Jönssonminnen.se

Söndagseftermiddag, snart tid för en kopp kaffe. Har gjort lite trädgårdstjänst idag. Ja jag sa lite. Vädret var perfekt för utomhusarbete denna helg. Tärnasommar brukar vi kalla det här vädret för. 12 plusgrader och så gott som vindstilla. Klippte ner lite buskar igår och idag har jag hjälpt till med att ta rätt på klippet från äppelträden.
Veckan som gick blev lite hektisk då jag upptäckte att Amerika låg en vecka efter oss med omställningen till vintertid. Brukar delta i en daglig turnering som är klockan 3, 6 och 9 New York-tid. Den klockan 3 kan vi vara med på, då är klockan 21 här i Sverige. Veckan som gick kunde jag delta även klockan 23, den är alltså klockan 18. Är man tokig så är man. Det rör sig alltså om bridge, denna ädla sport. Ja den räknas som sport! Sorterar under riksidrottsförbundet och har varit en av grenarna i olympiaden. Visserligen några år sen, men trots allt.
Dagarna blir kortare och ljuset mer sparsamt för varje dag som går. Hösten är här, inget att tveka om längre. Jag har annars lite svårt att säga att det är höst, vill gärna hålla kvar begreppet eftersommar, brittsommar så länge det är möjligt. Tycker det smyger in lite av svårmod när man säger ordet: höst.
Förra veckan funderade jag på min kursuppgift så att huvudet sprängde. Vad skriva på den veckans tema, kärlek, barndoms- eller ungdomsförälskelse. Satt och beklagade mig i telefon för en väninna, utgjöt min skrivartorka. Mmmm, sa väninnan. Sedan började hon trevande berätta om en sommar. Nu hade jag fått henne att minnas! Det hördes på henne att det var starka minnen, som dock icke berättats så ofta. Men så detaljerade minnen!
Jag frågade om jag fick minnena av henne för att försöka återge till mitt veckouppdrag i kursen. Efter en viss tvekan sa hon; var så god. Och hon berättade, som hon berättade! Det var över halvsekelgamla minnen hon bjöd på. Jag tog lite stolpar som skrevs ned i marginalen på dagens tidning, var inte utrymme att be henne vänta för att hämta något lämpligare att skriva på, bara lyssna och försöka memorera. Ville inte avbryta, men då hon återgett hela minnet, fanns det ett och annat hon försökte att inskjuta, lite tillägg som gav historien några fler små fina detaljer.
Kände mig lit priviligerad, efter 47 års vänskap hade jag aldrig hört historien förr, inte en bokstav om den. Kändes onekligen som vore det tvunget att hämta upp den ur minnet så den inte skulle gå förlorad.
Jag skrev ner den efter att ha frågat om några detaljer som jag ville ha lite mer tydliggjorda för mig. Mailade över berättelsen till henne, med en vädjan om: läs och rätta till om det är fel eller lägg till om något saknas. Fick ytterligare några detaljer som förtydligade att detta var en riktig barndoms-kärlek. I övrigt lät hon väldigt nöjd att ha fått berättelsen nedtecknad. Nu kunde hon skriva ut den och lägga den tillsammans med de små minnessaker hon hade gömt, som var förknippade med denna sommar som förälskelsen ägde rum. Berättelsen rönte uppskattning hos både lärare och kurskamrater. Fick betyget att jag rört mig i kända miljöer utifrån vad jag hade skrivit om. Det var definitivt inga kända miljöer för mig, men hon som berättade kunde verkligen ge mig de detaljer jag behövde för att ge historien verklighetskänsla.
Det är på detta sätt, kära läsare, som jag får stoff till mina små berättelser som ni läser här på mina sidor. Fast denna veckas ämne på min kurs, att skriva om känslor, lyckades jag faktiskt få till på egen hand. Detta beroende på saker som utspelade sig i livet runt mig och med mig. Så nu söndagseftermiddag är jag klar med denna veckas läxa. Undrar vad det ska bli imorgon, näst sista veckan på min kurs.

