Kategori: Minnen Sida 73 av 139

English first today

I was asked yesterday, my thoughts about how long time it would take for the postman to swim over the Atlantic Ocean with a small bag with menthol drops for me. It was my Canadian friend who told me he had bought me some menthol drops, to cure my cough. He wondered if I thought the postman arrived before my cough was disappeared for this time. I laughed and told him he had to fill in the declaration for the customs very carefully. Otherwise it would be as the Christmas gift Vicky has sent me. 

She revealed early November she had posted a parcel for me, a gift for Christmas. And she told me it was something I should wear for Christmas. I told her I had some plot Hooded already, but she laughed and said it was a secret. About the same time I had wrapped and sent her a shawl, a combined  Christmas and birthday gift. She is leaving for a cruise those days so she will spend her birthday on a ship somewhere in Caribbean sea. But l didn’t tell her. It was supposed to become a surprise. And some weeks after, when l had told her I was going to visit my brother so no idea for her to call at Skype that day. When we arrived my brothers house and sat down for a cup of coffee, I heard a hazy sound. Suddenly I understood it was my iPhone, and there she was at Viber. Have just a few friends who use Viber so l guessed immediately who was calling me. I answered the call and someone shouted and laughed into my ear – I’ve got it, I’ve got it. 

She had seen the shawl when I knitted it, and begged for it. I had told her it was not very wise to send such handicraft, the customs maybe would destroy it for us. But she insisted, they were not that rude, to destroy a parcel from one old lady to another. After all I decided to take the risk and send it to her. After about two weeks it arrived to her. Without any damage from either the customs nor the delivery. 

When I heard her gratitude I shared her joy. Neither of us had achieved any fortune, but in is like having a penpal far away and receive something in my hand which has left her hand some weeks ago. Something exciting, something exotic. 

Vicky was impressed by the handicraft and went to her bank office, bought a check with US-dollars and sent me in an envelope. Was in my mailbox after five days! Not any swimming, but flying postman this day…. I was stunned. Did she really appreciate the shawl that much? I tried to redeem the check at my bank office. They smiled at me and said, it would take about a month to get the money for the check. And the charge to get it cashed was about 100 US-dollars. The check was at 50 US-dollars! I didn’t know if I should laugh or cry, when I stood there and heard the verdict…. The check was put into a new envelope and returned to sender.

And our next conversation via Skype became a lesson about Sweden and our legislations. Most western country has at first and most important law: You shall have no other gods with me! The first Swedish law is ”Murphy’s law”. An expression about if something is possible to get impossible it shall become the first option. She laughed a lot, and I have no idea if she understand what I meant. I think you have to be at least third generation in Sweden to understand….

When we spoke later on, I told her I had sent my parcel about same time as she told me she had posted a parcel for me. And we agreed my swedish swimming postman won the race. My postman was a faster swimmer than her was. 

Day after day she continued to ask for the Canadian postman’s arrival. But no, not any sight of the parcel yet. Some weeks before christmas she started to investigate about her consignment, and at that time she sent a new parcel to me in case her first sent parcel had disppeared for ever. And every day she started our conversation – if I had recieved any parcel yet. 

One day I had get a note from my postoffice there was a parcel waiting for me. I told Vicky but said I hadn’t had the time to bring it home yet. Later that day I went to postoffice. The woman at Office, brought the parcel and revealed for me it was from Paris. She was lectured by me, France wasn’t just Paris, and she blushed about her curiosity. But I had got a Christmas gift from Froggy!! Some cans with Foie Gras, goodie, goodie! And as far as I could see, the customs hadn’t decreased that amount…. But Vicky started to sound desperate, when I told her it wasn’t her delivery. She continued to ask, but when my Christmas was celebrated she became silent. Almost as she felt ashamed she didn’t manage to give me this gift in time for Christmas. I pitied her, but decided not to make up any lie. I saw the sadness in her eyes every time we happened to mention it. And parcel number two wasn’t fast either. 

Vicky is a woman who celebrates christmas twice, our christmas and her own orthodox christmas-time, and between those she have new years celebration too. 

New year we celebrated in Norrland, a short trip to surprise a brother in law at his 70th birthday. The last thing I did before departure for airport was, to check my mailbox..  And when we arrived home again, the first I did was, to check the mailbox. No postman had visited

Last week when I was at bridge site and played, Vicky sent me a messages in private…. where she told the parcel had returned to her addresse in Saskatchewan! After more than two month, she got her parcel back. I presume the postman had been swimming more than half the way over Atlantic ocean, yes I think he must have seen our Swedish shore before he turned around. What a waste of energy, but the next day I was told the declaration for customs wasn’t filled in right. Vicky went to postoffice again and complained. The postal official, had made that error and now the latest news is, the parcel is on its way again. 

