Kategori: Minnen Sida 77 av 139

Risker kontra vinster. Ja, det är ett problem som har aktualiserats i dagarna. Hur ofta i livet står vi inför dessa valmöjligheter? Jag känner det som de senaste åren har det blivit fler och fler gånger. Några av de val jag tvingats göra är kanske ovidkommande i andras ögon. Tills de själv står i liknande valsituationer. Då blir det kusligt. 

Jag minns hur jag blev tillfrågad om hur jag ville att mina tjänstepensioner skulle betalas ut. Livslång utbetalning och en pyttesumma? Fem år och en slant som syntes i handflatan? Tio år, feg-alternativet, med en ”sketen” tolvskilling som min far skulle sagt om den summan.

När jag diskuterar det där med att välja blir det mycket enklare om valet är reversibelt. Men om det verkligen är skarpt läge, då blir det ett velande från min sida som kan dra ut så länge på tiden att förhållandet vinster – kontra – risker blir förskjutna. Ibland kan man kanske låta tiden avgöra till en. 

Jag kände att besöket hos min optiker var ett sådant besök. Jag sa i föregående inlägg att jag har en optiker som inger ett förtroende som gör att jag hostar upp summan han tar för en konsultation. Han droppar i mina ögon så jag famlar mig fram resten av dagen. Han lyser med skarpa ljus så jag har huvudvärk när jag lämnar honom. Han puffar luft i ögonen så att man känner sig generad då reflexen att blinka inte går att hejda. Känns som om man skäms över sitt beteende. Sen ber han mig läsa det där bluddret han har på väggen bakom sig, jag har övergått till att säga tjockis…smalis….tjockis, tjockis och sedan en smalis. Alltså O B D S och sådana bokstäver, tjockisar, har lite mer kropp. Medan I L F P T är smalisar. Jag kan inte se vad de är för några gynnare men jag ser deras konturer, hjälpligt. 

Men allt detta är det värt att offra. Då han på ett lugnt och sansat sätt förklarar för mig att vinsterna i relation till riskerna är inte tillräckliga ännu. Att utsätta sig för en operation av det seende öga jag har, med de risker alla ingrepp har, är inte vinstgivande nog. Han kan inte hjälpa mig med annan styrka på glasen men han menar att jag klarar vardagen med den syn jag har. Däremot, sade han, om förändringen fortsätter i samma takt som den har gjort hitintills, är det dags om ett år. Då går jag in i dimman såpass att vinsterna är övervägande i en relationsmätning. Man kommer aldrig ifrån att även om det görs en åtgärd fortsätter kroppen sin process med åldrande i alla fall. Så återstarr är ett tråkigt ord men oh så sammanhängande med dessa ögonåkommor. 

Oj oj oj, vad jag fått gnälla av mig. Men detta med mina ögon, är en av anledningarna att det blivit desto mer bekvämt att vara hemma. Där jag inte behöver ängslas att göra bort mig. 

Idag då vi var på fika på ICA reste sig en dam upp vid bordet bakom. Jag såg att hon tittade mot vårt bord och hälsade, men jag kunde inte se hennes ansikte. Jag hälsade artigt tillbaka, jag till och med log. Men det leendet sitter som ett grin i ansiktet, ett konstlat grin. Då man inte vet vem det är. Därför är hemma en säker och komfortabel tillvaro. 

Nu sticker vi utomlands ett par dagar, får göra den resan som vi skulle ha gjort i våras. Då maken hamnade på sjukhuset och jag fick be min väninna hänga med på resan. Nu tar vi och gör om den. Det var en liten trevlig tur. Resa buss är alltid mysigt tycker jag. Jag gillar verkligen att åka buss. Har föreslagit maken att vi ska ta någon dag och bara åka runt runt i Helsingborg. Utforska all nya linjer, vart de går och samtidigt se lite nya områden i staden. Matsäck med fika och ge oss iväg. Men nu först till utlandet med den bussen. Jag återkommer med berättelse om hur det är att turista så här i höstdagjämnings-tider. 

