Midnatt. Bartolomeusnatten. Den natt som det ska skördas malört för att få den bästa besken med de bäst läkande effekterna. Vi har börjat vår stugsista-vecka med räkfrossa. Sitter och småpratar om livet i största allmänhet. Konstaterar att det börjar skönjas en och annan stjärna såhär i slutet av augusti.
Klockan snart midnatt och plötsligt blir vi medvetna om det fantastiska! I mina ögon är detta naturfenomen så spektakulärt, blir aldrig trött på det. Norrsken, synligt sådant, under vår sommarvistelse här i fjällen, är lite ovanligt. Men inatt hade vi ett sprakande vackert ljussken spelande över himlen. När jag blev uppmärksam på det gick jag ut för att beskåda.
Kände hösten i den kyliga natten, men blev stående helt fascinerad. Först ett avtagande blygt, dimliknande sken som man vid en första anblick kunde förväxla med ett moln, en sky….. Men ett moln eller en sky lyser inte…. De förmörkar istället… Alltså var det norrsken. Det fortsatte i ett skarpare smalare stråk för att efter en stund falna. Nu var det slut sa maken som just slutit upp vid min sida. Men inte då, plötsligt flammade det upp igen och nu med en intensitet som gjorde att det riktigt lyste upp den mörka natten. Det måste vi försöka att fotografera sa maken, då han såg hur det tilltog i styrka.
Han vände, gick in i stugan och hämtade sin iPad. Maken är mycket bättre på att fånga intressanta motiv än jag, så jag stannade kvar ute. När han återkom ut ur stugan anade jag att även han var lite uppspelt av det natursceneriet. Han hann knappt kliva ut på trappan förrän han riktade kameraögat mot himmelen. Svårt att se… Tog ett steg till…ojsan där var ingen trappa…. Tog ett steg rakt ut i luften, tumlade framåt och jag hörde hur det skrällde till i blomster-arrangemanget som står på altanen. I nattmörkret ett gnyende följt av en svordom… Men iPaden hade inga skador. Skönt. Sådana har ju inget läk-kött…. Plåstret på makens smalben blev ett av mina Bamseplåster. Han tycker de lindrar bäst.
Varje gång jag står som åskådare till dessa ljusfenomen känner jag mig utvald, nästan lite högtidlig, som får se sådant. Visserligen har de flesta människor som bor i norra delarna av Sverige sett detta himmelsljus, men jag hör trots allt att då de nämner om norrskenet, har de ett sätt att tala om det, som något vackert. De tröttnar aldrig på det. Kanske inte så konstigt. Spelet ändrar på sig hela tiden, som slöjor som draperas över himlavalvet och rör sig i vågor hela tiden. Precis som jag är en ivrig åskådare till åskväder, där jag med respekt beundrar blixtarna. Hotfullheten i ett åskväder får mig dock icke lika exalterad som detta norrsken får mig. Där stod vi och följde detta spel en god stund, tills månen steg upp över Murberget. Den intensiva augustimåne, den som har de tydligaste dragen av en ”gubbe i månen” än någon annan tid på året, visst ser man hur han småler. Nattkylan tvingade oss inomhus igen.
Väl inkomna fortsatte samtalet runt detta norrsken. Jag påtalade att det var Bartolomeinatt. Allting är magiskt denna natt…. Och ja, vi var benägna att hålla med…
– Vilken av all dina kortspelande vänner var det som skulle komma och hälsa på dig för att få se norrskenet frågade plötsligt maken? Jaha, vem var det som jag talat norrsken med? Mindes inte. Men efter en stund erinrade jag mig….the northern light!
Fransmannen, min franske favoritpartner har vid ett flertal tillfällen sagt att han skulle vilja åka hitupp till Norrland och hälsa på mig sommartid. För att se om jag talar sanning då jag säger att jag kan läsa dagstidningen vid midnatt utan att tända lampan… Och då säger han the northern light, uttrycket som nämns både om ljuset som midnattssolen ger och norrskenet. Aurora borealis brukar jag tala om då jag talar engelska och berättar om norrskenet, men ofta hör jag att de engelsk-talande säger the northern light… Så veckans brev till fransmannen kommer att handla om det avtagande ”northern light” och the northern light jag beskådade inatt… Ska han bli förvirrad stackarn?