We have had a subject to speak about for month and ponder and speculate around. I have to admit I feel how my vocabulary increases, when I have this smalltalk to Vicky so often. Both of us know, we continue because of the win-win situation it brings both of us. She feel she decreases her loneliness and I am developing my english knowledges.

Just an hour ago my postman had get such a bad conscience , therefore he put a parcel in my mailbox. And in a hurry I went there and fetched the delivery. Fortunately it was well wrapped in a thick plastic bag because it was soaking wet. But when Vicky called just after I got it, she was able to see her second parcel has arrived. After about six weeks. 

Soon we have to find a new subject to discuss hopefully. 

Och nu svenskan

Jag blev tillfrågad igår, om hur lång tid jag trodde  det skulle ta för postmannen att simma över Atlanten med en liten påse med mentol karameller till mig.  Det var min kanadensiska vän som sa till mig att han hade köpt mig några mentolpastiller för att lindra min hosta.  Han undrade om jag trodde att postbudet anlände innan min hosta försvann för den här gången.  Jag skrattade och sa till honom att han måste fylla i tulldeklarationen mycket noggrant.  Annars skulle det bli som julklappen som Vicky har skickat till mig.

Vicky avslöjade i början av november att hon hade skickat en paket till mig, en julklapp.  Och hon sa till mig att det var något jag borde bära till jul. Jag svarade henne att jag redan hade en tomteluva men hon skrattade och sa att detta var en hemlighet.  Ungefär samtidigt hade jag slagit in och skickat henne ett sjal, en kombinerad jul- och födelsedagspresent.  Hon åker iväg till en kryssning de dagarna så att hon tillbringar sin födelsedag på ett fartyg någonstans i Karibiska havet.  Men jag berättade inte för henne. Det var tänkt att bli en överraskning. Några veckor efteråt, när jag berättade för henne att jag skulle besöka min bror så det var ingen idé för henne att ringa på Skype den dagen.  När vi anlänt till min bror och satt ner med en kopp kaffe, hörde jag ett svagt underligt ljud.  Plötsligt förstod jag att det var min iPhone, och där var Vicky på Viber.  Har bara några få vänner som använder Viber så jag gissade omedelbart vem som ringde mig. Jag svarade och någon ömsom skrek och skrattade i örat – jag har fått det, jag har fått det….

Hon hade sett sjalen när jag stickade den och bad om att få den. Jag sa till henne att det inte var så klokt att skicka sådana handarbeten, tullarna kanske skulle förstöra det för oss.  Men hon insisterade, de var inte så oförskämda, att förstöra ett paket eller dess innehåll från en gammal dam till en annan.  När allt kommer omkring bestämde jag mig för att ta risken och skicka den till henne.  Efter ungefär två veckor kom det till henne.  Utan skada från varken tullen eller leveransen.

 När jag hörde hennes tacksamhet delade jag hennes glädje.  Ingen av oss hade uppnått någon förmögenhet, men det är som att ha en brevvän långt borta och ta emot något i min hand som har lämnat hennes hand för några veckor sedan.  Något spännande, något exotiskt.

Vicky blev imponerad av hantverket och gick till sitt bankkontor, köpte en check med amerikanska dollar och skickade mig i ett kuvert.  Det läg i min brevlåda efter fem dagar!  Inte någon simning, utan flygande postbud idag …. Jag var imponerad.  Uppskattade hon verkligen sjalen så mycket?  Jag försökte lösa in checken på mitt bankkontor.  De log mot mig och sa att det skulle ta ungefär en månad för att få pengarna. Och avgiften för att få den löst var cirka 100 US-dollar.  Checken var utställd på 50 dollar!  Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, när jag stod där och hörde domen …. checken lades i ett nytt kuvert och returnerades till avsändaren.

 Och vår nästa konversation via Skype blev en lektion om Sverige och vår lagstiftning.  Det flesta länder i väst har som en början och även den viktigaste lag: Du ska inga andra gudar hava jämte mig!  

Dock är den första svenska lagparagrafen: -”Murphys lag”.  Om något är möjligt att bli omöjligt ska det vara det första alternativet…  Hon skrattade mycket, och jag har ingen aning om hon förstår vad jag menar.  Jag tror att man måste vara minst tredje generationen i Sverige för att förstå …

 När vi pratade senare, berättade jag för henne att jag hade skickat min paket ungefär samtidigt som hon berättade att hon hade sänt ett paket till mig.  Och vi enades om att min svenske postman vann simtävlingen.  Min postman var en mycket snabbare simmare än hennes.

Dag efter dag fortsatte hon att fråga om den kanadensiska brevbäraren hade kommit fram. Men nej, inte något på paket ännu.  Några veckor före jul började hon undersöka vad som hänt, och vid den tiden skickade hon ett nytt paket till mig om ifall hennes först skickade paket hade försvunnit för alltid.  Och varje dag startade hon vår konversation med frågan – om jag hade fått något paket ännu.

