Kategori: Minnen Sida 70 av 134

Vid ett riktigt sent kvällsmål igår-kväll, som inte är brukligt hos oss, sitter vi där och upptäcker att det faktiskt är trevligt att umgås över en smörgås. Småpratar om tidens flykt. Brer en macka och skamset kollar jag om maken ser att jag trycker ner smör i de stora gliporna i brödet. Och givetvis, det ser han. Men tiger som muren samtidigt som han hyvlar tjocka ostskivor för egen del. Det bröd jag för tillfället föredrar har stora”luftbubblor” inuti, men brödet är så gott att jag inte hittat någon konkurrent till det … ännu, men det kostar matfett för att få mackorna som jag vill ha dem. Småpratet glider över på makens kusin och hans stora familj. Han och hustrun är duktiga bagare och bakar allt bröd själv. Men detta norrländska tunnbröd kräver också mycket matfett. Och med en stor hungrig barnaskara lyckades kusinen med hustru att få barnen att acceptera bröd utan matfett på. Att det blivit en ”snackis” talar bara om hur tiderna har ändrat våra referenser. 

Jag berättade för maken om min far och hans återkommande historia. Då han växte upp bestod matfett på smörgåsen antingen av riktigt smör eller fett som smälts i stekpanna i samband med fläskstekning. Fittamad är ett skånsk benämning på en vanlig smörgås. Men till vardags ansåg min farmor att man kunde äta brödet utan matfett. Och det var ju ingen omöjlighet, men ännu bättre då man kunde ”snika” sig till lite smör. 

Far berättade att han och hans bröder hade kommit på att om man bredde på smöret och sedan vände mackan upp och ned så syntes inte matfettet. Och deras morsa höll sig lugn. Men snart såg hon spåren i smörbyttan, gick fram till den för tillfället snaskande gossen, och bad att få se på smörgåsen. Det sträcktes fram en ”torr” brödskiva under ögonen på henne. Vant vände hon handen och kände på undersidan på mackan och sedan – pang. Örfilen som hamnade på kinden/örat smetade in matfettet hon fått med från mackan. Sen fick gossarna ha lång tunga om de skulle få i sig matfettet. Jag vet inte hur många gånger jag hörde historien genom min uppväxt. Men den har lämnat efter sig det, att man ska inte ta något i onödan på mackan. Därför är dubbelsovling förbjudet i vårt hem. Om vi trots allt gör det någon gång, smakar det trots allt inte bra. Synden ger en besk smak.

Vi började fundera när margarinet dök upp i Sverige. Maken hade tidiga minnen från sitt besök i stora staden Umeå, i samband med att han fick gjort en operation i sitt knä. Detta hände i början av 50-talet. Hos hans faster, där han kvarterats in före och efter sjukhusbesöket, hade det diskuterats om de första margarinerfarenheter han hört talas om. Tipsen om hur man blandade margarin med smör, så det trots allt blev ätligt. Själv nickar jag instämmande på tidsfunderingen. Jag måste ha varit runt sex-sju år vid den tiden. Minns hur jag, på en av de första reklamfilmerna på biografen, blev presenterad för något som Smakade Som Smör och lanserades under namnet ”Tre Ess”, vilket anspelade till detta uttryck; smakar som smör. Ett barndomsminne för båda som vi kunde tidsbestämma. Kul. 

Vi spånade vidare på det där med reklam. Minns du reklamen för Pepsodent, undrade jag? Den, där det i pappasken fanns ett litet snöre med. Och om man drog längs snöret med naglarna kunde man höra ”PEPSODENT”. Nej det där var Stomatol-reklamen, kontrade maken. Jag fick stryka på foten där vid lag, han hade nog rätt. Den reklamen var för honom även bekant från ett besök han gjorde i kungliga hufvudstaden med en skolresa. Jag vet vad han tänkte på, den gigantiska neonskylt med Stomatol-reklam lyste upp Stockholm på sin tid. Jag vet inte om Stomatol finns fortfarande. Men jag minns att jag var imponerad och nyfiken på dessa varumärken. I mitt hem fanns bara Colgate-tandkräm. Men tvålen som vi använde var av betydligt mer omskrivet märke. Jag vet inte var jag läst det men, att nio filmstjärnor av tio använder Lux då de tvättar sig är jag övertygad om att hela världen vet. Lite trösterikt att om, om jag skulle bli filmstjärna var jag i alla fall väl bekant med en av de saker som skulle finnas i man necessär. 

