Nu bestämmer du kaffebrödet idag till eftermiddagskaffet, lät maken hälsa. Han gled ner i sin soffa med sin iPad i handen. Efter väl förrättat dagsverke tyckte vi att vi skulle slappa med fikat i soffan. Det är fredag. Och han tyckte det var min tur att ta detta svåra beslut, vad vi skulle ha för doppa till fikat idag.
Annars har jag hand om vad vi ska tycka om världspolitiken, på mitt schema. Men idag fick jag detta på mitt bord. Jaha. Vad ska vi välja? Det är bara att välja, sa han. Alltså talar det för att det finns alternativ. Jag grunnade och sniffade i luften. Ville han ha det nu? Eller om en halvtimme? Plötsligt sa han; kaffet är färdigt. Tyckte inte jag hört något gurglande från kaffebryggaren. Kikade ut i köket. Inget java. Konstigt, han bedyrade att han tryckt på knappen. Och jodå, timern stod och lyste. Men av misstag har någon av oss tryckt till av-och-på-knappen på bryggaren. Jaha, nu uppstod tid då jag kunde fundera på det här med kaffebröd. Alternativen hade begränsats till; digestive, Marie-kex, biscofferna de goda kexen som vi fått smak på sista vintern eller kardemumma-skorporna från Kvarnåsen i Norrland. Alternativet att ta vetebullar ur frysen var inte aktuellt. Skorporna från Kvarnåsen hägrade, men – nej, nyss dammsugit golv – åh nej inga skorpor.
Jag valde Marie-kexen. Hade ett nyinköpt paket. 6.95:- kostar ett paket av dessa kex. Ett ganska bra pris på kaffebröd. De gamla paketet tömde vi häromdagen. Nya paketet var bättre perforerade. Sådär så smöret kryper upp genom de små hålen i kexet när man dubblar dem. Vi var rörande överens om att dessa var mycket godare än de förra kexen var. Var det av samma märke? Jodå, vi hade inte slängt ut sop-påsen så vi kunde konstatera att det var inhemsk produktion av dessa Marie-kex. Digestive-kexen vill vi ha original, alltså de engelska. Men mariekexen vill vi ha de som bakas i en västsvensk stad…. Guld Marie.
Så småningom hade kaffet blivit färdigbryggt och jag serverade eftermiddagskaffet vid pass halvfyra, så där som det var i gamla dagar i Skåne då jag växte upp. Man kunde göra ett spontanbesök hos näst intill alla släkt och vänner vid den tiden på eftermiddagen en lör- eller söndag. Det doftade nybryggt kaffe då man steg in genom dörren hos dem.
Vi njöt av javat, men plötsligt ställde maken frågan hur jag hade kommit på idén att ha mariekex till kaffet? Vi hade inte haft Mariekex i våra skåp de senaste 25 åren, men då de skulle ingå som ingrediens i ett recept jag provat, hade de blivit hemköpta.
-Det är ett ekonomiskt kaffebröd svarade jag. Jag såg tydligt hans tvivlande min. Vadå ekonomiskt undrade han. Jo, returnerade jag, ett paket kostar 6.95 på ICA. Och paketet innehåller 50 st. Genast snurrade våra hjärnor som små räknemaskiner….bägge bådas…. Alltså de kostar bara 13,9 öre per styck, sa jag. Var får du så prisvärt kaffebröd idag, sa jag? JAG VISSTE DET!!! Nu skulle han hålla lektion igen…..
-Jaha, men då räknar du inte smöret du brer på, kontrade han… och dubblar kexen…
Men det är så lite, och det är ju redan hemköpt, menade jag. Så uridiotiskt argument. Väntade jag mig att det skulle stå oemotsagt?? Åh nej, en ren och skär chansning…gick icke.
