Jönssonminnen.se

Längtan till landet av mig…  och inte,  ni vet den där sången…Vintern rasat ut bland våra fjällar….

Snubbor, skäll, tillsägelser, klagomål. Ja vad kan det vara som åsamkar mig detta. Jo väninnan, min trogna läsekrets av en stycken läsarinna…nu klagar hon igen att jag inte skrivit på en tid. Ha ha hon skulle bara visst allt vad jag skriver. Men mycket handlar om skriverier för att jag ska tillfredsställa mig eget behov att få skvallra, även om det mesta hamnar i papperskorgen. Jag har i all fall får skriva av mig lite av allt som surrar inne i skallen på mig. Sedan har jag en stor del av privat korrespondens som handlar om bridgegivar och hur jag/vi borde spelat dem. Och de är oftast på utrikiska…kan jag inte ha bland mina minnen…
Men veckan som gått har lämnat mig med många nya intryck, även uttryck. Vissa svåra att återge då de handlar om denna ”förbaskade” (läs kära) bridge… Men de vardagsnära händelserna är mig ibland lika kära att få berätta om. Så, nu senaste veckan känner jag att vi är på gång…stugan och Norrland väntar. Då vi lämnar stugan efter påskvistelsen känns det som om vi ”bara” ska hem och vattna blommorna och ta in posten, i alla fall hörs det på norrlänningar som: är ni inte färdiga därnere i Skåne snart? Det är skönt att höra att vi ingår i ett ”fira-sommaren-tillsammans-team”. Att vi är en del, en eker, i ett hjul som rullar på med grillaftnar, skötsel av hus och marker. Marker som inte brukas mer som de en gång gjort. Dessa små självhushåll som maken växte upp på. Med småbruk av några fjällkor, jakt, fiske, lite potatisodling och skogsbruk.
En annan viktig sak är att vi försöker hålla vissa traditioner vid liv. Jag blev under påskvistelsen i år ombedd av en person om bakning. Han sa: du måste lova mig Inga-Lill att du och jag tar en dag i ”baku-skjulet”. Han ville vara min stöpare och gräddare. I Norrland stöper man en degstöpa…. Jag uppskattar verkligen att våra ansträngningar att hålla vissa minnen vid liv uppmärksammas, och att de väcker en lust hos nästa generation att vidmakthålla dem också. Vår gamla ”bakstuga” som vi låtit restaurera. Jag har lovat…om han minns att han bett om det.
Annars är det inga problem att finna mig en gräddare. Men lustigt nog är det jag ”skånskan” som står för deg-ingredienserna, recepten och utbakningen av brödet. Jag har lagt mig högst på skalan över att få till de godaste bröden och de rundaste fina tunnbröden, stora så ”bakufjäla” knappast räcker till. Men runda är de!
Så runda att jag inte hört min äldsta svåger berätta på långa tider om: Han visste en kvinna som gjorde sådana fina tunnbröd, så RUNDA och fina. Han inser att hon fått konkurrens av en som gör dem minst lika fina. Jag är övertygad att det i hans ögon var en av de viktigaste kvaliteterna hos en kvinna, att kunna baka runda bröd!
Många gånger hör jag min gräddare stöna över svårigheten att skjutsa över den utkavlade kakan ner på stekhällen, utan att få veck och blåsor på brödet… oh vad jag njuter av att få ställa till dessa besvär…Ha ha ha…. Men om min assistent sköter eldandet och gräddningen av bröden bra, så kan man inte uppbringa finare bröd.
Hoppas bara trasten har valt ett bättre ställe att ha bo på i år. I fjol hade hon som vanligt ett rede på stegen som hänger på väggen på bakstugan. Bakar jag för tidigt och stör hennes små, skiter ”dritter” hon i håret på mig då jag sticker skallen utanför dörren.
