Kategori: Minnen Sida 7 av 134

Jag är mellan….två arbeten. Mellan, precis som de arbetslösa brukar säga att de är mellan två arbeten, eller de hemlösa som är mellan två bostäder. Trots allt tycker jag att ordet i detta fall andas optimism. Senaste sjalen är färdig, trådar fästa och då kan man unna sig att festa. Men jag är inte göralös, bara hialös. Nästa projekt ligger färdignystat bredvid mig. Vid ett tillfälle hade jag berättat på mitt stickkafé att jag ville sticka något i lila. Violett. Men mitt färgseende gör att jag behöver hjälp vid garnköpen. Jag kan absolut inte köpa garn på nätet, trots att det är så bra sidor med presentationen av olika garner. Men färgerna går jag bet på. Och tyvärr har maken inte det förtroendet att hjälpa mig. Så det blir att be om hjälp i garnaffären, som numera känner till mitt bekymmer med färger. Men då jag sa det på stickkaféet, kom en av deltagarna med tre rejäla härvor garn, stora härvor. Dels två i lila och en härva i ett grå-svart som man kan blanda ihop i en sjal. Det lockar mig till att frångå det slaviska följandet av mönster jag gjort senaste året. Nu låter jag min trygghet som gammal stickerska komma till nåders. En vän kommenterade för ett tag sedan att mina sjalar var konstverk. Jag rättade henne och sade att; nej de är kopior av köpta mönster. Hon vidhöll att de trots allt var rena ögonfröjden. Jag höll med och tackade, det var ju jag som valt mönsterna i alla fall. Men nu tar jag fram det där garnet som jag fick på kaféet. Och jag kommer att blanda och ge. Får se vad som blir av det hela. Nu kanske jag producerar ett konstverk. 

Mellan dessa arbeten har jag försökt att inse att sommaren är slut för i år. De långa ljusa dagarna är inte våra längre.

Och oj så så fort det mörknar fort om dagarna. Visserligen har vi passerat höstdagjämningen. Men det brukar inte vara så tidig skymning. Härom dagen satt vi på busshållplatsen vid Pålsjö skog strax innan gatljuset tändes. Maken undrade vad det var för blinkande ljus inne i skogskanten. Jag hade sett det virrande blinkandet och småleende mindes jag hur vi sprang omkring och lyste med ficklampor vid denna tid på året. Kvällarna med ett begynnande höstmörker var faktiskt spännande efter den långa sommaren med ändlösa dagar. Så rik man kände sig om man ägde en ficklampa som man kunde smyga med i mörkret på gårdar och de områden som inte var upplysta av gatljus. Man klickade, tände och släckte, tills batterierna gav upp sin sista suck. Sedan fick man hitta på annat att pyssla med tills det blev råd att köpa nya batterier. Jag sa till maken, att om vi hade haft nutidens möjligheter till batterilängd och laddningsbara mobiler, med dess lyskraft, hade vi nog inte upplevt samma fascination över att lysa på allt och ingenting i höstskymningen. Men tydligen fanns det några ungar där i skogsbrynet som gladdes åt att kunna lysa och blinka.

Där vi satt vid busshållplatsen, våta som kråkor, var vi på väg hem efter en heldag på luffen. Det började med att vi kollade över vår utländska valuta. Många danska pengar. Varje dag kollar jag valutan i tidningen hur det svänger hit och dit med ett par ören. Vi beslöt att åka över sundet och äta upp vad vi fick för pengarna. Men först  en tur på promenad-kontot. Det hade varit lite lite traskande senaste veckan. Så vi tog bussen ner mot Pålsjö skog. Nu äntligen skulle vi strosa längs Stenbocksgatan och kolla upp vad det var för träd som växte mellan de olika fileerna. Många gånger hade vi sagt att det där måste vi titta närmre på, de träden såg lite exotiska ut. Vi har haft lite extrakoll på träd runt om i staden under våra promenader, men denna rad av träd längs hela gatan mellan Tågagatan och Hälsovägen var outforskade. Det är  Kinesisk sekvoja. Ett träd som enligt Wikipedia är listat som hotat. Men nu har vi förstått att det är litet udda och inte konstigt att vi reagerat för det. 

