Jönssonminnen.se

Förra sommaren, eller var det två somrar sedan jag skrev om giganternas kamp. Den kamp maken och jag utkämpar då vi bakar bröd här uppe i norr. Då vi bakar i Skåne har han en elektrisk stekhäll, då har han bara en knapp att reglera värmen med. Här ska det matas på med vedpinnar i en lagom takt så hällen förblir sådär het så kakan bakas snabbt utan att torka ut. Det är inte knäckebröd vi bakar utan ett tunt mjukbröd. Kvinnor har ju talet om sig att kunna göra två saker på en gång, hmm…. Maken ska både mata vedpinnar, ta emot ”bakufjäla” med den utbakade kakan på, skjutsa ner den på den heta gjutjärnshällen, skicka tillbaka ”bakufjäla” medan han vänder den ett halvt varv i luften på väg tillbaka till bagerskan. Detta för att den ska bli både jämnt sliten och att den inte ska börja bukta på grund av att den blir fuktig av degen på ena sidan och inte den andra. Hör ni vilket avancerat arbete med tungan rätt i mun det krävs av denne numera inte helt unge man…
Bakningen börjar ju heller inte med dessa moment, nej då. Alla attiraljer, ved huggen, baktråg framplockat från vinden i stugan, kavel, bakspadar och bakufjäla nedtagen från väggen i stugan, och picken den viktiga picken som vi tillverkat själv en vinter i stan, bakbordet inhämtat från lillstugan. Denna ved, attiraljer och ingredienser har blivit upptransporterade till bakstugan, förmodligen medan jag deltog i ett litet bridgeparti… eld har gjorts upp för degspadet ska värmas. Sedan har vi ”stöpt” ihop degen, här i detta skede träder alltså jag in i arbetet, ”nu träder kirurgen in i operationssalen” som maken lite småspydigt brukar benämna det….

4-5 liter degspad är ett styvt arbete att få ihop till en bra deg. Jag står snyggt med ena handen i en byxficka, en mjölpåse i andra och häller ner en ”pjott” mjöl varje gång maken ser nöjd ut. Då vet jag att han tycker degen börjar vara slät och lättarbetad…. I med grahamsmjöl….lite mer rågsikt och till sist vanligt vetemjöl. Jag ser hur han kämpar på, jag erbjuder mig att älta en stund, men jag är inte betrodd detta viktiga men tunga arbete. Skönt tänker jag… jobba på…. Jag”norpar” en bit av den mycket lösa degen för att smaka av. Vi har väl inte glömt någon ingredienserna? Men nej då, allt verkar vara med och degens konsistens börjar närma sig det stadium vi är nöjda med för utbakning.
Nu följer en vilostund, kan behövas för min del. Degen ska jäsa. Maken förbereder med att hålla hällen varm, lägga ut bakdukar där vi förvarar de gräddade bröden. Ja, ska jag vara ärlig så jobbar jag också ….lite…. Jag förbereder lagom blandning på ”utbaksmjölet” den blandning av vetemjöl och grahamsmjöl. Vill ha grahamsmjöl på brödytan så smöret fastnar bättre då smörgåsarna ska bredas med smör. Sedan ska bakbordet strös mjöl på. 5 minuters andhämtningspaus…. Sätter mig på en stol och beundrar den fantastiska utsikt över sjön som det är denna morgon.