Söndagsmiddag, vår middagstid. Klockan är sju på kvällen och för en vecka sedan fick vi dra ner persiennerna så jag inte skulle bli bländad, då vi satte oss till bords. Idag satt vi och kurade skymning i samband med vår middag. Inga persienner behövde fällas. Men ett litet stearinljus på bordet gjorde att vi kunde kura en stund i denna twilight zon. 

Imorgon är det höstdagjämning. Ännu en sommar har passerat. Jag har fått ett schemaförslag inför hösten. Mina bridgeelever har beslutat att de vill ha några kurs-kvällar under hösten, så det känns bra, det bryter vardagslunken . Jag måste trots allt göra en liten planering av träffarna, trots att jag tydligt sagt att jag inte skriver ihop fler lektioner förrän de behärskar det jag skrivit tidigare. Det är som Maslows behovstrappa, man kan inte hoppa över något trappsteg. Måste kliva steg för steg, då de har en önskan om att lära tillsammans, då får de kämpa tillsammans

Har en tid hos optikern måndag. En förhoppning att han ska hjälpa mig finns, men samtidigt har jag en känsla av att han inte är någon trollkarl. Visserligen har jag ett oerhört förtroende för min optiker,  men ställer inga omöjliga krav på honom. Han har tidigare gånger efter noggrann undersökning sagt att det vore att lura mig om han föreslår någon åtgärd. Varken nya glas eller någon remiss för ytterligare undersökning. Och förmodligen blir resultatet samma imorgon. Men hoppet är det sista som överger människan. Så jag traskar dit, utsätter mig för hans skarpa ljusblixtar och kanske även ögondroppar som gör tillvaron ännu mer dimmig än den är för mig ”normalt”. 

I veckan som kommer ser det ut som september ska bjuda på sådant härligt väder, som denna årstid brukar ha. Indiansommar. Får man säga så? Indian? Är det fult? Vad ska man då döpa om sommaren till. Det gick JU bra att lära om till ”chokladbollar”. Men den här sommarn som är så ljuvlig nu på höstkanten? Kan man få förslag eller ska vi bara låta ett gammalt uttryck få lov att kvarstå? Trots allt är ingen säker på var uttrycket härstammar från.

Då jag googlar på det får jag fram två förklaringar. Alltså är det inget vi rackarungar har hittat på. Då kanske det får lov att finnas kvar i vårt vokabulär. Nu hopp i bingen, så får jag se vad min optiker kan hitta på med mig imorgon.

English text after the swedish this time

Nu måste jag skriva på svenska igen.  Vänner brukar klaga när jag inte skriver på tre-fyra dagar.  Och förra gången jag skrev klagade några vänner att jag bara skrev på engelska.  Även om de förstår allt, accepterar vissa inte att jag inte gjorde någon översättning.  Varför?  Kändes de utestängda?  Jag vill säga dem att de inte är det.  Uteslutna.  När jag sitter här och skriver handlar mina tankar båda om jag har något att berätta såväl som jag bara tänker. Tänker på dem ….. mina vänner, jag måste hålla kontakten med även de hemliga läsarna.  De jag kan se på räknaren men aldrig får några tecken från, inte som en kommentar eller som något skvaller.  Men sedan gillar jag att skriva, det är mitt sätt att sitta och reflektera över livet och vad som händer omkring oss, jag känner trots allt att jag pratar med de hemliga läsarna och mina närmaste vänner.

Och här sitter jag och ler.  Varför är det inte tillräckligt bra bara att läsa min småprat.  Inget allvarligt, bara små problem.  Och gör det inte till någon affär då jag inte översätter.  När jag nästan aldrig får någon kommentar, vet jag inte om dig, kära läsare.  Det här är mitt sätt att översätta mina egna tankar till ett annat språk.

Och många många gånger fastnar jag, för när jag har en tydlig tanke i hjärnan, men när jag ska skriva det, försvann det från jorden !!  Ett enda vanligt ord !!  Fruktansvärd.  Och när jag har tappat ordet kan jag inte heller översätta det.  Inget ord att skriva i översättaren!  Häromdagen skulle jag berätta om min lilla nallebjörn som jag bär som en maskot på ryggsäcken.  Jag försökte Hitta ordet för maskot, denna talisman.  Men jag kände bara ett stort tomt utrymme i mitt huvud!  Hjälp, det var hemskt.  Kändes som om jag inte kunde andas, eftersom jag tappade all koppling till mitt språk.  Och det var min egna svenska språk!  Kunde inte andas men mina hjärtslag ökade. Jag gnällde som en baby och bad om hjälp.  Vad heter den björnen, sa jag till make.

