Kategori: Minnen Sida 82 av 134

Tisdag hade vi beslutat att ha champagnefrukost. Blev ingen. Maken ansåg att han förmodligen var tvungen att vara ”körduglig” under dagen. Ok, får väl finna mig i det. Han var JU körduglig i lördags hela dagen då vi var i Tyskland. Så jag fick hjälpa honom med att svälja ner ouzon som serverades på den grekiska restaurangen vi hittat, och som vi gärna besöker igen. Men det har inte än så länge idag behövts några uppoffringar från min sida….ingen ouzo. Bara kaffe än så länge. Hoppas att han bryter sin körduglighet ikväll. Vi ska gå ut för en bit mat. Blir Glada Änkan, som vi minns sedan ifjol med glädje. Deras goulasch heter DUGA!! Men det är en ungrare bakom grytorna, så han vet hur det ska vara… 

Dagens hårda arbete bestod i att gå på ”Antikrundan”. Väninnan satt i fikahörnan och avnjöt en fika då vi långt om länge fått uträttat våra förbutiksärenden. Lillasyster med vidhängande unge dök upp och sällskapade oss en stund också. 

Nu är alla julkorten skrivna och skickade till dem som jag misstänker inte bor bakom skärmen lika mycket som jag… och så de utrikes vänner… Lustigt, jag har skickat till Norge, Monaco, Frankrike och Kanada. Och de kostar lika mycket alla fyra… så om jag ska skicka ett julkort till en vän i Helsingör kostar det lika mycket som till Vicky i Saskatchewan…. det är inte betalt per mil de vill ha. Ganska lustigt. Sen är väl snart den tiden förbi då man har kuvert i sina lådor hemma, brevpapperna har jag saknat ett par år. Förra året beslöt maken att vi skulle inte skicka kort till hans syster i Norge, då vi upptäckt hur dyrt portot var. Jag ringer julafton och önskar god jul istället, menade han. Systern var snacksalig och maken tyckte han borde inte vara för tvär. Han är ingen telefonpratare direkt… men samtalet kostade 3 1/2 gång så mycket som portot. Iår får syrran ett vanligt julkort, hon också…. med utlandsporto…

Jag kan väl erkänna, att jag stod en stund och valde mellan alternativen, köpa två häften julfrimärken 2×10 st eller 1×10 plus ett vanligt porto… jag skulle ha 11 vanliga julfrimärken. Jag beslöt mig för 1 + 1×10 st så det inte ligger överblivna i någon hörna till ingen nytta. Förmodligen blir de bortglömda om jag köper mer än de jag för ögonblicket behöver.  

Var inom på apoteket för att hämta ut lite insulin. Bad samtidigt att få köpa en Piller-plopper. Jag vet inte vad de heter men då jag lyckades hitta den på nätet häromdagen stod det att de fanns att köpa på apoteket Hjärtat. Bra tänkte jag, det är JU mitt apotek… men se där gick jag på en nit… de fanns bara att köpa via deras digitala tjänster…. jag stod framför receptarien och tappade hakan….”Så du menar att jag,…. gamla tanten måste köpa en dator för att få möjlighet att köpa en sådan mackapär som är till för gamla människor som inte lyckas trycka ut sina piller ur blister-förpackningarna??” Rodnande erkände receptarien att så var troligen fallet. 

Men idén om att hon skulle beställa den från sitt företag och att jag kunde komma in och få den över disk hos dem, mitt vanliga apotek då? Han stod länge och sökte information på sin dator, kallade på sin chef som också blev involverad i problematiken. Och de studerade sida upp och sida ner på datorn för att avsluta med ett beklagande och en huvudskakning…nej det var endast en digital tjänst. Ett litet försök att upprätta företagets renommé halvviskades fram av receptarien, att om jag hade ett mobilt BankID var hon kanske beredd att göra ett försök att hjälpa mig…. för att vara helt ärlig, vet jag inte hur hon hade tänkt att lösa det…??? Och om jag svarat: det har jag…hade jag då avslöjat att jag trots allt ägde en dator? Så jag sa, ge mig mitt insulin så får jag kolla med era konkurrenter om de har pillerploppern i sitt sortiment… 

Jag fick mitt insulin, men samtidigt sa receptarien att hon skulle skriva ett meddelande till höga vederbörande i företaget och berätta om att de borde få möjlighet att ta hem till sitt apotek av firmans sortiment! Bra tjejen tänkte jag…du har sett problematiken…

Kvällen på ”Änkan” blev mysig, trevlig. Hål i kassan men vad då….vi firar bara 53 år en gång… och jag var inte i skrivdugligt skick då vi kom hem. Tillika serverade maken ett glas limenad med tydlig smak av Frankrike-resa. Smarrigt.  Därav den fortsättning som följer….