Och sommaren som fortfarande dröjer däruppe. Fortfarande en halv meter snödjup idag, och då är det svårt att tänka sig en brödstöpa i juni månad. Fast jag tror det finns litet bröd kvar i svågerns frys sedan senaste sommarens sista bak. Så midsommarsillen bör få sällskap av tunnbröd…..ja också fröken Nielsens sommarsnaps….den goda dillsmakande….
Nu du min kära läsekrets, väninnan min, om det finns någon mer som deltar i läsningen av mitt svammel, så är de alldeles för blyga att skriva en kommentar. Du undrar om jag vet någon som läser…. Det förekom tider då jag hade både två och tre följare, men de kanske har tröttnat. Eller inte tycker det är något att kommentera. Trots att jag bett läsarna kommentera. Det är via dessa kommentarer jag kan få idéer och kan fortsätta att skriva och berätta om tider som är och har varit… däremot kan jag inte låta de kommentarer ligga kvar som det förekommer personer i. Det tillåter inte PUL. Den lag som säger att jag måste ha tillåtelse att nämna dem på mina sidor. Så de jag har med i mina berättelser är tillfrågade, även om de vid tillfället för förfrågan inte hade en anings om hur mycket jag skulle bygga mina små berättelser runt dem. Ingen har däremot klagat, jo förresten, maken…men han har inte stämt mig inför tinget ännu….

Hade haft bilen på verkstad och maken ville ha mig med som sällskap när den skulle hämtas. Ok sa jag, kan vi väl åka på stora köpcentret och se om vi hittar några kaffekoppar.
Vi har de senaste månaderna varit missnöjda med kaffekopparna som vi använder till vardags. De ville inte bli vita inuti längre. Vid min ålder vet jag att ett visst slitage gör att porslinets vita färg mattas av och antar en benvit-beige färg. Det är inget trevligt att duka med. Då kan vi sluta att diska och göra som den gamle gubben, ta ett tag med tummen och gräva ur det grövsta. Bara så att kaffet får plats. Men vi känner att vi är inte där ännu.
Så iväg till Mammons tempel. Vi startade i kosta extra-mycket-butiken. Där fick jag syn på en del porslin, modell MON AMI, längst in i butiken. Högt upp på en hylla. Nådde inte jag upp till. En tanke for genom huvudet. Den modellen? Kunde vi få den för under 200:- pix per del? Alltså kopp och fat? Nej det gick inte för sig för de hade inga kaffekoppar, bara muggar. Snopet tittade jag på expediten. Vadå bara muggar. En annan modell då? Nej tyvärr. Expediten suckade ljudligt och såg på mig som om jag störde henne i hennes pyssel med alla de moderna ting som butiken innehåller. Jaså har ni inga kaffekoppar, sa jag. Hur dricker folk kaffe idag då? Pustande förklarade hon för mig att idag dricker folk kaffe i muggar. Jaha. Var gör man av skeden då, när man rört färdigt? Gitte inte ta upp diskussionen med biträdet, såg på hennes plågade min att det inte lönade sig.
Men onekligen hade hon irriterat mig lika mycket som jag irriterat henne. I affären med herrkläder hittade vi jackan maken gillade. Jag säger vi hittade, för tydligen var det inventering eller nåt denna dag. Vi fick leta länge i en rad trångt hängda jackor. Omöjligt att plocka fram för att läsa storleken. Men en ficklampa och kunskapen från förr i tiden då man åkte färja dagarna innan jul eller påsk. Då fick man lära sig att jobba trångt. Slutligen kom en ung man fram till oss och frågade om vi behövde hjälp. Det behovet hade vi bistått oss själv med. Men han undrade om det var något mer vi önskade. Jo, en tröja sa maken. Men fel storlek på de som fanns i butikshyllan. Biträdet sa han skulle titta på lagret om de hade en rätt storlek. Nu dök det plötsligt upp tre biträden till! Hade de haft personalmöte bakom kulisserna? Men maken blev ekiperad så han kunde hänga undan vinterjackan.
