Just passerat ytterligare ett vägarbete. Jag tror hela Sverige snart är digitaliserat. Det grävs ner kablar i dikena så nu har snart fåglarna inte en enda telefontråd att sitta på längre.
Har övernattat vid Rätansjön, en naturcamping som ligger ca tio mil söder om Östersund, längs E45:an. Naturcamping innebär att det inte finns några andra faciliteter än myggor, ett utedass, en soptunna och en brevlåda att lägga pengarna för övernattningen i. Men våra behov är inte högre och vi har sovit jättegott. Vi har kommit upp till LJUSET, det innebär att man får uppsöka en garderob att gå in i för att få se mörker de närmsta sex veckorna.
Gårdagen bjöd på ett lagom bilväder. Upp till smålandsgränsen sa det bara schwish.. Ibland kör han så man tror han stulit bilen, gubben min. När vi kommer in i Smålands mörka granskogar drabbas jag ofta av en dyster känsla. Det är den bit av resan som i mina ögon är den allra tråkigaste, mörk och låååång. Plus att ett sug efter en kopp kaffe blir påtaglig i Ljungby-trakten.
Ok, Laga-rasten blir perfekt för den första pausen. Brygger en god kopp kaffe och ostfrallor som vi köpte på ICA i Helsingborg. Fikar och njuter. Kan efter fikat konstatera, det är lättare att vara analytisk när man fått en god kopp Java. Frågar gubben om han noterar granarnas utseende, höga kraftiga och med grenarna om sträcker sig uppåt? De konkurrerar med varandra om att få solljus på sina barr. Att de har grenarna uppåt gör inte så mycket, i södra Sverige har vi inga snötyngder som knäcker dem.
Nu är det min tur att köra. Blir ju lite mer sansat. Ni vet, en kvinna bakom ratten…… Har fått Jönköping på min lott igen. Lustigt! Vi kör tydligen samma sträckor varje resa och gör förarbytena på ungefär samma ställen! Vid Brahehus-ruinen byter vi förare igen. Återigen kan jag slappa och kolla vad vi ser längs vägen. Jag skickar ett SMS till väninnan då vi precis vikit av från E4:an upp mot ”Bergslags-diagonalen”. I år är inte linfälten runt Mjölby så vackert himmelsblå som de var föregående sommar då vi passerade. Kanske dels beroende på att de var senare med all växtlighet i år. Dels var vädret inte soligt då vi for förbi. Det är lustigt med linblommorna, de blommar bara då solen lyser! Man kan passera ett djupt azurblått fält i solskenet för att om en timme komma samma väg och det är inte en antydan till blått, bara den där grå-gröna matta färgen, nästan lite silvrig. Meddelade i SMS:et att hon fick kolla fjol-årets bilder från linfälten, i dag var de bara ”tradiga”.
Planerade att tanka bilen vid Brändåsen, två mil före Örebro. Hamnade i en bilkö strax innan p.g.a. ett fordonshaveri, allt enligt de uppgifter vi kunde slå upp på trafikverkets informationssida. Här satt vi! Med rejäla viltstängsel på sidorna var vi fångade som i en fälla. Tiden gick. Det kom bilar i södergående körfältet, dock lite sporadiskt. Tydde på att även det körfältet hade besvärligheter. Och i vår fil vände personbilar och körde tillbaka. Det gick att vända med personbil, men vi med lite längre ”vehicle” fick snällt vänta. Ganska snart efter stoppet hade vi stängt av motorn. Vi hade inte så mycket kvar i tanken att vi kunde stå på tomgång. Tankarna snurrade: hur länge?…..var vi nödställda?….det enda som var lite oroligt var: räckte bensinen? Vi fick starta och flytta oss lite framåt med jämna mellanrum då det blivit luckor efter personbilar som vänt. Då vi stått en halvtimme såg vi en bildörr öppnas framför oss i kön, ca femtio meter före! Hurra det hände något! Våra blickar naglade sig fast vid kvinnan som steg ur bilen. Hon tog resolut tre-fyra steg ner från asfaltkanten tittade varken norrut eller söderut. Drog ner byxorna och hukade ihop för att lätta på trycket i blåsan!! Vad göra annat? Generat låtsades vi allihop i bilkön att vi hade INGEN ANING om vad kvinnan gjorde där på vägkanten. Men en sak visste vi allihop, hon kunde inte hoppa över viltstängslet, men hon var torr i byxan.
