Jönssonminnen.se

Våra första bilar innehöll inte en bilradio som ingick i köpet av bilen. Det var något som vi ansåg vara en lyxvara och något vi mycket väl kunde avstå från. Men eftersom tiderna ändrades både tekniskt och ekonomiskt blev vi så småningom även ägare till en bilradio. Detta hände då vi råkade ut för en förslagen bilförsäljare som, då han fick in bilarna som bytesobjekt, monterade ur den insatta radion, för att sedan försöka sälja den med den bil den kom in med. Jag erkänner att jag alltid haft mina dubier runt bilförsäljare och hästskojare. Den ene är lika god som den andre! Men aldrig lyckats motstå deras erbjudanden då de varit något jag varit intresserad av. Trots att jag sagt dem rakt upp i ansiktet att jag uppfattade deras försäljningsmetoder som skojeri, har jag fått ett smilande som svar.
Jag minns den lilla modul man tog med sig in, så det bara gapade ett svart hål där bilradion skulle sitta. Detta var en klar utveckling så att man slapp komma ut till bilen och finna att man haft inbrott och bilradion var stulen. Problemet blev bara att man glömde ta med sig modulen ut i bilen! Så tyst körning utan musik! Sen kom den dag då bilradion satt inmonterad i bilen, fabriksmonterad. Numera vet ingen vad man talar om då man säger att bilradion var ett eftertraktad byte för många småtjuvar för tjugo-tjugofem år sedan.
Vår första bil med radion fabriksmonterad var också utrustad med en automatisk radioantenn. Den gick ner in i karossen då radion slogs av. Alltså ingen antenn för busungarna att bryta av då bilen stod parkerad. Ah, vilken standardhöjning med sådana finesser. Nybytt bil fick köras in i garaget. Ville ju inte att bilen skulle bli snöig eller frusna rutor.
Minns den morgon då jag skulle till jobb och skulle köra vår nyköpta fina bil första gången. Maken jobbade sena skiften kvällen innan så han sov gott då jag skulle iväg. Men känslan av nybil märkte jag ändå, även om jag inte hade någon att diskutera den med. Ut i garaget in med handväskan i baksätet, gled in bakom ratten och i med bilnyckeln. Startade, slog på radion, måste man ju ha på! Nytt och fint! I med backen och började så nätt glida ut ur garaget. Men! Vad hände? Samtidigt som jag kände att bilen rörde sig såg jag i backspegeln hur garagedörren stängdes! Snabbt trampa på bromsen, i med ettan och körde fram en decimeter, två. Nu gick garagedörren snällt upp igen!
Vad hände? Hade gubben min smugit med ut då jag gick, och stod nu och skojade med mig? I med backen igen. Hade inte tid att tramsa så här! Hade ju ett jobb att sköta. Började glida bakåt med bilen. Samma fenomen igen, någon börjar dra ner garageporten. En vipp-port som man stänger genom att dra ner den! VEM? Inte utan att jag började tycka det var obehagligt. Spökade det? Provade köra både fram och tillbaka en gång till, men samma sak varje gång! Jag får väl gå ut och kolla vem som tramsar sig med mig, tänkte jag. Nu visade det sig att jag hamnat med bildörren precis vid hyllan med alla syltburkarna. Garaget hade också lite förvaringsfunktion. Kunde inte få upp dörren med mindre än att jag kanske skrapade bildörren mot hyllan. Nya fina bilen, hjälp!
Efter några oerhört långa minuter insåg jag att jag måste få hjälp av den make som jag först misstänkt för tramset med porten! Men han sov ju därinne i huset och jag kunde inte komma ut.
När detta drama utspelade sig var jag ägare till en mobiltelefon, en av de första jag ägde! Fram med den, ringde in till maken som, då han svarade första gången och hörde det var jag, la på luren. Trodde jag ”lekte” med mobilen och råkade ringa i onödan. Det kostade sex kronor per minut att ringa på vanlig dagtid, men vad hade jag att välja på. Fick slå numret igen och försöka få honom, han den sömndruckne, nyvakne att förstå mitt dilemma! Normalt har han inget strålande morgonhumör, vilket jag var medveten om, men vad göra? Då jag efter mycket förklarande fått honom att fatta att jag satt som en fånge i garaget, kom han ut, halvklädd, sur och svärande. Men han löste problemet med vad det var som hänt. När jag slog på radion gick antennen upp, gled in i ett av garageportens ventilationshål och fastnade där. Då jag backade drog antennen porten med sig och vise versa då jag provade köra framåt. Maken lirkade loss antennen snodde på klacken och gick in för att sova färdigt.
Glömmer aldrig leendet hos killen på bilfirman då jag förklarade vad som hänt. Antennen blev så skrynklig att jag var tvungen få den utbytt. Kostade nära sjuhundra kronor.