Vidare bort mot butiken kosta-mycket, men utan tilläget extra. Väl därinne gick vi igenom hylla för hylla. Inga kaffekoppar som vi hittade. Var på väg att lämna affären då maken slöt upp bredvid mig och sa: kom ska du gå se….vi gick bort till hyllan ”Pillivuyt”. Vad menade han? Skulle vi köpa pillivuyter? Käre make, vet du vad du står och försöker locka tanten med? Han tog försiktigt ner en kopp ur hyllan och visade mig. Gillar du den, sa han? Vojne vojne. Nu vet du inte vad du gör gosse lille tänkte jag… i hela mitt vuxna liv har jag haft en dröm om franska soppskålar, sådana man serveras löksoppa i. Av märket Pillivuyt…. och jodå jag kan tänka mig pillivuyt-koppar också. Men då jag förklarade för maken, som tjusigt erbjöd mig några koppar av detta märke. 199:- pistoler…lite dyrt, eller ja faktiskt mycket dyrt…. men vi kanske inte behöver ett halvt dussin sa han…. nej okei, men jag vill ha fat till, kontrade jag. Vadå fat till, undrade maken. Jo, de kostade 119:- för faten. Erbjudandet sjönk helt plötsligt till en kopp med fat….visst såg han lite blek ut om nosen, maken min.
Jag avslog och vi gick vidare i templet. Har Clas Ohlson kaffekoppar undrade vi. Vi släppte pillivuyterna, inte prisvärda! Strosade så sakteliga bort mot Clas. Plötsligt kom maken med förslaget – Åhléns? Nja, sa jag. De har nog bara lite kläder och kosmetika. Jag frågade om han visste om det nya Åhléns var för bättre eller sämre bemedlade? Med vi kollar. En första blick in genom dörrarna visade på alla dessa kläder. En kosmetika-disk där det residerade två biträden med bra reklam för sitt jobb. Hur mycket ska du sälja på ett sådant ställe för att få ihop till hyran och lönerna i avans?
Bry inte din hjärna tänkte jag…. maken gick vänstervarv i butiken och jag hittade en bänk, men oj så lämpligt. Sent omsider dök han upp och såg väldigt entusiastisk ut. Kom och kolla, sa han. Och kan man tänka. Han hade hittat. Vanliga gammaldags kaffekoppar med fat som hörde till. Och prisvärda. Nu har vi druckit ur dem i sex dagar och vi känner oss oerhört nöjda. Dels lyckades vi leta upp denna kuriositet som en kaffekopp med fat är, nuförtiden. Och dels kostade de bara tredjedelen av vad de där pillivuyterna kostar. Ja, till och med mindre än en tredjedel.

Ibland hör man folk lova ditt eller datt, när det går två torsdagar på en vecka….eller är det sju torsdagar i en vecka? I alla fall kände jag att denna dag började lite småkusligt…. jag har en almanacka med ”avrivsblad”.
En sådan man hade i kindergarten, så man kunde dra av en dag i taget. Sedan samlade vi bladen för att få ihop datumbladen nummer 1 till 12. Så man kunde klippa en rundel och klistra in dem i en cirkel. Min klocka var blå med visare i gult, fästa med ett par jungfruben i mitten. Så kunde man snurra visarna runt runt. På detta viset lärde man sig klockan. Jag undrar var fröken fick alla de bladen ifrån så det räckte till alla ungarna? Tänk vad det kan dyka upp frågor i huvudet på en så många år efter, ingen kan skylla mig för att vara snabbtänkt.
Men en sån fin almanacka med avrivsblad, den lyxen var inget mina föräldrar kostade på sig. Man hade den almanacka man fick som kund i inköpsföreningen. Den var med bilder månad för månad. Så man även fick följa årstiderna. Ett trevligt inslag på köksväggen. De vanliga pappersbonaderna satt uppe per säsong……jul och resten av året. Så de var färdigtittade innan halva sommaren var liden.
