Solen lyser och fortfarande känns värmen från den som om det är sommar. Den är blekare i sin framtoning men tydligt ljumma vindar värmer ansiktet.
Det har varit oroligt ute i världen och nyhets-sändningen från media har pågått hela dagen. Ordinarie program har varit inställda. så något melodikryss har inte blivit. Men det vanliga samtalet med brorsan och svägerskan har vi ändå fixat. Det är numera så inrotat, att det blir konstigt om vi inte är på plats och avhandlar veckans händelser. Vi tappar liksom tiden. Diskussionerna om t.ex. brorsan som med sin brummande bas hellre vill sjunga sopranernas melodistämma i kören. Hur hustrun måste sitta nära honom för att kunna ta honom i örat då han busar iväg på sopranernas område. Hur maken stallat in Robort efter en väl genomförd sommarsäsong. Nu ska han få semester.
Men någon semestervistelse på något vinterviste för gräsklippar-robotar tror jag inte vi kostar på honom. Har hört att finns vinterviste med service och genomgång för robortar. Ja det är också en affärsidé. Förr lämnade damerna in sina minkpälsar för sommarförvaring, undrar om det finns kvar. De kunde man ju varva med gräsklipparförvaring. De har ju var sin säsong. Men nej, våran Robort får bo hos, det är ju hemma för honom. Det var statarna som på sin tid ofta fick bryta upp och flytta vidare till nästa arbetsgivare, men det ska inte min lilla Robort behöva.
En av mina berättelser på skrivarkusen handlade om just Robort, och en av mina kurskamrater anmärkte på att jag gav en maskin mänskliga drag, ha ha. Ja jag erkänner, sån är jag. Kände hennes kommentar var så syrlig att jag beskrivit henne som ”henne man kan knyta ihop mungiporna under hakan på”. Allt eftersom kursen fortskred blev hon mindre syrlig. Nu sista veckan är hon som en söt karamell. Undrar om hon fick ut något mer av kursen än skrivning? Men det innebär att jag har kommit in i en fas som norrlänningen beskriver som göralös. Jaha, vad händer då? När man blir göralös? Ska jag fixa till vantarna som ligger på bordet framför mig? Det är inte en helkvälls arbete kvar på dem? Eller ska jag spela bridge? Jag får se vad jag känner för.
Men ni som följt mig genom kursen bör få mitt sista alster också. Det finns publicerat tidigare, för många år sedan. Jag plockade fram berättelsen, gjorde om den lite språkmässigt, har fått lite mer mod att bre´ ut mig i texten. Så var så goda mina kära läsare. Utan rubrik som vanligt
Hämta pipa tobak fyr….. Hon visste vad far menade, han ville att hon skulle hämta hans pipa, tobak och en ask tändstickor. Det ingick i fars kvällsritualer att han efter middagsmålet satte sig i fåtöljen framför radion som stod i hörnet i vardagsrummet, lyssnade till kvällsekot klockan halvsju.
Hon var oerhört angelägen att få hans uppmärksamhet. Hans önskan om rökverk uppfylldes alltid så fort hon kunde. Trots att hon tyckte det luktade otäckt, ibland var hans pipa så sur att hon nästan kräktes. Men det ingick också i dagsritualerna att hon servade honom med denna stinkande pipa. Men sedan var det att sitta tyst som en mus medan han avnjöt sin pipa och lyssnade på nyheterna.
Ute i köket slamrade mor med disken. Detta arbetsmoment hade fortfarande inte fallit på hennes axlar. Kanske var det för att hon inte nådde upp till diskbaljan ännu. Men hon hade bett om att få göra det. Någon gång fick hon hjälpa till att torka besticken, men det var ju inte på riktigt. Hon fick fortfarande inte förtroendet att torka porslin, jo förresten, den gamla kantstötta koppen utan öra, den fick hon torka. Fast det kändes inte som ett förtroende, snarare genomskådade hon att det var ett sätt att slippa henne tjat.
Istället satt hon som den tysta musen och väntade på att radion skulle skruvas av. Då brukade far ta fram boken, den magiska boken med alla sångerna. Det blev som en signal, upp i fars knä, bläddra i boken. Vilken skall vi börja med? ”Jag har bott vid en landsväg” den sjöng alltid far på skånska, annars sjöng han med den vanligt förekommande sångstil som även Edvard Persson och andra skåningar sjöng med. Uppsvenska som vi kallade den. Far hade en behaglig baryton.
Visbokens pärmar var på väg att släppa och bokens blad var solkiga med både hundöron och blad där även hörnor fattades. Det var förbjudet att spotta på fingrarna då man skulle vända blad. Från bokens första tid hade man inte tänkt på de konsekvenser som blev med dessa blöta fingertoppar. Visorna var illustrerade med teckningar, varje sida.
Hon hade inte lärt sig läsa ännu, skulle börja skolan nästa år, men vissa bokstäver kunde hon. Dock icke så många att det hjälpt henne att knäcka den gudomliga koden, den att bokstäverna bildade ord. Detta spelade ingen som helst roll. Hon kunde sångerna utantill. Visste vilka bilder som hörde till vilken sång. Sången om båten Albertina hade ankaret, korset och hjärtat i en kedja, vid Värnamo-visan satt ett par på en bänk, med armarna omslingrade om varandra. Den hon gillade mest ”Elvira Madigan” hade en lindansös på bilden. Vid ”Vila vid denna källa” var där en tjock tant vilande i gräset, med ena tutten som halkat ur urringningen, och ett glas ”läsk ” i handen.
