Jönssonminnen.se

Nu är du sådär tyst igen, hör jag någon säga till mig. Vadå tyst? Ni skulle bara frågat maken! Han håller inte med! Visserligen surrar jag hela tiden. Om allt och inget. Sen kan jag för all del tiga i timmar. Vad det gäller talandet. Men då är jag förmodligen sysselsatt med något skrivande. Till någon, om någon eller såhär om något.
Men att berätta saker som händer eller har hänt kanske jag för tillfället är lite sämre på. Inte för att det inte händer något, kanske mer för att det som händer är så trivialt att jag misstänker ingen upplever det som intressant.
Just för tillfället är vi inne i en period av planering av det sista inför sommarvistelsen i stugan. Ni vet det där med ”livet på landet”. Ska vi ta med hela flaskan mushroom-soya eller ska vi slå över på en mindre? Har vi dukar så det räcker inför sommarens grillaftnar? Nu har vi i alla fall sett till att vi har tillräckligt med bestick. Förra sommaren förlorade vi vissa delar av vårt vardagsmatsilver….
Hur det gick till? Jo, inte för att situationen går att återskapa men, då maken en dag höll på att tömma diskstället på den torra disken och ställa in i skåp och lådor, frågade han plötsligt – var har du gjort av knivar och gafflar? Det är inte så många rena i lådan att det räcker till en dukning om det kommer fyra gäster!
En lätt ryckning på axlarna från mig, sade att: jag vet inte! Vilket i princip är det samma som; jag lyssnar inte på vad du säger! Jag satt djupt försjunken i ett korsord, så det tog en stund innan hans fråga trängde in i mitt medvetande, och som vanligt hade jag slängt ur mig standardfrasen; vet inte! Efter en stund vaknade jag till, reagerade för hans fråga. Besticken? Jodå, jag kunde för min inre syn tydligt påminna mig då vi efter en underbart god måltid, med god mat och gott dricka, skulle rymma av bordet för att göra plats för kaffet efter maten. Hur vi tog de där fina fyrkantiga engångs-plasttallrikarna, vek dem och stoppade dem i soppåsen. De var som gjorda för att göra som vi gjorde, vikas diagonalt över, med servetter och skräp instoppade mellan. Skönt, så var den disken avklarad! Inte en massa bråte som belamrade diskbänken nästa morgon. Jag var i många år en stor motståndare till engångsmaterial vid middagsbordet. Men känner att jag är snart den enda svensk med sådana värderingar, att spara på våra resurser, att jag gett efter helt och hållet (nästan). Men då efteråt, flera dagar efter, insåg jag att våra bestick hade även de blivit snyggt invikta i tallrikarna, och förpassade till sophinken! Jaha, så då blev den festen dyrare.
Nya bestick är inköpta, folket runtomkring vidtalade. Så nu kommer vi att bli lite mer rädda om vårt bohag i sommar, ingen soppåse till sopstationen förrän besticken är kollade!
Maken slog sig ner en stund här bredvid för en stund sen, kikade på vad jag skrev. Suckande sa han: en liten sketen gaffel, och du håller fortfarande på att göra en historia av den ett helt år efter! Nu var det ju inte EN gaffel, det var både knivar och gafflar för flera kuvert!

Gårdagen var vi på prins- och prinsess-bröllop hela dagen. Slötittade på TV, blippade lite framåt kvällen, men var tillbaka på bröllopet igen efter en stund. Jisses så trevliga uppläggningar av maten, vilka tårt-presentationer. Inte utan att man fick idéer. Jag hade svårt att avsluta och krypa till sängs trots att klockan var över midnatt.
Nu ska jag plocka fram tidigare listor om vad vi behöver ha med till stugan. Så eventuella inköp inte måste göras allra sista dagarna. Får nog packa med lite bridge-litteratur så jag kan planera några träffar för mina elever som absolut vill ha vidare guidning i bridge-konsten i september.

