Jönssonminnen.se

Igår var jag på ”tonåringskalas”. Föremålet för firandet inträder i tonåren, så nu kan man inte propsa på barnkalas i det huset längre. Men då blir det lite annat stuk på kalaset. I detta fallet stod det på önskemenyn att laga hemlagade raviolis med röd tomatsås och en ljus gorgonzolasås, husets egna black and white, eller som i detta fallet red and white. Raviolisarna, (heter det så) var fyllda med spenat, kalkon och parmesanröra. Då vi anlände var de i full gång med att veva pastamaskinen.

Maken och jag hade på vägen dit varit in om vår dagligvarubutik för att komplettera med några varor som vi visste fattades i vårt kylskåp. Suckande hade jag konstaterat att vi allllllldrig fick pasta till middag numera. Lite halvsträngt kontrade maken med att, man kan inte äta pizza, hamburgare och annan skräpmat sju dagar i veckan och sedan ha en hel veckomeny att välja på hemma! Hoppsan! Ja, ok, jag hörde vad han sa…. Hade nog blivit lite mycket av den varan sista veckan, men bara sista veckan. Den hade varit varvad med extra bridgesessioner, läkarbesök och besök på lasarettet. För sedan blev fredag kroppkakedag i samband med att jag ändå ville slänga ihop ett bak med vetebullar. Vi var i detta läge sugna på husmanskost, ”pärsnål” som maken brukar uttrycka det. Men pasta hade vi inte ätit på evighetslånga tider.
Nu stod barnbarnet där och stansade ut hjärtformade raviolis,  hemlagade! Sonen stod och vevade pastamaskinen medan samtalet flöt på, jag hade just berättat för dem att jag klagat min nöd på vägen dit! Skrattande kom jag att säga till sonen- ”tror du att morfar ätit den här maten”? Han tittade upp från sitt vevande, mindes skrattade och sade ”absolut inte”.
Minnen som kom upp i våra huvuden sträckte sig tillbaka till sommaren 1975. Femdagarsorienteringen O-ringen gick i Stockholm. Maken och jag skulle delta, anförtrodde våra två ätteläggar till mormor och morfar. Lämnades in för fem-sex dagar, en åtta-och en fyra-åring. Visserligen följde de med oss då vi deltog i orienteringstävlingar här i Skåne med omnejd, men vi passade på att låta mormor och morfar ”rå om dem” en vecka. Eftersom vi var förlagda i en tältby kan jag erkänna så här i efterhand att bekvämligheten att ”låna ut dem” lockade.
Det var ju mitt i sommaren så jag tror att mycket av dagarna tillbringades i kolonin, så det var uteliv och sol för barnen. Men jag tror att matlagningen var lite knölig för min mor i det lilla köket i denna kolonistuga. Till två personer var det inga problem, men fyra man med disk och allt runtomkring, då var stugans kök minimalt. Därför lagades huvudmålet hemma i lägenheten. Jag kan livligt tänka mig att mor ville laga ”god mat” till sina barnbarn så det blev köttbullar pannkakor och annat som stod på önskelistan. Sen gjorde hon misstaget att fråga vad de ville ha till middag en dag. Skulle hon aldrig gjort! Jag kan höra hur mina ungar unisont svarade – spagetti och köttröra! Givetvis, det stod överst på favoritmenyn för bägge barnen, i många år. Jaha, och hur gör man det då? undrade mor. Sonen åttaåringen hade redan då ett utvecklat intresse inte bara för mat utan även för matlagning. Otaliga var de gånger man hade blivit tvungen att schasa bort honom från spisen, dels för att inte bränna honom, dels för att man inte hade tid att ha honom rörande i grytorna. Detta visste min mor om, och hon hyste nog ett förtroende för hans kunskaper i matlagning som var lite väl stort.
Men de, sonen och min mor skulle laga spagetti och köttröra. Spagetti fanns som basvara i mors skafferi, hon bröt ner dem i en bechamelsås och hade på detta sätt ”uppfunnit” mjölkstuvade makaroner. De var mer snabbkokt än när hon mjölkkokte makaroner på vanligt sätt, och de brändes inte vid lika lätt. Sen var det bara att köpa lite malet kött. Mor och sonen slog sina kloka huvuden ihop, lök hade man med, köttet bryntes. Denna kunskap bidrog sonen med, stående på en stol vid sidan om spisen. Sedan var det nog något med ett ägg, eller….? Man beslöt att knäcka ner ett ägg i den smuliga brynta färsröran, och i detta nu bands röran ihop till något som nästan såg ut som det brukade se ut hemma hos pappa och mamma. Lite kryddor att smaka av med och maten var klar att duka fram.
Nu kunde morfar dyka upp närsomhelst, det var den tid han brukade komma från jobb. Jag kan föreställa mig sonen stolt säga till morfar -”varsågod, det är jag som hjälpt till med maten idag”. Nu hann han aldrig säga något varsågod. Min far kom hem, gick inom i köket lyfte på grytlocket, frågade vad det serverades till mat idag. Han stirrade ner på den konstigaste röran han någonsin skådat, small locket på grytan och marscherade raka vägen in och lade sig på sängarna i sovrummet! Inte ville eller kunde han förmå sig att äta det där de hade i grytorna. Han hade minsann matat grisar med röror som var mycket mer aptitretande än det där misch-maschet! Så mor och barnen fick äta sin middagsmat själv.
Nu är detta inget självupplevt minne, jag har fått det återberättat av sonen. Jag vet aldrig att far eller mor nämnt något om det. Men med den kännedom om min fars tjurskallighet, och min mors välmening gentemot barnen, känner jag att sonen har givit mig en mycket sanningsenlig beskrivning av händelsen. Så jag hoppas jag har hans medgivande till att återge även hans barndomsminnen på min minnessidor.

