– Idag får vi ta in Gullspira, sa jag. Hon blåser bort om hon ska vara utomhus idag. Jag har precis kommit tillbaka in i stugan efter att ha genomfört en smärre sydpols-expedition. Ja jag tänkte så då jag stod på dasset och byltade på mig igen efter väl förrättat värv. Undrar om Roald Amundsen hade förstått mina vedermödor, klart han hade. Han om någon. Ja kanske Salomon August André också hade förstått. Skulle ta mig tillbaka till stugan. Men nu hade jag vinden i ryggen, så det var rena barnleken. Så igen med dragkedjan på vinterjackan, ända upp över hakan. Vinden skulle inte få en chans att slita av mig huvan, som nu väl hopdragen skyddade pannan för de sylvassa snöblandade regndropparna. De sylar som piskade kinderna. Jag hade pyttesmå luckor vid kinderna som inte var dolda, som inte motstod vädrets makter. Aj aj aj, det var som knivar. Men nöden har ingen lag. Ut på dass måste vi någon gång inemellan.
Men väl tillbaka i stugan pustade jag ut och meddelade maken mitt beslut om att ta in Gullspira.
Ha ha, det var så sent som förra fredagen som geten Gullspira kom på tal. När jag lämnade mina elever följde de mig till dörren och önskade oss en trevlig påsk. De bad oss köra försiktigt och se till att vi skulle anlända vår stuga helskinnade och att vi skulle vara snälla mot Gullspira.
Skrattande avslöjade dessa ungdomar att Laura Fitinghoffs roman om ”Barnen från Frostmofjället” hade de antingen läst eller i alla fall sett filmen om. Vi log alla åt det faktum att den filmen lämnar ingen oberörd. Hur barnen kämpar sig fram genom oväder och stormar. Jag tror inte att det finns en endaste liten solstrimma i den filmen. Och geten Gullspira minns folk.
Idag lever vi under liknande förhållanden, med ett riktigt mysigt vara inomhus-väder. En liten solstrimma dyker dock upp mellan snöbyarna. Det är som ”ilum och skovom”, ett gammalt uttryck som förekommer häruppe i fjällvärlden. Som menar att det verkligen är omväxlande, ena minuten snötjocka och nästa minut strålande sol, även om vinden fortfarande är full storm.
Och det var våffeldagen igår. Vilket vi missade, får vi reparera idag. Middagen bestående av ärtsoppa med varm punsch blir bra mat.
Maken klagar att det är inga långa stunder jag är tillgänglig mellan mina bridgeturneringar….. så värma en slunt ärtsoppa hinner vi om vi ”snor oss” menar han. Ah ja, nog överdriver han. Visst spelar jag en del men nog kan jag pyssla lite mellan mina turneringar. Så vi har en lyxtillvaro med kaffebröd till eftermiddagsfikat, chips till vinglaset ikväll om vi vill. TV att titta på.
Och nu har jag vante nummer två att syssla med. Igår då jag skröt för min svägerska att jag inte gjort som en annan släkting till oss gjort, stickat tummen på samma sida och på detta sätt gjort två vänstervantar. Ha ha det gav oss ett gott skratt. Men skrattar bäst som skrattar sist. När min svägerska satt och tittade på den fina flätan som jag har istället för resår på mina vantar, undrade hon varför jag hade flätan på insidan på vante nummer två??? Jaha, vänt ut och in på arbetet efter flätvarvet. Ja ja, bara att riva upp. Mumla en liten svordom över de förbaskat skumma ögonen. Men nu är jag på gång igen.