Då många läsare frågat efter berättelsen jag skrev om, har jag efter förfrågan hos minnets ägare  fått publicera berättelsen här, så var så goda kära följare:

En barndomsförälskelse
Hon var åtta år. Hade fått följa med pappa, sjökaptenen på en resa ner genom Europas hamnar och in i Medelhavet. Den sommaren då hon för första gången kunde tala om att hon hade sommarlov. Tänk att få följa med pappa, honom som de saknade så mycket där hemma, då under hans långa resor när och fjärran. Nu fick hon vara tillsammans med pappa hela dagar. Och de var de som seglade iväg tillsammans. Men ensamma var de ju inte, all övrig manskap på båten fick de umgås med. Dela bord med under måltiderna och lediga stunder. Detta var kanske inte vad hon väntat sig, hon trodde hon skulle få ha pappa helt för sig själv. Visserligen var det kanske bättre att dela honom, än att inte ha honom alls. Hon visste ju hur saknaden efter en hemmavarande pappa kändes då han for runt på de sju haven.
Det blev istället manskapet som blev hennes familj.
Under resans gång byttes manskapet ut allt eftersom deras kontraktstider gick ut, och en dag stod han där Jürgen, den unge vackre pojken från Tyskland. En ung oerfaren matros på sin första resa. Hon kände genast en dragning till honom, hans unga osäkra beteende fick henne att uppmärksamma honom. Då han var ledig slöt hon upp vid hans sida, hon blev hans följeslagare under all hans fritid. Varje gång hennes ögon fångade honom fylldes hon av en varm känsla. Hans lockiga solbelysta hår, hans blåa ögon och hans fjuniga haka var så fin, inte alls som de skäggiga gamla sjöbusar som fartyget hade en del av. Jürgen kände hennes alltmer intensiva närhet, och uppmuntrade henne även till deras vänskap. De båda hörde ju till skeppets yngsta och ingick därmed en sorts förbund. Att förbundet utvecklades till ett kärleksförbund från hennes åttaåriga hjärta kanske inte Jürgen förstod. Men han kände att det var en stark kamratskap. De åt sina måltider tillsammans, de läste tidningar och post tillsammans och de hittade lite spel i salongen de kunde spela tillsammans. Då de var ute på däck lyfte han upp henne, lät henne sitta på relingen, det skulle hon aldrig anförtrott någon annan, den tilliten. Framför allt var det de att de gjorde allt tillsammans.
Förundrad såg hon hur den gröna Atlanten bytte färg då de gick in genom Gibraltarsund och blev intensivt blått. Att de kunde skilja så uppenbart, det var ju i princip samma vatten. Flera nordafrikanska hamnar angjordes så hon fick uppleva både Tunisien,Marocko och Egypten.
De hade landat en nordafrikansk hamn för lossning och lastning av styckegods. Förvånat stod hon vid relingen, tittade ner på det myllrande folklivet nere på kajen. Men vad tokigt! Folk gick klädda i pyjamas. Mitt på dagen. Mitt i stan! Hon kände igen det randiga flanelltyg som hon själv hade sina pyjamaser sydda av, men aldrig att hon kunde tänka sig att gå ut i dem. Hamnvistelsen sträckte sig över ett par dygn. Så det blev lite turism i Marocko med pappa. När de vandrade in mot stadskärnan möttes de av både vuxna och barn som gick eller satt och tiggde. Förvånat tittade hon på dem. I Sverige tiggde man inte! Så bara att möta människor som oblygt tiggde var en egendomlig upplevelse. Speciellt en liten flicka i hennes ålder. Men hon hade ju guldörhängen! Då kunde hon väl inte vara så fattig, eller?
Där var mycket exotiskt att bese, mycket annorlunda dofter. Ljudet av det främmande språket var också en ny upplevelse för henne. Men under dessa dagar var saknaden av Jürgen stor, hon hade blivit van att få flera stunder med honom dagligen då de låg ute till sjöss.
