Jönssonminnen.se

Har ni upplevt det här någon gång att tingen som vi tittar på har en annan dimension än de hade förra gången? Ni är alldeles övertygade om att så där pyttiga var de inte senast ni var i kontakt med dem? Med de här ögonen som jag lever med händer de allt som oftast. Glömmer aldrig den gången jag varit in hos optikern och hämtat mina nya glasögon. Skulle på hemvägen bara snabbt inom ICA-affären för att köpa ett paket Flora, eller Flooooora som Ernst-Hugo och Margareta Krook kallade det. In mot mejeriavdelningen, stod lamslagen och tittade. Jaha, varför har de nu ändrat på de förpackningarna, tänkte jag. Varför har de gjort om dem till kilosförpackningar. Kommer att se klumpigt ut på matbordet. Kollade runt i sortimentet men hittade inte min vanliga förpackning, 600 grams, men världspolitiken och förpackningsstorlekar kan man inte göra något åt, så här på gräsrotsnivå. Det är bara till att betala och se glad ut.
De såg inte konstigt ut på matbordet ett endaste dugg, förpackningen hade inte ändrats, det var mina nya brillor som spelat mig ett spratt. Efter någon timme med brillorna på näsan antog det mesta i min tillvaro normala proportioner igen.
Visserligen var det kanske inte med ett leende jag betalade i fredags, men betalade gjorde jag. Jag skulle köpa garn. Hade fått ett meddelande från en strumplös barfota-madam. Sist jag levererade var för ca fem år sen och då var det sex par, ett halvt dussin. Hur många av er i min läsekrets har en aning om er strumpförbrukning per år eller dekad? I alla fall, inget lämpligt garn i ägorna. Iväg till min garnlady nummer ett. Hon som fixar även mina udda önskemål, de som jag behöver ha hjälp med för mina ögons skull. Jaha, undrade hon, slut på garn igen? Nej absolut inte, bara ändrat inriktningen. Vantarna får vänta till hösten. Strumpor önskas… Och givetvis är det roligare att sticka något som man har avsättning för, något som någon väntar på. Visserligen visade det sig att jag fick en ny krets som uppskattade mina vantar sistlidna vår-vinter, men jag hinner till nästa säsong.
Väl inne i garn-affären bad jag att få titta på det senaste i strumpgarner. Jaha, sa garnladyn. Här är några mysiga nya färger. Ja men jag vill ha ylle, sa jag. Givetvis är detta ylle, sa hon. Men några procent nylon måste du ha med, annars håller de inte för slitage. Det brukar du ha i de du stickat förr. Jaså hon mindes det? Eller? Stod och kände på garnet, mjukt och mysigt, trots nyloninslaget. Okey då. Fick väl lita på henne. Hon är ju proffs. Men vilka stickor ska jag ha, undrade jag? Garnladyn tittade upp, lite underlig blick i ögonen hennes?

2 1/2 sa hon. Neeej, ett jämmerligt läte undslapp mej. Så späda stickor har jag aldrig hanterat förr, menade jag. Äsch, sa garnladyn, har du väl? Nehej….de är ju som att försöka sticka med ett par synålar sa jag. Kan jag inte ta 3:or? Nej menade hon, då blir strumporna så glesa och sladdriga. Jaha, får väl följa med i tidens gång och finna mig i det moderna. Så jag bad om en rundsticka av denna späda variant, trots hennes försök att övertyga mig om att sådana hade jag därhemma. Jag hade lite problem att förklara för henne att jag vet bättre än hon, vad jag äger och inte…
Men sedan måste jag få ett mönster till dessa strumpor, bad jag. En blick från garnladyn, jag såg tydligt hennes tvivel på mitt förstånd. Men jag är inte så avancerad att jag stickar utan mönster kontrade jag. Vadå utan mönster, jag såg frågan i hennes ögon. Tvekande  erbjöd hon mig ett trevligt litet häfte med både strumpor och andra små ting att sticka. Så, ja det häftet kommer jag att ha mycket glädje av får jag försöka övertala mig själv.
