Jönssonminnen.se

Jag fick frågan av min väninna häromdagen: vad fyller du dina dagar med Inga-Lill? Vadå fyller? tänkte jag. Men svarade att det var med lite av varje. Maken och jag har som valspråk att vi ska göra minsta möjliga på mesta möjliga tid. Riktigt få töja på uppgifterna så att vi alltid verkar vara upptagna och viktiga. Om vi åker för att inhandla lite mat tar vi den dagen till det. Inte jäkta igenom affären och kanske komma hem med något bortglömt oinköp.
Sedan blev jag beskylld för att vara ute och supa i måndagskväll, var jag inte alls! Missade bara att svara i telefon som låg på laddning och därför inte blev uppmärksammad då det ringde.
Men det där med fylle och fylla tycks förfölja mig. Kan väl erkänna att jag infört bruket av ett gott glas vin till maten häruppe i dalen. Förut var det mest skogsblomman som intogs, men jag har lite svårt att dricka denna sorts alkohol. Anser att det ska vara smakligt, vilket inte skogsblomman är, tycker jag.
Men nu har det mesta runt stugan blivit iordningställt. Husvagnens placering har justerats så att den inte står i vägen då jobbarna kommer och ska gräva för fiberkabeln som de håller på med längs byn. Även ängen har blivit trimmad så man kan både bedriva pilkastning och spela kubb på den. Maken går väl och väntar på att jag ska be att få revansch på det parti som vi spelade midsommarafton hemma hos sonen! Parti nummer två, som skulle vara ett parti revansch redan det! Jag hade haft svärdottern som lagkamrat i parti 1. Fick däng av sondottern och maken, trots att svärdottern slog ner klubbar så det bara lät smash, smash när det var hennes tur. Denne här deltog men mer var det inte….. Sen gjorde vi ett byte med laguppställningen.
Nu mötte vi lag: make – svärdotter, sondottern och jag. Sonen kom in och förbarmade sig över oss och förstärkte vårt lag med sin styrka! Svärdottern började, kastade en pinne och slog ner en kubb. Pinne två, här missar hon kubben med några centimeter. Skönt säger vi och slappnar av lite. Axlarna sjunker någon centimeter. Pinne tre slår ned en kubb, studsar och i farten tar ned en tredje kubb! Nu känner vi att vi ligger risigt till? Undrar vad denna kvinna har för profession? Kan man träna pricksäkerheten som musiker? Det är klart, om hon inte sätter fingrarna rätt på greppbrädet blir det ett fiss istället för ett F, så det är nog så….Men tack och lov, nu hade hon inte fler pinnar, nu var det makens tur att kasta. De två återstående stående kubbarna ser lite ensamma ut där de står, och nu vips står där bara EN kvar! Hjälp! Sista kubben faller och maken har en pinne kvar. Den tar han och tjusigt svingar iväg, välter kungen och spelat är slut!
Och vi som fick förstärkning av vårt lag! Vinnarlaget beklagade sig att ingen hade filmat deras uppvisning, bah…. Som om de inte räckte att de hade ögonvittnen? Visserligen hade vi vridit oss i vånda, blundat men dock bara med ett öga i taget allt eftersom våra kubbar på baslinjen visslade iväg. Stackars dom, att vi inte filmat deras mästaruppvisning. Vem skulle titta på den eventuella filmen? Vi? Nä nä, det behövs inte! Vi minns alltför väl hur det såg ut när de mosade oss!
Våra hakor hänger långt långt ner på bröstet! Vi fick inte ens ta i kastpinnarna, inte en enda gång! Hur räknas detta? Vi kom oss inte för att be om att få göra en liknande serie! Bara att inse. Nu vet vi vem som är världsmästare i kubb. Så nu återstår frågan, ska jag våga utmana maken i kubb? Nu har han inte svärdottern till hjälp.