Har alltid haft en önskan att ha en sån fin med blad att riva av. Nästan som en advents-kalender. Och som den tokiga människa jag är, som hållit reda på namnsdagarna så har det roat mig med en sådan almanacka. Och sedan jag har blivit tvungen att medicinera regelbundet blev det en liten hjälp för kom-ihåget med dessa blad som skulle rivas av. Har jag tagit min medicin idag, har jag undrat många gånger. En snabb blick bort på almanackan och jodå det står onsdag och det står det på tidningen också. Då har jag tagit pillerna. Det blir värre när jag inte kommer ihåg att kolla….
Men idag kollade jag. Aj då, glömt? Ja ja har hänt förut någon gång. Får väl ta pillerna då… men….vad nu då? Facket tomt? Inga piller? Ja ja, har väl glömt riva av bladet då….. men det kändes som om den rörelsen också var gjord… En titt ner i sopbingen och där låg den! Lappen med gårdagens datum! 7 maj 2017 och i rött eftersom dagen var en söndag!
Jag måste erkänna att det gick kalla kårar uppefter ryggen på mig. Var det ett omen? Jag har väl aldrig varit med om att repetera en dag tidigare i mitt liv. Och det var inte lika naturligt som alla andra dagar, att sträcka ut handen och rycka ett blad till. Helt plötsligt kom jag ihåg dessa klockor vi gjorde i kindergarten. Sjuan hade inte varit till någon glädje eftersom vi ville ha alla siffror svarta. Och måndagsuppringningen på telefon till lillasyster, jag förvarnade henne att det kanske skulle bli ett samtal till imorgon, för säkerhets skull. Så det inte blir några hemskheter efter det här med dubbla söndagar.

Har ni upplevt det här någon gång att tingen som vi tittar på har en annan dimension än de hade förra gången? Ni är alldeles övertygade om att så där pyttiga var de inte senast ni var i kontakt med dem? Med de här ögonen som jag lever med händer de allt som oftast. Glömmer aldrig den gången jag varit in hos optikern och hämtat mina nya glasögon. Skulle på hemvägen bara snabbt inom ICA-affären för att köpa ett paket Flora, eller Flooooora som Ernst-Hugo och Margareta Krook kallade det. In mot mejeriavdelningen, stod lamslagen och tittade. Jaha, varför har de nu ändrat på de förpackningarna, tänkte jag. Varför har de gjort om dem till kilosförpackningar. Kommer att se klumpigt ut på matbordet. Kollade runt i sortimentet men hittade inte min vanliga förpackning, 600 grams, men världspolitiken och förpackningsstorlekar kan man inte göra något åt, så här på gräsrotsnivå. Det är bara till att betala och se glad ut.
De såg inte konstigt ut på matbordet ett endaste dugg, förpackningen hade inte ändrats, det var mina nya brillor som spelat mig ett spratt. Efter någon timme med brillorna på näsan antog det mesta i min tillvaro normala proportioner igen.
Visserligen var det kanske inte med ett leende jag betalade i fredags, men betalade gjorde jag. Jag skulle köpa garn. Hade fått ett meddelande från en strumplös barfota-madam. Sist jag levererade var för ca fem år sen och då var det sex par, ett halvt dussin. Hur många av er i min läsekrets har en aning om er strumpförbrukning per år eller dekad? I alla fall, inget lämpligt garn i ägorna. Iväg till min garnlady nummer ett. Hon som fixar även mina udda önskemål, de som jag behöver ha hjälp med för mina ögons skull. Jaha, undrade hon, slut på garn igen? Nej absolut inte, bara ändrat inriktningen. Vantarna får vänta till hösten. Strumpor önskas… Och givetvis är det roligare att sticka något som man har avsättning för, något som någon väntar på. Visserligen visade det sig att jag fick en ny krets som uppskattade mina vantar sistlidna vår-vinter, men jag hinner till nästa säsong.
