Jönssonminnen.se

Tolvochfemton….dunkelt….blir det inget dagsljus idag? Annandag-jul. Jag frågar maken…vad har vi annandagen till? I samma ögonblick som jag uttalat frågan skäms jag. Nej, jag har inte glömt min tid som förvärvsarbetande, och hur vi uppskattade dessa extra lediga dagar. Så visst, jag borde skämmas över mitt ”tänk på dig själv-attitydliga”.
Trådde precis in i köket, tillbaka till min jul-brunch. Vi har verkligen töjt på dagen i dag. Samtidigt som jag glider ner på min stol för en tredje kopp av denna ljuvliga syndigt svarta dekokt, berättar jag för maken att: nu har jag sopat på torra land! Efter några sekunder lyfter han huvudet, tittar på mig. Det är som om hans hörapparater har en fördröjd uppfattningsförmåga. Aha, menar han, tack så mycket. Nästan som om jag stulit hans arbete ifrån honom. Men nog är det väl så att bädda sängarna faller på bådas våra axlar, eller? Jag är inte så fisförnäm att det jobbet faller på enbart honom. Men jag tyckte att vid dagens höjdpunkt, som tolvslaget väl är, bör sängarna vara uppbäddade. Så jag tog det tunga arbetet på mig och gjorde det, drog upp persiennerna. I samma stund som jag drog upp dem så hörde jag min fars röst: har du inte bäddat upp förrän nu? Va? – Nu går skam på torra land!!!
Mina föräldrar som varit avlidna i drygt trettiofem år hänger med fortfarande och ger sina synpunkter om vad som sig bör och inte…. jag har ofta svarat, då jag får frågan av andra människor, om det inte är rätt sent för mig att vara uppe….jag brukar kontra att: min mor är död, så numera bestämmer jag själv hur länge jag får vara uppe. Flertal gånger har jag bemötts med kondoleanser och beklaganden då jag sagt så. Brukar kolla hur jag skrivit och i texten har det inte stått något om att det hänt nyligen. Men känner ändå som om det vore tabu att nämna sina föräldrar då de är döda. Är det fel? Trots allt är det ju dem man har att skylla för allt! Alltihopa! Utan dem hade jag inte kunnat göra dessa misstag och tokigheter…
TV:n har varit påslagen för de vanligaste (läs mest traditionella) sakerna som vi ser dem. Men numer kände jag att TVn har en underordnad betydelse för mig. Jag hade en ny vante på gång med ett JÄTTEKUL mönster. Satt uppkrupen i min soffhörna med sticket. Klockan närmade sig tre, julafton. Jag hade ljudet så pass högt på att jag inte behövde hjälp med texten. Möjligtvis att mössen var lite otydliga med sina sopraner. Och Piff och Puff är heller inte riktigt tydliga. Men vad gör det? Det visade sig att jag kan texten utantill. Och tomteverkstaden….ändrar de något i ordningen i den faller hela julen på det.
Så det blev som vanligt…. men jag kom till att tänka på ett inslag jag sett, eller slö-överhört. Jag tror det var i Rapport man sade detta! Hade jag bara kvittot borde jag kunna byta ut min julklapp om jag inte var nöjd med den. Sneglade bort under den obefintliga julgranen, bredvid Springsteen, min fina julbock. Och där låg min julklapp. Väl inslagen. Jag hade haft den i en hel vecka. Kunnat skaka och klämma på den hur mycket jag orkade. Hade fått den av barnbarnet föregående helg då vi varit på födelsedagsuppvaktning hos sonen.
Så när de dök upp igår hos oss, frågade jag henne om hon hade pengabörsen med? Hennes ögon svarade med en glittrig min att: jodå den var med… bra svarade jag, jag vill ha kvittot till min julklapp…. hennes glitter slocknade omedelbart…. jaha, sa hon…vad ska du ha kvittot till… ? … jag tror att jag vill byta, svarade jag…. men…. du har ju inte ens öppnat den, menade hon. Och den är helt enligt din önskan…
Ja men, om jag vill ut i den allmänna mellandagsruschen och byta julklappen kan väl jag också få det? undrade jag. Barnbarnet erkände att något kvitto hade hon inte. Jaså, jaha. Köpt av en andfådd man på gatan? frågade jag. Nja…andra orsaker…menade hon…vintage? Återanvänt? Nja… till slut tog jag klappen, och började så sakteliga öppna den. Maken dök upp vid min sida….jisses vad han är nyfiken den mannen. Han blev erbjuden att få en extra klämrunda på klappen innan jag öppnade den. Såg hans skämsblick skymtade till för ett kort ögonblick men sen svarade han nej, nej…öppna du. Men visst trampade han uppfordrande att: skynda dej innan jag sliter paketet ifrån dig och forcerar öppnandet. När jag låååångt om länge öppnade kartongen och den innehöll ett silkespapper som varit omslag till det par skor som en gång bott i den nu totalt tomma kartongen, blev alla runtomkring lite förvånade. Men min skak- och kläm-teknik hade gjort att jag blivit en mästare på att räkna ut pakets innehåll. Tillsammans med min intervjuteknik om hur köparen fått kännedom om mina önskningar. Så jag hade inte haft bråttom att öppna min julklapp. Visste innehållet, nästan före givaren. Men nu ville jag byta julklapp. Enligt TVn behövde det inte vara så att storleken var fel. Enbart att man inte var nöjd med klappen var själ nog att få byta, bara kvittot var med…..
Men ungen hade rätt, jag hade sagt att jag önskade mig ingenting…och det var gratis så det blev ett kvittolöst julklappsinköp… och tack så mycket glyttaglytten att du ändå såg till att jag fick en julklapp att öppna.
Får väl hitta någon annan anledning till om jag vill ut och trängas i den rusch som brukar bildas mellandagarna. För fransmannen är på jaktstigen, skjuter fasaner så här i juletid…så ingen bridge med gossen jul, som han heter, han som hade födelsedag igår. Vi hade hans foie gras, gåslever, som han sänt mig som julklapp, ett utländskt inslag på vårt julbord igår. Också en upplevelse.