Men när började man sälja margarin i Sverige? Plötsligt blev vi nyfikna på om det inte är äldre än vi, denna uppfinning med detta matfett. Trälådan som står på golvet bredvid ”öppenspisen” i stugan med texten ”konstister” på ena sidan, och på andra sidan står det ”konsumentföreningen Solidar” är vi medvetna om att den har några år på nacken. Men vi har småmysande konstaterat att vi äger ett musée-föremål. Skulle den vara yngre än vi? Nej oh nej, så får det inte vara. Maken sträcker ut sin hand för att grabba tag i mobilen och googla för en tidsbestämning. Oj då, ingen mobil vid hans sida, han känner om den ligger i byxfickan. Ingen mobbe. Jag tittar om min finns inom räckhåll, men nej ingen jag heller. 

Plötsligt inser vi att vi suttit och fabulerat om gamla tider. Och klarat oss hyfsat bra utan våra devicer, som maken envisas kalla dem (dom). Att vi klarat oss utan dem så länge! En hel måltid! Trots att samtalet vandrat runt, med tydliga frågeställningar om när, var och hur. 

Kanske beroende på att jag inte en enda gång blivit påmind om vilken språkpolis jag är. Något som jag normalt inte förnekar men gärna kör igång frågeställningar runt. Och gärna vill googla på om jag har rätt eller fel. 

Senare då jag var tillbaka till min käre mobbe satt jag och lyssnade till en bok. Den eviga men mysiga stickningen i händerna. Soffhörnet är så mysigt med dessa aktiviteter, bok och sticke. Men det blir tyst runt oss. Maken har sitt i sin device, så ingen av oss led av tristess. Plötsligt började jag skratta högt, men i samma ögonblick bad jag om ursäkt för att jag störde om han satt med något han lyssnade på. 

Idag till lunch relaterade jag för maken om det vanliga lördagsmorgon-samtalet med bror och svägerska. Hälsoläget, vad som hänt senaste veckan och nya boktips. Då vi pratade böcker kom jag att tänka på vad jag skrattade så gott åt i går kväll. Måste få berätta för maken som tycker jag är makalös med mina språk-kommentarer. 

I min deckare var det det vanliga ”morgonmötet” på polisstation. Hur en av kommissarierna sade om gärningsmannen: 

– Han har nog inte ……och fick direkt ett påpekande att ingen visste ännu om det var en hon eller han. 

– Ok, sade kommissarien, HEN då…. sedan fick han strax efter en ny kommentar: 

– Nu sa du det igen!!! 

– Vadå menade kommissarien?? 

– Han, svarade hans kollega.

– Men jag sa aldrig….

– Jo du sa den skyldige. Måste vara en maskulin person då man har ett E som ändelse. 

Här tog vårt lunchsamtal ny fart, maken nickade igenkännande. Han kunde det där att bli avbruten och ifrågasatt, av en språkpolis. Samtidigt som vi insåg att vi inte visste hur situationer skulle hanteras då vi talade om alla dessa ”hen” som blir mer och mer förekommande. Tidningarna skriver ibland om den misstänkte, har de angivit könet nu? Eller menar de den misstänkte/misstänkta? Jag tror svenska akademin har fått något att syssla med. De får försöka lösa problemet med en ny ändelse till alla dessa adjektiv. Och dessa ord som har en ändelse som pekar ut om det är en man eller kvinna, t.ex. maka make. Samtidigt kan de bestämma att alla cyklar ska se ut på samma sätt så syskon kan ärva varandras cyklar. 

Kommer att tänka på den gång för länge sedan man läste om den ok-ände, som slagit en annan. Vadå annan? Slagit ett annat ok eller en annan ände? 

Visst är språket fantastiskt? Inte konstigt att vi blir förvirrade ibland. 