Väl inne i garn-affären bad jag att få titta på det senaste i strumpgarner. Jaha, sa garnladyn. Här är några mysiga nya färger. Ja men jag vill ha ylle, sa jag. Givetvis är detta ylle, sa hon. Men några procent nylon måste du ha med, annars håller de inte för slitage. Det brukar du ha i de du stickat förr. Jaså hon mindes det? Eller? Stod och kände på garnet, mjukt och mysigt, trots nyloninslaget. Okey då. Fick väl lita på henne. Hon är ju proffs. Men vilka stickor ska jag ha, undrade jag? Garnladyn tittade upp, lite underlig blick i ögonen hennes?

2 1/2 sa hon. Neeej, ett jämmerligt läte undslapp mej. Så späda stickor har jag aldrig hanterat förr, menade jag. Äsch, sa garnladyn, har du väl? Nehej….de är ju som att försöka sticka med ett par synålar sa jag. Kan jag inte ta 3:or? Nej menade hon, då blir strumporna så glesa och sladdriga. Jaha, får väl följa med i tidens gång och finna mig i det moderna. Så jag bad om en rundsticka av denna späda variant, trots hennes försök att övertyga mig om att sådana hade jag därhemma. Jag hade lite problem att förklara för henne att jag vet bättre än hon, vad jag äger och inte…
Men sedan måste jag få ett mönster till dessa strumpor, bad jag. En blick från garnladyn, jag såg tydligt hennes tvivel på mitt förstånd. Men jag är inte så avancerad att jag stickar utan mönster kontrade jag. Vadå utan mönster, jag såg frågan i hennes ögon. Tvekande  erbjöd hon mig ett trevligt litet häfte med både strumpor och andra små ting att sticka. Så, ja det häftet kommer jag att ha mycket glädje av får jag försöka övertala mig själv.
Väl hemkommen var jag jättesugen på att ta itu med det nya garnet, mjukt och gosigt. Bläddrade i häftet, slog upp sidan med strumpor. Ska väl vara tusentals maskor nu med detta garn och dessa späda stickor, tänkte jag. Men till min förvåning kände jag mycket väl igen det antal maskor som skulle läggas upp för ett par damstrumpor. Jaså, jaha. Får väl se vad som händer då jag stickat något varv. Får väl riva upp och göra en modifiering av storleken. Men så konstigt. Det blev som det brukar.  Och alltså var mönstret i häftet det samma som jag stickat minst ett dussin strumpor efter. Men, men, en irriterande grej med stickan. I skarven mellan metallen och plast-tråden som sammanbinder de här rundstickorna, hakade det upp sig hela tiden. Jag är van vid att maskorna flyter fint över de skarvar som finns. Funderade, vad göra? Ska jag kolla om garnladyn hade haft rätt i sitt uttalande om att jag hade 2 1/2:or hemma? Fram med min eminenta stickmätare. Fantastiskt! Hon hade haft rätt. Jag hade hanterat sådana späda stickor förut! Och jag hade inte bara ett par! Jag hade två, minst. Men jag anser att de är så små och ynkliga att de måste vara en tillfällighet att jag stickat med sååå småååå stickor. Och i så många år…. men jag kunde byta ut den kärvande stickan mot en som fungerade utan att hänga upp sig hela tiden.
Och blicken, den tvivlande blicken i garnladyns ögon, bryr jag mig inte om. Kära garnlady, kunden har alltid rätt. Kommer det in sådana tjuriga tvärsäkra kunder igen till dig, ifrågasätt inte. Sälj bara sälj. Det är ju inte du som gör en ”kupp”, det är kunden som känner att de blir betjänade av en service-minded butikspersonal.
Så nu är det ett och ett halvt par hosor producerade

Startar måndagmorgon med en hårt frusen väg, från stugan in till Hemavan. Visserligen är den inte som en slät asfalterad väg. Massor av ”potthål” gör att man kör som mest 50-60 km:s hastighet. Det tog därför drygt en halvtimme att komma sig ut på Blå Vägen, vilken med en snabb huvudräkning säger att medelhastigheten varit cirka 30 km per timme.