Spegelblankt. Nu när morgondimman försvunnit. Den dimma som var tjock som en välling då vi vaknade. Maken frågade mig vilket håll dimman ”farit”, upp eller ned…. Ned replikerade jag, så det blir regn innan kväll. Min svägerska har lärt mig att notera vilket håll dimman far på då den lättar….för det mesta brukar jag vissla Carl Nielsens ”Dimman lättar”, tycker jag är tjusig…. Men vilket håll for den?? Glömmer jag mestadels notera. Men idag hade jag tänkt på det eftersom vi hade bakning på gång. Sitter en stund med lite snack med min bridgepartner, alltid lite taktiksnack på gång med honom.
Nej nu är det färdig pausat för denna stund. Jag kollar degen, jodå. Lagom jäst. Häller ut drygt en tredjedel av ”stöpan” på bakbordet. Vi har talat om att väga klickarna som jag portionerar till varje bröd. Ja det gör vi, väger dem, 250 gram per bröd, är det lagom? Nja. Jag ökar till 270 gram, mest för att jag ska få sista ordet. Maken muttrar. Jag vet nog varför. Ju större brödet blir desto svårare får han att skjutsa ner dem på hällen utan att skrynkla till dem eller att få dem att stanna kvar på hällen, inte glida ner över kanten på hällen.
Nu har jag lagt upp 17 fina ämnen till bröd på bakbordet. Det största 273 gram. Denna dag var degen så trevlig att arbeta med. Lättkavlad och fastnade inte mot varken bakbord eller bakspjälken. Visserligen tar varje kaka sin tid i anspråk, så det tar sin lilla tid att baka ut och grädda.
Idag blev degen delad i tre delar. Vi hade kaffet precis färdigt då andra delen var urhälld ur baktråget och uppvägd. 10 pjottar deg á 270 gram låg och väntade på bakbordet. Och vi avnjöt en god kopp kaffe med provsmak av brödet. Jag sa som Tina Nordström brukar säga: Jättegott. Slut på fikapaus och igång igen. Nu började det muttras bakom min rygg. Han fick rök i ögonen…. Ja jag vet, tänkte jag…min kropp börjar också protestera…. Min rygg kändes stelare och stelare. Men vi började se slutet på arbetet.
Småleende berättade jag historien om grannen i vår trappuppgång där jag växte upp. Då de skulle baka pepparkakor. En rejäl deg tillverkades, det var en fembarns-familj. Sonje och Erna, saligen insomnade sedan länge beslöt att på lördagkvällen baka sina pepparkakor. Sonje inhandlade en knatting, en feberfri. Kärt barn har många namn. En 75:a som kallades ”en hela” var alldeles för dyr för en vanlig knegare, så knattingen 37:an , den feberfria, fick det bli. Sonje behövde den för att passa ugnen, en gasspis utan gradbeteckningar. Fanns bara hel- och sparlåga och alla outmärkta lägen däremellan. Mycket rattande för honom. Helvärme var bra en stund sen blev man tvungen att skruva ner gasen lite, för att efter en stund konstatera att det blev för svalt, upp igen med gasen. Erna kavlade glatt på och stansade ut pepparkakor, plåt efter plåt. Sonje skötte gräddningen med bravur. Säkerligen fanns det en frivillig skara provsmakare också runt dem. Men de fortsatte och Sonje belönade sig med en liten hutt då och då, medan Erna jobbade så svetten lackade. Det skulle bli en pepparkaksrik jul.
Nu sov alla ungarna. Sonje började känna sig lite obekväm av värmen. Både den från spisen och den han tillfört kroppen genom huttarna. Han beklagade sig att det hade blivit sent. Erna log, strök undan en hårslinga som lossnat från hennes scarf-försedda huvud, så nu blev hennes sotsvarta hår mjöl-vitt längs en slinga. Vi har mycket deg kvar log hon. Barnen ska få äta pepparkakor till trettondagen denna jul, kära Sonje sa hon…. Däremot log inte Sonje. Han var trött, rejält på snusen. Han hade kommit i det stadiet att han glömde grytlapparna ibland. Bakningen fortsatte en stund. Nu inmundigades sista droppen på den feberfria och Sonje var mer än på snusen. Resolut reste han sig, gick fram till köksbordet och Erna. Grabbade tag i degen, den hade nog räckt till några hundra till, raglade ut i trappuppgången. Upp med lilla dörren till sopnedkastet och avyttrade resten av degen! Så kan man väl inte göra, tänkte jag…. skamligt…
Men när mina uppmätta deg-ämnen var utbakade och jag skulle väga upp det sista ur degtråget kände jag lite av Sonjes revolutionslysta drabba mig. Jag gjorde det i smyg. Tänkte: om jag inte säger något blir det som när jag smyger i mina gäster lite av allt det där de inte ”tycker om” och som de trots allt äter med välbehag.
Nu ökade jag på degämnena till 300 gram, en dryg 10% ökning. Men vaddå? Vi kände oss båda två möra, mörare än Sonje och Ernas pepparkakor. Nu blev brödkakorna lite större än de första 27. Och vi skulle bli färdiga lite snabbare. Men hjälp! Det svors bakom min rygg. Jaha, vad hände? Det blev en nedhängande gardin av bröd på bakre sidan av brödjärnet. Oreparabel. Fram med kniven, skära av det trasiga…eller? Nej maken räddade den, duger som mat det också menade han. Nästa kaka blev ett dragspel som var svårt att spela på, duger även det till mat….ja ja…. Jag konstaterade att maken var som Kelvin, 273 var den absoluta punkt som inte kunde överskridas… 273 gramskakor, det fixade han att hantera. Men över det…nej det gick inte. Men dessa bröd som bakas över öppen eld är minst 273 gånger godare än de bakade på elhäll.
Och dimman som hade lättat uppåt på morgonen orsakade oss en riktig rejäl regnskur då vi skulle duscha efter bakningen, där stod vi i hällande ösregn och tvättade av oss röklukten i håret. Jag tycker det är roligt att baka, även om det inte är jag som sliter mest

