Jönssonminnen.se

Snöstorm igen, värre än sistlidna dygnets. Idag kan man inte se ut genom fönstren. De är igentäppta. Och om man kunde spana ut ser man bara ett vitt töcken, snötjocka på tvären. Vi, maken och jag småpratar, och inser att idag är det sällskapet vi har, det gamla vanliga. Varandra. Ja ja, man tager vad man haver, sa Cajsa Varg…. fast det sa hon om något annat än sällskapet. Slår en signal till lillasyster som inte är pratbar. Hon sitter på ett fik och har förmodligen annat sällskap. Är hon nöjd med. Slipper storasyster i öronen. Vi har den senaste veckan provat med en pratstund ett flertal tillfällen, men vi har varit upptagna vid varje försök till kontakt. Gör ingenting, eventuella samtalsämnen kan på detta viset byggas upp till att bli en riktigt intressant stund. Inte bara: Hej, hur är det…Jodå….. ok, då kan vi lägga på, vet att du lever….
Vår lilla stuga blir åter världen som vi lever i, maken och jag.
– Ska jag ploga en ny väg till dasset, frågar han?
– Nä, jag gör som förra vändan, snor dina stövlar och pulsar, replikerar jag.
Det är visserligen lite tungt med ett par rejäla 44:or, tunga som bly. Modell finska vinterkriget. Jag har svårt att gå naturligt. De når nästan över knäskålarna, med påföljd att man får gå med benen straka. Men jag får ingen snö in i dem som jag får om jag tar mina egna moderna chica vinter-kängor. Så frågan är, chic eller torr? Visserligen är jag inte vesslesnabb i finska vinterkriget-modellen men vadå, ingen brådska. Jag har samma timlön dygnet runt. Om jag är vaken eller sover…jobbar, eller slappar. Samma usla timlön. Så pulsa på Inga-Lill…..
Tillbaka i stugan sitter vi och tittar runt väggarna, upp i taket. Skådar vårt livsverk. Maken undrar om jag tycker vi ska ta ner tvättlinan vi har i taket? Vadå frågar jag? Ska vi göra stora omvälvningar nu i vår vardag bara för att han är göralös? Är du tokig, kontrar jag. Den fina plastade vita tvättlinan som satt apterat mellan bjälkarna i taket inne i stugan då vi förvärvade den. Praktiskt taget det enda användbara som fanns i stugan, tvättlinan. Och, ja det följde med tretton fina gammaldags klädnypor också, klädklipen som de heter häruppe i dessa trakter. Skulle vi gömma dem i en vrå? Varför det? – Nja, tyckte maken. Lite irriterande att bli påmind om sitt ”ekonomiska” sinnelag i tid och otid. Jag sneglade upp på linan, och jaså…. där hängde några småkläder från senaste maskinen tvätt. De som inte torkat i ladan, där vi vintertid hänger vår tvätt för torkning.
Skrattande konstaterade jag att det var väl inget genant med den tvätten nu när vi var ensamma i stugan. Risken för gäster i detta väder är obefintlig, svarade jag. Men sen spann vi vidare på vad det var som hängde på linan där i taket. Jo underkläder från våra ”uttjänta-påsar”. Både här i stugan och i husvagnen har vi var sin samling med de underkläder – läs trosor och kallingar – som tjänat ut. De som resåren blivit tråkiga i, de som tappat all färg och till och med börjat vara trasiga i sömmarna. Då vi sorterat ut dem ur våra respektive garderober har de blivit nedstoppade i en gammal ICA-kass för att få en sista användningsomgång under husvagns – eller stugvistelse. Sedan har man då de använts tyckt – jamen – en gång till kan man väl använda dem…… och ner i tvättkorgen för en sista vända. Vissa av våra plagg har många vändor på nacken, om nu plagg har nackar….
Fenomenet är det samma som när vi står och diskar de där fina engångsbesticken som vi köpte för något år sedan. Våra gäster småler åt dessa bestick som jag inhandlat efter att vi kommit på att vi hade kastat våra riktiga bra bestick i soporna efter en grillfest här, en fin sommarkväll. Då några dygn passerat efter den festen, insåg vi att det var tunt med bestick i lådan. Och blev på det klara med vad som hänt.
Som vanligt hade det blivit gemensam sak att duka av bordet för att få fram kaffet. De papperstallrikar vi använt, kladdiga och sladdriga samlades ihop i små högar, besticken lades ovanpå och sedan vek någon snyggt tallrikarna om besticken för att inte bli kladdig själv. Någon annan höll fram sop-påsen och vips….det var de besticken…. vi brukar säga – inget kalas utan kras, men detta var något annat.

