Folk undrar hur det går med min kurs. Jättekul tycker jag. Att få skriva ner sina skrönor, få innehåll och lästillgänglighet bedömd av andra med samma passion som jag att få uttrycka mig i text. Men precis som här, där jag förväntas producera mina nedtecknade minnen, får jag ibland skrivkramp, vet inte vad jag vill berätta om.
Men tydlig hänvisning från läraren om vad veckans uppgift består av. Då inträder ett vakuum, hjälp vad ska jag skriva om? Ofta kommer mina små berättelser till genom att jag under ett samtal med någon, får en ingivelse: det där måste jag skriva om! Idéerna kommer oftast inte genom sig själv, de är för det mesta en produkt från ett samtal med er, om er eller ett minne som dyker upp under samtal med andra.
Ett vanligt förekommande ämne är mat, dess tillkommelse, dess bakgrund, dess smak och om alla i familjen gillar eller ogillar maträtten vi talar om. Här kan man spåra våra olika uppväxt-förhållanden, våra olika ekonomiska förutsättningar och värderingar och våra matminnen som är förknippade med vissa händelser.
Jag erkänner att jag aldrig slutar reagera för folk som dubbelsovlar sina smörgåsar. Innerst inne spelar det ingen roll, jag har råd at bjuda. Men reaktionen inifrån kroppen som sneglande konstaterar: Han tog både en skiva skinka och en ostskiva på EN och samma macka! Jag säger inget men tydligen gjorde mitt kroppsspråk jobbet åt mig, för jag fick en kommentar från dubbelsovlaren: Jamän, det är gott!!
Lillasyster som tycker min marmelad ovanpå ost är en delikatess. Skrattande brer hon sin fralla så, då vi fikar hos mig. Hon vet att hon i mina ögon begår en dödssynd med sitt dubbla sovel. Men jag får alltid höra att det är gott! Hon har nog inte lika stort förtroende från mig angående sitt uttalande. Ibland hör jag henne ge en kommentar om att: gratis är gott! Så om det är det som är gratis eller om det är dubbla sovlet som är gott vet jag inte riktigt.
Småskrattande berättade svägerskan att min bror inte gillade hennes vanor att låta en skinkskiva slinka in i gapet på henne då hon dukade av frukostbordet. Visserligen känner jag min bror som den mest ekonomiska människa jag någonsin råkat ut för. Men även mot sin egna hustru? Och vad ska han ha de insparade pengarna till? Men samtidigt förstår jag honom, vi har samma bakgrund till våra värderingar. Ju äldre vi blir desto mer utkristalliseras detta.
Han den där fotbollsspelande individen som jag inte hade mycket gemensamt med under uppväxten mer än kivet och bråken, honom har jag nuförtiden fler och fler ståndpunktstaganden ihop med. Jag trodde man växte från varandra, men tydligen finns det saker som aldrig går att radera eller nollställa i våra värderingar. Allt oftare hör jag honom drömmande tala om tider som ligger långt tillbaka i tiden och jag vet vad han menar. Jag var med då. Undrar om han har någon som tar tillvara vad han har att berätta.
Har i eftermiddag varit en sväng inom och tagit en fika med min förre bridgepartner. Han som fyllde nittio förra veckan. Han berättade att han varit hos ögonläkare i veckan,fått en snabb undersökning av sina ögon. Därefter ett konstaterande av läkaren – Gula fläcken – inget att göra. Det är tråkiga besked – de där inget att göra-uttalandena. Jag vet, har själv upplevt något liknande. Men jag sa till honom att man får försöka se det positiva i det hela. Vad då, menade han? Det är väl inget positivt med att bli skumögd? Va? Jag kontrade med att numera finns det många fler snygga karlar att vila ögonen på, nu när man ser lite sämre…….. Ja han behöver ju inte titta på karlar, han kan ju välja vad han tycker är trevligt. Smått roat lyssnade han ändå på vad jag sa. Använd dig av det positiva av saker och ting, inte tvunget älta med det negativa.