En annan sak som jag också gjorde igår…..jag avbad mig vidare spel med en kvinna som de senaste månaderna dagligen bett mig spela med henne. Jag skäms för att säga det, men det är inte så trevligt att försöka hitta på lögner var och varannan dag för att slippa henne. Men det har jag gjort. Och lögner brukar avslöjas förr eller senare. Jag har oerhört svårt att säga till folk: jag vill inte spela med dig. Men det finns folk som har ett beteende som gör att jag inte vill med dem. De är i mina ögon ganska dåliga spelare, vilket de inte inser själv. Och jag har ingen lust att säga det till dem, med vilken rätt skulle jag göra det? Så nu bestämde jag mig i alla fall, efter att spelat en turnering med henne, där jag verkligen led, då hon spelade bort två bra kontrakt för oss. Efter turneringen tog jag ”Gud i hågen” och sa rent ut till henne att jag tyckte våra spelsätt och våra system inte passade ihop. Jag berättade att jag inte fick någon information om hennes hand i budgivningen. Hon förstod mig inte. Hon tyckte hon förstod min budgivning mycket bra…..ja ja, nu var det ju inte på det hållet svårigheterna bestod. Usch, som jag gjort. Sent omsider fick jag henne att förstå, efter långt samtal där jag försökte förklara att vi inte var på samma nivå, och jag inte ville hålla på och ljuga för henne.
Jag berättade vad jag gjort för Vicky, en kanadensiska som jag spelar med då och då. Bra sa Vicky, du har gruvat dej länge nog med henne, bra att du avslutade sa hon. Senare på kvällen fick jag kvinnan som motståndare i en rond. Tyvärr fick vi korten bricka efter bricka, så vi verkligen ”sopade banan” med dem. Vicky satt som åskådare och efteråt sa han -”Bra Inga, nu fick hon kanske lite förståelse för att ni inte var likvärdiga….”. Jag svarade att det berodde helt på givarna, på korten. Det var inte min mening att förnedra henne. Jag vill inte förhäva mig, som de säger i Norrland. Men denna kvinna är under utveckling och är i stadiet där jag var för något år sedan.
Nu har jag snackat bridge, bridge och bridge. Men c´est la vie…. Tillbaks till vanten och stickningen. Skriva är ingen produkt, så lite dåligt samvete får jag när jag sitter och präntar ner mina tankar.
Anlänt till stugan. Fått upptrampat/skottat en väg till ladan och dasset. Fått en spann vatten från sjön och en dunk vatten från kallkällan som det blir så gott kaffe av. Sen blir det att njuta inomhus. Njuta av att vi har en mysig stuga att vistas i. Njutandet beror på att vädret blivit riktigt fjällväder. Det snöar rejält horisontellt. Och sikten är ordentligt begränsad. Det formligen vräker ner snö. Men vi har korv, potatis och kaffebönor. Vi lider ingen nöd. Maken skor sig och byltar på sig för att ta sig upp till vägen för att hämta post och tidning. Samtidigt har han tänkt kika efter om det är någon påse tunnbröd i frysboxen hos svågern. Det tunnbröd som vi bakade i somras och som vi brukar lagra i frysboxen i ”västre boá”.
Då han dyker upp igen, fortsätter vi vår konversation som vi hade påbörjat under bilfärden upp hit. Det är sporadisk, haltande. Men den är en bra träning för närminnet. Det kan gå två-tre timmar mellan de olika meningarna på samma ämne. Mellan varven och meningarna fördjupar vi oss de olika problem som dyker upp. Jag sitter och stickar baklänges….river upp de tre sista varven då jag gjorde ett fel i mönstret. Vissa svåra partier blir garnet väldigt nött då jag tvingas riva upp både en och två gånger innan jag får rätt på det. Nynnar samtidigt på den gamla slagdängan om bättre fotboll på ”Gunnar Nordahls tid”…… maken är ganska trött på den versen, jag kan bara den frasen om att de spelade bättre fotboll då.
Men samtidigt avslutade den visan käbblet vi hade om det där namnet på orten som vi passerade…… ortsnamnet ”Åhedån” fick mig att reagera. Skrattande frågade jag – vad var det som dånade??? Maken som fixar norrländska menade att orten heter Å-hed-ån. Medan jag menar att då vi är här uppe i Norrland måste orten heta Å-he-dån, alltså ”och det dånade”. Då jag turistat denna landsända så mycket vet jag att min förklaring måste vara den rätta… och var det en fors som dånade eller hade det sprängts för väg?? Eller vad var det som dånade?? Maken insisterade på sin tolkning av ortsnamnet…. vi käbblade om detta några mil. Sedan kom vi till Hörnefors, här Gunnar Nordahl är barnfödd. Häruppe i norr är man barnfödd. Jag har aldrig fått svar på min fråga om det finns någon som är vuxenfödd. Men här startar jag alltid sången om att ”de spelade mycket bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid”….. maken suckar. Han vet att nu dröjer det någon dag till att jag slutar nynna denna tråkiga visa.