Vårförfall. Påskafton. Andra halvan av april. Det är en väldigt sen påsk i år. Jag tror att det är bara möjligt att den är en dag senare, annars flyttas den över och blir tidig mars-påsk. Vi befinner oss i stugan i Lappland för att njuta av denna spektakulära vår med gnistrande snö och en vårsol som man måste lära sig att akta sig för. Jag med mitt röda hår, fast numera grått, ja till och med vitt, och min rödlätta hy måste kladda in kinder, haka och panna med solskyddskräm så fort jag tänkt tillbringa en halvtimme utomhus.

Vi har varit häruppe sedan vårdagjämningen, men fortfarande känner jag om jag är ute tre-fyra timmar att jag borde förstärkt solskyddet ytterligare en gång. En lätt irriterad överläpp som gör sig påmind att jag glömt att smörja. Och ”skyll mig själv” nästa vecka har jag herpes-utslag på läppen som berättar för mig att jag slarvat med solkrämen!

När vi anlände stugan för en månads sen, var det cirka 140 cm snö. Det innebär att bara tofsen på mössan syns på mig om jag ”går ner mig” i snön. Något jag lärt mig akta mig för också. Jag avvaktar till make med bröder har tryckt till snön så jag har deras skoterspår att traska i. Alla mina skoterspårs-tjänsteandar vet att vägen bort till utedasset har prio numro ett! Här vill jag ha kört många vändor så att det inte finns risk att jag trampar ner mig då jag är på väg dit. På vägen därifrån kvittar det om det inte bär. Men eftersom inga garantier finns för att det bär när jag går västerut men inte österut, ser jag att de gjort ett bra jobb även i år. Mina skoterspårs-tjänstefolk.

Men nu börjar våren påverka på sitt eget sätt. Snön ser jättebra ut, men det är bara ett bländverk. Två steg iväg, sen bär det inte längre och man står nedsjunken till grenen i snön. Och det är inte bara att rycka upp foten, man vill ju faktiskt ha sina gosiga vinterkängor kvar! Båda! Så det gäller att försiktigt lirka upp foten, inte tappa koncentrationen på att hålla sig, inte fara ner med andra foten i ett likadant grepp. Då är det kört! Då har jag inte längre något behov att gå västerut för!

Sen är det vid denna årstid som spindlarna börjar vakna till livs. Speciellt borta på utedasset ser jag dem dyka upp. Jag uträttar vad jag kom för, blir väldigt snabb när jag har dessa åskådare klättrandes på väggarna eller runt fönstret. Fast de senaste dagarna har den där stora råkat falla ner i tvättfatet. Då är det lugnt, han kan inte komma därifrån. Kryper bara runt, runt. Jag ser tydligt hur han avmagrar för varje gång jag besöker honom. Det flyger inga flugor ner till honom, och han har ingen spinntråd med sig. Då hade han lätt kunnat komma därifrån. I förmiddags då jag klarade hela vägen bort till dass utan ett enda genomtramp, och jag slängde upp dörren till dass ser jag till min förskräckelse, han är borta ur handfatet. Håren i nacken reser sig på mig, var är han? Men det var inte tid till något undersökande, först måste ärendet uträttas! Snabbt in blicken flaxade upp, ner in i alla skrymslen och vrår. Nej, borta! Var satt han nu och lurpassade på mig, beredd till attack? Skyddade omedvetet mina halspulsådror. Man vet aldrig!