Vecka åtta. Dimmigt, disigt, ingen blåst ingen kyla heller. Bara väder ”noll” som jag brukar ange det som, då norrlännningarna frågar vilket väder vi har. Det är den tid då våren står och tvekar här i Skåne.
Frukosten avverkad och maken och jag sitter och diskuterar, minns andra vintrar både i Skåne och i Lappland. Han berättade att hans farbror Henning, även han hade besvär med dimma. Henning som vistades så mycket utomhus året runt utan varken karta och kompass, men hittade alltid dit han skulle. Utom då vinterdimman slog till. Då kunde han göra milslånga skidturer och hamna vid startpunkten efter någon timme. Jag uppfattade, att vilse blev han aldrig för var han än hamnade, kände han till folket och gårdarna han kom till. Men var det alltid dit han tänkt? Vet man aldrig! Så länge skidturen gick över en sjö kunde det bli fel! Men väl på landbacken igen kunde han lätt orientera sig om var han var.
En vinter då vi var upp till Lappland skulle vi göra en tur in till svåger och svägerska i Norge. Henning tog sin skoter, maken lånade en, lastade hustru och barn och drog iväg. Väl uppe på Skinnfjellvattnet hade Henning några nät som skulle vittjas, samtidigt passade jag och barnen på att ”blöta fiskekroken” som man säger här uppe. Tjuvfiske! Vi har ingen fiskerättighet här, men vi hjälpte Henning att ”få sig maten”. Sen vidare in mot Norge. Då vi passerat Rövattnet, övre och nedre stannade vi till en stund, sträckte på benen. Nu var vi högt uppe på fjället, bara små vresiga knappt manshöga fjällbjörkar runt om oss. Försiktigt frågade jag Henning om vi var på en sjö igen, biten av fisket, som jag blivit. Det var ingen talträngd man, men frågor besvarades även om det tog en stund. ”Nej, svarade han samtidigt som ett lätt skratt kom över hans annars väl tillslutna läppar. Sjöar brukar inte luta så här mycket!”
Plötsligt insåg jag att, visst lutade det, vi stod i en lätt sluttande nedförsbacke. Skämdes lite över min dåliga observationsförmåga. Det var en av dessa många slåtterängar som traktens hemmansägare slog myrhö till boskapen på. Men med en meter snö tänkte jag inte på detta. Man fick ta tillvara allt som gick att få tag på, på dessa magra marker. Så något fiske var inte att tänka på här.
Ett annat vinterminne som kommer över mig denna dimmiga, disiga veckaåtta-dag, och som jag berättar för maken är; när vi gick till Kattarp! Det var faktiskt bara häromveckan som lillasyster frågade mig om jag minns när vi gick till Kattarp!? Visst minns jag! Slutet av femtiotalet.
En dimmig råkall dag, vårvinterlov, och ingen snö, inga isar, ingenting som kunde locka ut oss skolungar. Bara detta stillastående dis. Var man utomhus några timmar var ytterkläderna blöta trots att det inte regnade. Konstfibermaterial-jackor var knappt var mans ägodel, det var ulljackor som sög åt sig fukten och blev tyngre och tyngre för varje halvtimme.