Vaknade relativt tidigt dagen som följde. Tankarna som är de första i huvudet är…vilken dag är det?…. ska vi göra något särskilt idag? Ja bridgen ikväll…men annars? Nääää… verkar inte så. Ska jag sno mig på andra sidan och törna in igen? Eller ska jag vara en duktig flicka och stiga upp och vara en flink husmor, göra brunkålen till jul? Snodde mig först på andra sidan men sedan var det som om samvetet trängdes så att bingen kändes nästan obekväm… Jaha, acceptera att brunkålen bör göras. Och det är en av de tyngsta sysslorna inför julen. 

Då vi stod i affären förra veckan visade jag maken de fina ”korvar” med brunkål som fanns. Ahnä, menade han. Brunkålen släpper vi inte, inte ännu i alla fall. Ok, då har vi en dag som vi inte har tråkigt, menade jag. I skrivande stund är sista portionen vitkål färdigbrynt, väntar på att första braspannan ska bli färdig i ugnen. 

Förslaget mottogs först inte med förtjusning då vi satt vid frukostbordet, när jag sa att vi skulle göra brunkål idag. Som om gårdagens festyra skulle få ebba ut först, så där lite mjukt. Tankarna på att ha gjort jobbet med kålen hjälpte till att mjuka upp ebbandet….tror jag. 

Jag kommer ihåg att i min gröna ungdom blev ombedd av min mor: kommer du hem och skär kålen så gör jag brunkål så det räcker till er också. Ja ja, jag antog erbjudandet och på detta viset lärde jag mig hur vi tillagade detta udda jultillbehör. Jultillbehöret som det absolut inte går att avvara.

Resan jag sneglat på, att åka till Skottland 6 dagar över jul är idag slutsåld. Och ja, vi får väl stanna hemma och se Kalle Anka istället. Njuta vår brunkål och skinka. 

Skrivit lite mellan hushållssysslorna så nu går sista braspannan in i ugnen för färdigstekning av brunkålen. Ryggen säger också att den börjar känna sig färdig. 

Får bli lite soffsitt med några varv stickning eller en turnering bridge… under eftermiddagen. 

Middagen behöver vi inte tänka på. Vi köpte lite griljerad julskinka att ha till hands då brunkålen är färdig. Som en sorts belöning till oss. Med knäckebröd… ingen dålig mittiveckanmiddag

Nu lyser adventsljusstakarna i alla fönster. Detta innebär att årets sista stora fönsterputsning är avklarad. Kanske många tycker det är ett ”piss i Mississippi”….men för mig har det alltid varit förenat med pust och stånk. Då jag en gång startade ett eget ”hushålle” var det mycket viktigt att ha rena fönster. Givetvis hade vi inte så många decennier bakom oss här i Sverige som vi varit fria från tuberkulos och vägglöss. Skabb var också en ganska vanligt förekommande åkomma som man förknippade med dålig hygien. På sextio-talet låg det inte mer än en tio-års period tillbaka.

Rena fönster innebar ljus inomhus, tuberkelbasilusken är ljusskygg den rackaren. Så därför var rena fönster ett mått på en duktig husmor. Man inte bara tvättade fönsterna, nej de skulle poleras, (något som inte bakterien brydde sig om). Detta gjordes bäst med gamla dagstidningar. Inte den kolorerade veckopressen. Nej de var för glättade. Gamla dagstidningar hade den rätta kvaliteten.Men innan de polerades skulle de tvättas och gnos med gamla bomullstrasor, ja om man lyckades få tag i linnetrasor var de ännu bättre. Detta med trasor och efterpolering var för att undvika s.k. ”mistor” alltså oönskade ränder kvarlämnade på fönstret. Ju bättre husmor desto klarare fönster, utan några mistor. Men nu är min syn sådan att eventuella mistor stör inte mig. Och numera har vi både mer lätt-tvättade fönster med isolerglas och en fönsterputsar-maskin som gör arbetet mycket enkelt. Nästan så jag höll på att säga att det var roligt att putsa fönster. Men det är väl bäst att inte säga för högt, man är förmodligen redan ansedd som knäppis utan att behöva spä på det. 

