Kategori: Minnen Sida 78 av 134

Jag sa i förra inlägget att allt var som vanligt. Sa att vi väntade oväder, men vi var förberedda. Ha ha, trodde vi ja. Men oj så fel man kan ta. Vi lider ingen nöd sa jag. Småpyssel och lite program som låg och väntade på SVTPlay. Och bridgen, den kära bridgen. 

Ovädret gjorde stigen bort till dass i det närmsta ofarbar under gårdagen. En ren nordpolen-expedition för varje besök. Det var en omöjlighet att försöka ta sig dit i upprätt ställning. Mest låg jag och kröp och försökte resa mig upp igen efter att ha antingen blåst omkull i stormen, eller trampat igenom snön som inte bar längre i det hårda regnet. Det kändes som mina skidstavar, mina kära stavar, nästan växt fast i händerna på mig. Men där jag låg och kravlade runt i den sörjiga djupa snön, kändes de som om de var i vägen. Ingen hjälp av dem, bara som ett ytterligare hinder. Slutligen kom maken till undsättning. Ta ”sparkar’n” menade han på. Och JA!! Att jag inte sett den möjligheten. Nu hade jag ”bara” stormen som hinder. På vägen till dass. Hem ställde jag mig på medarna och fick hoppa i rätt tid så jag inte blåste för långt iväg. Fast precis vid trappan har det bildats en isbana som man får smyga över. Ingen sand eller salt hjälper här. Bara försiktighet. 

Vi är JU inte ”matlös” som de säger här uppe, så middagsmaten serverades i rätt tid. Sedan var det bridge och TV någon timme. Ville inte titta på alla sparade program. Visste att fredagen också skulle vara stugsittardag. SMHI hade varnat ännu en dag oväder. Så spara, spara för säkerhets skull.

Kröp isäng med min mysiga bok, mobben bredvid mig på nattduksbordet. Vaknade imorse, blev liggande en stund för att lyssna. Blåste det fortfarande? Jodå. Samma intensiva ylande av storm runt stugknutarna. Men klockan nästan nio. Så tid för frukost. Reste mig och sträckte mig efter lite kläder. Det är kallt i stugan då man lämnar den go’a sängvärmen. Ja nästan ruggigt. Gick bort till termometern för att avläsa. 1,5 grader plus utomhus. Men inne i stugan bara 18,7. Inte konstigt att jag tyckte det kändes svalt. Samtidigt som jag inser att med den oerhörda stormen inne på sitt andra dygn, verkar som om den gör stugan utblåst. 

Maken klev precis in genom dörren och lät meddela att det var lite lättare att gå i snön idag. Brukar bli så nattetid. Att det blir fastare, som en slags skare. Sedan går han ut i köket för att förbereda frukosten. Återkommer ut i rummet och gör ett tecken med armarna, finito…. vad då undrar jag? Vad då finito? Ingen ström säger han. Jaha. Jaså. Jag sa igår, att vi skall vara glada att elen funkar. Vad gör vi om vi blir utan ström några timmar? Stugan blir nog ganska snart kall och ogästvänlig. 

Men nu stod vi där med den dystra sanningen. Frukosten dukades fram men inget kaffe, ej heller några rostade mackor. Jag sa att jag väntar en stund, väntar till vi får elen tillbaka. Så att jag får rosta mitt bröd. Maken bredde och åt ostmackor och drack mjölk. Vi satt och tittade ut genom fönstret på våra vårgäster, snösparvarna. De återkommer i samband med vårens oväder. Och kalasar på fröerna på vårt tak, detta ”grästak” där de alltid hittar fröer på vinterståndarna. Lite dystert konstaterade vi att båda två hade ganska lite laddning på våra mobiltelefoner. Så inget slösande! Visserligen hade även masten som servar oss med kommunikation inte heller någon el. Men efter en stund fick vi ett samtal från svågern som ringde för att höra om vi var strömlösa. Så masten i Hemavan funkade tydligen. Jag bad dem korta ned samtalet då vi inte hade så mycket laddat. 

Det är bara någon vecka sedan jag såg serien ”Nedsläckt land” i TV. Och ja, jag är benägen att inse hur bortskämda vi är med att det mesta fungerar. Infrastrukturen, även om den ibland haltar så rullar det mesta på. Men nu satt vi här, maken och jag, utan ström. Jag satt fortfarande fastande, väntade på ström så jag skulle kunna få mina toasts. Slutligen bestämde jag mig för att istället äta lunch. Lunchen som många gånger för mig är fil och müsli. Den behöver ingen ström! Gick bra det också. 

Våran brevlåda som fått en kyss av plogbilen var på lagning i ladan. Maken klädde sig rejält och gick ut för att reparera den. Jag gjorde ett par vändor förbi honom under förmiddagen. Trotsade stormen då jag blev tvungen. Efter någon timme km maken in för att få en tuschpenna med sig då han skulle upp till vägen för att montera upp brevlådan igen. Ville skriva i siffrorna lite tydligare. Ny postman i trakten, han bör få hjälp. 