Förmodligen blev mor trött på vårt eviga käbbel då vi lekte inomhus, och bad oss gå ut och leka. Det var ledigt en hel vecka från skolan. Och med detta tråkiga väder blev vi stingsliga och lättretade, hade lätt för att kivas. Alltså, vi åkte ut! Vad göra? På gården var en annan tös från grannfamiljen som också blivit ”utvisad”. Vi ”slog dank” gick bort mot Pålsjö skog, som ofta var målet då vi skulle leka. Ändrade kurs efter en stund, strosade upp mot Kullavägen. Visste inte riktigt var vi tänkte oss, bara strosade på. Kom upp till järnvägsövergången, Kullavägen. Då kom vi på den befängda iden att följa spåret en bit! -Förbjudet! -Visste vi ju så klart, men det var väl det som var det spännande.
Trots detta styrde vi kosan mot Ödåkra, längs järnvägsspåret! Mor skulle bara visst vad vi hittade på! Men men, lite ängsligt gick vi framåt, hela tiden med blickar över axeln för, att kolla så, det inte dök upp något tåg. Givetvis gjorde det det. Vi kröp ner i diket bredvid banvallen och gjorde oss så små som vi bara kunde. Det schvissade förbi både persontåg och godståg, men efter en stund började vi vara säkrare på att vi hörde tågen i tid så vår marsch blev snabbare och snart var vi framme i Ödåkra.
Jaha vad göra nu? Villrådiga stod vi på stationen i Ödåkra, då granntösen kom på en brilliant idé. Vi fortsätter till Kattarp där hon visste var en ytterligare grannes farmor bodde. Sagt och gjort. Vi ska ju inte skryta över vår bedömningsförmåga, utan vi var ute verkligen i olovliga ärenden, så det fanns ingen broms på tokigheterna. Vår färd fortsatte till nästa samhälle längs järnvägsspåret. Även här med ängsliga blickar både bakåt och framåt.
Väl framkomna i Kattarp gick vi hem och knackade på dörren där den gamla dam bodde, farmor till våra lekkamrater. Hon bodde i en liten stuga inte långt från stationen, så vi stod strax på hennes veranda. Kvinnan som öppnade dörren väntade definitivt inga gäster, så det tog en stund innan hon förstod vem vi var. Sen kände hon igen Lillan, granntösen, och bjöd oss inomhus. Samtidigt ojade hon sig över att hon inte hade något hemma att bjuda på! Sen kom hon på att hon kunde koka lite havregröt till oss så vi fick oss något till livs.
Inte en fundering på hur vi kommit oss till Kattarp, ingen fråga om hur vi skulle ta oss hem!! Hon bjöd på havregröt!
Vi fick ta oss samma väg tillbaka till stán som vi kommit! Ytterligare någon-några halvmil att traska. Men hem kom vi, sista tiden med oroliga tankar om vi skulle bli uppläxade av vår kära moder om att vi varit osynliga hela dagen. Men jag minns inte att hon sa någonting! Hon hade väl njutit av att vi hade varit ute och lämnat henne ifred. Att hon inte reagerade att vi inte var mer hungriga!?

