För en veckas tid sedan fick vi den glädjande nyheten från min bank, att de pengar vi skickade för betalning gick iväg och NÅDDE mottagaren samma dag. Oavsett vilken bank vi nyttjade oss av, varken mottagaren eller jag. Detta besked gladde mig då jag i många år funderat vem som hade hand om mina moneysar i mellanliggande tid, från det att jag skickat dem för överföring/betalning, tills att de nådde mottagaren. Det förekom 2 bankdagar vissa tider. Såg framför mig en Joakim von Anka som badade i våra pengar dessa mellandagar… men nu var det slut på den tiden. Jag kände att de slantar jag har, har jag en viss kontroll på…
Tills idag, ungefär en vecka efter denna avisering från banken. Fick en räkning igår, en årlig avgift. Jag gjorde som jag alltid brukat göra. De små fakturor som jag inte har liggande som e-faktura med automatisk betalning brukar jag gå in på banken och betala omedelbart jag får dem. Givetvis ser jag till att de inte lämnar mitt konto förrän jag måste skicka dem. Därför skrivs noggrant förfallo-datumet in.
Idag var det väldigt krångligt att få det datumet ifyllt. Jag provade med kameran att ta med alla data, OCR-nummer, belopp och mottagare och sist men inte minst förfallo-datumet. Lyckades till slut med alla dessa data. Det sista med datumen fick jag gå in och skriva för hand. Den tjusiga kalender-angivelsen som finns i bank-appen som man kan mata fram rätt datum med finns där. Men när man scrollat fram datumet och trycker ”klar” står det trots allt ”snarast” i rutan för betalningsdagen. Gjorde om manövern fem sex gånger men det fungerade inte. Gav upp och skrev datumet för hand. Fjorton dagar framåt… klick …godkänn…. och såja skönt…nu kan jag lägga den till handlingarna.
Skulle göra en notering att den var betald i mitt häfte… kollade av en händelse dagens saldo då jag ska iväg till tandläkaren… men vad nu?? Hade mina pengar krympt? En diff på flera hundralappar… gick in igen på banken för att kolla. Och till min stora förtrytelse ser jag att de dragit de pengar jag lagt för betalning den siste i denna månad drogs trots allt idag. Så mina ansträngningar att få rättat till förfallodatum från snarast till månads-skiftet var förgäves.
Den efterlängtade ändringen att pengar som överförs mellan olika konton, inte ligger i någon ankdamm några dagar så att Joakim får bada. Utan nu går de från betalare till mottagare omedelbart. Inget stort framsteg i denna teknikens värld som finns idag, när allt annat sker fortare än ett ögonblink. Men det innebär att du får ha dina räkningar liggande i små högar tills förfallodatum inträffar, om du vill ha kvar dina moneysar så länge du har rätt att ha dem. Sätta klockan på påminnelse i mobilen så att du inte missar att betala dem… känner att vi hoppat längre tillbaka än ruta ett till och med….
Så kära med-medborgare, tro inte på någon någonsin. Kolla allting själv…en gång två gånger…..
Dom gör som dom vill! Känner mig lurad
Det blir kortare och kortare dagar. Konstigt vad allting rullar på. Vi har inte hunnit gnugga sömnen ur ögonen riktigt förrän det skymmer igen. Ja ja. Det är höst. Inget att göra något åt. Men det känns som om det är mer acceptabelt att sitta och sticka en hel dag. Vantar behöver ju folk, och strumpor. Under sommarens soligaste dagar kände jag lite dåligt samvete över att jag satt och ”stack” som norrlänningarna säger……fast jag tycker det är ett bra sätt att slappa med en bra bok. Hur jag kan slappa med både bok och stickning? Jag läser med öronen. Visserligen är det precis som när man läser en bok på vanligt sätt…..ibland flyger tanken iväg och man kommer på sig själv med att inte ha lyssnat på de två tre sista minuterna….. får man vända några blad tillbaks. Eller som i mitt fall spola tillbaks några minuter på inlästa boken.
