Kategori: Minnen Sida 67 av 134

Svenskan sist idag

The wind is howling outdoors. We are recommended to stay indoors if we don’t have any very serious errand to do. I was ironing some laundry, when I got a phone call from our new renter. We were going to sign the contract for our new apartment tomorrow. However the company had decided to redirect any meetings over phone and mail, both e-mail and regular old slow mail, because of the world situation around the corona virus. It made me glad when l heard about this decision. All morning I have thought about the more and more bothersome situation around us. It is a responsibility for all inhabitants to slow down our everyday life, but when we have an important appointment to do, who wants to put a stop? 

Someone has to do so. And we got to change our plans about signing contract. Although we have an appointment with our hairdresser tomorrow, Friday the 13th… I laughed and said when I heard about the date, hope she not will cut our ears that sinister date. We can’t cancel that one, we have to risk our ears. 

Whatever the Corona virus caused us until now, but the storm we have today is another reason we are recommended to stay at home if possible. We have no trains at our ordinary route today. The communication to Denmark is closed for the moment. So we are really double isolated. 

I have a ticket for an opera performance in Malmö Tuesday next week. And I have determined to stay home. It is my little contribute to the safeguard around the world about Corona. I will never get that money back, but if I had gone it had get even more expensive, train ticket and some pop corn. 

Some days ago I complained when I spoke to my sister in law, I was without any yarn for knitting. During winter I haven’t bought any new yarn and not have had any special object waiting. Must admit that is a very odd situation for me, not have a new project waiting when I finish the last. 

At first I felt a bit luxuary, but it lasted not long that feeling. It turned to feel as a restless existence l normaly had ended by go to the yarnshop and buy some yarn. Hubby is always in need of some new stockings. He worns them out almost as quick as I reach to knit new to him. 

Now the storm and Corona have made him walk around barefoot. I continuously follow the news about what happens around us because those force majeure goings-on. And as far as I know no one has said anything what and how this barefoot people has to act. 

Somewhere just before christmas we sat some people and spoke about weather. Last winter didn’t appear, we went from autumn to spring, without any winter between. Peculiar. But when we talkad about it we agreed, we hadn’t had any storms during fall. Storms as we usually have at least 4-5 times those month, october to december. It had been a very calm fall. Now the storms had hit us one by one. They are named in alphabetic order and I think we are at F-something by now.

I have to admit I think of it as: more and more, less and less as it use to be. Everything, weather and all what happens in world, war and virus.

That expression more and more, less and less I have got from my friend. She used it when she told about some friends of her, and I was so fascinated by the words and asked her if I might quote her on that. Of course she said, and I am convinced she has waited for them to appear in my eternal stories, somehow. 

Yesterday I got a report – my Froggyfriend is still going strong. He is located in regions nearby the italian border. Last news I got from him was some nice pictures from Mont Blanc, so he is able to take a walk or maybe a ski tour. 

Monday I got a report my friend in town, still is alive. Even if the answering machine told me the telephone subscribtion was cancelled, but I saw in my app she was charching her mobile phone. Admittedly it hasn’t to be done by her, but I am convinced I had got a message if something would happen to her. She had get another telephone operator that’s why she had been under cover for some days….

After all we, hubby’s kid sister and I, use to start and end our conversation over phone with the words: no died or born since last time we spoke. Just to make it clear we haven’t forget some important news. At our age the news about newbies isn’t many but the death is a usual thing nowadays. 

The process about our move to a new apartment has started. We have to dig in deepest drawer for documents about a house we have lived in for over 45 years by now. Do we have all documents we need? Probably, but where? During years we have changed our minds about which places are safe and in what places will we remember to find them? We have had two burglaries in our home and after those events we decided to move all of our important  documents to a safety box into bank office in our village. After some years the office was closed, and we moved the documents into town and their safety box. Even that office became closed and we had to move the papers once again. This time almost everything had become digitalized, so we decided to be our own safety box. But some papers are so well saved we have to think more than once to find them. And when we search for one paper we find another and get surprised we have almost forget about that subject. Amazing so many things we have collected during a lifetime. Are we able to sort out and throw away all we don’t need anymore. Where to put the limit? Sentimentality, how much may it cost? One more thing that surprised us is, some of our just new-bought things has getting that old!!

Regardless, l have some things from my childhood, I have difficulties to just cut the ownership from. As well as hubby. We both know, noone else wants most of those things. We just can’t cope with the separation from them. But hopefully there are some more garbage collectors among children and grandchildren, who can see the value in some of those things too. We may write an advertice and invite them to come and empty our house. 

We have to make a plan how we do and when we do. There’s already an agreement about what furniture we will spare and what we want to get rid of. But all chinas and glasses in cupboards and drawers? Is there any interest for all this? Note! This is not any advertisment YET! 

Now I will go and play some bridge, it is a nice rest for my fuzzy brain.