Idag har jag tagit en promenad och tittat vad jobbarna har för sig, de som gräver och stökar här utanför vår stuga uppe på vägen. Det är andra året de arbetar med att lägga ner elkabeln i marken längs denna dalgång, så de helt kan avsluta de luftburna elleveranser som finns kvar här i byn. Samtidigt läggs en fiberkabel för telekommunikation då de ändå har öppnat gropar. Vintertid har arbetet legat nere av förklarliga skäl. Men nu på sommaren kan de jobba dygnet runt då det aldrig blir mörkt. Ha ha, nu ska de gå på semester! Så i slutet av augusti återkommer de. Dock blir det inte klart i dalen i år heller. Småpratade med dem lite, och de blev nyfikna på hur jag kommit dit och varför? Då de hörde min dialekt frågade killen i grävmaskinen om jag kände Jan-Erik Nilsson i Perstorp. Han har ju samma dialekt som jag har menade han…. Förstår ni att detta är verklig glesbygd? När man tror att alla som talar skånska känner varandra.
Ska slänga ihop en vetedeg, baka några bullar. De vi hittade i frysen efter påskvistelsen häruppe hade en snabb åtgång. Så nu får vi äta skorpor till fikastunderna, gott det också, men det är någon som brer så tjocka lager smör på varje skorpa att det är en alldeles för dyr variant på fikabröd. Jaja, men visst är det mumsigt med extrasaltat smör på skorpor? Eller hur?

Väderrapportena haglar tätt från Sydsverige. Det är olidligt hett därnere. Häruppe i fjällen är det acceptabelt med temperaturer som gör att vi skiftar mellan kort-och långärmat hela tiden. Regnskurar har avlöst varandra så tvättmaskinen, den nya fina har fått vila några dagar. Men idag söndag, vaknade vi med en helt molnfri himmel. Ok, fram med tvättkorgen, ta fram resterande tvätt och prova ett nytt program.
Sen blev det bara varmare och varmare allt eftersom dagen led. Detta får vi ju inte missa. Nu blev det grilltajm! Hade vi något att grilla? Men här fungerar vi som Kajsa Warg, man tager…….. Man kan alltid fixa till något. Skala lite potatis, tärna dem och lägg dem i lite aluminiumfolie på en klick smör. Lite tärnade morötter, en halv rödlök och lite paprika fick sällskapa potatisen. Kryddor med bl.a. lite chiliflakes och ringla över några droppar olivolja. Knyckla ihop och ut till maken som lägger dem över glöderna som han ”manligt” fått till! När de legat där tjugo minuter så lägger vi på de baconlindade wienerkorvarna som vi haft med från Skåne. Finns inte att få tag på häruppe! Bacon får vi tag i men inte korvarna. Drickat till maten denna dag var inte mjölk. Som vi satt där och hade avnjutit vår superba måltid, lutade oss lojt tillbaka i stolarna lyssnade på blandad musik som jag har inspelad i min mobil. Makens hörsel är det lite skralt med så jag kan spela den musik jag gillar, han ler lite oberoende av vilken musik jag än spelar. Mätt mage och icke-mjölken gör honom nöjd och glad trots att det för tillfället spelas Brahms Ungerska danser och strax efter Ode for joy av Beethoven. Jag övertygar honom att det är rätt musik för våran premiärkvällen av grill och rosa mousserande…. Han nickar och köper det…. Han finner sig i sitt öde med den dåliga hörseln. Något jag avundas honom, inte den dåliga hörseln utan att han slutat vara ledsen över sin dåliga hörsel.