Till sist vill jag bara säga att dagens väder har braskat, idag Anders-dagen. Alltså har vi en slaskig jul att se fram emot. Nu ska jag tända våra elektriska adventsljusstakar. 

En varning till dem som tycker jag är jättetråkig då jag talar bridge, läs inte längre än hit.

Hela dagen igår var en riktigt gråmulen novemberdag. En av årets kortaste och mörkaste. Påminde maken att äldstbrorsan hans fyllde år. 85 är en riktigt aktningsvärd ålder. Så trots dålig hörsel från dem båda, lyckades samtalet dem emellan bli riktigt hyfsat. Med en avslutande hälsning från svågern till mig…. jag som inte en gång skickat någon hälsning med till honom. Skamset insåg jag mitt egocentriska jag. 

Dagen rullade på och maken pinglade en av sina andra brorsor och fick veta att de var på födelsedagskalas, på 85-åringens kalas. En rapport om alla gästerna som var på plats gjorde att jag såg min chans att åtgärda min miss sen tidigare då jag inte sänt med någon hälsning. Svägerskan jag brukar använda FaceTime med var tydligen på plats på kalaset. Så fram med ”paddan” och slå en signal. Då hon svarade gnydde jag ynkligt att; jag vill också vara med på kalaset. Jag vill också få en bit av smörgås-tårtan. Men framför allt ville jag frambringa min hälsning till födelsedags”barnet”. Fick phonen framburen framför hans ansikte, fick se en svåger med hakan något lägre än vanligt. 

-Vem är det där, hörde jag honom säga.

Beslöt mig för att bespara honom från min gratulations-sång. Men då jag sade grattis på min skånska såg jag att det väcktes ett tecken på igenkänning hos honom. Men, inte brukade jag sitta inklämd i en mobbe sådär. Så förvåningen varade en stund. Men jag var välkommen och efter en stund serverades det smörgåstårta till mig. Kände igen modellen, säkert en leverans från Stormyrliden och tårtbakerskan där. 

Blev uppringd av Vicky från Saskatchewan och vi hade några minuter småprat. Vicky pratar om hemma och borta i en enda röra, så jag knappast hänger med. Hemma ibland är Kairo, Egypten och ibland Saskatoon, Canada. Men det är förmodligen sak samma som då jag talar om ”hemma” eller ”ditheeeem” då jag talar om stugan eller Skåne. Sen bye bye Vicky, hon har sin frukost-träff på stan med ett gäng. Så hon sticker iväg. Hon skulle fixa bilen på verkstad också efter en kollision i ishalkan för några veckor sedan. Hade fått in en bil i bagageluckan då hon väntade på grönt ljus. En av de situationer då man verkligen kan känna sig skuldfri, eller hur? 

Nu var det mörkt, hela dagen hade passerat på bara en liten liten stund. Jag gick in på bridgesidan och satte mig på listan för att spela en tävling. En italiensk kvinna, Giovanna, bad mig om spel. Accepterade och läste hennes systemdeklaration. Ganska orutinerad, hon hade fler signaler om vad hon INTE spelade än hon hade på vad hon spelade. Ok, ner på näst intill nybörjarnivå alltså. En försiktig och ängslig spelare men ändå trovärdig i sin budgivning. Ingen pokerspelare som övervärderade sina kort. Det är en signal på att hon visste vad hon sysslade med. Jag tycker det är kul att spela med spelare jag kan lita på, att deras bud är vad spelaren uppger sig ha på handen. 

Vid en senare inloggning visade det sig att vi vunnit!! Etta!! I en stor turnering. Man behöver inte vara expert för att vinna turneringar. Kan vara som folk är mest. Lite tur med korten och en bra kommunikation mellan partnerna kan vara tillräckligt. 

Senare på kvällen blev jag inviterad att spela igen, nu av en turk jag brukar spela med lite nu och då. Tydligen varade min lyckodag ännu för vi lyckades bli 7:a bland 262 par. Inte skämmigt alls.

Jag kände lyckans gudinna le mot mig. 