Maken reste sig, hämtade den elektroniska hushållsvågen i köket, tog det nybredda kexet ur min hand och la på vågen. 13 gram! Vi visste att ett kex vägde 4 gram, det hade våra hjärnor konstaterat då vi hade räknat fram kostnaden per kex. Men 5 gram smör?? Efter att ha tagit fram senaste inköpskvittot från affären och fått undersökt vad smöret kostade, blev kostnaden för ett Mariekex med min design (tjockt med smör) cirka 40 öre. För ett dubbelkex. Alltså tar du för 12 öre smör på ett kex, sa maken. Bahhh, att bara gitta kommentera det!!! Va! Är han en snålis eller är han ekonomisk som han väljer att kalla det? Nu kom ju nästa kommentar: och hur många äter du då? Till en normalfika? Jag menar att om jag äter tio stycken dubblade med TJOCKT med smör är det ändå billigare än om vi inhandlar ett av ICAs wienerbröd, som för den delen smular minst lika mycket som Kvarnåsen goda kardemummaskorpor.
Jag ser gärna att min läsekrets, båda två, lämnar en kommentar om dessa marknadsundersökningar är värda att publicera. Annars kan vi ju behålla dessa diskussioner inom familjen i fortsättningen…..
If you need a p, call for me…if you need to pee call for a Port-a-Potti. Detta meddelande sa Melvin häromdagen på bridgesidan som jag gästar s.g.s. dagligen. Skrattande läste jag hans uppmaning, undrade om han visste hur aktuell han var. Enbart P står för ”partner”. Det andra pee är det som man gör i det fria uppe hos Maria….
Nu när ovädret som har härskat över oss i två dygn bedarrat, kan jag bara skratta åt Melvins uttalande. Maken och jag är väl medvetna vad en Port-a-Potti är. En portabel toalett som laddas med sanerings-vätska i både tank och spoltank. En sådan man har i husvagnar, en s.k. kemtoa. Nu för tiden är de inbyggda, men förr var de helt portabla. Hela anordningen. Vi har en sådan ståendes. Användes det året då vi byggde om och till vårt utedass. Äldsta barnbarnet minns säkert sommaren han var med oss till stugan. Då vi gick in i vedboden för att uträtta vissa ärenden. Sedan har Port-a-pottin blivit stående i en hörna längst in på vinden. Den vind vi enbart når via luckan ovanför östra fönstret. Alltså ingen toa man utnyttjar med den placeringen. Då och då har den kommit på tal. Vi menar det kan bli sådant oväder att vi knappt kan ta oss till utedasset.
Jajamensan, inträffar varje vårvistelse häruppe att det blir näst intill en omöjlighet, och det ökar med åldern på oss också. Men då har port-a-pottin varit omöjlig att nå. Vi kommer inte in på vinden vintertid. Drivan utanför östrefönstret placerar man ingen stege i, inte den 1 1/2 meter höga drivan.
Under lördagen förberedde vi oss för ovädret som det varnades för enligt SMHI. Vattenspannar fylldes med disk-och tvättvatten. Dunkar med dricksvatten fylldes upp. Kollade bröd- potatis- och korvförråd. Allt under kontroll. Ja sen var det ju det där med port-a-pottin. Maken undrade om han skulle ta in den. Jamen, den står längst in på vinden sa jag. Den har vi konstaterat att den har världens dummaste placering tidigare vinterstormar!!! Nej men jag tog ner den i somras innan vi for ner till Skåne. Ifall vi skulle behöva den till våren.
Jättebra att han tänkt på det, sa jag. Men skulle vi verkligen ta in kemtoan? Skulle vi ge oss för vädrets makter och/eller för vår ålder? Vi behövde aldrig ta något beslut. Vi hade inga sanerings-vätskor. Så det löste problemet för oss. Ingen kemtoa, port-a-potti inomhus. Två dygn har förflutit. Många arktiska expeditioner har företagits men vi lever och är helskinnade.
