Jönssonminnen.se

Indiansommar. Visserligen med blåst, men inte annorlunda än den blåst som brukar drabba oss runt pingsthelgen på försommaren. Den varma sköna blåst som gör att det är behagligt att vara ute i ”solstekan” som norrlänningarna benämner det. Efter en miserabel sval och regnrik sommar känns det lyxigt med detta finväder. Under helgen i London, för två veckor sedan, fick vi ta del av denna sensommar också. Kunde strosa omkring på gator och torg utan en tanke på vad vädret skulle kunna ställa till.
Dagen efter att vi kommit hem, upptäckte maken något underligt i taket inne i vårt förråd. Oj då, såg ut som en vattenskada. Och inte bara en skada. En katastrof… hela isoleringen inne längs vägg och tak var vattenfyllt. Vi hade hört om sommarens skyfall, och sedan gjorde stormen som hotade att fördärva vår resa inte det bättre. Vi borde kunnat upptäckt det innan vår resa, men när nu ändå skadan var skedd, var det kanske skönt att det inte upptäcktes förrän efter vår lilla höstresa.
Nu har maken slitit hårt med att få bort allt skadat material, samtidigt har det blivit en utsortering av massor av ”bra att ha”-grejor. Måndag i veckan som gick förärade vi Helsingborgs soptipp vårt uttjänta och vattenskadade gods. Efter tippbesöket blev det ett besök på ICA för att köpa något färdiglagat…. vi tyckte vi ville unna oss något enkelt tillagat…
Fläskstek, mums!! Grillad med sån där salt krispig svål. Mat för en kung! Och ett glas rött!! Jag är inte så duktig på att hjälpa till med slitet och jobbet, men jag är inte snål med mitt firarhumör, då slitet är gjort. Så här åt och njöts.
Och in i diskmaskinen med disken…. men den ville bara jobba halva programmet. Aj då, vad nu då? Skulle den strejka? Nej, den fixade resten också så den blev klar. Men en misstanke hade såtts… onsdagen var vi hem till sonen för en kvällsfika. Noterade då att den nya fina diskmaskinen de köpt, lyste ner mot golvet så man kunde se vilket program de körde, och att den för tillfället var igång. Imponerad av detta mumlade jag att det var troligen tid för oss att kolla efter en maskin också….. men det dröjde en dag till tills det var tid att diska. Då fick vi veta att det var slut med vår gamla trotjänare. Elva år sex månader och 21 dagar hade den varit vår trogna hjälp i köket. Och vi gillar inte slit och släng-mentaliteten. Men det är länge sedan jag hörde någon som tog hem en reparatör för dessa maskiner. Så det blev att söka efter en ny.
Messade sonen, fortfarande påverkad av det faktum att de hade en lysande diskmaskin. Var har ni köpt? Vilket märke? Jaså finns där en affär som har vitvaror? Visste vi inte. Så det blev en liten lista över affärer som skulle besökas och prisjämföras.
Vi startade på den ”nya” vi fått nys om. Oj då, de hade en höstdrive. Med 21% på ordinarie priser. Kändes angenämt. Mena är det så att de inte ökat priserna innan kampanjen? Vi kollade igenom sortimentet. Det märke sonen köpt med den lysande informationen på golvet under, fick vi veta, det var bara på integrerade maskiner den lysande finessen fanns. Ok, gjorde inte så mycket. Jag hittade det gamla vanliga märket som vi alltid varit nöjda med. Visserligen inte den billigaste. Men med 21% rabatt….blev den väldigt attraktiv. En runda runt hos konkurrenterna för prisjämförelse, sen tillbaks till första affären med kampanjpriserna. I nästa vecka blir soptippen förärad ännu en grej från oss. Den gamla tjuriga maskinen som inte vill längre.