Till slut var båten färdig för avresa. Hon gladdes åt att åter få sina stunder med Jürgen. Och de avreste. Men var fanns Jürgen? Då de varit på väg ett par timmar insåg hon att Jürgen inte var med på resan! Var det meningen att han inte skulle med längre? Att han inte berättat detta för henne.
Det framkom senare att han blivit akterseglad och hennes hjärtesorg var total. Han, hennes första allvarliga kärlek var försvunnen.
I nästa hamn mötte Jürgen upp efter någon dag. Det blev räfst och rättarting uppe hos kapten på bryggan för Jürgen. Hans bortavaro hade satt säkerheten på båten i fara. Ett icke fullt bemannat skepp var en riskfaktor, så det var helt naturligt att kaptenen tog honom i upptuktelse. Men hennes lycka visste inga gränser nu när han var tillbaka. Sommaren fortsatte med många stunder tillsammans med Jürgen. Hon levde för dessa stunder, hennes övriga sommarresa med pappa fick en underordnad betydelse. Och när sedan Jürgen mönstrade av båten då de nådde norra Europa gav han henne sin fina sjömanspåse, påsen han själv sytt av segelduk och även broderat med sitt eget, båtens namn och datum för seglatsen utanpå. Kvar i hennes gömmor finns denna lilla påse som barnbarnen har fått beskåda och samtidigt lyssna på historien om Jürgen.

Ack nu är det vinter….I alla fall är det vintertid. Här i Europa vad jag vet. Fick ett litet påpekande i våras av min franske webb-bridgepartner att det borde jag väl veta, att hela Europa byter sommar- och vintertid på samma dag! Jaha, jaså! Nu vet jag det, men hur är det med resten av världen?
Kikade i morse på klockorna runtom här i huset. Maken snurrade runt och ställde om timers, klockor och justerade vissa hushållsapparater som har timers men som inte lyckas gå rätt någonsin. Erkänner att en känsla av: hur är det nu det är? smyger sig på mig. Är det samma som igår men en timme senare eller tidigare? Varje gång vi byter tid håller jag på med dessa funderingar. Till vilken nytta? Mobilen, min alldeles nya fina, knappt en dag gammal visade snällt upp vad klockan var, tänk den lille! Men sen kom min undring: hur mycket är den i Amerika? Fick igårkväll veta att de inte ställer om förrän nästa helg. Jag som nästan dagligen deltar i en liten turnering i bridge klockan 21.00, svensk tid. Jag vet att de har den klockan 15.00 New York-tid, men hur blir det idag då? Den där eviga frågan om tidsrelationer. Har en liten världsklocka i min mobbe så jag kollade. Trodde att det skilde sju timmar idag, men nej det är bara fem timmar. Denna vecka. Så ikväll är det klockan 20.00 som gäller.
Ibland frågar folk mig hur det går med kursen, skrivkursen. Vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet? Det är definitivt ingen sinekur. Igår på förmiddagen var jag in och kollade om någon av mina kurskamrater lyckats få till och skickat in något på denna veckas tema, men nej. Jag brukar vara bland de första att lämna in. Tror att det aldrig varit senare än torsdag jag skickat in veckans uppgift. Det var förra veckan, när uppgiften var att skriva en modern dikt. Bläääh, jag skriva dikt! Vad trodde de om mig? Men insåg att kursen inte rättade sig efter mina tyckanden… Det var bara att sätta igång och DIKTA….. Hjälp… men ni ska få läsa mitt alster

delar huvudkudde med dig
lovat låta dig sova
dina fridfullt slutna ögon
våra andetag har samma takt
tittar på dig, njuter av dig
ditt mörka hår med silverstänk
eller är det en månstråle som narras
mina ögon följer ditt öras fint skulpterade linje
måste få kyssa den, nafsa lite
oj förlåt, nu väckte jag dig i alla fall
och väckte den vilande passion
och du tillåter trots allt
att vi sveps med denna heta vind

Kanske lite väl vågat av en gammal käring, men hon kanske fortfarande minns hur det var att vara ung och kär…. Fick respons av både lärare och kurskamrater som jag bör vara stolt över.
