Jönssonminnen.se

Jag blev tillsagd, av en bekant för en tid sedan, att inte ha några förutfattade meningar. Jodå jag hade trampat i klaveret, hade sagt något som avspeglade min uppfattning och mitt tänkesätt. Skämdes, men insåg att det är sådan jag är. Försöker ändra mitt sätt att tänka. Skäms, irriterar mig ofta, men vad gör jag? Läser i dagspress och olika medier om människor som, precis som jag, trampar i klaveret genom att uttala sig om saker där de borde knipit käft. Samtidigt fascineras jag av att jag läser dessa saker och ryser åt att man kan uttala sig i frågorna. Varför inte bara bläddra förbi dessa artiklar? Varför inte bara ”skita” i dem?
Om alla människor bara uttalat sig på det sätt att det inte kunde väcka någon anstöt hos någon, någonstans tror jag att debatter och nyhetsrapporteringar blivit riktigt uddlösa. Då hade vi övergått till att bara rapportera bränder och olyckshändelser. Naturkatastrofer givetvis också, men inte andas ett ord om vad vi tror att de beror på.
Tillbaka till fenomenet undertecknad. Ja, jag är ganska språk-intresserad, lyssnar på de olika dialekter jag stöter på hos folk. Försöker placera dem i Sverige. Visst var Stig lite ”gnällig” på sina ”i”. Kunde det vara en örebroare bakom det uttalandet han gjorde? Jodå! Där slog jag huvudet på spiken. Ullas lite melodiska språk, som jag trodde var dalmål, visade sig vara västmanländska. Upp mot dalagränsen. Erics göteborgska är helt underbar, speciellt när han säger den där frasen ” oh, harre jaevlar”. Behöver inte tänka, placeras direkt!
Gamle radiodoktorn Paul-Peter Heinemann lärde mig lite om hjärnan och språkets utveckling. Just vid puberteten ändrades hjärnans inlärningsbeteenden. Detta gäller framförallt språket, sade han. Så han menade att man kunde höra om en människa hade ett annat språk, även tänkande, som präglats före ca trettonårs-åldern. Har under åren nyfiket kollat hans påståenden, och jodå, visst stämmer de. Man kan tydligt höra på språket, om där är en brytning som aldrig går att arbeta bort, att det är en som kommit till landet under eller efter puberteten. Spännande! Att man under de första tolv levnadsåren är så flexibel, för att sedan stagnera. Givetvis gäller detta inte bara språket utan även vårt sätt att tänka, ont som gott.

Minns storyn som jag läste om damen som varit på shoppingrunda. Han unnade sig en kopp kaffe och en mazarin innan bussen hem. När hon inne på caféet knölat ner sina fullproppade kassar och sig själv på en stol, upptäckte hon att i trängseln bort till bordet hade hennes mazarin försvunnit. Assietten var tom! Vid en snabb överblick såg hon att vid bordet direkt bredvid satt en herre med ”hennes” mazarin på sin bricka. Visserligen var hans djupt försjunken i dagens tidning. Men han skulle inte sitta ostraffat och äta hennes kaka! Häpen ser mannen vad bordsgrannen tar sig för! Beslutsamt reste kvinnan sig, lutade sig bort över hans bord, tog mazarinen och bet en rejäl bit ur den , lade tillbaka den på hans assiett, gav honom ett menande ögonkast. Sen kunde han gott få sitta där med sin stulna kaka och skämmas.
Väl hemkommen fick historien en annan vändning när damen ur en av shoppingkassarna packade upp en klämd något havererad mazarin.