Det var en serie filmer för några år sedan smålustiga famiiljefilmer om hur de glömde en av sina ungar hemma då de familjen gjorde en weekend-resa. Jag är ensam hemma, inte för någon har glömt kvar mig av misstag, utan för att jag valt det själv. Det kanske låter konstigt, men jag har sett fram emot det. Berättat för vem som helst som velat höra på, att jag ska fira med ett skumbad och en flaska champagne. Efter femtio år som gifta kan det tyckas att man inte ska se fram emot ensamheten. Den drabbar oss ofrånkomligt förr eller senare och då är det inget vi gått och längtat efter. Inget man blir glad för heller. Jag är mycket medveten om detta. Alla människor jag mött under min yrkesverksamma period som berättat hur de tappat fotfästet då de blivit lämnade ensamma av olika anledningar.
Och under eftermiddagen igår då folk frågade efter maken och jag berättade att han var Norrland. Nu igen undrade de? Ni har ju precis kommit hem. Då är du ju ensam sa de lite lätt beklagande. Ja vilket är det nu som är hem? Där eller här? När vi är där är hem här och när vi är här är hem där, som min svägerska brukar replikera då jag frågar var hon för tillfället befinner sig.
Då vi kom att tala om det på bridgen såg jag ett ögonblick smärtan i ögonen hos en av kvinnorna, hennes make dog för knappt två månader sedan. Hennes ensam hemma var inte självvald. Och jag kände mig lite skamsen för ett ögonblick. Den andra kvinnan lever också ett singelliv som inte valts av henne heller. Men jag undertryckte skamkänslan och beslöt mig för min njutning. Jag hade berättat för dem om champagnen och skumbadet. Då jag for hem från bridgen hade jag tänkt att besöka restaurang Gyllene Måsen. Maken är inte så förtjust i hamburgerkedjornas torra hamburgare som han brukar beskriva dem. Så när jag blir så här övergiven som jag är just nu, brukar jag ”fira” med hamburgare. Men ändrade planerna, for in om på närmsta ICA-affär och plockade åt mig en sallad i deras salladsbar. Jag gillar den sortens mat, och, och det har jag fått maken till att själv föreslå som alternativ. Ett alternativ till vägkrogarna då vi färdas mellan hem och hem.
Hade champagneflaskan i tankarna, systemet ligger vägg i vägg med min ICA-affär. Det är bra tänkte jag. Tills jag kom att inse min situation! Vem öppnar en sådan flaska? Misstänker att jag står mig kort, min ”allt eller ingenting” är bortrest! Han som servar mig med allt det där som svaga kvinnor som jag inte behärskar, bland annat öppna en så´n där kork med ståltråd och sån´t. Ska jag stå där med en oöppnad flaska på söndagkväll när han kommer hem? Och erkänna att jag inte klarar mig utan honom? Men då är tillfället inte längre aktuellt, varför jag skulle dricka det!
Jag kan uttrycka mitt behov av honom ändå, behöver inte slösa en flarra champis på det. Så det blev ingen flaska. Visserligen är inte tanken borta helt för det. Jag kom på man kanske kan ringa femtiofem-plus och be om hjälp där. Undrar vad det kostar?
Och hur ska jag fira ensam-hemma mer då. Jag skulle ju inte bara kolka i mig en flaska skumpa. Blir en del tid framför iPaden. Skriva,skriva och åter skriva. Till mina sidor, till kursen. Sedan ska jag spela bridge hur mycket som helst. Kommunicera med folket på webben, hur mycket som helst… Ingen make som suckar i bakgrunden.
Nu ska jag krypa ner i ett skönt skumbad för att snygga till mig. Ikväll är det nittio-års kalas som gäller. Min förre bridgepartner på onsdagsbridgen bjussar på restaurang. Då blir det annat än torra hamburgare. Sedan blir det hem till iPaden igen för fortsatta skrivstunder och bridgespel. Känner att tiden då mina ögon tjänar mig börjar bli begränsad så det gäller att leva när man kan leva. Tiden med begränsningarna tar jag då de kommer.
Nu börjar folk undra vad som händer med mina sidor. Givetvis tänker jag på er mina läsare. Och jag börjar känna lite ängslan att, om jag inte skriver så glömmer folk mig! Det vore väl inte roligt.