Fick ett svar på ett kärleksbrev idag…. jaha tänker ni….vad snackar hon om….
Allt har sin upprinnelse i att jag såg en nybliven bekantskap på mina bridgesidor inte ha uppfattat att vi och USA inte har samma datum för omställning till vintertid. Flera gånger i början av veckan med differensen loggade han in cirka en timme för sent för turneringen. Jag skrev till honom i chatten och då fick jag höra ….jaså ….aha det förklarade varför han var så förvirrad. Efter ytterligare en vecka backade även Nordamerika sina klockor och ordningen var återställd, enligt mitt förmenande. En vecka senare frågade bekantskapen; har du skrivit till mig? Vad menar du svarade jag lite skämtsamt, vill du ha ett kärleksbrev eller? Jatack sa han…. och sen var det inte möjlighet att tala mer….vi blev utannonserade till bridgeborden. Jag hade hans adress eftersom vi utväxlat lite bridgesnack tidigare. Efter kvällens turnering satte jag mig och skrev…. inte direkt ett kärleksbrev men lite skvaller om de partners jag sett honom spela med… jag har några år på nacken i klubben där jag introducerade honom så lite inside information får jag bjuda på. Och i slutet av brevet fick han som kompensation för utebliven kärleksförklaring en puss och kram. Idag pussas det och kramas till höger och vänster, så det kan vi väl kosta på oss.
Jag brevväxlar med lite folk, men då blir det mest på engelska, och denne killen är svensk men invandrad. Hans modersmål fixar jag inte så det fick bli svenska pussar och kramar.
Idag fick jag svar på mitt brev….småskrattande förklarade han att det varit ett skämt från hans sida om att få ett kärleksbrev. Han bara undrade bara om jag informerat honom om tidsomställning numro två som gjorde att vi var i samma fas igen…. klart att jag snappat det men jag hade lite skrivklåda och då kan det bli som det blev.
I hans svar framgår det att han uppskattat att jag skrivit ett så långt brev utan att egentligen ha så mycket att säga. Han tycker själv det är kul att skriva men känner att han inte behärskar svenskan säger han. Men jag menar….gör som jag …..yack yack yack kallar en av mina partners det….men, menar han på att min yack yack yack utvecklas hela tiden.
Fransmannen har övergått till att tala mer och mer franska med mig….han vet jag googlar och svarar på engelska. Men han kollar hur snabb jag är…. klockan i hand när han skickar ett brev…. kollar när svaret anländer och skrattar gott. Jag brukar slänga iväg lite svenska till honom också….men när han skrev hela ”du gamla du fria ” en gång då jag spelade bra….då blev jag imponerad. Jag känner att det är inte så farligt att prova på att försöka tala andra språk.
De skrattar inte åt en…det vet jag med mig själv….kommer någon och snackar dålig svenska, ja då gör man trots allt vad som står i ens makt att förstå…. och en gång för många många år sedan då vi var på en liten campingsemester i Tyskland, tillsammans med min bror och hans familj, då var jag enligt campingvärden ”die Dame die Deutsch spricht” trots att ingen av oss var någon hejare på språk. Det skämtar maken med mig om fortfarande då vi gör våra småresor till Tyskland. Han skickar fram mig då något ska beställas på fik eller restauranter. Jag är ju den där damen som talar tyska:… Förresten tid att finslipa den kunskapen…..sticker en runda om fjorton dagar.
Ja, kan man kalla en julmarknad för en julmässa? Kan man kalla en bokmarknad för en bokmässa? Man har varje år en Noliamässa i Norrland, liknande Skånemässan som jag inte vet om den lever längre. Jag ska ärligt erkänna att jag inte funderat på hur vi använder orden marknad och mässa förrän idag.
