Det var en serie filmer för några år sedan smålustiga famiiljefilmer om hur de glömde en av sina ungar hemma då de familjen gjorde en weekend-resa. Jag är ensam hemma, inte för någon har glömt kvar mig av misstag, utan för att jag valt det själv. Det kanske låter konstigt, men jag har sett fram emot det. Berättat för vem som helst som velat höra på, att jag ska fira med ett skumbad och en flaska champagne. Efter femtio år som gifta kan det tyckas att man inte ska se fram emot ensamheten. Den drabbar oss ofrånkomligt förr eller senare och då är det inget vi gått och längtat efter. Inget man blir glad för heller. Jag är mycket medveten om detta. Alla människor jag mött under min yrkesverksamma period som berättat hur de tappat fotfästet då de blivit lämnade ensamma av olika anledningar.
Och under eftermiddagen igår då folk frågade efter maken och jag berättade att han var Norrland. Nu igen undrade de? Ni har ju precis kommit hem. Då är du ju ensam sa de lite lätt beklagande. Ja vilket är det nu som är hem? Där eller här? När vi är där är hem här och när vi är här är hem där, som min svägerska brukar replikera då jag frågar var hon för tillfället befinner sig.
Då vi kom att tala om det på bridgen såg jag ett ögonblick smärtan i ögonen hos en av kvinnorna, hennes make dog för knappt två månader sedan. Hennes ensam hemma var inte självvald. Och jag kände mig lite skamsen för ett ögonblick. Den andra kvinnan lever också ett singelliv som inte valts av henne heller. Men jag undertryckte skamkänslan och beslöt mig för min njutning. Jag hade berättat för dem om champagnen och skumbadet. Då jag for hem från bridgen hade jag tänkt att besöka restaurang Gyllene Måsen. Maken är inte så förtjust i hamburgerkedjornas torra hamburgare som han brukar beskriva dem. Så när jag blir så här övergiven som jag är just nu, brukar jag ”fira” med hamburgare. Men ändrade planerna, for in om på närmsta ICA-affär och plockade åt mig en sallad i deras salladsbar. Jag gillar den sortens mat, och, och det har jag fått maken till att själv föreslå som alternativ. Ett alternativ till vägkrogarna då vi färdas mellan hem och hem.
Hade champagneflaskan i tankarna, systemet ligger vägg i vägg med min ICA-affär. Det är bra tänkte jag. Tills jag kom att inse min situation! Vem öppnar en sådan flaska? Misstänker att jag står mig kort, min ”allt eller ingenting” är bortrest! Han som servar mig med allt det där som svaga kvinnor som jag inte behärskar, bland annat öppna en så´n där kork med ståltråd och sån´t. Ska jag stå där med en oöppnad flaska på söndagkväll när han kommer hem? Och erkänna att jag inte klarar mig utan honom? Men då är tillfället inte längre aktuellt, varför jag skulle dricka det!
Jag kan uttrycka mitt behov av honom ändå, behöver inte slösa en flarra champis på det. Så det blev ingen flaska. Visserligen är inte tanken borta helt för det. Jag kom på man kanske kan ringa femtiofem-plus och be om hjälp där. Undrar vad det kostar?
Och hur ska jag fira ensam-hemma mer då. Jag skulle ju inte bara kolka i mig en flaska skumpa. Blir en del tid framför iPaden. Skriva,skriva och åter skriva. Till mina sidor, till kursen. Sedan ska jag spela bridge hur mycket som helst. Kommunicera med folket på webben, hur mycket som helst… Ingen make som suckar i bakgrunden.
Nu ska jag krypa ner i ett skönt skumbad för att snygga till mig. Ikväll är det nittio-års kalas som gäller. Min förre bridgepartner på onsdagsbridgen bjussar på restaurang. Då blir det annat än torra hamburgare. Sedan blir det hem till iPaden igen för fortsatta skrivstunder och bridgespel. Känner att tiden då mina ögon tjänar mig börjar bli begränsad så det gäller att leva när man kan leva. Tiden med begränsningarna tar jag då de kommer.
Nu börjar folk undra vad som händer med mina sidor. Givetvis tänker jag på er mina läsare. Och jag börjar känna lite ängslan att, om jag inte skriver så glömmer folk mig! Det vore väl inte roligt.