Nya bestick har införskaffats, men för säkerhets skull har jag även inhandlat en uppsättning engångsbestick som nu diskats för säkert sjunde gången… och de trevliga engångsglasens jag vägrade skulle förpassas till soporna efter en fest för många år sedan, tjänar oss fortfarande troget.
Nu spånar vi på dagens meny, vi är lyxigt lottade… mjölken var sur igår så någon gröt blir det inte. Ska grädda några våfflor till lunch. Vispgrädde har vi, och sylt, squeeze-flaska med hallonsylt och lite ”snattersylt” till maken. Den landade Jacoben tar vi idag då vi gjorde fläskpannkaka på surmjölken igår. Grannen har ketchup….. men ahhhhh nej, där går gränsen. Inget fusk med att låna hos grannen….och så långt orkar jag inte pulsa.
En sådan tur att jag suttit här och tjafsat, utan att veta att vi suttit i klistret. Nu pep det i köket. Mikrovågsugnen sa till att den har fått ström igen. Går runt och känner på elementen, iskalla. Så vi har tydligen varit strömlösa en stund. Men inte så länge att vi märkt det. Och våffeljärnet som behöver ström har vi inte fått fram än.
Och göralös? Inte jag inte, skriver jag inte så stickar jag, eller spelar bridge.

Det finns ingen annan månad som har ett så tydligt budskap om väderleken än april. Och här uppe i fjällvärlden är det extra tydligt talesätt. Stod vid diskbaljan och hade lite pyssel efter gårdagens räkfrossa. Denna frossa som är ett måste minst en gång per vistelse här i stugan. Ganska lustigt vad vi lär ungarna…. denna påskvistelse var det en av de som ”kom underifrån” som såg till att denna kvällsvickningen kom till stånd. Annars har genom åren förslaget kommit från min generation. Men nu blev det ungdomarna som såg till att vi inte lät tillfället, frossan, falla i glömska. När det uppdagades att vi nästan var på väg att packa ihop och fara söderöver blev det lite panikartad ihopskramlat till räkfrossa. Så nu blev det avfestat. Alltid lika trevligt och även gott.