Imorse hade jag lite problem med mina ögon. De hade blivit sämre. Jag hade svårt med fokus. Kunde inte se svågerns hus så bra. Jag brukar kolla om det ryker ur hans skorsten. Det är ett tecken att läget är under kontroll, att han lever. Men när jag kollade imorse var huset som att titta i ett kalejdoskop. Grumsigt grusigt. Hade haft det så här någon timme. Ipaden med dagens tidning gick bra att läsa, men på längre håll var det bara griller. Ja ja, jag är förberedd att dagen ska komma att jag ser sämre och sämre. Beslöt att låna makens ögondroppar, putsa mina brillor och se om det blev lite mindre irriterande grumsigt. Då jag tog puts-trasan i hand och började putsa glasen kändes det lite ”eljest”, som norrlänningarna säger. Annorlunda… oj då, det var mina läsglasögon som jag vanligtvis använder utanpå mina vanliga brillor då jag ska se smådetaljer. Dom med +4 i glasen. Inte konstigt att allt var så grumsigt. På med de vanliga brlllorna igen och röken stod som en kvast ut ur skorstenen hos svågern! Ha ha ha, vad de gamla vimsar. Men utan brillor ser jag ju inte vilka brillor jag får på mig. De brukar inte bo ihop så den förväxlingen har aldrig blivit gjord förr.
Maken har efterlyst ”golvtrasan” vi brukar ha på golvet då vi bär in vattenspannar. De brukar bli kondens utanpå dem så vi har trasorna på golvet under spannarna. Men hur vi letat högt och lågt har den varit försvunnen. Vi konstaterade att den förmodligen inte blivit tjuvgods. Då hade de väl tagit våra spritflaskor också. Så det var nog så att den skulle dyka upp förr eller senare. Det brukar det göra som inte blivit tjuvgods. Och idag då värsta ovädret bedarrat, då dök ”golvslarva” som den heter på norrländska, upp. Den hade blivit lagd bland stryktvätten. De där sista vi tog in från klädstrecket i somras innan vi lämnade stugan. Det som inte blev insorterat på sina rätta platser. Där dök golvslarva upp!! Så nu styrdes den in på sin vanliga plats, där den bor då den inte används. In under vaskaskåpet. Skåpet under diskbänken. Och vet ni vad vi hittade där?? Jo två flaskor med saneringsvätska till kemtoan, till våran port-a-potti!!!! Så nu kan det få lov att komma ett oväder till. Ha ha ha.
Alla mina berättelser verkar till att röra sig om vedermödorna runt våra toabesök. Och då jag pratade med väninnan idag och skanderade om dessa händelser skrattade hon hjärtligt åt dem och ansåg att jag skulle skriva ner dem. Kan jag väl inte sa jag. Folk tror jag blivit knäpp med alla mina berättelser om toabesök. Jo då menade hon. Klart du kan skriva ner dessa underhållande skrönor om hur vi åldras… allihop blir äldre….hela tiden. Så nu fick ni dessa också…..
– Idag får vi ta in Gullspira, sa jag. Hon blåser bort om hon ska vara utomhus idag. Jag har precis kommit tillbaka in i stugan efter att ha genomfört en smärre sydpols-expedition. Ja jag tänkte så då jag stod på dasset och byltade på mig igen efter väl förrättat värv. Undrar om Roald Amundsen hade förstått mina vedermödor, klart han hade. Han om någon. Ja kanske Salomon August André också hade förstått. Skulle ta mig tillbaka till stugan. Men nu hade jag vinden i ryggen, så det var rena barnleken. Så igen med dragkedjan på vinterjackan, ända upp över hakan. Vinden skulle inte få en chans att slita av mig huvan, som nu väl hopdragen skyddade pannan för de sylvassa snöblandade regndropparna. De sylar som piskade kinderna. Jag hade pyttesmå luckor vid kinderna som inte var dolda, som inte motstod vädrets makter. Aj aj aj, det var som knivar. Men nöden har ingen lag. Ut på dass måste vi någon gång inemellan.
Men väl tillbaka i stugan pustade jag ut och meddelade maken mitt beslut om att ta in Gullspira.