Plötsligt stelnar jag till, sätter mig i giv akt i stolen med fötterna rakt utsträckta. Mot vårt tält kommer det en liten mus. Väggarna är myggnät runtom så det är bara taket som är sol- och regnskydd. Musen kutar in under tältväggen, rakt genom tältet och in under andra väggen. Där bara försvann den! På ett oerhört kvinnligt sätt hade jag skyddat mig och skrikit ”iiiihhhhhhhh” precis som det ska skrikas enligt alla tecknade serier man sett genom årens lopp. Maken tittar förundrat på mig och frågar vad som utlöst detta ”ryck”? – Såg du inte? svarade jag, musen? Nej, då han hade ryggen i den riktning musen kom från hade han inte observerat den. Efter en stund lät jag axlarna sjunka lite, slappnade av och återgick till resterande dryck och min musik. Fem minuter senare reagerade maken, stelnade till i sin stol och med blicken följde han musen som legat hopkrupen i gräset under vår vägg av myggnät. Längst ner är där en kant av väv med öljetter så man kan förankra tältet så det inte blåser bort. Härunder hade musen legat kvar och lyssnat på musiken och mina skrin….. Antagligen gillade han inte när jag övergick till Frankie boy och: Something stupid that I love you… Nu lämnade han oss och i detta nu fick alltså maken syn på honom. Vi har haft matgäster som jag gillat bättre……
Tallrikarna engångs – gick i soporna men besticken är mycket väl räknade, och soppåsen vägd!

Trodde ni att jag hade glömt er? Två-tre dagars tystnad.. Men ingenting särskilt att berätta så då blir det tyst…MEN!
Ja som ni vet finns det saker som inte ens en efterlängtad semester kan eliminera. Tvätta kläder! Speciellt jag som har en förmåga att sätta en fläck på bröstet så fort jag fått på mig en ren tröja. Ett dilemma som vi har löst tidigare år genom att investera i en ny tvättmaskin och installera hos makens äldsta bror, ”gammpojken” som bor kvar i barndomshemmet. Hans gamla maskin bara blötte kläderna, de var knappt halvrent då maskin var färdig. Och blöta så man fick vara klädd i regnkappa då man skulle hänga tvätten. Så för ett antal år sedan gjorde jag en kupp, satte in en ny maskin till honom. Nu var det ett ömsesidigt lånande av varandra. Jag lånade vatten och ström, han lånade maskinen.
Detta har fungerat hjälpligt, fast sommargästerna har utnyttjat maskinen så det har varit besvärligt att hitta en tid att tvätta. Och den riktiga krisen kom då vi i fjolsommar blev utan vatten från vattenkällan. Nu fick jag istället offra min eminenta duschslang som jag berättat om tidigare. Vi pumpar ju upp vattnet från sjön, nu fick slangen sträckas upp till ”våran” tvättmaskin.
I år har jag bestämt mig för att vara oberoende av ”aren”. Innan vi for från Skåne for vi ut på Elgiganten och inhandlade en söt liten toppmatad maskin. Hade tidigare gjort en deal med markägaren, om att få ställa en maskin i hörnet på ladan, ladan som inte är vår men som står vid vår stuga och används mest av oss. Han skrattade, då jag framförde mitt ärende, och sa: -det e’ bara te’ o’ installer’. Så i onsdags hade vi haft vårt eftermiddagskaffe i ladan. Vi vill ha koll på hur lång tid den tar för att tvätta en maskin. Fungerar vårt avlopp? Det som tar vägen över en spann vatten för att inte vi ska släppa ut hetvatten direkt i naturen.
En halv deciliter Grumme tvättsåpa, så väl utspädd kan väl inte vara skadligt?? Eller hur bör jag tänka?
Sen var det ju det där med centrifugerande tvättmaskiner. De har en förmåga att vilja dansa iväg i samband med att de kan bli lite ojämn fördelning av tvätten. Så då vi kommit så långt som till prov av maskin tog vi ut eftermiddagskaffet i ladan. Sen avnjöts kaffet med goda kakor och tvättmaskinsbuller. Hade vi varit unga hade vi säkert utnyttjat tiden till annat än kaffedrickande i ladan, men nu är det som det är. Hm. En toppmatad maskin bjuder inte på något tittande genom luckan, bara glo på vibrationerna. Men allt fungerade till belåtenhet. Så nu kan vi känna oss mer oberoende av tvättstugetider.
