Värme, nej förresten inte värme, hetta. Luften dallrar av denna värme som man ibland brukar tala om som försommarvärme, men som jag snarare förknippar med augusti, torka, sen höskörd och i mina ögon ett rent litet ”helsike”. Jag har aldrig älskat denna sortens värme, bara känt mig maktlös då dessa dagar fått folk att jubla över fint väder…. Vadå fint väder. Det är fint med ett lätt strilande regn som får naturen att stå tacksamt emottagande av den fukt som bjuds. Nu om man tittar på växter och djur, vill de bara göra sig så små som möjligt för att inte förbrännas av de erbarmliga strålarna som bränner, etsar deras kroppar och växtdelar. Och de har min fulla förståelse. Har levt mitt liv de tre senaste dagarna så stilla som möjligt. Minsta rörelse och det har känts som om lungorna fått förbränningsskador i alveolerna. Längesen ett plagg på kroppen har varit torrt flera timmar. Dyngsura av svett en halvtimme efter att man duschat och bytt kläder.
Men det är lätt att stiga upp om morgnarna! Det är de här tidiga timmarna som det fortfarande är drägligt att leva, att kunna andas.
Det är tur man har flextid på mitt jobb. Man kan på detta sätt använda de drägliga timmarna till det som måste skötas. Utom idag den 3:e juni…. Då har jag ett namnsdagsbarn som ska uppvaktas. Med kaffe och mocca-bakelse. Mmmmmm….. Den uppvaktningen gillar jag. Jag älskar dessa sliskiga söta marängbakelser. Är ett av de ”synder” jag numera fortfarande unnar mig. Så jag får trotsa kroppens motvilja att gå utomhus, ge mig iväg till namnsdagsbarnet. Som egentligen inte är så mycket barn längre. Han har fyllt nittio. Men jag måste berätta om historien om mocca-bakelserna.
Vi spelade bridge, namnsdagsbarnet och jag, i flera år som partners. Då det skiljer en generation mellan oss fick jag se hur hans liv ändrades från en spänstig tennis-och bridge-spelande herre, till en krökt värkbruten åldring. Under tiden blev det småprat om både ditt och datt. Bland annat om kaffedrickandet och dess betydelse för umgänget i våra respektive släkter.
Jag har mina minnen om ”långfredag” den fredag då min far inte fick lön. Han hade fjortondagarslön. Men på lönedagen blev vi barn skickade iväg till Helges eller Börjes konditori för att inhandla ”köpebröd” till kaffet och ofta också var sin bakelse eller tårtbit. Mums. Och då jag talade med bridgepartnern om detta såg jag att något minne dök upp hos honom också. Jodå det hade förekommit köpebröd även i denna småländska barndom. Han berättade att hans mamma skickade iväg honom att köpa TVÅ stycken mocca-bakelser på konditoriet som de sedan mumsande satte i sig till eftermiddagskaffet, han och hans mamma. Men endast en gång om året, den 3:e juni för då har gossen namnsdag! Om det förekom annat brödköp har jag ingen aning om, men sättet han berättade om mocca-bakelserna lämnade ett djupt intryck hos mig. Jag frågade lite försynt om inte traditionen fortsatt genom livet, men nej, hustrun hans gillade inte mocca-bakelser. Så det fick stanna vid barndomen och mamma.
Året därpå, den 3:e juni hade mannen blivit änkling, ingen hustru som kunde ta illa vid sig. Och jag, som är som byfånen i TV-serien ”Hem till byn”, kan nästan namnsdagarna utantill. Så då det var namnsdag för honom köpte jag var sin mocca-bakelse och gästade honom.
Vi slurpande kaffe, snaskade sliskigt sockersöta, nästan äckligt söta mocca-bakelser och än en gång fick jag höra historien om mamma och namnsdagen i hans barndoms Västervik. Då i början av trettiotalet. Och inom oss dolde vi båda det faktum att det var bara för mycket. Sötman var alldeles för mycket! Men det kvarstående slisket som känns i munnen timmar efteråt har hunnit glömmas till nästa år den 3:e juni. Så vi kämpar på…. ”The same procedure as last year”…. Nu ska jag koka kaffe och slå på en termoskanna.