Ha ha, det var så sent som förra fredagen som geten Gullspira kom på tal. När jag lämnade mina elever följde de mig till dörren och önskade oss en trevlig påsk. De bad oss köra försiktigt och se till att vi skulle anlända vår stuga helskinnade och att vi skulle vara snälla mot Gullspira.
Skrattande avslöjade dessa ungdomar att Laura Fitinghoffs roman om ”Barnen från Frostmofjället” hade de antingen läst eller i alla fall sett filmen om. Vi log alla åt det faktum att den filmen lämnar ingen oberörd. Hur barnen kämpar sig fram genom oväder och stormar. Jag tror inte att det finns en endaste liten solstrimma i den filmen. Och geten Gullspira minns folk.
Idag lever vi under liknande förhållanden, med ett riktigt mysigt vara inomhus-väder. En liten solstrimma dyker dock upp mellan snöbyarna. Det är som ”ilum och skovom”, ett gammalt uttryck som förekommer häruppe i fjällvärlden. Som menar att det verkligen är omväxlande, ena minuten snötjocka och nästa minut strålande sol, även om vinden fortfarande är full storm.
Och det var våffeldagen igår. Vilket vi missade, får vi reparera idag. Middagen bestående av ärtsoppa med varm punsch blir bra mat.
Maken klagar att det är inga långa stunder jag är tillgänglig mellan mina bridgeturneringar….. så värma en slunt ärtsoppa hinner vi om vi ”snor oss” menar han. Ah ja, nog överdriver han. Visst spelar jag en del men nog kan jag pyssla lite mellan mina turneringar. Så vi har en lyxtillvaro med kaffebröd till eftermiddagsfikat, chips till vinglaset ikväll om vi vill. TV att titta på.
Och nu har jag vante nummer två att syssla med. Igår då jag skröt för min svägerska att jag inte gjort som en annan släkting till oss gjort, stickat tummen på samma sida och på detta sätt gjort två vänstervantar. Ha ha det gav oss ett gott skratt. Men skrattar bäst som skrattar sist. När min svägerska satt och tittade på den fina flätan som jag har istället för resår på mina vantar, undrade hon varför jag hade flätan på insidan på vante nummer två??? Jaha, vänt ut och in på arbetet efter flätvarvet. Ja ja, bara att riva upp. Mumla en liten svordom över de förbaskat skumma ögonen. Men nu är jag på gång igen.
En annan sak som jag också gjorde igår…..jag avbad mig vidare spel med en kvinna som de senaste månaderna dagligen bett mig spela med henne. Jag skäms för att säga det, men det är inte så trevligt att försöka hitta på lögner var och varannan dag för att slippa henne. Men det har jag gjort. Och lögner brukar avslöjas förr eller senare. Jag har oerhört svårt att säga till folk: jag vill inte spela med dig. Men det finns folk som har ett beteende som gör att jag inte vill med dem. De är i mina ögon ganska dåliga spelare, vilket de inte inser själv. Och jag har ingen lust att säga det till dem, med vilken rätt skulle jag göra det? Så nu bestämde jag mig i alla fall, efter att spelat en turnering med henne, där jag verkligen led, då hon spelade bort två bra kontrakt för oss. Efter turneringen tog jag ”Gud i hågen” och sa rent ut till henne att jag tyckte våra spelsätt och våra system inte passade ihop. Jag berättade att jag inte fick någon information om hennes hand i budgivningen. Hon förstod mig inte. Hon tyckte hon förstod min budgivning mycket bra…..ja ja, nu var det ju inte på det hållet svårigheterna bestod. Usch, som jag gjort. Sent omsider fick jag henne att förstå, efter långt samtal där jag försökte förklara att vi inte var på samma nivå, och jag inte ville hålla på och ljuga för henne.