Ja kära väninna, du som säger att man alltid kan skriva nånting…..även om man inte har något att säga…. detta var väl verkligen ”kokasoppapåenspik-berättelsen”.

P.S. Jag tog inget foto på tomkartongenD.S.

Idag lät det stökigt när jag talade med brorsan….och det var stökigt. De hade både löst Melodikrysset och bakat lussekatter, samtidigt. Vissa pensionärer verkar ha bråttom…. men det var så att barnbarnen var på besök, och de passade på att tillsammans göra dessa jul-, eller kanske jag ska säga luciakakor. Hörde svägerskan uppmana ett av barnen till att applicera russinen rätt i kakan… hörde även hur hon ojade sig att de lät en plåt stå i ugnen lite för länge…..ojdå sa hon, det blev visst Inga-Lill-bullar. Då vet jag att de inte var de där blekfisar som en del människor bakar. Nej, de var ordentligt gräddade.
Men jag förvånades att hon lät småungarna sköta det, i mitt tycke, mest avancerade arbetet med att sätta russinen i kakan. Jag har de senaste åren utvecklat detta oerhört betydelsefulla arbete till en konst. Skrattar lite i mjugg då jag tar fram flaskan med rom, makens goda mörka, och häller en rejäl skvätt i en stor kopp. Häller i en ”pjott” russin och ställer åt sidan. Ska stå och dra några timmar. Fiskar upp några russin med jämna mellanrum för att känna efter att de ”tar sig”. Jodå, verkar bra. Men ojdå, nu blev det för få russiner…..får fylla på…. Vi startar med att plocka fram mjölk, mjöl, jäst och saffran…. testar russinen igen…. smaskens… Jag brukar tänka: detta är lönen för att jag i alla år fått offra mig på de sista fyra pralinerna i Aladdin-asken, de där snäckformade romrussin-pralinerna. Ingen har velat ha dem, men man kan ju inte slänga 4 stycken fullgoda, om än icke så goda, praliner. År ut och år in har jag tryckt ner dem till slut för att få kasta ut den i övrigt tomma kartongen. Har vant mig vid smaken. Har även börjat tycka om dem. Senaste åren efter att jag så gott som slutat äta sötsaker, har jag trots allt ätit dessa 4 eftersläntrare. Man kan ju inte slänga som sagt, så jag anser det som en god gärning.
Nu satt jag ännu ett år med min kopp med romrussin. Redo att ge katterna ögon att se med. Inte för torra russin, inte för ”romstinna” heller. Precis lagom. Så nu blev det åter ett avsmakande… kinderna känns rosiga… men vad offrar man inte för konsten? Maken kavlar och stansar ut katterna och jag sitter snällt och väntar på att få göra slut-touchen, sätta russinen i kakan så att de blir perfekta. Under denna procedur händer det att några russin kasseras på grund av ”fel storlek”. Perfektionisten vill ju inte slarva. Så nu får jag hämta nya russin och smyga in i barskåpet med koppen….börjar sina med vätskan. Framåt solnedgången står vi med en rejäl hög underbart saffransdoftande lussebullar. De tittar på oss med sina konstnärligt utformade ögon! Vissa har blivit som nyfödda kattungar, som inte öppnat ögonen ännu. De har blivit en hinna över ögonen då de penslades med ägget. Men det burgar bara för garanti att de är gjorda för hand, ingen maskinell tillverkning här inte. Och de ögon som har kvar hinnan har inte fukten i ögonen försvunnit. De är fortfarande fuktiga och smakrika….
Nu får jag sluta sitta här och skrodera….vi har beslutat oss för att idag ska vi dega. Vi har våra traditionella schackrutiga, Sonjas nötkakor, mandelmusslor och bondkakor som vi efter rådslag i hushållet bestämt, att de ska vara med i år också. Men vi känner att vi för varje år slopar något av traditionerna, samtidigt som vi blir presenterade något annat som vi enligt andra…bara måste smaka. I år blir det foie gras, som är ett måste på det franska julbordet…. denna gåslever som är lika traditionell som deras sniglar och grodlår