Jag har börjat min kurs som jag beslutade mig för i somras, då jag producerade små berättelser på löpande band. Hade verkligen ingen skrivarvånda. Det poppade bara upp ideligen små händelser som var oerhört roliga att få återge. Berodde också på att det var ganska många dagar då vädret var riktigt inomhusväder trots att det var mitt i sommaren. Jag skrev och raderade, skrev och raderade. Kände att jag behövde hjälp att få styra upp berättelserna lite. Och då det följde med tidningen en broschyr om höstens kurser blev jag så intresserad av en skrivarkurs. Är inne på min tredje vecka. Vilket lyft för mig! Känner glädjen att få skriva i mer genomtänkt form. Att jag inte fladdrar från det ena till det andra. Har en koppling mellan början och slutet. Verkar enkelt kanske, men då jag ibland sätter mig för att skriva bubblar jag av idéer. Hoppar runt i olika miljöer och tidsperioder så jag knappt kan följa det själv när jag läser igenom texten.
Men onekligen var jag ängslig för vad jag gav mig in på. Jag har ju inte tänkt skriva någon bok. Enbart fortsätta att berätta om min vardag. Och varför nu det undrar somliga. Därför att det roar mig, och ibland även andra.
De andra eleverna på kursen är till största delen blivande författare. De citerar våra stora klassiker och även en del av nutidens författare. De författare som låter sig omtalas i mitten av oktober varje år. De som nämns som troliga blivande Nobel-pristagare.
Själv brukar jag nästan årligen läsa en bok på höstkanten av Joyce Carol Oates. Det spekuleras om henne varje år, har varit en trolig kandidat de senaste fem-sex åren. En hel bok har jag orkat! Sedan har jag läst tre-fyra stycken böcker ett par kapitel. Men min favorit Håkan Nesser har aldrig talats om i de sammanhangen, trots att han har ett lika fantastiskt sätt att behandla språket. Men han skriver gärna deckare. Det får man förmodligen inte göra då man ska få Nobel-pris. Och för det mesta utses en författare som jag aldrig hört talas om.
Senaste veckans uppgift var svår att skriva tyckte jag. Jag har alltid svårt att skriva från givna rubriker eller styrda innehåll. Det blev måndagens uppgift, att komma igång med novellen. Jag grunnade funderade och diskuterade med maken. Hoppades få starthjälp av honom. Men nej, jag slet mina hårtestar! Vad har jag gett mig in på? Ska varje vecka vara på detta vis? Jag som sett fram emot denna kurs! Vid midnatt gick jag tills sängs dyster till mods! Ett halvt A-fyraark var dagens skörd. Jag hade inte en bokstav till att pränta ner. Den var färdig! Men den saknade en historia den saknade de karaktärsdrag som hela novellen skulle handla om. Och det krävs ett visst omfång av novellen också! Två A-fyrasidor, tolv punkter och med 1 1/2 i radavstånd. Inte mer men heller inte mindre!
Svårt att komma till ro. Somnade till slut framåt ett-halvtvåtiden. Klockan halvfem vaknade jag. Inte någon lång nattvila. Men den där ofullständiga uppgiften gnagde i mig. Tills det började spira en tanke i mig. Släpp den där du inte är nöjd med. Tag in en annan huvudperson! Ändra innehållet! Tänk om helt och hållet! Och Eureka-där var den! Storyn! Jag steg upp halvfem, tassade ut i vardagsrummet satt mig med iPaden och skrev och skrev. Berättade om maken och hans förestående resa till Norrland. Där vi hem ifrån för en månad sen. Men som han återvänder till igen då en bror till honom dött och ska begravas.Förberedelser inför resan och återbud till ett nittioårskalas skrev jag om.
När klockan började närma sig åtta dök en rufsig yrvaken make upp i dörröppningen till hallen.
Vad gör du? frågade han. -Varför sitter du här? Ängslan var tydlig i både hans tonfall och den något högre tonart han talade i. -Varför ligger du inte i sängen? Jag lugnade honom att jag mådde bra och att jag bara skrivit om den fördömda novellen.