Men de danska pengarna ”brände i lomman”, så vidare ner längs ”hälsan” och ner på  Sundstorget. Bilderna som är monterade vid nergången till sundgaraget, bilderna från flydda tider har vi tittat på tidigare många gånger, men man kan titta igen. Nya detaljer dyker upp framför ögonen på en. Verkligt underhållande anser vi båda, och jodå nya upptäckter pekades ut av båda två.

Sedan bort till Sundsbussarna för en överfart till Helsingør. En stad som visar upp en sorglig skepnad, jämfört med före pandemin. En grå stad där affärstråken består av tomma lokaler med skyltar ”Till leje”, att hyra väldigt tätt. På de mest frekventerade stråken är det nästan varannan lokal som står tom eller en nyligen etablerad frisör. Hur kan dessa frisörer finansiera sin verksamhet då inte de gamla vanliga affärsägarna kunde hålla ruljansen igång? Jag ser sällan någon köbildning runt dessa ”företagare”, varken i min stad ej heller i Helsingør. Ja ja, inget jag kan påverka. Jag har inget skägg som ska justeras, de strån jag har låter jag maken noppa, det trivs han med att får göra. Rycka lite sådär segt…. Så det känns att jag lever. Så frisörerna lever inte på mig. 

Vi gick så sakteliga och studerade skyltarna utanför de restauranger och krogar som finns kvar längs stora gatan och torget. Inte mycket mening att fråga Siri om någon restaurang i Helsingør, för min mumlande skånska gör att Siri spelar upp Bruce Springsteen’s ”Born to run”. Jag stannade till för att läsa på en skylt då en kvinna frågade mig, vill ni sitta inne eller ute? Inomhus svarade jag utan att förstå att jag just blivit kund hos denna dam. Det var en ”inkastare” som frågat. Det var för all del den krog vi ofta besökt före pandemin, så det var inget dåligt val. Dock….

Smörrebröden som man äter med god aptit, precis som förr, hade tappat bort hälften av räkorna och krassen, den underbara gröna ”peppriga” dekoren, den lyste med sin frånvaro. Men fiskfilén med remoulade, den vet danskarna hur den ska serveras. Den var ”lun”, ljummen med en knaprig panering och det goda danska rågbrödet. Vi hade småskrattat åt att det på skyltarna stod att det serverades ”frisksmorte” smörrebröd, och maken hade frågat om ordet frisksmorte. Han kanske anade ugglor i mossen. Men dessa mackor var verkligen frisksmorte, nygjorda.

På tillbakavägen ner mot hamnen noterade vi att flera av de butiker som mest bestått av spritförsäljning inte fanns längre. Neddragna gardiner som om ett krig brutit ut. Öde. Jaha, vi får hoppas att systemet lever kvar i vårt land. Det system med alla flaskor. Glassförsäljningen på Brostræde, som varit en institution i hela mitt liv, har övergått till att vara en glassbutik med en massa gelatofinesser. Visserligen gjordes reklam för hjemmebakte strutar. Men vad hjälper det då det inte finns den sortens gräddglass som man fyllde strutarna med. Så ingen glass! Det får hamna i historiken. 

Sundsbussen hem gick snabbt, en påse kola gjorde att vår danska valutareserv nu är nere i två kronor, danska. Och då vi sneglade på klockan såg vi att vi hade varit upptagna med annat än att åka vanlig buss mellan 15.00 och 18.00. De där magiska timmarna då det kostar pengar för oss pensionärer att åka buss. Annars betalas det via våra skattepengar. Då vi klev ut på busstorget inne på centralen fick jag syn på 5:an. Vi hade beslutat att åka till Stattena, smita inom på Hemköp för ett bröd, sedan vidare hem. Snabba ryck bort till bussen, som precis stängde dörrarna. Jag vinkade då jag befann mig vid bakdörrarna. Chauffören öppnade igen och vi slank upp på bussen. Maken lite tvekande då han inte fått upp sitt busskort. Jamen skynda på, sa chauffören till oss. Vi är sena. 

Då jag sjunkit ned på sätet kändes det som om vi fått lite av en bassning, en avhyvling att vi fördröjt bussen. Det kändes som om man var en liten unge som hittat på hyss. Men den lilla stund han fick vänta på oss kan inte ha orsakat förseningen. Eftersom klockan på Rådhuset just slog sex, hade vi, om vi varit en minut tidigare inte kunnat åka med våra seniorkort. Och då vi inte hade någon brådska hade vi i det läget inväntat nästa buss. Så han fick skylla sig själv som så gärna ville ha oss som sina kunder/passagerare.