Väl hemkommen var jag jättesugen på att ta itu med det nya garnet, mjukt och gosigt. Bläddrade i häftet, slog upp sidan med strumpor. Ska väl vara tusentals maskor nu med detta garn och dessa späda stickor, tänkte jag. Men till min förvåning kände jag mycket väl igen det antal maskor som skulle läggas upp för ett par damstrumpor. Jaså, jaha. Får väl se vad som händer då jag stickat något varv. Får väl riva upp och göra en modifiering av storleken. Men så konstigt. Det blev som det brukar.  Och alltså var mönstret i häftet det samma som jag stickat minst ett dussin strumpor efter. Men, men, en irriterande grej med stickan. I skarven mellan metallen och plast-tråden som sammanbinder de här rundstickorna, hakade det upp sig hela tiden. Jag är van vid att maskorna flyter fint över de skarvar som finns. Funderade, vad göra? Ska jag kolla om garnladyn hade haft rätt i sitt uttalande om att jag hade 2 1/2:or hemma? Fram med min eminenta stickmätare. Fantastiskt! Hon hade haft rätt. Jag hade hanterat sådana späda stickor förut! Och jag hade inte bara ett par! Jag hade två, minst. Men jag anser att de är så små och ynkliga att de måste vara en tillfällighet att jag stickat med sååå småååå stickor. Och i så många år…. men jag kunde byta ut den kärvande stickan mot en som fungerade utan att hänga upp sig hela tiden.
Och blicken, den tvivlande blicken i garnladyns ögon, bryr jag mig inte om. Kära garnlady, kunden har alltid rätt. Kommer det in sådana tjuriga tvärsäkra kunder igen till dig, ifrågasätt inte. Sälj bara sälj. Det är ju inte du som gör en ”kupp”, det är kunden som känner att de blir betjänade av en service-minded butikspersonal.
Så nu är det ett och ett halvt par hosor producerade

Startar måndagmorgon med en hårt frusen väg, från stugan in till Hemavan. Visserligen är den inte som en slät asfalterad väg. Massor av ”potthål” gör att man kör som mest 50-60 km:s hastighet. Det tog därför drygt en halvtimme att komma sig ut på Blå Vägen, vilken med en snabb huvudräkning säger att medelhastigheten varit cirka 30 km per timme.
Jag gjorde en stilla uppskattning av snödjupet då jag lämnade stugan. Jag tror att jag skulle inte kunna se över snön om jag stod på marken och snödjupet vore jämnt. Och jag är 158 cm över marken. Alltså inte näsan över ytan…. för min del aldrig upplevt så mycket snö i slutet av april. Även om jag hört makens syskon talat om vintrarna då de hade telefontrådarna i midjehöjd på dem då de gick till skolan.
Då vi passerade ICA-affären i Hemavan konstaterade vi att vi kunde handla i affären om de öppnat klockan 8.00. Sistlidna påskhemresa stod vi utanför affären 7.50….. vi iddes inte vänta då. I år hade vi inget ärende in där, men i år hade de ändrat öppettiderna till klockan 9.00. Ha ha kvittar hur man vänder sig så har man rumpan bak, tänkte jag då vi passerade…..bye bye, Hemavan….
Bagarn i Tärnaby var lite nyfiken på vår färdväg, och vi berättade för honom att hans delikata baguetter brukar vi äta vid Vojmåns rastplats, det fikaställe vi har funnit vara hyfsat uppskottat. Han menade att det behövde vi inte bekymra oss om, skottningen. Då vi passerat Storuman lovade han oss barmark. Okei, lät bra. Stod ett ögonblick och funderade om jag skulle be att få hans mobilnummer så jag eventuellt kunde skicka honom ett MMS. Jag tvivlade på honom och hans utsago. Även om vi gillar vintern uppe i Lappland under påsken, vill vi inte ha den på vägarna då vi kör. Men nu skulle vi söderut och då får gärna vädret och vägarna vara bra ur trafiksäkerhets-synpunkt. Vi hade bara ett par minusgrader och en strålande sol, men lite växlande molnighet. Färden ner mot Vojmån är lååååång, vi har bara ätit en snabb morgonfika. Efter att stängt av stugan med disk och renbäddning och städ i sista stund, brukar vi längta efter kaffetåren och baguetterna vi köpt hos bagarn.