Medan maken tog maskinen och startade med fönsterputsning på utsidan fick jag i uppdrag att fixa till fönsterkarmarna inomhus. Bära bort blomkrukor och dylikt som hindrade putsningen på insidan. Jag var snabbt färdig med det, kände mig lite skamsen som fick den lättare delen av jobbet. I samband med ett toabesök beslöt jag att städa badrummet, medan maken slet med jobbet utomhus. Fram med trasor och rengörings-medel. Och igång med att gno. Jag går metodiskt fram. Gnugga gnugga gno…. sedan känner jag på ytorna så att den där skrovligheten inte finns kvar som skvallrar om kvarvarande smuts. Oj så lent och glansigt det kändes….som den där berömda barnrumpan. Hela badkaret, handfatet och fönsterbågen. Handdukshängarna kranar och sist toastolen. Spegeln fick vänta. Tar jag med fönsterputsarmaskinen. Kan inte känna efter skrovligheter på samma sätt på spegeln…. oerhört nöjd med mitt jobb mötte jag maken i köket där han precis kom in lätt pustande…. nu ”jitt vi vil’..” som de säger på norrländska. Och med var sitt glas vatten framför oss slog vi oss ned vid köksbordet. Det jobb som återstod med att putsa fönsterna på insidan såg vi som ett snabbt avklarat jobb. 

Lite småstolt berättade jag vad jag gjort medan han jobbade på fönsterna på utsidan. Maken tittade på mig och undrade om det blivit ordentligt gjort? Alltså ifrågasatte han min noggrannhet?? Jag intygade att jag visst det gjort det ordentligt. Att jag farit fram med fingertopparna överallt och kollat av att skrovligheten var borta! Överallt! Jaha, menade han. Det kan väl inte ha blivit så skrovligt/smutsigt eftersom jag städade badrummet riktigt ordentligt igår eftermiddag. 

Han kunde väl hållit tyst om….eller…

Kom att tänka på detta nu idag då jag haft bekymmer med min mobbe. Den har den senaste veckan levt sitt eget liv. Många gånger har jag sett att den kört igång med boken jag läser på Storytel. Jag har haft mobilen bredvid mig i soffan medan jag suttit och skrivit eller läst på iPaden. Flera gånger då jag talat i telefon har även samtalen avbrutits. Mina vänner klagar att det är svårt att tala med mig, dessa ideliga avbrott gör att vi glömmer samtalsämnet. Med påföljd att det blir så röriga samtal. Ett samtal med sonen idag, inte ofta vi talar, mest SMS, men idag avbröts samtalet vid ett flertal gånger. Jag återuppringde….han återuppringde ….och vi höll på så ett flertal gånger. 

Har du provat att stänga av och starta om mobben undrade han….. nej, så dumt men det hade jag inte. Stängde ner och omstartade mobben. Ingen ändring. Reine Brynolfsson läste oförtrutet vidare på min bok, utan att jag startat honom. Ringde upp sonen igen för att meddela mitt nederlag. Då började Reine att prata igen medan jag pratade med sonen. Två grova mansröster på en gång….lät för hemskt…. stängde ner alltsammans och gav upp. Visste inte hur jag skulle attackera det. Maken tog mobben, gick in i köket där det är bra ljusförhållanden. Fram med trasor och och en rengöring av mobben blev gjord. Då han återlämnade den menade han, att man kan inte ha en hel hamburgare på ”hemknappen” på mobben. Då lever den ett liv som om den alltid är aktiverad. Den där hamburgaren han talade om var bara lite smuts……ungefär pyttelite….

Mindes sist vi var hem till sonen för att uppdatera och uppgradera min MacBook dator. Lätt fundersam undrade sonen om vi förvarade datorn i kylskåpet då den inte användes…..nej vadå för undrade jag??? Verkade den kall och otillgänglig, undrade jag? Nej men den innehåller ett helt litet lager av matrester ungefär som en ordinär doggybag, sa sonen…. vad han nu menade med det…. tyckte han att vår dator var smutsig??