 En dag fick jag en avi från mitt postkontor var det ett paket som väntade på mig.  Jag berättade för Vicky men sa att jag inte hade haft tid att hämta det ännu.  Senare samma dag gick jag till postombudet. Biträdet hämtade paketet och avslöjade för mig att det var från Paris.  Hon fick en upplysning, Frankrike var inte bara Paris, och hon rodnade över att ha avslöjat sin nyfikenhet. Jag hade fått en julklapp från Froggy !!  Några burkar med Foie Gras, goodie, goodie!  Och så vitt jag kunde se, hade tullen inte minskat det antalet burkar … Men Vicky började låta desperat, när jag sa till henne att det inte var hennes leverans.  Hon fortsatte att fråga, men när min jul firades blev hon tyst.  Nästan som om hon skämdes att hon inte lyckades ge mig denna gåva i tid till jul.  Jag tyckte lite synd om henne, men bestämde mig för att inte prova med någon lögn.  Jag såg sorgen i hennes ögon varje gång vi nämnde det.  Och paket nummer två var inte heller någon snabb leverans.

Vicky är en kvinna som firar jul två gånger, vår jul och hennes egen ortodoxa jul och mellan dem har hon också nyårsfirande.

 Nyår firade vi i Norrland, en kort resa för att överraska en svåger på hans 70-årsdag.  Det sista jag gjorde före avresan var att kontrollera min brevlåda … Och när vi kom hem igen, var det första jag gjorde att kontrollera brevlådan.  Ingen postbud hade besökt oss.

 Förra veckan när jag var på bridgen på nätet och spelade, skickade Vicky mig ett meddelande privat … där hon berättade att paketet hade återvänt till hennes adress i Saskatchewan!  Efter mer än två månader fick hon tillbaka sitt paket. Jag antar att postmästaren hade simmat mer än halva vägen över Atlanten, ja jag tror att han måste ha sett vår svenska strand innan han vände.  Vilket slöseri med energi, men nästa dag fick jag höra att tulldeklarationen inte fyllts i rätt.  Vicky åkte till postkontoret igen och klagade.  Posten hade gjort felet och nu är de senaste nyheterna, paketet är på väg igen.

Vi har haft ett ämne att prata om i månader och fundera över och spekulera runt.  Jag måste erkänna att jag känner hur mitt ordförråd ökar, när jag har detta smalltalk med Vicky så ofta.  Båda vet, vi fortsätter på grund av win-win-situationen som det ger oss båda.  Hon känner att hon minskar sin ensamhet och jag utvecklar mina engelska kunskaper.

 För bara en timme sedan hade min brevbärare så dåligt samvete, därför lade han en paket i min brevlåda.  Och i en hast gick jag dit och hämtade leveransen.  Lyckligtvis var det väl inslaget i en tjock plastpåse eftersom paketet var dyngsurt. Men när Vicky ringde strax efter att jag fått paketet  såg hon att hennes andra försändelse har anlänt. Jag ”stilade” i min nya scarf.  Efter ungefär sex veckor.

 Snart måste vi förhoppningsvis hitta ett nytt ämne att diskutera.

Host host host, säger jag. Min trognaste läsare klagar att jag har varit tyst senaste tiden. Jag erkänner att jag inte gått till torgs med de ljud jag frambringat senaste veckan. Så nu skriver jag ner lite av hur jag låtit senaste tiden. Visserligen är min hosta världskänd, då jag beklagat mig över min brist på nattvila, då jag fått frågan -”hur mår du?”. Det har fortsatt med….bättre? Och jag har passat på att gnälla och skylla mina misstag, både i bridgespel och stavning, på den oupphörliga hostan. 

Vicky i Saskatchewan kommenderade mig att gå till doktorn med min hosta. -Jaha, och…. skulle jag smitta ner honom också? Räcker det inte att jag smittar ner maken? Men hon menade att jag skulle få medicin. Hur förklarar man för henne hur det fungerar i Sverige – och på engelska. Om man uppsöker läkare blir jag botad på ungefär sju dagar, blir jag hemma och spar pengar för ett resultatlöst läkarbesök blir jag frisk på en vecka. 

Jag talade om att jag var hemma från Norrland för franske Froggy, och sa att jag inte tålde flygplatser i Stockholms-området. Fick svininfluensa efter att ha varit på Arlanda senast. Nu denna gång var det bara vanlig vinterinfluensa. Men så var det JU bara Bromma, de var kanske tur för mig. Den är inte lika stor som Arlanda och ger tydligen inte lika allvarliga drabbningar av sina infektioner. Ja ja, man kan bara spekulera. Froggy erbjöd mig sitt sällskap med ett förslag om ett rendezvous senare den dagen. Lät trevligt. Kunde ändå inte göra något speciellt mer än hosta och hosta. Sneglade på klockan och såg att det var jättetidigt i Kanada. Så jag väntade inget samtal från Vicky just då. 