Detta var två tråkiga händelser. Hoppas det räcker med detta just nu. Det svider i plånboken. Man brukar även höra att alla goda ting är tre. Låt oss hoppas att just det ….med de GODA tingen…. för detta är inge goda ting…så det räcker visst det med två

Kusiner, ja vad har man dem för? Kanske för att hälsa på, med betoning på hälsa. Eller är det så att man kan hälsa på dem med betoning på ordet på? Jag är begåvad med många kusiner både på min mors och fars sida. Men jag ser skaran krymper. Visserligen har jag inte idkat ett större umgänge med någon av dem, vi har inte haft några gemensamma intressen. Svårt att hålla en kontinuerlig kontakt med dem då. Heller inte blivit så mycket hälsa på dem. Lustigt. Vi har förmodligen bott i samma stad i hela vårt liv, men de gånger jag sett mina kusiner är snabbt räknade. Och en annan sak som jag ser som lustig är, de man växte upp som jämnåriga med, är idag gamla gubbar och gummor…. hjälp….var tog mina barndomskamrater vägen? Och några som jag såg som ”tanter och farbröder” talar jag med som om de vore jämnåriga idag. Jaha. Vad världen förändras…
Idag tisdag var det tid för ”Antikrundan”, som min kusin uttryckte det. Maken och jag passerade ett ”äldre” par som stod fördjupade över grönsaksdisken och kollade tomaterna.
Det där tror jag är en kusin till mig sa jag till maken. Han undrade om jag inte hälsar på mina kusiner. Nej jag är inte säker att det är min kusin, kontrade jag. Jag kan ta fel. Detta att jag kan ta fel suger gärna maken på en god stund… mmmm….som godis. Men, sa han, kolla om det är din kusin då. Vad är det värsta som kan hända? Nej, det är sant menade jag.
Så när den gamle mannen passerat då paret vandrade vidare, och han hade mig bakom ryggen sa jag – Bengt – och höll andan för ett ögonblick. Tänk om jag gjort bort mig? Sakta vände sig mannen om. Tittade på mig. Där var inte någon annan som kunde ha sagt det, ganska glest med folk där jag stod. Lite tvekande undrade han om det var jag som kallat på honom?
– Ja, svarade jag, det var det.
– Jaha, undrade han, känner vi varandra.
Jag tog ett kliv fram mot honom, sträckte fram handen och sa mitt namn.
Det malde lite i de grå hos honom, det syntes tydligt. Sedan insåg han att den gamla damen som stod framför honom var hans rödhåriga tandlösa kusin från tidiga barnaår. Som blivit vithårig hon också. Precis som alla hans kompisar och andra jämnåriga blivit. Jaha, vad svarar man?
– Det var längesen…. hur många gånger har den frasen blivit uttalad? Av oss alla? Och hur länge är det längesen vi talar om? Ju äldre vi blir desto fler år inrymmer uttrycket har jag en känsla av. Jag säger nog inte ”det var länge sen” till någon jag mötte ifjol. Nej det måste nog vara längre tidsperspektiv än så.
Men samtalet flöt på och han pekade bort mot moatjén hans, som så sakteliga strävade bort mot brödavdelningen. Bengt pekade på henne och sade, den där har jag levt med i 42 och 1/2 år. Numera är jag bara med för B, förr var vi tillsammans för BB. Och jag fick förklaringen att B stod för BETALA. Förr var hans uppgift att BÄRA och BETALA. Inte utan en snabb undring från min sida om den där moatjén inte fick hantera moneysarna själv. Då kunde hon sluppit ha med gubben. Jaja, jag ska inte lägga mig i… vi skildes och jag såg honom senare sitta på bänken utanför kassorna, väntande på sin uppgift att få hala fram plånboken. Jag strök förbi honom och han sa att vi ses på Antikrundan fler gånger kanske. Vadå Antikrundan, undrade jag. Tisdagarna då det är pensionärsrabatt på ICA…. kontrade han. Du sa jag,  jag har skrivit om dej i mina minnen som ligger på nätet. En snabb förklaring om dessa sidor, och han sa det får du gärna skriva om. Tack för det Bengt. Kul att jag fick skriva några ord om kusiner. Nu blir nog en man i Ängelholm glad att jag berättar att jag tagit kontakt med en gammal släkting. Vi, han och jag har en sporadisk men dock kontakt ibland. Med samma dåliga bakgrund….inget gemensamt mer än våra rötter på mödernet

Vi hade tur med vädret, när vi gjorde vår tripp till brittiska öarna. I mina tankar var det läge för uteserveringar. Hade passat min uppfattning om vad som är mysigt. Sitta still någonstans i folkvimlet, få god mat och dricka serverat. Och njuta av att sitta sådär. Att turista, titta på alla dessa människor som passerar, lyssna och gissa vad det är för språk de talar.