Men visst tyckte jag att den fungerade lite bättre, mobben, då maken gjort en rengöring av den. Ringde upp sonen för att erkänna att det ”kanske” var lite smuts på mobben som orsakat störningarna. Sonen hade under tiden kollat vad en ny mobbe kostar… en iPhone 8 strax under 9000:-. Dyrt… men onödigt, den var JU bättre……  sen bröts samtalet igen….och igen…..och igen…..trettioett gånger hade jag ringt upp sonen med ett par ord för varje uppringning… lite osammanhängande samtal….men man kanske vänjer sig?

Har du provat att ”blåsa” den på innehållet, och göra en helt ny omstart, undrade sonen? Fabriksinställningarna tillbaka? Nej där går gränsen för vad jag vågar, sa jag…. 

Det slutade med att han ”blev med” sina gamla föräldrar på en eftermiddagskopp kaffe istället. Några muffins från vår frys fick följa med som arvode för hans arbete.

En god kopp java, lite kortspel med barnbarnet medan sonen jobbade med att fixa min mobil. Jaha vad har du för lösenord till det och till detta…undrade han med jämna mellanrum… och jag fick prova att minnas…. slutligen hade han gjort en helt ny mobiltelefon med allt vad det innebär. 

Än så länge hade Reine hållit sig lugn…. vi spelade några kortgivar sedan råkade jag stöta till mobilen och boken på Storytel började att mumla igen. Hopplöst…. jag får väl kika i min kassa om det fanns, de där nio tusenlapparna som en ny kostar, sa jag. Fick medhåll från sonen som menade att han tömt ut alla idéer om vad som kunde vara felet. Samtidigt sneglade jag på hans fina sladdlösa proppar till öronen, så att man kan lyssna på musik och böcker på mobben. Han berättade att han vunnit sådana. Så nu låg hans nya fina ”vanliga ” öronproppar som följer med då man köper mobbe helt oanvända bredvid mig på bordet. Tittade på dem och helt plötsligt slogs vi av tanken….ska jag prova dem och kolla om Reine håller sig lugn? 

Nu har jag en lugn och fin mobbe som inte lever sitt eget liv. Inte så mycket snafs på hemknappen, nyinstallerat nytt mobilt bankID och uppdaterad uppgraderad. Med nio sparade tusenlappar. Sonen är ett par öronproppar fattigare men det var JU inget han använder…..så…. 

Just innan vi lämnade dem kom jag till att tänka på det där med julklappar…..jag tycker vi kan schwisha varandra var sin liten peng till jul. Så slipper vi all julhandel. Och sen kan vi väl vara överens om en sådär lagom summa på en hundring. Ömsesidigt…. Ja ja plirade han, börja du….  så nu återstår att se vad som händer och sker….

Because my readers want to continue read my stories, even old ones, l continue my republish but with a copy in english. This I hope, to increase my knowledge in english, I think if….if Saint Peter isn’t speaking my mother tongue, my native language…do you follow??

Eftersom folk vill ha mina berättelser, även i repris tar jag fram någon story från tidigare. Och samtidigt gör jag en översättning till mina utlänningar… på detta viset roar jag mig själv i min eviga kamp att försöka förbättra mina kunskaper i engelska. Tänk om Sankte Per inte talar skånska…. förstår ni?

Midsummer eve anno datzumal

Written  23th of June 2013

Sitting and enjoying the aftertaste of the dinner party. Same joy every year with the premiere of fresh potatoes and herring. The strawberries we were waiting for, they hadn’t been served yet. The weather forecast had threatened with storms, drizzle and lots of thunder. But today they have made a mistake about the last three hours forecasts, it has been really pleasant weather with a little cloudy sky but rather warm made it comfortable to sit outdoors. Even if there had been some gusts which send the vase with flower away, we had to give the flowers a heavier vase and some new water…. But we have managed to keep the porcelain at table.  And the food was just as nice as midsummer-menu always are.