In på Hemköp på Stattena köpcenter där vi fann vårt bröd. Lite djupfryst fisk och ett paket kex slank med också. Jag bad maken att gå bort och packa ner varorna, så skulle jag fixa betalningen. En ung man stod precis bakom i kassakön, och han sa förvånat; vad gjorde du? Betalade du med klockan? Var det tekniken eller min uppenbarelse som väckte hans förvåning?? 

Det kändes som om vi gjorde en snabb runda inom butiken, visste inte när nästa buss gick. Men då vi kom ut från affären var det drygt 10 minuter till nästa buss, så vi beslöt att gå bort till Johan Banérsgatan. På dessa tio minuter öppnade sig himmelens portar och då vi kom fram till hållplatsen var vi våta som kråkor. Men det var varmt i luften så det gjorde ingen skada. Vi var snart hemma och kunde skala av oss det blöta. Vårt promenadkonto var snyggat till.

Vi har hunnit in i oktober och det är tid att titta till vintergarderoben. Visserligen har det inte varit sådana där krispigt kyliga dagar ännu som det kan vara tidiga mornar på höstkanten. Fast ärligt, jag är ingen morgonmänniska så jag bör ju inte uttala mig om dylika tidiga höstmornar. Min svägerska har lärt mig att då ”röten” (rötmånaden) slutar, lämnar aldrig daggen skuggan. Jag tycker det är roligt med sådana uttalanden som bottnar i långa tiders iakttagelser. Ibland hör man folk säga att det står i bondepraktikan. Jag kan inte den boken utantill, men mycket som står där är egentligen helt naturliga saker. Helt naturliga följder av årets sysslor inom jordbruket. 

Sistlidna helg blev en av de nya busslinjerna utforskad. Vi fortsätter oförtrutet att lära oss var våra bussar går i vår stad. Ibland kan det vara bra att veta alternativ då de där jobbarna som gräver i våra gator, tvingar oss att ta omvägar för att komma dit vi tänkt. Men det blir ett sätt att variera våra promenader, då vi hittar nya vandringar i stadsdelar mellan de olika ändhållplatserna. 

Vi är inne i det sista kvartalet sedan någon dag, men jag har inte släppt sandalerna ännu. Jag känner mig som en omvänd gnällspik, en sådan som ber om att få gå utan strumpor och skor då blåsippan ute i backarna står. Fast jag är lika ”hialös” då på vårkanten att få byta till sandaler, som jag är att hålla kvar dem nu. Men det är nog tid att börja kolla om man har kvar lite slityta på dojorna. 

Jag har fastnat i ”sjalträsket” om någon funderar om jag fortfarande stickar. Jag erkände detta om ”sjalträsket” då jag var ner i garnaffären för några veckor sedan, och att jag trots att jag stickat fem sjalar under våren, ville prova ett nytt mönster.  Hur många par vantar jag stickar under årens lopp har jag ingen koll på. Minst hundra par. Med vackra mönster. Så just nu har nörden gått loss på sjalar. Nya sticktekniker och mönsterfinesser gör att det känns som en evig kompetensutveckling. Vad jag ska ha alla sjalar till? Vet ej! Men det är billigare att sticka  än att röka. Ja ja, jag vet. Det var en idiotisk jämförelse, men jag tänker på alla timmar jag ägnat åt den lasten under min livstid, och till vilken kostnad. Samtidigt som jag alltid velat ha något att pyssla med. Man säger ju att summan av lasterna är konstant.

Igår fick jag ett mail med en kommentar till ett inlägg här på min sida som jag skrev 2012. Jag har i inlägget nämnt att jag gick på dansskola i min barndom. En dam hade hamnat på det inlägget och hon skrev en kommentar om att vi gått på samma dansskola. Skrev ett litet svar till damen, frågade vad hur googlat på för ord för att hamna på min sida. Hon tackade för att jag svarat men jag fick aldrig veta vad hon haft för sökord… men visst är det trevligt att det finns folk som sitter och följer med på de beskrivningar jag gjort från vandringar i vår stad. Det kallas nostalgitrippar. Och alla former av trippar som är gratis är bra trippar, tycker jag.