Sen kom veckans uppgift: KÄRLEK. Med underrubriker om olika sätt att formulera sig. Nej nu har jag gått på pumpen. Här har jag fullkomligt gått bet…. Lördagförmiddag…Och ingen annan hade heller lyckats få till någonting! Gick då in på vår gemensamma mötesplats, caféet och skrev beklagande att jag slitit upp mina hårtestar, fick inte till något vettigt. Förstår inte riktigt vad skillnaden är mellan de olika sätten att uttrycka sig. Menade att jag borde istället gå en kurs i svenska språket. Eventuellt svenska för invandrare, SFI…..
Två timmar senare hade det fortfarande inte lämnats in något på veckans tema men två kurskamrater hade varit in och kommenterat mitt inlägg på caféet och ville följa med mig på den andra kursen. Så nu vet ni som undrar…
Idag lyser solen, en blek höstsol. Lyser på de orangefärgade buskar och träd i trädgården som fortfarande har sina löv kvar. Stora flockar med flyttfåglar far över hustaken hela tiden, mest trast än så länge vad jag kan se. Men även ett och annat meståg har jag observerat. Favoritfågel Robin rödhake har flyttat in i trädgården inför vintern. Och den lille gärdsmygen snurrar runt planket på altanen. Jag tror han hittar en hel del smått och gott där. Hur den lille rackaren kan överleva kallvintern här i Sverige är mig ett mysterium, men han tycks klara det. Den lille dunbollen!
Nu ska jag lägga in all min musik som jag hade i den gamla mobben men som inte följde med då jag flyttade över all data till nymobben. Varför den inte kom med vid överföringen förstår jag inte. Men det är bara ett bland mycket annat som jag inte begriper…

Höst, buskagen är som ett fyrverkeri i gult och orange. Trots dagens regndis lyser dessa buskar och träd som solitärer. Sitter på tåget mellan hemma och Kastrup. Vid en station lyste även enstaka nattljus längs rälsen. Dock har jag inte sett en enda hög av upptagna sockerbetor, ej heller några leriga vägar som skvallrar om att de körts betor till sockerbruken. Men djuren betar lugnt kvar i beteshagarna som om ingenting har ändrats i deras värld. En stor åker hade täckdikats strax utanför Tågarp, så än lever jordbruket kvar. Ibland är det ju så att man undrar om vad som ska hända vår civilisation.
Sakta smyger sig ett sorts svårmod in i en. Dagarna som blir kortare för varje vecka, kökslampan som förblir tänd längre stund för varje dag.
Dagen idag ägnades åt en rekognosceringstur. Hur gör man på Kastrup nu för tiden? Klarar vi av alla dessa ”do-it-yourself”? Kändes lite ängsligt. Diskuterade det hemma. Beslöt oss för en check up. Det är visserligen inte gratis och så får vi avsätta en hel dag för detta. Eller en halv… Efter melodikrysset i förmiddags, och efter den vanliga kollen om brorsan i Kristianstad också lyckats lösa det for vi iväg. Tåget till Lund, byte i Lund till Öresundståg. Vidare över Öresundsbron och in till Kastrup. När vi nu reser bron i dagsljus hade det gärna kunnat vara lite bättre sikt. Vi såg bara brons stora grova järnbalkar passera revy, var tvungen att blunda en stund, blev yr i huvudet. Ner till vattnet såg man inte. Så disigt var det.