In i badrummet och satte igång att fylla badkaret. Lite skumbad känns alltid uppiggande. Men det omöjliggör ”apelsinkuren”, som en vän till mig föreslog många år sedan. Anita, vännen sa att om man kände sig snuvig och hostig, skulle man tappa upp ett hett bad. Samtidigt som man gled ner i vattnet skulle man låta två apelsiner göra en sällskap. Ligga där och titta på apelsinerna som guppade runt i vattnet och gav ifrån sig den mest förföriska doft. Och man kan gno lätt på dem och frigöra de oljor som sitter i skalet. Efter cirka 15 minuter är det tid att skala apelsinerna och njuta dem klyfta för klyfta. Låta saften rinna nedför hakan och slicka saften i sig. Jag har aldrig provat men onekligen låter det syndigt gott. 

Efter bara några minuter i skumbadet, hör jag från vardagsrummet signalen från iPad och Skype att Vicky är extra morgonpigg. Maken sticker in huvudet och låter meddela att han inte besvarat samtalet. Jag ringde upp Vicky via Viber och berättade varför jag inte svarat. Hon skrattade och sa att hon hade gärna sett mig där i badet….ja ja, nu är jag ju ingen exhibitionist. Men jag talade om för henne att jag hade ett rendezvous med fransmannen om någon timme. Då ville jag JU gärna vara ren och lukta gott. 

En stunds tystnad följde…..sen sa hon – you’re kidding. You’re pulling my leg. Och jag erkände att jag gör allt för att göra detta. Men här kan jag tydligt inse hur vi använder oss av ögonen såväl som öronen, då vi samtalar med varandra. Hur min illfundiga glimt i ögonen redan då jag säger saker och ting, avslöjar att jag skämtar. Och Vicky är van vid detta. Men då vi talar via Viber ser hon mig inte, och jag kan få henne att tvivla på mitt förstånd, då han inte ser spillevinken i mina ögon.

När jag senare spelade med fransmannen sa han att han uppfattade att jag inte var lika fokuserad som jag brukar vara, att jag förmodligen var påverkad av min hosta. Jag sa att jag glömde titta på korten, var så fascinerad över hur ung han såg ut trots att han nyligen passerat ännu en födelsedag. Fick ett gapskratt till svar. I själva verket vet ingen av oss hur den andra ser ut. Trots många år av både spel och brevväxling, har ingen av oss lämnat en bild av oss. Detta är ett sätt att dölja sin skröplighet inför varandra. Bara visa de färdigheter vi kan anse är acceptabla att redovisa. Har nämnt vid något tillfälle att om vi möts på gatan vet vi inte om detta faktum, att jag nyss mötte en kär vän. Fick till svar att om jag möter George Clooney på gatan ska jag titta efter ordentligt, för enligt Froggy är det hans dubbelgångare. Han har sagt att om jag skulle bjuda och spela en bricka i storslam då skall han skicka sitt signerade foto till mig. Behöver du inte svarade jag, jag vet hur George Clooney ser ut. 

Senare på kvällen då jag spelade med yankeenTom, som jag spelar med dagligen, blev det tal om krassligheter igen. Vi hade varit krassliga samtidigt och Tom berättar om sin svåra ”fatigue”. Han har tidigare år förklarat om denna fatigue, trötthet som följer efter dessa vinterförkylningar. Jag vet precis vad han talar om men, jag känner att vi bara gnäller och gnäller. Trots allt är det vad som upptar våra sinnen om vårt allmäntillstånd för tillfället.

Svårt att hitta något vettigt att berätta. Medan jag skriver detta ringer Vicky upp för att höra hur det går med min hosta. Så trots allt ger det en öppning i ett samtal. Sedan pratar vi lite väder och vind. Precis som riktiga engelsmän. Vicky har tufft med minus 30°. Hon får värma upp bilen en lång stund innan hon kan köra för att handla. Lite bridgeprat följer och då vi startar med det kan vi prata hur länge som helst. 

Annars fortskrider min stickning så sakteliga. Samtidigt som jag läser om böcker av Camilla Läckberg. Froggy har startat läsa hennes böcker och tydligen gör han som jag, läser en författare åt gången. Och han började fråga mig om personerna i böckerna. Då det är minst tio år sedan jag läste dem får jag repetera. Men denna författare har så trevligt språk att det gör jag gärna. Så jag är inte ”göralös” på något sätt. Och skulle jag få någon lust att göra något kroppsligt ansträngande, sätter eller lägger jag mig snarast och väntar på att lusten ska bedarra. 

