Jönssonminnen.se

Om det ringer på dörren en sen kväll i dessa tider är jag väldigt ohåga att gå för att öppna. Det kan finnas vad som helst där utanför. Jag klarar de flesta utklädda ungar men jag tycker de är obehagliga och kan inte ge dem belöning för att de nästan skrämmer mig från vettet. Sist vi åkte färja och var in en runda i shoppen på färjan, fanns det en stor burk med smågodis…. ska vi köpa en sådan för att ge till Hallowen-skämtarna frågade jag maken? Men i samma sekund som jag sagt orden tog jag tillbaka uttalandet:

– Nej förresten, sa jag. Det borde vara jag som får något av dem för att jag låter mig engageras i deras s.k. skämt.
På ett ställe där jag var på för någon vecka sedan, ett mycket gammalt hus, stod en varningsskylt på uppfarten till huset: Varning för spöken!!! Inte den vanliga skylten med hundvarning som vi annars stöter på lite här och var.
Och nu är det så att jag fått in ett spöke i vårt hus, ett som bor här året runt. Inte bara i Hallowen-tider. Kanske ska jag också sätta upp en skylt?
Idag frågade jag maken om det var mina ögon som spelade mig ett spratt eller om mattan i hallen låg snett…. otaliga är de gånger jag böjt mig ner, grabbat tag i mattkanten och gjort en justering av hur den legat. Visserligen en rätt stor matta och belamrad med möbler, så försöken att fixa justeringen har kanske varit lite lama.

– Ligger den här mattan snett eller är det mina ögon som ljuger för mig, undrade jag?
– Det är något mystiskt med den mattan, sa han.

-Jag vet inte hur ofta jag rättar till den, var hans svar. Jag stelnade till…. vad sa han? Var det så att vi gick och gjorde små justeringar av mattans läge bägge två?? Men åt var sitt håll???

Ja ja det var i så fall inte den första saken här i världen vi hade delade meningar om. Men om det nu var så, skulle vi inte kunna sätta oss ned, starta en förhandling och ett eventuellt vapenstillestånd och lämna mattan i en demilitariserad zon?
Vi tittade på varandra, och insåg att NEJ så var det inte. Vi hade en förvisso icke en flygande matta, men väl en gående eller rättare sagt en krypande matta. Då vi började förklara för varandra hur vi gjorde våra justeringar, visade de sig vara åt samma håll. Så antingen hade vi blivit sambos med ett spöke, eller så var det så att vi, då vi tog steget ut från köket ut i hallen förlängde steget aningen lite för att undvika att trampa på mattkanten. Istället hamnar vi då in på mattan. Ett normalt steg blir så att man får foten precis på mattkanten. Och inbyggt i våra medvetanden finns det nog en spärr för sådana manövrar.
Men det innebär att det förlängda steget ger en aning mer energi i steget, vilket gör att mattan förflyttar sig, skruvar sig delar av millimetrar för varje gång vi passerar. I motsatt riktning har vi inte det fenomenet med att förlänga steget….
Så istället för förhandlingar om vapenstillestånd blev det ett gemensamt projekt om hur vi spärrar för mattan att ta sig runt huset på ”egen” hand.

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gjorde en tillfällig ommöblering av hallen, lade mattan emot vissa begränsande hållpunkter och tillbaka med möblerna. Bra! Nu ska vi se om den vågar sig ut på någon promenad igen, den där mattan. Men jisses, sicket tankearbete. Det är vetenskapligt uträknat att den bör hålla sig på plats. Och vi känner oss nöjda. Nu behöver jag troligen inte ha en skylt med varning för spöken……..trots makens mumlande om att det skulle kanske inte skada…vad han nu menar med det??