De där var tyska, danke (jag tycker tyskan låter hård), även om jag går under benämningen ”die Dame wie sprechen deutch”….och bellissimo… det var en italienare, säkert…. Kan jag ingen, hör bara att de nästan sjunger fram orden….om de inte grälar. Då låter de som skällande småhundar. Asiaterna kan jag inte skilja på språken, bara på utseendet… lustigt att japanerna alltid tycks dominera vad det gäller asiatiska turister…
Lördageftermiddag tog vi oss in i city. Leicester Square var fullproppad med turister. Folk från alla världens hörn strosade, satt och hängde överallt. Gatuartisterna som trollade, dansade, musicerade och gymnastiserade. De var verkligen skickliga, och de tycktes ha en uppgjord ordning emellan sig vem som skulle uppträda vart, för alla hade musikanläggning med, men ändå inte så de störde varandra. Vi läste krogarnas, restaurangernas och pubarnas utbud. Vi skulle ha fish and chips, inget annat fanns med på kartan! På Leicester Square stod Shakespeare som tittade ner på oss från sin höga position uppe på en stensockel. Även om vissa av hans dramer är nästan krigiska hade han inte fått någon hög häst att sitta på, han fick stå för sig själv….vilket han ju faktiskt gjort i alla tider. Nere i västra hörnet av den innersta parkytan, inne i en rabatt, stod det en liten man, en bronsstaty av en man i naturlig storlek, i ena handen en lätt krökt käpp i andra en ros. Han var så att man upplevde honom som om han deltog i folkvimlet, vilket han ju verkligen gjorde…Charlie Chaplin en stor liten man… honom kunde man ge en liten klapp på kinden och tacka för alla hans idéer och hans modighet att våga stå för sina åsikter i en i övrigt väldigt orolig värld.
Vi beundrade de rena snygga torg gator och trottoarer. Inte en fimp någonstans. Papperskorgar och sopstationerna var inte tätare än vi har dem. Men engelsmännen verkar vara mycket starkare än svensken i gemen. De orkar bära resterna efter sin glasspinne hela vägen bort till nästa papperskorg, både den renslickade pinnen och pappersomslaget. Jag vet inte om tuggummi är förbjudet i Storbritannien, men jag såg inte ett enda utspottat sådant någonstans. De kanske reser till övriga EU och tuggar tuggummi en helg då och då. Liksom får sitt tuggummi-lystmäte tillfredställt på det viset.
Och mitt i alla dessa iakttagelser kunde jag inte låta bli tycka synd om alla hundar som bor i London. Inte mycket grönytor inne i city utom enorma Hyde Park, Kensington Park och några till. De var enorma, men avstånden dem emellan var också långa, stackars lilla kissnödiga hund….
Vi stannade till vid en pub och läste på deras meny…. Ja då, det fanns fish and chips. Men ville vi strosa lite till? Ja, vädret var så fantastiskt så vi gjorde så.
Till slut började fötterna signalera att sitta ner hade varit skönt…. Och vi gick in på en pub, hittade ett ledigt bord och beställde mat och dryck. Inga servitörer som tog upp beställningen, den gjorde man framme vid bardisken, betalade och fick glas och en flaska vin. Maten dök kocken själv upp med så småningom. Sorlet och glammet i lokalen var öronbedövande. Men en jätteportion fish and chips gjorde att man var upptagen en god stund. Efter måltiden ville vi inte gå tillbaka till hotellet genast. Vädret var så trevligt, så en liten promenad in i de riktiga Soho-kvarteren avslutade vi vårt city-besök med den kvällen. Förbi många Kina-restauranger där det hängde grillade ankor i fönstren, folk stod i långa köer utanför och väntade på att få komma in, få ett bord. Har hört att maten är så god på många av dessa restauranger att det är alltid långa köer till dem. Men vi var mätta efter vår fish’n’chips så de fick vara hur långa som helst, det besvärade oss inte.