Kära läsare, mina dagar har varit ett träningsläger på hur jag lägger ut text med bilder bland mina sidor. Så här ser ni resultatet, inga nya berättelser men jag har redigerat texten lite. Så var så goda , hoppas ni förlåter mig gammal skåpmat.
Nu, nu tyckte vi att trasten bör klara den eventuella påfrestning som det blir för honom då vi nyttjar bagarstugan, ett skjul som min svärmor lät uppföra senare delen av sitt liv. Denna björktrast som verkar anse att stegen som hänger på väggen på ”bagarstugan” är den absoluta bästa bosättning i Sverige. Men jag måste hålla med trasten om att läget är helt fantastiskt, med den utsikt över sjön och fjället som läget där erbjuder.
Bagarstugan var en smart idé från svärmors sida. När man bakar tunnbröd blir hela huset mjöligt. Därför har man ofta bakugnar i uthus och även i speciella bagarstugor. Hanna hade inte tillgång till någondera så hennes hus blev ofta nermjölat. Med en barnaskara på elva ungar fanns det alltid en sopare till hands. Men allt eftersom ungarna lämnade boet blev det färre sopare.
Bakningen däremot, var lika nödvändig.
Hon bad yngste sonen ”reda” till ett regnskydd där han även skulle mura upp en eldplats för att grädda tunnbröd. Nu kunde hon baka en ”stöpa” tunnbröd utan att få hela huset nermjölat. Efter Hannas död föll bagarskjulet lite i glömska. Femton år och ingen frågade efter dess användning.
Tills en dag 2003-2004, tror jag det var, då min svägerska Siv frågade mig om vi skulle ”kolla” om vi kunde fixa till skjulet.
Jamen…. Hur? Nödiga kunskaper i att baka tunnbröd hade Siv genom uppväxten, jag genom min oförtrutna nyfikenhet. Men redskapen runt bakningen? Det visade sig att den nödiga gjutjärnshäll var jag ägare av. Jaha, då var det bara allt det andra: bakuspjälkor, minst två, brödfjäla, lämpliga kruskavlar, rullnagg, stöpspade, stöptråg osv. Men som jag har ett valspråk: problemen löser vi efterhand som de uppstår!
Maken med hjälp av några syskon högg ner den rönn som växt upp och spärrade, så dörren inte gick att slå upp i skjulet. Rötterna till björkar och rönnar runtom bröts upp så det gick att svänga upp dörren.
Väl inkomna i skjulet fick vi göra en rejäl sanering av gamla råttbon och laga de största gliporna i väggar och tak. Lite spännande var det allt. Maken tog den trefotade järnring som vi hade i spisen i vår stuga. Anpassade den till gjutjärnshällen. Då jag grävde djupt in i skafferiet hos makens äldste bror, han som bor kvar i deras barndomshem, hittade jag nödiga kavlar och brödspjälkar. Brödnagg fann vi också en, men det var inte alldeles lätt att få låna den! Den gamla brödnaggen var han rädd om! Jag fick ta ett riktigt allvarssamtal med honom om, vad det var han var rädd för, och varför? Det är ibland så att jag känner av det där norrländska ”ilunna” som de kallar det här uppe. Kan inte jag, ska inte hon……. Ni vet!
Jag fick låna naggen också. Bakbordet som vi lånar har vi aldrig frågat om! Vi bara tog! Sedan bad vi yngst-brorsans hustru komma och hjälpa oss med första bakningen. Hon som är uppväxt i Fjosoken och har tunnbröds-gräddning i blodet. Sen gick vi lös med liv och matlust, bakade ett par gånger till den sommaren.
Under vinterhalvåret lät maken, med min benägna hjälp tillverka en egen brödnagg. Då han slagit i de 472 små mässingsnubb i de tre trärullarna, knipsade vi av själva huvudet på nubben, 472 stycken!
Det visade sig sedan vid provningen att de blev för kantiga så jag satt nog en månad med en liten rasp, fil och slipade till varje liten nubb så de blev runda onaggade fina. Och det ska jag säga er, nog känner jag en viss stolthet varje gång jag naggar brödet med min fina nagg! Hjärtat känns liksom lite större!