Nu står jag med resterna av kalaset, disken… och en blick ut genom fönstret,….snöstorm… det har under natten kommit cirka 15 cm nysnö. Och vinden ylar. Jag diskar kopparna och faten. Innan jag tar de stora skålarna vänder jag mig för att ta diskhandduken, måste ta bort några pryttlar så skålarna får plats. Mitt lilla kök har begränsade utrymmen. Vänder tillbaka, hjälp!! Nu strålar solen med ett skarpt sken, på den vita nyfallna snön utanför fönstret. Skär som knivar i mina ögon.
Ut i rummet för att hämta vattenglaset som står kvarlämnat på matbordet, på med solglasögonen som alltid ligger beredda på bordskanten. Tillbaka de tre stegen in i köket. Allting svart… vad nu då? Aha, solglasögonen… av med dem…. och väl inne i köket insåg jag att den sekundsnabba solen var åter dold bakom molnen. Och hela tiden detta ”ulande vin” i skorstenen.
Disken färdig och jag tar fram ipaden för att skriva några rader….. nej nu måste jag dra ner rullgardinen lite. Sådär halvvägs, såpass att solgasset inte sticker i ögonvrån och gör att displayen blir som en spegel.
Sneglar på grannens stuga där nattens snötäcke så sakteliga är på väg att glida ner över takkanten. Häruppe i dessa trakter hade ett tak med takpannor varit, för all del tjusigt, men oh så opraktiskt. Här har man plåttak där snön i mesta möjliga mån glider ner från taken själv.
Undrar om hunden har en aning om faran som svävar över huvudet på honom? Snart låter det DOFF, och en försvarlig snödriva landar på marken precis där han sitter. Jag får väl sitta kvar och se om jag behöver rädda ”Blixt” om han mot förmodan skulle komma i en lavin.
Maken sitter och kollar Appen med väderutsikterna för närmsta dygnet. Ska han ta ”hästen” (scotern) och göra lite gångstigar? Som läget är just nu är vi ganska insnöade.
Torsdag idag. Nu kom plogbilen och då växte plogvallarna. För mindre än en vecka sedan for samma bil  genom byn och ”snödikade”. Snödikning gör man för att smältvattnet från vinterns plogvallar inte ska rinna ut på vägen, utan rinna ner i de eventuella diken som förhoppningsvis ska tina fram. Men med den nederbörd som vi bjuds på nu och kommande dygn gör att den dikningen är överspelad. Nu fick plogbilsföraren se sitt arbete ogjort. Det är bara att börja om från början….
Nu ska jag ta en liten ”check up” i skafferi och kyl och se om vi behöver någon mer shoppingrunda till affären. Mjölken är visserligen någon dag över bäst före-datum. Men jag klarar mig med vin och vatten. Helst vin men men….. och sen har vi lite kycklingrester från en tidigare middag. Skrattande konstaterade vi att, om vi skulle laga flygande Jacob av de resterna hade vi behövt ketchup…..eller chilisås… de livsmedel vi förklarat att vi definitivt kan leva utan…. eftersom vi har 8 flaskor ketchup i Gantofta och ingen här i stugan…. så det ska inte inhandlas ytterligare flaskor av detta livsmedel…… Får bli en landad Jacob med currysås istället. Vi löser det på något vis. Ett gammalt talesätt är ju att nöden är uppfinningarnas moder.
Herregud, nu storm-skäller ”Blixt” på plogbilen som passerar. Ja ja, hundar vet ju inte att ljud kan utlösa en lavin….. eller ett hotande takras ….. han vet inte ännu alla fall…..

Var det Lotta på Bråkmakargatan som hade besvär med ”hushålle” sitt? Jag vet inte varför jag tänker på henne, då mina besvärligheter med ”hushålle” vårat uppstår. Vi hade igår en liten kvällssamvaro med våfflor, grädde och sylt, och vi kom att tala om dessa besvärligheter. Det började med vilken sorts sylt vi ville ha till våfflorna. Hallonsylt för min del, sa jag….jaha…. och vilken squeeze-flaska var nu äldst? Spelar väl ingen roll sa min svägerska, de hinner väl aldrig bli för gamla, sa hon. Då påvisar hon, med sitt uttalande att hon har inte den blekaste aning, vad det vill säga att ha två ”hushålle”. För det första så varar mina hallonsylt-squeeze-flaskor ofta långt över utgångsdatumet. Jag är ingen storkonsument. För det andra är dessa flaskor också involverade i våra besvär med hushålle.
Häromdagen lät maken påtala då jag ville köpa en flaska ketchup, att vi inte behövde någon sådan inom överskådlig tid. Och köpa det som vi kunde ta med från Skåne, nej….icke. Med dagen efter efterlyste han en tub majonnäs. Han fick till svar det har vi i Skåne, sa jag. Med smörgåsen med fisken som blev över efter middagen dagen innan krävde denna majonnäs klagade han. Jag tyckte jag hörde samma ömkan som Albert Engström lät utbringa då han talade om att ”kräftor kräva dessa drycker”. Okei dokei, majonnäs finns nu inom denna firma. Men ketchupen??
Ifjol, då vi skulle resa hitupp till påsk, frågade sonen om det fanns plats för några fripassagerare i bilen, upp till Sundsvall. Minns hur jag tänkte – ska vi ha gnälliga ungar med oss i bilen 90 mil? Hjälp… jag sa att vår bil är ganska liten och med vår packning för en och en halvmånad…. och all flaskor….. men sonen lät sig icke nedslås av mina undanflykter. Han menade att visst finns det systembolag numera i byn, så en massa flaskor att fylla upp bilen med, behövde vi inte. Och han visste mer än väl att vi inte hade några skrymmande garderober att transportera, så den gubben gick icke heller. Men då var jag tvungen att erkänna att det var våra många ketchupflaskor, i alla fall hälften av dem, vi beslutat att ta med till stugan till påsk.
De hade blivit hemtransporterade efter varje vistelse i stugan, så i Skåne fanns det minst ett halvdussin ketchupflaskor av varierande storlek, och ingen i stugan. Och inte kom vi ihåg att packa med ketchupen då vi åkte norrut.  Men nu skulle de tas med! Basta!
Blaaahh, menade sonen. Skippa de halvdussinet och låt mej och min dotter lifta med till Sundsvall, sa han. Vi har fortfarande ingen ketchupflaskan i stugan.
Nej nu ska jag göra en shoppingrunda till affären, bara mjölk och bröd….ingen ketchup….

