Jönssonminnen.se

Ibland då jag har den där torkan på att skriva men ändå känner att det kliar i fingertopparna att få bladdra på lite, då ringer jag väninnan. Erkänner min skrivartorka och hon vet vad jag talar om. Samtalet löper på lite hit och dit, vi gamla damer har alltid något vi förargar oss över. Om det inte är något annat så får vi ta en runda om våra gamla skröpliga kroppar som dessa två i övrigt ungdomliga damer begåvats med. Världen är orättvis.
Kunde dock icke låta bli att berätta om en nätflirt jag hade häromdagen. Nu undrar du säkert; nätflirt? Gamla människan? Jag spelar bridge på nätet, brukar även vara med i individuella små turneringar, då deltar man utan någon partner. Får en ny partner för varje rond.
För mig ett spännande sätt att se om mina påståenden som jag brukar berätta för mina elever om, att har du en gång lärt dig spela bridge kan man gå vart som helst i världen, glida ned vid ett bridgebord och sätta igång med att spela. Om det är en kines som bara talar kinesiska eller en eskimå med sitt språk, du har fått som partner, spelar ingen roll. Man har ett gemensamt språk i budgivning och spel. Så att möta en ny medspelare varje bricka är för mig ett kvitto på att detta påstående stämmer.
Denna dag hade jag i en rond en motspelare som hade en signatur mycket snarlik ”Dracula”. Nyfiket kikade jag på hans profil, han hette Vlad i förnamn och var från Rumänien!! Visst var det han, vampyren!? Eller? Markerade honom så att jag skulle hitta honom efter tävlingen. Under pågående tävling kan man inte tala med varandra.
Efter tävlingen sände jag ett kort meddelande till honom; Are you the ONE? Dröjde inte stund innan jag fick ett svar, han kollade vem som sänt meddelandet, men sen sa han;
– Det ska du få veta vid midnatt! blev svaret
– Spännande! sa jag.
– Men jag vill att du är nytvättad och inga smycken runt din hals, sa vampyren
– Jag lovar att inte heller äta någon vitlök under dagen, sa jag.
Detta samtal utspann sig tidig eftermiddag. Tänkte inte mer på det. Senare på kvällen var jag in på nätet och spelade igen. Ibland kan jag sitta och följa ett spel vid något bord. Titta på budgivning och spelteknik. Klockan 22.54 dök det upp ett meddelande på min skärm; 6 minuter!!! Från herr Vampyr! Ojdå! Sneglade på klockan, jaha. Ja de ligger en timme före oss i Transylvanien. Sedan kom nästa meddelande, 3 minuter. Jag måste tillstå att jag blev mycket nyfiken på vad som skulle hända.
Det blev en inbjudan att spela med honom prick klockan 23.00 eller som klockan är då i Transylvanien, midnatt. Skämtade och spelade i drygt en halvtimme då han berättade att han drack ”Bloody Mary” under tiden vi spelade. Då vi skiljdes åt bad han om ursäkt om han lämnat märken på min hals, och om jag började känna mig konstig efteråt berodde det troligen på den omställning min kropp skulle komma att genomgå.
Måste medge att berättelser om vampyrer är jag inte så duktig på, bör nog ta fram gammal litteratur och läsa. Känner att jag bör ha historien bättre klar för mig innan jag ger mig in i flirter med vampyrer.

Fick ett SMS från sonen där han ställde frågan om vi körde till Sundsvall den 18 mars? Vi hade inte kommit så långt i planeringen av vår påskresa ännu så vi hade klart för oss vilken dag vi var på gång. Men då jag kollat almanackan lite närmre så visade det sig vara en trolig resdag. Varför undrar du, blev svaret! Han undrade om möjligheten för två fripassagerare? Kändes lite knepigt för mig. Slängde fram förfrågan till maken också, som tittade på mig? Vilka då, undrade maken och jag? Några kinkiga ungdomar? Eller djur? Gav inget svar förrän vi fick klart för oss vem det var? Son med sin dotter ville lifta. Jaha, vad innebär nu detta? Trångt i bilen, gnälliga ungar? Men det är ju vuxna personer så man får väl hoppas att de inte är för gnälliga. Lät meddela att några pauser för rökning och andra laster finns inte utrymme för på våra resor. Vi har dem så inkörda att våra kroppar skulle inte en gång våga signalera att de är pinkenödiga. Finns i systemet var och när man får bli pinkenödig. Detta meddelande bemöttes från sonen med att han lider av en kronisk UVI (urinvägsinfektion). Synd om honom tänkte jag och frågade om jag skulle fixa fram lite blöjor eller han föredrog uridom? Ja så är läget för tillfället. Han går fortfarande och funderar på nikotinplåster…. Men ett trevligt moment i vår påskresa har onekligen smugit sig in….Inte för att maken och jag inte trivs tillsammans, men omväxling förnöjer.