Jag gjorde en stilla uppskattning av snödjupet då jag lämnade stugan. Jag tror att jag skulle inte kunna se över snön om jag stod på marken och snödjupet vore jämnt. Och jag är 158 cm över marken. Alltså inte näsan över ytan…. för min del aldrig upplevt så mycket snö i slutet av april. Även om jag hört makens syskon talat om vintrarna då de hade telefontrådarna i midjehöjd på dem då de gick till skolan.
Då vi passerade ICA-affären i Hemavan konstaterade vi att vi kunde handla i affären om de öppnat klockan 8.00. Sistlidna påskhemresa stod vi utanför affären 7.50….. vi iddes inte vänta då. I år hade vi inget ärende in där, men i år hade de ändrat öppettiderna till klockan 9.00. Ha ha kvittar hur man vänder sig så har man rumpan bak, tänkte jag då vi passerade…..bye bye, Hemavan….
Bagarn i Tärnaby var lite nyfiken på vår färdväg, och vi berättade för honom att hans delikata baguetter brukar vi äta vid Vojmåns rastplats, det fikaställe vi har funnit vara hyfsat uppskottat. Han menade att det behövde vi inte bekymra oss om, skottningen. Då vi passerat Storuman lovade han oss barmark. Okei, lät bra. Stod ett ögonblick och funderade om jag skulle be att få hans mobilnummer så jag eventuellt kunde skicka honom ett MMS. Jag tvivlade på honom och hans utsago. Även om vi gillar vintern uppe i Lappland under påsken, vill vi inte ha den på vägarna då vi kör. Men nu skulle vi söderut och då får gärna vädret och vägarna vara bra ur trafiksäkerhets-synpunkt. Vi hade bara ett par minusgrader och en strålande sol, men lite växlande molnighet. Färden ner mot Vojmån är lååååång, vi har bara ätit en snabb morgonfika. Efter att stängt av stugan med disk och renbäddning och städ i sista stund, brukar vi längta efter kaffetåren och baguetterna vi köpt hos bagarn.
Väl nere vid ån och Vojmåns camping såg vi att bord och bänkar på rastplatsen var tillgängliga även om vi fick pulsa fram till dem. Ha ha, nu skulle jag ha haft bagarns tel.nummer till hans mobil. Fikat smakade underbart, och efteråt var vi in på toa. Hon var lika snabb att kolla så vi inte slafsade ner på hennes toa, campingplats-värdinnan, finskan. Vi fnissade åt henne, vad tror hon vi ska stjäla undrar vi…. toarullen? Toan hör till Trafikverket så hon har bara att gilla läget, att vi bjuder henne på denna fransyska visit.
Vi kör vidare söderöver och redan då vi är i Junsele och Sollefteå/ Kramfors är det barmark. Vid vissa områden med ris- och snårvegetation tyckte vi att björkslyet börjat skifta i de purpurfärg som björken antar tidigt på våren. Den som är ett tecken på att saven börjat stiga under näver och bark. Att man ser det tydligast i den sortens vegetation är förmodligen det tätvuxna slyet skyddar vartannat. Vi ser tranor och sångsvanar längs vägen, och på ett ställe var en åker full med kanadagäss. Färden söderöver går bra. Inga incidenter med bilkrångel eller trafikkrångel. Stamlokuset i Sundsvall där vi brukar inta en hamburgare stod kvar, och efter veckor i vildmarken smakar denna hamburgare fantastiskt. Vi kör gamla vägen genom staden, så vi slipper broavgiften på bron över fjärden. Alltid kul att spara nio kronor.
Vidare ner genom landet och i Söderhamn skulle vi svänga till Bollnäs. Trots en GPS-talande dam svängde jag lite för tidigt. Det är alltid samma elände i Söderhamn. Ska vi in på macken och tanka, hamnar vi på fel sida om motorvägen, och nu denna gången hamnade vi en avfart för tidigt…. men med några extra snurror lyckades vi hitta vägen västerut till Bollnäs.
