca. tre meter upp på flaggstången satt den väl tilltagna smörklicketn som så sakteliga gled ner på den av solen varma flaggstången så att solen och smörklicketn gick ner ungefär samtidigt den dagen
Satt och läste i måndagens tidning om matsedeln på skolorna i Helsingborg. Konstigt. Man kollade upp hur många av nutidens menyer som var så kallade vanlig husmanskost. Tydligen är det bara ordet husmanskost som lever kvar. Och jag måste ju i för sig fundera vad är en husman? Och vad äter en sådan?
Däremot i dagens skolor var det endast tre-fem dagar av räknade tjugofem, man kunde se att maten var som den vi serverades då jag gick i skolan. Och de dagar den var så där gammaldags som jag skulle känt igen som den gamla tidens mat, fanns det ett alternativ i form av ett kycklingalternativ eller ett vegetariskt. Dock var köttbullarna tillagade på enbart nötkött, så de blir sådär torra, gnerpiga så de smakar som allt annat än köttbullar ska smaka enligt oss gamlingar.
Husmansknäckebröd från Wasa knäckebrödsfabrik fick vi som tilltugg varje dag då jag gick i skolan. Så det är väl mat för en husman. Men sedan bestod matsedeln av en strid ström av alldeles vanliga maträtter, sådana som vi var vana vid hemifrån. Makaroner hette den tidens pastarätter som serverades med stekt korv eller köttbullar. Fisken bestod ofta i någon kokt fisk med potatis och vit sås. Soppan var ofta en redd variant, s.k. ängasoppa men vanlig ärtsoppa förekom ganska ofta på matsedeln.
Men det fanns en maträtt som jag minns som en av mina favoriter, fiskpuddingen som var en ugnsbakad typ av fisksufflé som serverades med rivna morötter kokt potatis och skirat smör. Mmmmm…. Jag minns att jag var stolt, som hade ett fiskalternativ som en av mina favoriter, det var ju inte det första barn svarade om man frågade dem om vad de gillade för mat på ”matan”. Givetvis kom bruna bönor med fläsk som nummer ett, fläsk med lögadoppa som ett högt prioriterat middagsmål också.
Kunde inte se antydan till att dessa fanns med som alternativ på dagens utbud på våra skolrestauranger i staden. Alltså bönorna eller lögadoppan.
Vid jul var det alltid ”julmeny” i form av en liten jultallrik, skinka köttbullar och en liten klick brunkål och efter det en portion ris á la Malta. Ett engångsalternativ precis som den meny vi fick valborgsmässoafton, en skiva rökt lax med stuvad spenat. Det var en stående vårmeny. Fast föräldrarna sa att det förmodligen var gråsej som rökts, vi barn fattade ändå inte skillnaden.
Hela tiden alternativ som var kända och hemtama för oss gourmeter. Men en gång när vi kom till matan, det var när jag gick på Magnus Stenbocksskolan, var det oro i matsalen. Ett klart högre brus än det som brukar vara, ett annat ljud. Vad hade hänt??? Jo nu skulle vi utbildas i den högre matakademin! Denna dag serverades det en, för oss flesta, helt ny maträtt, sparrissoppa. En gråbeige sörja utan innehåll, bara sörja. Fröken Percy som var en av de lärare som ofta agerade måltidsvakt, alltså inte målvakt, en blonderad högrest kvinna med en röst som i sin falsett alltid överröstade hela skolans ungar om det blev för mycket sorl i lokalen. Hon kunde höras hon, hon brukade klappa i händerna och utropa: Här ska vara tyst. Sorlet dämpades en aning för att strax växa i styrka igen. Denna ödesdag då denna konstiga maträtt, sparrissoppa serverades var det bara påfyllning av barn i matsalen, ingen lämnade stället! Vi fick nämligen inte lämna matsalen förrän vi ätit upp! Och serveringen skedde så att personal ”öste” upp på våra tallrikar. Ja, jag sa öste, det var som en lång rad boskap som skulle utfordras. Splatsch lät det när portionen landade på tallriken. Eller när det var soppa, schlurp.
Runt tusen ungar som skulle ha mat, då var det inte tid för finlir. Jag minns att jag många gånger blygt nigit för matan-tanterna och bett att få en liten portion, gissa om de hörde eller ens lyssnade. Icke! Denna dag satt alltså nästan alla skolans elever kvar vid matborden och rörde runt, runt i sin gråbeige sörja. Ingen kunde få ner denna, i våra munnar, vämjeliga soppa. Även om man sörplade den i sig med näsan tilltäppt lyckades man inte få den i sig.Låångt om länge togs ett beslut av personalen. De fick känna sig besegrade. Skulle eftermiddagens lektioner överhuvudtaget komma igång? Man beslöt att ställa fram spannar, fina rostfria minns jag, framför vagnen där man ställde sitt porslin och sina bestick. Häri fick vi hälla den överblivna soppa som vi inte lyckats få i oss. Knäckebröden behövde ingen avfallsspann, de var slut för länge sedan.
Jag minns också då fiskpinnar gjorde sin debut i våra skolrestauranger, det var ett uppskattat alternativ.