Nu bestämmer du kaffebrödet idag till eftermiddagskaffet, lät maken hälsa. Han gled ner i sin soffa med sin iPad i handen. Efter väl förrättat dagsverke tyckte vi att vi skulle slappa med fikat i soffan. Det är fredag. Och han tyckte det var min tur att ta detta svåra beslut, vad vi skulle ha för doppa till fikat idag.
Annars har jag hand om vad vi ska tycka om världspolitiken, på mitt schema. Men idag fick jag detta på mitt bord. Jaha. Vad ska vi välja? Det är bara att välja, sa han. Alltså talar det för att det finns alternativ. Jag grunnade och sniffade i luften. Ville han ha det nu? Eller om en halvtimme? Plötsligt sa han; kaffet är färdigt. Tyckte inte jag hört något gurglande från kaffebryggaren. Kikade ut i köket. Inget java. Konstigt, han bedyrade att han tryckt på knappen. Och jodå, timern stod och lyste. Men av misstag har någon av oss tryckt till av-och-på-knappen på bryggaren. Jaha, nu uppstod tid då jag kunde fundera på det här med kaffebröd. Alternativen hade begränsats till; digestive, Marie-kex, biscofferna de goda kexen som vi fått smak på sista vintern eller kardemumma-skorporna från Kvarnåsen i Norrland. Alternativet att ta vetebullar ur frysen var inte aktuellt. Skorporna från Kvarnåsen hägrade, men – nej, nyss dammsugit golv – åh nej inga skorpor.
Jag valde Marie-kexen. Hade ett nyinköpt paket. 6.95:- kostar ett paket av dessa kex. Ett ganska bra pris på kaffebröd. De gamla paketet tömde vi häromdagen. Nya paketet var bättre perforerade. Sådär så smöret kryper upp genom de små hålen i kexet när man dubblar dem. Vi var rörande överens om att dessa var mycket godare än de förra kexen var. Var det av samma märke? Jodå, vi hade inte slängt ut sop-påsen så vi kunde konstatera att det var inhemsk produktion av dessa Marie-kex. Digestive-kexen vill vi ha original, alltså de engelska. Men mariekexen vill vi ha de som bakas i en västsvensk stad…. Guld Marie.
Så småningom hade kaffet blivit färdigbryggt och jag serverade eftermiddagskaffet vid pass halvfyra, så där som det var i gamla dagar i Skåne då jag växte upp. Man kunde göra ett spontanbesök hos näst intill alla släkt och vänner vid den tiden på eftermiddagen en lör- eller söndag. Det doftade nybryggt kaffe då man steg in genom dörren hos dem.
Vi njöt av javat, men plötsligt ställde maken frågan hur jag hade kommit på idén att ha mariekex till kaffet? Vi hade inte haft Mariekex i våra skåp de senaste 25 åren, men då de skulle ingå som ingrediens i ett recept jag provat, hade de blivit hemköpta.
-Det är ett ekonomiskt kaffebröd svarade jag. Jag såg tydligt hans tvivlande min. Vadå ekonomiskt undrade han. Jo, returnerade jag, ett paket kostar 6.95 på ICA. Och paketet innehåller 50 st. Genast snurrade våra hjärnor som små räknemaskiner….bägge bådas…. Alltså de kostar bara 13,9 öre per styck, sa jag. Var får du så prisvärt kaffebröd idag, sa jag? JAG VISSTE DET!!! Nu skulle han hålla lektion igen…..
-Jaha, men då räknar du inte smöret du brer på, kontrade han… och dubblar kexen…
Men det är så lite, och det är ju redan hemköpt, menade jag. Så uridiotiskt argument. Väntade jag mig att det skulle stå oemotsagt?? Åh nej, en ren och skär chansning…gick icke.
Maken reste sig, hämtade den elektroniska hushållsvågen i köket, tog det nybredda kexet ur min hand och la på vågen. 13 gram! Vi visste att ett kex vägde 4 gram, det hade våra hjärnor konstaterat då vi hade räknat fram kostnaden per kex. Men 5 gram smör?? Efter att ha tagit fram senaste inköpskvittot från affären och fått undersökt vad smöret kostade, blev kostnaden för ett Mariekex med min design (tjockt med smör) cirka 40 öre. För ett dubbelkex. Alltså tar du för 12 öre smör på ett kex, sa maken. Bahhh, att bara gitta kommentera det!!! Va! Är han en snålis eller är han ekonomisk som han väljer att kalla det? Nu kom ju nästa kommentar: och hur många äter du då? Till en normalfika? Jag menar att om jag äter tio stycken dubblade med TJOCKT med smör är det ändå billigare än om vi inhandlar ett av ICAs wienerbröd, som för den delen smular minst lika mycket som Kvarnåsen goda kardemummaskorpor.
Jag ser gärna att min läsekrets, båda två, lämnar en kommentar om dessa marknadsundersökningar är värda att publicera. Annars kan vi ju behålla dessa diskussioner inom familjen i fortsättningen…..