Kom hem från stugan idag för en vecka sedan. Har på den veckan hunnit en massa saker… Spelat bridge, två turneringar, klippt håret och blivit till-ansade. Firat en femtio-åring, det blev två dagars jobb. En dag fira och en dag efteråt….. Sen har maken varit så idog i trädgården med gräsklippning och mossrivning. All tvätt är fixad.
Klev upp i morse, nyvaken förvirrad oklara ögon. Laddade kaffebryggaren, sträckte mig efter mina mediciner och intog dem. Drar av ett blad i almanackan, ett litet kom-i-håg att pillerna är tagna. Fortsätter ut efter tidningen rostar brödet och skänker i kaffet. Slår mig ned med en svepande koll över köket…. Har jag allt med till bords? Morgonens heliga stund…. Vill ha allt inom räckhåll.
Plötsligt stelnar min blick till! Va?? Den 22:e?? Men jag skrev ju den 21:e då jag förberedde dagens bridge igårkväll! Har vi tappat tideräkningen då vi varit på rymmen upp till Norrland? Checkar av tidningens datum, nähä, där står den 21:e!
Ner i sophinken, gräver fram det till en bitsockerbits storlek hopskrynklade almanacksbladet. Vecklar upp det och, jominnsann. Där var det! En hel dag hopskrynklad och kastad som en annan sopa! Får inte hända. Slätade ut lappen och ställde den lite lätt lutande mot kaklet strax undér almanackan.
Då maken kom in i köket strax efter gav jag honom en snabb information om vad som hänt. Allvarligt beskådade han den illa skrynklade lappen och sa: sådär slarvigt fick man inte fara fram med tiden. Ansåg att vi skulle ta fram strykbrädet och snygga till lappen. Fnysningen han fick till svar var nog tillräcklig. Men…. Nu sitter lappen snyggt upptejpad, dock ej strykjärnet-struken på almanackan igen. Han anser att vi inte
får slarva bort en dag sådär lättvindigt.

Vi har verkligen fått en aning om vad uttrycket att vara insnöad innebär. Idag, fredag, hade vi bestämt att ta ut mattorna och dammsuga huset. Det blir så friskt när man rister runt trasmattorna då det är snöigt ute. Jag låter dem gärna nudda marken lite då jag rister dem, men maken vill hålla dem högt så de inte blir blöta. Så jag anser att mina mattor blir ”friskare” än hans…. Det har blåst, ömsom snöat ömsom ösregnat sedan i tisdags. Inatt hade visserligen stormen bedarrat så att den nysnö som kom inatt låg kvar där den fallit. Men sedan tidigt i förmiddags tog blåsandet vid igen. De enda utomhusaktiviteter som blivit av idag är, de livsnödvändiga dassbesöken. Flyttar fredags-städningen till morgondagen.
Larmrapporter från radio och TV har berättat om folk som varit försvunna här i fjällen runt om oss. Inget konstigt att de blir nödställda. Då det i vissa snöbyar är helt omöjligt att se längre än 5-6 meter har man inte ute i fjällen att göra. Men dessa människor har bara dessa dagar ledigt från jobb och skolor så de tycker de vill vara ute så mycket som möjligt. Tycker de inte längre!
Maken har utmärkt min väg till dasset med riskvistar så jag inte ska trampa bredvid den väl tilltrampade stig. Om man trampar bredvid kan man gå ner sig i snön så att man sitter ned till grenen med ena benet. I stormen är det blött kallt och olustigt att hamna sådär.
Har onekligen varit lite snopet med en påskresa som slutar så här. Men det är så förhållandena är häruppe.
Maken bestämde sig för en stund sedan att det hade bedarrat lite så han skulle klä sig och ta sig till brodern i stugan bredvid för att låna en morot till dagens matlagning. På med alla kläder mössa, handskar, binda mössbanden under hakan, på med solglasögonen. Man är så lätt snöblind så man ser inte konturerna i snön utan solbrillor. Hopp i storstövlarna och ut genom dörren! Han hann aldrig stänga riktigt förrän han kom in igen. Vi skiter i moroten! Gick inte att försöka ta sig genom stormen, inte för en morots skull!
Men vi har en tapper liten skara fåglar utanför fönstret, en grupp snösparvar. De har kommit ner från fjället i ovädret. De är punktliga och dyker upp varje år cirka en vecka in i april. Men de kommer oftast i samband med något blåsväder. De är så trevliga att följa för de tycks inte vara ett dugg besvärade av ovädret! De är runt stugan hela tiden, ja ja – maken har strött ut fröer till dem, vi gillar ha dem runt oss. Och snön är så djup att de går runt på snön i fönsterhöjd, man får nästan uppfattningen att de kikar in i stugan till oss.
En av grannarna till oss var gift med en kvinna som då hon bodde här i byn sa: det enda de pratar om är – fuglar och vejret, fuglar och vejret……. Hon var norska så det lät så på hennes sätt att uttrycka det! Men jag känner att sådana här dagar då vi blivit insnöade, då är det enda vi pratar är just det, våra fåglar och vädret!
Maken läser böcker i mobilen, jag läser böcker i mobilen. Skriver lite, har fått en ny vän i Amerika som jag skrivit några brev till, spelar lite bridge på nätet. Det enda som hörs är klockans tickande. Radion kan vi klara oss utan med all den skrälliga musik (enligt våra pensionärsöron). TV sorteras också ganska hårt, vi är grättna vad det gäller TV-program. Men vi är helt överens att vi troligen är världsmästare på att ha tråkigt utan att lida av det.
Nu ska vi ta och laga till den där köttröran som idag blev utan morot. Sen får vi se om det blir lite bättre väder imorgon. Fyra dagar räcker, kunde vara kul med en liten skotertur med fika uppe på fjället i helgen. Innan vi stallar in skotern för i år.