– Han såg på mig, mycket förvånad och också lite förvirrad:

 – Jag har aldrig hört något namn på den sa han.  Du har bara tagit hand om den som ”björnen” sa han.

 – Ja ja,  svarade jag, men vad säger du om att den bärs sådär på ryggsäcken?

– För att vara ärlig sa han, jag tycker att det är barnsligt, men det är din business, inte min.

–  Jag menar vad kallar du det när jag har den här saken som en liten ”typ av lycka .”

 – Åh, svarade han, en maskot?

 Och där satt jag, generad men lättad.

Min kära herr Kanada och jag talade igår.  Och jag sa till honom att jag hade varit en duktig fru och tillbringat mycket tid framför spisen idag. vad lagade du till middag, frågade han.  Och där satt jag!  Fångad i min egen fälla.  Varför starta en sådan konversation?  Men som vi säger i Sverige, om du har sagt A måste du också säga B.

 Hur säger jag “kåldolmar” på engelska?  Och om han vill att jag ska tala om  receptet?  Vad gör jag?  Jag började tänka och tänka.  Men javisst, Vicky och jag hade en gång diskuterat den typen av mat, rullar och dolmar, olika rullar.  Och plötsligt kom jag ihåg cabbage = kål!  Ja, ett ord i det djupaste hörnet i min hjärna.  Så jag berättade för honom om den maträtten och korsade mina fingrar i hopp om att han inte skulle fortsätta att be om något recept.  Phew, vilken lättnad … han gjorde inte det.

Jag är säker på att jag hade varit tvungen att bli “bortkopplad” från sajten om han hade frågat.  Precis som barnen brukar säga: att de råkade köra in i en tunnel då man ställde besvärliga frågor till dem, som de önskade slippa svara på. Lättare att prata vardagen utan för mycket detaljer.  Men under vårt småprat måste jag ibland använda översättaren.  Mest när mina vänner säger något ord som jag inte känner till.  När jag talar och inte kan hitta ordet i hjärnan, försöker jag ett annat sätt att uttrycka vad jag vill säga.  Ibland stavar jag det fel, och förhoppningsvis får jag ett  ord i chatten med rätt stavning.  Inte någon lång historia, berättar bara för mig hur och varför jag sa det fel.  Bara en korrigering.

En gammal vän har varit väldigt bra på att hjälpa mig med den engelska grammatiken.  Och för några dagar sedan frågade han mig om jag ville spela bridge med honom.  Visst sagt sa jag och registrerade oss för en turnering.  Min vän frågade hur jag gjorde det, han kunde inte hitta rätt till webbplatsen med de här nya uppdaterade sidorna.

 Jag skrattade lite och svarade;  Jag betalade (payed) 100 dollar för ditt deltagande, men ta det lugnt.  Jag skickar en räkning.

Betalt (paid), var hans svar.  Ett enda ord igen och jag kommer förhoppningsvis att stava pay och paid rätt resten av mitt liv.  Och jag jämförde det med say och said.  Glad att vissa saker fortfarande kommer att finnas kvar i mitt minne.

 Och med kåldolmarna gjorde vi ett test.  Min svägerska berättade förra veckan att hon hade sett ett TV-program där kocken rekommenderade att lägga kålen i frysen i minst två dagar.  Därefter läggs det i kylen ytterligare en dag.  Efter att du hade gjort det, behövde du inte koka det.  Bara skala av kålbladen.  Vi försökte den här metoden och jag blev förvånad över att det verkligen fungerade så bra.  Jag har aldrig tidigare i min livstid lyckats göra 28 fina kåldolmar från bara en kålhuvud!  Fantastiskt!  Idag kommer vi att smaka den här maträtten till middag och jag hoppas att smaken kommer att godkännas.

 Ta i trä!!!

Och nu i publiceringsögonblicket har jag just ätit kåldolmarna. Det fungerade ypperligt! Kommer aldrig att koka ett kålhuvud igen före kåldolmsframställning! 