Några sidnummer eller läskunskaper var inte nödvändiga för henne. Hon kunde sin sångbok.
Och som hennes far kunde sjunga, hon var lika imponerad varje gång han sjöng de där svåra, dem hon inte klarade av melodin på ännu. Hon bara satt och lyssnade andäktigt. Ibland föll mor in i sången också, hon kunde de flesta texterna utantill, hon också. Men hennes stämma var inte så intensiv som fars var. Lite tunnare försiktigare, kanske inte lika tonsäker som far. Och det var ju far och hon som bestämde sångerna, de var de som höll i sångboken.
Mor hade sånger som inte fanns med i sångboken. Detta hade visserligen far också men de var inte så fina och spännande som mors. Far brukade sjunga ” jag vill ha en liten tös, med långa flätor” Och han hade berättat för henne att han haft en tös tidigare. Hon förstod inte vad han menade, vad då haft en tös? Så nu önskade han att hennes hår skulle växa så att hon fick långa flätor.
Men när hon fick mor att sjunga den där sången om flickan på sjukhuset, då var det högtid i hennes hjärta. Hon visste inte om hon tyckte om sången eller hon ogillade den. Visste bara att den fyllde henne med en underlig vemodig känsla. Kanske var det för att mor verkligen kunde sjunga den med sådant allvar. Vad hon också lade märke till att mor också blev ledsen då hon sjöng om flickan, hon hade ett flertal gånger sett mor torka bort en tår som rann på kinden.
Hon kände sig så sorglig då hon hört mor sjunga. Men även lite underlig. Det var inte varje gång hon bad att få höra den som hon fick. Ibland vägrade mor, då brukade hon istället sjunga ”Varför skola män´skor strida, varför ska de föra krig”. Den visan tyckte hon var förfärlig, klagande gnällig. Och den hade ju ingen saga att berätta. Som den om Elvira Madigan eller flickan på sjukhuset.
Hon förstod inte ”Så bistert kall sveper nordanvinden, kring stuguknuten i senan kväll”. Far kallade den drinkarflickans sång. Så vissa sidor tog hon dubbla blad då hon bläddrade. Men många sjömanssånger tyckte hon var mysiga, de hade havets rytm i sig sa far, ofta valser. Och det förekom att far reste sig ur fåtöljen lyfte upp henne på sin arm och valsade till de sjömanssånger de kunde utantill.
När hon blev äldre fick hon en hemlighet av mor. Då de gick upp på kyrkogården för att sätta blommar på mormors och farfars gravar, gick de förbi barnkyrkogården. Mor pekade på en fläck på gräsmattan och berättade för henne att här låg mors och fars tös begravd, tösen som far hade talat om. Alltså hade de haft en tös! Men hon förstod inte…… Hur, varför?
Hon kände att det var inte lönt att fråga, det blev bara halvkvädna svar. Hon fick vänta. Senare i livet lyckades hon få lite mer av historien, den om deras lilla tös.
Mor var havande i sjunde månaden i april 1940. Oron ute i Europa var stor. Far och mor ett ungt par med barn nummer två på gång. En två-åring sedan tidigare. Plötsligt en morgon fick mor höra på radion att tyskarna hade invaderat Danmark och Köpenhamn. Hon hade en längre tid varit orolig över hur hon skulle klara sin lilla familj, då far låg inkallad. Plötsligt började födsloarbetet, två månader för tidigt. Vad göra, hur göra? Sådant arbete går inte att skjuta på till en annan dag. Det blev en lång och besvärlig förlossning, då med ett ofullgånget barn. mitt i dessa orostider.
Det visade sig sedan att barnet, deras tös ådragit sig förlossningsskador. Ett handikappat barn! Som om inte det var svårt sedan tidigare. Småbarnsförälder, med maken inkallad i den mobilisering som utökades då Danmark och Norge ockuperades. Läkare och sjukvårdspersonal rekommenderade att lämna ifrån sig flickan på ett hem för barn med utvecklingsstörning. Men mor tog hem henne.
Så länge flickan var baby var inte problemen så stora. Men då hon aldrig lärde sig gå, blev läget svårare. Detta var inget man gick ut och krävde insatser för, såsom man gör idag. Tvärtom, man snarast gömde barnet för omvärlden. Som för att skydda det från spe. Eller? Var det för att skydda sig själv från skammen. Detta utspelade sig på 40-talet, och det var svårt att handskas med att familjerna innehöll barn och även vuxna som var annorlunda. Eljest, som norrlänningarna säger. Flickans öde går att spåra till den dag hon fyllt tre år. Då drabbas hon av den tidens gissel, hon fick tuberkulos. Nu kunde inte mor hantera flickan längre. Hon var ju fortfarande som en baby, kunde bara sitta med stöd.
Flickan blev inlagd på sanatorium sju mil bort. Och här levde hon sitt sista levnadsår, innan Tbc:n tog hennes liv. Denna lilla flicka blev inte omtalad så mycket i hennes livstid. Men efter mors och fars bortgång har hon och hennes syskon hittat dokument som rör sig om flickans levnad och död Då har hon insett att de som far och mor talade om i lite dolda ordalag, var hennes storasyster. En dödsannons mycket blek urklippt ur en tidning. Och ett telegram från mor till far där han låg mobiliserad: Barbro död…… Inget mer. Telegrammet kostade per bokstav…..