Berättade om detta med medpassagerare för min frissa idag. Då hon hörde vem det var som skulle hänga med och hur långt vi hade hunnit i villkoren för att få hänga med skrattade hon hjärtligt. Den ungen (sonen) är ju van vid at förhandla, sa hon. Undrar vem som kommer att vinna den situationen…. Var hon nu fick de ifrån……

Visst är det konstigt med ålder och det där…… Hur man skrattat i mjugg åt äldre människor och deras virrighet och glömska. I den fasta förvissningen om att det är inget som jag kommer att tillåta mig och min smarta hjärna att drabbas av!! Ha ha ha, aldrig jag inte.
Gårdagen gick i kallskänketakt. Vad då kallskänketakt undrar väl somliga? Jo så här i årets sista skälvande dagar brukar vi sedan några år tillbaka ha en liten julsmörgås till våra bridgekamrater som spelar på tisdagarna hos oss. Och som tidigare år serverade vi en hemsnickrad landgång som tog morgonen och förmiddagen i anspråk att göra. Sedan en snabb dusch innan det var tid att ge sig iväg.
Väl utkommen ur duschen fick jag ett infall att jag skulle ta på mig en brosch med nyårsklockor, ett sådant där billigt bijouteri jag haft sedan långa tider tillbaka. Som jag brukar få ögonen på en bit in i januari och konstaterar att, även i år fick det ligga i glömska! Men detta år skulle jag bättra mig och komma ihåg det i god tid. Sagt och gjort. På med kläderna och fram med smyckena! Dök in i garderoben efter min hemliga smyckelåda….. Men var hade den tagit vägen? Borta! Inte på det vanliga stället, inte på det ovanliga stället heller…. Hjälp, hade vi haft inbrott igen? Alla mina juveler! Men nej, vi går ju knappt ut till brevlådan utan att larma huset. Vi sover nattetid med larmet påkopplat i övervåningen så där kan inte snika sig in huset då heller. Alltså jag bör nog inte skylla tjuvar för att mina juveler är borta. Vi bör nog sätta det på glömskans konto.
Och kan ni tro! Efter en stund dyker maken upp med skrinet och alla mina juveler.
Var hittade du dem? Frågan lät troligen lite häpet överraskad, såpass att jag avslöjade min förvåning.
Ja, han erkände då att han blivit förbryllad då jag inte hittade mina kronjuveler. Varvid han själv satte igång och leta. Alltså var han själv inte helt på det klara med var jag gömt dem. Därför dröjde svaret då jag ställde min fråga. Men efter en stunds tvekan fick jag veta att det var inte från mitt gömställe de försvunnit denna gången, utan från hans…….. Tiden var nu så knapp att jag inte hann gå igenom skrinet och leta fram klockorna. Får använda dem nyårsafton istället.
Bara så ni vet, nu är de här två gamlingarna med i klubben ”De som gömmer så jättebra att de inte hittar grejorna själv”.
Sedan som grädde på moset i detta glömskans tecken. Jag satt idag och kände; måste slå en signal till svägerskan i Norrland och önska ett gott slut och lite nyårshälsningar. Vi hade inte pratat på någon vecka. Så det blev lite prat om julhelgen som varit, om nyårshelgen som förestod. Tider som varit och tider som komma skall. Kände att ingen av oss hade bråttom till något särskilt. Bara ett trevligt samtal som löpte på om ditt och datt. Till slut då vi talat nästan tre kvart, tyckte vi att nu hade vi nog avhandlat allt av värde. Tillbaka till näringarna sade jag lite sådär hurtfriskt. Ja nu ska jag baka en tårta sa svägerskan….. Vadå tårta, sa jag. Vem har du nu som fyller, sa jag lite förvånat. – Det blev dödstyst i telefonen. Hörde hur hon kippade efter luft i andra änden. Trodde hon att jag skämtade? Nej hon insåg nog att nu, nu hade jag kalenderbitaren troligen visat ännu ett tecken på åldrande. Och efter några sekunder insåg jag själv att så var nog fallet. Hennes make fyller ju år idag! Just denna dag som vi suttit och pratat bort nästan en timme av. Generat erkände jag att det hade farit ur mitt minne helt och hållet, men att jag troligen innan dagen var slut, hade kommit ihåg det. Så förlåt svåger lille, om du läser det här så är du inte bortglömd – ännu.