Vi blev hemma förra lördagen från Ryds marknad på grund av vädret som satte käppar i hjulet för oss. Beklagade mig på bridgen i onsdags att vi inte varit på någon höstmarknad i år, då lördagens storm hindrade oss. En av spelarna sa, jag ska på julmarknaden på Wrams Gunnarstorp till helgen. Förvånat svarade jag…har de julmarknad redan nu? Igår fredag-eftermiddag satt jag och letade på nätet, och jodå… det var marknad redan nu denna Allhelgonahelg. Och det kallades julmarknad i annonsen. Visserligen har det varit lite julaktigt pynt i butikerna redan, även om det för tillfället flyttats åt sidan för en fjortondags-period med Halloween-grejor. Fredagkväll blev jag inviterad till denna julmarknads jag suttit och letat information om, via en av mina bridgeelever. Så trevligt, avgjorde om det fanns någon tvekan förut från vår sida. Lustigt, han visste inte att jag funderat på att gå dit.
Det är ju så med dessa marknader, man går dit och har bestämt att man ska inte köpa någonting, INGENTING! Och när man går därifrån har man trots allt bägge händerna upptagna. Fast visserligen hade jag sagt att spettkaka ska jag köpa! Men det bar jag i ena handen… lite senap…..några korvar och lite ljusstakar, i andra handen och i ryggsäcken.
Caféet hade ett jättegott kaffe, med lussebullar, struvor och pepparkakor. Givetvis hade de kladdkaka också. Vilket café har inte kladdkaka? Och semlor, saffrans-semlor…!!! Jag blir inte klok på varför man försöker blanda ihop allting. Men lussekatt och pepparkaka tillåter jag mig smaka eftersom det var julmarknad. Vi avnjöt vårt eftermiddagsfika vid ett av långborden i caféet.
Bredvid oss satt två damer som tydligen precis som vi var premiärgäster på denna julmarknad. Jag vet att det är fult att lyssna, men de var så tydliga i sitt samtal att jag fått hålla för öronen om jag inte skulle höra… De ansåg att man inte skulle lura folk på detta viset. Julmässa var något som förekom i en kyrka och inte som här på stallbacken på ett slott. De hade tydligen åkt hit med den tron att de skulle övervara en julmässa i någon kyrka….. jag hade sett där stod några bussar parkerade vid ingången. Hade de kommit med en sådan resa? Hade de kanske bara lite skrammel till eventuell kollekt med i börsen? Det måste vara så det gått till. De kan inte kommit för ”egen maskin” hit ut på landet där det var en halvmil till närmsta kyrka. Hade kollektmoneysarna räckt till en kopp kaffe…? De var i alla fall ytterst besvikna och kände sig lurade. Så här i Allhelgonatider man kanske hellre tänker på kyrkomässor än julmarknader.
Arrangörerna av denna marknad hade bättre tur med vädret än de arrangörer hade haft veckan förut, då Ryds marknad blåste bort i stormen. Vi gick och strosade och beundrade alla hantverkarnas arbeten. Jättefina alster av hög kvalitet på det mesta. ”Men kosta skjortan”. Att jag sedan slarvade bort en hel hundring då jag nonchalant stoppade ner den i fickan utan att försäkra mig om att den låg bra. Jag drog upp en servett/näsduk strax efter då vi åt en sillburgare. Sen var den hundringen väck….jag vet ungefär var den hamnade. Hoppas det är en väl behövande som hittar den då det blir ljust.
En sak som jag verkligen uppskattade var att det var tyst!!! Ingen glättig amerikansk ”jingle bells”-musik. Bara det naturliga sorlet från folk som småpratar. Man behöver inte förställa verkligheten.