Fortsatte inåt landet, denna väg som vi aldrig åkt förut men som onekligen vi var lite nyfikna på, visade tydliga ”vintern är slut-tecken”. I dikeskanterna såg vi en och annan gul fläck vilket tydde på tussilagon förmodligen stod i full blom. Nu var det visserligen kväll, och då tussilagon stänger blomman då det är kväll sågs de bara som gula antydningar. En och annan hälsingegård fick jag se, de vackra gårdarna med timrade gammaldags storstugor, ofta med snickerier runt fönster och dörrar lite krusidulliga, och vitmålade. Vi låter undslippa en och annan kommentar om att – är vi på rätt väg? Det verkar vara sträckor med obygder men så kommer det någon liten klunga med hus. En liten by, inte större än att vi visslar förbi den näst intill obemärkt. Hade det inte varit för att vi hade GPS inkopplad som sa – OBSERVERA, då vi inte gick ner på 70 km/tim snabbt nog, hade vi missat en och annan hastighetsbegränsning.
En liten ”GPS-morsa” som tar oss i örat då vi är olydiga. Men på samma gång känns hon, morsan, bekväm. Det är så lätt att man tappar uppmärksamheten när man sitter och kör och småpratar. Vi känner att åldern tar ut sin rätt, man är inte lika alert längre. Sen å andra sidan ser vi oss omkörda vid dessa sträckor som det är 70 km på, de swischar förbi i minst 90, betydligt yngre förare än vi är. Fast i 99 procent av fallen är det en Audi, BMW eller merca och de har ju dispens, det vet vi ju sen tidigare.
Efter drygt en halvtimme dök det upp en stad, ingen annorlunda än alla andra svenska städer, så nu var det slut på det typiska hälsingländska. Och hotellet var som det brukar vara, alla sådana vi har varit på ser ut som de är samma arkitekt som varit framme. Kanske lite tråkigt tycker somliga men för oss som legat på vägen – irrande, hela dagen, känns det som ”hemma”. Det gamla vanliga. Jag vet inte om hotellkedjan jobbar på den eller den andra känslan, den att vara lyxig turist som köper alla tjänster.
Vi anlände hotellet vid sju-tiden på kvällen. Skönt att det inte rullar längre. Även om det i öronen kvarstår ett litet sus långt efter att vi stannat och klivit ur bilen. Ett trevligt rum stod och väntade oss och vi sjönk ner på säng och fåtölj och slappade. Maken bestämde att potatisen skulle vi riskera i bilen över natten. Det kunde ju bli frost, men det sista jag gjorde innan vi lämnade bilen var, att sko om. Jag letade fram mina lågskor och hoppade ur vinterpjäxorna som suttit på mina fötter de senaste 7 veckorna. En njutbar dusch innan sänggåendet kändes verkligen lyxig efter 6 veckor i stugan med utedass och vatten i sjön….. under 80-100 cm is….
Frukost mellan sju och nio, sa oss att vi fick inte tänka några sjusovartankar. Så upp och hoppa, ner i matsalen. Men ojdå…. en snabb blick genom fönstret fick oss att bromsa upp i vår iver att komma iväg. Vad var detta som vi såg? Ett vinterlandskap täckt med minst tjugo centimeter snö……. hade vi inte lämnat det dagen förut? Vi fick ha rådslag…vad göra? Snön vräkte ned utanför fönstret. Visserligen var det inga ovana förhållanden för vår del. Några SMS till sonen om hur vi hade det, sedan tog vi ett beslut att om vi försökte ta oss nedöver landet, vi kunde ju alltid avbryta hemfärden om vi upplevde det för besvärligt. Det finns hotell i alla städer och om vi fick rena lakan en natt till, ja så fick vi njuta av det….så in i bilen och vidare söderut.