Så har sommaren kommit till oss också i dessa nordliga trakter. Vi har haft väntande projekt medan den lilla röda mätskalan på termometern sakta strävat upp mot +10° strecket. Och jodå till slut blev vi av med snön och man kan gå utomhus utan öronlappar.
Vi ha haft två viktiga projekt denna sommar. Först ska vi fira sista ladyn i järngänget. Detta gäng som består av fyra svägerskor som firat de andra tre då någon av oss ”nollat”. Sisten ut i år var lillasyster i makens syskonskara.
Och som en avslutning på firandet har vi jobbat länge på projektet. Vad göra? Vem göra? Hur göra? När första idén framkastats och godkänts av de tre som var hjärntrust detta år, återstod att undersöka om vi inte utsatte firar-objektet för ogenomförliga saker. Vi beslöt oss för – hon ska flyga! Med helikopter in över sin gröna dal, den dal där hon tillsammans med tio syskon växt upp och som varit den naturliga semesterorten och sommarvistelsen i alla år. Den ort som aldrig slutat vara ”hemma”.
Först i denna planering var, undersök om det är möjligt att hon törs kliva ombord i en dylik tingest som en helikopter….. denna uppgift föll på Martas axlar. Hur gör jag det frågade hon både oss och sig själv? Ingen hjälp med idéer hur det skulle gå till från de andra två, vi bara jublade över att vi sluppit den svåraste av frågorna. Lite som i ett vakuum levde vi medan vi inväntade ett svar från Marta. Dagar passerade och inget från Norrland tyckte jag. Men det var nog inte så länge. Till slut ringde Marta och berättade att, jodå, hon tar gärna en helikopter-tur!! Ja! Yes! – men hur gjorde du? Vad sa du, undrade jag? Frågade du så att hon anar? Givetvis inte svarade Marta. Jag frågade om hon kunde tänka sig att hänga med en sväng då jag bjussar dottern på en tur med helikoptern som 50-årspresent….dottern fyllde i maj….
Och jodå det kunde Siv tänka sig, till och med se fram emot.. hurra! Nu var det bekymret löst. Och så smart Marta hade löst det. Jag hade aldrig kunnat finna ett bra sätt att klura ut hur man skulle få veta om hon tordes. Återstoden att sy ihop en dag med övrigt firande var en barnlek.
Vi tog de idéer som varit uppskattade tidigare firningar och repriserade dem. Som jag brukar säga, kan TV sända en massa sommarrepriser kan väl vi, eller…? Så mat och lite småtävlingar letades fram ur minnet, en tipspromenad, pilkastning, kungen och eldning på tid var schemalagda ganska tidigt i planeringen. Men sen var det att invänta att alla fyra skulle vara tillgängliga – samtidigt! Och detta under en dag som vädrets makter log och herrar helikopterförare var i tjänst. Många faktorer att ta hänsyn till.
Under planeringsstadiet var vi lite oroliga för Sivs reaktion, och framförallt Sivs mages reaktion…. Hon är inte känd för att ha förstoppning…. Men vi bör nog ligga lite före i våra tankar…. Ett par extra trosor att skicka med vore inte fel… och våtservetter och toapapper… helt plötsligt dök den gamla visan upp i våra huvuden om hur mormora till alla makens syskon, hur hon sjungit för Siv om att hon skulle ge henne en sidensjal att hänga för ”pissehålet” sitt….