Vid en liten resa ner till Lycksele i slutet av den sommaren fann jag på en loppis en fin bakspade, en ”fjäl”. En sådan där ni vet som han kocken på Ekströmsloggan har. Den är ca 65 cm tvärsöver den runda delen och med skaft ca 140 cm. Min vandring genom stan till med denna spade väckte förtjusning och kommentarer hos nästan alla jag mötte. – Nu ska det bli baka av, sa de flesta. Jag kontrade med: Nej då, det var bara det att jag blivit petad ur brännbollslaget p.g.a. mina dåliga bollträffar när det var min tur att slå……
Kavlingen av tunnbrödet är inget man har i generna, det tog tid att utveckla den kunskapen. Vid de första bakningarna var bröden som Irland. Tjocka kanter runt om och supertunna på mitten.
Irländarna säger att Irland är som ett tefat, med en fördjupning i mitten. De påstår att de beror på all torv de tagit upp för att elda med.
Mina kakor var inte runda heller. Ofta hörde jag kommentarer bakom min rygg att: den där blev som Tyskland. (När man bakar står man med vackraste sidan vänd mot gräddaren som skjutsar brödkakan på hällen då bagaren kavlat färdigt.) Jaha, nu hade jag fått kakan lite kantig igen. 
Undrade om han, gräddaren hade så oerhört goda kunskaper i världsgeografin eller det var kommentarer om att det inte var runda kakor? Tyskland och Frankrike gick väl an, värre var när kakorna liknades vid Italien eller än värre England! Island var rena flörten med bagerskan!
Åren rullade på, jag fick av en händelse höra min gamsvåger berätta om en kvinna. Du kan tro, sa han, hon kunde kavla kakorna runda och fina. Blicken i hans ögon sa mig, att här stötte jag på en värdereferens jag inte haft riktig koll på! Alltså flickorna bedömdes efter hur runda kakor de kunde kavla!!! Intressant!
Jag hade vid detta tillfälle utvecklat en hyfsad rundkakefärdighet. Ok, då kunde jag känna mig lugn. Men innan jag uppnått detta, vad hade jag snärjt min make med? Kan man undra… Eller var det han som snärjde mig?
Igår beslöt vi oss för årets premiärbakning. Vi lät stegen hänga kvar med trastboet på, använde en annan stege för att fixa skorstenen. Maken lirkade försiktigt upp fönsterluckan, vi har den skjuten för fönstret då vi inte nyttjar skjulet. Oroligt fick vi veta att trasthonan inte var riktigt färdig med sitt boende, men vi lät meddela att vi började vara hungriga. Det blev en deal där, vi skulle vara vara tysta och varsamma, mot att hon skulle inte skita i håret på oss då vi stack ut skallen utanför skjulet.
Maken eldade upp en brasa under hällen. På med grytan, värma tre liter mjölk. I med en klick smör, fick bli mejerismör i år. Hade en klick som höll på att bli gammal. Sirap salt kummin och jäst ner i tråget. Tre paket jäst. Då vi hällt ner degspadet och en del rågsikt hällde vi på ca halvlitern fil. Grahamsmjöl och sist vetemjöl gjorde degen fin.
Stöpningen är ett grovgöra, det sker för hand. Det blir ju fem-sex liter deg att knåda. Medan degen jäste kokte vi en panna kaffe, kokkaffe och hade en fikapaus. Visste att efter denna paus är det grovgöra som gäller. Men kul grovgöra!
Upp på bakbordet med en rejäl klick deg, ca fyra kilo.
Fördela på ca tre-fyra hekto stora klickar och sedan kavla, kavla och åter kavla.
Nu kom min skicklighet, som jag upparbetat, till användning. Jag vet precis hur stor hällen är. Vet också att maken, gräddaren har svårt att skjutsa ner kakan från ”brödfjäla” då jag kavlar kakan så precis att den får plats. Jag låter inte göra avkall på min skicklighet, han får utveckla sin! Nu när han slutat likna varje brödkakan vid all världens länder! Hör honom stöna att det blev lite överhäng i ena sidan eller det blev en stor skrynkla mitt upp på. Får han väl rätta till!