Posten tutade och ett vackert Thanks Giving-kort anlände. Nu har jag fått det så många år att jag ”nästan” börjat ha koll på Trump’s helgdagar. Och då vi träffades på nätet senare på kvällen, avsändaren och jag, sa han att han vet mycket väl att vi inte firar Thanks Giving i Sverige, men vill markera att han uppskattar vårt fleråriga partnerskap vid bridgebordet. Det kändes varmt om hjärtat att få en sådan kommentar. Jag vet inte om det var det, eller vanlig ”bonnatur” som avgjorde, men vi vann turneringen. Utan ett dugg av skamsenhet slog vi ut Vicky och hennes partner i finalen. Ja den Vicky som fått bilen fixad i Saskatoon tidigare under dagen. Nu får jag se om hon pinglar mig som hon brukar göra dagligen, eller hon lägger mig i ”karantän” någon dag. 

Oj då nu har jag talat med Vicky, hon skypade mig precis. Och han skrattade och sa, it’s just a play… 

Så nu fortsätter vi att språka en gång om dagen. 

Idag har jag varit och fått mina fötter behandlade. Det är så mysigt och lyxigt att sitta och låta någon ta hand om omvårdnaden av mina ”fosseknölar” som de kallas i min familj. Då jag har tendens att få nageltrång har jag sedan många år låtit expertis ta hand om den detaljen. Idag hade jag dragit ut på tiden mellan besöken hos expertisen. Det innebar att det var ingen ”finputs” av tår och naglar som gällde. Dagens terapeut var ny för mig och jag var lite spänd inför besöket. Jag vet inte om alla människor låter andra okända ta hand om sin kropp utan att man är på sin vakt och har ett visst försvarsläge då man blir ”grabbad tag i”. Jag har en spänd attityd men så småningom slappnar jag av då jag skärper till mig. Samma spänning som inträffar då jag sitter i tandläkarstolen. Fiolsträng. Men efter en stund brukar jag lyckas slappna av så pass att tandläkare eller terapeut kan göra ett fullgott jobb på mig, trots min ängslan. Dagens klippning av stortånaglarna var inte helt utan att det kändes. Tankar far genom mitt huvud där jag sitter och försöker slappna av. Varför kallade man de där verktygen i fars verktygslåda för hovtång? Och hade jag hört uttrycket att man ”verkar” hovar och klövar? Gnolade lätt och försökte se ut som om jag trivdes. Men det kändes…. plötsligt frågande terapeuten om det gjorde ont. Jag ville JU inte ljuga och säga: Nehej, inte alls….. i stället svarade jag att det går nog över tills jag ska gifta mej. 

Ett par ögonbryn for till väders och jag såg tydligt funderingen om,  om det var något nära förestående. Skrattande sa jag att det var ett talesätt. Han den jag har duger, sa jag.

– Vet jag väl att det är ett talesätt, sa terapeuten. Det sa alltid min farmor om mycket då jag var liten: det går över tills du ska gifta dej. Här sitter jag fortfarande ungmö med alla mina sorger och bedrövelser. Har inga giftermålstankar heller så jag får väl dras med alla mina krämpor sa hon. Vidare fick jag höra att man skulle äta sju sorters kakor för något specifikt ändamål som jag inte uppfattade varför. Men jag snaskade all sju sorterna så de stod mig upp i halsen, sa hon. Inget hände. 

Här måste jag erkänna att det senare, att ett barn upplevde det som jobbigt att äta många sorters kakor lät lite underligt. Mina ätteläggar har aldrig haft några svårigheter därvidlag. Inte jag heller. Jag får fråga nästa gång jag träffar henne, vad som skulle bli följden om hon bara åt sex eller fem sorter. 

För träffa henne hoppas jag att jag får. Hon utförde en fotvård som var så professionell jag inte mött tidigare. Även om det både sved och värkte, visste hon hur göra. Och den massage av fossarna som jag avnjöt i slutet av behandlingen har jag inte varit med om tidigare i mitt liv. Den tjejen visste hur man skall göra!