Väl hemma i värmen och ljuset, har jag kollat….nej den blev inte nedstoppad i någon annan ficka…. hundringen…
Det har blivit några gånger sedan jag började berätta om mina tankar här på nätet, som vi har ändrat klockorna hit eller dit. Lustigt nog är vi lika förvirrade varje gång. Kanske andra människor har lärt sig detta fenomen, men vi lyckas alltid virra till det. Beroende på när omställningarna görs, lördagkväll eller söndagmorgon… Egentligen är det helt klart lättast att göra söndag. Men vissa ur ställer om sig själv så förvirringen är oftast total då vi stiger upp söndagmorgon. Vi har 13 (olycksaliga?) tidgivare i huset. Varav sju av dessa ska justera tiden själv, dock kräver några av dem viss hjälp från oss. För tillfället ser jag aktern på maken där han ligger på knä och ställer om timern i hallen. Först kolla alla klockor sedan justering av alla timers så de inte lyser halva natten. I går aftes satt jag och såg hur det slocknade lampor runt mig, de brukar inte nattas så tidigt. Men de var omställda redan. Medan vissa lyste extra länge, de var också omställda ”redan” men ni vet det där med ….ska jag skruva åt det eller detta hållet? Ha ha. Det blev fel. Men jag skrev aldrig upp vilka som var fel och vilka som var rätt, så idag då det är dagsljus kan vi inte ändra tillbaka. Blir förmodligen de som var rätt ställda som vi fingrar på. Så är vi där igen! Hjälp vad göra? Finns det någon fixar-Sixten som kommer och fixar klockor till oss om vi inte reder ut det?
Jag jublade i veckan över strumpstickningens sista paret ut. Men nu sitter jag där med ytterligare ett par. Som jag berättade har jag sett att vissa människor blir glada över ett par fina vantar, en del uppskattar mina strumpor. Killar gillar strumpor före rosenvantar…. Jag har under årens lopp mottagit både små dukar och massor massor med grytlappar som gåva från mina patienter. Oh ja det har jag uppskattat, men som jag sa sistlidna skröna, bruksföremål är helt klart mest uppskattat. Så mina alster fortsätter jag att producera. Har beställning på något som jag inte har så bråttom med. Räknar med en livslängd som räcker till det också. Men jag skulle ta fram min vant-stickning igen. Jag gillar dessa små mästerverk, och jag upptäcker att jag behöver ett par själv! Det är som skomakarbarn, de går ofta barfota… men men, ett par strumpor får jag smita emellan med.
Satt och skrev brev häromdagen, hade två bridge-givar skärmdumpade från kvällen före. Hade spelat med fransmannen. Och han ville ha min mening om budgivningen på dessa givar. Samtidigt satt jag och berättade om dessa bekymmer de hade i Frankrike allt enligt våra nyhetskanaler. Om hur fransmännen var förtvivlade över smörprisets stegring sista halvåret och hur det påverkat deras älskade croissanter, som blivit så dyra. Satt och småkivades med honom, vi brukar reta varandra så mycket vi kan. Jag sa han fick göra som norrmannen som inte brydde sig om att bensinpriset höjdes, han tankade alltid för hundra kronor….oavsett priset… numera, sa jag lever denne norrman sitt liv mellan hemmet och macken. Längre sträckor än så tillåter inte bensinen.