Snöfallet utanför bilrutan tjocknade och tjocknade. Och vi som varit så oroliga att farbror polisen skulle ta oss för att vi körde på dubbdäck efter 15 april. Nu gick man ut i radio och på SMHI och uppmanade att man skulle behålla vinterdäcken på. En tröst att vi inte var sådana lagbrytare som vi befarat att vi skulle framstå som. När maken säger snötjocka – ja då menar han det. Det blev till att köra sakta, sikten var så dålig bitvis att man inte såg 50 meter. Trafikintensiteten var mycket låg så många hade nog följt rådet i radion om att inte ge sig ut på vägarna om man kunde undvika det.
Plötsligt, mitt i allt den vita väggen blev vi varse en siluett, en välkänd syn men inte på språng som man ser den på vägskyltarna, utan snällt stående på vägkanten. Och utan krona på huvudet. En älgko. Som om hon väntade på grönt ljus att få gå över vägen. Snällt, ett par meter bakom henne stod en fjoling. Men en som fortfarande hade vett att avvakta bakom sin mor.
Maken bromsade och vi fick avvakta och se vad som hända skulle. Älgen beter sig inte som renen, renarna stannar kvar i diket och fortsätter att beta. Älgen springer, antingen tvärs över vägen, eller så vänder den och kutar in i skogen igen. Men det är till att vänta till han/hon bestämt sig, vill ju inte ha dem som kylarprydnad. Det blev skogen denna gången. Skönt att det löste sig till det bästa för alla parter. Färden fortsatte i det täta snöfallet. Och det var mycket glest med trafik. Inte så många så tokiga som vi som gav sig ut på vägarna. Vi uppskattade detta med gles trafik. Inte så många som körde om och slängde kaskader med snömodd på oss. Och vi körde inte om någon heller.
Plötsligt fick vi en indikation att vi skulle uppmärksamma att det började tryta i tanken. Men det är lugnt tänkte vi. Kollade att vi kunde köra åtminstone 10 mil till, sa den elektroniska mätaren. Vi hade visserligen 7-8 mil ner till Falun, men i detta oväder och allt kan ju hända. Skulle vi råka ut för ett stopp pga vägarbete eller någon olyckshändelse borde vi nog tanka lite tidigare. Snabba beslut sa oss att tanka på första bästa mack.
Vi körde milsvida skogsmarker. Namnen på småorterna vi passerade skvallrade om att vi befann oss i de gamla finnskogarna. Dessa marker är nästan avfolkade nuförtiden och man kände obygden skrek sin avsaknad av mackar. Fram med kartboken och titta var vi hade närmsta tänkbara samhälle som kunde innehålla en mack. Enviken, cirka tre mil norr om såg lovande ut. Måste erkänna att hjärtat klappade lite av spänningen som uppstod. Skulle vi hinna till macken innan vi fick ”soppatorsk”? Vi gled in i Enviken som verkligen gav sken av avfolkningsbygd den också. En pizzeria med ”raggarstuk”, och en bensinmack med priser som skrek: DU ÄR LÅNGT FRÅN STADEN MED KONKURRENS! Maken och jag tittade på varandra, beslöt oss för att chansa, de tre mil ner till Falun skulle vi nog klara av. Vi hade ju en så törstig tank så vi kunde nog tjäna några kronor.
Vi hann ner till Falun innan bränslet tog slut. Men snöovädret fortsatte, bitvis med så kraftig nederbörd att det var bäst att ta det lugnt. En liten kafferast någon mil söder om Borlänge gav oss ny ork och nytt mod. Hela dagen fortsatte detta vinter-bakslag. Ner genom Götaland, Närke, Östergötland,Småland och Skåne fick smaka på dessa snöbyar. Ibland så kraftiga att vi jämförde dem med sommarens kraftiga åskoväder, dock med snöinslag istället för regn. Efter en matrast vid Östgötaporten som rastplatsen heter vid Ödeshög, hade vi ganska hyfsat väder ner genom de sista trettio milen. Anlände hemmet vid halvniotiden på kvällen.
Hemma, sussa egen säng… vatten i kranen…..toa, vissa saker är desto mer värdefulla då man varit utan dem ett tag, då man har vett att uppskatta den vardag som i själva verket är riktigt luxuös.