Jaha, nu har jag gjort det, daterat någonting med det nya årtalet. Det kan faktiskt dröja ganska länge innan man skriver och daterar någon form av dokument, då man inser att man skriver in ett nytt årtal, eller som i det här fallet ett nytt decennium. Och det följs givetvis av tanken, är detta den sista gång man upplever ett nytt decennium. Ganska lustigt att jag också upptäcker att här är ett ord som jag stavar fel till i min skalle. Jag uttalar det med ett långt E på båda ställena, därför skrev jag in det med bara ett N. Men min eminenta padda (min iPad) talade om för mig att det var felaktigt. Jaha, får låta det bli två N då. Och ändra lite i mitt uttal. Vad gör man inte för världsfreden. 

Väcktes idag av lillasyster som tyckte att vi slarvat med våra måndagar, och det veckovisa samtal vi etablerat senaste åren. Men jag måste erkänna att måndagen som gick glömdes fullständigt bort av mig. Vi har varit ut och rest. Och jag menar att vi verkligen har varit ut och rest. Inte det där vanliga, att vi är ute och reser då vi tappar bort veckodagar och datum. 

Vi tog en tripp till snön, Norrland och makens lillebrorsa. Han fyllde 70 år dagen före nyårsafton. Kunde väl vara kul att celebrera honom. Så vi talade med hans hustru, letade en flygbiljett och kom överens med makens syster om att landa hos henne och följa med henne då hon for upp till jubilerande ”brorsan”. 

Otaliga gånger har jag hört talas om dessa korta dagar som är så här runt vintersolståndet, men aldrig upplevt det själv. Ingen idé att släcka lampan för den korta stund det är dagsljus, brukar de säga som bor däruppe i norr. Och vi fick uppleva några helt fantastiska soliga dagar däruppe i norr. Gick en liten, miniliten promenad i måndags, (den dag jag borde ha ringt lillasyster). Vägen var plogad men inte sandad. Alltså perfekt sparkföre! Tog några foton på solen precis klockan 12.00. Den vilade trött på bergskammen, och det var det högsta den ville visa sig den dagen. Onekligen var jag överrumplad att det kan vara så lite dag. Jag har hört om det otaliga gånger, men se det med egna ögon är trevligt, och det blir mindre otroligt trots allt. Skickade iväg ett foto till Frankrike  på solen då den stod som högst på himmelen, jag hade berättat för min franske vän om dessa korta dagar, som han uppfattade som verkligt exotiska.

.

Maken anslöt efter en stund på min promenad och erbjöd sig att skjutsa mig nedför vägen då vi skulle vända. Jag skulle vara passagerare på sparkarn då han styrde!!! Ever never!!! Nej nej, jag vet nog hur de här norrlänningarna far fram. Skulle aldrig våga. Har inte haft och vill inte ha whiplash-skador. Inte sådana, att man tar dem på beställning i alla fall. Så jag avnjöt vändande tur i nedförs-lutet i min egen takt. Maken kan få bjuda på andra förlustelser, men inte sparkturer. 

Det blev ett småmysigt kalas för sjuttioåringen. Visserligen smögs det med TV-tittande lite i hörnorna, medan det dukades och dekorerades till jubileums-middagen. Det pågick ungdoms-VM i ishockey och dessa norrlänningar är trogna vintersporterna. Men då middagsmaten stod på bordet var det matfrid. En riktigt trevlig samvaro mellan alla helgdagar som annars upptar dagarna såhär i midvintern. Trots allt tycker jag synd om dessa som har sina födelsedagar inklämda mellan alla helger. Eller som sonen min eller vår drottning, som har sina dagar mitt i julstöket. 

Hemfärden ner mot Lycksele blev en resa med en sagolik vintervärld. Jag kan förstå alla dessa sagor och sägner om tomtar och troll då jag sitter och ser detta vinterlandskap. Stenar och stubbar med snöhättor. Småplantor som är begjutna med snötyngder som gör att de i fantasin kan likna alla möjliga figurer. John Bauers värld är inte svår att förstå då jag ser de här vyerna. Jag tog många bilder från bilfönstret, och jag vet är att de bara till att kassera, men det var som om jag var tvungen att försöka dokumentera. Plötligt tog det stopp, tjoff lät det…. och vi låg i diket. 

Men landningen var mjuk. Bilen hade hamnat så att den hade lätt slagsida åt höger. Dörrarna helt blockerade av snö. Föraren hade tufft jobb att försöka få upp sin dörr. Maken klättrade från passagerarsätet över till baksätet och lyckades få upp vänster bakdörr, där han tog sig ut. Sedan fick vi damer hjälp att komma ut också. Ingen sinekur för oss gamlingar. Räddningstjänst blev larmad. Då ingen av oss hade några skador blev enda hjälpbehovet att dra bilen ut ur snödrivan och upp på vägen igen.