Denna berättelse har legat i min byrålåda någon månad, fick inte publicera den. Men nu har jag fått lov. Tycker själv om den, hoppas att ni också gillar den….

Gubben min……
”-Om jag kok´ na’ pären kan vi väl ha den där ättiks-sillen till middag idag?” Frågan han ställer avslöjar att han blandar friskt de olika dialekter som varit hans omgivning under hans levnad. Uppe i hans födelsebygd ”odel” man och äter ”pären”. Nybyggartrakterna i fjälldalarna i nordligaste Sverige. Men här i Sydsverige där han levt största delen av sitt liv säger man sill, inte strömming. Så i en enda mening kan man höra ett livsöde. Jag tillägger att jag gärna vill ha ett kokt ägg till också, men han hör inte mitt svar. Han är redan inne på nästa tanke, ska vi ha en fika innan vi kör in till stan? Vi som trodde att vi skulle få en ledig dag….
Under lördagen då vi tog fram hans mörkgrå kostym ur garderoben, beslöt vi att köpa en väst till den. Han är ingen ”kostymnisse” som han brukar säga om dem som i sitt arbete måste ha en sådan klädsel. Det är visserligen en krympande skara numera. Förr var varje bilförsäljare, de flesta biträden i ekiperingsaffärer och tjänstemän kostymklädda – då, då han fortfarande var ung och aktiv. Från hans plats på verkstadsgolvet såg han dem passera med ”näsan skrapande taket”. Så beskrev han dem, ”nissarna”. Dessa små uttalanden talade tydligt om att han var uppväxt under stränga ”jantelags-förhållanden”. I de bygderna var en ann’ så go’ som en ann’. Man ska int’ förhäva sej. Uppväxten i en syskonskara med tio syskon, där lät man ingen sticka upp.
Men nu var kostymen framtagen, vissa händelser i livet kräver att även han, verkstadskillen klär upp sig i kostym. När han kliver i byxorna drar han liksom ihop axlarna. Det är ju inte de som ska in i byxorna, tänker jag! Men hela hans kropp protesterar åt denna för honom främmande utstyrsel.
Jag ber honom snurra ett varv, jodå de går att knäppa byxorna men det är stramt om midjan. Vi diskuterar, när var den kostymen framme sist? Aha, för tre år sedan till dotterns bröllop. Då hade han fortfarande inte riktigt återhämtat viktminskningen efter sin cancer-operation, då de tog bort en halv meter av hans tjocktarm. Men med ett lite mindre aktivt leverne och god mat har hans lätt putande gubbmage åter börjat skönjas. Han låter undslippa sig en suck över livets förgänglighet, och åter igen ser jag hans lätt framåtlutade axlar. De där axlarna som alla hans syskon har. De som avslöjar deras tänkande om att stolthet är någonting andra ”dras med” . Som en sjukdom som är smått skamlig.
Diskussionen fortsätter. Ska vi ta och sy ut byxorna några centimeter i midjan? Han vrider runt ett halvt varv till så jag kan se hur detta bör göras. Passar på att ge honom en smekning över rumpan och säger – ”Vilken läcker häck du har, inte många sjuttiofemåriga gubbar som har en så fast och läcker häck.” Ser tydligt att han sträcker upp sig lite och byxorna får en bättre passform. De säckar inte längre. Vi fortsätter ”kolla” om det behövs några ytterligare åtgärder åt kavajen. Men nej den sitter snyggt nu när hans kropp fortfarande minns smekningen över rumpan.
Sen den eviga frågan, när ska kavajen vara knäppt? Och när får den absolut inte vara oknäppt. Sådana etikettsreglerna fanns förr i tiden. Och det är som om han, när han drar på sig kostymen även tappar fotfästet lite för hur han ska uppföra sig? Hur ska man vara klädd? Men sen kommer vi på den geniala idén, vi köper en väst. Så tar vi bort lite av det bekymret med knäppt och oknäppt. Om kavajen är oknäppt sticker det inte fram ett vitt skjortbröst. Det vita som ytterligare förstärks med att han ska bära vit slips till. Västen räddar honom från det bekymret.