Bilradion lät meddela att snart var det framkomligt igen längs vägen. Så en timme försenade återupptog vi vår resa. Efter tankning av bilen och en god lunch på rastplatsen Sickelsta, strax före Örebro reste vi vidare norrut. Nu var det slut på de mörka granskogarna. Det syntes att även här i Svealand var sommaren sen. Skogen hade fortfarande den ljust gröna färg som den har de första veckorna efter att den slagit ut. De veckor då den inte ännu hunnit bilda det tunna vaxskikt på löven som skyddar den mot angrepp av allehanda ohyra. Såhär veckan efter midsommar ser man även granskogen lite ljusare grön då årsskotten syns som ett pastellfärgat överdrag längst ut på grenarna. Kan inte hjälpa tankarna som snurrar runt i huv’et på mej. Sitter och liknar naturen vid en nydekorerad kyrka inför ett pingstbröllop, skir ljus grönska. Tjärblomster lyser i ett dike och hundkäxen berättar att sommarlovet har börjat.
Då vi passerat Dalälven anses det att vi är i Norrland. Fast jag ser nog en del saker som hör ”sörlandet” till även efter den gränsen. En kraftig ek på vägkanten trotsar gränsdragningen? Annars växer inte eken norr om Dalälven. Men denna gör!
Vi har valt att ta vägen över inlandet denna gång. Så resan fortsätter upp igenom sjuhäradsbygden med reklam för dalahäst-tillverkning. Mina ögon njuter av de många välbevarade timmerkåkarna längs Siljan. Här har man förstått att turismnäringen är ett levebröd som inte man kan flytta till lågprisländer så man exponerar vad man har. Hör för mitt inre öra om ”flickorna som kom nerför ängarna” då vi passerar Sjugarebyn. Och de vackra majstängerna, fallossymbolerna som fortfarande är som nyklädda vecka 26.
Dagen lider mot kväll och efter att ha tankat i Mora inriktar vi våra sista timmar på att ta oss till den mysiga plats som vi nyttjat tidigare år. Kvällsresan går genom de djupa finnskogarna. Och om man nu tar en närmre studie av granarna ser man tydligt att deras grenar inte är lika långa ej heller lika uppåtsträvande som i södra delarna av landet. Omedvetet börjar jag nynna på Dan Anderssons visor från kolmilornas landskap, de lite sorgliga längtande visorna.
Nu i skrivande stund en bit in på dag två av resan, vi har just kört förbi skylten som säger att vi är i Lappland, ser jag granarna har mycket korta grenar och de drar den mot stammen som för att skydda sig mot snötyngden. Det får bli mer värme och sol innan de börjar sträcka sig mot solljuset. Nu sitter gubben och hånar mig för mitt naturintresse! Vojne vojne, säger han, så korta grenar granarna har! Och så hängande! Vad gör dom här människorna när de ska ha julgranar? Dom har ju inget att hänga glittret i! Dom får väl importera från oss i Sydsverige! Fast just nu kommenterade han att det var långa skägglavar i granarna, ett bevis på att här inte är så mycket föroreningar i luften.
Visst är Sverige fantastiskt!!
Nu är du sådär tyst igen, hör jag någon säga till mig. Vadå tyst? Ni skulle bara frågat maken! Han håller inte med! Visserligen surrar jag hela tiden. Om allt och inget. Sen kan jag för all del tiga i timmar. Vad det gäller talandet. Men då är jag förmodligen sysselsatt med något skrivande. Till någon, om någon eller såhär om något.