And now for the english text

Now l have to write in Swedish again.  Friends use to complain when I not write for three-four days. And last time I wrote, some friends complained I only wrote in english. Even if they understand all of it, some doesn’t accept I didn’t make any translation. Why? Did they feel excluded? I will tell them: you aren’t. Excluded. When I sit here and write, my thoughts are both about if I have something to tell as well as I just think, think of them…..my friends, I have to keep in touch with those secret readers. Those I can see at the counter but never get any sign from, not as a comment nor as any gossip. But then I like to write, my way to sit and reflect about life and what happens around us, I think after all I’m talking to those secret readers as well as to my nearest friends.

And here I sit and smile. Why isn’t it good enough just to read my smalltalk. Nothing serious, only small problems. And please, don’t make it any issue when I don’t translate. When I almost never get any comment, then I don’t know about you dear reader. This is my way to translate my own thoughts to another language. 

And many many times I get stuck, because when I have a clear thought my head, when I’m going to write it, some words just disappeared from the earth!! A single common word!! Horrible. And when I have lost the word I can’t translate it either. No word to write in translator! The other day I was going to tell about my little teddy bear I carry as a mascot on my rucksack. I tried to remind the word for mascot, this talisman. But I just felt a huge empty space in my head! OMG it was awful. Felt as I couldn’t breath, as I dropped all connection with my language. And it was my own tongue! Couldn’t breath but my heartbeat increased. Whining like a baby, I asked for help.

– What’s the name on that bear, I said to spouse. He looked at me, very surprised and also a bit confused: 

– I have never heard any name of it he said. You just have taken care of it as the “bear” he said. 

– Yes yes, I answered but what do you say about it being carried like that on my rucksack? 

– To be honest, he said, I think it is childish, but it’s your business, not mine. 

– I mean what do you call it when I have this thing as a little “kind of lucky thing….”

– Oh, he answered, a mascot? 

And there I sat, embarrassed but relieved. 

My dear Mr Canada and I spoke yesterday. And I told him I had been a good housewife and spent a lot of time in front of the stove that day. What did you made for dinner, he asked. And there I was! Caught in my own trap. Why start such a conversation? But as we say in Sweden, if you have said A you have to say B too. 

How do I say “cabbage rolls” in english? And if he want me to tell the recipe? What do I do? I started to think and think. But oh yes, Vicky and I had once discussed that kind of food, rolls, different rolls. And suddenly I remembered cabbage! Yes, one word in the deepest corner of my brain. So I told him that dish, and crossed my fingers hoping he not would continue to ask for any recipe. Phew, what a relief…. he didn’t.

I’m sure I have had to get disconnected from the site if he had asked. Just as the children usually do when they ”happens to run into a tunnel without any connection” when they been asked difficult questions, requests they wants to avoid answering. Easier to speak everyday life without too much details.

But during our smalltalk I sometimes have to use the translator. Mostly when my friends say some word I’m not familiar to. When I speak, when I can’t find the word in my brain, I try another way to express what I want to say. Sometimes I spell it wrong, and hopefully I get a single word in chat with the right spelling. Not any long story, telling me how and why I said it wrong. Just a correction. 

An old friend have been very good at helping me with grammar. And some days ago he asked me if I wanted to partnering him at bridge table. Certainly, I said and registered us for a tournament. My friend asked me how I managed to do the registration, he couldn’t find his way to site with this new updated pages. 

I laughed a little and answered; I payed 100 dollars for your entrance, but take it easy. I will send you a bill.

Paid –  was his answer. One single word again and I will spell pay and paid right rest of my life, hopefully. And l compared it with say and said. As well as he once told me the difference between advice and advise. Happy some things still will remain in my memory.

And about the cabbage rolls, we made a test. My sister in law told me last week she had watched a TV-program where the chef recommended to put the cabbage in freezer for at least two days. After that move it into the refrigerator for another day. After you had done so, you don’t have to boil it. Just peel off the cabbage leaves, one by one. We tried this method and I was surprised it really worked out so well. I have never before in my lifetime managed to make 28 nice cabbage rolls from just one cabbage! Amazing! Today we will taste this dish for dinner and I hope the taste will be approved. 