Can not help thinking about midsummer in the garden of our little summerhouse. It was in my early childhood. We had a set of those old traditional garden furniture that could be folded together when storing in the little mini-cottage, which was the settlement that was on the summerhouse site when I was little. The furniture was repainted on a regular basis when they became a little threadbare, but I never know they were questioned if they were worn out. But they were used diligently and we used them for the midsummer celebration on the lawn every year. Then the midsummer dinner was served at the tiny table. I know the table was no more than about 120 x 80 cm, but you still sat about 8-10 persons around the table. It was a popular holiday to come and visit our summerhouse during midsummer-holiday when the summerhouse association organized dance on a dance-floor decorated with birches and flowers. A live orchestra and a little lottery, tombola and other activities amused us all. 

The table was well  laid with all the goodies, even some cold meatballs for us children who did not love the herring. Butter, bread, cheese and freshly cooked potatoes smelling of dill, it smelled summer. Greta and Walter with Aunt Asta were often seen guests, even this midsummer-eve. 

This particular midsummerevening was warm and sunny, nice guests and many big and happy laughs. The overwhelmed table was hard to overlook and now Asta was going to make her a sandwich. But where’s the butter? There was the butter! She stood and stretched over the whole table and made a big pit in the butter. Wouldn’t bother for another gymnastics exercise after the butter once more. And she sat herself heavily down to the chair, which at the same moment gave up its last sigh. It broke down, wood for a bonfire was all remaining from that chair.  At the same time the feet of Asta. the soles, appeared. Surprised we investigated what happened, what about Asta. Did she survive? Did she breath? We realised Asta was intact, undamaged and we burst out in a huge laugh, even Asta. Apparently, she looked very lazy, laying there at the lawn. After a while we got her up on her feet, checked that the legs and arms were ok, the bread in her left hand was intact too, but where did the butter go? The butter which was the cause of the drama, where was it?

At last we found the butter (it was a kind of a butterfly that evening) which, in this case, got (flew) high up behind Asta, up on the flagpole. There, approx. three meters up on the flagpole, the big piece of butter was stuck, but slowly slipping down on the sun’s hot flagpole so that the sun and butter went down about the same day, and midsummer eve, it is sunset very late, as well as the butter slip.

Midsommarafton anno datzumal

Midsommarafton 2013

Sitter och njuter av eftersmaken av matjessillen. Det är lika välkommet varje år med premiären på nypotatis och sill.  Också jordgubbarna förståss. Men så långt har vi inte kommit ännu. Väderlekstjänsten har hotat med världens oväder med ösregn och massor av åska. Men idag har de  missat igen, de senaste tre timmarna har det varit riktigt angenämt väder med växlande molnighet och temperatur som gjort att det varit mysigt att sitta utomhus. Visserligen har det kommit en och annan vindil som dragit med sig blomvasen, försökt rycka med sig något uppläggningsfat. Men vi har fixat att hålla kvar faten på bordet, ja blommorna förståss, men de fick nytt vatten i vasen.

Kan inte låta bli att tänka på midsommarafton i kolonin. Det var i mina tidiga barnaår vi hade en uppsättning av de där gamla traditionella trädgårdsmöbler som man kunde fälla ihop vid förvaring i lilla ministugan, som var den bebyggelse som fanns på kolonitomten, då jag var liten. Möblerna målades om med jämna mellanrum när de blev lite skavankiga, men jag vet aldrig att de ifrågasattes om de blev slitna eller mindre stadiga av årens slitage. Men de användes flitigt och man satte fram dem till midsommar på gräsmattan varje år. Sen dukades midsommarmaten på det lilla bordet. Jag vet att bordet inte var mer än ca. 120 gånger 80 cm, men man dukade ändå till 8-10 personer runt bordet. Det var populärt att komma till oss på midsommar då koloniföreningen anordnade dans på lövad dansbana med levande orkester och lite tombola.