Om ni undrar så är det bland annat detta som är livet på landet. Och det jag berättar om är ju faktiskt bara en helt vanlig medelsvenssonsk kognitiv terapi, eller hur? Fick senare veta att maken inte gillade mitt sätt att ha koll på spindeln utan tog honom av daga, tyckte det var ett snällare sätt mot våra djur, vadå. Snäll??

Igår, när vi var uppe på fjället, var jag faktiskt i en sådan situation att jag for ner med först ena sedan andra foten i djupsnön, så jag fick lägga mig på rygg i snön, försiktigt lirka upp fötterna och rulla mig en bit bort, för att sedan krypa mot lite fastare underlag. Gammkäringen! Norrlänningarna skrattar åt mig, att jag aldrig lär mig. Du ska smyga fram på hela foten, säger de. Ok, jag smyger fram, vilket innebär att, när jag trampar igenom, blir skeendet då jag känner att jag tappar fotfästet, ett ultrarapidialt genomtramp som gör att känslan varar jäääääättelänge att jag faller. Ni vet, som då man drömmer att man faller…..

Fick höra detta ord för någon vecka sedan. En man sa att han hade höga krav på sig själv, att han var just detta, en maximalist. Skrattande sa jag att detta var inte något man är, det lät mer som en diagnos….. Samtidigt kände jag vad han menade. Är själv en sådan människa, att om jag företar mig någonting vill jag att det ska bli ordentligt gjort. Och detta är inte något att sträva efter.
Det innebär att man aldrig provar att göra något förrän man är övertygad att man kan göra det perfekt.
Yttrar sig i vardagssysslor som matlagning, bakning och annat som rör hushållsgöromål. Så tyvärr är jag en maximalist vad det angår smaken på mina kardemumma-bullar, såser och annat som man kan sätta sin egen prägel på. Otaliga är de gånger då maken har sagt, det är inte så noga! Va, vad tror han? Inbillar han sig verkligen att jag skall ta honom ad notam? Och för den delen är han inte den som bör kasta sten… Han sitter nog själv i ett jätte-glashus. Men ofta är det saker jag uppskattar att han är noga med. Ibland brukar jag säga att jag valde min svärmor med omsorg. En kvinna som fostrat elva barn, och jag kan säga att hon gjorde ingen skillnad på pojkar och flickor vad det gällde att lära vad som skulle göras i ett hushåll. Fast jag vet bara att två av dem kunde mjölka, den äldste och nästäldste pojken.

Hur kom nu detta ord över mig, maximalist. Jo igår när vårvädret lockade till att hänga ut tvätten. Jag skyndade mig att tvätta några maskiner på morgonen. Hängde ut dem i det nästan ”för” varma vädret. Sedan lite annat pyssel under förmiddagen. Svågern ringde och undrade om vi kunde inhandla en skoter-overall till honom. Då han bor i glesbygdens yttersta, nej innersta trakter brukar vi ha lite ärenden att utföra till honom, då vi ska upp till stugan. Och det bär ju av nästa vecka, vid vårdagjämningen. Oftast kan svågern inte bestämma sig förrän i sista minuten, vet ej om det är för att han ska räkna penningarna eller om han bara har beslutsångest. Men det blev bestämt och vi fick fara in till stan, inhandla overallen.