Ha, det grymtades och muttrades bakom min rygg, men jag fortsatte med mina till ypperlighet tjusiga brödkakor. Vid ett tillfälle sneglade jag över axeln och såg ett veck tvärs över mitten på brödkakan. Hör du, sa jag, vill du att jag ska hämta en sporre så jag gör en perforerad linje mitt uppå. Så slipper du försöka göra vikningsränder på dem? Om blickar kunnat förstena hade jag inte kunnat kavla nästa kaka! Gräddarens träningsvärk i tungan imorgon är inte min huvudvärk!
Visst är det kul att det viktigaste i livet är runda bröd! Här skiter vi i det politiska läget i övriga världen, kriser i Europa kan inte störa vår koncentration på brödets utseende.
Det jublades i stugorna under gårdagskvällen. Nu hade vi överträffat alla de tidigare bakningarna vad gällde smak och vackra kakor. Detta är också ett av mina kulturarbeten häruppe som bar frukt! Här levde man helt efter Jantelagen förut! Du ska inte tro du är något….. Detta innebar att Hanna, svärmor alltid bedömde sina bakningar med: det var bättre förra gången!! Man fick inte förhäva sig och förklara sig nöjd, åh nä. Alltid blygsam förklara att man gjort bättre förr? Vadå? Erkänn att du är bra på något! Ingen annan kanske törs göra det!
Vi hade ett OERHÖRT bra bak igår
Maken högt uppe på fjället och letar hjortron. Jag vet att han gillar de där långturerna som han brukar ta i augusti månad. Han säger innan han startar att han ska inte gå så långt iår, men jag ser på min app i mobilen att han gör som katten, svängarna blir yvigare och yvigare för varje liten småmyr han tar sig över. Kollade precis på min mobil hur högt han gått. En liten bit till så är han i Norge…
Var själv en liten runda bort på Gemack-myren. Plockade de 2 dl hjortron som jag visste fanns där. Men kantarellerna är som mockaskedar i storlek de få som finns. Så det känns tröstlöst, nu när vårt inneliggande lager som fanns i frysen har fördärvats då frysen blivit trasig.
Men det är fortfarande hopp om att de ska dyka upp i backarna, kantarellerna. Och hjortronsylt får bli en lyxvara i fortsättningen.
Skrev de inledande raderna igår eftermiddag. Nu idag fick vi ta en sväng till affären för att inhandla strösocker. Det är lite av en tradition att man inte köper socker förrän bären är skördade. När gubben min kom hem igår hade han plockat så vi nästan har fyra kilo bär.
Och dagen idag startade med en strålande sol. Men det känns höstlikt i luften. Rejält med nysnö på fjälltopparna aviserar att nu är sommaren på väg att packa ihop för denna gång. Stannade till på väg till affären för att ta en bild på snöiga fjället.
Men vi har vissa saker som ska skötas innan vi avslutar. Denna vecka är det surströmmings-premiär….. Såg att svägerskan köpte en burk färdigfilead strömming till mig. Jag är inte riktigt accepterad som van ätare av denna delikatess, så jag får färdigrensad…..och vi bör ha ner en omgång tunnbröd till i frysen innan vi lämnar inför vintern. Så en bakdag blir det någon av de närmsta dagarna.
Kantarellerna står kvar i backarna, ni vet de där…herr Kantarell borti enebacken…..han kom dit i förgårkväll med sin hatt på nacken…. Dem får vi försöka omhänderta på något vis…. Sen är det slut på det roliga som vi har häruppe.
Tillbaka till stadslivet och bekvämligheterna vi har runt om oss därnere. Nära till affärer, nära till sjukvård och tandläkare. Bussar och tåg när vi behöver. Pizzerior och hamburger-restauranger. Båtar som man kan Tura med. Ja allt det där som inte finns häruppe. Det som vi betraktar som så givet. Är väl inte riktigt överens med mig själv om det är det jag längtar efter – eller.