Läser i tidningar och hör på TV om hur värmen kopplat ett grepp om er därnere i södern. Häruppe har vi fortfarande en tvekande försommar och renarna springer runt stugan. Det är så mycket snö uppe i fjället att de hittar ingen mat där. Och vi med vår stuga precis i sjökanten, vi har dem runtom oss. Ett femtio-tal djur som behöver tillgång till dricka, har vi här. Men de är skygga varelser så, när vi går ut om dörren, vilket vi gör ofta, kutar de längst in på ängarna mot skogskanten. Sen tar det en halvtimme innan de är tillbaka. Kul med husdjur….. Fast det blir svarta högar kvar efter dem, överallt. Man får se upp, eller rättare sagt ner där man går.
Nu till fredagsstädningen! Försöker se upptagen ut och låtsas som jag inte förstår…. Men tydligen går han inte på det, slavdrivaren. Så nu vill jag önska er en trevlig helg. Hoppas värmen bara blir behaglig, inte besvärlig för er.

Lördagen gick åt till att installera oss i stugan. Fredagkväll tog vi omhand livsmedel och det mest ömtåliga. Sedan skulle det drickas kaffe med folket i stugorna runtomkring, resan relateras. Hur långt upp i landet var ängarna slagna? Mötte vi renhjordar på vägen? Vardå? Jodå, det är fortfarande så mycket snö kvar uppe på fjället att renarna strosar runt stugorna här nere i dalen.
Holken på väggen vid dassdörren är bebodd av en talgoxe i år. Jag blir utskälld varje gång jag måste använda faciliteterna, men framåt lördagkväll verkar han ha lugnat ner sig lite. Det är som om han förstår att han inte är herre på täppan längre. Förmodligen har han blivit utslängd från favoritholken i björken utanför östrefönstret på stugan. Där övernattade han flitigt under vår påskvistelse häruppe. Flugsnapparen är en riktig marodör som slänger ut och ockuperar holkarna som han vill ha. Detta fastän talgoxen är här hela vintern och bevakar sin ”hävd”.
Vattenledningen rullades fram och pumpen sattes upp i sitt lilla hus. Ut med båten och röret ut i sjön. När kopplingarna var fixade och vi skulle tappa upp vatten var pumpen helt tyst, nja ett litet lätt morrande kunde möjligtvis uppfattas. Men det kom inget vatten. Nu var vi där! Detta moment som maken har målat upp som ett skräckscenario de senaste tio åren! Att pumpen inte fungerar. Han, den där, som påstår sig vara världsmästare på att ha tråkigt, han är i alla fall även mer världsmästare i konsten att ”gruva sig” för kommande besvärligheter!
Vadå hemskheter?? Vi har hela sjön att tillgå tio meter från stugan, inga törstiga kor eller hästar som vi måste bära vatten till! Bara vi som behöver lite tvätt- och diskvatten. Över en kopp kaffe hade vi familjerådslag om hur vi skulle göra. Jag grep telefonen, slog en signal till ”järnboa”, affären i byn som för det mesta i byggbranchen. Jodå de hade en hydrofor med tank – som det heter på fackspråk. Så maken for in till affären, inhandlade en ny pump som inkopplades och var i bruk någon timme efteråt. Nu blev disken, som stod sedan fredag, avklarad.
Nästa måste är, att få duschen iordning. Vi har mätt vattentemperaturen i sjön, +5 grader. Så till och med vitvinet blir för kyligt. Om någon av er brukar titta på sommar med Ernst, så vet ni att han brukar fixa naturdusch med hjälp av många meter vattenslang, en mörk slang, som han låter solen värma till lagom duschtemperatur. Det tipset har han snott av mig! Men det är min idé från början. Maken pratade om en liten varmvattenberedare som vi borde kunna ha här i stugan. Men vadå 10 liter varmvatten under diskbänken? Vad hjälper det när man ska duscha? Har ni sett Sven Melander då han försökte torka sig under handtorken på herrtoan? Kan ni se framför er hur jag ska kunna duscha inne under diskbänken?? Vi har inget utrymme för toa och dusch inomhus i denna stugan! Så det blir vår herre som får fixa duschvattnet till oss!
Något som förra sommaren blev en avundsam historia i byn. Detta då deras vattenkälla sinade i värmen. De kunde inte använda sina fina toaletter förrän de burit upp en spann vatten från sjön för att kunna spola! Dusch blev en lyxinrättning, speciellt som sommaren bjöd på temperaturen som gjorde att man gick omkring konstant svettig.