Jag har börjat min kurs som jag beslutade mig för i somras, då jag producerade små berättelser på löpande band. Hade verkligen ingen skrivarvånda. Det poppade bara upp ideligen små händelser som var oerhört roliga att få återge. Berodde också på att det var ganska många dagar då vädret var riktigt inomhusväder trots att det var mitt i sommaren. Jag skrev och raderade, skrev och raderade. Kände att jag behövde hjälp att få styra upp berättelserna lite. Och då det följde med tidningen en broschyr om höstens kurser blev jag så intresserad av en skrivarkurs. Är inne på min tredje vecka. Vilket lyft för mig! Känner glädjen att få skriva i mer genomtänkt form. Att jag inte fladdrar från det ena till det andra. Har en koppling mellan början och slutet. Verkar enkelt kanske, men då jag ibland sätter mig för att skriva bubblar jag av idéer. Hoppar runt i olika miljöer och tidsperioder så jag knappt kan följa det själv när jag läser igenom texten.
Men onekligen var jag ängslig för vad jag gav mig in på. Jag har ju inte tänkt skriva någon bok. Enbart fortsätta att berätta om min vardag. Och varför nu det undrar somliga. Därför att det roar mig, och ibland även andra.
De andra eleverna på kursen är till största delen blivande författare. De citerar våra stora klassiker och även en del av nutidens författare. De författare som låter sig omtalas i mitten av oktober varje år. De som nämns som troliga blivande Nobel-pristagare.
Själv brukar jag nästan årligen läsa en bok på höstkanten av Joyce Carol Oates. Det spekuleras om henne varje år, har varit en trolig kandidat de senaste fem-sex åren. En hel bok har jag orkat! Sedan har jag läst tre-fyra stycken böcker ett par kapitel. Men min favorit Håkan Nesser har aldrig talats om i de sammanhangen, trots att han har ett lika fantastiskt sätt att behandla språket. Men han skriver gärna deckare. Det får man förmodligen inte göra då man ska få Nobel-pris. Och för det mesta utses en författare som jag aldrig hört talas om.
Senaste veckans uppgift var svår att skriva tyckte jag. Jag har alltid svårt att skriva från givna rubriker eller styrda innehåll. Det blev måndagens uppgift, att komma igång med novellen. Jag grunnade funderade och diskuterade med maken. Hoppades få starthjälp av honom. Men nej, jag slet mina hårtestar! Vad har jag gett mig in på? Ska varje vecka vara på detta vis? Jag som sett fram emot denna kurs! Vid midnatt gick jag tills sängs dyster till mods! Ett halvt A-fyraark var dagens skörd. Jag hade inte en bokstav till att pränta ner. Den var färdig! Men den saknade en historia den saknade de karaktärsdrag som hela novellen skulle handla om. Och det krävs ett visst omfång av novellen också! Två A-fyrasidor, tolv punkter och med 1 1/2 i radavstånd. Inte mer men heller inte mindre!
Svårt att komma till ro. Somnade till slut framåt ett-halvtvåtiden. Klockan halvfem vaknade jag. Inte någon lång nattvila. Men den där ofullständiga uppgiften gnagde i mig. Tills det började spira en tanke i mig. Släpp den där du inte är nöjd med. Tag in en annan huvudperson! Ändra innehållet! Tänk om helt och hållet! Och Eureka-där var den! Storyn! Jag steg upp halvfem, tassade ut i vardagsrummet satt mig med iPaden och skrev och skrev. Berättade om maken och hans förestående resa till Norrland. Där vi hem ifrån för en månad sen. Men som han återvänder till igen då en bror till honom dött och ska begravas.Förberedelser inför resan och återbud till ett nittioårskalas skrev jag om.
När klockan började närma sig åtta dök en rufsig yrvaken make upp i dörröppningen till hallen.
Vad gör du? frågade han. -Varför sitter du här? Ängslan var tydlig i både hans tonfall och den något högre tonart han talade i. -Varför ligger du inte i sängen? Jag lugnade honom att jag mådde bra och att jag bara skrivit om den fördömda novellen.