I alla år har jag i mitt huvud omsatt denna sidensjal till ett par av de laxrosa benkläder kvinnor hade några generationer före min tid. Min mormor bar sådana. Under 70-talet förekom det ibland att man fick in sådana laxrosa till loppmarknader då man fick in hela dödsbon, osorterade. Ja det hade varit kul med ett par sådana!! Wow, om man visste någon som hade ett par???? Efterlysning gick ut i näst intill hela Sverige. Herodes uppmaning om att hela världen skulle låta skattskriva sig kan ses som en snigelpromenad mot vad efterlysningar om ett par laxrosa till Siv gick. Släkt och vänner, bekanta, vänners bekanta och bekantas bekanta funderade och grävde i sina gömmor och ”glömmor” efter ett par laxrosa till Siv. Ja jag tror att det var nästan bara Siv som inte letade….. Skulle vi hitta ett par?? Jodå!!! Det kom ett MMS från Kristianstad, min brors hustru har djupa gömmor och nere i en av dessa grävde hon fram ett par laxrosa, i ylle, alltså vinter-kvaliteten. Vilka fina, vilken raritet! Och jag lovade att de skulle nå den mottagare som verkligen uppskattade både brallan och nostalgin.
Nu var den mesta logistiken ordnad. Nu gällde det bara hur skulle enleveringen gå till? Här kunde ju olika faktorer spela in….vilken dag blev det? Hur kunde en smart lögn presenteras henne?? Ja, det problemet löste Siv själv till oss. Vi satt och kollade Ernst på TV en kväll i början av hennes vistelse här i Rönäs. Då hon berättade att hon varit på kyrkogården och tittat till gravarna. En viktig detalj för folket häruppe, skötsel och tillsyn av gravarna. Hon sa då att morfars sten, alltså maken till henne med sången om en sidensjal, hans sten hade blivit renoverad och bredvid stenen hade någon satt ett ”pär-gräv”, ett redskap som används häruppe att både sätta och ta upp potatis med. Och denna potatis som varit den enda möjliga grödan häruppe blev på detta sätt symboliserat av någon….men vem….ingen vet… Nu satt Siv där och serverade oss nyckeln till hur vi kunde lura henne med för en helikopterfärd från Morkan, där helikopter-stationen är belägen.
Givetvis kom släktforskningens insamlande av fakta och foton med i planen. Nu skyllde vi på att vi blivit beordrade av dottern vår, som är känd släktforskare, att åka och fotografera denna grav med pär-grävet!! Och snabbt innan någon fått en eventuell idé om att det skulle ifrågasättas och plockas bort…. Så det fick bli den lösningen på problemet. I våra ögon den mest optimala, ha ha ha….
Dagen blev bestämd, och vädret strålade. Jag hade erkänt min helikopterfobi och sagt att jag sänder med maken min. Dels har han aldrig nekat en flygtur och han ser lite längre än till sina tånaglar. Han kanske ser marken under sig. Samtidigt som jag tror att han lättare kunde dupera sin syster till att åka med honom till kyrkogården!! Birgitta som samma dag kom upp till Rönäs efter att varit hemma i sitt hem i Storuman-trakten i en vecka, hur skulle vi lura Siv att även Birgitta skulle med? Men det verkar som det slipats på godtagbara lögner i månader. Tjusigt gjort Marta och Birgitta!! Birgitta skulle argt konstatera att maken hennes hade ätit tomt i deras stug-kylskåp. Inte en gnutta pålägg fanns i det hushållet. Och tiden då man åt strösocker på smörgåsarna är förbi… så hon blev tvungen att bege sig till affären trots att hon varit inom och handlat några saker till mig som behövdes, för någon timme sedan! Jäkla karlar! Tänker inte på nånting mer än fotboll och kvinns…
Nåväl, Marta som kom från andra dalgången var lite nervös. Skulle vi lyckas få med lillasyster på ett snyggt sätt, utan våld? Men till slut ringde Marta mig för att höra hur det gick. Jag var utsedd att vara den som stod på marken på tunet i Rönäs och vinka då de kom med coptern, som min bridgepartner kallade den. Han var även han insatt i planeringen… om jag kanske var tvungen att hoppa över vår dagliga turnering var han tillsagd. Marta frågade om de hade åkt…jadå fick hon veta. Jag hörde pausen som uppstod, hon räknade…när kunde hon vänta dem där på Morkan? Jag sa att de är där inom en halvtimme.