Får ta och göra en planeringslista så här de sista veckorna så att vi inte glömmer att göra något av de nödvändiga saker som måste göras. Känner att man inte har samma koll på läget som vi hade förr i tiden. Då vi även hade yngre och raskare folk runtomkring oss, de man kunde be att göra en utryckning och iordningställa det sista som vi glömt att fixa inför vintern. T.ex. då vi fick be svägerskan att gå ner och ta bort nyckeln som satt kvar i dörrlåset i stugdörren
Mulet hela förmiddagen, men trots allt relativt varmt och skönt och duschen väntar vi gärna med tills vår herre behagar värma duschvattnet så jag slipper ha långkalsonger på i duschen.
Istället löper dagen på med lite brevskrivning. Och sedan är det exakt fjorton dagar sedan jag hällde det där norrlandsguldet, åkerbären, i brännvinet. Dagligen har jag pysslat med flaskan, synat innehållet, vänt försiktigt, och beskådat den rubinröda färgen som har färgat vätskan. Sången om den röda rubinen…jag har inte en aning om, om det fanns en sång. Men en bok fanns det som hette så. Sista veckan har jag mumlat för mig själv detta om sången, då jag vänt flaskan och synat den. Jag är sällan helt tyst, har svårt för det. Man kan alltid vissla eller sjunga en sång, en sång som jag får en association till genom det jag för tillfället håller på med.
Veckan som gick blev produktiv för vår del. En brödstöpa på 4,5 liter degspad. Så hade vi jobb den dagen, klämda mackorna till fikapausen smakade precis lika gott som de gjorde i fjol. Fikat smakar så mycket bättre om man sitter i skogsbacken utanför ”bakuskjulet” än om man sitter som folk inomhus. I slutet av dagen kunde vi packa ner 30 stycken tunnbrödskakor i frysboxen.
Dagen därpå var vi lite segstartade. Jag sa att jag skulle gå till svägerskan i stugan bredvid för en kopp kaffe strax efter tolv. Jag vet att de dricker kaffe i den stugan klockan ett prick. Möttes av hunden som kom fram och hälsade. Upp på bron, ställde ifrån mig mina stavar. Måste ha dem i dessa backar.
En snabb knackning på dörren och sedan in genom dörren. Man gör så häruppe. Kliver på själv. Tomt i stugan! Jaha… Var hon på toa kanske? Satte mig i kökssoffan. Sträckte mig efter en tidning… Bläddrade lite…. Hoade, ”Är det nå´n hemma?” Tystnad. Sneglar på termosen som står på bordet… Ska jag? Det känns lite underligt…. Bestämmer mig för att gå ut på bron och kika om hon är i vedboden eller förrådet. Lämnar inte verandan för det kommer just en störtskur. Hunden hälsar igen, buffar lite med nosen… Inte mycket till vakthund… Väl ute på bron får jag ett mail. Jag tar upp mobilen och står kvar på bron och läser mitt brev. Min fransman berättar var han är för tillfället, i England… Jaja, ingen bridge med honom den dagen… Slänger iväg ett snabbt svar, och tittar ner mot vägen. Där kommer min andra svägerska cyklandes. I ösregnet. Jag ropar och frågar om hon vet var svägerskan som jag tänkte gästa kaffe hos är. Jag får ett tjoande till svar om att hon strax skulle passera igen. Hon skulle bara hämta en grej…. Jaha. Får väl bida min tid. Efter ett par minuter är svägerska 2 tillbaka med sin hoj. Hon kommenderade mig ner från bron och att jag skulle följa med henne! Jamen det öser ju ner protesterade jag. Och jag hade inga ytterplagg. Ingen paraply heller. Ingen pardon, bara kom, sa hon. Det är visserligen bara några hundra meter bort till nästa stuga, men men…. Motvilligt följde jag henne, hon visste ju var det fanns kaffe att få tydligen…
Att jag inte förstod!! Nu var det min tur! Min dag!
Nu följde en dag i lyxens tecken. Tre svägerskor tog hand om mig. Servade mig kammade håret på mig efter regnskuren, skakade min yllesjal som blivit blöt i regnet. Puffade kuddar bak ryggen så jag skulle sitta bekvämt. Matade mig. Släckte min törst, dock icke med kaffe. Hela dagen underhölls jag med lekar spel mat och dryck…….det där kaffet som jag gick för att dricka varade ända fram till midnatt. Då var vi ganska trötta allihop. Jag får skylla mig själv. Idén om det här med att fira varandra är min egen från början. Det är sju år sedan den första av oss ”nollade”. Och nästa år har vi gått varvet runt.