Jag plockade fram de önskade pennorna, kollade att de fungerade och gav maken dem. Samtidigt sträckte jag fram en termoskanna. Ta med lite hetvatten, så kan vi ha Nescafé till lunch-mackorna bad jag. Svågerns vedspis vet jag står och glöder, när det är strömavbrott. Så lite hetvatten är inga bekymmer att uppbringa. 

Maken vänder för att ge sig iväg. Men i samma ögonblick han lämnar stugan hör jag hur han först svär en ramsa och sedan gapskrattar. Ja ja. Visst är det spännande med oväder, men att det är så kul, det visste jag inte. Innan han klev in i stugan, lämnade han vedkälken med den nyreparerade brevlådan precis bredvid trappan. Nu cirka tre minuter senare stod den på stranden, minst femtio meter nedom stugan. Jag måste hålla med om det dråpliga i händelsen. Som om vi gamlingar inte har tillräckligt med att ta oss fram dit vi ska, utan att vi ska kuta och fånga in rymlingar i form av vedkälkar med nylagade brevlådor som last. Han fick i all hast ta min ”sparkar”, försiktigt ta sig ned till kälken och därifrån styra den tillbaks till gångvägen. Köra tandem med en ”sparkar” och en vedkälke kräver både starka armar och ork. Men han hade en trogen supporter som stod i stugan och följde honom steg för steg. Och hejade på honom. Slutligen var min sparkstötting tillbaks på tunet igen och ordningen återställd.

Nu tänker de flesta av er, femtio meter kan väl inte vara så svårt. Men jo det är det. I full storm och djupsnö som inte bär. Det är verkligen tungt. 

Senare fick jag en termos hetvatten så smörgåsar med ost och paprika fick bli lunch för idag, med hett kaffe. Fortfarande ingen ström. 

Det blev ingen läsning av dagstidningen. Ingen vet hur länge vi behöver vänta på laddning av våra enheter med paddor och mobiler. Så inget lyssnande på boken heller. Bara nynna och vissla för oss själv. Stickningen fortskred allt eftersom dagen gick. Stugan började kännas lite sval. Fram med värmeljus och stearinljus. Nu efter lunch hade snöfallen blivit glesare och det var flera minuter med starkt solsken in genom fönsterna. Och oj, vad den värmer den solen. Känns tydligt under dessa förhållanden som vi drabbats av. 

Strax efter halv fyra plingade det till i köket, – pling! Mikrovågsugnen sa till att nu hade vi ström i ledningarna. Löfte om ljus under kvällen. Varm mat. Och laddning så vi kan använda våra mobiler och paddor. 

Men oj vad vi är bortskämda med att allt ska fungera.  En nästan heldag utan ström, då kommer man på hur mycket som vi är beroende av denna energi.

Nu sitter vi här och känner oss hyfsat nöjda med att lyckats ta oss hit upp till dessa nordliga breddgrader. Visserligen är det bara själva körningen vi presterat. Allt runtomkringet har precis som tidigare år skötts av släkt och vänner. Sista dagen i ”lappstockholm” med pizza och ett glas rött. Övernattning med sängar och dusch. Frukost och ”bye bye civilisationen”

Värmen påslagen i stugan då vi anlände Rönäs. Skotern stod kopplad med pulka i vägkanten. Bara att lasta ur bilen och köra ned för backen. Till och med mina skidstavar stod snällt och väntade på mig. Där i snödrivan. Som om de hälsade mig välkommen till vinterlandskapet. Jag tog en promenad ned för backen för att känna på föret. Trampade genom ganska många gånger. Men med stavarnas hjälp kom jag ned till stugan. Dricksvatten fanns i stugan, vår stugtomte är snäll. Så därför, på med kaffevattnet. 

Jag hämtade in ytterligare lite packning från farstun. Då jag sneglar in i köket ligger maken på alla fyra och torkar golv.  

Men lille vän, säger jag. Vi kan väl packa upp det mest akuta innan du börjar storstäda. Kaffebryggaren pinkar på sig, avslöjar han. En halv liter vatten är många liter då det rinner fritt där det inte ska vara. 

Jaha. Den har alltså frusit sönder i vinter. Många är de saker vi förundrat oss över att de klarat vinterns kyla under åren. Så en sönderfrusen kaffebryggare tar vi med jämnmod. Vattenkokaren fick tjänstgöra istället för trasiga kaffebryggaren. Och efter en stund doftar hela stugan av nybryggt kaffe.  Det serverades med några nyinköpta wienerbröd och vi njöt i fulla drag. 

Vi räknade dagarna vi varit på väg denna resa. Torsdagen som var avresedatum i planeringen blev dag ett, hemmavid. Son och sondotter skulle slå följe upp till Mellansverige om vi avreste en dag senare. Inga protester från min sida. Hjälp vid ratten lockade oss. Fredagen resa från Skåne till Dalarna. Lördagen Dalarna-Lycksele. Söndagen – snöstorm i fjällen. Vi avvaktar en dag, ligger kvar i Lycksele. Måndag vidare västerut. Mot fjällen, mot stugan. Inom Ica för lite förnödenheter på vägen. Ett mål mat i byn innan sista etappen avverkades. Sedan sova go’a stugusängen. 

