Jönssonminnen.se

Har ni lagt märke till hur olika folk hanterar det här med smulor? Smulor är ju något vi alla producerar i stora eller små mängder, men alla lämnar smulor efter sig där de sitter och går.
De finns de som aldrig visar med en min att de uppmärksammat den lilla smulhögen som snyggt lagt sig framför dem på bordet. Beror de på att de har dålig syn? Eller att det inte bekymrar dem överhuvudtaget? Inte deras business! I samband med att de med skjortärmen sopar ner halva smulhögen i golvet under samtalets gång, ser man värd eller värdinna tappa tråden i samtalet då de följer smulorna med blicken. Det är ju på deras nystädade golv smulorna hamnar!

En av mina svågrar har sitt sätt att hantera smulorna på, han jobbar oerhört intensivt med dem. Först för att få fullständig kontroll över allihop, så inte en endaste en slinker undan. Sen småfjöser han dem långsamt, långsamt inåt så de till slut bildar en liten snygg hög framför bröstet på honom. Nu koncentrerar han sig till det yttersta för att med vänsterhanden ge dem en riktig råsop mot höger sida, samtidigt som han snyggt lyfter högerarmen, bara sådär lite grand så ingen märker. Nu far smulorna i en tjusig båge ner över golvet och smulproblemet är ur världen för hans del! Krasch, krasch låter det då man råkar sätta foten där han har markerat sitt smulrevir.
En annan av mina släktingar har också ett lite speciellt sätt att fixa sina smulor. Hon sopar ihop sin lilla hög framför sig på bordet, även hon övertygad att ingen märker hennes pysslande. Slick på pekfingertoppen, ner i smulhögen och in i munnen. Ingenting må förfaras! Ner igen i smulhögen så många gånger att det bara återstår en fuktig fläck på bordet! Känner feedback över mina goda hembakta bullar. Tack för uppskattningen!
Men jag själv? Hur gör jag med mina smulor? Är gift med en som lider av någon sorts smulnoja. Det är ofta jag har en sopande gubbe bredvid mig redan under tiden jag äter. Jag anser att smuleriet kan vänta till man stoppat in maten i munnen. Häromdagen stod han som av en händelse bredvid bordet då jag åt min morgonmacka. Som han pratade började han sopa smulor på bordet framför mig, riktigt sådär så jag fick böja mig bakåt för att han skulle komma till! Jag lät handen med rostbrödet stanna lite demonstrativt i luften. Skulle han reagera? Nej då, han fortsatte prata och borsta smulor och jag trutade med munnen så han skulle kunna borsta av eventuella smulor runt den också! Först böjde han sig över mig och gav mig en kyss, men sen insåg han vinken och förstod vad jag menade. Ha ha. Lite generat lät han upplysa att han led av denna smulnoja som det förmodligen inte finns något nummer i diagnos-katalogen över.
Men hans smulnoja har jag å andra sidan stor glädje av. Hans referens för hur mycket smulor och damm är betydligt lägre än min. Därför har dammsugaren blivit hans ofta använda redskap, tackar jag för.

Hur gör ni med era smulor? När övergår de från att vara födoämne till att vara skräp? Har jag fått nya go’a frallor med vallmofrön, ja då håller jag med henne med fingret!

Maken frågar mig om ordet cinema…. Känner jag till att man i Sverige har använt just det ordet om biografer? Ha ha, lite småskrattande berättar jag för honom, han som är uppväxt bortom där man kunde höra skriet från vildmarken, att ”kinne” (uttalas ”tjinne”) gick vi på då jag var liten. Va, svarar han vadå kinne? Förklarar dåtidens ungars och ungdomars sätt att spränga in uttryck i språket som skulle visa hur världsvana och globaliserade vi var redan då i slutet av fyrtio-talet och en bit in på femtio-talet.
Vi hummar lite och begrundar. Vi som så gott som dagligen irriterar oss på all denna engelska som smyger sig in i vårt modersmål.
Vadå? undrar vi när vi får en ”hint” om något nytt, kan ni säga det på svenska? Får då ett svar kanske om att det är ”typ det eller det”. Svarar då att jag prefer det svenska ordet! Hjälp! Nu gjorde jag själv det!
Har observerat att det är vissa ord som jag lite slentrianmässigt använder utan att märka att jag själv håller på att ändra mitt språkbruk. Men kära läsare, stoltserade med svengelska gjorde vi redan då jag var så liten att jag precis fått ett språk att behärska.