Förra veckan skickade jag iväg ett paket mössa och vantar, de vantar som varit på min beställnings-lista sedan länge. Då de anlände mottagaren fick jag en selfie med en nöjd tjej, ett brett leende och iklädd mössa och vantar. Fem minuter efter fick jag ett sms från hennes syster som berättade hur ”förtröden” hon var… det var inget att göra, kan inte låta någon vara så ledsen…. så fram med garn och stickor. I förmiddags blev det lite småprat med svägerskan, mormor till dessa flickor som skulle ha mössor och vantar. Hon menade på att jag skulle se till att de fick ett sådant snöre mellan vantarna, sådant man brukar ha på småbarnen. Som gick genom ärmarna upp över nacken. Lite underförstått fick jag veta att de var som de flesta andra barn och ungdomar. Slarvade bort sina persedlar lite nu och då. Men men, det är förhoppningsvis de som blir mest ledsna då de upptäcker att några plagg är på rymmen. Och då jag gjort dessa flickors set i olika färger kan de inte stjäla av varandra om något saknas efter en stund. Vi småpratade lite om släkt och vänner. Födde och dödde avhandlades, och sedan bestämde vi oss för att återgå till pensionärstillvaron.
Då det gått ett par minuter fick jag ett MMS med ett par trevliga jul-presentförpackningar för vinflaskor. Jag tittade länge, såg att det var något stickat. Kommentaren som följde sa: skulle värma mina ben men efter en runda i maskin blev de vinvärmare!
Jag har hört talas om vinkylare, men där uppe i det vintriga Norrland behöver de kanske vin-värmare. Vem vet. Jag tittade och skickade sedan en förfrågan om jag kunde få mönstret. Nej det blev för komplicerat…vi fick ringa upp igen!
Fick då historien om vin-värmarna. Svägerskan hade inhandlat dem som benvärmare. Dock tyckte hon de var en aning för vida och bylsiga. Men som det var en yllevara bestämde hon sig för….en runda i tvättmaskinen, sen var de nog lagom. Men för säkerhets skull tog hon de långa programmet på yllealternativet. Och då vi talat färdigt om barn och ungdomars slarv med vantar och mössor, gick hon för att tömma tvättmaskinen. Ut kom dessa snygga värmare. Visserligen passade de inte till hennes ben längre, om hon inte var skapt med jättesmala pjådda-ben. Det är hon inte! Istället hade hon uppfunnit supersnygga presentförpackningar om hon ska ge bort en flaska vin i jul. Eller varför inte servera glöggen ur dem. Nu du Ernst Kirchsteiger…släng dig i väggen…..så snygga julpyntsgrejor kan inte ens du hitta på…och dessa passar på ett par rundstavar modell grövre…..

Nu har du inte skrivit på länge, klagar väninnan. Man kan ju tro du har dött!! Så får du inte göra klagar hon….Ja men kontrar jag, jag har inget att berätta säger jag. Vadå inget att berätta? Undrar hon som klagar….. man har väl alltid något. Jaså, jaha…. får väl bli något ur vardagslunken då…. Det är en årstid som bara rusar iväg. Tiden tycks gå fortare och fortare. Idag undrade maken om jag vattnade blommorna igår onsdag.. Har blivit vår blomvattnardag.
Men oh, som jag skämdes. Nu får de små blomliven lida för att vi tappat tideräkningen igen. Vi försöker få ett mönster på vad vi gör vilka dagar. Sen dyker det upp något som gör att vi snurrar till det. Hur får man rätt på tiden igen? Jo hitintills har vi kollat datumstämplingen på mjölken, och sedan luktat om den var sur. Senaste tiden har den varit sur…. jaha, vad beror det på? Undertecknad har varit lat med havregrynsgröten.
Den gröt som jag en dag då jag var liten unge lovade min moder att ALDRIG äta när jag var gammal nog att bestämma själv. Jag hade dragit på mig någon magsjuka, och jag var gnällig och mådde illa. Min mor trodde inte på mitt gnäll. Misstänkte bara det var något försök till att skolka en dag från skolan. Hon tvang mig att äta gröten. Jag åt och grät, svårt att svälja. Men till slut var tallriken tom. Jag gick raka vägen ut på toa och kräktes upp gröten igen. Sen förflöt många år innan jag kunde äta havregröt. Har faktiskt bestämt själv rätt länge nu…och gröten har numera smugit sig in på min matsedel. Men sista tiden har det blivit fil och müsli istället, lite omväxling….
Därför småskrattade jag åt makens skämt häromdagen: vi har varit ”hull” om mjölken, sa han, då vi konstaterade att vi hade mycket mjölk och kort datum på den. Han insåg att vi inte druckit mycket mjölk till maten senaste tiden…. nej nej, vi har inte övergått till vatten. Det har man för att tvätta sig i…. Hull är hans uttal av ordet huld= varsam… det blev den eftermiddagens samtal. Att vara ”hull om” något.