Tisdagen inleddes med ett bullbak. Måste ha fikabröd häruppe. Byggde en trappa i snön på min väg till dass. Alltså skottade och ”skar” ut ur snön. Kunde blivit en mini-igloo av de utskottade bitarna.

Fram med stickor och garn. Ska försöka få till en ryggsäck, den gamla håller på att ge upp. Svart garn, som jag har så svårt med, men jag får kämpa. Nu så här onsdagkväll har jag påbörjat stickningen fyra gånger. Första gången för få maskor. Andra och tredje gången lyckades jag sticka en loop. Men nu ser det ut som jag är på rätt väg. Jag svär och jobbar på. Vicky skypade mig idag. Vi är oerhört förvirrade vad det gäller de turneringar vi brukar spela. Men detta är sista veckan denna vår som vi inte ligger i fas med tiden och USA. De bytte för tre veckor sedan till sommartid. Och i vissa turneringar är det europeiska tävlingsledare och i vissa är det amerikanska. Så tiderna har snurrat till våra skallar ordentligt. Men från och med söndag ska allt återgå till normalt för oss. 

Nu har SMHI lagt ut en klass ett varning igen. Storm över fjället under morgondagen väntas. Så stickningen bör fortskrida. Och lite bridge. Jag har sparat några TV-program som ligger och lockar mig på SVTPlay. Så någon nöd lider vi inte av. Fisket får vänta någon dag. Men det är inte bortglömt, nej nej…… inte på något vis

Rain and rain and rain and rain. When I write this words I can hear in my head a tune, a melody my daughter had as a solo song in a music performance her choir group gave in school. A performance telling about the flood, Noa and his boat. Last week it has been dripping most every day. Not any floods but continually. 

People sigh and looks disappointed. We have had a fortnight with sunny weather and people has  started to talk spring. It has happened former years, we get a setback as well. And it happened to us this year too. Even this year the spring is hesitating. But we, my husband and I don’t bother about spring in southern part of our country. We take a trip up north. And hope to experience the spring in March and April among mountains. To feel the warmth when the sun shines day by day at the white snow. A much more bright and spectacular changeover from winter to spring than the one we ever expire in southern Sweden. Not this grey and rainy days but this dazzling white and sunny days. The nature is quiet quite and the only sound we can hear is from the northern light some nights and the snowplough on the roads when it still snows. It has happened I heard the wolfs owl. Late days in March we can hear the ptarmigan starts to call for each other in the forest next to our cottage. And some weeks later we can hear the sound when the brook begins its rippling sounds. When the ice is broken and the new year starts in nature. Some special sparrows also assign the spring by their visit around our cottage, searching the seeds we use to fed them by scatter at the snow. It seems as they remember where to find some food, some seeds, because they come and stay for a couple of weeks in our neighbourhood every year. As they regard us and tell us they have missed us during winter.

We enjoy to take a ride to a lake higher up among mountains and catch some fish, put the kettle over an open fire and boil some coffee. The sausages wrapped in the bread we baked last summer. And get mustard all over the face. We are dirty, tired and have no idea what day it is. But we live. 

Walk to nearest neighbour in the evenings to get a cup of coffee or maybe an Irish coffee. Not any fancy habits needs, just meet and socialize. Day by day we see the increasing length of the daylight. First weeks we still can have some evenings with amazing northern light. It has happened I just stand outside the cottage and admire this phenomena. Breathless I stand there, feeling my smallness in this universe. Hear the odd sound, almost as when a cat gets scared and tries to frizzle, coming from the aurora borealis. I prefer to name it so, aurora borealis. 

I have to give an explanation about this travel many times every year, when we announce our trip is in nearest future. This journey to another world, to another life. And after all a part of my husband’s memory from his childhood. I have heard about this wonderful moments to sit somewhere at a lake with a small fishing pole trying to catch a fish or two. Meanwhile the sun shines and the forthcoming coffee break looming, 

I have heard it many times during our life as man and wife, and many times I have said yes I see. But I didn’t see at all! You have to expire it for yourself. And as an addict you long for it every year. 

You get cold. You get stuck when the snow is too deep and you happens to step beside the path made to walk safe upon. If not – you lay there deep in snow like a frog who has been run over by a car. You fumble for something to grab but nothing but the snow and for each attempt you gets deeper in the snow. After some minutes you starts to think how to do? What about trying to roll over and look for a better spot to get a chance to raise. At last, standing up again.

Your equipment get wet and uncomfortable. The way to loo is too long and in the mornings not prepared if there was snow last night. You have to protect your eyes when the sun shines, I have some times had a horrible ache in eyes when I haven’t worn sunglasses. Snowblindness the name it this people living in this winter land permanent. 