Drygt en vecka sedan jag delade mina tankar med er som läser detta. Dagarna går och idag fick jag frågan om hur jag har det. Svarade sådär lite nonchalant som vi ofta gör. Det rullar på, en dag i taget. Fick då veta att Bengt som ställde frågan gärna hade hoppat över vissa dagar. Jaså, undrade jag, vilka då? Själv tycker jag dagar då man får sill till middag, dem kunde man hoppa över. Men Bengt menade att de dagar då något går sönder kan man gärna få undvika också. Undrar vad han slagit sönder? Fick aldrig veta mer.

Man får ta det onda med det goda anser jag. Gråta över spilld mjölk blir ingen gladare av. Det är bara att torka upp och kanske sopa upp glasskärvorna som också följde med i katastrofen. 

Vi går in i hösttider och man får börja med den där manövern igen, ”huvud axlar knä och tå…”. Så att det blir kontrollerat att man har nycklar mobil hörapparater busskort plånbok med ID-kort i tryggt förvar i ryggsäck och i öron osv. då man ger sig iväg hemifrån. Det är så lätt att glömma en av detaljerna, men det rubbar ens cirklar oerhört om man kommer på att man lämnat något hemma. Förmodligen klarar man det hur bra som helst, men det oroar. En annan sak som jag fasar för är att man, då man varit på något arrangemang, ger sig iväg hemåt utan ytterplagg. Såhär i i början av hösten alternerar jag ofta med att åka iväg utan jacka. Det hände på den tiden jag jobbade, hade gjort ett par hembesök och när det var tid att åka hem på kvällen kunde jag inte minnas var jag hängt min jacka. Med bilnycklar och kanske plånbok. Hemma hos någon patient som inte gick och tittade i rockhyllan efter kvarglömde effekter. Det blev till att sätta sig och ringa runt. Det hände bara en gång, men jag glömmer aldrig nesan. Och detta var på höstkanten då man växlade mellan ”med och utan ytterkläder”.

Jag var ner till stranden idag och tog ett dopp. Lusten till ett sensommardopp kom över mig för en vecka tid sedan, men då hade jag precis varit på behandling för mitt öga. Och jag får vara försiktig med att blöta hår osv. dagarna efter. Men nu var jag tvungen att komma till skott. Vinden var så stark att det gick rätt höga vågor. Jag menade att det underlättar för man behöver inte dyka så djupt för att doppa sig, det räcker att gå ut till midjehöjd och niga lite då nästa våg är på väg. Så hjälper den starka vinden med rejäla vågor en då man fegar. Man sköljs över i nästa sekund. Maken tycker inte det är något nöje, och idag var det verkligen ett mycket grumligt vatten. Han menar att bada ska man göra för att bli ren, inte skitig som idag i detta ”dyngvatten”. Men jag har upptäckt att ett snabbt dopp i havet, det gör ungefär samma verkan på kroppen som en panodil. Man känner sig mer rörlig och för några timmar protesterar inte lederna. Det blåste rätt mycket nere vid sjön men jag upplevde att vinden var varm som en sommarvind. Dock fick man se till att inte släppa taget om någonting, fick se till att det var förankrat i något tyngre. Annars fick man hämta det i sjön. Och bänken jag brukar använda längst ut på bryggan var inte till att tänka på idag. Vågorna slog upp och sköljde över den hela tiden. Men maken som menar att han bör finnas med som livräddare till den här tokan, assisterade med elegans och höll ordning på mina attiraljer. Man har det bra, en butler kostar pengar. 

Imorgon är det vardag igen, och det är stora hål i kylskåpet. Så det är att börja om från början igen. Skriva lista och handla hem. 

Vi är i mitten av september och fortfarande är det sandaler och kortbyxor som gäller. Även om denna ändlösa sommar är njutbar, måste jag ändå tillstå att något konstigt med detta klimat vi haft de senaste åren. Jag kan inte inbilla mig att det är jag som blivit mer anpassningsbar. Som inte fryser då det blåser från havet. Eller heller inte gnäller över den heta obarmhärtiga solen, utan traskar glatt på, även om jag söker den skuggiga sidan av gatan. Vi behöver inte sjunga den där gamla slagdängan om ”the sunny side of the street”. Det har varit mycket lagom denna sommar. 