-Vadå halvtimme sa Marta? De ska väl ner om Tärna och graven först?

-Strunta i graven sa jag de kommer direkt!
-Men vad säger dottern din då, undrade hon?

-Vadå? Undrade jag?

-Ja, hon skulle ju ha ett kort från graven, kontrade Marta!

-Ha ha ha, hon har ingen aning om någon grav med pär-gräv på, sa jag. Det var den lögn vi fick fabricera när vi inte visste hur vi skulle ha ett bra sätt att locka henne att fara med. Gamla damer är inte så lättlurade.

Det slutade med att vi fick upp sista nollebarnet, Siv, i koptern, flög en runda in över barndomsnejden, underbart flygväder, och några som stod och vinkade på tunet. Planeringen hade fått sitt slut och nu är alla avfirade.
Kvällen slutade med att Siv drog på sig de laxrosa utanpå sina leggings så det såg ut som hon gick bar-rumpa, gick omkring och ”stilade”i dem resten av kvällen. Såg ut som långstrumpor, bar-rumpa och en tröja. Ingen hårig buske framtill, var gamla tanten rakad där….??? Nu fick vi en hint om varför den färgen valdes till damernas benkläder förr…eller… projekt numret två har inletts idag.

Måla stugudörren. Den är nedmonterad, ligger i ladan för skrapning av de gamla färgresterna. Blåsten den varma sköna sommarblåsten når in alla hörn här i stugan. Jag får gå och stänga farstudörren så jag inte blåser av stolen då jag sitter här och ”skrönar” på….

Se nu tittar lilla solen fram igen…. Av mitt fulla hjärta vill jag hälsa den. Jag känner verkligen för de gamla slagdängorna som genomsyrat min barndom…då, då man talade svenska och ja, och lite slanguttryck. Men det mesta i språket var förståeligt för de flesta. Och i sångerna. De man sjöng, först för att berätta gamla historier. De som kom att kallas skillingtryck. De var ofta baserade på en gammal skröna eller ibland verklig händelse. Dåtidens Hänt iVeckan. Idag är många visor på utländska språk, mest engelska. Men då jag talade med brorsan idag protesterade han då jag sa pengar….
Det heter inte pengar, sa han, det heter moneysar. Jag blev full i skratt. Jag har lyckats implementera ett nytt uttryck i gamla brorsan…. Han som inte ville ha tacos eller andra nymodigheter.
Över min döda kropp var hans stående kommentarer till alla sorters nyinförda maträtter i vårt land efter 60-talet!!!! Dock tyckte han att vi skulle äta plankstek då vi var ut på en krogrunda i Stockholm 1975. Fast plankstek förknippade han troligen med plankor, de i pojk-drömmens trädkojor och därmed betraktades det som svenskt. Alla främmande företeelser var (läs är) han skeptisk till. Nu talade han den svengelska vi lite till mans talar till vardags!!! Man är inte sämre än att man kan ändra på sig, brorsan….. och under telefonsamtalets gång böjde han sig ner och klappade Eros, hans dotters hund. Två gånger! Jag kommenterade att han nog blivit så dement att han glömt att han ogillar hundar…. Men nej nej nej…det är inget fel på mitt minne menade han, men hunden ska väl inte behöva lida för att jag inte gillar hundar var hans svar!! Ooops!