Varför har jag nu skrivit ner dessa funderingar? Jo, jag var på ICA igårkväll. På utvägen smet jag bort till conditori-disken. Hade till min förskräckelse sett att disken var full av ” fastlansbullar”. Jo, dom heter så på mitt språk! Men i och med att dessa fastlansbullar dyker upp i affärerna, försvinner mina älskade moccabakelser. Nja de dyker upp igen någon gång i mars när folk tröttnat på fastlansbullarna. Men där stod några förskrämda moccabakelser kvar, så nu, nu måste jag ta tillfället i akt. Stod i kön, och studerade mamman med barnet, före mig. Barnet ville ha en av de mörkblå bakelserna. Var mamman döv eller? Han tjatade och tjatade, men inte med en min hon visade att hon hört. Ja ja, så hade de handlat färdigt, kön bakom mig hade vuxit. Direkt bakom mig stod en slarvigt klädd kille, svartmuskig, såg onekligen lite schabbig ut. Jag drog min ryggsäck lite närmre mig, kollade hans blick. Nja, den var nog inte farlig. Men man vet aldrig, gamla tanter som jag. Sen fick jag min beställning effektuerad. Medan jag stoppade ner pengabörsen i säcken var det näste mans tur. På bredaste skånska beställde mannen, den svartmuskige,  ”ein bouddapestkaga o en limmenad”. Jag stelnade till, frågade vad han sa? Sa du verkligen ”en limmenad”??? Trodde jag var den siste här i världen som pratade om limmenader. Så den där schabbige, svartmuskige var som ”vanligt folk”! Vadå förutfattade meningar. Varför tänker man överhuvudtaget?

Fick en ingivelse att skriva om min karriär inom det musikaliska området genom mitt liv. Har tidigare berättat om musikstunderna i mitt barndomshem. Se april 2010 ”När mor sjöng” Denna berättelse har ett innehåll som väcker sorgliga känslor till livs. Sedan har jag inte talat om all glädje sången och musiken burit med sig. Bör jag ju göra, eller hur? Hemma hos oss fanns en mandolin som inköpts till Rune min yngste bror. Det var ett vanligt instrument bland arbetarungarna, förmodligen för att det var överkomligt att inhandla. Pianon hörde till de mer välsituerade och stränginstrument i form av fioler osv. var snobberi. Så mina första trevande försök att spela på storebrors mandolin kunde bara ske då han inte var hemma. Annars bevakade han den som en hök.

Men i sjuårs-åldern dök det upp ett alternativ för mig! Farbror Valter hade ett munspel och han spelade ganska bra på det. Då vi var dit var alltid mitt önskemål att han skulle spela ett par trudelutter på munspelet. Inte för att jag njöt så oerhört av musiken, det var operettmusik och seriös musik som han spelade. MEN efteråt kunde jag tigga mig till att få låna hans spel en stund. Att få försöka spela på gehör och testa att man kunde få till musik var spännande! Han tillät mig låna det mot löfte att jag inte saglade allt för mycket in i hans fina Hohner-spel. Nervöst lånade jag spelet, och inte saglade jag! Jag var så nervös att inte få ha kvar denna förmån, att adrenalinet gjorde att jag var torr som fnöske i munnen. Blev inte bra det heller. Helst skall läpparna kunna hållas så pass fuktiga att man lätt kan föra munspelet fram-och tillbaka.

Men farbror Valter insåg att det var en stark önskan hos mig att få spela så han tog fram spelet då vi skulle åka hem, iakttog mig och sade men sin mörka djupa röst: lär du dig spela ”Avestaforsens brus” på en vecka så är spelet ditt!!  Vilken utmaning! Hur min familj tog sig igenom denna vecka minns jag inget av, men när det gått en vecka spelade jag Avestaforsens brus utan avbrott eller felaktigheter! Troligtvis den enda sjuåring som spelat just den visan på munspel. Fanns ju andra melodier som var trevligare för en unge som jag, att spela. I början av femtiotalet började jag lyssna på den popmusik som sändes i radion. Behövdes inte många lyssningar förrän man kunde sjunga slagdängorna. Därifrån var det inte långt till att spela dem.  När jag kommit upp i tolvårsåldern hade brorsan tröttnat på sin mandolin, jag fick överta den. Gick i ca ett år och spelade för en lärare som hjälpligt lärde mig noterna. Men jag kom aldrig längre som skolad musiker än att, kunde jag inte nynna sången så att jag kunde spela med hjälp av mitt gehör, så blev det ingen musik. Men jag kom betydligt längre än brorsan som körde fast på ” Nidälven stilla”. Det blev fotbollen som han vigde sin ungdom åt istället. Han hade nog inte samma gehör som jag, eller var det envisheten som fattades? Munspelet har följt mig i livet, först för mitt eget höga nöjes skull. Mina barn tyckte det var roligt att jag spelade lite för dem då de var mycket små. Men det var ändå roligare då vi sjöng tyckte de. Och spela munspel samtidigt som man sjunger funkar ju inte. Så det blev lagt åt sidan. Togs fram då och då, men då vi hade hund fick jag ge mig, hunden ylade som vargen i Jack Londons bok. Senare hade ett annat husdjur, katten Oscar, sitt sätt att protestera, han klöste mig på högerarmen för att få mig att ta spelet från munnen. Folk och fä är inte lätta att underhålla! De har så höga krav.   Senare i livet blev jag omsprungen vad det gäller musicerandet av båda mina barn. De har varit roade av att sjunga och delta i olika sorters arrangemang inom musiken. De har gått många år i musikskola men jag misstänker att även hos dem är det gehöret som varit till större hjälp än skolningen. Sonen hade i tonåren en liten tanke att vilja gå musikhögskola. Jag försökte intala honom ett mer vardagligt yrkesområde. Dessa musiker, som jag sa, arbetar när normalt folk är lediga och tvärtom!  Det blev ingen musiker av  sonen, men hans intresse av att sjunga, bl.a. i kör, gjorde att han mötte sin hustru inom musiken. hon spelar i en symfoniorkester, spelar kontrabas. Så nu vet han arbetstiderna hos detta skrå, musikerna, de arbetar när andra är lediga……