Nu vill jag inte lämna hem och hus med tvätt hängande ute, så jag bad maken ta in tvätten som nu var torr. När jag väl fått in all tvätten tog jag mina fina bäck-i-bölje-lakan som vare sig kräver mangling eller strykning, och började bädda in i sängarna. De doftade så gott av att ha torkats utomhus. Maken ifrågasatte om det var nödvändigt att göra det genast, eller vi kunde göra våra ärenden först?
-Nej, fick han till svar, får de ligga i en sådan ”hög” som han slängde ifrån sig dem i, skulle de vara svårare att få släta och fina! Sade jag och fortsatte att bädda, bädda på mitt speciella sätt. Är jag sjuksköterska eller inte? Sträckta fina, med vikningen rätt både i huvud- och i fot-ända! Plötsligt känner jag något komma visslande i luften! Och jodå, det studsade så fint på mitt sträckta lakan! En enkrona! Visst är han vitsig, den där petimetern jag lever ihop med sedan ett halvsekel! Han vet nog ingenting om hur sängarna bäddades då han gjorde ”lumpen”. Han, den beridne jägaren, gjorde ”lumpen”som kavallerist. Och vad jag vet bestod deras sängar av hösäckar. Men rykta hästar och mocka i stall är han världsbäst på. Så han förstår förmodligen inget om en välbäddad säng. Och han behöver inte påpeka att jag är ”lite” knäppskalle, heller.
Annars brukar han fråga vilka bokstavskombinationer det är som just nu arbetar, då han försöker nå mig om jag verkar djupt försjunken i något. Han menar på att jag är nog ingen lättdiagnostiserad fyrbokstäverskombo. Jag har troligen en spännvid över halva alfabetet menar han. Visserligen är det inte alltid samma bokstäver som är engagerade utan de växlar beroende på vad jag sysslar med! Allt enligt maken.
Brukar ibland diskutera detta med väninnan, och har flera gånger skrattat tillsammans med henne åt att: på hemsidan för vuxen-ADHD ger man rådet att man ska köpa en vacker dammsugare! Jaha, varför nu det? Jo folk med bokstavskombinationer har ofta svårt att göra hela arbete på samma gång, antingen tar man fram dammsugaren för att man ska dammsuga, sen orkar man inte genomföra det. Sen står dammsugaren framme och man får hoppa över den X antal gånger per dag. Eller så tar man fram den och dammsuger, sen tar orken slut och dammsugaren hamnar mitt i fairway. Så får man hoppa över den även i detta fallet. Vänninan har en oerhört vacker dammsugare….
Och jag, maximalisten, undviker i mesta möjliga mån att ta fram den överhuvudtaget. Och om så vore, att den åker fram, så är den så grå och tråkig att man blir bara deprimerad över att se den.

Satt vid frukosten och knäckte på dagens sudoku i dagstidningen. Detta hör till mina morgonrutiner i min pensionärstillvaro, att försöka få igång hjärnan med lite logik. Onsdagarna börjar jag stöta på lite motstånd. Påtåren snart slut och halva sudokun olöst. Lösningen till problemet står strax under men upp-och nedvänt. Tanken flyger förbi, kika där? Skulle förta hela nöjet så det är uteslutet. Funderar samtidigt på gårdagens bridgematcher. Skulle bjudit annorlunda på två av de brickor jag spelade! Dessa två hade vänt resultatet från två oavgjorda matcher till två vunna! Men båda motståndarlagen hade tydligen gjort ungefär likvärdiga missbedömningar som vi gjorde. Allt hängde visserligen inte enbart på mig, men ändå, så litet kunde ha påverkat så mycket.
Är det konstigt att det var lite sorgsen håg, kom på mig själv med att vissla Mozarts Requiem medan tankarna snurrade. Stämningen i moll fortsatte då jag fastnade på sudokun. Maken bad mig för tusende gången att inte vissla. Ja jag vet, det gör ont i hans hörapparatsöron. Förlåt!
Kände att det fortsatte att nynna inne i huvudet på mig. Tittade upp och såg att maken påkallade uppmärksamhet, ville att jag skulle ringa frissan och beställa tid. Vilket jag gjorde. Sedan fortsatte samtalet lite fåordigt, hackande.
Jag fick uppläst dagens dödsannonser som även de hör till rutinerna att checka av vid frukosten. Dödsannons på Sven i Viken, var det den där Sven i Viken som kunde snacka engelska?? Mindes en historia jag fått mig till livs i min ungdom. En historia om en man Sven, en lots i Viken.
En dag hade han lotsat upp en rysk båt genom Öresund. Då de passerat lotsanmodad sträcka och Sven skulle lämna skeppet frågade de honom, med hjälp av teckenspråk, om de fick bjuda något att äta. Sven tänkte, ett gratis mål mat är ju aldrig fel. Så han nickade och fick en stor djup tallrik satt framför sig, fylld med välling. Grå smaklös välling, men tiderna var sådana att det var ändå ett mål mat. Sven åt med god aptit och då kocken frågade på någon rotvälska om han ville ha mer trodde Sven att han undrade hur det smakade. Sven log och nickade varvid kocken slevade upp en ny tallrik fylld med välling. Nu började det kännas som om det räckte så Sven log och slevade snabbt i sig det sista på tallriken. Men nu blev den stolte kocken givmild och hann sleva upp en tredje portion. Sven stånkade och åt.
När han kom i-land berättade han vad som hänt för sina arbetskamrater, han sa: Och ni förstår pågar, hade jag ente kunnat snacka engelska och sagt: -Nix mer välling, så hade di sprängt maj med sin forbenade välling.