Men då vi promenerar runt och ser in i trädgårdar och kolonilotter ser vi fruktträden dignar av frukt. Det ÄR höst. Även om meteorologerna insisterar på att det är sommar ännu. Det är tid för fest på äppelpajer. Det låg en doft i hela vårt hus av en äppelpaj häromdagen. Vi såg fram emot eftermiddagsfikat. Maken frågade om jag trodde man kunde vispa vår vaniljvisp med stavmixern. Förvånat tittade jag på honom och erkände, att jag efter drygt fyrtio år fortfarande inte kan hantera detta köksredskap. Jag vet inte när man ska använda detta och hur. Men prova du, menade jag. Men jag föredrar den gamla vanliga elvispen, sa jag. Jaha, men nu har den slutat att fungera, fick jag veta. Va?! Den är ju nästan garantin kvar på. Nej det är det inte efter fyrtio år, sa maken. Oj vad tiden inte går men väl springer, sprintar iväg! 

Vad gör vi nu då? Med vår ljuvligt doftande äppelpaj? Okej, provar stavmixern.

Skeptiskt tittade vi på den slabbiga röran som skulle föreställa det där mumsiga vispet som vi brukar ha till pajer. Suckande beslöt vi oss för en akututryckning till Väla, mammons tempel. Där kan man köpa en ny elvisp fastän det är söndagseftermiddag. Allt var inte bättre förr. Man kunde inte handla hur som helst då det var helg. Kaffet med paj blev pausat, och vi slängde oss på bussen. Kanske lite skamsna att vi inte kunde improvisera fikat. Då vi var på hemväg med en ny elvisp, kom vi att tänka på att förr i tiden, då långt innan elvisparnas tid, använde vi oss av handkraft. Otaliga är de gånger vi vispat vaniljsåsen för hand! Men det hade fallit så långt bak i minnet att ingen av oss kommit att tänka på möjligheten! 

Det är inte fel att säga till varandra och sig själv lite då och då: hur gjorde vi förr i tiden?? Annars är det garanterat bortglömt då man behöver kunskapen. 

Idag var vi borta på Viskängen för ett parti minigolf. Just nu är det maken som vill ha revansch. Det visade sig att golfklubben anser att det är vinterhalvår nu, för de hade stängt för säsongen. Så det blev undertecknad som står med den senaste segern. Istället blev det en promenad längs gator i staden, gator som vi inte gått tidigare. Blåsten var lite väl vass, så vi avstod från något dopp i havet idag. Förra helgen var det mycket lockande med ett havsbad, men jag hade precis fått min behandling för ögat, och då får jag inte slabba och blöta ansikte och hår i onödan de första tre dagarna. Men baddräkten ligger med handduk i ryggsäcken, och den följer med mig alltid. Tills sandalerna ställs undan. 

Segersötma är en av livets delikatesser. I måndags vann vi turneringen på bridgeklubben. Det ger en motivation att fortsätta att spela, även om man får däng då och då. På tisdagen välkomnade vi ett nytt par som vill komma och prova att spela hos oss. Paret är mina f.d. elever som jag haft kurser för i deras hem sedan ganska många år. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att de inte skulle klara tempot. De brukar spela långsamt och analysera både budgivning och spel i sakta mak då vi spelat under kurstillfällen. Jag sa att de var välkomna, men måste tänka på att de skulle orka spela i tre timmar. 

Damerna ifråga dök upp i god tid, var laddade men kanske lite ängsliga. Ängsliga att deras kunskaper inte skulle räcka till. Men jag vet att de kan. Och vem sopade banan med oss allihop? Efter 24 spelade givar hade mina två damer både lyckats klara av tiden bra, och sedan vunnit hela turneringen. Klart de kan! 

Man kan inte analysera sönder med att stirra på resultatet efter varje spelad hand. Det är inte färdigt förrän ”den feta damen sjunger nationalsången” som en av mina bridgepartners på nätet brukar säga. Och jag kunde ana den segersötman smakade smarrigt för dem . Det känns som en liten bubbla man lever i då man vunnit, framför allt då man inte insett det själv före slutresultatet dyker upp. Och meddelandet jag fick ett dygn efter andades fortfarande den rusiga glädjen över vinsten. Jag hoppas få se dem komma igång och uppleva både fler vinster men framför allt glädjas åt detta roliga sällskapsspel som bridge är.