Men att berätta saker som händer eller har hänt kanske jag för tillfället är lite sämre på. Inte för att det inte händer något, kanske mer för att det som händer är så trivialt att jag misstänker ingen upplever det som intressant.
Just för tillfället är vi inne i en period av planering av det sista inför sommarvistelsen i stugan. Ni vet det där med ”livet på landet”. Ska vi ta med hela flaskan mushroom-soya eller ska vi slå över på en mindre? Har vi dukar så det räcker inför sommarens grillaftnar? Nu har vi i alla fall sett till att vi har tillräckligt med bestick. Förra sommaren förlorade vi vissa delar av vårt vardagsmatsilver….
Hur det gick till? Jo, inte för att situationen går att återskapa men, då maken en dag höll på att tömma diskstället på den torra disken och ställa in i skåp och lådor, frågade han plötsligt – var har du gjort av knivar och gafflar? Det är inte så många rena i lådan att det räcker till en dukning om det kommer fyra gäster!
En lätt ryckning på axlarna från mig, sade att: jag vet inte! Vilket i princip är det samma som; jag lyssnar inte på vad du säger! Jag satt djupt försjunken i ett korsord, så det tog en stund innan hans fråga trängde in i mitt medvetande, och som vanligt hade jag slängt ur mig standardfrasen; vet inte! Efter en stund vaknade jag till, reagerade för hans fråga. Besticken? Jodå, jag kunde för min inre syn tydligt påminna mig då vi efter en underbart god måltid, med god mat och gott dricka, skulle rymma av bordet för att göra plats för kaffet efter maten. Hur vi tog de där fina fyrkantiga engångs-plasttallrikarna, vek dem och stoppade dem i soppåsen. De var som gjorda för att göra som vi gjorde, vikas diagonalt över, med servetter och skräp instoppade mellan. Skönt, så var den disken avklarad! Inte en massa bråte som belamrade diskbänken nästa morgon. Jag var i många år en stor motståndare till engångsmaterial vid middagsbordet. Men känner att jag är snart den enda svensk med sådana värderingar, att spara på våra resurser, att jag gett efter helt och hållet (nästan). Men då efteråt, flera dagar efter, insåg jag att våra bestick hade även de blivit snyggt invikta i tallrikarna, och förpassade till sophinken! Jaha, så då blev den festen dyrare.
Nya bestick är inköpta, folket runtomkring vidtalade. Så nu kommer vi att bli lite mer rädda om vårt bohag i sommar, ingen soppåse till sopstationen förrän besticken är kollade!
Maken slog sig ner en stund här bredvid för en stund sen, kikade på vad jag skrev. Suckande sa han: en liten sketen gaffel, och du håller fortfarande på att göra en historia av den ett helt år efter! Nu var det ju inte EN gaffel, det var både knivar och gafflar för flera kuvert!
Gårdagen var vi på prins- och prinsess-bröllop hela dagen. Slötittade på TV, blippade lite framåt kvällen, men var tillbaka på bröllopet igen efter en stund. Jisses så trevliga uppläggningar av maten, vilka tårt-presentationer. Inte utan att man fick idéer. Jag hade svårt att avsluta och krypa till sängs trots att klockan var över midnatt.
Nu ska jag plocka fram tidigare listor om vad vi behöver ha med till stugan. Så eventuella inköp inte måste göras allra sista dagarna. Får nog packa med lite bridge-litteratur så jag kan planera några träffar för mina elever som absolut vill ha vidare guidning i bridge-konsten i september.
Kom hem från stugan idag för en vecka sedan. Har på den veckan hunnit en massa saker… Spelat bridge, två turneringar, klippt håret och blivit till-ansade. Firat en femtio-åring, det blev två dagars jobb. En dag fira och en dag efteråt….. Sen har maken varit så idog i trädgården med gräsklippning och mossrivning. All tvätt är fixad.
Klev upp i morse, nyvaken förvirrad oklara ögon. Laddade kaffebryggaren, sträckte mig efter mina mediciner och intog dem. Drar av ett blad i almanackan, ett litet kom-i-håg att pillerna är tagna. Fortsätter ut efter tidningen rostar brödet och skänker i kaffet. Slår mig ned med en svepande koll över köket…. Har jag allt med till bords? Morgonens heliga stund…. Vill ha allt inom räckhåll.