Ko ko ko ko ko ko ko, låter det upp i backen bakom Håkans stuga.. Det är midnatt och jag gör sista rundan till lilla nödvändighetsinrättningen. Tid att törna in, sussa kudden. Stannar ändå fascinerad, glad att få uppleva denna natur, och frågar maken om han hör det förunderliga ljudet. Vi brukar sällskapa varandra för sista toabesöket även om det vintertid inte är lika farofyllt som det är sommartid. Björnen har inte gått ur idét ännu så det enda större djur vi har runt oss vid denna tid är järven lon och vargen. Och vad jag vet är de tre arterna räddare för mig än jag är för dem. Men sommartid erkännes kan det vara med en viss försiktighet jag går ut nattetid. Även om det är fullt dagsljus så är ändå det vid den tiden björnen är aktiv. Har sett lämningar runt stugan som bevis på att vi har större djur än vi på tomten ibland.
Men nu stod jag och lyssnade på det lite kuttrande ljudet i skogen. Hur kan jag förklara för maken hur det låter? Jag är ju ingen härmfågel. Men van att bli ifrågasatt lite då och då. Jag sörlänningen, asfaltungen är aldrig säker på ljud och upplevelser. Vill gärna ha dem bekräftade. När nu makens hörsel sviktar får jag inte den hjälpen längre. Han stannar då jag ber, lyssnar, men lätt besviket konstaterar han att han inte hör. Det är inte enbart syrsorna han går miste om nuförtiden. Jag drar benen efter mig men går inomhus snart ändå. Det är nästan 20 grader kallt. Fullmåne. Man behöver ingen lampa i denna vår-vinternatt.
Kryper till kojs och slår på boken i mobilen jag håller på att lyssna på, ytterligare en deckare. Undrar om jag läst tusen deckare vid det här laget. Har en sleep-funktion så jag kan beställa en kvart eller en halvtimme uppläst sen stänger boken av, ifall jag hunnit somna. Hade läst cirka halvtimmen då jag plötsligt kom på! Jag har ju möjlighet att söka ljudet i mobilen! Har en App med fåglar, både bilder på dem och data runt varje art. Även hur de låter! Börjar stöka omkring i sängen, maken visar att han inte somnat riktigt då han förvånat undrar vad som händer? Jag måste ju ha mina glasögon för att kunna se mobilen. Fram med dem, på med dem och plocka fram appen. Folket från trakten har mumlat pärluggla då jag förklarat ljudet som jag hört så många kvällar. Pärlugglesidan fram! Och jominnsann, där kom det där kuttrande mysiga kluckande ljudet! Som om hon räknar, samma antal varje gång….
Nöjd med mig själv, har lagt en art till i min minneshörna för konstaterade djur och natur-upplevelser. Man blir aldrig för gammal…..

Jag har tidigare skrivit och uttryckt min förvåning över teknikens under. Verkar som jag aldrig slutar fascineras av detta fortskridande. Det är väl inte konstigt, jag som hör till genarationen- ”det var bättre förr!” Kan inte hjälpa att jag än en gång tar upp ämnet. Sitter här i vår lilla fjällstuga, ja jag säger lilla. Man bör inte vara blyg av sig då man lever så här. Här finns inte mycket till ”privathet”.