Touch wood!!!

And now at the moment of publication, I’ve just eaten the cabbage rolls.  It worked great!  Will never boil a cabbage again before making cabbage rolls!

Where are you? Friends? Who never told you’re going to be absent? You, virtual friends who made my world to grow. And get more multifaceted. You, who spoke to me and said good morning when l just was going to bed, a bit ashamed over my late habits. Who got my brain to understand our planet was a living planet all around the clock. This is one of the disadvantage when you make friends in this world. This pretended friends, you never meet in real life, IRL. And what about it? Do l ought to be sad or sorry to lose them? Do I have to realise this is a stupid world? Or shall I join those friends of mine, even if I in a future just miss them. And they not appear anymore? Without any sign about their disappearance? In real life friends also disappear. 

During some years by now I have find myself very good to find different explanations in my head why they are absent. Oh it is summerholiday I sometimes think about friends living at southern part of our globe. When the winterhurricane roar outside my window. But they never appeared again. And I have seen the celebration of holy days in other religions as the reason when some of my friends are absent, but mostly they return. I had a friend who announced she was going for a journey, and I wished her a safe flight. Never heard from her again. And didn’t read anything about any flightaccident. 

Although her visits at theese site we met, was very sporadic, we enjoyed our meeting. Now she is gone. Haven’t seen her last six month. Sad. And the sadness get deeper when I never get to know the cause of her disappearance. But this is the new world. Which, as I said, includes this disadvantages. Anyhow, it will not stop me to make new friends all the time. 

Yesterday I was told by an american player, he had put me on his friend list. We didn’t play together but met as opponents. His partner was a player wellknown by me since earlier. A player with a very bad behavior. And when he and I had played together some while ago I made him blacklisted by me. As a precaution I not would spend and waste time with this rude player in future. Yesterday as our opponent, he bid and made a slam, and after all he is rather smart, to figure out where the cards are and how to play them so his opponents doesn’t get any trick, or as less as possible. But in communication with his partner he is a disaster. And playing bridge is like dancing Tango, it takes two. When he had played the hand his partner said; even if you made this hand very nice I will still keep you in my ”list of shit”, as a kind of explanation he didn’t like his partner. I told the player who said so, even you? I have blacklisted that player since earlier because of rudeness. 

After the tourney I was contacted by this american, and he told me he had put me as his friend, if it okey for me? So the balance in world stays. One on ”shitlist”and one new friend. 

There was a swedish composer who wrote about terror balance in late fifties. Does he know how right he was?

But after all I make many many more friends to whom I continue my friendship, than I meet unpleasant people. And my list of friends are growing day by day.

But my list of absent friends I never know what happened to, is also getting extended. When I think of them, it is a sad feeling inside me. IRL we mostly get to know why they disappeared, either an advertisement, an obituary in my newspaper or I get told by the related or some friend. And you can put an end of that relationship in your mind. At my age this kind of news is not very odd. At my age funerals happens more often than wedding and baptism. 

But I like to know what happened. And when. Sometimes my curiousity never gets answered. 

I remember once when ”bridge at net” just had started in my life. My mentor from Örebro introduced me in this club I participate daily by now. We met two ladies, who didn’t do the most excellent play. But oh how fun they had. Smalltalk and giggling about their bad play during the game. I really envied them their relaxed behavior. And they didn’t seem sorry for their loss. As I still was a beginner at net, I didn’t follow their english so good. But I heard them say; sis, to each other so I understand they were siblings. I asked them if they were sisters and again, giggling – they said they were. And so the time passed by. Kala, one of the ladies and I talked a lot during times and Kala as well as I was curious about other parts of the world. I remember when I spoke to her about a holiday we had that very day – Kristi himmelfärdsdag – and I put myself in a very hard position. My still bad english and explanation how Jesus get to heaven that very day, and I tried to do it as serious as I was able to. Afterward I wrote about it in my blog how to express something about swedish traditions in a foreign language, how difficult is was to me. And of course I never mention any person without their permission, so I had to ask Kala. She laughed at me and wanted to read it. Well, I said it is in swedish. But sent the link to her. Next day she told me she were proud to be in my blog. But you don’t know what l have written about you, I protested, it’s all in swedish. Yes I know, she said and at that time she told me how she asked her brother to help her. How to copy my story and paste it an a translator and now she were able to read it, hocus pocus, sim sala bim!! As a magic finesse. One old lady teach another old lady. 