Gatorna var mycket välbevakade av poliser överallt. Det var tydligt att det varit ett nytt attentat i London. Jag vet inte hur långt vi strosade men slutligen fick vi ge oss…. Fötterna ville inte längre.
Söndagen var lite lugnare, inte samma folkvimmel. En promenad längs Notting Hill fick tvunget avläggas. Sedan vidare in mot sta’n och ett besök till Buckingham Palace. Ingen som bjöd in oss på tea så den damen kan glömma att det ska bjudas något kaffe om hon kommer hem till mig. Men hon är inte purung och förmodligen tog hon sin lilla eftermiddags-nap när vi var där.
På flygplatsen var det förseningar. Och även här märktes en höjd grad av försiktighets-åtgärder efter fredagens tunnelbanehändelse. Säkerhetskontrollen var rigorös. Men framåt midnatt steg vi ner på Skandinavisk mark igen, och denne gången var bron öppen för trafik, så vi kom hem till egna sängen. Höll på att glömma ta mitt kvällsinsulin, men kom ihåg det i sista minuterna innan midnatt så det blev på rätt dag… annars är det lite svårt att hålla rätt på de olika medikamenterna. Men det gick…

Höststormar. Det har varit ett orosmoment då vi har åkt till London de tidigare gångerna vi varit här. Oron att inte fixa att nå flyget i tid i den tidiga morgontimme som det avgått. Detta på grund av is och halka och vinterstormar! Resorna har varit i december. Men det har varit onödigt energispill att gå och oroa sig de gångerna. Det har varit mycket fint väder då. Nu skulle vi åka en lugnare årstid. Behövde inte lägga på vinterdäcken!
Så det blev inte att vi gruvade oss i förtid inför denna resa….. inte förrän vi fick veta att vår vanliga chaufför inte klarade att få in oss i sitt dagsprogram. Men hade han fixat en stand in för sig. Ok, då kunde vi släppa den oron med att komma oss till flyget. Resten var någonting som var i Mississippi…vad det nu var.
Dagen innan avfärd var vår ordinarie bridgeonsdag. Förmiddagen gick åt att vattna blommorna och lite småpyssel. Då de varnat att det antagligen skulle blåsa kommande dagar, sa jag till maken att plocka ner äpplena från ett av våra äppelträd. Den sista tvätten omhändertagen och resväskan packad. Fram med några vetebullar till kaffet på bridgen och iväg. Då vi körde neröver i gatan tittade jag på min SMHI-app, som kommit med ytterligare varningar om en antågande storm. Och att färjorna från Trelleborg var inställda redan vid 17-tiden. Hjälp! Var det så nära… Ett oerhört snabbt beslut togs av oss båda, inte äventyra vår resa. Så vi vände körde hem, ringde till vår ledare på bridgen och berättade att det var risk för att vi inte skulle komma till flyget nästa morgon om vi inte tog oss iväg tidigare till flygplatsen.
Så hämta vår packning och iväg till tåget och en biljett till Kastrup. Ett snabbt SMS till vår stand in-chaufför som blev både förvånad och glad. Att vi tog beslutet, att hon fick en kväll hon inte behövde oroa sig för blåsten som var i antågande, och en vanlig natt utan att behöva hämta oss halvfem på morgonen.
Klockan halv fyra den eftermiddagen intog vi en god kopp kaffe på Kastrup. Det blev drygt på Kastrup. Men vi räknade timme för timme. Kollade nyheterna och jodå, det blev så att biltrafiken över Öresundsbron blev inställd under natten. Så vi hade inte kommit oss över sundet på vanligt vis.
Jag hade stickat färdigt min fina sjal, så ett nytt garnnystan och stickor fanns med i handbagaget. Min iPad var också med och någon Allers med olösta korsord. Så vi var inte göralösa. Men det blev en dryg natt.