Our cottages hasn’t any water in the tap during winter. Water for drinking we go to brother-in-law and fetch. Water for dishes and hygiene we carry from lake. So a big hole gets drilled in ice first day, and with an axe we keep it useable during our stay in cottage. And a lot of comfort we have chosen to try and live without, and we managed. Both of us take it as a challenge to try and feel for how long we can cope without many of this facilities, easy to get some water and easy to have the hygienic facilities.  And it has become a kind of glue between us, a competition which one us us who says: enough. We have to make it more comfortable!!! 

Next week we start our journey up there. Relatives are given caution. We need somewhere to stay during journey, we need some who take care of our house in southern. And we need someone who prepare the cottage with some heating. But they seems to be ready and no one has refused yet, this annual happening, getting us as guests or a lot of work for them to be done.  

One of my brothers in law told us about the big win in lottery had been won by someone last week. We aren’t any big gamblers none of us. Therefore we have no idea when a big jackpot is imminent. But when we last Friday parked our car at the bus station, to take a bus ride to town, we almost decided to buy some kind of lottery. My husband complained some weeks ago he had only one of his pair of gloves. Well I think it has happened before in history a pair of gloves or mittens has been separated, divorced. And I pitied him for some seconds but forgot it almost immediately. When we stepped out of the car we said a little curse when tha bus just left the bus stop. But we were very early, it didn’t any matter. It was only the rain which made it uncomfortable, but no wind so we were sheltered under the roof at bus stop. When we crossed the bus street my spouse saw something he thought he recognised. A glove. Stuck to the asphalt coating, there was a glove. It was same colour as the asphalt and very wet. It had been run over by buses many times a day for at least two weeks. But it was a glove and my husband had missed one for about that time. He made a try and carefully bend it from its place. Carefully, carefully. But yes!! He managed. Squeezed at least one decilitre coffee-coloured ice cold water out of it. But he saved the glove from staying forever as a ground for bus drivers. 

Our bus arrived and we continued our trip to town. Suddenly I began to laugh, and told my husband: when we arrive home maybe you are an owner to two gloves for right hand…..ha ha ha. But he is a stubborn one and wanted to see for himself. He was so determined it was his glove. And as he said, he need it during our stay up north!  

Och nu kommer svenskan

Regn och regn och regn och regn. När jag skriver de här orden kan jag i huvudet höra en melodi som min dotter hade som solo i ett sångspel hennes körgrupp uppförde i skolan. Ett sångspel som handlade om Noa och hans ark. Sista veckan har det skvittrat lite varje dag. Inga floder men ideligen, dropp dropp.

Folk suckar och ser besvikna ut. Vi hade en fjortondagars period med soligt och fint väder, och många hade börjat tala om vår. Det har hänt år förut att det blir ett bakslag. Och det hände oss även i år. Också i år tvekar våren. Men vi, maken och jag, bryr oss inte hur det blir med våren härnere i södra delen av landet. Vi sticker norrut. Och hoppas få uppleva våren, mars och april däruppe bland fjällen. Hoppas att få känna värmen som solen sprider dag efter dag och som förstärks av den vita snön. Det är en mycket mer spektakulär årstidsväxlingen, än den vi har här i södra Sverige. Inte de grå och regniga Skåne-dagar, utan de bländande ljusa och soliga dagar. Naturen är alldeles tyst, det enda ljud vi hör är norrskenet vissa nätter och plogbilen då det kommer mer snö. Det har hänt jag hört en varg yla. Senare i mars kan vi höra ripornas skrattande läte i skogen nära vår stuga. Några veckor senare kan vi höra bäckarna börja sitt porlande, när isen går upp och ett nytt år börjar i naturen. Några snösparvar brukar också annonsera att våren är i antågande med sin visit runt stugan, då de letar frön som vi brukar strö på snön. De brukar komma förbi och gästa oss några veckor innan de drar vidare till fjälls. Vi tolkar det som om de hälsar oss välkomna och att de saknat oss under vintern. 

Vi njuter av våra skoterturer upp till fjällsjöarna för lite isfiske, kaffekokning över öppen eld och att göra korvwraps av wienerkorv från Skåne med bröd som vi gräddade i somras. Det brukar sluta med senap över hela ansiktet. Vi blir smutsiga trötta och har ingen uppfattning om tid och rum. Men vi lever!

Smita in hos närmsta granne på kvällarna för en kopp kaffe, eller rent av en kopp Irish coffee. Inga tjusiga vanor bara mötas och umgås. Dag för dag noterar vi hur kvällarna kommer senare och senare. Första veckorna kan vi fortfarande ha riktigt mörka kvällar med ett bedårande norrsken. Det händer jag stannar utanför stugan och bara står och beundrar detta himlafenomen. Andlös står jag där, känner min litenhet i universum. Hör det fräsande ljud som nästan låter som en skrämd katt, detta ljud från norrskenet.