Jag liftade till stan med en av de bilister som stannat för att se om vi behövde någon omedelbar hjälp. Ingen hade någon glädje av att även jag också stod kvar och frös i väntan på bärgningsbilen. Och om behovet fanns att bärga bilen in till stan, så har bärgaren inte plats för tre stycken i bärgnings-bilen. Bilföraren (svägerskan min) blev omhändertagen av räddningspersonal, fick sitta in i en varm bil, så jag bad om plats för maken också hos den jag fått lift med. Hans mor som åkte den andra av de bilar som stannat såg till att vi blev placerade i bilen och vårt bagage blev instoppat i bagageutrymmet. Kvinnan småpratade lite lugnande med oss, hon insåg troligen att vi trots allt var lite skärrade av händelsen. Jag insåg att hennes tal var inte särskilt norrländskt. Och jag utbrast: du talar JU som folk!! Skrattande berättade hon att hon var också skånska. Men hon undrade vad jag gjorde häruppe så långt norrut. Jag berättade att vi bara var på kort besök för att fira ett jubilerande syskon till maken. Men torsdag skall vi flyga hem igen. Oj då, sa hon. Ska vi med samma flyg? Jag ska också flyga till Skåne på torsdag, sa hon. Precis innan dörren stängdes om oss, hann jag slänga ur mig en förfrågan om hon ville ha passagerare i bilen då hon körde till Umeå. Och, jadå, det var inte fel att slippa köra ensam. Mer blev inte sagt då och där. Jag frågade vad skjutsen till Lycksele kostade, då vi klev av utanför svägerskans hus. Ingenting fick jag till svar. Jag gav den unge mitt kort med namn, tel.nr. och adress.. Man går inte omkring med kontanter, men jag menade att han kunde skicka fakturan om han ändrade sig. Skall man svischa krävs det att man har ett telefonnummer. 

Dagen därpå ringde den unge mannens mamma, Marie, och frågade om det fortfarande var intressant att resa med henne ner till flyget. Sicken lycka. Bilskjuts till flygplatsen! 

Vi blev hämtade utanför dörren i Lycksele. Slapp halka omkring ner till busshållplatsen. Det var isgata över allt. Och då vi for med bilen österut ner mot Umeå såg det ut som om hela världen var glaserad. De snötäckta fälten bredvid vägen var som om de hade en rejäl isskorpa ovanpå. Jag undrade där jag satt komfortabelt i bilen, om isskorpan hade hållit att gå på. Det var inte skare, det var regn som frusit på ytan. Som en enorm marängbakelse såg det ut. Men det uppenbarade sig inget tillfälle att prova att gå på isskorpan. Får vara som en obesvarad fundering hos mig tills nästa möjlighet dyker upp. Det händer att vi får sådana fenomen då vi är i stugan vid påsk.  

Vi var i god tid till flyget, marginalerna var väl tilltagna beroende på väderutsikterna. Men inget oförutsett hände. Så en fika på flygplatsen och sedan var det bara att vänta på ombordstigning.

Vi sa att vi skulle inte dröja med att ställa oss i kön vid gaten. På uppresan fick vi inte sitta tillsammans. Visserligen ingen större katastrof, men inte roligt att i nästan två timmar vara utan sitt resesällskap.  Nu var det återigen något krångel vid gaten och där stod vi….. barnfamiljerna med ledsna barn stod först i kön. Jag kände mina fötter började värka, men inte ge tappt. Flyga är bekvämt!! Djupa suckar hjälpte föga. Det gjorde mer och mer ont i fossarna. Slutligen ahhhh…. gå ombord! Nu var det bara den långa vägen utanför gaten bort mot planet, mörker, is, halka, trappan upp och in i planet… maken hade hittat en plats för båda bredvid varandra… 

Då vi landade på Bromma var vi inte så försenade, hade tid att hämta andan innan nästa flight. Toabesök och sedan gick jag för att titta efter något att äta. En bar med öl och pajer att värma i en mikro var inget intressant. Men någon form av mat kände vi att det borde vi få tag på. I pressbyrån låg det korvar och rullade på en grill. Jag har inte lyckats att lära mig uppskatta dessa korvar. Trots att jag är en riktig korva-maja, så gillar jag varken smaken eller konsistensen på dessa korvar. Fortsatte bort mot en kyldisk, där jag fann en räksallad som såg riktigt god ut. Men bara en! Sista för dagen… tog ett samtal med maken. Skulle han kunna tänka sig att vi delade på den och en bulle med ost? Den var ingen liten sallad… vi beslöt oss för detta alternativ. 