Då jag spelade min vanliga bridge-turnering med Vicky, den vid sextiden, berättade jag för henne att jag satt på flygplatsen och varför. Hon bor i Saskatschewan i Kanada, så hon var nyss uppstigen och precis druckit sitt morgonkaffe. Senare då jag spelade med Ian, engelsmannen, sa han att han tyckte det var klokt beslut av oss gamlingar att ta in på hotell vid flygplatsen så vi skulle komma oss iväg i tid. Ja ja, sa jag… berättade inte att vi gjorde som många av våra medresenärer, övernattade på flygplatsen, som några överåriga Terminators. Strax efter midnatt fick jag ett SMS från sonen som undrade om det blåste. Replikerade att vi satt inomhus så det var inget jag kände av…. Ville inte avslöja ytterligare detaljer för honom. Ifall hans stand in skulle yrka på någon ersättning för hennes jobb, och han inte visste…. Hon hade ju trots allt legat i beredskap att köra.
Klockan tre på natten loggade jag in igen och nu var Vicky verkligen förvånad. Hon hade aldrig sett mig inloggad vid den tiden…. Inte konstigt, då är jag oftast i säng även om det inte är alltid jag sover. Men jag spelade turneringen med henne och vi vann… än så länge fungerade mitt huvud. Och vi hann flyget med verkligt god marginal. Lite ömma i våra gamla kroppar var vi onekligen på morgonen, men vi hann…
Jag berättade i ett sent skede för min engelske bridgepartner, att jag skulle till UK. Ville inte berätta tidigare. Ville inte engagera eller stressa honom med något. Men så var det en båttur vi tyckte var lite frestande…. Men 700 svenska moneysar …nästan… utan att ha nån koll… och betala i förväg…över nätet. Inte nåt vi gör så ofta, så det är lite obekvämt. Därför jag frågade Ian om han kunde kolla om det måste beställas i förväg…han återkom efter en stund och berättade att det endast var med bokning av turen i förväg. Ska jag beställa undrade han…men om han beställde och betalade skulle jag ju ändå skicka pengar utomlands. Så jag beställde själv och meddelade honom stolt att jag ….”kan själv”… skickade honom en kopia på bekräftelsen….han är ju trots allt min engelsk-lärare… några minuter senare skrev han att han hade kontaktat dem ändå för att se om han kunde boka om så vi skulle få fönsterplats istället för den plats vi fått mitt på båten. Och sa att vi skulle ”cross our fingers”…ha ha ha, i England kryssar de fingrarna då vi i Sverige håller tummarna. Så jag undrar vad de gör då de nöd-ljuger. Jag sa att det spelade ingen roll, det var spännande nog ändå.
Då vi vaknade i morse såg jag på mina svenska nyheter att det varit ett attentat på tunnelbanan här i London. Vi slog på TVn och jodå. Visserligen hade tanken farit genom mitt huvud, om vi skulle vara rädda för attentat. Men nej minsann…då har ju dessa terrorister uppnått vad de strävar efter, med sin terror. Att folk ska bli rädda och därmed kunna påverkas… nej det godtar jag inte. När vi såg ”Breaking news” visade det sig att det var knappt en kilometer från vårt hotell det hänt.
Vi gick ner till matsalen och till vår glädje fick vi en riktig hotellfrukost! Det tidigare hotellet vi haft då vi varit i London hade en riktigt torftig frukost. Kaffe och rostat bröd med marmelad. Inte en skiva ost eller annat pålägg. Tea som alternativ….men ingen tröst för mig. Nu satt vi och frossade i flera sorters gott bröd. Säkert tjugo olika bingar med scrambled eggs, bacon. Pannkakor och baked beans… dumplings och havregröt. Ost och skinka. Allt gott man kan tänka sig till frukost och lite till. Lite förfärad stod jag vid apparaten där man fixade till toasters… hur göra utan att bränna klorna av sig? En tuff man klev fram och frågade varför jag tvekade. Jag pep lite försynt att jag var rädd för att bränna mig. Han instruerade och övertygade mig att det var enkelt. Jag tackade honom för hjälpen, då han frågade var jag var ifrån med den trevliga accenten….. vadå accent, undrade jag. Jag som trodde jag pratade bra engelska….. inte med brytning som gör att man hör att det är en utlänning… ha ha, jaså svenska sa han…ja ja, han tyckte att visst var där en liten brytning….men sen sa han: jag är australier så jag är inte så säker på dialekterna…..En sådan tjusig gentleman! Thank you and g’day to you dear Mr Australian…. Skepp som mötas….