Nu idag är fjorton dagar gångna, hela två veckor, likören anses färdig efter den tiden. Så fram med tratt, filter och en ren flaska. Och sila ifrån bären först… Sedan ner i filtret med vätskan. Ahhh, ni skulle sett vilken vacker röd färg. Man blir gråtmild då man ser vad man lyckats åstadkomma. Nästan lite helglikt, men det är ju söndag. Likören fortsatte i lugn takt.
Maken drog på sig skogskläder och drog en tur på fjället. Han har nog fått lite stressigt nu. Igår ringde sonen och meddelade att vår frys hemma i Gantofta stod och larmade då han kom dit. Allting upptinat, glassen rinnande, köttet tinat. Han nämnde ingenting om dålig lukt, han sa att det var +10 grader i frysen… Han kanske kunde rädda lite av varorna som fanns om det nu hade hänt nyligen. Inte mycket varmare än i ett kylskåp. Han får ta vad han lyckas rädda som tack för besväret vi åsamkar honom.
Sist vi hade fryskåps-haveri hade vi varit borta en månad. Det är många år sedan, men jag minns fortfarande stanken då jag öppnade dörren. Sonen nämnde inget om någon stank. Han kanske festar denna vecka på älgfilé och äter hjortronsylt med stora matskeden. Glassen fick väl kastas men det finns ny i affären. Men hjortronen och älgen växer inte i stugknuten i Skåne precis…..
Så nu kollar maken hjortronmognaden runt i skogen. Och de kantareller vi hittar blir välkomna i vårt basförråd som vi måste bygga upp igen.
Likören droppar på. Och jag tar fram plättlaggen. Den har inte fått möta min nya spis förut, så det behövs att jag lär mig hur jag ställer in värmen på den. Men det var inte så svårt som jag befarade. Vispar ihop en plättsmet, gräddar några laggar. Medan jag står vid spisen och gräddar plättar låter det pling-pling-pling i mina öron. Har öronpropparna i, lyssnar på en bok. Men den avbryts då det kommer meddelanden. Jaha, vem vill något? Fram med mobben… Väninnan som frågar hur det går med likören!!! Hon har superkoll på dagarna, visste att det var idag silning skulle ske tydligen… Har jag skvallrat? Ja men något premiärsmak kan det ju inte bli för hennes del. Hundrafemtio mil bort… Letar i kylen efter lite grädde jag kan vispa. Brygger kaffe. Och när maken sedan dyker upp igen efter sin fjälltur serverar jag detta Java med nygräddade plättar med vispad grädde och……..vad tror ni?? De frånsilade åkerbären!!!! Whoooow. Så smarrigt, men starkt! Ingen barnmat precis. Och den rubinröda vätskan fortsätter att drippe-droppa. Nu bör vi inte köra bil idag för jag är övertygad om att vi aldrig skulle klara ett alkotest.
Efter kaffet går jag ner i backen och tar duschen som fått vänta tills vattnet var behagligt. Då jag kommer in i stugan igen känner jag…. Det luktar pannkakor. En riktigt mysig doft tycker jag. Annars kan kvarstående matos vara tråkigt, men pannkaksdoft….nej jag tror ingen tycker det är tråkigt. Eller vad säger ni.
Vedhuggning – onsdag
Idag har jag inte sett många glimtar av maken. Men han hörs – dunk dunk har det låtit under dagen. Det är för tillfället ganska tyst i övrigt i lilla Rönäs. Grannen har varit ner till båten en gång i förmiddags. Drog upp några nät med fisk så de har mat för dagen. Hunden i grannstugan skäller så fort en bil närmar sig och fortsätter sedan att skälla så länge han ser dem. Även hunden har varit näst intill ”göralös” idag. Vågskvalpet det rogivande skvalpandes har inte heller hörts idag eftersom det är nästan vindstilla.