Nu har jag haft glädjen att göra färdigt den där vantens högerkompis som låg på ”vänt”…. samtidigt kände jag att jag behövde fylla på med ett nystan vitt som mönsterinslag. Längtan efter att få sticka lite mönster med olika färger i garnet pockade. Men visste inte riktigt vilket mönster som skulle väljas. Visserligen har jag haft ett par vantar på beställning länge, men de var önskade i svart garn, det garn som enligt mina ögon är det svåraste… jag tog en tur i stan, tänkte söka efter någon form av inspiration i något häfte eller bok om yllevantar. Halkade inom Akademibokhandeln för att kolla deras sortiment på handarbetsböcker. Jodå två stycken böcker med trevliga mönster och idéer, dock många moneysar. Jag ville ju ha båda böckerna…. lät dem stå kvar i hyllan. Jag vet var de finns, tänkte jag. Traskade vidare bort till min garnleverantör och skärskådade hennes utval av vant-mönster. Fort gjort….var inte så många, och jag är kräsen. Men där på hennes skyltdocka satt en mössa, en mössa med samma mönster som mina fina vantar. De med marguriten, prästkragen.
Oh, så fin…. Måste, måste… det slutade med att jag gick hem, färdigställde mitt eget vantpar, avslutade dem med den där fyrflätan som jag hinner glömma hur man gör början till….varje gång. Men nu, den där och mössan som gjordes i ett huj. Det var så oerhört roligt att jobba med mönster-stickning igen. Skickade iväg den till damen som fått ett par vantar med det mönster som är på mössan. De vantar hon ifrågasatte om man kunde använda, de var för vackra… det var mer än jag som förälskat sig i det mönstret tydligen. När mössan anlänt erkände hon att vantarna kommit till användning. Och uppskattats. När man skrapar is på bilrutan tidiga mornar är ett par go’a yllevantar inte fel, sa hon. Ok, nu räckte inspirationen till att ta tag i de där svarta som legat och morrat i bakhuvudet på mig. Och de blev faktiskt jättefina. Fick bli både vantar och mössa, jag tycker det är ett set, eller som det heter nuförtiden ett kit….
Började dagen idag med att inventera mitt förråd av vantmönster. De där två böckerna står kvar i bokhandeln. Ska kanske göra en raid på bibblan först också. Kan vara en bra ide. Så vad har jag att sticka emellan med? Såg ni det vitsiga? Plötsligt står min lagvigda bredvid mig med ett par strumpor som, när han sticker handen in i dem avslöjar en ventilationslucka. För stor att ignorera. Med en suck går jag igenom mina restgarner för att reparera dem. När jag sitter med sömnaden tänker på brorsans dikt som han skrev i mitt poesialbum då jag gick i småskolan…. den dikt jag tyckte var så tramsig…

Vill du i livet
Dansa på rosor
Så älska din man
Och stoppa hans hosor

Trots allt är det den dikt jag minns bäst och en av dem som blev mest sannspådd.
Bestämde i all hast att kolla över makens förråd med strumpor, visade sig vara krympande. Fler och fler par som började närma sig bäst före datum. Så nu när ändå garnkorgen var framme kunde jag lika väl ta och ”sno ihop” något eller rent av några par till honom. Han sliter strumpor som en varg. Jag som vistas mycket i Norrland vet trots det inte hur mycket en varg sliter strumpor, men uttrycket slitvarg är ju vida känt. Mitt förslag om att vara barfota inomhus tycks han inte bry sig med…. och jag stickar på. Tänk om han byter ut käringen mot en som är mer produktiv vad gäller strump-stickning…vojne vojne…
Så här jag nu sitter med ett par centimeter av den nyss påbörjade strumpan och funderar, om han i alla fall gått på händerna och slitit lite på vantar istället för…. finns det någon i min bekantskapskrets som kan gå på händer så hör av er till mig…jag kan sticka varma go’a vantar….