Nu söndagseftermiddag har maken invigt sommarens duschanläggning. Visserligen lät han undslippa några ursäkter om att vinden blåste från fel håll…… Solen hade varit för blek för att värma duschvattnet…… Jädrans duschkruka! Men till slut blev det premiär för i sommar.
Nu ska vi sätta upp vårt uterum, som består av ett myggtält. Sedan har vi möblerat för sommarens grillaftnar!

Just passerat ytterligare ett vägarbete. Jag tror hela Sverige snart är digitaliserat. Det grävs ner kablar i dikena så nu har snart fåglarna inte en enda telefontråd att sitta på längre.
Har övernattat vid Rätansjön, en naturcamping som ligger ca tio mil söder om Östersund, längs E45:an. Naturcamping innebär att det inte finns några andra faciliteter än myggor, ett utedass, en soptunna och en brevlåda att lägga pengarna för övernattningen i. Men våra behov är inte högre och vi har sovit jättegott. Vi har kommit upp till LJUSET, det innebär att man får uppsöka en garderob att gå in i för att få se mörker de närmsta sex veckorna.
Gårdagen bjöd på ett lagom bilväder. Upp till smålandsgränsen sa det bara schwish.. Ibland kör han så man tror han stulit bilen, gubben min. När vi kommer in i Smålands mörka granskogar drabbas jag ofta av en dyster känsla. Det är den bit av resan som i mina ögon är den allra tråkigaste, mörk och låååång. Plus att ett sug efter en kopp kaffe blir påtaglig i Ljungby-trakten.
Ok, Laga-rasten blir perfekt för den första pausen. Brygger en god kopp kaffe och ostfrallor som vi köpte på ICA i Helsingborg. Fikar och njuter. Kan efter fikat konstatera, det är lättare att vara analytisk när man fått en god kopp Java. Frågar gubben om han noterar granarnas utseende, höga kraftiga och med grenarna om sträcker sig uppåt? De konkurrerar med varandra om att få solljus på sina barr. Att de har grenarna uppåt gör inte så mycket, i södra Sverige har vi inga snötyngder som knäcker dem.
Nu är det min tur att köra. Blir ju lite mer sansat. Ni vet, en kvinna bakom ratten…… Har fått Jönköping på min lott igen. Lustigt! Vi kör tydligen samma sträckor varje resa och gör förarbytena på ungefär samma ställen! Vid Brahehus-ruinen byter vi förare igen. Återigen kan jag slappa och kolla vad vi ser längs vägen. Jag skickar ett SMS till väninnan då vi precis vikit av från E4:an upp mot ”Bergslags-diagonalen”. I år är inte linfälten runt Mjölby så vackert himmelsblå som de var föregående sommar då vi passerade. Kanske dels beroende på att de var senare med all växtlighet i år. Dels var vädret inte soligt då vi for förbi. Det är lustigt med linblommorna, de blommar bara då solen lyser! Man kan passera ett djupt azurblått fält i solskenet för att om en timme komma samma väg och det är inte en antydan till blått, bara den där grå-gröna matta färgen, nästan lite silvrig. Meddelade i SMS:et att hon fick kolla fjol-årets bilder från linfälten, i dag var de bara ”tradiga”.