Idag hade de smugit in tre stycken bilagor i dagens tidning. Vi som sedan ett antal år har klart aviserat ”INGEN REKLAM TACK” på våran brevlåda, blir trots allt pådyvlade dessa försök att locka oss att sätta våra surt förvärvade slantar i omlopp. Till samhällets goda sägs det. Jag tror mer på till vårt onda. Det var inte jag som tog in tidningen. Därför följde dessa bifogade blad med in i köket. Annars händer det att jag redan vid soptunnan gör en första sortering. Men maken vill inte undanhålla mig något så bilagorna följer snällt med in i huset. Sedan får jag en förfrågan om jag har något intresse i dessa blad.
Efter intagen frukost blir det en genomgång av dagens bilagor. Han frågar om jag har något intresse av att läsa reklambladet som följer med onsdagstidningen…. Jag kontrar med: finns det något billigt kaffe? Det är det enda som lyckas fånga mitt intresse nuförtiden. Kaffe billigt på OJ! berättar han. Två paket för 45:- det är billigt var vi överens om först, men sedan läser han vidare…..om man köper andra varor för 200 kronor. Jaha, det hade vi ju inget behov av just nu. Så nu kostar kaffet 122.50 per paket. Det är INTE billigt. Även maken håller med att DEN GUBBEN gick vi inte på…inte idag. Maken sorterar reklambladen vidare.
Jag fortsätter att avnjuta min påtår och läser dagen kåsör, som placerar Strövelstorp på gamla riksvägen mellan Hälsingborg och Ängelholm…. detta godtar inte jag… först inleder han med att ifrågasätta läsarnas geografiska kunskaper, sedan stavar han fel på namnen på staden Hälsingborg som det riktiga namnet borde vara vid tiden för berättelsen…sedan rör han ihop gamla riksettan med rikstvåan. Riks-ettan gick mellan Hälsingborg och Stockholm, vidare norrut. Riks-tvåan gick mellan Malmö och Göteborg… Dessa två riks(livs)viktiga vägar korsade varandra vid Djurshagshus. Alltså låg inte Strövelstorp på någon riksväg mellan Hbg och Ängelholm och detta vet vet kåsören mycket väl, det vet jag…. Han kallar dagens inlägg: Det var bättre förr. De orden känner jag igen! Jag anser de är lika slitna som knäna på jeansen på de flesta ungdomar är nuförtiden….
Maken fortsätter att sortera reklambladen. Katéring är det något att spara, frågar han? Med näsan djupt i dagens blaska säger jag: cátering heter det! Får till svar att han är svensk och talar svenska, skiter i om de skriver engelska i tidningen, jag läser det hur jag vill. Och säger än en gång katéring, har vi något intresse av det? Nu kan jag inte låta bli att småskratta. Det låter för dråpligt, nästan som om han försöker filéa en katt. Nej vi struntar i katéringen säger jag och antar hans uttalande om de vardagsspråk som media använder.
Men oh, ja, kanske, ska vi spara det där senaste med katterna?? Kan vara bra att ha inför vinterns julavslutningar och julbord. Så vi kan titta på utbudet i och ibland stadens restauranger. Bladet smögs ner i en hörna av tidningskorgen där det förmodligen upptäcks till våren då vi gör en utrensning av sparade kataloger från Kjell&Co och Clas Ohlson….
Nu undrar jag, är det någon som klarar av att hålla all denna reklam från sig??