Väl uppdukat med alla godsaker, till och med några kalla köttbullar till oss barn som inte älskade matjessillen. Smör, bröds, ost och de dilldoftande nykokta potatisen. Greta och Walter med faster Asta var ofta sedda gäster, så även denna midsommarafton. Soligt och fint och många glada skratt. Nu skulle Asta ha en smörgås och det överbelamrade bordet var svårt att överblicka. Men där stod smöret! Hon reste sig halvvägs, sträckte sig över hela kalaset och gjorde en rejäl grop i smöret. Ville ju inte hålla på där att ta om. Men en klatsch satte hon sig  tungt nerpå stolen, som i samma ögonblick gav upp sin sista suck. Den brakade ihop, liknade vara en hög bräder. I samma stund såg vi andra runt bordet fotsulorna på Asta. Överraskade for många av oss upp från bordet och undersökte vad som hände, hur det gick med Asta. Lättade förstod vi att att Asta klarade sig helskinnad och allmänt skratt uppstod. Det såg ju onekligen mycket dråpligt ut. Efter en stund fick vi upp tanten på fötter, kollade att ben och armar var hela, brödet i vänsternäven intakt men var tog smöret vägen?

Så småningom hittade vi smörklicken som i fallet farit högt upp bakom Asta, upp på flaggstången. Där, ca. tre meter upp på flaggstången satt den väl tilltagna smörklicketn som så sakteliga gled ner på den av solen varma flaggstången så att solen och smörklicketn gick ner ungefär samtidigt den dagen

Jaha, nu har jag blivit så fullfjädrad skribent att jag till och med måste gå in och dementera mina skriverier. Dock beror inte, denna gång, att jag far med osanningar i skrivögonblicket. Detta fenomen beror istället på yttre omständigheter, folk ändrar på villkoren för mig. Vad snackar hon nu om? Jo det där med julgran… Men kära nå’n, det är JU en hel månad till jul, kanske du tänker. Men trots allt, kom det på tal förberedelser inför julen…har vi startat med några sådana??? 

Gårdagens höstterminsavslutning med mina bridgeelever blev ytterligare en punkt i tillvaron. Den ”lustiga” separationsångest som uppstår i avskedsögonblicket varje gång vi säger tack och adjö, den som utlöser små ”sista” frågor innan vi lämnar gruppen, blev igår kväll – hur har ni gjort inför jul? Maken replikerade då att: det mesta löpte planenligt – och då vi slopat julgran, var det återstående julpysslet ganska enkelt. 

Kvällens värdinna tyckte det lät hemskt att vi slopat ett av julens allra tydligaste symboler, julgranen. Detta lät sig inte göras, eller tillåtas så hon försvann för ett ögonblick, och återkom efter en stund med en pjäs i plast eller glas eller plastglas. Skrattande berättade hon att hon inhandlat denna pjäs på ett av våra varuhus som säljer en massa ”strunt som vi kan leva utan”, och hon köpte den då som det årets fulaste julattribut. Om den haft någon framträdande plats i hennes hem sistlidna jul vet jag inte säkert, men jag misstänker att den har haft det. Men allt är JU framför allt hur det uppfattas i betraktarens öga, så den kanske har imponerat på någon. Själv anser jag att den är sevärd bara av den anledningen att någon har gjort sig besväret att framställa den, massproducera och få folk att köpa den. Den berättar att till och med konserverad gröt (läs RisiFrutti) går att sälja, till och med utan någon reklam. Jag fick hålla den fina julgranen under resan hem, och då vi åt vår sena supé förgylld med en souvenirflaska från Reims, en stad i distriktet Champagne, hade maken bytt batterierna i granen och den stod bredvid oss och lyste upp vår höstavslutningsfirarmåltid. De gamla batterierna var slut, så de hade tydligen lyst upp julhelgen hos sin tidigare ägare. 

Därför kära läsare, vill jag berätta att iår har vi återinfört en julgran i vårt julfirande. Och därmed anser jag att jag gjort rätt för mig genom att upplysa er om att vi tvärs emot vad jag tidigare meddelat, vi har julgran i år också

Förkylningarna har så sakteliga gett med sig. Näsan känns uppsliten av allt snytande, men den har i alla fall slutat droppa som en kran. Vi hade en annan kran som droppade här i huset. Duschen är lite svår att stänga helt. Man får ta i för att få den att sluta droppa. Försäljarna pratar så fint om keramiska tätningar och andra tjusigheter då man köper kranar, armaturer. Men trots allt är det som det alltid varit. Då man stängt kranen för det varma vattnet, hörs och syns inget dropp. Men plötsligt efter en halvtimme så ”siger” det fram en droppe, och en till….alltså stäng kranen… först ordentligt, sedan en gång till med rejäl kraft. Nu var det inte översvämning i hela övervåningen, men den vita fina badrumsmattan var inte trevlig att trampa på, splasch sa det när man klev innanför tröskeln. Det är inte så länge sedan jag var orsak till en sådan incident med vattendropp. Så jag lyssnar efter ljud som är nya eller ovana i huset. 