Jag får förklara för folk många gånger om denna vår resa upp till fjällen, då vi berättar att nu är vi på väg norrut någon av de närmsta veckorna. Vår resa till en annan värld, till ett annat liv. Och ändå till en del av makens minnen från hans barndom. Jag har hört honom berätta om dessa underbara ögonblick från hans uppväxt, isfiske på någon fjällsjö under gassande vårsol, medan stundande kaffepaus vid en eld väntar.

Jag har hört honom berätta om detta många gånger, speciellt då vårsolen börjar värma, och jag har svarat: jag förstår. Men jag har aldrig förstått. Det inser jag efter att ha fått uppleva det själv. Att detta måste man uppleva. Sedan, som en slav under en last, längtar man dit varje vår.

Du fryser. Du går ner dig i snön då du råkar trampa bredvid trampade spår, du ligger platt ner i snön, som en överkörd groda, söker något att hugga tag i för att komma dig upp. Men för varje försök gräver man sig djupare ner i snön. Efter några minuter ger man upp och börjar så sakta tänka…kanske jag ska försöka att rulla härifrån som man gör om man lyckats ta sig upp ur en vak. Försiktigt rulla bort mot en stadigare plats där det är möjligt att resa sig upp igen.

Utrustningen blir våt och obekväm. Vägen till dass är lång och tidiga mornar när det är bråttom dit är vägen oskottad om det snöat under natten. Man måste ha solglasögon för att överhuvudtaget kunna gå ut om solen lyser. Jag har drabbats av denna snöblindhet med påföljande värk i ögonen. En fruktansvärd värk som inget smärtlindrande biter på. 

Vår stuga har inget vatten i kranen vintertid. Dricksvatten hämtar vi i granngården. Vatten för disk och tvätt hämtar vi i sjön. Därför borras det upp en rejäl vak för vattenhämtning någon av de första dagarna, en vak som sedan hålls tillgänglig med yxa eller barkspade under vår vistelse. En hel massa komfort som vi har valt att försöka klara oss utan alltså, och än så länge har vi lyckats. Båda två har tagit det lite som en utmaning hur länge vi klarar oss utan dessa bekvämligheter. Samtidigt känns det som det blivit en länk mellan oss, en tävling om hur länge vi klarar oss utan mer komfort. Nästa vecka bär det iväg. Släkt och vänner har blivit varnade. Vi behöver någon övernattning på vägen, hus och blommor behöver tillsyn härhemma. Någon förbereder stugan med värme. Alla verkar vara förberedda och ingen har hitintills nekat sina sysslor. 

En av mina svågrar berättade om den stora jackpotten i något europalotteri hade fallit ut förra veckan. Vi är inga rutinerade spelare någon av oss, därför hade vi ingen aning om att någon nära förestående jackpott. Men när vi i fredags just parkerat bilen vid bussens ändhållplats för att ta bussen vidare in till sta’n, nästan beslöt vi att vi skulle köpa en lott den dagen.

Maken klagade för någon vecka sedan att han saknade en handske. Nåja det är väl inte första gången i historien ett par handskar råkar ut för en skilsmässa. Jag beklagade honom ett kort ögonblick, sedan var det bortglömt. 

I samband med att vi klev ur bilen  i fredags, svor vi en liten men dock en ed, att bussen precis gav sig iväg från hållplatsen. Men där är tak över busskuren så vi led ingen nöd. Då vi korsade gatan tyckte maken han såg något han kände igen. En handske! Fastkletad som ett begagnat tuggummi satt den i den svarta regnvåta asfalten. Den var samma svarta färg som asfalten och mycket våt. Den hade fungerat som underlag för bussarna i åtminstone två veckor! Dessa regniga veckor. Men det var en handske och maken hade saknat en som verkade vara den modellen. Han gjorde ett försök att försiktigt bända loss den från sin fastkletade plats på asfalten. Millimeter för millimeter lyckades han lossa den. Och ja! Han lyckades. Cirka en deciliter kaffefärgat iskallt vatten vred han ur handsken. Han hade i alla fall räddat den från att fortsätta vara körbana för bussar. 

Vi fortsatte med nästa buss in till stan. Plötsligt började jag skratta, och sa till maken:när vi kommer hem kanske det visar sig att du är ägare till två högerhandskar….ha ha ha.  Men som den envisa man han är ville han förvissa sig att han hade rätt, det var hans handske. Och som han sa, han behöver den när han kommer till Norrland. 

English after swedish this time

Tolv dagar sedan. Jag har inte skrivit på tolv dagar. Kan det hända så mycket på tolv dagar? Jomenvisst, skulle norrlänningarna säga. Maken på sjukhus och jag på en lustresa. Lämnar man in gubben på det viset för att få trevligare, eller?  Nej, det bara blev så. Maken drabbades av ett rotavirus som slog ut honom för några dagar. Och resan var betald, så jag klarade av att åka men med ett medelgott samvete. Lockade med väninnan, som, måste jag erkänna, var ganska lättlockad. 