Vi såg verkligen fram till vårt beställda evenemang. Och att ta sig genom denna trafik i London är även en upplevelse. Med tunnelbanan in, även med ett byte, till Trafalgar Square. Buss vidare bort mot Towern. Nu kan jag innerstan i London. Trafikrytmen i London är verkligen långsam. Men trots allt detta stillastående, verkar ingen stressad. Jo förresten, en Porsche-förare försökte att kryssa mellan bussfiler och bilfiler för att avancera i kön. Jag skrattade och sa till maken, det måste vara oerhört frustrerande att bo i London och äga en Porsche. I övrigt var jag bara så förvånad att man inte såg några kollisioner mellan fordon. Ingen avskrapad lack heller på bussar eller bilar. På ett ställe försäkrar jag att det bara var högst tjugo centimeter mellan bussarna. Jag satt på ovan-våningen. Plötsligt hade jag en passagerare närmre mig på den andra bussen än jag hade till maken som satt bredvid mig på mitt säte. Gissa om jag blundade….
Vi steg av vid Towern i god tid innan vår båttur skulle äga rum. Afternoon tea Cruise at the Thames hade gjort mig nyfiken. Men vi kanske skulle försöka få oss en liten skvätt Java, innan båtturen. Platsen utanför Towern är riktig turistplats. Här är folk från världens alla hörn. Hittade en försäljare som hade kaffe. Ok, 50:- för var sin slät kopp…. Men kaffe är ju alltid kaffe….trodde vi ja…. En stor mugg med något ljusbrunt varmvatten, kanske lagom att doppa en te-påse i. Eller att tillsätta några matskedar Nescafé. Men vi satt oss på en bänk och studerade folklivet. En polispiket dök upp och ut vällde en hel skrälldus med poliser i skottsäkra västar. Javisst ja, attentatet i morse hade gjort London mer alert vad gällde bevakning. Och givetvis är ju dessa stråk med massor av turister ett tänkbart scenario för de här tokiga människorna som orsakar dessa dåd. Men ingenting hände, som vi såg. Vi drog oss ner mot piren där vår båt skulle avgå från.
Halv fyra blev vi påsläppta, anvisade ett bord. ETT FÖNSTERBORD! Yeahhh! Jag som glömt att gå omkring med crossed fingers, någon annan hade tydligen gjort det. Ha ha, Ian. Jag vet vem som har arbetat med armbågarna de senaste dagarna. Båten puttrade iväg i sakta mak. Och vi serverades tea, english tea. Nyfiken på hur engelsmännens tea smakar, inte det där påsdoppade teet vi brukar dricka. Och jodå det var gott. Sedan kom de med doppat. Detta doppa jag har sett dem ha i engelska serier i TV, inte ett kex på en assiett….nej ett berg av snittar med olika innehåll. Nyfiken är jag men det gäller att hålla masken och se ut som man äter sådant varje dag….eller…? Man kan ju idag att googla på det mesta. Scones med ”jam and clotted cream”. Och det googlade vi faktiskt på för det var oerhört gott. Den där clotted cream… kändes lite ”nyttigare” än vispgrädde, mindre sött. Men oj vad vi bedrog oss. Receptet på clotted cream är att man koncentrerar vispgrädde på ett omständigt sätt, så att det återstår 16 % av den uppmätta mängden. Om man att 38%-ig vispgrädde och multiplicerar det med 6 blir resultatet 228% fett….det kallar jag energihaltig mat. Tur det inte är alkohol….. då hade man inte kunnat lukta på korken ens en gång. Efter dessa delikata snittar och scones, intog man mer ”the tea” och de små delikata munsbitarna som smakade som praliner, lite långsammare, det började gå trögt. Men nu hade vi ätit upp tre etager snittar scones och små delikata munsbitar. Ja de serverades på en ställning med tre våningar delikatesser. Man fick äta sig igenom mellanetaget för att återse sitt sällskap. Sedan hade vi i alla fall ögonkontakt.