Kala is nowadays at my list with absent friends, but I know when and how it happened when she died. Because we were told about it by her sister as in reality wasn’t her sister. They were very very close friends and they felt as near as sisters, pretended sisters the remaining lady told me. I didn’t get to know it as long as Kala were alive. And I still see them as those sisters who told me how close friends you can get at net. My friend Vicky in Canada, I can’t get into my head, I can’t understand she isn’t  a real friend, in real life…….IRL! 

Det börjar kännas som ”vanligt” igen, med en lista på whiteboarden med alla små påminnelser vad som ska göras och kommas ihåg. Frissan och fotvården är strukna från kom-i-håg-listan nu, men tandläkaren och bilbesiktningen återstår att åtgärda. Ja, kan ni förstå hur skönt vi har det uppe i Norrland där största bekymret består i att handlelappen är genomtänkt. Annars krävs kanske en ny resa till affären , några mil för att vi glömt att anteckna att bitsockret är på upphällningen. 

Antikrundan, vår ”trygga” tidpunkt i tillvaron i Skåne, är genomförd en gång, sedan hemkomsten till Skåne. Och vi känner att enveckorstänket vad livsmedel gäller, kommer man lätt tillbaks till. Och att göra en tur till affären ”för turens skull” som man ibland gör i Norrland, inte förekommer här i södra Sverige. 

Senaste tisdagen mötte vi en dam i affären, en kär gammal vän som berättade hon varit på apoteket och hämtat morfintabletter. Hon hade drabbats av en ryggskada som plågade henne oerhört, sa hon. Jag stod där och liksom famlade i luften efter ett svar och ett fortsatt samtalsämne. Kände att jag inte kunde bemöta detta med smärtor på ett komfortabelt sätt, varken för henne eller mig själv. Hela tiden tänkte jag på hennes make, som den senare delen av våra tidigare möten inte kunnat deltaga pga problem med sin hälsa, och hänvisad till rullstol. Min tanke som hängde i luften var; lever han? Hade min vän fått sin ryggskada i samband med något som hade med vården runt/med hennes make att göra? Jag vet att man gärna offrar sig till det yttersta för att hjälpa varandra. Innebär JU även att så länge man klarar det inom familjen, får ha kvar känslan av sin både sin egen  och partnerns livskvalitet. Men ibland får man ta in hjälp utifrån. Kan kännas tungt men är ett måste. Att överskatta sig själv och sina krafter och kunskaper hjälper ingen, kanske förvärrar i det hela. Men där jag stod med vännen från förr och lyssnade till hennes berättelse om morfinpillren och hon log lite blygt men beklagade sig att hon kände sig lite ”dizzy” då hon tog pillerna. Visserligen tog de bort mesta av smärtan, men hon kunde inte förlika sig med dimmigheten som kom som en följd av de starka pillerna. Jag sa till henne att den dimmigheten gick jag in på systembolaget och handlade dyrt för att uppnå. Då skulle hon väl inte klaga då hon fick den gratis. Hon skrattade och menade på att jag kunde JU alltid skylla på att jag hade lite krämpor som behövde åtgärdas och på det viset skulle det vara legitimt att ta sig ett glas närhelst jag känner för. Sen blev det tyst mellan oss. Jag famlade fortfarande i luften efter att fråga om maken, men hur formulera det? Men hon sa att hon skulle leta upp dottern som hade traskat vidare i butiken. Vi skildes och såhär flera dagar efteråt hänger frågan kvar i huvudet på mig, hur har hon det i sitt liv?

Pratade med väninnan om det där med att inte veta hur man ska fråga…. det är tydligen ett allmänt dilemma. Svåra frågor att ställa. Undviker istället att komma in på samtalsämnet. Och det gör att man tydligt känner hur man flyr ifrån mötet med människan. Inte bra. Jag tror att det är bättre att ställa frågorna, riskera att få ett svårt svar. Det ändrar JU inte situationen, bara gör att man inte är lika ytlig i sin relation till den tilltalade.