Onsdagskvällar, även så kallade piglördagar då jag växte upp, har alltid varit lite speciella. Vet inte om det är mina gener från statarna i släkten på mors sida som gör att lill-lördag klingar skönt i mina öron. Men även i vuxen ålder har vi ofta haft denna kväll förknippad med mysiga aktiviteter. Under flera år var det familjens egna hemmakväll med nyinköpt Hemmets Journal och frågesidorna med veckokampen om vem som fick högst poäng i tidningens frågetävling. Detta kvällsnöje höll vi på med en tid.

Sedan har kurser varit ofta förekommande under onsdagar åren som följde för min del. Hade en fundering att läsa språk, tyckte att franska lät tjusigt och var på jakt efter en kurs i detta nobla språk. Man hade inga kurser i mitt lilla Gantofta så jag var tvungen att åka till stora staden för att läsa detta. Men sen när jag tänkt över problemet med barnpassning, och att jag faktiskt hade två språk utöver svenskan som jag kunde hjälpligt och hackande, engelska och tyska, så beslutade jag mig för att fortsätta läsa engelska istället och detta blev onsdagskvällar. Läste och förkovrade mig i detta språk.
Sen kom bokbussen! Vi fick ut en buss full med böcker ut till vår lilla by onsdagskvällar, i början varannan och sedan varje vecka. Detta var en fest för mina barn och mig som kunde slita hem kassar med böcker. I början fick vi bara låna två böcker per man, men sedan togs de begränsningarna bort och man fick låna hur mycket man orkade bära. Med påföljd att man ibland lånade hem böcker som det bara var ett halvljummet intresse för. Men man kunde ju göra ett försök att ta tag i någon ny författare. Onekligen hade jag mina favoriter, gärna deckare. Hur många mord jag under åren läst utredningar om och hur många författare jag läst igenom kan jag nog inte räkna. Men som sagt vi bar hem lassvis med böcker. Särskilt när höstmörkret började göra kvällarna längre och det även blev kyligare var det så trevligt med lite nyhemlånad litteratur att krypa inomhus med.
När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna känslan som infann sig då vi ibland kommit hem från bokbussen, regnet piskade på fönsterrutorna och blåsten ven så det visslade i köksfläkten, känslan av trygghet, värme och välbefinnande. Och så en hel kasse med olästa böcker!
Minns särskilt en sådan kulen höstkväll, familjen tog en kvällsfika då vi kom från bokbussen. Gjorde kväll tidigt och hoppade sedan isäng med våra böcker. Visserligen var inte kvällen så sen, men inget på TV och detta busväder utomhus gjorde valet lätt, att gå till sängs. Dottern var inte svår att få på sådana tankar, hon var ofta kvällstrött, sonen hade alltid en hel del ”ska bara göra” först. Men jag hörde efter någon stund att det blev tyst och lugnt i ovanvåningen där barnen hade sina rum. Alltså antingen hade de somnat eller låg de och läste, de också.
Själv hade jag inte läst slut på boken jag lånade föregående vecka, men var på slut-tampen. Var bara sista kapitlen kvar så jag var jättenyfiken på hur den slutade. Så till sist, upplösningen! Ännu en deckare där jag gissat fel på vem som var mördaren!
Kvällen var fortfarande inte så sen så nu tassande jag upp igen, ut i hallen där jag lämnat kassen med böckerna jag lånat denna kväll. En stor plastkasse full med olästa böcker. Vilken rikedom! Kunde inte bestämma mig för vilken av böckerna jag skulle ta mig an. Stod en lång stund och prasslade runt i kassen när jag tycker mig höra ett smygande uppifrån ovanvåningen. Slutade andas, lyssnade. Sov inte ungarna? Nej där var det där ljudet igen! Trots höstruskets slamrande på rutorna hörde jag något smygande tassande! Varför smyga? Behövde de gå på toa, var det väl bara att gå!
Måste erkänna att en viss mörkrädsla smög sig på mig. Maken var inte hemma så jag var den som skulle vara stor och stark om något obehagligt hände.
Där var det igen! Det där konstiga ljudet! Reste mig från bok-kassen och lyssnade, bestämde mig för att vara modig. Med darr på rösten uttalade jag sonens namn….. Efter en stund får jag svar, ett lätt pipigt ängsligt: Jaa…
Tur att jag stod under trappan för precis ovanför översta trappsteget stod sonen beväpnad med och redo att avfyra den där jättestenen han släpade med sig från Lappland senaste sommaren vi var där. En sten stor som en ordinär mjölpåse! Men med en vikt mycket tyngre än en mjölpåse.
Jag är idag glad att jag inte stack fram huvudet i trappuppgången! Annars hade förmodligen aldrig dessa rader kommit på pränt!
Sonen hade också trott att han var den ende som var vaken. När han får höra tassande smygande steg i huset! Någon som var klädd i regnkappa, detta hörde han tydligt i och med allt prasslande ljud han hörde. Jag hade ju stått och prasslat i plastkassen en god stund! Och givetvis var han i detta skede den som skulle vara stor och stark, nu när fadern inte var hemma!