Alla mina små elever…
Spela ut… Spela på…. Träkarl… Håll upp ett stort kort….. Bjud med hopp…. Bjuda reverse….. Högfärg…. Stayman….. Singelton…. Sangkomplexet… Starka öppningar (2 klöver)… Honnör…. Utgång….. Överföring…. Sang…. Maska… Scorer…. Sans atout…. Slam…. Kontrakt…. Hallonbuske…. Trumf- fördelningspoäng… Renons… Lågfärg…. Budgivning…. Motståndare…. Spelförare…. Svitad hand… Svaga öppningar… Dubbelton… Stenbergs….. Styrka och fördelning…. Trumfkung… Revoke… Ute där inne… Inne därute… På hand… På bordet…. Partner… Giv…. Dubbling… Inkliv…. Överbud…. Upplysningsdubbling… Straffdubbling… Hemgång… Gå bet… Delkontrakt… Honnörspoäng… Essfråga… Öppningsstyrka… Balanserad hand… Trumfa… PASS är också ett bra bud… Negativ sang… Systemdeklaration… Scoretavlor…
Är det någon av er som vet med sig att något (några) av dessa ord, dessa uttryck är förvärvade efter september 2014….? Räck upp en hand….
Ian, min elev i London berättade att han var helt övertygad om att han passerat det stadiet flera dekader sedan, som kunde svara upp till den inlärningstakt som jag kräver av honom. Ha ha, han tycker jag är hård…. Då skulle han varit bland ER stackare….
Visst är det underbart att känna att kunskapen breddas, växer. Samtidigt som man får bekräftat sig själv när man hittar ett rätt bud och-eller spelar hem ett kontrakt.
Jag ser på er hur ni strålar av glädje då ni lyckas, men även blir oerhört besvikna på er själv då det inte gick så bra. Detta fenomen ser jag och det ger mig ytterligare energi att försöka uttrycka mig klarare och inte ge efter när ni försöker att ”göra om” systemet Nordisk Standard.
Er inlevelseförmåga säger mig att ni inte tänker ge tappt med det system jag lär ut. Detta ger mig en feedback som gör min del av vår överenskommelse ganska trevlig. Att ta er vidare, utifrån er takt, men med lite pushande så vi inte stagnerar.
Hela mitt bridgepaket är ett bas-system precis som många andra system som lärs ut runtom i världen. För tillfället är det detta system som gäller i Skandinavien, denna Nordisk Standard.
När detta system ligger väl förankrat hos er är det lättare att ta till sig och förstå andra system.
Sedan är det så att jag kan bara lära ut ett system, den logiska biten och värderingen av era händer kan jag bara be er göra. Kanske tipsa om hur man värderar upp eller ner en hand. Men modet att våga göra avkall på poängberäkningen kan jag inte ge er. Det får ni uppamma själv.
Känner att det här lilla brev ville jag skicka med er ut på grönbetet som detta sommarlov är. Och till hösten kommer ni förmodligen att låta som de flesta av mina spelare på tisdagsbidgen; Hjälp vad jag känner mig ringrostig, hör jag dem säga. Ett sätt att förklara bort den veckans dåliga spel av dem…. Nästa vecka får de komma på något annat illfundigt….
Men kära vänner, det är som då man lärt sig cykla – kommer man bara upp på hojen igen så finns balansen där – kanske efter en gång i diket, sen aktar man sig…..
På detta sätt vill jag tacka er alla för den gångna terminen, för blommor och förfriskningar som ni försett mig med inför sommaren. Ni allihop från- och närvarande. Min chaufför framför även han sina hälsningar, för…. När det regnar på prästen så stänker det ju alltid lite på klockaren också.
Ha en trevlig sommar allihop. Bifogar James Bond-handen som några av er hann spela den 13/5. Det var James Bond som spelade den mot sin ärkefiende Hugo Drax som satt öst och bjöd 6 NT varmed James Bond som satt Syd bjöd 7 Klöver. Den dubblades X givetvis av motståndarna varvid Syd redubblade, XX han spelade hem den!!! I zon vilket gav honom 2660 poäng. Gissa om han fick en bästbricka… Och hur bar han sig åt????
NORD;
Sp 10 9 8 7
Hj 6 5 4 3
Ru –
Kl 7 6 5 3 2
ÖST;
SP A K D kn
Hj A K D kn
Ru A K
Kl K kn 9
SYD:
Sp-
Hj –
Ru D 8 7 6 5 4 3 2
Kl A D 10 8 4
VÄST:
Sp 6 5 4 3 2
Hj 10 9 8 7 2
Ru kn 10 9
Kl –
Sommarhälsningar med lite bridgefunderingar………..