Det var tänkt som en shoppingresa inför vårens stugtripp. Påsken börjar förberedas innan fastan är över, långt före. Så nu är halva påskresan räddad. 

Men ett kalas dagen innan resan gjorde att jag blev tvungen att planera hur göra med kalas, besök hos maken och att komma till mötespunkten tidig lördagmorgon, där bussen skulle hämta oss. Febrilt tassade jag omkring i huset fredageftermiddag. Inte van vid ensamheten. Hade ingen att förlita mig på mer än mig själv. Och ärligt talat är jag inte så bra på varken planering eller packning. Fram med lämplig resväska. Men jag ska tappa upp ett mysigt skumbad att belöna mig med då jag färdigställt min packning och makens attiraljer han efterlyst på sjukhuset. Upp i klädkammaren. Gröna trolleyn. 

Necessären i köksskåpet. 

Förbi på badrummet. 

Proppen i badkaret och – sprut – sprut det doftande badskummet. 

In i garderoben fram med extra underkläder, strumpor. 

Laddare till mobbe och padda. 

Portmonnäerna med både dansk och euro-valuta.

Medicinerna, insulinet.

Runt runt i huset, och inom badrummet. Badkaret fullt. Stänga kranen. 

Hämta senaste Allers för att läsa i karet. Är lite av avkopplingen, att läsa. 

Hämta mobben, lovat svägerskan en signal. Får bli när jag glider ner i det ljuvliga skumbadet. 

Nu började jag ha koll på situationen. Hämta badrocken.

Avklädning och som tidigare sagt, glida ner i badskummet som täckte badkaret. Kom att tänka på åsnemjölk. Visst var det Cleopatra som badade i åsnemjölk? Eller var det Susanna som bodde med Joakim i Babylon? 

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii…….. hjälp. Så kallt! Jag kollar alltid att inte blandaren är ställd på dusch, men att kolla om den är kall eller varm har jag aldrig tidigare tänkt på. Kommer jag att göra i fortsättningen. Maken hade ställt om till iskallt då han sanerade efter sin magsjuka. Och nu var det inte så njutbart som jag hade förberett mig på. Frostbiten kröp jag ur badkaret då jag talat med svägerskan. Ingen njutbar temperatur att ligga och läsa Allers i. Men ren tillräckligt för min resa och kalaset som väntade med jubilerande barnbarnet och hennes familj. 

Maken hemkommen och livet börjar smått återgå till den vanliga vardagslunken igen. Veckan fylld med försök att hitta vardagen igen. Vardagen är viktig för att det ska kunna bli helg. Lördageftermiddag, huset städat (hm sådär, men min syn kräver inte mer), tvätten struken och manglad. Ska vi kunna njuta av denna helgen?  Kan vi visst. Har träning nuförtiden. Storm ute. Storm igår också, med med ett uppehåll på några timmar emellan. Så trots solens värmande strålar genom fönstret håller vi oss inomhus.

Har löst Melodikrysset och jag blir lika imponerad över mig själv som lyckas. Vecka efter vecka. Men det kostar surfmängd. Sedan frågar jag mig vad ska man använda dessa faciliteter till. Fiberuppkoppling och alla fina ”deviser” som maken envisas att kalla dem. Utnyttja dem så klart för att utvidga sina kunskaper. 

Kommande vecka har jag en lektion till i bridge. Sedan blir det förhoppningsvis påsken som blir prioriterad. Ska vi komma oss upp till stugan i påsk? Orkar vi pulsa i snön igen? Framtiden får utvisa. Tanken att få plogat vägen ner till stugan har föresvävat oss. Och varför inte. Det är ett sätt att förenkla vistelsen däruppe. Men det är ingen idé att göra det för tidigt. Hinner det blåsa och snöa igen flera gånger om. 

Men det utkristalliseras fler och fler tankar på resan. 

Angående Vickys Californienresa, fick jag inte följa med på den. Trots att hon var med mej till Tyskland förra veckan. Hon har bara stationär dator. 

And now english

Twelve days. I haven’t written anything in twelve days. Can it happen so much in twelve days? Certainly, people from Lapland should say. My husband in hospital and myself at a pleasure trip. Do I leave the old man like that, to get  nicer trip, or? No, it just happened. The spouse suffered from a rotavirus infection that knocked him out for a few days. And the planned trip was paid, so I managed to go but with a mediocre conscience. Tempted a friend to follow, who, I must admit, was pretty easily attracted.

It was supposed to be a shopping trip for the cottagestay during Easter. Easter begins to be prepared, early, when christmas just finished we start to plan for Easter. So now half the Easter journey is saved.

But a party friday evening, the day before the trip, made me have to plan how to do, visit the husband in the afternoon. Party in the evening and reach the meeting point early Saturday morning, where the bus would pick us up. Febrile I walked around in the house on Friday afternoon. Not used to loneliness. Had no one to rely on more than myself. And honestly, I’m not very good at either planning or packing. 