Angående min berättelse om hur jag sommaren 1955 lärde mig äta fisk, har jag fått en och annan försiktig kommentar. Jag avslutar berättelsen med ordet neger. Men kan inte låta bli att påpeka att det var det jag såg. Ingenting annat! Hade fått i julklapp en bok om lille negerpojken Sambo, en bok med lagom mycket text och fina färgbilder där man överhuvudtaget inte stötte på någon eventuell synonym till detta ord neger. Så tyvärr hade vi ord för saker och ting under min uppväxt. Jag vet inte varför man ska döpa om allting. När jag idag benämner liknande människor med orden ”en färgad” känns det innerst inne lite skämsigt för jag tänker en sak och säger en annan!
I och för sig, eller som datafolket säger iofs kan jag ju tänka mig att säga afrikan eller kenyan men det är ju inte det jag menar. Tänk om det är en amerikan sedan fem generationer? Då fungerar det ju inte med att placera dem i Afrika.
Vad jag försöker säga är att då jag växte upp hade vi andra referenspunkter på vad som var ”comme il faut”, det som var okej och inte.
Då jag nu tar itu med detta ämne, funderar jag även på var alla städerskor och sophämtare tog vägen. Ok, de bör ha gått i pension så att de arbetslösa kunde träda in som lokalvårdare och renhållningsarbetare fick jobb. Och jag tappar mina rötter för min morfar var anställd vid kommunen som ”skidaugare”  alltså en riktigt gammeldags rehållningsarbetare som tömde dasstunnor runtom i staden. Tragiskt.

Min favoritpoet sa en gång att: strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllene dosor och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor………

Under min skoltid fick jag klart och tydligt lära mig skillnaden på pojke och flicka. Jag kan inte minnas att jag sett någon av mina bröder diska i mitt barndomshem. Och vem var det som hämtade mjölken hos mjölkaffären, dem tunga mjölkaspannen som gjorde att mina armar blev extra långa. Inte var det någon av pågarna. Nähä, det var denna här. Kanske hade de haft den sysslan före min tid, men det är inget jag minns. Och inget jag någon gång hört dem nämna.