Jag vet att det inte går att översätta vissa skämt så de har kvar sin illfundighet, men försöka duger. Satt och funderade om han skulle förstå mitt sätt att småkivas med honom. Pling-plong, dörrklockan ringer. Torsdagförmiddag… för tidigt för Halloweenskämt…Potatishandlaren…? Jag tar det ropar jag till maken som är nånstans i huset… Utanför dörren står en ung snygging och frågar om mitt namn, heter du så? Ja, jag kan inte neka. Ett paket i famnen på honom gör mig nyfiken. Aha, paket från utlandet…min almanacka… från Monaco, eller..? Den brukar vara i ett platt paket… Adonisen ber mig kvittera med pekfingret på en liten ”mobil”. Jag provar lite tvekande med tummen för att lämna ett fingeravtryck…nej säger han leende, skriv! Vadå skriv? Ja med pekfingret… så fånigt tänker jag, men paketet är alldeles för lockande för att börja diskutera mottagarbevis-metoder. Jag petade dit en spretig namnteckning som mest liknade ett första försök att skriva skrivstil från mina tidigaste barnaår. Och som belöning fick jag paketet i famnen. In i köket! Vände och vred. Väldigt väl förseglat. Leta fram saxen. Men kan man klippa försiktigt utan att skada innehållet hoppas jag. Och får hjälp av maken, han litar inte på min syn och mitt sätt att sikta rätt. Tänk om det är ett par hemstickade nånting och jag klipper sönder det??? Nu lyckas vi få upp paketet utan att skada innehållet. Försiktigt sticker jag in handen, vid detta laget har jag upptäckt avsändaren så jag är inte ängslig över någon hemlig försåt. Ut ur paketet plockar jag konservburkar…. Aha, skrattar jag…det är nog grodlår… eller sniglar… jag brukar retas mycket med honom om dessa delikatesser. Han frågar ju alltid om det är aquavit and herring när jag gör en felbedömning eller spelar ett kort fel. Så därför får han gärna tillbaka tillbaka vad jag vet om hans berömda franska mat. 
Men på etiketterna står det Foie Gras Canard, en delikatess som vi har nämnt någon gång under våra år i breven. Jag har sagt att jag inte smakat varken det eller grodlår. Sniglar har jag smakat men längtar inte efter. Nu står jag som ägare av 4 burkar Foie Gras, gåslever..varje burk räcker till 5-6 personer, och i brevet som följer är det en julklapp… undrar om han tänkt det som namnsdagsgåva? Han har ju en svensk almanacka och faktum att jag hade namnsdag i veckan som passerade… nästa års almanacka till honom är redan inköpt. Men jag beslöt mig, det får följa med ett par raggsockor till hans jägarutstyrsel, när jag skickar almanackan, han behöver väl ett par tjocksockor han också. Han är en sån där skjutgalen typ som jagar. Och de brukar inte gå i italienska skinnskor då de är ut i skog och mark. Fram med nystanet och starta stickningen. Tänker inte fråga om hans skostorlek. Utgår från normala 42- 44… har han 45 eller mer får han stå på torget i Lille och sälja strumpor. Fortsatte brevet för att sända iväg det, jag vet att han väntar på mitt brev. Men fortsättningen blev lite mer underdånig, inte lika mycket ”kivande”som jag brukar. Ja jag var till och med lite snäll emot honom. Han berättade skrattande, att han tydligt sett min attitydändring i brevet då jag berättade att det anlände då jag satt och skrev. Han hade helt klart väntat på min reaktion. 
Nu väntar jag på ett foto för att se vad det är för keramik som brorsan inte var så förtjust i. I min förra skröna skrev jag att mina försök som keramiker gjorde oss nästan helt utan vänner. Syskon blir man bara av med genom naturliga orsaker, de kan man aldrig frånsäga sig i levande livet, så de lever kvar lite keramik i deras skåp. Enligt svägerskan väckte orden om mina keramikförsök dåliga vibbar hos brorsan. Och jag som inte ens minns vad jag förärat honom! Frågade svägerskan igår… jo sa hon, din mugg med texten ”Den mänskliga faktorn” blev aldrig riktigt uppskattad av honom.
Jaså vadå, undrade jag. När jag tillverkade den var min bror i arbetsför ålder och hans arbete var just FAKTOR på ett tryckeri. Jag tyckte jag var vitsig som menade att han skulle ha den muggen i fikarummet på sitt jobb. Men jaså… den hade hamnat väl dold i ett skåp i stugan. Flera stora konstnärer före mig som aldrig får skörda lagrarna av sina framgångar medan de var i livet…. nej nu tillbaka till verkligheten och se om jag får rätt på tiderna i mitt huvud och i min mage. Också ett bekymmer att vara hungrig i rätt tid, både med eller mot mediciner och insulin.