Väl nere vid ån och Vojmåns camping såg vi att bord och bänkar på rastplatsen var tillgängliga även om vi fick pulsa fram till dem. Ha ha, nu skulle jag ha haft bagarns tel.nummer till hans mobil. Fikat smakade underbart, och efteråt var vi in på toa. Hon var lika snabb att kolla så vi inte slafsade ner på hennes toa, campingplats-värdinnan, finskan. Vi fnissade åt henne, vad tror hon vi ska stjäla undrar vi…. toarullen? Toan hör till Trafikverket så hon har bara att gilla läget, att vi bjuder henne på denna fransyska visit.
Vi kör vidare söderöver och redan då vi är i Junsele och Sollefteå/ Kramfors är det barmark. Vid vissa områden med ris- och snårvegetation tyckte vi att björkslyet börjat skifta i de purpurfärg som björken antar tidigt på våren. Den som är ett tecken på att saven börjat stiga under näver och bark. Att man ser det tydligast i den sortens vegetation är förmodligen det tätvuxna slyet skyddar vartannat. Vi ser tranor och sångsvanar längs vägen, och på ett ställe var en åker full med kanadagäss. Färden söderöver går bra. Inga incidenter med bilkrångel eller trafikkrångel. Stamlokuset i Sundsvall där vi brukar inta en hamburgare stod kvar, och efter veckor i vildmarken smakar denna hamburgare fantastiskt. Vi kör gamla vägen genom staden, så vi slipper broavgiften på bron över fjärden. Alltid kul att spara nio kronor.
Vidare ner genom landet och i Söderhamn skulle vi svänga till Bollnäs. Trots en GPS-talande dam svängde jag lite för tidigt. Det är alltid samma elände i Söderhamn. Ska vi in på macken och tanka, hamnar vi på fel sida om motorvägen, och nu denna gången hamnade vi en avfart för tidigt…. men med några extra snurror lyckades vi hitta vägen västerut till Bollnäs.
Fortsatte inåt landet, denna väg som vi aldrig åkt förut men som onekligen vi var lite nyfikna på, visade tydliga ”vintern är slut-tecken”. I dikeskanterna såg vi en och annan gul fläck vilket tydde på tussilagon förmodligen stod i full blom. Nu var det visserligen kväll, och då tussilagon stänger blomman då det är kväll sågs de bara som gula antydningar. En och annan hälsingegård fick jag se, de vackra gårdarna med timrade gammaldags storstugor, ofta med snickerier runt fönster och dörrar lite krusidulliga, och vitmålade. Vi låter undslippa en och annan kommentar om att – är vi på rätt väg? Det verkar vara sträckor med obygder men så kommer det någon liten klunga med hus. En liten by, inte större än att vi visslar förbi den näst intill obemärkt. Hade det inte varit för att vi hade GPS inkopplad som sa – OBSERVERA, då vi inte gick ner på 70 km/tim snabbt nog, hade vi missat en och annan hastighetsbegränsning.
En liten ”GPS-morsa” som tar oss i örat då vi är olydiga. Men på samma gång känns hon, morsan, bekväm. Det är så lätt att man tappar uppmärksamheten när man sitter och kör och småpratar. Vi känner att åldern tar ut sin rätt, man är inte lika alert längre. Sen å andra sidan ser vi oss omkörda vid dessa sträckor som det är 70 km på, de swischar förbi i minst 90, betydligt yngre förare än vi är. Fast i 99 procent av fallen är det en Audi, BMW eller merca och de har ju dispens, det vet vi ju sen tidigare.