Hur ofta har vi sagt att ”det var bättre förr”? Och vad menar vi med uttrycket? Var det bättre eller upplevde vi det bara enklare? Vi satt och avnjöt en underbart god bit baconkryddad torskrygg med den där goda såsen som min väninna har hemligt recept på! Sist vi fick den såsen hällde hon en halv flaska ”Gula änkan” i den, men denna gången serverade hon änkan i glasen istället. Men hon mindes att jag klagade förra gången vi fick den go’a såsen. Jag hade gärna sett att potatisen serverades pressad inte hel! Så den där såsen sögs upp på ett naturligt sätt och man slapp sitta och försöka skrapa upp den med en gles gaffel. Lyckligtvis var potatisen av den där mjöliga sorten den gången, men den fick ändå har hjälp med mosningen, lite så där försynt pickande på tallriken medan konversationen fortskred. Men nu hade hon pressat potäterna! Smarrigt! Nu lär det dröja till vi får sådana läckerheter. Sista änkeflaskan slut.
Under måltiden kom vi till att tala om hur vi åkte till utlandet och smugglade varor förr i tiden.
Minns att jag som bara liten unge fick följa med till Helsingör för att föräldrarna skulle få ta in fem kilo margarin mer för att jag var med, den där lilla osnutna ungen! Inte drog jag i mig fem kilo margarin själv? Men det var viktigt att man hade rätt antal människor med då man blev visiterad i tullen. Allt för små ungar fick man inte ta in något på så man var inte attraktiv förrän man uppnått viss ålder, hur mycket minns jag inte. Men under tiden man hade sådana laster att man smugglade cigaretter, här var det bara vuxna som man kunde ta in en ranson på. Så då var barnen inget ressällskap man letade efter. Och varje gång man klarade sig igenom tullfiltret med lite för mycket varor, var den stående kommentaren: vi kunde ju tagit lite till!!

Samtalet flöt på under den goda middagen och vi konstaterade att smuggling alltid varit något nödvändigt ont.
Vi brukade följa med till Tyskland med bussbolag från Helsingör. Endagsresor. Det var innan Sverige kom med i EU. Men Danmark var med i unionen. Därför var tullvisitationer närmast obefintliga mellan Tyskland och Danmark. Någon gång dök det upp en glad tullare då vi anlänt Rödby, han stack in huvudet på bussen för att höra vilken nationalitet bussresenärerna var? Svenskar, vrålade man unisont i bussen, varmed han viftade förbi oss. De visste att vi hade en mycket tuffare kontroll att vänta då vi kom till Sverige. Men då vi klev av i Helsingör var det många som traskade bort till stationen och förvaringsboxarna där de låste in sina varor. Sedan blev det resor gånger flera för att ta hem varorna i tillåtna doser. Även om biljetterna kostade så blev varorna betydligt billigare än om vi köpt dem i Sverige.
De första åren vi var ägare till en video, köptes videobanden i Tyskland då de va rycket billigare där!
Men tyvärr blir även annat tråkigt smugglat över våra gränser, och har blivit, i många år. Numera räknas förmodligen sprit, vin och cigaretter till förnödenheter. De ses inte på med samma allvar som när man börjar tala knark.
Men jag brukar ibland skämta om att jag, jag Inga-Lill, är storsmugglarens dotter! Varför nu denna titel? Jo, det var något av de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Lönefredag. Far hade avlöning varannan fredag. Ofta avslutades fredagen med att far och/eller mor for till Helsingör för den vanliga provianteringen av smör, socker och Bali Shag till fars pipa. Det köptes en del köttvaror också minns jag, fläskkött kassler och bacon bl.a. Väl tillbaka på båten ville far ha sin elefantöl och den lilla snapsen som på den tiden var billig på båtarna. Denna kväll blev det flera öl och förmodligen flera snapsar också. När båten la till i Helsingborg dröjde far på båten, hade troligen hittat någon att diskutera livets vedermödor med. Mor och far följdes inte hack i häl då de oftast hade lite ”övervikt” av en del varor i bådas kassar. Och, resonerade de, åker en fast behöver ju inte den andre stå bredvid och sucka och därmed bli avslöjad som att också ha övervikt.
Så de spatserade av var för sig, snyggt och väl tränat genom åren. Inte vända sig om för att spana in den andre! Utan styvnackat bara traska på. Fråga den helsingborgare från den tiden om detta inte var väl inarbetat beteende!
Hände väl någon gång att de inte överenskommit vem av dem som skulle ta ”ungen” med. Den unge som för tillfället var med för margarinets skull. Gud nåde den unge av oss som inte visste att man hade ”bara” en mor eller far med på resan. Inte båda! Nej, nej! Man hade finslipats så att man inte tittade bort på mor heller om det var far man var med. Mest lönsamt var om man hade en far, för han blev alltid lite spendersam då han fått sin elefantöl. En peng och bort till kiosken som var full-laddad med choklad och annat godis, nu var den helgen räddad.
Men denna kväll jag tänker berätta om var ingen unge med, bara mor och far. Och som sagt, far dröjde. Mor spatserade bort till busshållplatsen då hon kommit iland. Inte förrän nu började hon vända sig om och titta efter far. Men han syntes inte till och i detsamma kom bussen in på hållplatsen. Mor hoppade på, angelägen om att komma hem och in i värmen och en god kopp kaffe. Far fick ta en senare buss.
Då hon kom hem sattes kaffevattnet på spisen medan hon packade upp och stuvade in varorna hon köpt. Sen blev det kvällsfika runt köksbordet. Tiden gick och nästa busstider passerades och far dök inte upp. Hans kaffe kallnade i kannan. Lite härsket lät mor meddela att han var nog inte så kaffetörstig i alla fall, då hon sett att han varit fram i serveringen flera gånger på båten.
Långt om länge dök far upp. Hörde honom frustande trava tre våningar upp. Med tungt lass av de specerier som blivit hans uppgift den resan. Det var väl ingen buss inkommen nu!? Hur hade han kommit hem?? Mor ryckte kassen av honom med någon syrlig kommentar om att skulle det festas på det viset och sedan åkas taxi hem, då försvann all ev. förtjänst med att åka och handla i Danmark. Jodå, han hade tagit någon öl för mycket och sedan då han inte hittade mor vid busshållplatsen, där bussen redan gått, beslutat sig för en droskbil hem. Det var ingen unge utan en droskbil som fick känna av spendersamme Jönsson den dagen.
När mor packat upp sockret och frukt-konservburkarna ur fars kasse, stirrade hon ner i kassen och frågade: vad har du köpt? -Far hade ingen aning om vad hon pratade om. Sluddrande svarade han något ohörbart. Men nere i kassen låg ett tio-tal små plastpåsar storlek som en tändsticksask. Och i dem fanns ett vitt potatismjöl-liknande pulver. Inte så mycket i varje påse men något gram.
Hur? Var? När? Våra spekulationer blev dem att far fått dem snyggt förpassade ner i hans kass då han passerade tullen. Någon som åkt på tullarnas närgångna undersökning har låtit påsarna glida ner i fars kasse. Så min far har smugglat narkotika! Och det skäms jag för än idag. Tror inte far minns så mycket av händelsen, för dagen efter var verkligen dagen efter.