När jag skulle göra ett val till realskolan var det mina föräldrar som valde till mig, det blev handelslinjen. Visserligen stod hushållslinjen högre i rang hos föräldrarna, men! Redan vid denna tid var jag lite revolutionär. Jag vägrade! Fanns det mer att lära som inte jag redan visste? Jag som var uppväxt vid diskbaljan? Ah nä! Så de fick ge med sig och jag påbörjade min vidare karriär vid praktiska realskolan på handelslinjen. Efter två års realskola hade man en ny chans att välja linje, antingen maskintekniska, kemitekniska eller sjöfartstekniska linjen, om man inte valde att fortsätta på den tidigare valda linjen. Jag såg aldrig charmen i att sitta antingen bakom en skrivmaskin eller en bankdesk hela mitt liv, så nu gällde det att övertala föräldrarna om att låta mig byta linje. Har förmodligen alltid varit mer intresserad av det naturvetenskapliga området, så det blev tjat om att få byta till kemitekniska linjen, och jaaa! De tyckte det var värt ett försök! Föräldrarna.
Nu följde ett i mitt tycke mycket intressantare läsår, visserligen slapp jag inte tyskundervisningen, men vad gjorde det. Jag fick läsa både biologi och fördjupa mig i matematiken. Fysik och kemi var huvudämnena så det blev många timmar av dessa studier.
Och vad har nu allt detta med rubriken att göra??
Jo, jag satt en lektion hos magister Sven Myllenberg, salig i åminnelse, och försökte förstå hans långa förklaring på ett fysikaliskt problem. Erkänner att min hjärna inte förstod. Vet ej om han var dålig på att förklara eller jag var dålig på att förstå. Men jag räckte upp handen med bultande hjärta, det var ganska vågat på denna tid att be en magister vidareutveckla sin förklaring! Bad honom om att förklara det en gång till. Det är nu jag kommer till överensstämmelsen med min rubrik!
Då jag framställt mitt önskemål om upprepning blev det dödstyst i klassrummet. En tystnad som jag upplevde som jääääättelång.
Sen tog magistern till orda och sa: Det där, lilla fröken Jönsson, ska hon inte bry sin hjärna med, hon ska ändå bara gifta sig och föda barn!

Oktobergrå dag men ändå med en kvardröjande värme. Söndagseftermiddag. Har provat ett nytt recept på s.k. slow food. Det plingar till i mobilen, ett mail, svägerskan Bitte skickar över ett recept på en kantarellsås som de provat i veckan. Ja, jag kunde tro det, hörde på hennes lyriska beskrivning på hur god den var, att den förmodligen innehöll lite vispgrädde. Fast bara en halv liter till trehundrade gram kantareller! Min väninnas mamma sa alltid att det var väl ”skit till kock” som inte kan laga en god sås om han har tillgång till vispgrädde! Har genom åren skänkt henne en tanke varje gång jag skulle göra en god sås, tack Karin för gammal visdom.

När vi avsmakade och diskuterade den nya anrättningen var vi rörande överens om att detta var något vi får testa på våra vänner. Samtidigt dök frågan upp i våra huvuden, var hade Bitte fått svamp ifrån? Inte var det väl den hon fick av oss? Det var ju flera år sedan. Inte räckte den väl ännu? Hade hon plockat den själv? Ja det fanns faktiskt färsk svamp i affären igår, så omöjligt var det väl inte???
Sen gick våra blickar bort mot almanackan, oktober den trettonde. Älgjakten drar ju inte igång förrän nästa vecka och vi vet att vi varit ute i skog och mark ända fram till dagen före älgjakten i vår årliga jakt på svamp. Drog oss till minnes den disiga söndagseftermiddagen då vi satt i bokskogen borta på Jällabjär. Hade satt oss för en kaffepaus. Jag vidhåller att det är för kaffet man går ut i skog och mark. Vad vi än packat med i fikasäcken smakar det lika bra varje gång vi satt oss och hällt upp kaffet, plockat fram vad vi har som tilltugg. Sitter och småmumlar sinsemellan, i skogen pratar man med små bokstäver. Det känns något konstigt! Nu ser vi! Cirka hundra meter från oss står det en älg och iakttar oss. Det ser ut som om han står och kikar fram bakom ett träd. Ja du gosse lille i morgon ska du inte stanna kvar om det doftar kaffe i skogen, du ska smyga iväg åt andra hållet, sa vi till honom. Sen såg vi hur han lommade iväg.
Nu är maten aväten, vinet inmundigat, känns riktigt skönt med den luddiga grå oktober-eftermiddagen. Plötsligt lyser hela världen upp, en blixt! Jominsann, följd av en rejäl knall. I oktober med grådis sommarvärme kan detta hända att vi drabbas av ett riktigt åskväder. Hoppas bara att det inte innebär slutet på värmen för denna höst.