Efter en stund spred sig en kaffedoft från köket och jag kände att jag arbetat på fastande mage. I tre och en halv timme. Inte konstigt att kaffedoften nästan fick mig knäsvag. Jag avslutade i samma ögonblick med de sista meningarna, bad om en utskrift. Maken fick storyn om sig själv till frukostkaffet, med en vädjan – läs. Maken började läsa. Visste inte något om innehållet. Men insåg efter en stund att det var han själv som var huvudpersonen. Jag var själv så nöjd med alstret att jag nästan var tårögd. Och den godkändes att få lämnas in som kursuppgifterna. Jag lägger ut den på mina minnen också sa jag! Men ahnej, där gick gränsen. Det godkände han inte. Att bli uthängd till allmän beskådan. Får vänta tills jag fått Nobel-priset!
Ja, tänk att vid mina år lära sig något nytt, växa en bit även om det bara är en hobby jag har, ett självbejakande, och självbekräftande. Att skriva kan också fungera som en terapi då man har mycket i huvudet och behöver spalta upp sin vardag.
Annars är bridgen helt överskuggande allt annat. Har numera ordinarie speldagar tre dagar i veckan. Sen fortsätter jag med min bridgekurs en termin till har jag lovat. Så nu ska jag som omväxling koppla upp mig på nätet och spel några brickor. Innan sängen kallar.
Hur är det att gå kurs frågade en bekant mig. Säkert fler som undrar. Har alltså i veckan som gick påbörjat ett nytt projekt här i livet. Att kunna hantera mitt modersmål så att det blir en lättläst text, men förhoppningsvis även underhållande. Jag uttalade min ängslan över det där med presens, imperfekt, pluskvamperfekt och futurum. Tjusiga latinska ord som jag dåligt vet betydelsen av. Men vet att de hör till språket… Har fått veta att de numera heter något annat än det vi lärde då jag gick i skolan. Inte mycket hjälp för min del som efter sextio år inte fått in de gamla namnen och dess betydelse i skallen.
Lät i min inledande presentation av mig på kursen yppa min rädsla att klanta till det med dessa språkliga krångligheter. Fick till svar från läraren att jag inte skulle låta mig skrämmas av det där med tempus. Jaha! Vad är tempus, och hur vet jag när jag borde blivit rädd?? Alltså kursen börjar grandiost. Läraren och jag talar inte samma språk! Ha ha, en språkkurs! Kunde kanske tagit den där kursen i franska i stället, den jag gick och funderade på. Misstänkte att jag är för gammal för att lära ett helt nytt språk. Men det hade varit samma, läraren och jag talar inte samma språk där heller förmodar jag.
Skam den som ger sig. I måndags fick vi veta första veckans uppgifter. Och givetvis var jag först att skicka in mitt bidrag! Vad annars, sprängfylld av berättarglädje som jag är. Visst strul med datorn, eller rättare sagt strul med mitt datorkunnande gjorde att jag fick be om hjälp för att lyckas få uppgiften inlämnad på rätt sätt. Men nu är det gjort och jag känner att jag redan nu fått en viss insikt i hur man kan skriva på olika sätt beroende på vad man skriver.
Det hamras och spikas i bakgrunden medan jag sitter här och skriver. Jag har för tillfället rast. Jag hade jobbat ikapp maken som inte hade några fler losstagna brädor som skulle saneras från spik. Det är mitt jobb att ta rätt på, dra spik ur och trava i snygga högar. Idag lördag är lite lättare med detta jobb. Annars har vi haft en liten tjänsteande i form av en gräsklippare som sprungit runt fötterna på honom/oss. Då kan man inte låta det ligga lossbrutna brädor på gräsmattan. Vi vill ju inte han ska skada sig, våran Robort. Vi börjar se slutet på arbetet. En vecka tog det! Men vi har haft tur med vädret. Inte en droppe regn den tid vi har jobbat utomhus. Förmodligen spikas sista brädan upp idag under sen eftermiddag. Sen är det en omgång målning, till då det är gjort. Enligt SMHI:s app så ska det gå att genomföra någon av de närmsta dagarna.
Fantastiskt med dessa appar. Snabbt kan man få en uppfattning om saker och ting. Få en restid, väderleksutsikterna unt so weiter….
Min bridgekurs startade också i veckan som gick. Mötte ett gäng solbrända glada elever fredag-kväll. Men läst på vad jag gett dem i uppgift, nej det var bara några enstaka som gjort. Tänker på sonen och hans skridskoåkning när jag hör deras resonemang. Sonen som föll och slog sig riktigt rejält då han skulle åka skridskor, han var bara en liten ”knavär”. Snyftande reste han sig knästående, kravlade sig in till iskanten och tog av sig skrillorna.