Efter drygt en halvtimme dök det upp en stad, ingen annorlunda än alla andra svenska städer, så nu var det slut på det typiska hälsingländska. Och hotellet var som det brukar vara, alla sådana vi har varit på ser ut som de är samma arkitekt som varit framme. Kanske lite tråkigt tycker somliga men för oss som legat på vägen – irrande, hela dagen, känns det som ”hemma”. Det gamla vanliga. Jag vet inte om hotellkedjan jobbar på den eller den andra känslan, den att vara lyxig turist som köper alla tjänster.
Vi anlände hotellet vid sju-tiden på kvällen. Skönt att det inte rullar längre. Även om det i öronen kvarstår ett litet sus långt efter att vi stannat och klivit ur bilen. Ett trevligt rum stod och väntade oss och vi sjönk ner på säng och fåtölj och slappade. Maken bestämde att potatisen skulle vi riskera i bilen över natten. Det kunde ju bli frost, men det sista jag gjorde innan vi lämnade bilen var, att sko om. Jag letade fram mina lågskor och hoppade ur vinterpjäxorna som suttit på mina fötter de senaste 7 veckorna. En njutbar dusch innan sänggåendet kändes verkligen lyxig efter 6 veckor i stugan med utedass och vatten i sjön….. under 80-100 cm is….
Frukost mellan sju och nio, sa oss att vi fick inte tänka några sjusovartankar. Så upp och hoppa, ner i matsalen. Men ojdå…. en snabb blick genom fönstret fick oss att bromsa upp i vår iver att komma iväg. Vad var detta som vi såg? Ett vinterlandskap täckt med minst tjugo centimeter snö……. hade vi inte lämnat det dagen förut? Vi fick ha rådslag…vad göra? Snön vräkte ned utanför fönstret. Visserligen var det inga ovana förhållanden för vår del. Några SMS till sonen om hur vi hade det, sedan tog vi ett beslut att om vi försökte ta oss nedöver landet, vi kunde ju alltid avbryta hemfärden om vi upplevde det för besvärligt. Det finns hotell i alla städer och om vi fick rena lakan en natt till, ja så fick vi njuta av det….så in i bilen och vidare söderut.
Snöfallet utanför bilrutan tjocknade och tjocknade. Och vi som varit så oroliga att farbror polisen skulle ta oss för att vi körde på dubbdäck efter 15 april. Nu gick man ut i radio och på SMHI och uppmanade att man skulle behålla vinterdäcken på. En tröst att vi inte var sådana lagbrytare som vi befarat att vi skulle framstå som. När maken säger snötjocka – ja då menar han det. Det blev till att köra sakta, sikten var så dålig bitvis att man inte såg 50 meter. Trafikintensiteten var mycket låg så många hade nog följt rådet i radion om att inte ge sig ut på vägarna om man kunde undvika det.
Plötsligt, mitt i allt den vita väggen blev vi varse en siluett, en välkänd syn men inte på språng som man ser den på vägskyltarna, utan snällt stående på vägkanten. Och utan krona på huvudet. En älgko. Som om hon väntade på grönt ljus att få gå över vägen. Snällt, ett par meter bakom henne stod en fjoling. Men en som fortfarande hade vett att avvakta bakom sin mor.
Maken bromsade och vi fick avvakta och se vad som hända skulle. Älgen beter sig inte som renen, renarna stannar kvar i diket och fortsätter att beta. Älgen springer, antingen tvärs över vägen, eller så vänder den och kutar in i skogen igen. Men det är till att vänta till han/hon bestämt sig, vill ju inte ha dem som kylarprydnad. Det blev skogen denna gången. Skönt att det löste sig till det bästa för alla parter. Färden fortsatte i det täta snöfallet. Och det var mycket glest med trafik. Inte så många så tokiga som vi som gav sig ut på vägarna. Vi uppskattade detta med gles trafik. Inte så många som körde om och slängde kaskader med snömodd på oss. Och vi körde inte om någon heller.