Vi var ut och åkte tåg igår, maken och jag. Tågbyte i Lund för att resa till Kristianstad där det var kalas, 70-års. Spännande att åka tåg, titta på det skånska landskapet från ett annat perspektiv än det vanliga man ser från landsvägen och bilfönstret. När vi strax efter Lund passerade ett vattendrag sa maken; det där var Rönne å. Ah nä, kontrade jag, inte Rönneå här nere vid Lund! Försök inte lura mig gosse! Jag vet väl att Rönne å rinner fram uppe i Ängelholmstrakten! Men nej nej, han visste bättre, och som för att övertyga mig tog han fram en karta där man tydligt kunde följa åns slingrande lopp. Han pekade på kartan särskilt ut där ån passerar Starby, där du vet, där du åt ris, sa han. Vadå åt ris, frågade jag, innan minnet sakteligen trängde fram ur bakhuvudet nånstans, och jag drog mig till minnes. Aha, jovisst mindes jag plötsligt. Och i nästa nu kom tanken, har jag berättat om det i mina minnen?

Hela eftermiddagen och kvällen upptogs mina tankar på detta att jag åt ris i Starby. Detta som min make hade bättre koll på än jag! Talade med mina syskon under tiden och frågade hur mycket de mindes av dagen då jag åt ris.
Denna dag i mitten av femtio-talet, en solig söndag, for vi på besök till Starby. Till min farmors barndomshem, som hennes bror med familj bodde i. Far, mor, lillasyster och jag gjorde sällskap med Greta och Valter till deras släktingar. Att lillasyster var med vet jag eftersom hon klart och tydligt minns en speciell episod. Fars kusin Lennart med hustrun Birgitta (inte helt säker på hennes namn) hade en babyflicka som var så översållad av kliande excem att de band hennes händer upp mot spjälorna i spjälsängen hon låg i. Även jag har minnen av detta, visst var det grymt!
Men det jag minns klarast från denna söndagsutflykt var middagsmålet! Ja ja, jag vet har alltid varit glad för god mat, vilket syns mycket väl på mig.
Vid denna tid satt oftast inte de mindre barnen med vid det fint dukade middagsbordet utan var placerade ute i köket, där man fick vänta tills de vuxna hade tagit för sig av godsakerna innan serveringen bjöds på oss ungar. Sen om det bjöds en runda till fick man vänta till det trugats en gång, två gånger och sen en gång till! Medan snålvattnet rann och man skänkte dem många fula tankar; bestäm er, så att det blir något kvar till oss också!
Dock blev vi serverade av husets vuxna döttrar, de tog fint från uppläggningsfaten och la för oss direkt på tallriken. Först potatis, en fin skiva läckert kött. Sen hälldes en rejäl portion brun doftande sås över det hela. Sist kom ena systern med ett fat till, nu kommer ärter och morötterna tänkte jag. I min sinnevärld den enda grönsak som jag kände till vid denna tiden. Men nej då, en rejäl klick kokt ris var det som hamnade på min tallrik!
Hoppsan tänkte jag, nu blev det väl fel. Inte brukar vi äta efterrätten på förrätts-tallriken, eller? Hade de blandat ihop serveringsordningen? Ris åt man antingen med vispgrädde som ris á la Malta eller som gröt med kanel och mjölk!
Skulle jag påtala att jag fått efterrätten för tidigt? Sneglade försiktigt in i stora matsalen, joho de fick också allt på en och samma tallrik, fast de serverade sig själv. Blev alltså inte pådyvlade riset utan tog det självmant. Var det av artighet och omsorg om diskerskan som på detta vis skulle sparas arbete? Eller ville de inte genera döttrarna att de gjort fel mot oss ungar och på detta vis gjorde på samma vis? Precis som vår drottning blev tvungen att göra på en kungamiddag då en av de gästande damerna lade upp sin handväska bredvid sig på middagsbordet. Då blev drottning Silvia tvungen att göra likaledes, upp med sin handväska på bordet vid tallriken, vilket anses mycket osnyggt.
Att jag åt upp hela middagsanrättningen är jag övertygad om, men minns inget ytterligare om någon dessert. Däremot minns jag alltså tydligt när jag i livet åt min första portion mat-ris. Lillasyster kommer inte ihåg någonting om detta med efterrätt till förrätten, men babyn med excemet minns hon.