Sista paret ut är en trevlig ta-fatt-lek som vi brukade leka under min uppväxt. Det krävdes att vi är upp emot tio ungar så det blev minst fem par snyggt uppställda bakom roparen. Roparen var en udda person som stod med ryggen mot paren. Hade dem alltså bakom sig. Därför visste han/hon inte när de sprang iväg. Men efter roparens signal ”SISTA PARET UT….” Skulle de springa, en på vardera sidan om de andra paren OCH roparen. Lyckades roparen fånga en av de i sista paret, byttes rollerna ut, nya roparen blev den som inte hann få fatt i sin partner före sista roparen. Vi var många ungar i hyreshuset där jag växte upp så det var aldrig några problem att få ihop ungar till den leken. Eller på gympalektionerna i skolan förekom det att vi lekte den.
Jag har senaste dagarna suttit med sista garnnystanet dottern skickade till mig i våras. Det hade inkommit klagomål under senvintern att hon gick barfota. Underförstått att de strumpor jag stickat tidigare hade slitits ut. Det är verkligen kul att höra att de blivit utslitna. Innebär att de hamnat hos någon som uppskattar mina handarbeten.
Sticka/virka grytlappar i all ära, men det finns ett begränsat behov av dessa lappar. Broderade kuddar och tavlor har aldrig varit riktigt min melodi. Då jag haft näver att tillgå har jag aldrig gillat dessa ”prydnadsstrutar”. Att ha eterneller i på väggarna. Men bruksföremål har jag tillverkat i mängder. Kassar, korgar, brödkorgar och ryggsäckar har haft en strykande åtgång hos oss. Har även varit en uppskattad present hos släkt och vänner. Det var värre med keramiken, den blev inte varken vacker eller ändamålsenlig. Folk började dra sig undan vårt sällskap….ville inte ha de sneda, vinda ”hundvalpar” som maken kallade dem. Ja ja. Inte lätt att ha sådana vänner som producerar och pysslar med allt möjligt.
Men strumpor och vantar har jag alltid kunnat lura på folk. En gång då var jag på en tillställning då jag visste att jag skulle träffa en som beställt ett par vantar. Tog med mig inneliggande lager. Så kunde hon själv välja. Detta skedde i juni månad så mina alster väckte lite uppmärksamhet,. Det var inte rätt i tiden tyckte folk som råkade se mitt lager, yllevantar och försommar. Min svärdotters far undrade skrattande om jag var ”resande i vantar”. Ha ha ha, visst var han kul….
Sist jag skickade strumpor till dottern, slank det med ett par av mina fina ”skånevantar”, de som jag har stickat flest av. Med en prästkrage i mönstret har de fått namnet skånevantar. Dottern undrade vad hon skulle använda dem till. Tyckte de var för vackra att slita på. Jag svarade att om hon inte hade någon användning för vantar tog jag gärna tillbaka dem. Nu, denna sändningen slank det med ett par till, rosenvantar, så kanske hon törs slita på dem. Jag tycker det är så trevligt att sticka vantar….
Nu när sista paret strumpor för tillfället är färdigställda och ivägsända…… allra sista nystanet var jag ängslig att inte få garnet att räcka till. Jag fick använda min uppfinningsrikedom för att slippa blanda in ytterligare garner. Fick ”tandemsticka”. Fick ha två sticken på gång samtidigt. Med nystanet på hushållsvågen. En tråd från mitten av nystande och en utifrån. Det gäller att bestämma sig när resåren är tillräckligt lång och när jag måste ta av för tårna. Så att garnet räcker. Men inte utan att jag är stolt över min förmåga att hantera dessa situationer. Känner mig nästan proffsig. Kanske jag ska smita emellan med en ryggsäck av återvunna mjölkkartonger. Har beställning på en sådan. Är också kul att göra