Då, för någon månad sedan, hade jag en ”klocka”, ett tickande som vi inte brukar ha i huset. Hörde det tydligt i närheten av spisfläkten. Lyssnade, slog på och av spisfläkten, men ingen ändring av ljudet.  Efter någon dag upptäckte jag att det var en kran som stod och droppade i duschen, och att jag funnit orsaken till den tickande klockan. Blev oerhört irriterad på mig själv. Sådant bör inte hända igen, lovade jag mig själv. När jag fått en varningssignal via ett ljud som var ”nytt” för oss. 

Och denna förkylnings-vecka då jag varit lomhörd, har jag varit extra uppmärksam så jag inte lämnat kvar någon droppande kran eller annat som annars lätt händer med oss skumögda lomhörda gamlingar.  Jag har lystrat och lyssnat så att gubben min smått varit orolig för mig, är hon på väg att bli knäpp? En sådan där ”stråltant”? Men en förklaring härom dagen var, att diskmaskinens timer ”hängt upp sig” och stod och tickade…. det ordnade vi med en ”norsk reset”. Dra ut elsladden och sätt in den igen…. nu borde jag väl känna mig nöjd, gjorde jag också. 

Trots detta mötte mig en plaskblöt matta i duschen, en kran som inte dragits åt tillräckligt… klarar vi att bo kvar hemma längre? Utan ständig tillsyn? Jag har bett sonen att alarmera om det börjar lukta för strongt hos oss då han kommer in i huset vårt. Nu springer han inte ned dörrarna för oss, så vi kan känna oss nöjda någon månad i taget…. 

Nu har vi gjort höstens fönsterputsning. Den som är ett ”måste” inför advent. Då vi ska plocka fram adventsljusstakarna. Sedan blir det en hel del tankar som dyker upp i skallen på oss allt efter som december och jul närmar sig. Varje år säger vi att vi ska dra ner på de obligatorier som vi bär med oss i livets ryggsäck. Än så länge är det inte så många traditioner vi lyckats slopa. Julgranen fick se sig om efter annan husly i fjol. Men annars så har vi sagt att vi gör bara det vi orkar och känner för. Och det är konstigt vad vi orkar då det blir ifrågasatt om vi ska ha kvar det ena eller andra. När vi var på Antikrundan igår checkade vi av vad vitkålen kostade per kilo. Underförstått att den dag vi hittar kålen hyfsat bra pris på, så köper vi för att tillaga brunkålen. Ett måste inför julen. Saffranspaketen låg störtexponerade igår, tog ett paket, en gåva från vår ICA-handlare. Även om jag köper den andra sorten då vi ska baka…..hörde ni…?….ska baka…. givetvis får vi ta en dag till lussekatterna. 

– Och sedan kommer vi ofelbart att tänka på barnbarnet som frågade oss för flera år sedan: 

– När är den där säsongen, farmor och farfar?? 

– Vilken säsong, undrade vi? 

– Där ni bakar all de där småkakorna? undrade ungen…  

– Jaha, du menar schackrutorna, Sonjas nötkakor, bondkakorna och mandelmusslorna? Ja de var just dem hon tänkte på och omedvetet slickade hon sig runt munnen… 

– Ja men det är ju till jul, upplyste vi…

– Aha…. men det är ju snart insåg barnet och ett varggrin lyste upp hennes ansikte… 

Så småkakorna får vi väl fixa…

Men det är även andra saker som vi sagt att det gör vi inte längre…. Så istället för att lockas av all reklam och köplusta, tar vi beslut om att det klarar vi oss utan, eller om det är svårt att släppa det helt så kan man köpa färdigt.

Man får repetera veckodag, onsdag idag?  Inte lika naturligt längre att man vet att det är den eller den dagen utan att tänka till. Förr hade vi en dagstidning på hörnet av köksbordet som låg och lyste oss i ögonen vilken veckodag det är. Har vi inte längre, den digitala blaskan släcks ner då vi ska läsa de senaste nyheter som publiceras på SVT Nyheter.