Slog oss ner vid ett bord och jag funderade hur vi skulle klara av att äta med denna enda lilla plastgaffel som följde med salladsförpackningen. Men vi brukar kunna dela på det mesta. Plötsligt fiskar maken upp en grej ur innerfickan på sin vinterrock. Och så apterar han denna mojäng så det blir en sked med gaffel och kniv. Jag glömmer äta, bara sitter där och stirrar. Var har du fått den ifrån, undrar jag? Den vann jag på byastugu-dagen i somras, svarade han. En så’n där grej man undrar vad man ska ha den till… men nu hittade han ett tillfälle där den passade ypperligt, och då han såg hur förtröden jag blev, njöt han av sin vinst ännu en gång…. jag såg då han ätit färdigt hur han ömt tog hand om mojängen för att ha kvar den om flera tillfällen skulle komma…   

Jag läste i en av mina böcker om en man som gjorde en raggardusch. Men vad i hela friden är det? Blev nyfiken och letade efter begreppet på nätet. Fick veta att det var ett sätt att kamouflera sin sunkiga kropp med billig deodorant, då tid och ork inte tillåter en vanlig dusch. Jaha. Så mitt barndomsminnes ”kattatvätt” har fått en uppdatering. Inte uppgradering, bara uppdatering av namnet, fast kanske tillägget med deodoranten i själva verket är även en uppgradering. Däremot känner jag att begreppet har fått lite maskulin karaktär. Raggarna var killar, unga ännu finniga män. Med brylkrämen i håret och hockeyfrilla som hette ”brass” på den tiden. Men brass är något annat nuförtiden. Något man röker. Fast det heter nog något annat numera det också. Hänger ni med? 

Vad, om denna snabbsanering sker av en kvinna? Jag provade med ”spättedusch”? Men maken sa att spättorna hängde inte med raggarna, de var knuttarnas moatjéer. Vad heter det då när en kvinna gör en snabbuppfräschning så att hon ska bli lite mer presentabel? Duger det med lite luktegott ur flaska eller lite talk som doftar? Men att dessa unga damer var så obetydliga att de inte fått något eget epitet???? Raggarbrudar, alltså…. så patriarkaliskt. 

Jag tycker det är kul att följa språkets vindlingar genom tid. Men en sak som jag inte riktigt förstår ännu, är svaret man får i tid och otid: – ingen fara….!!!! Vadå ingen fara. Jag känner inte att jag varit hotad. Jag vet med säkerhet att jag inte hotat någon heller. Ändå blir jag underrättad att det inte är någon fara å färde. Vad är det jag har missat? 

Nu har vi några veckor framför oss då det pratas och önskas God Jul och Gott Nytt År. Till höger och vänster. Tack det samma. Och en God Fortsättning. Och ett Gott Slut. De dammas bara fram en kort tid dessa fraser, så de blir inte så slitna. Kanske därför de inte ändrats så mycket så jag kan komma på något. Dessa julhälsningar klingar likadant i mina öron idag som de gjorde då jag var unge. Men de skrivna julhälsningarna har blivit mer digitaliserade och riskerar att försvinna i flödet av all reklam. Men det finns faktiskt en och annan som inte har dator. De får en gammaldags julhälsning från mig på ett gammaldags julkort. Jag är faktiskt barnsligt förtjust att skriva brev och andra hälsningar till folk. De får bli som en mix mellan ”förr-i-tiden” och ”nu-för-tiden”. 

Nu står vår lilla söta gröna granna gran i stugan. Den är oerhört fin. Jag har klätt den med julgranskulor modell mindre. De stora vi haft tidigare harmonierar inte med vår numera lite mindre pompösa gran.

Pratade precis med Vicky i Saskatchewan som för tillfället ligger däckad i en förkylning. Fast hon säger ”a flu”, jag tror att de kallar allt för influensa därborta. Hon berättade att hon skickat mig ett nytt ”parcel” därför det hon skickade för två månader sen inte dykt upp. Vi fortsätter att sända små brev och ibland småpaket till varandra. Vi hoppas att denna tjänst ska finnas i vår livstid. Då vi pratade via Skype, visade jag henne våra advents- och juldekorationer. Det är JU lite spännande att få se och höra om andras traditioner. 

Vicky blev fundersam då hon såg min adventsljusstake i fönsterkarmen. Jag såg hur hon lade pannan i djupa veck. Är det en Hannuhka symbol, undrade hon. Är du jude? Hon lät mycket förvånad. Nej kära vän, det är en vanlig svensk ljusstake. Och jag har inte konverterat. Vi har talat om religioner så många gånger, hon är en trogen kyrkobesökare. Och jag har berättat om mitt svala intresse för kyrkan och dess budskap. Jultraditionerna som är en sammanblandning av kristendomens jul och forna tiders midvinterblot har jag försökt förklara för henne. Samtidigt känner jag att det är nyttigt att få tala om vad det är vi håller på med. 

När min fina julhalmbock blev förevisad för henne tjöt hon av förtjusning. Oh, adorable, sa hon. Men varför en bock? Jag fick berätta för henne att jultomten var ett ”nytt” påfund. Inte så gammal figur. Men bocken har en äldre plats i vårt julfirande. Och min ”Hannuhka-ljusstake” som inte är en Menora, är lika gammal och svensk som bocken.   