Börjar närma sig middagslagande så nu skor sig maken igen. Den där korven som var vår middagsmat, det fanns ingen senap till den, i stugan. Så iväg till grannen för att få låna lite senap. Det är lite brister här och där i förråden, vissa saker som inte kan förvaras i stugan under vintern, blir ofta bortglömda i nyanskaffning. Så nu står det senap på handle-lappen.
Det visade sig vara en lönande tur till grannen för senapslån. Han kom tillbaka med en påse älgfilé som hade blivit packad till oss. Det var faktiskt perfekt, jag har precis suttit och läst på hur man tillagar sparris á la sous vide. En tillagningsmetod som vi håller på att lära oss. Sparrisen skulle serveras med en skiva oxfilé, men jag tror det går lika bra med älgfilé. Vi har ingen selleri så vi kan inte följa Werner och Werners råd om att det går lika bra med selleri… Älgfilé får duga.
Nä nu väntar Vicky att vi ska spela vår dagliga bridge-turnering. Så tillbaka från Gunnar Nordahl och käbbel om ortsnamn…..
Varannan fredagskväll var det fest i mitt barndomshem, den dag då far hade lönedag. Ofta blev vi skickade bort till Helges eller Börjes konditori att köpa var sin tårtbit till kvällskaffet. Dessa ärenden var inte lika tråkiga att uträtta som de då vi blev ombedda att gå till inköpsföreningen för de vanliga veckoinköpen. Och hur kom jag nu till att tänka på detta igen? Jo jag stod och betalade räkningen hos tandhygienisten, och det blev en riktigt överkomlig räkning idag. Jag höll på att säga att det blev billigt, om nu vi någonsin kan betrakta en räkning hos tandläkaren eller doktorn som billig. Alla dessa räkningar är ju sådana man helst velat slippa. Men det är ju som sopgubbarna räkningar, man måste ha denna service. I alla fall blev jag glatt överraskad då räkningen stannade på under trehundra pistoler. Jag frågade vad de sa, trodde jag hört fel, men nej det var bara en snabb koll så det kostade inte mer. Jaha, sa jag, då får jag väl köpa en tårtbit på vägen hem och fira att jag fick några pengar kvar i pengabörsen.
Tandsköterskan som tog betalt log och sa, det mindes hon som en företeelse, att köpa en bakelse eller tårtbit då man ville ”vardagsfira”. Detta skvallrade om att denna kvinna inte har så många år till pensionen. Hon fortsatte med att hon då och då såg äldre folk komma från Fahlmans eller Kafferepet balanserande med dessa små tårtkartonger. Hon poängterade ”äldre” och vi log. Vi var rörande överens att ingen av oss sett någon ungdom bärandes en tårtkartong de senaste tjugo åren. Minst. Även om man ser då det fikas ute på kaffebarer, att folk äter en tårtbit. Men man bär inte hem på samma sätt som förr.
På vägen från tandläkeriet smet vi in om på Teliabutiken för att höra vad de menade med det där ”gratis” extra grejen som gör att vi kan surfa i stugan där vi inte har vårt bredband. Lite oförstående tittade biträdet i butiken på oss. Hon förstod inte vad vi talade om. Maken plockade fram mailet han fått från Telia, och hon sade att det mailet var inte från Telia. Nähä, ingen av oss höjde ett ögonbryn. Vi har lärt oss att vi inte ska öppna någon suspekt post. Men vår teleoperatör anser jag inte vara någon suspekt avsändare.
Besöket slutade med att biträdet plockade fram ett kuvert med ett chip som vi kunde använda i stugan, ja i princip överallt där vårt wi-fi inte når. Och på detta chip var det laddat så vi kan surfa för 20 gB per månad…. och detta alldeles ”gratis” då vi är helkunder sedan tidigare. Lustigt att det fanns ett sådant som det beskrevs i mailet från Telia som inte var från Telia. Och flickebarnet insisterade på att Telia aldrig skickar ut sådana erbjudanden till sina kunder. Ja ja, inte bråka. Nu kan jag spela bridge dygnet runt om jag vill då vi befinner oss i Lappland.