-Jag väntar med åkandet till nästa år, sa han. Då kan jag!
Helt övertygad om att det kom med åldern, det där kunnandet. Inte att det kanske behövdes träning. Det har senare i livet heller inte blivit hans melodi, det där tränandet. Kanske mina bridgeelever också växer i ett kunnande, vem vet?
Nej nu hör jag att det brutits loss ganska många brädor igen. Ut och jobba!!
Slutet av veckan. Snart melodikrysset, veckans måste. Maken for iväg för att hämta hem ett lass brädor. Han vet när han absolut får vara ifred utan att tanten tjatar bredvid. Sitter och lyssnar på nyheterna, en rapport från flyktingströmmen från Mellaneuropa. Vad är det som händer? Varför?
Samtidigt sitter jag och är lite orolig för att jag tagit mig vatten över huvudet. Kursen som börjar på måndag. Fixar jag den?
Efter krysset blir det veckans samtal med bror och svägerska. Stämmer av om vi hittat alla rätta orden i korsordet? Jodå! Inskickat både här och där. Svägerskan berättar om sitt fina konstverk hon hittade på torkvindan, ett daggigt spindelnät i motljus mot en blek höstsol. Vet precis vad hon menar. Det är faktiskt ett av naturens vackrare höstattribut. Ganska lustigt, men jag tycker man ser mer spindelväv så här på höstkanten än man ser vår och sommartid. Är det så att det är deras sätt att bygga upp ett förråd av födoämnen inför vintern. Precis som ekorren gör med sina nötter?
Sedan berättar svägerskan om alla sina uppsatser i skolan som hon fick tillbaka med stora röda tillrättavisningar: MENINGSBYGGNADSFEL! Jaha, sådär kunde man kuva ett barns berättar-glädje! Känner lite ängslan för vad jag gett mig in på! Skrivarkurs! Men vad är det värsta som kan hända? Substantiverade adjektiv….. Jo, man kan bli den där trötta…… Snick-snack, nu slutar du säger jag på skarpen till mig själv.
Robort, mördaren….. Minns ni Kulneff, ryssen i Fänrik Ståls sägner, Runebergs epos om Lotta Svärd, Sven Duva och döbeln från Jutas? Kulneff var mannen som älskade och slog ihjäl med samma varma själ…… Våran Robort är en riktig liten Kulneff. Först dansade han framför köksfönstret i riktiga glädjesvängar strax efter vår hemkomst från stugan. -Har du sett så glad han är för att vi är hemkomna, sa jag till maken. Generade erkände vi för varandra att det är inte klokt att man har liksom lite känslor för en robot! Även grannen fick veta detta om att man blir lätt varm om hjärtat när man ser hur duktigt roboten tar hand om jobbet med gräsmattan. Grannens som var in till oss för att få lite mer information om hur vi lagt våra gränsslingor för vår Robort. Vi fick sedan veta att även han köpt en robotklippare, slingorna var också nedlagda. Gick bara och väntade på att de skulle lyckas köra igång den. Det är lite jobb med läsning av manual och programmering, men den är på gång. Frågade honom om det var en hona eller hane han köpt. Ha ha. Karlar fattar inte skämt……
Men sen, igår-eftermiddag, då vi hittade kadavret efter en halvstor fågel i trädgården smög sig en känsla av olust, ja till och med lätt illamående på en. Har vi närt en liten mördare igen? Under katten Oscars era fick vi ofta agera entreprenörer och smyga iväg resterna efter hans jakttroféer. Men Robort?? Vår trogna lilla medarbetare? Skulle han? Inget att tvivla på, det var så uppenbart att det var han som var gärningsmaskinen. Det syntes på sättet han hade behandlat sitt offer på. Inget djur skivar upp sitt offer på det viset! Troligen en skatunge som inte blev två vårar.
Nej slut på skriveriet, nu ska jag ut och kolla in min hög med brädor, dom som ska målas. Dom har kommit hem och ligger i garaget. Medan jag suttit och skrivit….. Och löst korsord….