Planerade att tanka bilen vid Brändåsen, två mil före Örebro. Hamnade i en bilkö strax innan p.g.a. ett fordonshaveri, allt enligt de uppgifter vi kunde slå upp på trafikverkets informationssida. Här satt vi! Med rejäla viltstängsel på sidorna var vi fångade som i en fälla. Tiden gick. Det kom bilar i södergående körfältet, dock lite sporadiskt. Tydde på att även det körfältet hade besvärligheter. Och i vår fil vände personbilar och körde tillbaka. Det gick att vända med personbil, men vi med lite längre ”vehicle” fick snällt vänta. Ganska snart efter stoppet hade vi stängt av motorn. Vi hade inte så mycket kvar i tanken att vi kunde stå på tomgång. Tankarna snurrade: hur länge?…..var vi nödställda?….det enda som var lite oroligt var: räckte bensinen? Vi fick starta och flytta oss lite framåt med jämna mellanrum då det blivit luckor efter personbilar som vänt. Då vi stått en halvtimme såg vi en bildörr öppnas framför oss i kön, ca femtio meter före! Hurra det hände något! Våra blickar naglade sig fast vid kvinnan som steg ur bilen. Hon tog resolut tre-fyra steg ner från asfaltkanten tittade varken norrut eller söderut. Drog ner byxorna och hukade ihop för att lätta på trycket i blåsan!! Vad göra annat? Generat låtsades vi allihop i bilkön att vi hade INGEN ANING om vad kvinnan gjorde där på vägkanten. Men en sak visste vi allihop, hon kunde inte hoppa över viltstängslet, men hon var torr i byxan.
Bilradion lät meddela att snart var det framkomligt igen längs vägen. Så en timme försenade återupptog vi vår resa. Efter tankning av bilen och en god lunch på rastplatsen Sickelsta, strax före Örebro reste vi vidare norrut. Nu var det slut på de mörka granskogarna. Det syntes att även här i Svealand var sommaren sen. Skogen hade fortfarande den ljust gröna färg som den har de första veckorna efter att den slagit ut. De veckor då den inte ännu hunnit bilda det tunna vaxskikt på löven som skyddar den mot angrepp av allehanda ohyra. Såhär veckan efter midsommar ser man även granskogen lite ljusare grön då årsskotten syns som ett pastellfärgat överdrag längst ut på grenarna. Kan inte hjälpa tankarna som snurrar runt i huv’et på mej. Sitter och liknar naturen vid en nydekorerad kyrka inför ett pingstbröllop, skir ljus grönska. Tjärblomster lyser i ett dike och hundkäxen berättar att sommarlovet har börjat.
Då vi passerat Dalälven anses det att vi är i Norrland. Fast jag ser nog en del saker som hör ”sörlandet” till även efter den gränsen. En kraftig ek på vägkanten trotsar gränsdragningen? Annars växer inte eken norr om Dalälven. Men denna gör!
Vi har valt att ta vägen över inlandet denna gång. Så resan fortsätter upp igenom sjuhäradsbygden med reklam för dalahäst-tillverkning. Mina ögon njuter av de många välbevarade timmerkåkarna längs Siljan. Här har man förstått att turismnäringen är ett levebröd som inte man kan flytta till lågprisländer så man exponerar vad man har. Hör för mitt inre öra om ”flickorna som kom nerför ängarna” då vi passerar Sjugarebyn. Och de vackra majstängerna, fallossymbolerna som fortfarande är som nyklädda vecka 26.
Dagen lider mot kväll och efter att ha tankat i Mora inriktar vi våra sista timmar på att ta oss till den mysiga plats som vi nyttjat tidigare år. Kvällsresan går genom de djupa finnskogarna. Och om man nu tar en närmre studie av granarna ser man tydligt att deras grenar inte är lika långa ej heller lika uppåtsträvande som i södra delarna av landet. Omedvetet börjar jag nynna på Dan Anderssons visor från kolmilornas landskap, de lite sorgliga längtande visorna.
Nu i skrivande stund en bit in på dag två av resan, vi har just kört förbi skylten som säger att vi är i Lappland, ser jag granarna har mycket korta grenar och de drar den mot stammen som för att skydda sig mot snötyngden. Det får bli mer värme och sol innan de börjar sträcka sig mot solljuset. Nu sitter gubben och hånar mig för mitt naturintresse! Vojne vojne, säger han, så korta grenar granarna har! Och så hängande! Vad gör dom här människorna när de ska ha julgranar? Dom har ju inget att hänga glittret i! Dom får väl importera från oss i Sydsverige! Fast just nu kommenterade han att det var långa skägglavar i granarna, ett bevis på att här inte är så mycket föroreningar i luften.
Visst är Sverige fantastiskt!!