Efter en stund spred sig en kaffedoft från köket och jag kände att jag arbetat på fastande mage. I tre och en halv timme. Inte konstigt att kaffedoften nästan fick mig knäsvag. Jag avslutade i samma ögonblick med de sista meningarna, bad om en utskrift. Maken fick storyn om sig själv till frukostkaffet, med en vädjan – läs. Maken började läsa. Visste inte något om innehållet. Men insåg efter en stund att det var han själv som var huvudpersonen. Jag var själv så nöjd med alstret att jag nästan var tårögd. Och den godkändes att få lämnas in som kursuppgifterna. Jag lägger ut den på mina minnen också sa jag! Men ahnej, där gick gränsen. Det godkände han inte. Att bli uthängd till allmän beskådan. Får vänta tills jag fått Nobel-priset!
Ja, tänk att vid mina år lära sig något nytt, växa en bit även om det bara är en hobby jag har, ett självbejakande, och självbekräftande. Att skriva kan också fungera som en terapi då man har mycket i huvudet och behöver spalta upp sin vardag.
Annars är bridgen helt överskuggande allt annat. Har numera ordinarie speldagar tre dagar i veckan. Sen fortsätter jag med min bridgekurs en termin till har jag lovat. Så nu ska jag som omväxling koppla upp mig på nätet och spel några brickor. Innan sängen kallar.
Hur är det att gå kurs frågade en bekant mig. Säkert fler som undrar. Har alltså i veckan som gick påbörjat ett nytt projekt här i livet. Att kunna hantera mitt modersmål så att det blir en lättläst text, men förhoppningsvis även underhållande. Jag uttalade min ängslan över det där med presens, imperfekt, pluskvamperfekt och futurum. Tjusiga latinska ord som jag dåligt vet betydelsen av. Men vet att de hör till språket… Har fått veta att de numera heter något annat än det vi lärde då jag gick i skolan. Inte mycket hjälp för min del som efter sextio år inte fått in de gamla namnen och dess betydelse i skallen.
Lät i min inledande presentation av mig på kursen yppa min rädsla att klanta till det med dessa språkliga krångligheter. Fick till svar från läraren att jag inte skulle låta mig skrämmas av det där med tempus. Jaha! Vad är tempus, och hur vet jag när jag borde blivit rädd?? Alltså kursen börjar grandiost. Läraren och jag talar inte samma språk! Ha ha, en språkkurs! Kunde kanske tagit den där kursen i franska i stället, den jag gick och funderade på. Misstänkte att jag är för gammal för att lära ett helt nytt språk. Men det hade varit samma, läraren och jag talar inte samma språk där heller förmodar jag.
Skam den som ger sig. I måndags fick vi veta första veckans uppgifter. Och givetvis var jag först att skicka in mitt bidrag! Vad annars, sprängfylld av berättarglädje som jag är. Visst strul med datorn, eller rättare sagt strul med mitt datorkunnande gjorde att jag fick be om hjälp för att lyckas få uppgiften inlämnad på rätt sätt. Men nu är det gjort och jag känner att jag redan nu fått en viss insikt i hur man kan skriva på olika sätt beroende på vad man skriver.
Det hamras och spikas i bakgrunden medan jag sitter här och skriver. Jag har för tillfället rast. Jag hade jobbat ikapp maken som inte hade några fler losstagna brädor som skulle saneras från spik. Det är mitt jobb att ta rätt på, dra spik ur och trava i snygga högar. Idag lördag är lite lättare med detta jobb. Annars har vi haft en liten tjänsteande i form av en gräsklippare som sprungit runt fötterna på honom/oss. Då kan man inte låta det ligga lossbrutna brädor på gräsmattan. Vi vill ju inte han ska skada sig, våran Robort. Vi börjar se slutet på arbetet. En vecka tog det! Men vi har haft tur med vädret. Inte en droppe regn den tid vi har jobbat utomhus. Förmodligen spikas sista brädan upp idag under sen eftermiddag. Sen är det en omgång målning, till då det är gjort. Enligt SMHI:s app så ska det gå att genomföra någon av de närmsta dagarna.
Fantastiskt med dessa appar. Snabbt kan man få en uppfattning om saker och ting. Få en restid, väderleksutsikterna unt so weiter….
Min bridgekurs startade också i veckan som gick. Mötte ett gäng solbrända glada elever fredag-kväll. Men läst på vad jag gett dem i uppgift, nej det var bara några enstaka som gjort. Tänker på sonen och hans skridskoåkning när jag hör deras resonemang. Sonen som föll och slog sig riktigt rejält då han skulle åka skridskor, han var bara en liten ”knavär”. Snyftande reste han sig knästående, kravlade sig in till iskanten och tog av sig skrillorna.