Plötsligt fick vi en indikation att vi skulle uppmärksamma att det började tryta i tanken. Men det är lugnt tänkte vi. Kollade att vi kunde köra åtminstone 10 mil till, sa den elektroniska mätaren. Vi hade visserligen 7-8 mil ner till Falun, men i detta oväder och allt kan ju hända. Skulle vi råka ut för ett stopp pga vägarbete eller någon olyckshändelse borde vi nog tanka lite tidigare. Snabba beslut sa oss att tanka på första bästa mack.
Vi körde milsvida skogsmarker. Namnen på småorterna vi passerade skvallrade om att vi befann oss i de gamla finnskogarna. Dessa marker är nästan avfolkade nuförtiden och man kände obygden skrek sin avsaknad av mackar. Fram med kartboken och titta var vi hade närmsta tänkbara samhälle som kunde innehålla en mack. Enviken, cirka tre mil norr om såg lovande ut. Måste erkänna att hjärtat klappade lite av spänningen som uppstod. Skulle vi hinna till macken innan vi fick ”soppatorsk”? Vi gled in i Enviken som verkligen gav sken av avfolkningsbygd den också. En pizzeria med ”raggarstuk”, och en bensinmack med priser som skrek: DU ÄR LÅNGT FRÅN STADEN MED KONKURRENS! Maken och jag tittade på varandra, beslöt oss för att chansa, de tre mil ner till Falun skulle vi nog klara av. Vi hade ju en så törstig tank så vi kunde nog tjäna några kronor.
Vi hann ner till Falun innan bränslet tog slut. Men snöovädret fortsatte, bitvis med så kraftig nederbörd att det var bäst att ta det lugnt. En liten kafferast någon mil söder om Borlänge gav oss ny ork och nytt mod. Hela dagen fortsatte detta vinter-bakslag. Ner genom Götaland, Närke, Östergötland,Småland och Skåne fick smaka på dessa snöbyar. Ibland så kraftiga att vi jämförde dem med sommarens kraftiga åskoväder, dock med snöinslag istället för regn. Efter en matrast vid Östgötaporten som rastplatsen heter vid Ödeshög, hade vi ganska hyfsat väder ner genom de sista trettio milen. Anlände hemmet vid halvniotiden på kvällen.
Hemma, sussa egen säng… vatten i kranen…..toa, vissa saker är desto mer värdefulla då man varit utan dem ett tag, då man har vett att uppskatta den vardag som i själva verket är riktigt luxuös.

Snöstorm igen, värre än sistlidna dygnets. Idag kan man inte se ut genom fönstren. De är igentäppta. Och om man kunde spana ut ser man bara ett vitt töcken, snötjocka på tvären. Vi, maken och jag småpratar, och inser att idag är det sällskapet vi har, det gamla vanliga. Varandra. Ja ja, man tager vad man haver, sa Cajsa Varg…. fast det sa hon om något annat än sällskapet. Slår en signal till lillasyster som inte är pratbar. Hon sitter på ett fik och har förmodligen annat sällskap. Är hon nöjd med. Slipper storasyster i öronen. Vi har den senaste veckan provat med en pratstund ett flertal tillfällen, men vi har varit upptagna vid varje försök till kontakt. Gör ingenting, eventuella samtalsämnen kan på detta viset byggas upp till att bli en riktigt intressant stund. Inte bara: Hej, hur är det…Jodå….. ok, då kan vi lägga på, vet att du lever….
Vår lilla stuga blir åter världen som vi lever i, maken och jag.
– Ska jag ploga en ny väg till dasset, frågar han?
– Nä, jag gör som förra vändan, snor dina stövlar och pulsar, replikerar jag.