If you need a p, call for me…if you need to pee call for a Port-a-Potti. Detta meddelande sa Melvin häromdagen på bridgesidan som jag gästar s.g.s. dagligen. Skrattande läste jag hans uppmaning, undrade om han visste hur aktuell han var. Enbart P står för ”partner”. Det andra pee är det som man gör i det fria uppe hos Maria….
Nu när ovädret som har härskat över oss i två dygn bedarrat, kan jag bara skratta åt Melvins uttalande. Maken och jag är väl medvetna vad en Port-a-Potti är. En portabel toalett som laddas med sanerings-vätska i både tank och spoltank. En sådan man har i husvagnar, en s.k. kemtoa. Nu för tiden är de inbyggda, men förr var de helt portabla. Hela anordningen. Vi har en sådan ståendes. Användes det året då vi byggde om och till vårt utedass. Äldsta barnbarnet minns säkert sommaren han var med oss till stugan. Då vi gick in i vedboden för att uträtta vissa ärenden. Sedan har Port-a-pottin blivit stående i en hörna längst in på vinden. Den vind vi enbart når via luckan ovanför östra fönstret. Alltså ingen toa man utnyttjar med den placeringen. Då och då har den kommit på tal. Vi menar det kan bli sådant oväder att vi knappt kan ta oss till utedasset.
Jajamensan, inträffar varje vårvistelse häruppe att det blir näst intill en omöjlighet, och det ökar med åldern på oss också. Men då har port-a-pottin varit omöjlig att nå. Vi kommer inte in på vinden vintertid. Drivan utanför östrefönstret placerar man ingen stege i, inte den 1 1/2 meter höga drivan.