Väl på Kastrup mötte vi ett vimmel av resenärer från och på väg till jordens alla hörn. Man ska tydligen göra det mesta själv numera vid de olika incheckningarna. Bagaget ska vara märkt med destination genom att man själv sköter om att trycka ut sådana där remsor att sätta runt handtagen på väskorna. Nu har vi kollat hur man gör det. Sen gick vi runt och kollade de olika terminalerna, tavlorna med löpande information om avgångar och boardinggates. Man blir så internationell så man knappt tänker på svenska längre.
Även tidsuppfattningen verkar bli lite åsidosatt en sådan här dag. Mötte en bekant i fredags som var in på Kjell&co, samtidigt som vi var där. Han skulle köpa ett nytt batteri till sin laptop. Beklagade sig att han hade helt tappat tiden nu när hans dator lagt av. Jamen, du har väl en vanlig almanacka menade jag….
– Javisst men på den var det en hel månad, inte dagens datum.
– Ja ha, vad gör man då?
– Du har väl en TV du kan kika på?
– Finns bara gubbar på den och för den delen står de bara och skriker…. dom kallar det för musik
– Ja men du kan väl slå på text-TV?
– Sist jag gjorde det var den kvällen förstörd, bara hörde programmet såg ingenting mer än den där djävla texten, gör jag aldrig om…..

Detta är bara en del av de besvärligheter som vi väletablerade samhällsmedborgare får stå ut med. Ett litet exempel och kanske en förklaring till varför gubben och jag gör en utlandstripp och blir sådana där terminators för en dag. Kanske vi inte är lika ängsliga som innan.

Vi var och hälsade på min gamle bridgepartner förra helgen. Hade lite dåligt samvete men tiden hade inte räckt till då vi kom från stugan och tog tag i panelbytet på huset.
Jag var ju så glad att vi hade målat stugan i somras, trodde vi var ikapp med diverse husunderhåll för ett tag framöver. Men nej, det blev tvunget att göra det på husets östra gavel, byta panel. Men det är färdigt och vi har avverkat andra nödvändiga saker som livet består av.
Bridgepartnern blir lika glad då vi kommer och man hör honom inte beklaga sig om att ingen kommer och besöker honom. Vi hade med oss kaffe och lite fikabröd. Fick höra att hans syn började avta och fick veta att han varit hos ögonläkare och fått den tråkiga diagnosen; gula fläcken…. Vilket innebär för hans del att synen bara försämras, ingen åtgärd i världen kan hjälpa honom.
Vi samtalade lite om hans nittioårsdag som firats på en restaurang. Inbjudna släkt och vänner avnjöt en delikat middag. Maken hade dock inte kunnat delta, då han varit upp till Norrland för att övervara en brors begravning. Jag som hade haft hans systerson till bordet var tvungen att berömma bridgepartnern för detta beslut. En ung trevlig kille, och tillika hans bror tvärs över bordet minst lika trevlig! Kunde prata lite av varje med dem. Annars är det ett evigt dilemma att man ska tala sjukdomar med mig som är ”syster”.
Beslöt mig för att plocka fram nål och tråd, göra en djupdykning i farbrors garderob. Brukar jag göra, finns alltid knappar att sy i. Han hade aviserat detta då vi talats vid i telefon. Två stycken! Men hur jag letade hittade jag inga luckor i knappbestånden. Ok, får väl ringa brorsonen i Stockholm och fråga om de sytt i knappar då de var nere i samband med födelsedagen. Och jodå, det var de som var skyldiga till att de inte fanns oisydda knappar. De köpte lite nya skjortor då och då och smög ner lika många i soporna då de var ner.
Men samtidigt undrade de om jag kunde köpa en sådan där lampa med förstoringsglas och ljus i? Ok sa jag, kan jag väl.
Någon dag senare var jag upp på den nya affären med hjälpmedel för äldre och handikappade. Och där hittade vi en sådan lampa. Ett rejält förstoringsglas var det också så man kan läsa tidningen, trots lite dålig syn.