I onsdags när vi hämtade Ulla blev hon lite imponerad. Ny röd läcker bil. Hon log lika mycket som solen gjorde från sin höstbleka himmel. Framför allt verkade hon uppskatta att den var lättare att stiga i och ur, hon som är så lång har fått vika ihop sig betydligt i vår f.d. i vår ex. Alltid kul med förändringar tycktes hennes reaktion vara. Och det uppskattar jag. Annars brukar vi anse att allt var bättre förr. Men de som har ex. kanske inte tycker det.
Igår var jag i en situation där ex kom på tal. Spelade bridge (ja vad annars) med en kille som är ganska dålig på engelska. Jag hade bett honom anmäla oss till turneringen eftersom jag satt och spelade vid ett bord. Ok, sa han, återkom efter en stund och sa att vi var anmälda. Bra, tack sa jag.
Sedan vi spelat några brickor i vår turnering och bara fått ”skitkort” frågade jag min partner om han inte hade ordnat om betalningen till ”dealern” (han som delar ut korten)… ett skämt som är väldigt vanligt bland engelsktalande spelare på nätet. Kände att min partner blev förstummad…. Hur? När? Brukar jag göra det? Han hade fått i uppgift att anmäla oss, men hade han missat det med mutor?? Jag hann inte lugna honom och berätta att jag skämtade förrän vår ene motståndare berättade att dealern var hans kusin, sedan ett par sekunder senare sa Elisa från Havanna vår andra motståndare, att det var hennes exhusband. Jag är säker på att min partners skrämselhicka gick över då han fick veta att mutande göra sig icke besvär….
Men vi njuter lite i vår nya bil. I över ett års tid har diskussionerna runt ett eventuellt bilbyte blivit mer djupa. Att vara ägare till en Saab är idag ingen höjdarsits. Med åldrande bil och färre intresse från verkstäderna att serva och sälja reservdelar till det märket, har vi känt att det är på tiden ….snart. Oftast har våra bilbyten varit i samband med den årliga service som ska göras på bilen. Så även denna gång. Jag har ju i ett tidigare inlägg sagt att vår nästa bil ska bli en Audi, BMW eller Volvo. Och medan maken talade med verkstadskillarna om servicen, gick jag ett varv i bilhallen och kollade läget.
Där var många BMW, en Audi och två Volvos. Efter några sekunder slöt en ung man upp vid min sida. Mmmm… mysigt att vara eftertraktad. Kände att han sökte kontakt med mig…. man kan väl få njuta en stund….eller…. han sa inte mycket, men när jag slog en extra lov runt Volvon som stod där, klarade han halsen och sa: en riktigt bra bil med rejält med plats för lite av varje!
Jaha, såg jag ut som en gårdfarihandlare, eller? Jag kontrade med att framför sig hade han en äldre dam som inte hade större behov än att handväskan rymdes…. genast hade jag övertaget i en eventuell förhandlingssituation. Men den andra lite mindre Volvon var för gammal och hade för många mil i bagaget. Så jag fortsatte mitt varv runt i bilhallen. Hittade inget annat intressant, så när jag gjorde maken uppmärksam på Volvon tittade han en snabb blick på miltalen den rullat och årsmodellen. Hur mycket erbjuder de oss emellan sa han… och mitt hopp om den bilen slocknade. Maken ville inte byta ner sig. Ja ja, får väl bero, tänkte jag. Var ju egentligen bara lite halv-intresserad av den bilen. Hem till lillasyster som erbjudit en fika medan vi väntade på bilen skulle bli servad.
Fint väder. Promenad från knutpunkten till söder där lillasyster bor. Men kände att jag var nöjd med den promenaden. Bad maken att han själv hämtar bilen så stannar jag och umgås med lillasyster, var mitt förslag. Okej sa maken, men lillasyster sa: jag kör er upp till verkstaden, så kommer jag också ut en sväng idag. Vet inte om hon ville bli av med mig eller hon ville komma ut lite.
Väl uppe på Berga och bilfirman klev vi in genom en annan dörr än den vi gått ut och in igenom förut. Denna dörr stod öppen, inbjudande, kände reklamens makt. Som att titta på TV 4. Locka, locka…. och då vi kom in i hallen stod den där! Den där röda fina! Den hade jag missat totalt under min förra runda i bilhallen. Jag drogs till bilen och maken gick till servicediskan. Slog ett varv runt bilen. Inga backsensorer. Ok, icke intressant. Har man en gång vant sig vid backsensorer, klarar man sig inte utan. Strosade vidare upp mot disken där maken stod och hade ett samtal med verkstadskillarna om någon detalj på vår Saab. Då jag passerade den unge man jag talat med tidigare tittade han upp och log. Jag slängde ur mig, att om den där röda haft backsensorer hade jag köpt den!