Varför började jag tala om pengar, undrar ni säkert. Jo jag var på bygdens enda matvaruaffär i tisdags för de vanliga inköpen, bröd mjölk osv…. När vi ändå är på affären ska vi passa på att ta ut lite kontanter inför helgens marknad, den stora händelsen på året, gränsmarknaden. Vill ju kunna tjomla, som jag lärt maken säga. Det där småköpen som man handlar på en marknad är svåra att hantera med kort och/eller Swish. Visst kan man, men cash money är mer överskådligt hur mycket man gör av med. Men pengaautomaten på ICA-affären var tom! Och de laddar inte med nya pengar förrän nattetid. De får inte hantera pengar i affären då den är öppen och det finns kunder i den!! Men vi var välkomna tillbaks nästa morgon vid nio-tiden. Då fanns det troligen nya åtkomliga kontanter! Bahh!! Då är jag nyuppstigen och det tar flera timmar innan jag är presentabel för folk. Jag erbjöd dem att låna ut mitt bankomatkort så de kunde fixa lite pengar till mig. Jag såg tydligt deras blick. De tyckte jag var förarglig. Javisst var jag det. Men jag blir så irriterad då de som kan påverka så mycket, såhär i glesbygden berättar, att det är vad de gitter som gäller.
Maken orkade inte att diskutera med dem, sa bara: kom så far vi till Tärna. Där finns en automat. Men köra 4 mil extra känns inte särskilt miljövänligt. För att ta ut lite pengar.
Och nu såhär lördagkväll vet jag att nästa år kommer jag inte att besvära mig. Vill jag handla något så swishar jag moneysarna till knallarna. Blev det rätt nu brorsan?
Och oj, vad jag har handlat. Jag är ganska trött på att sticka strumpor för tillfället så jag kunde inte motstå att köpa garn till en scarf. Men strumpgarn hittade jag billigt så till vintern kommer maken att kunna gå på båda fossingarna. Behöver inte hoppa på ett ben för att spara strumpslitaget.
Marknaden här i Tärna har mer än en funktion. Den har ersatt gamla tiders kyrkhelger då man åkte till kyrkbyn för att vigas och döpa de barn som fötts under året. Och sist men inte minst träffa släkt och vänner och umgås.
Så vi har pratat med den och den och den och den, jag kan inte namnge dem för jag har inte frågat om lov att lägga ut deras namn på webben. Men jag har förvissat mig att många i min generation fortfarande lever. Vi, den tärande sektorn are still going strong….(hänger du med brorsan?) Och vi hankar oss fram med sjukgymnaster och höftoperationer, somliga är rollator-förare. Lite gråstarr-operationer så vi kan kuta runt och hålla oss i hyfsat skick. Kul…. Så vi kan Tura på vintern och ha barbaque-evenings på sommaren. Inget hårdfestande, man vill ju inte slita för hårt på kroppen. Bara så där så det är trevligt

Sistlidna år talades det mer och mer om att våra mynt och sedlar skulle försvinna. Bytas ut mot nya utgåvor med våra stora kulturpersonligheter på dem istället för som det tidigare varit, gamla kungar och vetenskapsmän. Men det lät lååååångt fram i tiden. Jag vet då jag googlade för att få kika lite på hur de skulle komma att se ut. Konstigt med hundringen med Greta Garbo på. Skulle hon bytas ut mot vår käre Carl von Linné? Vad hade hon gjort som var större än det han gjort….eller var det bara för att få göra oss förvirrade….skapa en folkopinion?
Sen när jag tittade på tjugan…skulle bytas mot Astrid. Var det Svea rike som bad Astrid om ursäkt att de gett Selma Nobelpriset, men inte Astrid? Deras popularitet kan i och för sig mätas, men kan man jämföra dem? Dessa båda damer som skrivit till barn om barn för barn? Ja ja, de var ett generationsskifte som var tydligt. Deras ambitioner var dock samma. Så de får jag väl godta. Jenny Lind som var en av våra berömdheter på sin tid, hade fallit i glömska. Många ungdomar idag som aldrig visste vem hon var om de inte tog upp mobben och googlade. Hon fick stå tillbaka för Evert, vår älskade trubadur. Bellman han hann aldrig… och Cornelis, men han var ju inte svensk. Abba är för unga… Birgit och Ingmar får stoltsera på våra större sedlar tillsammans med Dag Hammarsköld. Hur ofta vi kommer att ha dem att titta på.
Sista tiden vi höll i tisdagsbridgen kom många av våra spelare med avgiften i en- och femkronor.
> Tjugo spelare med tjugofem enkronor, varje tisdag. De höll på att tömma sina förråd… Gissa om vi hade gott om mynt att bära hem. Jag hotade allvarligt att införa betalning med Swish, men de flesta visste inte vad jag talade om. Men jag fick veta av min sommar-fotvårdare att hon bara tar kontanter!!! Tänker tipsa henne om att Swish-pengar inte behöver synas… är jag olaglig då? Eller?

Själv har jag inte haft anledning att ha några moneysar i plånboken de senaste månaderna. Jag har numera bara några få vänner som använder sig av det monetära systemet som klirrande mynt och prasslande sedlar.
Sist jag skulle betala med mynt var de sista skälvande minuterna på första halvåret i år. Svägerskan hade handlat lite förnödenheter till mig i affären. Och då hon levererade dem drog jag fram min mobbe. Som jag alltid bär osäkrad i lomman. Frågade hur mycket jag häftade i skuld med? Och hon tittade storögt på mig. Vem hade jag tänkt ringa och skvallra för undrade hon? Nej nej, jag skulle betala…. Har du inte Swish, undrade jag? Hon hade berättat att hon numera skötte sina bank-ärenden via datorn. Ännu en som bankerna gjort till sin underdåniga slav, en som gör deras jobb och sedan snällt betalar för att få vara kund hos dem….många år sedan jag gick på den finten…. Dock hade hon inte lagt till Swish som betaltjänst….ännu…som jag brukar avsluta mina meningar med. Efter några snabba övertalningsförsök från både pengalösa mig och med träget bistånd från hennes barnbarn, hade svägerskan Swish, hon också. Och jag kunde göra mig oskyldig….