Jag berättade vad jag gjort för Vicky, en kanadensiska som jag spelar med då och då. Bra sa Vicky, du har gruvat dej länge nog med henne, bra att du avslutade sa hon. Senare på kvällen fick jag kvinnan som motståndare i en rond. Tyvärr fick vi korten bricka efter bricka, så vi verkligen ”sopade banan” med dem. Vicky satt som åskådare och efteråt sa han -”Bra Inga, nu fick hon kanske lite förståelse för att ni inte var likvärdiga….”. Jag svarade att det berodde helt på givarna, på korten. Det var inte min mening att förnedra henne. Jag vill inte förhäva mig, som de säger i Norrland. Men denna kvinna är under utveckling och är i stadiet där jag var för något år sedan.
Nu har jag snackat bridge, bridge och bridge. Men c´est la vie…. Tillbaks till vanten och stickningen. Skriva är ingen produkt, så lite dåligt samvete får jag när jag sitter och präntar ner mina tankar.
Anlänt till stugan. Fått upptrampat/skottat en väg till ladan och dasset. Fått en spann vatten från sjön och en dunk vatten från kallkällan som det blir så gott kaffe av. Sen blir det att njuta inomhus. Njuta av att vi har en mysig stuga att vistas i. Njutandet beror på att vädret blivit riktigt fjällväder. Det snöar rejält horisontellt. Och sikten är ordentligt begränsad. Det formligen vräker ner snö. Men vi har korv, potatis och kaffebönor. Vi lider ingen nöd. Maken skor sig och byltar på sig för att ta sig upp till vägen för att hämta post och tidning. Samtidigt har han tänkt kika efter om det är någon påse tunnbröd i frysboxen hos svågern. Det tunnbröd som vi bakade i somras och som vi brukar lagra i frysboxen i ”västre boá”.
Då han dyker upp igen, fortsätter vi vår konversation som vi hade påbörjat under bilfärden upp hit. Det är sporadisk, haltande. Men den är en bra träning för närminnet. Det kan gå två-tre timmar mellan de olika meningarna på samma ämne. Mellan varven och meningarna fördjupar vi oss de olika problem som dyker upp. Jag sitter och stickar baklänges….river upp de tre sista varven då jag gjorde ett fel i mönstret. Vissa svåra partier blir garnet väldigt nött då jag tvingas riva upp både en och två gånger innan jag får rätt på det. Nynnar samtidigt på den gamla slagdängan om bättre fotboll på ”Gunnar Nordahls tid”…… maken är ganska trött på den versen, jag kan bara den frasen om att de spelade bättre fotboll då.
Men samtidigt avslutade den visan käbblet vi hade om det där namnet på orten som vi passerade…… ortsnamnet ”Åhedån” fick mig att reagera. Skrattande frågade jag – vad var det som dånade??? Maken som fixar norrländska menade att orten heter Å-hed-ån. Medan jag menar att då vi är här uppe i Norrland måste orten heta Å-he-dån, alltså ”och det dånade”. Då jag turistat denna landsända så mycket vet jag att min förklaring måste vara den rätta… och var det en fors som dånade eller hade det sprängts för väg?? Eller vad var det som dånade?? Maken insisterade på sin tolkning av ortsnamnet…. vi käbblade om detta några mil. Sedan kom vi till Hörnefors, här Gunnar Nordahl är barnfödd. Häruppe i norr är man barnfödd. Jag har aldrig fått svar på min fråga om det finns någon som är vuxenfödd. Men här startar jag alltid sången om att ”de spelade mycket bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid”….. maken suckar. Han vet att nu dröjer det någon dag till att jag slutar nynna denna tråkiga visa.
Börjar närma sig middagslagande så nu skor sig maken igen. Den där korven som var vår middagsmat, det fanns ingen senap till den, i stugan. Så iväg till grannen för att få låna lite senap. Det är lite brister här och där i förråden, vissa saker som inte kan förvaras i stugan under vintern, blir ofta bortglömda i nyanskaffning. Så nu står det senap på handle-lappen.