Vi småpratade som man gör hos fotvård och frissa. Filmer som setts nyligen, och sicken tur att jag var på ”bia” bara för några veckor sen, så jag kunde ge mina synpunkter på stadens nya biosalong. Då hon frågade vad jag ansåg om priset fick jag erkänna att vi inte gick på bia så ofta, vi hade sedan länge glömt vad det kostade senast vi var på bia. Och för den delen så klagar vi ändå alltid på att allt är så dyrt så……

Dock fick jag traska hem med frågan, om vad som kunde hända om man åt färre än sju sorters kakor, hängande över mig. Kändes som om hon släppte mig med en cliffhanger. Samtidigt som frågan mal i mitt huvud….hur har alla sambos det med sina krämpor?

English first today

I had to start the day and look for some music. Had a conversation yesterday about what operas I liked and which one l preferred to listen to. Actually I am as most people, not any specific taste for music. Listen to all kind of music. The old popular music I heard when l grew up have become forgotten, most of it. But when I hear a tune from old times, suddenly it pops up in my head again and in a strange way the text comes out of my mouth. Either as a mumbling tune or a whistling.

As an answer of the request I got yesterday, I told that music lover who asked me, I am not any fan of operas, as a matter of fact I haven’t seen and listened to many…..yet. I liked La Boheme I told him and immediately the music lover presumed I was a big music connoisseur. He told me this opera had been played many many times in New York, he even thought it were one of the most played in that town. Not odd I have that music as one of my most remembered. He told me La Traviata was his favorite and he asked what I thought about that opera. Had to admit I didn’t know much about it. But Nessun Dorma (with Pavarotti) I liked to listen to. Took a chance it maybe was from that ”traviata-opera”, but as an answer he reveiled to me it was from Turandot. Puccini. I complained about his conversation subject forced me to listen to music, that kind of music I don’t get from radio broadcast in an easy way. Have to search for the music. Otherwise I can’t answer if I like it or not. 

In that moment I tried to tell him my knowledge about music was very mediocer. But he went on and change subject. Suddenly we were speaking skill as bridgeplayers. 

Decided this morning to search for Traviata at internet and there I found a nice presentation. It was some tunes from the opera and the artists shared a short contraction what the story was about. And then, when I listened to the music I realised I know that opera very well. But I have never been at an opera house and listened to any, not even La Boheme. When I listen to my weekly music quiz in radio I have often written the right answer: Verdi, Puccini, Rossini or what music they have asked about. And I can whistle many tunes from our big classic composers. As well as I have been rather good to recognize our swedish popular music composers. 

What was the story in la Traviata? About a woman who has had a doubtable living, before she met Alfredo. I feel as I have heard about this scenario before. She had a profit because of her beauty, and my first thought was…..I also use my body for benefits….. I teach. I do like to explain to people about bridge, the bidding and how to count the total value of my partners and my hands…. and getting paid for it…

Wonder if anyone will write an opera about me and how I use parts of my body??? 

Rest of this day my husband is getting furiosos at me, now I whistle and mumble the theme of La Traviata, and it is a wonderful tune!!! La la la la la la la la …the text is Italian and I am not good at Italian language, so it is mostly whistling.

Och nu svenskan

Jag var tvungen att börja dagen och leta efter lite musik.  Hade en konversation igår om vilka opera jag gillade och vilken jag föredrog att lyssna på.  Egentligen är jag som de flesta människor, inte någon specifik smak för musik.  Lyssnar på all slags musik.  Den gamla populärmusiken jag hörde när jag växte upp har glömts bort, det mesta av det.  Men när jag hör en melodi från gamla tider, dyker det plötsligt upp i mitt huvud igen och på ett underligt sätt kommer texten ur min mun.  Antingen som en mumlande melodi eller en vissling.