Skrivarvånda. Vet ni vet det är? Jo när det kliar i fingrarna att få skriva och kan inte komma på något att skriva om! Man får lite försynta påpekanden av vänner och bekanta att, nu var det längesedan du skrev. Jaha, vad vill ni jag ska skriva om då, frågar jag? Fick ett förslag från bror min att jag skulle berätta när Stig cyklade ner för Furutorpsbacken i full karriär på sin trehjuling. Jamen, protesterade jag. Jag var inte ens född då, så jag är väl inte den rätta att berätta?? Är jag det? Är jag kanske den sista här i världen som kan relatera händelsen utifrån den hörsägen jag fått mig till del? Ja, hör ni. Det är kanske så att man sitter inne med en berättelse som ingen annan vet något om?
Så därför får denna sida bli lite om storebror Stig. Brorsan med det kastanjebruna håret och de bruna ögonen, de där som kunde glittra så när han blev glad, men också kunde bli så oerhört sorgsna när det blev tråkigheter. Han som fanns som tröst när ingen brydde sig om att jag kände mig orättvist behandlad, han som köpte en fin uppblåsbar badboll till min födelsedag av sin först surt förvärvade avlöning då han sommarjobbade en sommar. Kr.1.75:- stod det skrivet med kulspetspenna i ena sidan på bollen, siffror som aldrig gick att tvätta bort. Så jag visste att den kostat honom drygt en halv dagslön.
Nu till historien om cykelfärden. Min faster var på väg hem från ”stan” efter arbetets slut den dagen. Furutorpsbacken kan man inte cykla uppför så det var bara för henne att snällt stiga av och leda cykeln uppför. På den tiden, på vänstertrafikens tid, steg man av och ledde cykeln bekvämt skyddad från trafiken. Man gick på trottoarkanten, med cykeln mellan sig och biltrafiken. Nu var det visserligen inte som idag ett evigt svischande av bilar, utan det kom en då och en annan några minuter senare. Men medan faster knegade på uppför backen kom det något annat svischande nerför backen! Min då fyra-åriga bror Stig! På en trehjuling! Med benen rakt ut i vädret, njutande av fartens tjusning….. Så här långt kan jag återge historien. Sen följer bara spekulationer….vad gjorde han så långt hemifrån? Var han möjligen med mor på visit hos mormor som bodde strax ovanför denna livsfarliga backe? Hade mor lämnat honom på gården hos mormor i tron att han skulle leka snällt inom gårdens gränser? Det gjorde han i alla fall inte.
En annan spekulation är – hur slutade denna vådliga färd? Har jag heller aldrig hört, inte heller tänkt på att fråga medan det var människor kvar i livet som visste svaren.
Men jag vet att hans stora ärrbildningar som han hade över bröstet och hela ena låret kom från en annan vådlig händelse. Detta var ingenting som Stig själv mindes, så det var mor som berättade. Hur Stig hade börjat krypa, denna den första i barnaskaran började förflytta sig för egen maskin. Han låg inte längre kvar där man lagt honom! Plötsligt en dag då mor kokt vatten på spisen och skulle brygga en god kopp kaffe. Hon skulle bara flytta sig det där lilla steget bort till kaffekannan med kastrullen, då hon stod på näsan över den krypande småttingen som i detta nu fick hela kastrullens innehåll över sig! Så fruktansvärt, vilken känsla! Vad hände? Ambulans? Hur göra? Året var alltså 1939, och Stig blev inlagd på det fina gamla barnsjukhuset som ligger bredvid Slottvångsskolan.
Med de enormt stora brännskador som det blev var de tvungna att söva ner den lille pågen, det var nog det mest barmhärtiga för att smärtstillande honom. Men läget var kritiskt och jag vet att mor och far fick hjälp med avbyte av en annan faster till mig, då de vakade över honom i flera veckor. Men han kom på benen igen och kunde cykla nerför Furutorpsbacken!