Sistlidna lördag hade vi vår egen lilla ”välkommen hem till oss själv-fest”. Maken hade dukat i trädgården och vi satt i det mysiga augustimörkret och åt kräftor. 

Var han hade letat fram våra gamla kräftlyktor är mig ett mysterium, men de fanns med och därmed fick han fram den riktiga mysfaktorn som jag mindes från min barndom med dessa lyktor. Jag är/var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde njuta av skenet från lyktorna fullt ut, utan satt och tänkte på brandrisken. Som barn hade vi inte en tanke på hur eldfängda dessa lyktor var, vi bara njöt av den feststämning de spred. Förbaskat att man blivit så ängslig….

Efter att vi sörplat, knäckt klor och smaskat satt vi bara i de ljumma svarta natten och småpratade. Minnen från dagar som låg i vår tidiga bekantskap. Hur vi efter ett av kräftkalasen i kolonin tillsammans med mina föräldrar kom hem till dem dagen efter. Hur min far låg under en filt och ojade sig över hur dåliga djur vi ätit dagen innan, han var såååå sjuk. Måste ha fått i sig någon dålig kräfta. Vi minns inte att han åt så många av skaldjuren, däremot sköljde han ner dem med många snapsar, medan han hänvisade till vad Albert Engström sagt en gång: kräftor kräva dessa drycker. Så vi ska inte skylla de små oskyldiga djuren för hans dagsform den dagen. 

Under tiden vi satt där på vår egen kräftskiva, sades många kommentarer att det var så varmt, och vi hörde ett svagt muller borta över sundet. Mer och mer lät det. Sedan fick vi uppleva ett spektakulärt skådespel i form av blixt och dunder. Jag tycker det är lika vackert varje gång. Men samtidigt är jag lite lite uppjagad, en ren och skär nedärvd vaksamhet, kanske rädsla för vädrets makter gör att jag inte gör något under pågående åskoväder, utan bara sitter och tittar på skådespelet. Och jag måste berömma maken att han beställt ett sådant tjusigt sceneri som avslutning på vår lilla höstfest. Med allt vad man kan begära av en sen augustikväll. Detta sammetsmörker finns inte i norr. Det är nästan så att man upplever det lite exotiskt efter en sommar med ljuset som aldrig tar slut, sommartiden norröver. 

Tillbaks i söder blir det som om semestern är slut för iår. Trevligt att livet har omväxling även för oss pensionärer. Men resorna upp och ner genom landet börjar att kännas av i kroppen. 

Likafullt lämnar vi stugan med några anteckningar på vad vi ska iaktta nästa vistelse däruppe. Dock har maken de senaste åren inte bara iordningställt och ställt av stugan, han har även börjat skriva små manualer till mycket av det som inte finns uppmonterat eller framplockat. Var de olika utemöbler och delar till partytält finns. Vattenpumpen och dess funktioner finns nedskrivna och dokumenterade med foton på de vitala delarna. Båtmotorns förvaring och hantering. Hur omhändertagandet av  dasset görs. Hur hantera scotern och smörjschema till den. Var finns sakerna och hur gör vi med stugans inventarier. Sommaren som gick blev tvättmaskinen inbyggd i en fin kåpa så mössen inte gnager sönder elsladdar och vattenslangar. Tidigare år har vi transporterat in maskinen i en hörna i stugans farstu. Men nu får den bo kvar ute i ladan där den förhoppningsvis klarar vintern lika bra som inomhus. Det blir ofta ner mot trettio minusgrader inne i stugan, så det kan troligen gå på ett ut var den maskinen tillbringar vintern. 

Jag inleder med rubriken ”Skåne igen – och nu ser ni kanske att jag är kvar lite i norra delen av landet. Beror troligen på alla dessa små tankar, gjorde jag det? Och gjorde vi detta? En liten genomgång av alla detaljer följer onekligen varje år. Detta år glömde vi slå av elen, ett tidigare tillfälle glömde vi nyckeln i låset. Bara att traska in och bosätta sig i stugan….. nej jag tror vi kan lägga tankarna runt stugan åt sidan nu. Sätta punkt.