 Som svar på den förfrågan jag fick igår, sa jag till den musikälskare som frågade mig, jag är inte något fan av opera, jag har faktiskt inte sett och lyssnat på många ….. ännu.  Jag gillade La Boheme sa jag till honom och omedelbart antog musikälskaren att jag var en stor musikkännare.  Han berättade att denna opera hade spelats många gånger i New York, han trodde till och med att det var en av de mest spelade i staden.  Inte konstigt att jag har den musiken som en av mina mest kända.  Han sa att La Traviata var hans favorit och han frågade vad jag tyckte om den operan.  Måste erkänna att jag inte visste mycket om det.  Men Nessun Dorma (med Pavarotti) gillade jag att lyssna på.  Tog en chans att det kanske var från den ”traviata-operan”, men som svar avslöjade han för mig att det var från Turandot.  Puccini.  Jag klagade på att hans samtal ämne tvingade mig att lyssna på musik, den typen av musik jag inte får från en radiosändning på ett enkelt sätt.  Måste söka efter musiken.  Men annars kan jag JU inte svara på om jag gillar det eller inte.

 I det ögonblicket försökte jag berätta för honom att min kunskap om musik var mycket medioker.  Men han fortsatte och bytte ämne.  Plötsligt talade vi skickligheter som bridgespelare.

 Beslutade i morse att söka efter Traviata på internet och där hittade jag en trevlig presentation.  Det var några låtar från operan och konstnärerna berättade med en kort sammanfattning vad historien handlade om.  Och när jag lyssnade på musiken insåg jag att jag känner till den operan mycket bra.  Men jag har aldrig varit på ett operahus och lyssnat på någon, inte ens La Boheme.  När jag lyssnar på mitt musikkryss i radio har jag ofta skrivit rätt svar: Verdi, Puccini, Rossini eller vilken musik de har frågat om.  Och jag kan vissla många låtar från våra stora klassiska kompositörer. Liksom jag har varit ganska bra att känna igen våra svenska populära musikförfattare.

 Vad var historien i la Traviata?  Jo om en kvinna som har ett tveksamt leverne, innan hon träffade Alfredo.  Jag känner att jag har hört talas om detta scenario tidigare.  Hon hade en vinst på grund av sin skönhet, och min första tanke var ….. Jag använder också min kropp för fördelar ….. Jag undervisar.  Jag gillar att förklara för folk om bridge, budgivningen och hur man räknar min partners och mina händer … och jag får betalt för det!

 Undrar om någon kommer att skriva en opera om mig och hur jag använder delar av min kropp ???

 Resten av denna dag är gubben min oerhört trött på mig, nu visslar jag och mumlar temat La Traviata, och det är en underbar melodi !!!  La la la la la la la la … texten är italiensk och jag är inte bra på italienska språket, så det är mest visslande.

English after the swedish today

För två veckor sedan köpte jag en ny surfplatta, padda som jag kallar den. Hade bekymmer med slitet tangentbord på den gamla paddan. Och lät mig dåras av det ”fräcka” slimmade tangentbordet som rekommenderades till nya paddan. Och javisst var det fördelar. Inga springor runt tangenterna, som jag haft de senaste paddor jag haft. Dessa springor som har en benägenhet att samla smulor från mina rostade brödskivor. Och läsa tidningen digitalt ingår i frukostrutinen hos mej. Så smulor ner runt tangenterna var ett ofrånkomligt faktum tidigare. 

Nu stod jag i butiken med detta nya fina tangentbord, där allt var helgjutet. Inga springor alls. Bara en hel överdel. Tjusigt. Kom hem och gick igenom de inställningar som inte följer med över per automatik. Bank-ID bland annat. Sedan igång med det roliga som det innebär med nya ”leksaker”. Hade lite material till mina bridgeelever som behövde framställas. Men vad besvärligt. Inget ljus på tangentbordet! Jag hade som hastigast nämnt det i butiken, men de menade att ”det lär du dig snart att hitta rätt tangenter”. Jaha, jaså. Och om du inte gillar detta tangentbord så har du öppet köp i två veckor sa mannen som jag handlade av. 