Hemma igen. In i civilisationen igen. Hårvård. Fotvård. Allmän uppsnyggning av våra yttre. Trädgården nästan snygg igen. Det har varit en hektisk vecka, men nu börjar det kännas som man är i fas med världen och dess andra invånare. Tidningarna får vi läsa utgivnings-dagen och inte som i stugan två dagar senare. Men det är ändå inga stora omvälvande nyheter som skrivs så här sommartid. Det är bara ett flöde av nyheter om flyktingströmmarna i och runt Europas gränser. Jag läser, försöker ta en egen ståndpunkt, men inser att jag förmodligen inte kan påverka detta fenomen som är ett återkommande tillstånd allt eftersom oroshärdarna flammar upp och falnar runtom här i världen. Folkvandringar har följts av kulturers uppgång och fall i alla tider. Det har bara inte märkts på så tydligt sätt som det gör nu då man kan följa det via media. Att det finns en bloggare som underblåser extremhögerns politik har jag också fått mig till livs genom tidningars olika reaktioner, men direkt till mig har hon/han inte lyckats nå. Trots att jag tillbringar en hel del tid framför min lilldator och följer mycket av nyhetsflödet på den.
Sen har vi läst om Hx-festivalen som vi avhöll oss från att besöka. Erkännes vi är några riktiga tråkmånsar som inte låter oss roas av det kommunala kulturutbudet. Maken har fått kollat sina hörapparater, justerat dem lite och jag upplever att jag inte längre behöver skrika lika mycket.
Bridgen har flutit på under sommaren under mina eminenta sommarvikariers händer, men nu är vi tillbaka och tar över som vanligt. Bridgekursen som jag startade hösten -14 har haft sommarlov, men ropar nu på mer. Ha ha, det är fantastiskt att en så stor grupp fortsätter tillsammans att vilja lära vidare.
Jag gjorde lite trädgårdstjänst igår plockade vissna blommor på rhododendron-busken, det händer att jag gör ett försök att se upptagen ut. Då dök maken upp och försökte fånga min uppmärksamhet. Kan ibland vara lite svårt då jag är mitt i ett spännande avsnitt i min ljudbok. Men han lyckades, pekade mot nedre delen av huset och frågade: har du sett? Förskräckt tog jag ett vigt hopp, hm, minst enochenhalv meter ut på gräsmattan. Hjälp! Inte en till örnastörta samma dag?? Hade haft en som stack fram sin stooora kniptång då jag tog i tidningen på morgonen. Men nej då, lugn tanten lilla. Inga örnastörtor. Det är bara det att vårat hus är på väg att ruttna upp!
Jaha, jag som var så glad att stugan blev målad i sommar. Kände att vi inte låg så långt efter med underhållet på våra hus. Men detta hade jag missat. Ja ja, det är bara att jobba på. Föreslog att vi skulle ringa några hantverkare, men nej då. Jag spikar om du målar, fick jag till svar. Ok, det är bara att starta upp. Innan höstregnen och vintervädret sätter stopp för arbetet.
Så nu får det gärna regna tis- ons- och torsdagseftermiddagar. För då spelar jag/vi bridge. Sen bör det vara lagom väder för ombyggnationer, reparationer av husfasader. TACK! Så nu mäts det och räknas på hur många brädor som ska inhandlas, färg som ska inköpas. Men kvällarna är ju rätt långa vid denna tid på året. Det innebär att hantverkarna som fick det på sina axlar kan göra kväll ganska tidigt!
Som ni kanske märker är jag trött bara av att tänka på vad som väntar.
Men, men inte ”gruv sig” för detta. När vi väl sätter igång, brukar vi kämpa på. Även om det tar tredubbla tiden mot vad hantverkare skulle behövt, så brukar vi fixa till det.
Har anmält mig till en kurs på folkuniversitetet, en skrivarkurs. Med den svada jag har numera, ska jag se om jag får lite hjälp med grammatik och planläggning av vad jag tänkt skriva. Har fastnat i denna form av berättarspråk som jag skriver. Måste finnas andra sätt att uttrycka sig. Mycket nyfiken på vad det kan innebära att vid min ålder och med de gamla baskunskaper jag har att ta en språkkurs. De kanske slutar med att jag inte skriver ett ord mer! Whoops vad tror ni om det? Tyst och lugnt, men jag är säker att det blir som när bonden miste sin ko! Så småningom saknade han kon. Där ser ni sådant självförtroende jag har utvecklat den sista tiden.