Jag kände mig nästan sprickfärdig. Tre koppar tea trodde jag aldrig jag skulle klämma i mig. Men det var så smakligt alltihop. Samtidigt som vi satt vid vårt fönsterbord!! och gled sakta utefter Themsen. Towerbridge, Londonbridge, Westminsterbridge  och Milleniumbridge. De var bara några av dem vi gled under. Men det blev mycket bridge för min del…ha ha ha. En perfekt pensionärstillvaro.
Resan tillbaks till hotellet var inte detaljplanerad, så det blev steg för steg. Buss till Charing Cross. Steg av och möttes av detta folkvimmel som man bara kan hitta i en världsmetropol som denna, när alla är på väg hem från jobb en fredagkväll. Jisses, vilket öronbedövande larm. Men alla verkade opåverkade av denna ljudnivå. Vi stannade till vid busshållplatsen, vecklade ut vår karta över bussar och tåg. Bredvid oss stod det en ung man med elgitarr och spelade, eller förde oväsen enligt vår uppfattning. Svårt att försöka kommunicera med varandra. Ingen av oss är känd för god hörsel.
Till slut pep jag fram, att de tre kopparna tea jag druckit krävde sitt tribut….. vad gör vi åt de undrade jag lite ängsligt….. Jaha, replikerade maken, vad gör vi åt det. Med en tydlig betoning på vi….
Inne på Charing Cross stationen letade jag efter en toa. Där kom en kille med städvagn, honom kunde jag fråga… yes ma’m, sa han sneglade på mina gångstavar. ”I will lock up for you”. Jag insåg i samma ögonblick att han trodde jag var handikappad. Nej nej, sa jag, en vanlig toa. Men där är trappor menade han….det är ok, sa jag. Jag sa ingenting om, bara jag får pinka…. Maken tycker annars att min frispråkighet ibland överträder alla gränser. Men det ordnade sig. Teet hade gjort sitt så nu var det fixat.
När vi beslutat oss för tunnelbanan vidare mot hotellet tog vi rulltrappan ner mot perrongen. Där var två linjer att välja mellan. Gröna och gula linjen. Vi skulle med den gula. Nästan nere med rulltrappan såg jag tåget stod inne på station. I ett huj hoppade jag på. Kollade maken…jodå…han hann, han också. Dörrarna stängdes. Och en röst i högtalarna upplyste oss att vi nu åkte på den gröna linjen. Whoops…det blev fel. Våra medresenärer hade redan sett två turistande gamla pensionärer ute i londonrusningen…. De är oerhört receptiva. Ingen förstod svenska av dem, men att vi var vilse visste snart sagt halva vagnen. Det utbröt en diskussion mellan dem, vem av dem som skulle ta ansvar för att vi skulle komma hem till hotellet på ett bra och säkert sätt. Detta är helt fantastiskt! Alla dessa människor som utan något personligt ansvar, ändå ser det som sin uppgift att se till att vi kommer till rätta. Detta, kära läsare, gör att jag känner mig så omhändertagen av detta landet. Damen som var vår utsedda”omhändertagerska” av resten av passagerarna, blev lite ängslig då jag sa att jag hoppar av på nästa station. Hon hade nog tänkt en annan färdrutt för oss. Men jag visste ju att dessa två linjer, gröna och gula, följde varandra rätt många stationer. Så om vi kliver av så kommer nästa tåg troligen vara ett gult. Jag såg det tydliga tvivel i makens ögon då jag sa att nu hoppar vi…. Men han har ännu grövre accent än jag har så han känner att han vill ha mig inom synhåll, så han hoppade han också. Och enligt mitt logiska tänkande så dök det upp ett gult tåg efter bara någon minut på stationen. Väl hemkomna på hotellet insåg maken att det troligen var färdig-ätit den dagen. Jag vet inte hur vi skulle få ner någonting mer våra magar efter den turen med afternoon tea-party på Themsen. Så ett glas vin och några svenska chips fick bli vårt fredagsmys. Inget partajade för vår del denna dag.