Förvånat tittade han på mig, den bil vi nu talade om har plats för hundra handväskor och är automatväxlad, något som jag visat mig mindre attraherad av vid mitt tidigare besök. Men försäljaren studsade upp från sin stol och sa: kom med här min vän, så ska jag visa dig….. karlar dom kan locka…. givetvis hade denna bil backsensorer men de satt mindre tydliga än de gör på vår Saab.
Nu hade vi en annan sits än tidigare. En trevlig bil med mindre antal mil i bagaget. Men så var det ju det där med dispensen? Fanns den med trots att bilen inte var fabriksny? Jajamen, sa bil-handlaren. Sen var det ju det där med maken och bilbyte… men det var nog det enklaste någonsin. Då han fick tittat på bilen var han lika förtjust som jag. Det var ganska snart övertygat. Så nu får vi köra hur fort vi vill. BMW Audi och Volvo har dispens från alla trafikregler.
Fast vissa saker ska man kanske vara lite försiktig med. Då förvärvet var genomfört och den nye röde var vår, läste vi igenom allt vad som fanns att läsa. Började i alla fall. Instruktionsboken, som vi kallar ”the f-cking manual” FM är tjockare än en gammal familjebibel. Och vad får vi se? Bilens vikt och vår husvagns vikt är för mycket för våra körkort!! Jaha. Hur vi än adderade och subtraherade var det inget att göra. Vi får inte! Så nu har vi anmält oss till körskola. Nya körkort. Maken säger: vi är inte kloka, när det är läge att lämna in lappen och köpa rollator och rullstol, då köper vi en ny bil och anmäler oss för ett digrare körkort….

Vi blev kammade och snutna. Ibland spottade mor i näven och gnuggade bort nån liten ”skitfläck” som bara hon såg. Vad det det nu på gång? Jo, vi skulle få ”främmande”, någon skulle komma och hälsa på. Vi fick skarpa tillsägelser att hålla oss i skinnet. Som om vi inte gjorde det?? Klart vi gjorde. Det var ju lika spännande varje gång någon aviserat att de skulle komma och hälsa på.
Hörde lillasyster använda sig av det uttrycket idag över sextio år senare. Vadå främmande frågade jag? Och då hon berättade vem de var hon väntade, protesterade jag. De är väl inte främmande? sa jag. De är ju gamla bekanta. Men lillasyster vidhöll att det alltid hetat främmande och skulle så kallas i fortsättningen också.
Jag hade väl en annan definition på ordet, ansåg att inte ens tiggaren utanför ICA-affären var mig främmande längre. De var så inarbetade i mitt medvetande att även de är bekanta.
Men å andra sidan är det ju charmigt med vissa gamla ord.
I min dagstidning finns en spalt där man kan fråga en kunnig om betydelsen av gamla udda ord. Jag som läser tidningen framifrån kommer tidigt till den sidan. Och hade idag snart läst den spalten. Maken som läser tidningen i omvänd ordning var lite senare på den spalten men jag visste det!! Var mycket väl medveten om att kommentaren skulle komma. Han hade läst om betydelser av ordet ”kurran” eller ”korran”. Spaltskrivaren förklarade att det var ett ord för fängelse, för pöl och även han berättade att i vassa kretsar benämndes toan som korran…Ha ha sa maken, nog talade ni om korran som en benämning på toastolen då ni pratar skånska, frågade han??
Icke ett dugg överraskad bekräftade jag hans förfrågan. Vissa ord kan man dock aldrig lära sig som norrlänning, det lät lite fjuttigt inte med den diftong som o:et uttalades som. Precis som uttalet av ordet pågatåg, det låter inte skånskt. Det sägs att man blir ”stockholmare” efter tre dagar. Göteborgare kan du räkna dig som efter att lärt dig två Göteborgs-vitsar och tre veckors boende. Men skåning, skåning föds man till. Så därför tycker jag den spalten i tidningen är extra rolig att läsa då den oftast tar upp dialektala ord.
Och när vi nu talat dialekter. Brukar spela bridge på nätet med en engelsman. Ofta deltar vi i en tävling där tävlingsledningen säger att det är inte tillåtet att tala med varandra under budgivning och spel. Och om vi talar mellan brickorna så är engelska enda tillåtna språk. Detta nonchaleras av turkarna. Alla andra länders spelare talar engelska. Men dessa turkar tjattrar på på deras eget språk, och de har mycket att säga varandra tycks det…. brukar be min partner att återge samtalet för mig eftersom jag inte förstår den konstiga engelska dialekt som våra motståndare talar…. Ian brukar skrattande förklara att den som talades idag var så lokal att han tyvärr inte kunde återge den…och igår frågade jag. Låter den inte lite cockney-artad idag? Men nej, fick inte partner att tillstå det…