Picked up a suitable suitcase. But I wanted to prepare a cozy foam bath as a reward when I completed my packing and those husband’s things he wanted in the hospital.

Into the wardrobe upstairs.

Green trolley suitcase.

Fetch the toilet bag in the kitchen cabinet.

Into the bathroom.

The stopper in the bathtub and – spray – splashes the fragrant bath foam.

Enter the wardrobe with extra underwear, socks. A nice dress to wear at dinner in hotel Saturday evening. 

Charger for phone and iPad.

The purses with both Danish and euro currency.

The medicines, the insulin.

All over the house, and into the bathroom. Bathtub full. Close the tap.

Get the latest magazine to read in the tub. Is a bit of relaxation, to read.

Get the phone, have promised my  sister-in-law a signal. That phone call I will  do when I have slide down into the lovely foam bath.

Now I began to handle the situation. Get the bathrobe.

Undressing and, as I said before, slide down into the bath foam that covered the bathtub. Was thinking about donkey milk. Certainly, Cleopatra was bathing in donkey milk? Or was it Susanna who lived with Joachim in Babylon?

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii …….. help. So cold! I always check the tap isn’t set to shower, but I have never thought of checking whether it is cold or hot. I will do in the future, promise! My husband had turned to ice-cold when he had tidied after he had been sick. And now it was not as enjoyable as I had prepared. Frosty, frozen I crept out of the bathtub when I had talked to my sister-in-law. No enjoyable temperature to bath and read my magazine in. But I was clean enough for my trip and the party, waiting to celebrate my grandchild and her family.

The spouse is back home and life starts to return to the usual everyday life again. The week filled with attempts to find that life to return. Everyday life is important, for a weekend to become. Saturday afternoon, the house cleaned (hm so so, but my eyes does not require more), the laundry washed and ironed. Should we be able to enjoy this weekend? Of course we can. Have practise nowadays. Storm out. Storm yesterday too, with a break of a few hours in between. So despite the warming rays of the sun through the window, we stay indoors.

Have solved the melodic quiz at radio and I get as impressed with myself as succeed. Week after week. But it costs surfing. Then I ask myself what to use these facilities for. Fiber connection and all the nice ”devices” my husband insists name them. We make full use of it to expand our knowledge.

Next week I have a my class in bridge. Then we hopefully will be given Easter priority. Should we get to the cottage during Easter? Will we be able to plop in the snow again? The future may expel. The idea of having plowed the way down to the cottage has been presented to us. And why not. It is a way to simplify the stay up there. But there is no point in making it too early. Can both blow and snow several times, and the path will not remain anymore.

But more and more thoughts are crystallised about the journey.

Regarding Vicky’s California trip, I didn’t get to follow her.  Although she was with me to Germany last week. She only has a desktop computer.

Swedish below this time

I can never stop feel astonised about all this new possibilities following the communication technic. Every day I get in touch with some inventions which makes me surprised. And impressed. Yesterday we visited my son. We almost always bring our iPads when we visit him. New questions about how to do and what to do, comes up all the time, and we have to get continuously help . Have to get our knowledge about IT developed and answered. When we were on our way back home my iPad called from the backseat of the car. I smiled and told my husband it was Vicky who missed me at the bridgesite. I tried to reach the iPad but my arms were too short. Had to let the call become unanswered. But after all, to my iPad at backseat in my car that lady from Saskatchewan called! 

I remember when we my husband and l had bought our first mobile phone, we made a phone call  home from car, just to tell the other one who was in house, to put the kettle on. We hadn’t any other errands. Had to make up things to ask for, just to use the phone. 

Yesterday when we, Vicky, the Saskatchewan lady, and l sat waiting for our tournament to start, Vicky told she were awaiting her kids for supper that afternoon. I asked what she would serve for dinner and she told me, pasta philly with cheese and spinach. What is that? Philly with cheese and spinach, l asked? She started trying to explain. Pastry she told me. But pastry…what kind. I heard her stress, difficult to explain when we write in chat. She said after a while, l will show you after the tourney. And when we had finished the tournament she called at Skype and showed me that nice small bags of philly-dough she had filled with a tasty cheese and some spinach. She intended to bake them in oven. They looked like those dumplings which is common among Chinese dishes.

And l thought, here we sit with this vast ocean and half a continent between us, and talk unmolested, and show each other the latest bakery and handicraft we have made!!  Allow me to be impressed! 

Vicky has those latest weeks asked about her postcards, hadn’t they arrived yet? She wrote them when she made a cruise in Caribbean in the beginning of January. And at last i got them after almost six weeks. We laughed a lot and blamed the postman being a bad swimmer. 

We report the weather daily and she is a bit jealous at me when l tell her l have almost spring in my part of Sweden. Show her my small primula veris growing in our garden. She says brrrrr and tell she has -29 degrees below. But next week she will take a trip to California and a relative she has there. I ask if she has to send her long johns for cleaning and feel necessary take that trip to warmer part of the world during those days when her laundry being done?  She laugh and l get the answer, she hates the cold winter. And she longs for spring and warmth. I don’t know if l dare to tell her, we long for the snow and ice we are going to till Easter. To our little cottage and the fishing through hole in ice, the coffee boiled over a campfire and the BBQ sausage. The meetings with our relatives during Easter days and some parties with good food and nice company. 