Klockslag?  Fixar vi genom en av all de klockor vi har runt om i huset. Har vi ätit middag idag? Ha ha ha… kan kanske tyckas som tokiga frågor men visst kan man känna ett sug efter något ätbart sent på kvällen, och då uppstår frågan ibland….har vi ätit middag idag eller har vi glömt det? Än så länge har vi inte glömt det någon dag, men vi är JU två om att hjälpas åt att komma ihåg. Däremot händer det att jag glömt den där kvällsmedicineringen av mitt insulin. Jag tar det alldeles på ”egen” tid utan samband av någon måltid. Första gången det hände mindes jag inte om jag tagit det eller inte. Jag beslöt att jag måste ha en metod där jag kunde kontrollera om jag tagit eller inte. Men hur gör jag? Skriva ett kryss i en kalender? Nej, funkar inte. Glömmer jag skriva krysset trots att jag tagit… hur göra? Jo, då jag tagit sista av sju uppräknade injektionsnålar söndagkväll, laddar jag om min lilla necessär med sju nya nålar. Det är vid ett flertal tillfällen jag tömt ut nålarna och räknat baklänges – söndag – lördag – fredag – torsdag… ja!!! jag har tagit medikamentet idag… 

Det där med middagar är också lustigt. Under sommaren är det gärna lättlagat och ”lätt” mat som står på menyn. Men när dagarna blir kortare och mindre ljusa så infinner sig en lust och längtan efter att laga och äta det där lite långkoksbetonade. Jag hade under vår vecka med host- och nysningar inte andra önskemål om mat än soppa. Så enkelt som möjligt … soppa alla dagar gick bra… men mot slutet av veckan var ärtsoppa en mycket mysig matstund, med varm punsch. Kändes riktigt höstmysigt. I denna ”veva” bröts vår soppdiet för att övergå i lite rejälare mat. Och helt plötsligt blev det både kåldolmar, fiskpudding, fläsk och”lögadoppa” och ”rabbemos” i en lång rad av maträtter, gammaldags husmanskost. Lite småskrattande sa jag att vi kunde väl prova med lite modern mat en dag, pizza eller kinamat… 

Så nu får vi försöka att bli lite mer civiliserade och gå på lokal en dag… för tillfället sitter vi och söker information över hur mycket den avgift som kommer efter nyår blir. Hitintills har vi betalat 100:- per månad och capita, för att glo på TV och jag förmodar att lyssna på radio. Jag anser att jag med mina TV-timmar har gjort rätt för mig. Fyra timmar radio, och åtta timmar TV är tolv timmar á hundra spänn, alltså 8,33 per timme. Jag vet inte hur mycket man får för pengarna idag då det gäller underhållning. Men jag tror det är billigt… maken säger att den övergår från att vara TV-licens till att vara ”publik sörvis”-avgift. Han protesterar då jag nämner det med litet mer amerikanskt uttal. Han svär över att vi inte kan göra som norrmännen och som de gör med sin ”rikskringkastning”. Vi är väl inte Amerika… i vilket fall som helst, ska bli spännande att se hur mycket jag får betala för mina program efter nyår.

Jag tycker det är kul att försöka skriva och tala engelska. Inte länge sedan jag inte tordes öppna munnen och prova annat än svenska. Kändes fånigt att prata ett språk man inte behärskar. Men vissa stunder är det enda möjligheten att nå folk på annat sätt. Så prata…prata fel…prata mycket….och prata mindre fel… så småningom kommer man underfund med att det är inte så farligt att säga några fel här och där… därför fortsätter jag att översätta en del av mina skrönor här på mina sidor… jag ska ta en del av de jag finner småmysiga och prova att översätta. Jag har en del läsare som inte fixar annat än deras eget språk….engelska… en av dem gav mig en tillrättavisning en gång, då jag sade fel på engelska. Vi hade klått upp henne riktigt ordentligt i en bridgematch, och hon sade syrligt att jag hade använt ordet learn istället för teach…. jag sa att hon var välkommen med sina kommentarer då hon var minst lika bra på att tala mitt språk som jag var på att tala hennes…annars klarade jag mig med de lärare jag hade… hon är numera en av mina vänner, följare… så jag tror att jag ska skriva om smörklicken som dalade i samma takt som midsommarsolen…. den kommer …..snart