Men jag måste varna alla människor, bär inte med er mobben då ni är onyktra, om ni har Swish…. Livsfarligt! Jag blev erbjuden sittplats i en trevlig campingfåtölj då sonen var på besök. Sicken mysig sittplats! Med plats för vinglaset på/i fåtöljens armstöd. En nedsänkt vinglashållare. Sonen sa att det var gjort för ölburkar. Struntar väl jag i. Jag har inget behov för något sådant som öl. Men väl för vinglas. Jag minglar hellre i de kretsar där det serveras vin. Och jag kan mycket väl bilda mig en egen krets i kretsen om de inte har vin.
Där satt jag och njöt. En av de lätt räknade kvällar hitintills i år som bjöd på hyfsat väder. Han hade en sådan fåtölj han också, sonen. Jag frågade var han fått tag i dem. Köpt på Klas i Sjön innan de åkte norrut, sa han. Jag erkände min avundsjuka över dem. Då tog han fram mobben och skulle visa mig att de hade dem på extrapris denna veckan. Han hade själv betalt 299:-/st för dem. Men denna vecka fanns de för 199:- sa han. Ge mig 400:- så är de dina morsan, sa han. Jag tog upp mobben Swishade över 398:- och lät meddela att nu sitter du i min stol gosse. Muttrande protesterade han att han hade begärt 400:-, men jag sa att jag inte godkände hans matematik även om han lyckades få godkänt i matte i skolan.
Några dagar senare surrade det till i min mobbe, någon Swishade till mig! Yippie!!! Vem skickar pengar till mig? Jodå, sonen som förstod att om man inte lurar morsan på två spänn, då är det bäst att erkänna att han läst fel och fåtöljerna i själva verket kostade bara 179:-/st. Alltså hade jag betalt 20:- för mycket per fåtölj. Och de fyrtio kronorna kom snällt tillbaka på mitt konto. Men det är nog första och förhoppningsvis sista gången jag impulsköper möbler….

Nu har den räliga plågan drabbat mej igen…. Dessa eviga nageltrång som växlar mellan tånaglar och på fingrarna. Vet inte varför de ofta dyker upp när jag kommer till stugan. Jag kan nog spekulera i det oändliga på vad orsaken är utan att komma framtill någon lösning. Maken tror att det beror på feghet. Han tycker man ska ta fram Morakniven och öppna upp ett ordentligt jack när man känner att det börjar bulta av svullnaden.
Jag är inte så modig, erkännes så jag sitter där nedslagen, klämmer lite försiktigt på mitt inflammerade finger för att känna om det är värmeökat runt bultandet. Och ja givetvis är det så. Det bränner riktigt mycket i huden runt!! Aj aj aj….han erbjuder sin hjälp med kniven och jag smiter snabbt därifrån, säger jag måste på toa. Hoppas han glömt sitt erbjudande då jag återvänder. Men nejdå. Han står där tjänstvillig, leende då jag kommer tillbaka. Undrar om han får agera kirurg…bah…vadå kirurg….skarprättare säger jag… det är nog mer med sanningen överensstämmande.