Det är visserligen lite tungt med ett par rejäla 44:or, tunga som bly. Modell finska vinterkriget. Jag har svårt att gå naturligt. De når nästan över knäskålarna, med påföljd att man får gå med benen straka. Men jag får ingen snö in i dem som jag får om jag tar mina egna moderna chica vinter-kängor. Så frågan är, chic eller torr? Visserligen är jag inte vesslesnabb i finska vinterkriget-modellen men vadå, ingen brådska. Jag har samma timlön dygnet runt. Om jag är vaken eller sover…jobbar, eller slappar. Samma usla timlön. Så pulsa på Inga-Lill…..
Tillbaka i stugan sitter vi och tittar runt väggarna, upp i taket. Skådar vårt livsverk. Maken undrar om jag tycker vi ska ta ner tvättlinan vi har i taket? Vadå frågar jag? Ska vi göra stora omvälvningar nu i vår vardag bara för att han är göralös? Är du tokig, kontrar jag. Den fina plastade vita tvättlinan som satt apterat mellan bjälkarna i taket inne i stugan då vi förvärvade den. Praktiskt taget det enda användbara som fanns i stugan, tvättlinan. Och, ja det följde med tretton fina gammaldags klädnypor också, klädklipen som de heter häruppe i dessa trakter. Skulle vi gömma dem i en vrå? Varför det? – Nja, tyckte maken. Lite irriterande att bli påmind om sitt ”ekonomiska” sinnelag i tid och otid. Jag sneglade upp på linan, och jaså…. där hängde några småkläder från senaste maskinen tvätt. De som inte torkat i ladan, där vi vintertid hänger vår tvätt för torkning.
Skrattande konstaterade jag att det var väl inget genant med den tvätten nu när vi var ensamma i stugan. Risken för gäster i detta väder är obefintlig, svarade jag. Men sen spann vi vidare på vad det var som hängde på linan där i taket. Jo underkläder från våra ”uttjänta-påsar”. Både här i stugan och i husvagnen har vi var sin samling med de underkläder – läs trosor och kallingar – som tjänat ut. De som resåren blivit tråkiga i, de som tappat all färg och till och med börjat vara trasiga i sömmarna. Då vi sorterat ut dem ur våra respektive garderober har de blivit nedstoppade i en gammal ICA-kass för att få en sista användningsomgång under husvagns – eller stugvistelse. Sedan har man då de använts tyckt – jamen – en gång till kan man väl använda dem…… och ner i tvättkorgen för en sista vända. Vissa av våra plagg har många vändor på nacken, om nu plagg har nackar….
Fenomenet är det samma som när vi står och diskar de där fina engångsbesticken som vi köpte för något år sedan. Våra gäster småler åt dessa bestick som jag inhandlat efter att vi kommit på att vi hade kastat våra riktiga bra bestick i soporna efter en grillfest här, en fin sommarkväll. Då några dygn passerat efter den festen, insåg vi att det var tunt med bestick i lådan. Och blev på det klara med vad som hänt.
Som vanligt hade det blivit gemensam sak att duka av bordet för att få fram kaffet. De papperstallrikar vi använt, kladdiga och sladdriga samlades ihop i små högar, besticken lades ovanpå och sedan vek någon snyggt tallrikarna om besticken för att inte bli kladdig själv. Någon annan höll fram sop-påsen och vips….det var de besticken…. vi brukar säga – inget kalas utan kras, men detta var något annat.

Nya bestick har införskaffats, men för säkerhets skull har jag även inhandlat en uppsättning engångsbestick som nu diskats för säkert sjunde gången… och de trevliga engångsglasens jag vägrade skulle förpassas till soporna efter en fest för många år sedan, tjänar oss fortfarande troget.
Nu spånar vi på dagens meny, vi är lyxigt lottade… mjölken var sur igår så någon gröt blir det inte. Ska grädda några våfflor till lunch. Vispgrädde har vi, och sylt, squeeze-flaska med hallonsylt och lite ”snattersylt” till maken. Den landade Jacoben tar vi idag då vi gjorde fläskpannkaka på surmjölken igår. Grannen har ketchup….. men ahhhhh nej, där går gränsen. Inget fusk med att låna hos grannen….och så långt orkar jag inte pulsa.