Plötsligt stelnar min blick till! Va?? Den 22:e?? Men jag skrev ju den 21:e då jag förberedde dagens bridge igårkväll! Har vi tappat tideräkningen då vi varit på rymmen upp till Norrland? Checkar av tidningens datum, nähä, där står den 21:e!
Ner i sophinken, gräver fram det till en bitsockerbits storlek hopskrynklade almanacksbladet. Vecklar upp det och, jominnsann. Där var det! En hel dag hopskrynklad och kastad som en annan sopa! Får inte hända. Slätade ut lappen och ställde den lite lätt lutande mot kaklet strax undér almanackan.
Då maken kom in i köket strax efter gav jag honom en snabb information om vad som hänt. Allvarligt beskådade han den illa skrynklade lappen och sa: sådär slarvigt fick man inte fara fram med tiden. Ansåg att vi skulle ta fram strykbrädet och snygga till lappen. Fnysningen han fick till svar var nog tillräcklig. Men…. Nu sitter lappen snyggt upptejpad, dock ej strykjärnet-struken på almanackan igen. Han anser att vi inte
får slarva bort en dag sådär lättvindigt.
Vi har verkligen fått en aning om vad uttrycket att vara insnöad innebär. Idag, fredag, hade vi bestämt att ta ut mattorna och dammsuga huset. Det blir så friskt när man rister runt trasmattorna då det är snöigt ute. Jag låter dem gärna nudda marken lite då jag rister dem, men maken vill hålla dem högt så de inte blir blöta. Så jag anser att mina mattor blir ”friskare” än hans…. Det har blåst, ömsom snöat ömsom ösregnat sedan i tisdags. Inatt hade visserligen stormen bedarrat så att den nysnö som kom inatt låg kvar där den fallit. Men sedan tidigt i förmiddags tog blåsandet vid igen. De enda utomhusaktiviteter som blivit av idag är, de livsnödvändiga dassbesöken. Flyttar fredags-städningen till morgondagen.
Larmrapporter från radio och TV har berättat om folk som varit försvunna här i fjällen runt om oss. Inget konstigt att de blir nödställda. Då det i vissa snöbyar är helt omöjligt att se längre än 5-6 meter har man inte ute i fjällen att göra. Men dessa människor har bara dessa dagar ledigt från jobb och skolor så de tycker de vill vara ute så mycket som möjligt. Tycker de inte längre!
Maken har utmärkt min väg till dasset med riskvistar så jag inte ska trampa bredvid den väl tilltrampade stig. Om man trampar bredvid kan man gå ner sig i snön så att man sitter ned till grenen med ena benet. I stormen är det blött kallt och olustigt att hamna sådär.
Har onekligen varit lite snopet med en påskresa som slutar så här. Men det är så förhållandena är häruppe.
Maken bestämde sig för en stund sedan att det hade bedarrat lite så han skulle klä sig och ta sig till brodern i stugan bredvid för att låna en morot till dagens matlagning. På med alla kläder mössa, handskar, binda mössbanden under hakan, på med solglasögonen. Man är så lätt snöblind så man ser inte konturerna i snön utan solbrillor. Hopp i storstövlarna och ut genom dörren! Han hann aldrig stänga riktigt förrän han kom in igen. Vi skiter i moroten! Gick inte att försöka ta sig genom stormen, inte för en morots skull!
Men vi har en tapper liten skara fåglar utanför fönstret, en grupp snösparvar. De har kommit ner från fjället i ovädret. De är punktliga och dyker upp varje år cirka en vecka in i april. Men de kommer oftast i samband med något blåsväder. De är så trevliga att följa för de tycks inte vara ett dugg besvärade av ovädret! De är runt stugan hela tiden, ja ja – maken har strött ut fröer till dem, vi gillar ha dem runt oss. Och snön är så djup att de går runt på snön i fönsterhöjd, man får nästan uppfattningen att de kikar in i stugan till oss.