Lunchtid. Idag fredag inte det vanliga tradiga fil och müsli och havregröt. Nej idag tjusar vi till det med en smörgås med köttfärslimpa i tunna skivor med haricoverts och lite majonnäs. Serverat med kniv och gaffel för att undvika den där majonnäsklicken som brukar pryda nästippen efteråt när man är för ha-galen. Det är lustigt var en måltid övergår till ett mer ”riktigt” mål mat bara för att man snyggar till med ett salladsblad och serveras med bestick. Annars är det bara ett mellanmål… sedan är det bara att övertala kroppen att – du har fått vad du behöver!
Igår startade jag dagen med att putsa lite fönster. Oj då, precis när jag gick igång med mitt dagsverke gick maken in från trädgården för att inta lite lunch. Värst vad du har bråttom, sa jag aningslöst. Han skrattade åt min förvåning och kontrade med att om man som jag var så svårstartad om mornarna, fick jag finna mig i att jag mötte befolkningen med en annan tideräkning än min , då jag gick på jobb. Jaha, fick han det sagt. Men jag gjorde mitt förmiddagspass kortare och ganska snart var jag ikapp med att behöva ta lunchpaus. Andades lite försynt att jag skulle ta några fönster till på eftermiddagen. Maken satt med sin surfplatta och filtallrik. Plötsligt sa han att han hittat en sista minuten-tid!!! Whow! Ut och resa, tänkte jag…yeah!! Men vi sticker ju till London nästa vecka sa jag.
Ja ja, men en sista minuten tid hos bilprovningen. Ska vi, undrade han? Han hade tittat efter tider på nätet. Och då fått upp att det fanns återbuds-tider redan samma dag. Varför inte? Det är skönt att få det gjort. Så han förberedde sig för en tur in till stora staden och bilbesiktningen. Jag stod bredvid och log.
Jaså, ska du med, frågade han?
Han som inte kan göra nånting utan att jag följer med! Nu trodde han att jag ansåg fönsterputsning kom högre upp på listan över måsten än att få en liten tur med bilen…. Ha ha ha, ingen blir gladare än denna här om man får en anledning att gå från jobbet. Så jag packade undan fönsterputsar-grejorna och klädde mig för en stadsresa. Idag regnar det så det är inte läge att fortsätta. Kommer tid kommer råd. Kollar förrådet med vetebullar. Konsumerar minst två bullar varje vecka då vi går på bridgen där man ska ha eget fikabröd med. Bör fyllas på. Det jobbet passar bättre en regnig dag som den här, än fönsterputsning gör.
Men först lunch. Och när vi sitter vid köksbordet småpratande och tittar ut i trädgården. Robort, våran trädgårdsdräng har också gått på lunch så det kutar lite fågel på gräsmattan. Visserligen kommer det just en rejäl regnskur, men fåglarna verkar inte berörda av det. Tvärtom, det ser ut som om de trivs i regnet. Kolla! sa jag. Där går vår lilla ”tranela”, det norrländska namnet på sädesärla. Men så omogen han är! Vi brukar benämna dem ”omogna” då de inte fått sin riktiga färg på sin fjäderskrud. Precis då jag sagt det blev vi uppmärksamma på att det inte var omogenhet. Det var en släkting till tranela. Först artade vi den som gulärla, men med den stora tydliga svarta fläcken som haklapp blev den sorterad som forsärla! En sådan upplevelse! Att få sitta vid sitt köksbord och slötitta ut i trädgården och få se FORSÄRLA , det är inte många förunnat. Vi var tvungna att kolla i fågelböckerna. På appen Kviddevitt såg man inte den fläcken på bröstet som så tydligt  skiljer de olika arterna åt. Så det blev att ta till det gamla sättet att söka information, PAPPERS-GOOGLA. Så kära läsare. Även om ni går över till digitalt bibliotek, det finns viss litteratur som är alldeles för värdefull att överge.