En sådan tur att jag suttit här och tjafsat, utan att veta att vi suttit i klistret. Nu pep det i köket. Mikrovågsugnen sa till att den har fått ström igen. Går runt och känner på elementen, iskalla. Så vi har tydligen varit strömlösa en stund. Men inte så länge att vi märkt det. Och våffeljärnet som behöver ström har vi inte fått fram än.
Och göralös? Inte jag inte, skriver jag inte så stickar jag, eller spelar bridge.

Det finns ingen annan månad som har ett så tydligt budskap om väderleken än april. Och här uppe i fjällvärlden är det extra tydligt talesätt. Stod vid diskbaljan och hade lite pyssel efter gårdagens räkfrossa. Denna frossa som är ett måste minst en gång per vistelse här i stugan. Ganska lustigt vad vi lär ungarna…. denna påskvistelse var det en av de som ”kom underifrån” som såg till att denna kvällsvickningen kom till stånd. Annars har genom åren förslaget kommit från min generation. Men nu blev det ungdomarna som såg till att vi inte lät tillfället, frossan, falla i glömska. När det uppdagades att vi nästan var på väg att packa ihop och fara söderöver blev det lite panikartad ihopskramlat till räkfrossa. Så nu blev det avfestat. Alltid lika trevligt och även gott.

Nu står jag med resterna av kalaset, disken… och en blick ut genom fönstret,….snöstorm… det har under natten kommit cirka 15 cm nysnö. Och vinden ylar. Jag diskar kopparna och faten. Innan jag tar de stora skålarna vänder jag mig för att ta diskhandduken, måste ta bort några pryttlar så skålarna får plats. Mitt lilla kök har begränsade utrymmen. Vänder tillbaka, hjälp!! Nu strålar solen med ett skarpt sken, på den vita nyfallna snön utanför fönstret. Skär som knivar i mina ögon.
Ut i rummet för att hämta vattenglaset som står kvarlämnat på matbordet, på med solglasögonen som alltid ligger beredda på bordskanten. Tillbaka de tre stegen in i köket. Allting svart… vad nu då? Aha, solglasögonen… av med dem…. och väl inne i köket insåg jag att den sekundsnabba solen var åter dold bakom molnen. Och hela tiden detta ”ulande vin” i skorstenen.
Disken färdig och jag tar fram ipaden för att skriva några rader….. nej nu måste jag dra ner rullgardinen lite. Sådär halvvägs, såpass att solgasset inte sticker i ögonvrån och gör att displayen blir som en spegel.
Sneglar på grannens stuga där nattens snötäcke så sakteliga är på väg att glida ner över takkanten. Häruppe i dessa trakter hade ett tak med takpannor varit, för all del tjusigt, men oh så opraktiskt. Här har man plåttak där snön i mesta möjliga mån glider ner från taken själv.
Undrar om hunden har en aning om faran som svävar över huvudet på honom? Snart låter det DOFF, och en försvarlig snödriva landar på marken precis där han sitter. Jag får väl sitta kvar och se om jag behöver rädda ”Blixt” om han mot förmodan skulle komma i en lavin.
Maken sitter och kollar Appen med väderutsikterna för närmsta dygnet. Ska han ta ”hästen” (scotern) och göra lite gångstigar? Som läget är just nu är vi ganska insnöade.
Torsdag idag. Nu kom plogbilen och då växte plogvallarna. För mindre än en vecka sedan for samma bil  genom byn och ”snödikade”. Snödikning gör man för att smältvattnet från vinterns plogvallar inte ska rinna ut på vägen, utan rinna ner i de eventuella diken som förhoppningsvis ska tina fram. Men med den nederbörd som vi bjuds på nu och kommande dygn gör att den dikningen är överspelad. Nu fick plogbilsföraren se sitt arbete ogjort. Det är bara att börja om från början….