En av grannarna till oss var gift med en kvinna som då hon bodde här i byn sa: det enda de pratar om är – fuglar och vejret, fuglar och vejret……. Hon var norska så det lät så på hennes sätt att uttrycka det! Men jag känner att sådana här dagar då vi blivit insnöade, då är det enda vi pratar är just det, våra fåglar och vädret!
Maken läser böcker i mobilen, jag läser böcker i mobilen. Skriver lite, har fått en ny vän i Amerika som jag skrivit några brev till, spelar lite bridge på nätet. Det enda som hörs är klockans tickande. Radion kan vi klara oss utan med all den skrälliga musik (enligt våra pensionärsöron). TV sorteras också ganska hårt, vi är grättna vad det gäller TV-program. Men vi är helt överens att vi troligen är världsmästare på att ha tråkigt utan att lida av det.
Nu ska vi ta och laga till den där köttröran som idag blev utan morot. Sen får vi se om det blir lite bättre väder imorgon. Fyra dagar räcker, kunde vara kul med en liten skotertur med fika uppe på fjället i helgen. Innan vi stallar in skotern för i år.
Ko ko ko ko ko ko ko, låter det upp i backen bakom Håkans stuga.. Det är midnatt och jag gör sista rundan till lilla nödvändighetsinrättningen. Tid att törna in, sussa kudden. Stannar ändå fascinerad, glad att få uppleva denna natur, och frågar maken om han hör det förunderliga ljudet. Vi brukar sällskapa varandra för sista toabesöket även om det vintertid inte är lika farofyllt som det är sommartid. Björnen har inte gått ur idét ännu så det enda större djur vi har runt oss vid denna tid är järven lon och vargen. Och vad jag vet är de tre arterna räddare för mig än jag är för dem. Men sommartid erkännes kan det vara med en viss försiktighet jag går ut nattetid. Även om det är fullt dagsljus så är ändå det vid den tiden björnen är aktiv. Har sett lämningar runt stugan som bevis på att vi har större djur än vi på tomten ibland.
Men nu stod jag och lyssnade på det lite kuttrande ljudet i skogen. Hur kan jag förklara för maken hur det låter? Jag är ju ingen härmfågel. Men van att bli ifrågasatt lite då och då. Jag sörlänningen, asfaltungen är aldrig säker på ljud och upplevelser. Vill gärna ha dem bekräftade. När nu makens hörsel sviktar får jag inte den hjälpen längre. Han stannar då jag ber, lyssnar, men lätt besviket konstaterar han att han inte hör. Det är inte enbart syrsorna han går miste om nuförtiden. Jag drar benen efter mig men går inomhus snart ändå. Det är nästan 20 grader kallt. Fullmåne. Man behöver ingen lampa i denna vår-vinternatt.
Kryper till kojs och slår på boken i mobilen jag håller på att lyssna på, ytterligare en deckare. Undrar om jag läst tusen deckare vid det här laget. Har en sleep-funktion så jag kan beställa en kvart eller en halvtimme uppläst sen stänger boken av, ifall jag hunnit somna. Hade läst cirka halvtimmen då jag plötsligt kom på! Jag har ju möjlighet att söka ljudet i mobilen! Har en App med fåglar, både bilder på dem och data runt varje art. Även hur de låter! Börjar stöka omkring i sängen, maken visar att han inte somnat riktigt då han förvånat undrar vad som händer? Jag måste ju ha mina glasögon för att kunna se mobilen. Fram med dem, på med dem och plocka fram appen. Folket från trakten har mumlat pärluggla då jag förklarat ljudet som jag hört så många kvällar. Pärlugglesidan fram! Och jominnsann, där kom det där kuttrande mysiga kluckande ljudet! Som om hon räknar, samma antal varje gång….
Nöjd med mig själv, har lagt en art till i min minneshörna för konstaterade djur och natur-upplevelser. Man blir aldrig för gammal…..