Den väst han har sedan tidigare är svart, den harmonierar inte till denna mörkgrå kostym. Vi har ju ändå pratat om att köpa ett par nya skor som passar kostymen. Än en gång konstaterar han att jag har rätt då jag påstår att öronen och fötterna slutar aldrig att växa på männen. Visserligen är det inte så ofta man behöver klädesplagg till öronen, och om det behövs, krävs inte den passformen som krävs av ett par skor. Så under söndagen blev det en shoppingrunda. Både väst och skor inhandlades. Nu släppte vi tanken att skorna skulle se ut ”si eller så” då de skulle bäras till kostym. Jag föreslog ett par ”fräcka” jodphurs. De kunde han ha till vardags och till jeans efteråt. Västen hittade vi i första herrekiperingen vi var in i. Här i detta ”Mammons tempel” finns åtminstone tjugo olika ekiperingsaffärer, så vi tvivlade inte att hitta en.
Väl hemkomna var vi nyfikna på hur de olika plaggen passade ihop. Visst glimmade det till lite i ögonen på ”gubben min” då han plockade fram skorna ur kartongen. Visst såg han nöjd ut då han drog på sig jodphursen för att ”gå in dem” här hemma – inomhus. Ifall han skulle känna att de var för små eller för stora, kunde de bytas, om de bara vore använda inomhus. Västen och kostymen är mycket snygga tillsammans, men knapparna i ett av plaggen måste bytas. De bara skrek ”fel färg” om dem. Men i övrigt blev han som ett modelejon där han stod. Jag har berättat att han är snygg då han bär väst. Det gör honom stiligare. Ingen kutande rygg, axlarna stolt breddade och med en pondus som det riktigt strålar om. Hans lätt glesnande hår har fortfarande kvar ganska mycket av sin färg, lite grå tinningar, och om man tittar riktigt noga ser man en begynnande fläck av flint. Men man får titta noga.
Måndagen blev ändå upptagen med en stadstur för köp av knappar. På hemvägen frågade han, hade vi talats vid om vad vi skulle ha till middag?
– Jomenvisst, skojade jag, skånskan. På ren norrländska sa jag det. Han har under åren gett mig också en prägling. Vi kommer från två skilda miljöer.
Vad har vi då sagt? svarar han.
Jamen, du sa ju det där med ättikssillen….
Jaså det passar i alla fall, svarade han rejält upprörd.
Du svarade aldrig, så jag trodde inte det dög, kontrade han fortfarande med ett högre både tonläge och volym.
Men du började prata om annat så du hörde inte vad jag sa om kokt ägg, blev min förklaring.
Nej då, det var bara så att det inte passade, sa han anklagande. Ofta övergår våra samtal i smågräl. Detta på grund av hans hörsel som försämras hela tiden. Verkstadskillen som under de första decennierna av sitt arbetsliv stod och arbetade utan hörselskydd. Från början för att inte visa sig sjåpig, sedan för att inte vanan blivit, att använda skydden.
Vi åt vår sill till middag, knapparna blev isydda.
Men gubben min har en rak stolt hållning där han kommer lite nonchalant släntrande, i sin snygga kostym, i sina jodphurs och västen som avslöjar att idag – idag bär han kavajen oknäppt. Visserligen har jag hotat med att sy in en galge bak i nacken på kavajen om han visar en tendens till att återgå till den där killen som ”inte ska tro att han är nå’t”. Men mina hot tar han inte så hårt på. Efter femtio års äktenskap har han lärt sig att allt jag säger inte är sant.

Under gårdagen var vi på upptäcktsfärd i city. Åkte tunnelbana och buss ner till Hyde Park. Jag ville se speakers corner i Hyde Park, eventuellt prova att säga några väl valda ord på skånska, på denna ikon för demokratin och det fria ordet i England. Men tyvärr, jag vet inte om ordet bara är fritt sommartid eller varför det inte fanns någon pulpet för ”the speaker”. Där fanns inte ett spår av någon pulpet, så antingen har man monterat ner yttrandefriheten i England eller så har man gjort det svårt för gemene man att hitta en plats att yttra sig på. Bara att konstatera. Däremot fanns det en julmarknad med allt tingel-tangel som man hittar på alla marknader jag varit på, jul- som andra marknader. Tysk wurst, italiensk pizza, belgiska våfflor allt det där vanliga UTOM salt lakrits som jag brukar kika efter. Hela Hyde Park full av dessa internationella faciliteter. Inte typiskt engelskt. Tog oss vidare med tunnelbana igen. Bort till Paddington Station. Kan inte åka till London utan att hälsa på Paddington bear. Han sitter på perrong 1. Alldeles övergiven. Men nu har jag klappat om honom och gett honom ett par tröstens ord.