Det visade sig vara en lönande tur till grannen för senapslån. Han kom tillbaka med en påse älgfilé som hade blivit packad till oss. Det var faktiskt perfekt, jag har precis suttit och läst på hur man tillagar sparris á la sous vide. En tillagningsmetod som vi håller på att lära oss. Sparrisen skulle serveras med en skiva oxfilé, men jag tror det går lika bra med älgfilé. Vi har ingen selleri så vi kan inte följa Werner och Werners råd om att det går lika bra med selleri… Älgfilé får duga.
Nä nu väntar Vicky att vi ska spela vår dagliga bridge-turnering. Så tillbaka från Gunnar Nordahl och käbbel om ortsnamn…..
Varannan fredagskväll var det fest i mitt barndomshem, den dag då far hade lönedag. Ofta blev vi skickade bort till Helges eller Börjes konditori att köpa var sin tårtbit till kvällskaffet. Dessa ärenden var inte lika tråkiga att uträtta som de då vi blev ombedda att gå till inköpsföreningen för de vanliga veckoinköpen. Och hur kom jag nu till att tänka på detta igen? Jo jag stod och betalade räkningen hos tandhygienisten, och det blev en riktigt överkomlig räkning idag. Jag höll på att säga att det blev billigt, om nu vi någonsin kan betrakta en räkning hos tandläkaren eller doktorn som billig. Alla dessa räkningar är ju sådana man helst velat slippa. Men det är ju som sopgubbarna räkningar, man måste ha denna service. I alla fall blev jag glatt överraskad då räkningen stannade på under trehundra pistoler. Jag frågade vad de sa, trodde jag hört fel, men nej det var bara en snabb koll så det kostade inte mer. Jaha, sa jag, då får jag väl köpa en tårtbit på vägen hem och fira att jag fick några pengar kvar i pengabörsen.
Tandsköterskan som tog betalt log och sa, det mindes hon som en företeelse, att köpa en bakelse eller tårtbit då man ville ”vardagsfira”. Detta skvallrade om att denna kvinna inte har så många år till pensionen. Hon fortsatte med att hon då och då såg äldre folk komma från Fahlmans eller Kafferepet balanserande med dessa små tårtkartonger. Hon poängterade ”äldre” och vi log. Vi var rörande överens att ingen av oss sett någon ungdom bärandes en tårtkartong de senaste tjugo åren. Minst. Även om man ser då det fikas ute på kaffebarer, att folk äter en tårtbit. Men man bär inte hem på samma sätt som förr.
På vägen från tandläkeriet smet vi in om på Teliabutiken för att höra vad de menade med det där ”gratis” extra grejen som gör att vi kan surfa i stugan där vi inte har vårt bredband. Lite oförstående tittade biträdet i butiken på oss. Hon förstod inte vad vi talade om. Maken plockade fram mailet han fått från Telia, och hon sade att det mailet var inte från Telia. Nähä, ingen av oss höjde ett ögonbryn. Vi har lärt oss att vi inte ska öppna någon suspekt post. Men vår teleoperatör anser jag inte vara någon suspekt avsändare.
Besöket slutade med att biträdet plockade fram ett kuvert med ett chip som vi kunde använda i stugan, ja i princip överallt där vårt wi-fi inte når. Och på detta chip var det laddat så vi kan surfa för 20 gB per månad…. och detta alldeles ”gratis” då vi är helkunder sedan tidigare. Lustigt att det fanns ett sådant som det beskrevs i mailet från Telia som inte var från Telia. Och flickebarnet insisterade på att Telia aldrig skickar ut sådana erbjudanden till sina kunder. Ja ja, inte bråka. Nu kan jag spela bridge dygnet runt om jag vill då vi befinner oss i Lappland.
Tårtbiten blev inte inhandlad idag. Vi får töja på nöjena. Ska väl ha något att se fram emot till helgen som kommer. De byter till sommartid i Amerika nu kommande helg så bridgeturneringarna blir lite förryckta. Det är svårt med det där är det tidigare eller senare. Nu när jag lärt vilka tider som det är här i Sverige, när klockan är si eller så i New York. Får ha tårtan som tröst om jag rör ihop det och missar någon favorit-turnering. Har hänt förr.