Sist jag pratade med min gamle f.d. bridgepartner i telefon, konstaterade vi att vi båda hade nedsatt hörsel. Vi sa mer – ”va sa du” än att vi hade något nytt och spännande att berätta. Till slut blev det så att vi skrattade åt eländet, att vi hörde så illa. Samtalet fortsatte runt synen och om vi kunde kompensera med den…. Nej, det var ingen upplyftande prognos på den fronten heller…. Förneka ett åldrande med de tillkortakommanden det för med sig är ingen idé, men man kan ju prata om dem när övriga samtalsämnen tryter. Så nu vet vi att hörapparater hade varit önskvärda för oss båda.
Men dunkandet jag har hört idag är tydligt. Maken hugger ved! Han brukar fnysa åt mina önskningar om att baka tunnbröd. Det goda bröd som vi brukar baka när vi är häruppe i fjällen. Han menar att jag inte äter av brödet själv så han blir tvungen att äta allt själv. Delvis har han rätt, jag är ingen stor brödätare. Men jag vet att det är uppskattat att det finns att tillgå av övriga släkten…. Och därför hejas mina önskningar om bakning på livligt av ”aren”. Det blir lite av byteshandel med tjänster och produkter. Så trots hans lite surmulna nekanden till bakning, har han ägnat dagen åt vedhuggning. Det är vårt vedförråd som av de ordinarie vedträna huggs till mer smäckra vedpinnar, så kallad kaffeved. Detta så det ska vara lättare att reglera elden.
Vi tycker det är roligt båda två att hålla igång sådana gamla traditioner som att baka dessa tunnbröd. Men man ska inte visa sig för angelägen……
Tar en runda upp för att hämta en dunk källvatten hos min svåger. Vi tar vårt övriga vatten från sjön, men till kaffet ska det var det källvatten de har uppe hos svågern. Svägerskan verkar glad av att höra att vedhuggningen är på gång.. Det är lite av festdag här i gårdarna när någon drar igång brödbak. Medan jag sitter och njuter av ett glas iskallt källvatten gör hon en snabbinventering av sitt kylskåp……har lite rökt skinka säger hon.. Jaha säger jag lite förvånat….vadå? Jamen, ifjol gjorde vi ju ”klämda mackor” till fikat när vi bakade, sa hon. Oh, ja det mindes jag när hon sa det. Ett ypperligt sätt att kombinera lunchen och elvakaffet. Mackor med ost och skinka i ett våffeljärn…smaskens.
När vi sätter deg gör vi inte en sån där fjuttig deg som jag gör då jag bakar vetebullar hemma i Skåne. Nej fem liter degvätska gör vi ”stöpan” av. Häruppe stöper man degar. Så när degen ska jäsas är det första kaffepausen. Sen slabbas det kaffe in emellan varven. Så, att ha en som ansvarar för fikat är inte så dumt.
Torsdag – jordbruk
Maken jobbar med torvsjok som han ”köper” bak i skogsbacken. I höstas fick vi nedlagt vår elledning som markbunden istället för att ha haft den som luftburen tidigare. Kanske begränsar detta alla de elavbrott vi fått leva häruppe med förut. Men de lämnade marken efter sig som ett illa skött vägarbete. Och strax utanför vår entré. Har inneburit att vi fått in en massa lera i farstun. Själv lägger jag sista handen vid en shoppingkasse som jag gjort av juice – och vin-emballage. Har talat om att jag skulle göra en med den ”silvriga” sidan utåt. Förmodligen finns det liknande att köpa, på alla dessa butiker som säljer pryttlar och drittlar. Och säkert kostar de runt en ”Astrid”. Men det roar mig att se vad jag kan åstadkomma med mina idéer. En av våra tidigare alster blev både beundrad och avfotograferad av en av marknadsknallarna. Det var ett stånd med handarbetande kvinnor som hade olika alster till försäljning, däribland hade de korgar gjorda av emballaget till Gevalia kaffepaket. Vi sa att vi hade mycket roligare då vi gjorde våra av paket från en-litersviner….. Mycket roligare…. 24 liter roligare….. Ville inte avslöja att vi haft trägen trogen hjälp från speciellt ett par från vår bridgegrupp…. I morgon ska vi sammanställa en shoppinglista och inhandla det mjöl och andra förnödenheter som saknas. Sen bär det nog sta med en degstöpa vilken dag som helst.
Nu ska jag spela lite bridge med min fransman, han har bett om ett rendez vous……