Ett av mina önskemål då jag åkte hit var att få äta fish n´ chips, har alltid låtit så spännande. Egentligen ingen konstig eller svårlagad mat, men det ska upplevas här i London, tro mig. Först hade jag lite tvekan inför att smaka, det vilar en doft av friterat över hela stan redan vid 10.30-tiden på förmiddagen. Det gör mig mindre sugen på denna maträtt. Påminner om hur det luktar på Tivoli i Köpenhamn, bara rent för mycket. Men sedan väntade jag till jag var riktigt hungrig, intog rätten på en fullproppad pub med den stämning det innebär. Ljuvligt gott! Tyckte jag.
Dagen idag har vi försökt hålla oss ovan jord med bussar. Men då vi varit och strosat runt på Piccadilly Circus i blåsvädret var det skönt att fuska med tunnelbanan hem till hotellet. Nere på tunnelbanan var det riktigt varmt upplevde vi det. Det var framför allt redan borta vid Towern och Tower Bridge det var sådan snålblåst. Sådana gnälliga gamlingar, ha ha. Borta bra men hemma bäst är det någon som sagt nån gång. Vi vet vad hen menar. Fast det är oerhört spännande i denna storstad. Så många kulturer blandade. Vad jag förvånar mig över är att så många människor går helt barbenta i december, visserligen ligger temperaturen på 7-9 grader så det är ju ingen bitande vinter. Men ändå. Tuffaste jag sett idag var en ung skotte som stod ute på refugen mellan körfälten vid Piccadilly Circus, spelade säckpipa. Han var traditionellt klädd i kilt, men utan knästrumpor som brukar ingå i den stassen. På plakatet framför sig berättade han att han höll på att spara ihop till en förlovningsring! Det mest udda sätt jag sett tiggare använda sig av. Nu tog jag faktiskt fram en peng och gav honom. Stod kvar en stund för att se om blåsvädret skulle lyfta upp kilten, men jag fick tji… Hade kanske varit vårt en peng till, men ville inte lära honom några fler konster. Den med förlovningsringen var bra nog.
Hemma på hotellet igen, en god kopp kaffe. Lite frukt och en flaska Moët & Chandon som råkade bli över igår då vi firade lite…
Det är skönt att dagarna är så här korta som de är i december, vi tycker det är alldeles tillräckligt med upplevelser för oss gamlingar under de timmarna med dagsljus. Känns inte så skämmigt att sitta på hotellet och ta igen sig då mörkret fallit. Och vi har lite att fira idag också så det får bli vår egen dag.

Fick ett MMS från barnbarnet. Hon tror jag är som oraklet i Delfi. Bilden var på en vit svamp från deras gräsmatta. Maken och jag gav det en snabb blick, en vit svamp, mjölskivling sa maken. Icke ett alldeles tokigt förslag tyckte jag, skrev ner det och skickade.
–  Går den att äta, fick vi snart en fundering på. Låter ju onekligen som något ätbart menade barnbarnet.
– Ja den går nog att tugga i sig, svarade jag. Men om du överlever vet jag inte, fick hon veta.
– Ok, hon tackade för informationen och sa att man ska aldrig lita på svampar! TY den låter ju ätlig på namnet!
Detta ordet TY fick farmorshjärtat att smälta,så trots att jag befann mig i en ganska jäktig sits, tog jag mig tid att plocka fram Appen i mobilen, slå upp mjölskivling och kolla mer om den. Fick veta att den är ätlig, men har bara tre av fem möjliga stjärnor i smakguiden. Skrev ner och skickade denna upplysning till henne.
-Ok, så den är jäkligt äcklig? fick jag som svar/fråga.
-Testa, menade jag.
-Jag plockar den och låter någon som gillar svamp smaka, sa hon med en medföljande smiley med helgongloria på!
-Gör så här kära barnbarn, välj någon du har råd att bli ovän med. I fall den är mycket äcklig.
-Ok, blev svaret. Denna gång med en gråtande ledsen smiley. Jag slängde iväg en kyssande smiley som slut på konversationen. Men det dröjde inte många minuter förrän ett nytt foto dök upp. Nu på en skördad svamp, liggandes på ett A4-ark snyggt arrangerat för fotografen. Utan kommentar!
-Ser ju inte så vidare aptitlig ut, menade jag. Känner du inte någon fransman eller italienare? undrade jag. Dom äter vad som helst.
-Jag har en italiensk klasskamrat, fick jag veta och smileyn som följde såg jätteglad ut!
-Ta hen, menade jag! Det kom senare en bild till på en lite mindre svamp arrangerad på en pepparkaka. Skulle kanske symbolisera desserten på denna delikata måltid, vad vet jag…..