Det är så kul att få utbyta alla dessa traditioner med varandra. Jag känner att man får ibland gå ner i de djupaste hjärnvindlingarna för att hitta svaren på vissa av våra ständigt återkommande traditionella göranden. De fungerar som en sorts minnesträning. 

Detta blev en lång story på ämnet raggardusch. Men sådant som raggardusch ska vi inte syssla med. Nu ska det bli ett riktigt jula-bad. Har vi inte gjort på minst 363 dagar. Så det får bli, antingen det behövs eller ej. 

Ny vecka, måndag igen. Nu får vi försöka vara lite ordentliga och festa lite mindre. Gårdagens födelsedagsparty hos sonen fick avsluta festarveckan. 

Talade med lillasyster som numera ligger schemalagd som telefonkontakt på måndagen. Bra sätt att starta upp veckan. Hon berättade att hon hört på nyheterna att ett visst kaos brutit ut i Skåne idag på morgonen då folk skulle åka tåg och buss till sina jobb. Kommunikationsnätet hade drabbats av icke fungerande betalningsautomater. Med påföljd att massor av resande inte lyckats ”validera” sin betalning på resan. Jaha, här sitter jag med min betalda dock ej utnyttjade resa i mobilen. Det var höjdpunkten på middagspartyt igår, att vi gamlingar blev instruerade hur köpa biljett. 

Ett ängsligt -”jag förstår” fick sonen till svar då han på ett lååååångsamt och välartikulerat sätt visat hur vi skulle göra. Nu tar det kanske några veckor till jag repat mod att prova på den nya tekniken. Maken kommer att klämma in sina resor på ”seniortiden ” då hans kort gäller för de där åldriga gamlingarna. 

Ängsligt frågade jag son och sonahustru om de trodde att man kunde be busschauffören om hjälp om man inte hittade vägen genom ALLA knapptryck som behövdes innan man lyckandes få upp den där rastrade rutan som man måste ha för att få läsaren i bussen att anta biljetten. 

Tror vi säkert att du kan, lugnade de mig. Men om de hjälper dig vet vi ingenting om, kom det i nästa ögonblick. Hmmmm, inte lugnade det tillägget. 

Hela hösten har jag läst i dagstidningen massor av boende i Rydebäck beklaga sig att de skulle få förhöjd avgift på bussarna i samband med bytet av betalsystem. De som bor i Domsten skulle fortfarande ha samma pris som övriga staden. Jag har kollat om någon mer än rydebäcksborna skulle gnälla. Men inte hittat någon mer stadsdel. Däremot många från Rydebäck. 

När vi kollade de nya priserna har min ”vanliga” resa från Gantofta till stan ändrats från 22,50 till 42 kronor. Häftigt, eller hur? Nästan 100% höjning. Orkar inte delta i debatten. Men känner onekligen en viss frustration. Vad gör jag? Protesterar? Jag har en gul väst liggande i bilen. Ska jag plocka fram den? I Paris demonstrerar pensionärerna över värdeminskningen på deras pensioner. Detta är väl en rejält tilltagen värdeminskning också, mina dyrare resor. Men den kanske är bara menad som en ytterligare broms om det visar sig att någon gammal tant som jag, skall ge sig ut i trafiken och RESA!!! 

Föreslog till lillasyster att VI SKULLE PROTESTERA. 

Torsdag den 19 december klockan 16.30 står vi iklädda en gul väst vid en busshållplats. Första buss som dyker upp äntrar vi, stapplar oss fram till chauffören och med darrig stämma ber om hjälp att hitta rätt klick i mobilen. Om alla lediga pensionärer gör detta denna dag och denna tid, kommer vi nog att få kommunen att skicka ut seniorkortet till alla som har pensionen som enda inkomstkälla. Detta upprepas alla torsdagar tills kortet anländer i våra brevlådor. Vad tror ni? Skulle det fungera?

Min make som bor i samma hushåll som jag betalar ingen straffavgift på 15 kronor för att han åker en hållplats. Jag får betala 15 extra för att åka mellan Gantofta och Ramlösa. Vi får inte med oss dessa seniorkortsinnehavare så lätt. De bryr sig inte. Därför väljer vi tiden 16.30, då gäller inte deras kort och de skulle få känna lite av den ångest som vi andra pensionärer känner av, närhelst vi ska åka. Jag tvivlar inte att jag även får med mig en massa innerstadsbor i min aktion, om även de vinner ett seniorkort på sina uppoffringar.  Alla seniorkortsinnehavare också, förenen eder! Men vi får kanske hitta på något att locka dem med. Eller hota. 

VI KRÄVER:

Vi kräver att få samma förmån som alla dessa seniorkortinnehavare har.

Ska jag behöva bilda en facebookgrupp eller ska detta gå att genomföra via mun-till-mun-metoden??

P.S. Vi kan JU be någon arbetslös graffiti-målare måla om vår Gantoftabuss från gul till grön. Då sjunker mitt pris på resan med 15 kronor. D.S.

.