Satt och fikade i köket en dag i somras hos svågern i Rönäs. Idag var det extra intressant utsikt genom ”västrefönstret”, då det grävdes för ny vattenledning rakt utanför fönstret. Svägerskan och jag tittade på arbetet, följde varje rörelse som gjordes, kommenterade vad de missade och vad de inte gjorde. Som vanligt var ju de som inte var delaktiga i arbetet de som var de mest avancerade och hade de klokaste inpassen. Vad vi speciellt sade var: Att om de där jobbarna skulle be om nya arbetskläder från sin arbetsgivare, skulle den ene av dem endast behöva få nya byxfickor isydda i de gamla kläderna. Detta såg vi tydligt, den sneda arbetsfördelningen, hur den ene i paret endast slet insidan av byxfickorna. Arbetet utfördes av en annan av mina svågrar och hans son. Sonen har tydligen inte förstått det gamla ordspråket att man bör slita ut en generation i taget! Det var han som utförde arbetet! Eller har hans far lyckats fostra och lura honom så totalt?

Kom att tänka på episoden då vi stod och väntade på vår tur i ur-affären igår. När man står så rakt upp och ner i en affär stoppar man gärna händerna i fickorna, vilken jag gjorde, i jeansfickorna. Kände hur tyget i mina älskade slitna jeans gav efter och en reva uppstod. Kommer att tänka på svågerns arbetskläder och viskade till maken: om han lovade att inte berätta för sin bror skulle jag berätta för honom vad som hände precis då. Jodå, han lovade att inte berätta… och jag beskrev vad som hänt med mina favoritjeans. Maken kunde väl besvära sig att se LITE förvånad ut, men nej då. Bara ett: jaha, då får du väl köpa ett par nya! Fattar han ingenting? Den affär som har ett par favoritjeans finns inte!! Tar lång tid innan man har accepterat ett par nya jeans såpass att de räknas som accepterade, hur långt är det inte då till de blir favoriter?

Senare samma dag satt vi och intog vår söndagsmiddag på en av stadens hamburgerrestauranger. Satt och sneglade på hur folk kom in, alla ålderskategorier representerade, nästan. Allt från dem som varit på matinéföreställningarna på barnfilmerna till de som varit på pensionärsträffar runt om i staden. Men mycket ungdomar. Vad jag lade märke till var alla dessa ungdomar med nya fina jeans, fabriksblekta och fabriksslitna! Men hallå, här satt jag med mina mjuka go’a som följer min kropp perfekt. Och slitaget var inget färdigköpt dyrköpt slit. Nej det har genom åren skapats av mig. Viskade till maken om denna upptäckt i hopp om att få lite sympatier för mina snart avlagda jeans, men fortfarande samma oförstående blick! Jag får fundera en gång till om man kan reparera fickorna, sy dit nya. Det vore väl synd på ett par så bra byxor att förpassa dem till soporna. De har inga synliga hål. Bara ett lite naggat utseende längs kanten nertill. Ja, jag får ta mig en funderare……….