Fok klagar att jag inte skriver. Ja jag vet… Ibland finner jag ingenting att skriva om.
Kristi himmelfärdsdag. Vårsol. Iår är det väldigt tidigt. Så den riktiga sommarvärmen som det ibland varit på denna folknykterhetens dag, blir det troligen inte idag heller. Vårens röda dagar avlöser varandra i en lång rad. Men vi svenskar är inte de enda som har lite lyxigt med röda dagar. Danskarna har sin Store Bededag någon gång här på vårkanten också. Den som man borde hålla bättre ordning på när den är. Det har hänt man har åkt över sundet för att göra en liten shoppingtur och kommit in till ett totalt igenbommat Danmark!
I början av veckan talade jag med en vän som berättade att han var ledig från jobbet. Jaha, varför då undrade jag? Jo det var helgdag i hans land Monaco, så han var ledig mitt på dagen. Jag berättade för en vän i Amerika igår att vi har röd dag idag. Skulle jag aldrig gjort. Fick frågan vad det var vi firade? Jaha, Kristi Himmelsfärd…. Vad heter det på engelska?? En krystad förklaring om att Jesus for till himmelen blev det, men jag kände en lätt panik! Tänk om hon vill veta mer ingående… Är jag beredd att ge mig in i denna sorts diskussioner om religion och hur förklarar man Kristi himmelsfärd för en amerikanska?
Men givetvis kom frågan ”what, how”… Hur besvara denna fråga? Plötsligt kom jag att tänka på ORDET! Det där ordet vi så många gånger suttit i bilen och läst högt ”long vehicle” som stod bak på lastbilarna. Många år bara läste vi det, visste inte vad dessa ord ”long vehicle” stod för. Men de var lustiga att uttala. Har sedermera fått översättningen men fortfarande då vi ser dessa fordon med den förklaringen uttalar vi det då vi ser det ”long vehikle” utan någon antydan till engelsk accent, bara rätt och slätt VEHIKLE. Nu räddade denna kunskap mig, jag förklarade att Jesus reste till himmelen, men vilken sorts vehicle han använde visste jag inte mer om så det var ingen idé att hon frågade mer ingående!!!! Kala skrattade både länge och väl till min förklaring, hon vet när jag ”lägger locket på” p.g.a. att jag inte klarar av djupare utredningar i ämnet. Men i utbyte fick jag veta att man firar Mothers day på söndag, en dag som är en stor dag i USA.
Maj och juni är späckade med firardatum om frihet och krigsslut runt om i Europa, något som vi i Sverige inte deltager i trots att det var av stor betydelse för Sverige också, då kriget tog ett slut.
Trots att vi inte fått någon riktig sommarvärme ännu går ändå tankarna till sommar och campingliv. Och de tillfällen då folk påpekar för mig att jag är en av dem som lämnat djupaste intrycket hos dem med min beskrivning av en campingresa som vi företog oss i vår gröna ungdom, de tillfällena återkommer då och då att folk vill att jag ska repetera. Så jag ska kopiera över det i denna berättelse. Jag har tillåtelse av författarinnan att göra det!
Var så goda:
Berättelsen går under arbetsnamnet. Det ska va´husvagn
Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.
Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var 2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.
Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.
Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.
Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll. Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.
Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta, han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet. På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.
Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.
Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna. Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.
Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss. Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.
Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.
Det var ju ändå mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.
Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.
Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!
Blev kommenderad av maken att lägga mig in på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.
Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.
Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.
Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.
När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.
Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu
Folk klagar att jag är tyst! Ha ha, det skulle inte maken hålla med om. Men här kommer några funderingar….
Vårförfall, vägen näst intill ofarbar. Stora ”potthål” kors och tvärs över vägen. Väjer man för det ena smäller framhjulet ner i ett annat på andra sidan. Det smäller och skakar i bilen så det gör ont i kroppen och själen. Jobbarna som varit här och arbetat under vintern med nedtagning av gamla telefon – och el-ledningsstolpar har fått åka härifrån. I vårförfallet får inga tyngre fordon köra på vägen, så deras maskinfordon fick de fara iväg med.
Sitter inomhus i stugan och suger på de sista vinterdagarna. Hoppas på en dag till med lite sol, men iår tycks det mest vara ”lågt i tak” och helmulet. Hör hur det kör skotrar bakom stugan, norrmän som kommit över Tängvattsdalen för att köra vidare in till Hemavan. De stannar och rastar en kort rast precis bakom stugan, innan de beger sig iväg över sjön, ca en mil.