-Jag väntar med åkandet till nästa år, sa han. Då kan jag!
Helt övertygad om att det kom med åldern, det där kunnandet. Inte att det kanske behövdes träning. Det har senare i livet heller inte blivit hans melodi, det där tränandet. Kanske mina bridgeelever också växer i ett kunnande, vem vet?
Nej nu hör jag att det brutits loss ganska många brädor igen. Ut och jobba!!
Slutet av veckan. Snart melodikrysset, veckans måste. Maken for iväg för att hämta hem ett lass brädor. Han vet när han absolut får vara ifred utan att tanten tjatar bredvid. Sitter och lyssnar på nyheterna, en rapport från flyktingströmmen från Mellaneuropa. Vad är det som händer? Varför?
Samtidigt sitter jag och är lite orolig för att jag tagit mig vatten över huvudet. Kursen som börjar på måndag. Fixar jag den?
Efter krysset blir det veckans samtal med bror och svägerska. Stämmer av om vi hittat alla rätta orden i korsordet? Jodå! Inskickat både här och där. Svägerskan berättar om sitt fina konstverk hon hittade på torkvindan, ett daggigt spindelnät i motljus mot en blek höstsol. Vet precis vad hon menar. Det är faktiskt ett av naturens vackrare höstattribut. Ganska lustigt, men jag tycker man ser mer spindelväv så här på höstkanten än man ser vår och sommartid. Är det så att det är deras sätt att bygga upp ett förråd av födoämnen inför vintern. Precis som ekorren gör med sina nötter?
Sedan berättar svägerskan om alla sina uppsatser i skolan som hon fick tillbaka med stora röda tillrättavisningar: MENINGSBYGGNADSFEL! Jaha, sådär kunde man kuva ett barns berättar-glädje! Känner lite ängslan för vad jag gett mig in på! Skrivarkurs! Men vad är det värsta som kan hända? Substantiverade adjektiv….. Jo, man kan bli den där trötta…… Snick-snack, nu slutar du säger jag på skarpen till mig själv.
Robort, mördaren….. Minns ni Kulneff, ryssen i Fänrik Ståls sägner, Runebergs epos om Lotta Svärd, Sven Duva och döbeln från Jutas? Kulneff var mannen som älskade och slog ihjäl med samma varma själ…… Våran Robort är en riktig liten Kulneff. Först dansade han framför köksfönstret i riktiga glädjesvängar strax efter vår hemkomst från stugan. -Har du sett så glad han är för att vi är hemkomna, sa jag till maken. Generade erkände vi för varandra att det är inte klokt att man har liksom lite känslor för en robot! Även grannen fick veta detta om att man blir lätt varm om hjärtat när man ser hur duktigt roboten tar hand om jobbet med gräsmattan. Grannens som var in till oss för att få lite mer information om hur vi lagt våra gränsslingor för vår Robort. Vi fick sedan veta att även han köpt en robotklippare, slingorna var också nedlagda. Gick bara och väntade på att de skulle lyckas köra igång den. Det är lite jobb med läsning av manual och programmering, men den är på gång. Frågade honom om det var en hona eller hane han köpt. Ha ha. Karlar fattar inte skämt……
Men sen, igår-eftermiddag, då vi hittade kadavret efter en halvstor fågel i trädgården smög sig en känsla av olust, ja till och med lätt illamående på en. Har vi närt en liten mördare igen? Under katten Oscars era fick vi ofta agera entreprenörer och smyga iväg resterna efter hans jakttroféer. Men Robort?? Vår trogna lilla medarbetare? Skulle han? Inget att tvivla på, det var så uppenbart att det var han som var gärningsmaskinen. Det syntes på sättet han hade behandlat sitt offer på. Inget djur skivar upp sitt offer på det viset! Troligen en skatunge som inte blev två vårar.
Nej slut på skriveriet, nu ska jag ut och kolla in min hög med brädor, dom som ska målas. Dom har kommit hem och ligger i garaget. Medan jag suttit och skrivit….. Och löst korsord….