Blev inviterad på födelsedagskalas idag. Trevligt! Mysigt! Så här mitt i smällkalla vintern vet man med säkerhet att det inte blir något trädgårdsparty. Sen tillika fick jag ge förslag på önskade menyer! Brukar var födelsegrisen som önskar matsedeln! Men be inte mig två gånger, det räcker med en gång för att jag ska slänga ur mig några möjliga och även omöjliga rätter med för den delen.
Så till den springande punkten, när skulle detta äga rum? Lite svävande fick jag veta -den andre…..nej den sextonde…eller, jo det är ju då.. den sextonde. Hm… Visste inte människan vilket som var hennes födelsedag? Jo nu bestämde hon sig, skrattande konstaterade vi att vid vår höga ålder, 65+ var den där förmågan att göra två saker på en gång i avtagande. Skulle man med huvudet i almanackan titta på datum och samtidigt pladdra på i telefonen, ja då blev det lätt fel vecka pekfingret hamnade på. Därför kom födelsedagen till att sträcka sig över drygt två veckor. Förr varade ett anständigt rikemansbröllop i dagarna tre, men ett fjortondagarskalas! Det ni!
Det var i detta ögonblick vi uppfann ett nytt ord: dyskalendari, eller som det kommer att anges i journalen hos doktorn; dyskalendarium.
Begreppet låter lite högtravande men de flesta känner igen sig när man förklarar. Vem minns inte alla dagarna runt jul och nyår senaste julhelgen. Vad var det för dag idag? Visst hände det att vi var ut till postlådan för att hämta tidning eller post och konstaterade att där var ingen tidning. Nähä, nu var det en röd dag igen! Lite lätt visslande, händerna i byxfickorna låtsades man att man bara var ut för att kolla vädret. Skamligt om grannarna också skulle märka min ”dagavillhet”.

Vem läste sagor för mig när jag var liten? Var det någon som läste överhuvudtaget för mig? Minns inte.

Vem gick med mig på ”bia” då jag var liten? Jag kan väl inte ha gått själv de första gångerna? Var det en av de gånger storebror Rune gick med mig till stan, en av de gånger han med ett järngrepp runt nacken, ja han nöp riktigt ordentligt om jag började sakta av på takten, förde mig som ett boskap ner till Sagabiografen? Eller Capitol? Palladium, Odéon, Roxy och Röda Kvarn låg lite längre bort så det var senare man valde att gå så långt för en matiné-föreställning.

Och har försökt dra mig till minnes kostnaden för ett biobesök, men kan ej. Vet att det kostade 75 öre när man gick på Palladium, men då var jag så stor att jag gick utan bröderna. Minns det för det räckte inte med en krona till både spårvagnen fram och tillbaka, bián och lite godis. Ofta köpte man för tio öre godis, spårvagnen tio öre/rikning och bián sjuttiofem, det blir mer en en spänn.
På detta sätt kom den spännande matematiken in i huvudet på en liten unge. Ha ha.
Varför jag kommer att tänka på allt detta är för att vi var på biá i går kväll.
Hade sett reklamen om filmen Frost på TV flera gånger de senaste veckorna. Maken nämnde vid ett av tillfällena att vi har väl ingen unge att låna annars verkar det vara en trevlig film. Vadå, kontrade jag, nog vågar jag att gå själv på en barnbio. Diskussionen tog fart om vilka ungar vi lånat till respektive film vi velat titta på de senaste tjugo åren. Ett av barnen gjorde blöjan full med en omisskännlig doft som spred sig över biografsalongen en kvart in i filmen. Det var den filmen! Ha ha. En av barnen spydde ner sig p.g.a. åksjuka på väg in till bián, så ett lån av ett syskons långkalsonger räddade den bián den gången.
Med andra ord, det är vanskligt att låna ungar för att våga sig in på en barnfilm. Man kan lika bra försöka bita huvudet av skam och gå in själv.
Men det har blivit dyrare att gå på biá nuförtiden. Visserligen går vi in med pensionärsrabatt, så med ett par 3-D-glasögon till kostar det ”bara” 110:-/ person. En ökning med nästan hundra gånger! Står det i relation till löneökningarna?
Nu fick jag mig till livs ytterligare en saga ur H.C.Andersens sagosamling, Sagan om isprinsessan. En av hans fina berättelser med en sens moral som faktiskt överraskar. Man ser så många filmer där man redan tio minuter in i filmen kan gissa sig till hur den ska sluta, men H.C.Andersen hade sitt alldeles egna sätt att berätta. Man måste läsa hela för att få veta slutet!