Tårtbiten blev inte inhandlad idag. Vi får töja på nöjena. Ska väl ha något att se fram emot till helgen som kommer. De byter till sommartid i Amerika nu kommande helg så bridgeturneringarna blir lite förryckta. Det är svårt med det där är det tidigare eller senare. Nu när jag lärt vilka tider som det är här i Sverige, när klockan är si eller så i New York. Får ha tårtan som tröst om jag rör ihop det och missar någon favorit-turnering. Har hänt förr.
Tisdags-shopparna har varit ute för veckoinköp igen. Det har varit oerhört spännande att se om vi klarar en vecka åt gången, utan att behöva springa till affären för kompletteringar. Och jodå, denna veckan klarade vi. Men det är inte bara vi som står för en ändring av våra vanor.
I vår affär som vi gör våra inköp hos, har de beslutat sig för att bygga om. Och inte bara flytta lite grand. De rör om allt i hela affären så när som på den manuella charken. Onekligen kommer det där med de gamla grekerna upp i huvudet på en, det där som säger att då de äntligen fått något att fungera, då görs det en omorganisation.
Trygga gick vi omkring i affären och upplevde det som en trevlig välkänd miljö, vår matbutik. Men det var en falsk trygghet. Nu har falukorven flyttat in under juicen och kryddorna står numera bland frukostflingorna. Varför gör man så?
Jag ser att det är oerhört personalkrävande för all personal har sin egen lilla uppgift att dra en enorm vagn med en fraktion livsmedel, tvärsöver lokalen för att hitta ett nytt skepp att ställa varorna i. Sedan är det alla vi pensionärer….som om inte vi är virriga innan. Utan vi ska utsättas för detta virrvarr. Hade ett litet samtal med en personal idag. Frågade hur många förvirrade pensionärer som irrade runt i butiken vid stängnings-dags dessa byggdagar. Och hur gjorde de med dem de fann? Övernattade de i butiken så de kunde fortsätta sina irrfärder nästa dag….eller? Eller räknades de in som bäst före datum var passerat så ett värre öde gick dem till mötes? Jag tyckte det var färre fikakunder i fika på ICA idag.
Även det att ta en fika i samband med veckoinköpen har vi gjort några gånger. Visserligen har vi inte tjusat till det så mycket, bara en kaffe med fralla. Men jag ser runt mig att flera panchisar slår på stort och tar en porting till lunch. Ja jag sa en PORTING. Det heter så. Lika väl som det heter en fastlagsbulle…..på skånska…och uttalas fastlansbulle. På fika på ICA har de inga fastlansbullar, bara semlor. Och nej där går gränsen. Köper inga sådana som inte får behålla sitt riktiga namn. Att negerbullen har fått nytt namn beror på dessa ändringar i vårt sätt att uttrycka oss. Men ändra namn på en företeelse som så hänger ihop med en lång sedvänja, nej stopp och belägg.
Åk över till Danmark i dessa tider och se hur trevligt danskarna fortsätter sitt traditionsbundna fastelavn. De vet att hålla traditioner vid liv. De kallar inte sina fastlansbullar för semlor. Semla är ett vitt stycke bröd, storlek frallebulle. Med mjuk skorpa. Som man brukar ha till te eller kaffe.
Nej nu till strump-stickandet. Är snart färdig med ett par. Jag tycker maken har töjt ut på stegen senaste veckan, demonstrativt. Som om han vill spara vartannat steg. Jag ser och förstår…sitt inte där och hamra på datorn säger hela hans kroppsspråk mig… så till stickorna….
Pensionärstillvaro. Vi har under ett antal år haft våra liv cirklande runt bridgen om tisdagarna. Förbereda spel, vara spelledare och ta hand om efterarbetet. Det har i och för sig inte varit så betungande, det har varit trevligt då vi har haft spelare, men med viss naturlig avgång och dålig påfyllnad underifrån så har det de senaste året glesnat i leden. Så sedan nyår har vi avslutat tisdagsbridgen.