Nånstans vid Trädgårdsgatan går gränsen för att du betalar för din bussresa. Reser du längre söderut verkar det vara helt gratis…..eller? Jag har hört vuxna människor svära över de jävla busschaufförerna som inte öppnat de bakre dörrarna, då det inte finns avstigande passagerare vid busshållplatsen. Men det finns folk som vill komma på. Trots att det inte finns någon “blippar-maskin” vid de bakre dörrarna. Att det är en med barnvagn som vill komma in där kan jag tycka är ok, men inte en fullt frisk människa som står och bankar på den bakre dörren. 

Till slut blev den dam som jag såg idag, tvungen att traska fram och gå på genom främre dörren. Hon fick blippa en biljett, men oj så många okvädningsord hon lät hagla över chauffören. Då jag hörde det hela kunde jag inte hålla tyst, utan sa till damen ifråga att chauffören gjorde helt rätt som inte öppnade bakdörren för eventuella fripassagerare. De är tillräckligt många ändå. Så bjöds även jag på några fula ord. 

Vid sluthållplatsen som vi hade som mål, tackade chauffören mig för att jag stöttat henne. Men det är ju inte henne personligen jag ville uppmärksamma. Det är detta numera helt utbredda kriminella beteende, denna stöld som begås dagligen av så många människor. Det är vår skatt som blir högre, våra busschaufförer färre. Jag förstår att det inte är ett yrke man satsar på. Vem kommer i fortsättningen att sitta bakom ratten på våra bussar? Är de bara de som inte platsar någon annanstans? Vad har de för ansvarskänsla? Kan de känna att de har en bra och trygg arbetsmiljö? Eller har denna yrkeskår börjat känna sig hotade av alla dessa kriminella som anser att bussen är till för dem, GRATIS? 

Jag ser föräldrar som kommer med hela familjer och inte en antydan till att betala för bussresan. Är de ute och fostrar sina barn om hur de ska agera i samhället? Detta anarkistiska beteende är så utbrett i Helsingborg idag att det är utom all kontroll. 

Låt våra politiker överta ansvaret och höja skatten för ALLA inkomsttagare inom kommunen med en tusenlapp i månaden och ge oss fria bussresor. Jag tror inte det blir billigare, men det hade förstärkt chaufförskåren, med både bra förare, ansvarskänsla och yrkesstolthet. Som det är just nu, kan jag förstå att varje dag som de sitter och ser alla dessa fripassagerare, det gör att de mår dåligt. Att de är förbannade . Detta gör dem inte till bra förare, snarare tvärtom. 

Jag åker gärna buss och norr om Trädgårdsgatan är dessa snyltåkare bara ett fåtal. Så då övergår resan till att vara ett trevligt inslag i vardagen. 

Nog om dessa tjuvar. 

Man brukar säga att man inte är sämre än att man kan ändra sig. Jag har ändrat mig. I förra veckan fick vi i vår brevlåda ett kuvert med röstkort! Vad är det nu då, frågade jag maken. Är det EU-val nu igen? Nej det är kyrkoval, svarade han. Jaså, det brukar jag inte vara så uppdaterad med. För att vara helt ärlig har jag nog aldrig röstat i detta val. Så det blev en snabb titt på valsedeln innan jag gjorde konfetti av den. Där stod alla uppgifter om min person och bostadsadress, så i dagar som dessa kan man aldrig vara för säker. Nu hade jag tagit det beslutet. 

Sedan gick det några dagar och vi fick mer information i brevlådan. Från en politisk organisation. Oj då, var det politik i kyrkovalet också? Hur insatt är jag i det? Ingenting. Nu sorterar det visserligen under den nationella politiken, inte den del som jag har hand om. Jag har hand om världsläget. Jag svär över de stora gubbarna med de små…hmm, de agerar som om de måste förstärka sina positioner på något sätt. Och ju mer de agerar desto mindre att komma med… så är i alla fall min uppfattning om dem. Många pojkar och män har i alla tider sett krig som ett bra sätt att visa framfötterna

Nu insåg jag att det inom den nationella sfären som kyrkovalet rör sig om, arbetades med politisk inriktning. Jag vill absolut inte se Jimmie Åkesson som närmsta arbetskompis med vår ärkebiskop!! Hjälp! Och jag som slängt röstkortet! Men med googles hjälp har jag nu funnit ut hur jag skriver ut ett nytt röstkort, och antagligen för första gången i mitt liv ska jag gå och rösta i kyrkovalet. Bara för att lägga en motröst och kompensera eventuella sverigedemokrater att få makt någonstans i mitt land. Så, som sagt, man är inte sämre än att man kan ändra sig.