Jag berättar att jag tycker det lättat lite i fingret. Slår mig ner för att lyssna på radio, dagens sommarpratare. Och tar upp min strumpstickning. Det är svårt att sticka med ett spretande högerlångfinger…men det går….långsamt….
Några varv medan jag njuter av denna dags musikval av sommarvärden. Iår har jag haft tur, det är inte så mycket hårdrock. Det är njutbar musik. Både klassiskt och populärmusik blandat, men med vissa djupdyk i pop-musikens äldre dagar.
Men sedan kommer maken till undsättning igen. Tycker att det verkar som jag lider. Ja, kvider jag, om han har något annat att erbjuda än den där kapningen av fingret. Han menar att jag ska försöka med gamla huskurer. Ja givetvis!!! Varför har jag inte tänkt på detta förut. Jag som alltid uppskattat de gamla tiders kloka gummor med all deras kunskap om naturen, dess örter och dess läkekrafter. Där hade jag suttit i min ynklighet och lidit. Och tappat bort mitt eget gamla yrke med att lindra och trösta. Det enda jag gjort var att försöka få tröst från andra. Visserligen har jag genom åren skojat med att jag ska bli den gnälligaste patient som någonsin levt, för att få ge igen för gammal ost. Jag har lyckats med detta, men det riktade sig till fel grupp människor. Inte maken som försöker omhulda mig så gott han kan.
Nu kom förslaget om groblad…. Oh ja, sa jag varför har jag inte tänkt på det? Borde jag ju gjort meddetsamma det började svullna upp. Innan det började göra så ont. Men i nästa ögonblick undrade jag om det skulle gå att hitta groblad runt huset så här tidigt. Jag hade förundrats över tussilagon som stod i full blom precis bredvid midsommarblomsterna för mindre än en vecka sedan. Vi noterade att det måste vara just där snödrivan, den sista på vår tomtmark, smält bort som nu dessa vårens lilla första, ”primula” tussilago blommade, lagom till midsommar! Men strax vid sidan om fanns både kabbeleka och midsommarblomster. Tidig vår, vår och försommar i samma bukett. En sådan färgsymfoni att ögat nästan tårades… Groblad hade jag dock inte sett, ännu. Men maken hade, sa han… och gav sig iväg. Han gick en liten runda runt svågerns ”pärkällare” en jordkällare där potatisen vinterförvaras. Och jodå, han dök upp med groblad, dels en planta med rötter och sedan en hel handfull med blad. Nu har jag ett helt husapotek med groblad. Jag lindar om fingret så gott det går, byter bandage men det fortsätter att bulna och bulta. Ser till att jag får all disk och handtvätt som ska göras, för att mjuka upp huden och att de läkande ingredienser som finns i grobladet ska nå in genom huden och motarbeta vidare inflammation. Men det står stilla, läkeprocessen. Ska jag behöva be maken…..NEJ, jag tror att jag får se om jag kan komma på något bra knep. Om man tar lite xylocain-salva på fingret så kanske jag kan själv få ett litet hål. I förrgår kväll kom det lite pus som rann ut, men det var inte tillräckligt och sen slöt sig den lilla lilla kanal som jag lyckats klämma fram.
Nu skulle vi först fara till byn för att handla, det dyker upp gäster imorgon. Passar på och ber maken att få äta ute idag, det är ju lite synd om mig… hade hört svägerskan berömma en ny krögare på orten. De har öppet lite längre än 20.00 om kvällarna och har även rättigheter, vilket gjorde att de lät intressant. Orten har saknat en”gå ut en kväll”- restaurang. Och enligt svägerskan skulle den nye ägaren ha fått god kritik i tidningen. Gick dit och mötte en överambitiös kille som, innan vi kommit in i hallen hunnit ögonen vänja sig vid det lite dunkla, frågat oss hur många vi var, om vi ville ha ett bord för två eller… något förvånade tittade vi på killen som var samma som vi mötte ifjol. Han var lika ambitiös då. Då åt vi en pizza men i år hade vi bestämt oss för att avsmaka menyn med vanliga rätter. Innan vi fick in maten på bordet fick vi in en korg med lite bröd. Ett glas vin som jag beställt (som tröst) var verkligen ett litet glas… törsten fick jag åtgärda med vattnet SOM VAR GRATIS, vinet kostade 130 pistoler för ett glas. Men jag har ju ont i fingret… Där gick den avlöningen… inget billigt ställe, men vi hade sagt vi skulle kolla…. Jag tror att vi blev tillfrågade minst tio tolv gånger om allt var till belåtenhet. Vi sneglade under lugg på varandra då han kom med frågan den femte eller sjätte gången. Ingen av oss tordes inte säga att allt var bra UTOM hans tjat!

Vi var in på affären och handlade efteråt. Våra gäster får min hemmalagade mat, som är lika god men mycket billigare…. Om jag nu kan laga mat med mitt onda ömmande finger….
Ja kära läsare, världen står i brand, krig och terror överallt. Jag vet. Men det hjälper inte att tänka på då mitt finger värker så jag knappt kan sticka