Då vi kom hem var vi tvungna att packa upp och kontrollera att allt fanns med som behövdes för att montera upp den hos bridgepartnern. Lampan låg väl emballerad i en frigolitform, så att den inte skulle skadas under transporten. Då maken tog den ur formen flög det små vita kulor av frigolit runt i hela köket. Hjälp, vi var överfallna av dessa småkulor. Visste inte hur vi skulle bli av med dem. Till slut hämtade maken handdammsugaren och vips så var kulorna borta. Lampan provades godkändes och maken beslöt att inte packa ner den igen i denna svårhanterliga förpackning. Man får dessa frigolitkulor överallt i hela huset, de sätter sig på väggar och fäster högt och lågt. Han bar ut frigolitformen i garaget istället, försiktigt. Väl därute bestämde han sig för att ta en plastbal som endast innehöll resten av en bal toarullar. Ner med frigoliten i den plastsäcken. Där kunde han knöla ihop frigolitformen så den gick att stoppa i soptunnan. Nöjd med sitt påfund gick han in igen lät meddela denna här: att nu står det åtta obegagnade toarullar i förrådet. Jag brast ut i skratt och frågade hur många begagnade där fanns…….

Vi fick godkänt på bilbesiktningen i år också. Då får det bli denna bil ett tag till. Annars har vi talat om att nästa bil vi ska köpa ska vara en Volvo eller en Audi. Vi har under våra färder upp och ner genom landet insett att de två märken måste absolut ha med en dispens i köpet, en dispens som gör att man inte behöver följa några som hest trafikregler, framför allt inga hastighetsgränser.
Sommartid då vi ligger som en stoppkloss på vägarna med vårt husvagnsekipage, då har vi väl inte reagerat så mycket. Men till påsk då vi kör utan släp, då kan ju även vi blåsa på. Men trots att vi håller våra lagstadgade 110 och även 120 som det även finns sträckor som tillåter, blir vi omkörda så det bara visslar om det. Och vilka bilar är det? Jo Audi och Volvo.
Slank inom till lillasyster för en fika efter besiktningen. Jag minns en gång i tiden då vi firade med tårta till kaffet då våra gamla rishögar klarade sina årliga kontroller. Även min far tyckte det var jobbigt med denna bilbesiktning. Han körde precis som vi gjort genom åren, bättre begagnat. Inte alltid de var till det bättre, det var bara så länge bilförsäljarna drog fram det positiva med sin objekt. Ganska snart efter förvärvandet av fordonet insåg vi att de kunde nog sorteras in under rubriken sämre begagnat fordon.
Minns att min far var av den fasta övertygelsen att unga flickor lättare fick fordonen godkända hos bilbesiktningen än vad gamla gubbar hade. Så jag blev ombedd så gott som varje år att hämta hans gamla skrälle och köra det till årliga kontrollen. Visserligen misstänkte jag att det snarare var så att han inte stod ut med den gastkramning som det innebar att åka dit och låta sitt kära fordon genomgå den skärskådning som det innebar att få bilen kontrollerad. Nuförtiden ser jag aldrig att de går under bilen med sin lilla hammare och hackar, som de gjorde förr. Det hackades i balkar och plåtar under bilen så man var helt övertygad att de var i maskopi med våra bilverkstäder runt om i landet.
Ofta lämnade man besiktningen med småhål i bilens underrede, och en anmärkning i protokollet att det var fel som måste åtgärdas och ombesiktigas. Men OM man klarade kontrollen gjorde man en sväng förbi Börjes konditori för att inhandla tårta.
Far hängde ut genom fönstret när man kom tillbaka, nervöst väntande såg man hans bleka nuna sticka fram. Han var oerhört nyfiken hur det hade gått, hade jag någon kartong med tårta med mig eller……. De gånger jag lyckades få hans bilskrälle genom besiktningen, vilket ju aldrig var min förtjänst, smusslade han till mig en hundring som tack för besväret. Hans tolvskilling som belöning hade växt betydligt de senare åren av hans liv.
Som sagt nu går det ett år till hoppas vi…..