Efter en vecka var jag förtvivlad. Jag hör inte till ”bytartypen”, men beslöt att gå tillbaks till butiken för att titta vilka alternativ som fanns. En ung dam tog hand om mig och förhörde sig om mina problem. Först skakade hon lite bekymrat på huvudet då hon förstod att jag ville ha ett tangentbord med ljus under tangenterna så de syns även om det är mörkt runt om. Jag förklarade att jag med mina synbesvär hade svårt att ha en lampa lysande från sidan. De bara gav en spegling av ljuset på insidan av glasen på mina glasögon. Och därmed försvårade för mig att se. Och jag söker alla möjligheter att överbrygga mina problem. Biträdet började söka i en dator. Efter en stund fann hon ett tangentbord som verkade ha de kvalifikationer jag efterlyste. Men hade de ett sådant hemma i butiken? Jo det fanns. Dock stod jag med ett nytt alternativ till dessa smulsamlande manicker. Men alternativet var – inte se. 

Ok. Fick bli detta som presenterades. Jag sa att jag i princip kunde acceptera mycket, då jag fick ett tangentbord som lyste. Mina senaste sex-sju år har jag haft ljus på tangenterna, så jag lyckades inte lära om. Dystert att konstatera att man inte kan lära om och lära nytt. Men, men…. jag hade i alla fall gjort ett tappert försök. Nu återstod den ekonomiska detaljen runt bytet av tangentbord. Jag fick nästan sexhundra kronor tillbaka. Och det var en mycket angenäm upplevelse. Både bli nöjd och få moneysar tillbaks. Väl hemkommen satte jag igång med att skriva ihop både lite skrönor och lektioner till bridgen. Vilken lycka, att se vad man skrev och kunde sitta ”på bridgesidan” i mörkret på natten och chatta. 

I cirka en vecka varade den lyckan. Sedan tackade ljuset för sig. Började först blinka som en SOS-signal, för att senare lysa en röd indikeringslampa på sidan. Sen blev det svart! Oj så ledsamt. Jag som glatt mig så. Jag surfade runt på nätet för att försöka hitta en FM (fucking manual). Hittade en annons med en supersnabbtalande yankee som lovprisade tangentbordet som jag köpt. Och jag tror att han på de 4 minuter videon varade, hann han berätta att han ”loved” detta tangentbord minst tjugo gånger. Men inte med en bokstav han sa något om hur det blev om ljuset försvann. Jag lyssnade på denna struntpratande amerikan gånger flera, blev bara mer besviken. Beslöt mej för ett nytt besök i butiken. 

Då jag klev in i butiken fick jag en igenkännande vinkning från mannen som sålde paddan med tangentbord till mej. Oj då, man är lite kändis. Skamset att komma för andra gången i ärenden som rörde köpet jag gjorde hos honom. Men jag vill JU ha riktiga varor. En annan ung man tog hand om mej denna gång. Och han lyssnade ingående på mitt problem. Jag sa också att jag letat efter en manual på nätet men gått bet på den uppgiften. Biträdet tittade vände och vred på min padda med tillhörande tangentbord. Han försökte att hitta efter en bra manual, men fann ingen. Han bad mej följa med bort till ett bord bredvid för att fortsätta sina funderingar. Samtidigt tog han en laddsladd och satte i vid sidan av tangentbordet. 

– Men hallå, vad gjorde du, frågade jag. 

– Jag ska bara ansluta den till lite ström, replikerade han. 

– Vadå ström? 

Min förvåning lyste nog tydligt. Där stod jag i butiken och fick veta att mitt tangentbord behövde laddas!! De senaste tangentborden jag haft hade laddats via paddan med några små magnetiska stift. Nu var det en gammaldags elsladd igen! Och i ett pyttelitet hål för laddsladden som jag inte upptäckt! 

Är det kanske därför de vinkar glatt när jag kommer in i butiken, där kommer hon den där tanten som inte tänker!! Ha ha ha. Men jag sa till biträdet att jag inte hört ett ord om behov av att laddas. Idag sköts mycket via bluetooth och jag har varit noga med att trycka på den knappen då och då. Jag vet inte om den är på- eller avslagen, bluetoothen. En sak är säker, jag går hellre in i butiken igen, med risk för att bli skrattad åt, än att ha leksaker som inte fungerar.