Då stugan kom i vår ägo för tjugotre år sedan fanns det inte stora möjligheter att kommunicera med yttervärlden mer än via Kungliga Postverket. Våra funderingar på att få en telefon installerad lades på is då vi fick en prisuppgift på tjugotusen kronor. Detta p.g.a. att det inte var ett permanent-boende. Under betänketiden införskaffades istället en mobiltelefon. Jag vill inte kalla oss pionjärer i dalgången med mobiltelefon, det fanns mycket walkie-talkies bland jägarna i trakten men/och även mobiltelefon-systemet började att användas mer och mer. Jag talar alltså om cirka tjugo år tillbaka! Den knastriga osäkra linje man lyckades etablera blev enbart för korta snabba meddelanden, nästan som under kriget! Inget oväsentligt fick sägas. Linjen bröts ofta och otaliga var de gånger man fick återuppringa. Men det fungerade så pass att man kände att man hade möjlig kontakt med omvärlden. Jag lät mynta ett uttryck att – ”om jag hängde i stortånageln ut genom östra fönstret, fick jag hyfsad kontakt med telefonnätet”.
Det blev aldrig någon fast linje installerad utan vi har nöjt oss med mobiltelefon. Men med datorns intåg i vår familj har det blivit ett nytt behov av kommunikation! Man blir aldrig nöjd! Visst måste man googla efter allt och alla samtalsämnen som dyker upp. Visst är det ett måste att kunna kolla dagens tidning direkt på nätet!
Denna påskresa hängde lite i luften ett tag. Vår eminenta vikarie att hålla i tisdagsbridgen hade en resa inbokad samtidigt som vår planerade avresa. Men vi fick låna in tävlingsledaren från onsdagsbridgen. Han fixade så att det blev spelning som vanligt tisdagseftermiddag. Men uträkningen av resultat och utsändningen av dessa överlät han åt mig. Efter tävlingen tog han kontakt per telefon, läste in protokollen. Med den teknik vi har idag fick deltagarna resultaten till sina datorer innan de hunnit hänga av sig ytterkläderna då de kommit hem! Och då var ändå siffrorna häruppe i Lappland och vände! Som engelsmännen brukar säga – amazing!
Satt senare under kvällen och slötittade på TV-programmen. Tisdagkväll, ingen spännande deckare eller något annat som trollband oss. Plötsligt kom vi att tänka på den där deckaren vi började titta på hemma i stan…. Den hade vi glömt! Och missat andra avsnittet på! Kunde vi ta den på webben? Men vad hette den? Jovisst, ”the team”. Hur lätt att minnas ett sånt intetsägande namn! Fram med datorn, fram med mobilen och än en gång. Koppla upp mig mot nätet så som mitt barnbarn har lärt mig! Och tänk! Via denna lilla apparat, mobiltelefonen, via laptopen, tittade vi på ett program som varade en timme. Inga störningar, bara filmen ren som om det var direktsändning! Sågs av henne som brukade hänga i stortånageln ut genom öster-fönstret!
Var är vi om tio år?
Undrar hon som har hela världen att umgås med. Dagligen! Kopplar upp mig och spelar ett parti bridge när som helst under dygnets timmar. Då jag strax innan vår resa upp hit hade drabbats av en förkylning med en riktigt rälig hosta klev jag ibland upp en stund på natten då hostan blev för besvärlig. Smög ut i vardagsrummet så att maken skulle få sova. Kopplade upp mig, spelade några brickor. Finns alltid folk därute att spela med och mot. Stiftar nya kontakter ideligen! Igår var där en svensk Nic_ som bad att få fortsatt bekantskap med mig som bridgepartner. Sergio från Chile som i söndags la till mig i sin lista, fick mig att via nätet läsa lite om hans land. Ja ja, Pinochet och det där….. Fräschar man upp hjärnan eller blir man en sån där nörd?

Idag blir det nog en och annan bricka spelad. Denna ”vårfrudag” då det var minus 31 grader i morse, och har nu vid middagstid bara kommit UPP till minus 15 grader. Det är mysigt med teknik.