Har fått kallelse till skrivarkursen som jag väntat skulle börja redan i januari, men som senarelagts två gånger. Gårdagens TV-program var väldigt lättvalt – inget skit att se på någondera kanal. Ibland upplevs livet lätt, när man inte behöver ta ställning till någonting.
Blev en kväll med bridgen – som jag inte tänker trötta någon läsare med. Det är min egen glädjekälla.
Grannarna i stugorna runtom är antingen hemfarna eller håller på att packa hop efter påskfirandet häruppe. De ska hem för att deklarera har jag hört. Själv gick jag in på datorn i måndags för att kolla om våran finansminister tyckte att hon skulle ha mer pengar från mig. Och som vanligt, hon tyckte jag skulle skicka mer till henne. Många år sedan vi var i omvänd situation, att de skulle skicka till mig. Men men, jag minns ännu glädjen och känslan som det utmynnade i. Kanske jag skulle skriva några rader och berätta hur glad jag blev den gången, så kanske hon ändrar sig… Om man redan på konvolutet kunde ange ”detta är INTE ett gnäll – och skällbrev” bara en påminnelse på hur man kan glädja en gammal människa… Hon kanske har glömt att det finns tacksamma medborgare också. Fast postgången nuförtiden är inte som förr i tiden.
När jag var liten kom brevbäraren två gånger per dag, för- och eftermiddag. Lördagar enbart en förmiddagstur. Söndagar var helgdag i ordets rätta bemärkelse. Inga affärer öppna, en och annan kiosk. Men inte med mer sortiment än att du kunde köpa lite tobak, godis och veckotidningar. Glass sommartid från i mitten av femtio-talet, men bara sommartid.
Brevbäraren beskylldes för att vara far till många barn på den tiden då de flesta kvinnor var hemma utan förvärvsarbete. Men om man tänker att postmannen kutade två vändor alla dagar med post så tror jag ryktena är väldigt överdrivna. Han hade ju en tung postväska att släpa på också. Söndagarna var han hemma hos sin egen fru. Idag är nästan varannan brevbärare kvinna – så ordet postman har tjänat ut tycker jag.
Planeringen för vår färd mot sydligare trakter blir mer intensiv. Vi har tandläkartider och läkartider som väntar på oss därnere. Förmodligen hög tid att ta itu med trädgården också. Hoppas vår lille favorit Robort har haft en skön vila men är sugen på att börja jobba, vår robotgräsklippare. Lite bridge på klubbnivå ska också bli roligt. fast under tiden som jag ”dillat” ihop det här så har snön vräkt ner. Blir kanske ett litet bakslag på vintern i alla fall. Skulle vara roligt om snösparven kommer ner runt stugan och hälsar på oss innan vi far söderöver. Grönfinken har suttit och chirpat i träden några dagar redan. Tycker att det är tid att börja se sig om efter någon partner.
Nu köper vi inte mer mat. Får äta upp vad som handlats in. Det är samma dilemma varje gång vi ska ändra vistelseadress, tömma förråden. Men man blir bra på att tänka att inte allt måste vara si och så, utan man kan improvisera. Fast jag har föreslagit att jag kan koka min gröt på vitt vin. Har vi gott om. Värre med mjölken. Havregröt kokt på en god Chardonnay, serverad med en skvätt Chardonnay. Det får man inte vara för kräsen för. Men maken protesterar, snåljåpen. Svärdottern beskyllde honom en gång för att vara ogin då han inte bjöd på gin. Jag häller med henne…..
Vi brukar ha en liten handskriven kom-ihåg-lapp sittande på kylskåpsdörren. Det står: Räkskalen i frysen! Eftersom vi har tömning av våra sopkärl enbart var fjortonde dag, brukar vi lägga ut räkskalen kvällen före tunnorna ska tömmas. Detta för att bespara oss den odör som annars uppstår runt soptunnan. Men oräkneliga är de gånger då vi upptäckt att vi glömt lägga ut skalen i soporna förrän sopbilen varit hos oss. Ju äldre vi blir desto fler blir gångerna de glöms.
Men även andra saker, speciellt livsmedel som vi inte känner förtroende för brukat förpassas till sopkärlet, men inte förrän tömningsdagen närmar sig.