Men maken har hört den om Sven i Viken så han sade att det var nog inte den Sven. Men närmast sörjande var en svägerska enligt annonsen. Då var de nog hans brors fru föreslog jag. Maken menade att de visste man inte, kunde vara hans systers fru! Ja, ingenting är oss främmande idag. Det kanske var en hen. Till och med den här gamla datorn gör ingen anmärkning på ordet hen.
Såg förresten när vi skulle göra en ansökan om en gmailadress häromdagen att man fyllde i namn adress och kön som i detta formulär var förtryckta förslag, man, kvinna och övrigt. Vad är övrigt? Är det ett hen?

Igår var jag på ”tonåringskalas”. Föremålet för firandet inträder i tonåren, så nu kan man inte propsa på barnkalas i det huset längre. Men då blir det lite annat stuk på kalaset. I detta fallet stod det på önskemenyn att laga hemlagade raviolis med röd tomatsås och en ljus gorgonzolasås, husets egna black and white, eller som i detta fallet red and white. Raviolisarna, (heter det så) var fyllda med spenat, kalkon och parmesanröra. Då vi anlände var de i full gång med att veva pastamaskinen.

Maken och jag hade på vägen dit varit in om vår dagligvarubutik för att komplettera med några varor som vi visste fattades i vårt kylskåp. Suckande hade jag konstaterat att vi allllllldrig fick pasta till middag numera. Lite halvsträngt kontrade maken med att, man kan inte äta pizza, hamburgare och annan skräpmat sju dagar i veckan och sedan ha en hel veckomeny att välja på hemma! Hoppsan! Ja, ok, jag hörde vad han sa…. Hade nog blivit lite mycket av den varan sista veckan, men bara sista veckan. Den hade varit varvad med extra bridgesessioner, läkarbesök och besök på lasarettet. För sedan blev fredag kroppkakedag i samband med att jag ändå ville slänga ihop ett bak med vetebullar. Vi var i detta läge sugna på husmanskost, ”pärsnål” som maken brukar uttrycka det. Men pasta hade vi inte ätit på evighetslånga tider.
Nu stod barnbarnet där och stansade ut hjärtformade raviolis,  hemlagade! Sonen stod och vevade pastamaskinen medan samtalet flöt på, jag hade just berättat för dem att jag klagat min nöd på vägen dit! Skrattande kom jag att säga till sonen- ”tror du att morfar ätit den här maten”? Han tittade upp från sitt vevande, mindes skrattade och sade ”absolut inte”.
Minnen som kom upp i våra huvuden sträckte sig tillbaka till sommaren 1975. Femdagarsorienteringen O-ringen gick i Stockholm. Maken och jag skulle delta, anförtrodde våra två ätteläggar till mormor och morfar. Lämnades in för fem-sex dagar, en åtta-och en fyra-åring. Visserligen följde de med oss då vi deltog i orienteringstävlingar här i Skåne med omnejd, men vi passade på att låta mormor och morfar ”rå om dem” en vecka. Eftersom vi var förlagda i en tältby kan jag erkänna så här i efterhand att bekvämligheten att ”låna ut dem” lockade.