Nu ska jag ta en liten ”check up” i skafferi och kyl och se om vi behöver någon mer shoppingrunda till affären. Mjölken är visserligen någon dag över bäst före-datum. Men jag klarar mig med vin och vatten. Helst vin men men….. och sen har vi lite kycklingrester från en tidigare middag. Skrattande konstaterade vi att, om vi skulle laga flygande Jacob av de resterna hade vi behövt ketchup…..eller chilisås… de livsmedel vi förklarat att vi definitivt kan leva utan…. eftersom vi har 8 flaskor ketchup i Gantofta och ingen här i stugan…. så det ska inte inhandlas ytterligare flaskor av detta livsmedel…… Får bli en landad Jacob med currysås istället. Vi löser det på något vis. Ett gammalt talesätt är ju att nöden är uppfinningarnas moder.
Herregud, nu storm-skäller ”Blixt” på plogbilen som passerar. Ja ja, hundar vet ju inte att ljud kan utlösa en lavin….. eller ett hotande takras ….. han vet inte ännu alla fall…..

Var det Lotta på Bråkmakargatan som hade besvär med ”hushålle” sitt? Jag vet inte varför jag tänker på henne, då mina besvärligheter med ”hushålle” vårat uppstår. Vi hade igår en liten kvällssamvaro med våfflor, grädde och sylt, och vi kom att tala om dessa besvärligheter. Det började med vilken sorts sylt vi ville ha till våfflorna. Hallonsylt för min del, sa jag….jaha…. och vilken squeeze-flaska var nu äldst? Spelar väl ingen roll sa min svägerska, de hinner väl aldrig bli för gamla, sa hon. Då påvisar hon, med sitt uttalande att hon har inte den blekaste aning, vad det vill säga att ha två ”hushålle”. För det första så varar mina hallonsylt-squeeze-flaskor ofta långt över utgångsdatumet. Jag är ingen storkonsument. För det andra är dessa flaskor också involverade i våra besvär med hushålle.
Häromdagen lät maken påtala då jag ville köpa en flaska ketchup, att vi inte behövde någon sådan inom överskådlig tid. Och köpa det som vi kunde ta med från Skåne, nej….icke. Med dagen efter efterlyste han en tub majonnäs. Han fick till svar det har vi i Skåne, sa jag. Med smörgåsen med fisken som blev över efter middagen dagen innan krävde denna majonnäs klagade han. Jag tyckte jag hörde samma ömkan som Albert Engström lät utbringa då han talade om att ”kräftor kräva dessa drycker”. Okei dokei, majonnäs finns nu inom denna firma. Men ketchupen??
Ifjol, då vi skulle resa hitupp till påsk, frågade sonen om det fanns plats för några fripassagerare i bilen, upp till Sundsvall. Minns hur jag tänkte – ska vi ha gnälliga ungar med oss i bilen 90 mil? Hjälp… jag sa att vår bil är ganska liten och med vår packning för en och en halvmånad…. och all flaskor….. men sonen lät sig icke nedslås av mina undanflykter. Han menade att visst finns det systembolag numera i byn, så en massa flaskor att fylla upp bilen med, behövde vi inte. Och han visste mer än väl att vi inte hade några skrymmande garderober att transportera, så den gubben gick icke heller. Men då var jag tvungen att erkänna att det var våra många ketchupflaskor, i alla fall hälften av dem, vi beslutat att ta med till stugan till påsk.
De hade blivit hemtransporterade efter varje vistelse i stugan, så i Skåne fanns det minst ett halvdussin ketchupflaskor av varierande storlek, och ingen i stugan. Och inte kom vi ihåg att packa med ketchupen då vi åkte norrut.  Men nu skulle de tas med! Basta!
Blaaahh, menade sonen. Skippa de halvdussinet och låt mej och min dotter lifta med till Sundsvall, sa han. Vi har fortfarande ingen ketchupflaskan i stugan.
Nej nu ska jag göra en shoppingrunda till affären, bara mjölk och bröd….ingen ketchup….