Och i dessa dagar då våren börjar göra sig påmind, blir vi lite mer angelägna att städa ur kyl och frys efter vintern. I vårt kylskåp har det sedan i julas legat en kittost, en sådan läckerbit. Men den har sparats och sparats. Tyvärr alldeles för länge. Vi är inte medvetna om hur fort tiden går. Plötsligt låg där en bit som omvandlats från läckerbit till en suspekt bit som vi inte tordes lita på längre. Jag åt en bit av den i måndags men att rekommendera den som ätlig vågade jag inte. Den sorterades därför under ”det som ska ut onsdagkväll”.
Torsdagförmiddag, efter frukosten satt vi och småpratade om dagens göromål. Fint vårväder. Beslöt att utnyttja vädret, snabbt sticka iväg för att klippa sonens äppelträd. En tjänst som vi förväntar oss att det ska återbetalas i form av omhändertagandet av vårt hus och hem då vi sticker till stugan. Dukar av bordet, in i kylen med smöret….. Och då, i samband med detta hör jag hur maken småsvär….. Förbaskat! Nu ligger den stinkande osten kvar här, den kom aldrig ut i soporna. Och våra tunnor är vid det laget tömda! Ett snabbt beslut att vi förpassar den som ett restavfall. Bara få iväg den så den inte möter oss i dörren då vi kommer tillbaka från stugan efter påsk. Maken lägger fram den för att ta den med ut då vi går. Sen går han ut i garaget för att ta fram sekatörer och de grensaxar han behöver. Då jag tog på mig skorna observerade jag den framlagda osten, givetvis tog jag min del av ansvaret, bar ut och hivade den i restavfalls-fraktionen.
Träden blev ansade hos sonen, lite andra ärenden blev utförda sen hem igen. Njöt av den långa skymningen då vi kommit hem. Plötsligt kom maken till att tänka på osten som han lagt fram. Var tog den vägen? Han tittade på den tomma ytan där han tidigare lagt den. Jag erkände att jag gjort en strong insats i hushållsarbetet. Burit ut stinkbomben så han kunde koppla av den detaljen. Förvånat tittade han på mig, inte helt van att jag anstränger mig så pass mycket. Men stolt berättade jag för honom hur jag burit ut bomben, utan att förvänta mig några applåd-åskor.
Jag vet inte hur många gånger jag hört Max, en av mina bridgepartners säga: du ska lita på din partner!!
Tänkte på detta då jag såg makens tvivlande blick, men släppte samtalsämnet. Det var avslutat tyckte jag. Men efter någon timme tyckte jag att maken hade något knepigt sysslande för sig. Vad höll han på med? Han kollade hur den där stinkbomben hamnat i vårt sopkärl, detta så den inte riskerade att bli sittande fast i kärlet. Menade att vi kunde bottna med en tidning eller något så den inte växte fast i bottnen med sin kletiga uppenbarelse. Men han hittade inte osten! Jag var djupt försjunken i ett parti bridge (som vanligt) och ryckte bara å axlarna.
Men! menade han. Vet du att du la den i soptunnan? undrade han. Sårat tittade jag på honom och sa än en gång: du ska lita på din partner…
Fredagsmorgon, ska iväg till fotvård och frissa. Går ut till bilen, var tog han nu vägen? Plötsligt kommer vår granne från andra sidan gatan rusande.
Måste få erkänna, sa han. Jag bytte tillbaka våra sopkärl efter det att de förbytt dem då de tömt dem. Och jag noterade att jag fått en tunna där handtaget var helt på, sa han. Min soptunna hade ett trasigt handtag, fick vi veta. Dessutom var er soptunna smutsig! Ha ha ha……
Tror jag vad jag vill om… Att han bytte för att han fått ett helt handtag! Ha ha ha…. Däremot att vår tunna var smutsigare än hans det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Han tillhör en renlig familj, deras soptunna förvaras under veckorna så, att inte ett gruskorn når de, ej heller någon regndroppe som eventuellt kan innehålla någon smuts. Och våra tunnor bor utomhus. De blir inte sanerade under vinterhalvåret, först då vi tar tag i vår-arbetet i trädgården blir tunnorna omhändertagna. Så när han såg detta snafsiga sopkärl gjorde det att han fick springa runt under eftermiddagen och kolla vem som fått hans rena snygga tunna och byta ut den… Jag gratulerade honom till att med tunn-bytet följde det en stinkbomb som jag inte garanterade följderna av. Makens min då han förstod vad som hänt med den försvunna osten var obetalbar!
Nu vet jag inte vad som händer i fortsättningen, men förhoppningsvis blir jag trodd av maken.