Under lördagen förberedde vi oss för ovädret som det varnades för enligt SMHI. Vattenspannar fylldes med disk-och tvättvatten. Dunkar med dricksvatten fylldes upp. Kollade bröd- potatis- och korvförråd. Allt under kontroll. Ja sen var det ju det där med port-a-pottin. Maken undrade om han skulle ta in den. Jamen, den står längst in på vinden sa jag. Den har vi konstaterat att den har världens dummaste placering tidigare vinterstormar!!! Nej men jag tog ner den i somras innan vi for ner till Skåne. Ifall vi skulle behöva den till våren.
Jättebra att han tänkt på det, sa jag. Men skulle vi verkligen ta in kemtoan? Skulle vi ge oss för vädrets makter och/eller för vår ålder? Vi behövde aldrig ta något beslut. Vi hade inga sanerings-vätskor. Så det löste problemet för oss. Ingen kemtoa, port-a-potti inomhus. Två dygn har förflutit. Många arktiska expeditioner har företagits men vi lever och är helskinnade.

Imorse hade jag lite problem med mina ögon. De hade blivit sämre. Jag hade svårt med fokus. Kunde inte se svågerns hus så bra. Jag brukar kolla om det ryker ur hans skorsten. Det är ett tecken att läget är under kontroll, att han lever. Men när jag kollade imorse var huset som att titta i ett kalejdoskop. Grumsigt grusigt. Hade haft det så här någon timme. Ipaden med dagens tidning gick bra att läsa, men på längre håll var det bara griller. Ja ja, jag är förberedd att dagen ska komma att jag ser sämre och sämre. Beslöt att låna makens ögondroppar, putsa mina brillor och se om det blev lite mindre irriterande grumsigt. Då jag tog puts-trasan i hand och började putsa glasen kändes det lite ”eljest”, som norrlänningarna säger. Annorlunda… oj då, det var mina läsglasögon som jag vanligtvis använder utanpå mina vanliga brillor då jag ska se smådetaljer. Dom med +4 i glasen. Inte konstigt att allt var så grumsigt. På med de vanliga brlllorna igen och röken stod som en kvast ut ur skorstenen hos svågern! Ha ha ha, vad de gamla vimsar. Men utan brillor ser jag ju inte vilka brillor jag får på mig. De brukar inte bo ihop så den förväxlingen har aldrig blivit gjord förr.

Maken har efterlyst ”golvtrasan” vi brukar ha på golvet då vi bär in vattenspannar. De brukar bli kondens utanpå dem så vi har trasorna på golvet under spannarna. Men hur vi letat högt och lågt har den varit försvunnen. Vi konstaterade att den förmodligen inte blivit tjuvgods. Då hade de väl tagit våra spritflaskor också. Så det var nog så att den skulle dyka upp förr eller senare. Det brukar det göra som inte blivit tjuvgods. Och idag då värsta ovädret bedarrat, då dök ”golvslarva” som den heter på norrländska, upp. Den hade blivit lagd bland stryktvätten. De där sista vi tog in från klädstrecket i somras innan vi lämnade stugan. Det som inte blev insorterat på sina rätta platser. Där dök golvslarva upp!! Så nu styrdes den in på sin vanliga plats, där den bor då den inte används. In under vaskaskåpet. Skåpet under diskbänken. Och vet ni vad vi hittade där?? Jo två flaskor med saneringsvätska till kemtoan, till våran port-a-potti!!!! Så nu kan det få lov att komma ett oväder till. Ha ha ha.

Alla mina berättelser verkar till att röra sig om vedermödorna runt våra toabesök. Och då jag  pratade med väninnan idag och skanderade om dessa händelser skrattade hon hjärtligt åt dem och ansåg att jag skulle skriva ner dem. Kan jag väl inte sa jag. Folk tror jag blivit knäpp med alla mina berättelser om toabesök. Jo då menade hon. Klart du kan skriva ner dessa underhållande skrönor om hur vi åldras… allihop blir äldre….hela tiden. Så nu fick ni dessa också…..