But l know she knows. She use to follow me wherever l go, she find me at skype and we chat for a while. Next weekend she will follow me to Germany. And we  talked and socialised when l was in Paris last fall. So she reach me everywhere.

But Vicky isn’t as much mobile as l am. When she were travelling in Caribbean she didn’t allow me to follow, when she is by her daughter in Winnipeg it has happened l also was visiting Marys house. I am curious if l may follow to California? Thrilling. Have to wait and see. 

This story will become continued, somehow…..

Någon klagade att det saknades svenska, så här kommer den. Var så goda

Dumplings eller vadå?

Jag kan aldrig sluta förvånas över alla dessa möjligheter som följer med teknikens utveckling. Nästan varenda dag kommer jag i kontakt med nya upptäckter och uppfinningar som gör mig häpen.  Jag är imponerad. Igår var vi hem till sonen. Så gott som alltid då vi åker hem till honom, medföljer våra surfplattor, våra s.k. Paddor. Nya frågor om hur man ska göra det eller det, och när det ska göras på paddan, dyker upp hela tiden, så vi behöver fortlöpande hjälp. Vår kunskap om IT behöver både utvecklas och frågor runt den besvaras. 

På väg hem från sonen började min padda plinga i baksätet på bilen. Jag log och berättade att det var Vicky som saknade mig på bridgesiten. Jag försökte nå paddan men mina armar är för korta. Jag fick låta samtalet bli obesvarat. Men tänk ändå, ett samtal till paddan, i baksätet på bilen, från Vicky, som ringde från Saskatchewan! Jag minns då vi köpte vår första mobiltelefon, vi ringde hem till den av oss som var kvar hemma, och bad henne/honom att sätta på kaffepannan. Vi hade oftast inget annat att prata om så vi fick hitta på en anledning, så att vi fick användning av telefonen.

Vicky och jag satt igår och väntade på att vår turnering skulle börja och Vicky berättade att hennes barn skulle komma på middag till kvällen. Vad ska du då bjuda på undrade jag. Pasta och ”Philly med ost och spenat” sa hon. Vad är det, philly, undrade jag? Vicky började förklara, pastry sa hon, men jag hörde hur jobbigt hon tyckte det var. Inte lätt att förklara på kort tid och i den chatruta som vi har på bridgesiten. Jag ska visa dej efter turneringen sa hon. Då vi spelat färdigt kallade hon mej på skypen och jag fick se de små söta degknytena hon färdigställt av filodeg, som hon fyllt med en god ost och spenat. Klara för att bakas i ugnen. De påminde mig om de dumplings som man stöter på på kinarestauranger. 

Men jag kom även att tänka på, att här sitter vi med den stora Atlanten och en halv kontinent mellan oss och talar obehindrat, och visar varandra de senaste hembakta eller broderier och hemslöjd vi gjort. Tillåt mig att få vara imponerad!

Vicky har de senaste veckorna undrat om hennes vykort har kommit fram? Hon skrev dem då hon gjorde en Västindienkryssning i början av januari. Och till sist, häromdagen kom de fram efter nästan sex veckor. Vi skrattade en hel del och var överens om att den postmannen var en verkligt dålig simmare. 

Dagligen rapporterar vi vädret för varandra, och Vicky är lite avundsjuk på mig då jag berättar att vi har vår i min del av Sverige. Visar henne mina små primulor som blommar i trädgården. Brrrrr säger hon och rapporterar -29 just idag. Men nästa vecka ska hon åka till Kalifornien till någon släkting där. Jag frågar om hon måste skicka sina långkalsonger till tvätt och känner sig tvungen åka till värmen tills hennes tvätt blir färdig.

Skrattande förklarar hon att hon hatar den kalla vinter de har för tillfället, och att hon längtar till värmen. Jag vet inte om jag törs berätta för henne att vi längtar till den vårvinter som möter oss vid stugan då vi far dit till påsk. Snö, sol, isfiske, koka kaffe över öppen eld och grilla några korvar. Möten och samkväm med släkt och vänner som vi har då vi är däruppe. 

Men jag vet att Vicky vet, hon brukar följa med på våra resor. Vi skypar och småpratar en stund varthelst jag reser. Till helgen får hon hänga med till Tyskland och i höstas var hon med då vi var i Paris. Hon når mig överallt.

Fast Vicky är inte lika mobil som jag. Hon har bara en fast dator. Jag fick inte hänga med på kryssning i Västindien. Ibland då hon varit hos Mary, hennes dotter i Winnipeg, har jag fått följa med dit. Undrar om jag får följa med till Kalifornien nästa vecka. Spännande. Får vänta och se……

Denna berättelse kräver en fortsättning, på något sätt….