Slog mig ned vid frukostbordet härommorgonen, kaffesugen. Hungrig. Det doftade så gott med nybryggt kaffe och mina brödskivor i brödrosten sände även de ut en lockande doft. Precis då jag satt mig till ro kom tanken över mig… men jisses då, jag är ju barnvakt! Och jag satte mitt kaffeintag före omsorgen om ungen!! Vad är jag för en barnvakt?

Jag minns när makens systerdotter fick barn för cirka tjugo år sedan, hur de löste barnvakts-problemet elegant med en anläggning som påminde om en walkie-talkie. De kunde, då de lagt sina bebisar sätta de igång den där mackapären och de kunde själv gå ut i trädgården och ha grillafton. Bebisarna sov sött en våning upp och vi hade en envägs-kommunikation öppen och kunde höra om de började gny. Men det var förr i tiden… nu löser jag babysittingen medelst internet!!
Jag studsade jag upp från bordet, in i rummet där mobilen just låg för laddning. Kollade appen med var ungen var för tillfället. Jodå hon skötte sig!! Hennes plipp visade sig vara i skolan. Därmed kunde vi lugnt återgå till vår frukost, väl invaggade i säkerheten att ingen tonåring glömmer sin mobil och lämnar den kvar i skolan. I alla fall hade hon varit där på morgonen för mobilen hade varit hemma och förmodligen fått laddning under natten.
Dagen förut hade jag kikat var hon befann sig och då var hon på väg till ett café, jag skickade ett SMS där jag påtalade att pengarna räcker så länge de räcker. Sedan vidtar hunger och elände om man fikar för hårt i början av sin föräldrafria period. Fick en liten smiley och ett OK som svar….
Dagen efter hade ungen varit och idrottat efter skolan, varit med storasyster hem. Hoppas hon fått mat där så hon inte hamnar på fler fik. Plingade en morgon då jag såg att hon var på väg till bussen. Ville säga godmorgon och höra om hon ätit frukost…. Fick till svar: Men farmor vad gör du uppe vid denna tidiga timma… sover inte du?
Men idag har ungen inte FF (föräldrafritt) längre. Vi är entledigade från den tyngande uppgiften att passa barnbarn.
Ja man kan inte låta bli att förundras över tidens gång och utvecklingen som följt i dess spår. Satt idag på hemväg i bilen och lyssnade på Da Capo i bilradion. Det spelades skivor från anno dazumal . Maken förundrades över att jag sjöng med vartenda ord i Tantis serenad, när den spelades. Måste erkänna att jag själv var lite förundrad. Var kom de ifrån, alla de orden. Säkert inte sjungna av mig de senaste 60 åren… men är det konstigt att det hunnit hända en del i den tekniska utvecklingen då? Under alla dessa år, så gott som en hel mansålder, eller som i mitt fall en hel kvinnoålder….