Inte utan att det knorrades i bland en del av spelarna. Men jag tyckte faktiskt det var riktigt skönt att inte vara bunden med detta varje vecka. Första fjorton dagarna studerade vi reseerbjudanden och kände att detta liv fanns inom räckhåll för oss numera. Sedan har vi även upptäckt varför vi aldrig träffat dom och dom och dom i affärerna då vi gjort våra veckoinköp. Nu vet vi! De handlar om tisdagarna. Jag minns lillasyster nämnde det för något år sedan att den affär vi brukar handla på erbjöd alla pensionärer 5 % rabatt på alla inköp om man handlade om tisdagarna…. men i vår vardag var tisdagen det sämsta alternativet att shoppa. Hade som knöligast med tid den dagen. Vi fick även leva med det faktum att den där pensionärsrabatten var inte för oss. Suckande har vi konstaterat att man kan inte få allt här i livet.
Men de senaste veckorna har vi varit trogna vår mataffär på tisdagarna. Planeringen av våra matinköp har aldrig varit så uppspaltade som de är nu. Hela livet har jag varit dålig på att veckoplanera. Ja även att planera för två tre dagar har varit svårt. Men nu har jag känt av vad det vill säga att inte planera sina inköp. Vanan att alltid kunna komplettera lättvindigt, har dessa veckor varit ett underförstått förbud. Har vi inte vad som krävs hemma får vi göra en omorganisation av dagens plan. Tvärt emot vad de gamla grekerna gjorde. De gjorde, sägs det, att när allt började fungera, då gjorde de en omorganisation. Vi gör tvärtom.
Nu har vi tagit detta veckoshoppande som en ny händelse i våra liv. Ska bli spännande att se hur länge det håller, att vi lyckas enbart handla en gång per vecka. Det känns som om det är ett betydligt billigare sätt att handha hushållskassan. Istället för att småhandlare lite nu och då. Och det upplevs som en ny kunskap. Alla nya kunskaper vid vår ålder välkomnas. Att det fortfarande går att peta in lite lärande känns onekligen som ett bekräftande att allt har inte stannat av där inne i skallen.
Sen är det inte tokigt att detta med omplanering inträffar lite då och då. Ekorrarna som bor i mitt hus har inte alltid superkoll på vad som finns i frysen. Men när vi upptäcker att: Oj, då. Vi har visst inte handlat middagsmat så det räcker sju dagar, då är det inte dumt att kunna plocka fram en nästan bortglömd bit kassler ur frysen. Eller en påse köttbullar i sås. Vilka överraskningar som uppenbarar sig för oss ibland! Man blir glad då man inser vilken skattgömma denna frys är. Maken har visserligen en lista över vad vi petar in i frysen, så att det inte ska falla i glömska. Ligger det inte längst fram ser man det ju inte. Och jag erkänner gärna att det där med hushålleriet har jag så sakteliga överlåtit merparten av till maken. Allt eftersom hans städ- och ordnings-sinne har gjort att köket blivit hans ansvarsområde. Han brukar påpeka att jag inte har den rätta touchen för varken städ- eller ordning längre. Ok, säger han det så…..
Berättade för en vän borta i USA hur fantastisk gubbe jag har, hon hade sagt att hon var änka sedan sex år. Då hon hörde min berättelse sa hon att jag var bortskämd enda in i min ruttna själ! Ha ha, hon menade jag borde förstå hur bra jag hade det. Gör jag ju! Jag förtäljer ju för vem som vill lyssna. Och ja, jag förstår.
Nu ska jag fortsätta på min strumpa. Det går inte lika geschwint att sticka som det gjorde förr, men jag får en liten känsla av att ännu duger jag till något. Även om det går lite långsammare. Han som ska ha ”hosorna” får väl kuta lite långsammare. Han behöver inte göra som Alma i Katthult blev anmodad, att hoppa på ett ben i taget, bara spara sina steg lite. Sen kan man faktiskt gå barfota inomhus också. Det är ett tips som jag bjuder på, ett gratis tips om hur man drar ner på klädkontot. (Nu svimmade nog min väninna, hon som tycker jag är världens snålaste vad det gäller att köpa kläder)