Det var ju mitt i sommaren så jag tror att mycket av dagarna tillbringades i kolonin, så det var uteliv och sol för barnen. Men jag tror att matlagningen var lite knölig för min mor i det lilla köket i denna kolonistuga. Till två personer var det inga problem, men fyra man med disk och allt runtomkring, då var stugans kök minimalt. Därför lagades huvudmålet hemma i lägenheten. Jag kan livligt tänka mig att mor ville laga ”god mat” till sina barnbarn så det blev köttbullar pannkakor och annat som stod på önskelistan. Sen gjorde hon misstaget att fråga vad de ville ha till middag en dag. Skulle hon aldrig gjort! Jag kan höra hur mina ungar unisont svarade – spagetti och köttröra! Givetvis, det stod överst på favoritmenyn för bägge barnen, i många år. Jaha, och hur gör man det då? undrade mor. Sonen åttaåringen hade redan då ett utvecklat intresse inte bara för mat utan även för matlagning. Otaliga var de gånger man hade blivit tvungen att schasa bort honom från spisen, dels för att inte bränna honom, dels för att man inte hade tid att ha honom rörande i grytorna. Detta visste min mor om, och hon hyste nog ett förtroende för hans kunskaper i matlagning som var lite väl stort.
Men de, sonen och min mor skulle laga spagetti och köttröra. Spagetti fanns som basvara i mors skafferi, hon bröt ner dem i en bechamelsås och hade på detta sätt ”uppfunnit” mjölkstuvade makaroner. De var mer snabbkokt än när hon mjölkkokte makaroner på vanligt sätt, och de brändes inte vid lika lätt. Sen var det bara att köpa lite malet kött. Mor och sonen slog sina kloka huvuden ihop, lök hade man med, köttet bryntes. Denna kunskap bidrog sonen med, stående på en stol vid sidan om spisen. Sedan var det nog något med ett ägg, eller….? Man beslöt att knäcka ner ett ägg i den smuliga brynta färsröran, och i detta nu bands röran ihop till något som nästan såg ut som det brukade se ut hemma hos pappa och mamma. Lite kryddor att smaka av med och maten var klar att duka fram.
Nu kunde morfar dyka upp närsomhelst, det var den tid han brukade komma från jobb. Jag kan föreställa mig sonen stolt säga till morfar -”varsågod, det är jag som hjälpt till med maten idag”. Nu hann han aldrig säga något varsågod. Min far kom hem, gick inom i köket lyfte på grytlocket, frågade vad det serverades till mat idag. Han stirrade ner på den konstigaste röran han någonsin skådat, small locket på grytan och marscherade raka vägen in och lade sig på sängarna i sovrummet! Inte ville eller kunde han förmå sig att äta det där de hade i grytorna. Han hade minsann matat grisar med röror som var mycket mer aptitretande än det där misch-maschet! Så mor och barnen fick äta sin middagsmat själv.
Nu är detta inget självupplevt minne, jag har fått det återberättat av sonen. Jag vet aldrig att far eller mor nämnt något om det. Men med den kännedom om min fars tjurskallighet, och min mors välmening gentemot barnen, känner jag att sonen har givit mig en mycket sanningsenlig beskrivning av händelsen. Så jag hoppas jag har hans medgivande till att återge även hans barndomsminnen på min minnessidor.