And now for english

Two weeks ago I bought a new tablet, an iPad.  Had worries about a worn keyboard on old ipad.  I let me be fooled by the ”cheeky” slim keyboard recommended for the new iPad.  Of course there were benefits.  No gaps around the keys, as I’ve had the latest ipad.  These slots that tend to collect crumbs from my toasts.  Reading the newspaper digitally is part of my breakfast routine.  So crumbs down around the keys was an inevitable fact earlier.

Now I was standing in the store with this nice new keyboard, where everything was molded.  No cracks at all.  Just a whole top.  Fancy.  When I arrived home I checked the settings, had some to reinstall. They didn’t get reinstalled automatically.  Bank ID among others.  Then start with the fun as follows a new ”Toy”.  Had some material for my bridge students who needed to be produced.  But what a hassle.  No light on the keyboard!  I had mentioned it in the shop, but they meant that ”you will soon find the right keys”.  Yes, yes.  And if you do not like this keyboard then you have open purchase for two weeks the salesman  told me.

After a week, I was in despair.  I am not the ”swap type”, but decided to go back to the store to look for what alternatives were available.  A young lady took care of me and asked about my problems.  First she shook her head a little worried when she realized I wanted a keyboard with lights under the keys so they can be seen even though it is dark all around.  I explained I had some problems with my eyes, therefore I had difficulties having a lamp shining from the side.  It just gave a reflection of the light on the inside on my glasses.  And thus made it difficult for me to see. I seek every opportunity to overcome my problems.  The woman began to search at a computer.  After a while, she found a keyboard that seemed to have the skills I was looking for.  But did they have one in the store?  Yes they had.  However, I came up with a new alternative to these crumbling manicures.  But the alternative was – don’t see anything.

It endes up in this she showed me.  I told her, I could basically accept a lot when I got a keyboard that shone.  My last six-seven years I have had light on the keys, so I didn’t  learn to be without the light. It is sad to admit that I can’t  learn new.  But, but …. at least I had made a brave attempt.  Now the economic detail around the change of keyboard remained.  I received almost six hundred swedish crones back.  And it was a very pleasant experience.  Both be satisfied and get moneys back.  When I returned home, I started to write letters and lessons for the bridge.  What a happiness, to see what you wrote and sit ”on the bridgeside” in the dark at night and chat. 

For about a week, that happiness lasted.  Then the light said Thank you and goodbye.  First flashed as an SOS signal, and later illuminate a red indicator light on the side.  Then the keyboard turned black!  Oh so sorry.  I had been so satisfied at first. And now everything were out of order.  I searched the net to try to find an FM (fucking manual).  Found an advertisment with a super-fast-talking Yankee who praised the keyboard I bought.  And I think in the 4 minutes the video lasted, he told me he ”loved” this keyboard at least twenty times.  But not a word he said about what I would do, if the light disappeared.  I listened to this nonsensical American several times, and I just got more disappointed.  Decided for another visit to the store.

When I stepped into the store I got a recognizable waving from the man who sold the ipad with the keyboard to me.  Oh well, I am a little celebrity.  I was a little embarrished bacause coming for the second time in cases concerning the purchase I made with him.  But I want to have real goods.  Another young man took care of me this time.  And he listened carefully to my problem.  I also said that I had been looking for a manual online but hadn’t solved that task.  The salesman looked, turned and twisted my ipad with the associated keyboard.  He tried to find a good manual at net, but found none.  He asked me to accompany him to a table beside.  At the same time, he took a charging cord and inserted it at the side of the keyboard.

– But hey, what did you do, I asked.

– I’ll just plug it into some power, he replied.

– What power?

My surprise were obvious.

There I was in the shop and was told my keyboard needed charging!  The latest keyboards I have had was charged via the ipad with some small magnetic pins.  Now it was an old fashioned electric cord again!  And in such a tiny hole for the rechargeable cord that I didn’t discover it!

Is it therefore they wave happily when I enter the store, there she comes that old lady who doesn’t think !!  Hahaha.  But I told the salesman I hadn’t heard a word about the need of any charge.  Today, a lot is handled via bluetooth and I have pushed that button now and then.  I don’t know if it’s on or off, the bluetooth.  One thing is for sure, I would rather go into the store again, with the risk of being laughed at than having toys that do not work.