 

Och nu svenskan

Vinden tjuter utomhus. Vi rekommenderas att stanna inomhus om vi inte har något viktigt ärende att utföra.  Jag strök lite tvätt, när jag fick ett telefonsamtal från vår nya hyresvärd.  Vi skall teckna kontrakt för vår nya lägenhet i morgon.  Företaget hade emellertid beslutat att omdirigera eventuella möten via telefon och post, både e-post och vanlig gammal snigelpost, på grund av världssituationen kring coronaviruset.  Det gladde mig när jag fick höra om detta beslut.  Hela morgonen har jag tänkt på den mer och mer besvärande situationen omkring oss.  Det är ett ansvar för alla invånare att ändra på vår vardag, men när vi har en viktigt möte, vem vill sätta stopp?

Någon måste göra det.  Och vi måste ändra våra planer för att underteckna kontraktet.  Även om vi har ett möte med vår frisör imorgon, fredagen den 13 … Jag skrattade och sa när jag hörde om datumet, hoppas att hon inte kommer att klippa hack i öronen det olyckliga datumet.  Vi kan inte ändra den tiden, vi måste riskera våra öron.

 Oavsett vad Corona-viruset orsakat oss tills nu, men stormen vi har idag är en annan anledning till att vi rekommenderas att stanna hemma om möjligt.  Vi har inga tåg på vår vanliga rutt idag.  Kommunikationen till Danmark är stängd för tillfället.  Så vi är verkligen dubbelisolerade.

Jag har en biljett till en operaföreställning i Malmö tisdag nästa vecka.  Och jag har bestämt mig för att stanna hemma.  Det är min lilla bidrag till skyddet över hela världen mot Corona.  Jag kommer aldrig att få tillbaka pengarna, men om jag hade gått hade det blivit ännu dyrare, tågbiljett och lite popkorn.

 För några dagar sedan klagade jag när jag pratade med min svägerska, jag var utan garn för stickning.  Under vintern har jag inte köpt något nytt garn och inte haft något speciellt objekt som väntar.  Måste erkänna att det är en mycket udda situation för mig, att inte ha ett nytt projekt som väntar när jag slutar det sista.

 Till att börja med kände jag mig lite lyxig, men det varade inte länge den känslan.  Det visade sig att jag fick känna mig som en rastlös existens, som hade slutat med att jag gått till garnbutiken och köpt lite garn.  Maken är alltid i behov av några nya strumpor.  Han sliter ut dem nästan lika snabbt som jag lyckas sticka nya till honom.

Nu har stormen och Corona fått honom att gå runt barfota.  Jag följer kontinuerligt nyheterna om vad som händer runt oss då detta force majeure pågår.  Och så vitt jag vet har ingen hitintills sagt något om vad och hur detta barfotafolk måste agera.

 Någonstans strax före jul satt vi några människor och talade om vädret.  Förra vintern dök inte upp, vi gick från höst till vår, utan vinter mellan.  Egendomligt.  Men när vi pratade om det enades vi om, vi hade inte haft några stormar under hösten.  Stormar som vi brukar ha minst 4-5 gånger månaderna oktober till december.  Det hade varit ett väldigt lugn höst.  Nu hade stormarna drabbat oss en efter en.  De heter i alfabetisk ordning och jag tror att vi är vid F-något nu.

 Jag måste erkänna att jag tänker på det som: mer och mer, mindre och mindre som det brukade vara.  Allt, väder och allt som händer i världen, krig och virus.

Det uttrycket mer och mer, mindre och mindre har jag fått från min vän.  Hon använde det när hon berättade om några vänner till henne, och jag blev så fascinerad av orden och frågade henne om jag kunde citera henne på det.  Naturligtvis sa hon, och jag är övertygad om att hon på något sätt har väntat på att de skulle dyka upp här i mina eviga berättelser.

 Igår fick jag en rapport – min Froggyfriend lever fortfarande.  Han befinner sig i regioner nära den italienska gränsen.  De senaste nyheterna jag fick från honom var några fina bilder från Mont Blanc, så han verkar kunna ta en promenad eller kanske en skidtur.

 Måndag fick jag en rapport som sa att min vän i stan fortfarande lever.  Även om telefonsvararen berättade att telefonabonnemanget hade upphört, men jag såg i min app att hon laddade sin mobiltelefon.  Visserligen, det behöver inte göras av henne, men jag är övertygad om att jag hade fått ett meddelande om något skulle ha hänt henne.  Och hon hade en annan telefonoperatör, det var därför hon var undercover några dagar …

 När allt kommer omkring vi, min svägerska i Lycksele och jag, börjar och avslutar vår konversation via telefon med orden: inga dödde eller födde sedan förra gången vi pratade.  Bara för att göra det klart att vi inte glömmer några viktiga nyheter.  I vår ålder är nyheterna om födda inte många men döden är en vanlig sak för oss idag.

 Processen med flytten till en ny lägenhet har börjat.  Vi måste gräva i djupa lådor efter dokument om ett hus vi har bott i i över 45 år nu.  Har vi alla dokument vi behöver?  Förmodligen, men var?  Under år har vi ändrat oss om vilka platser som är säkra och på vilka platser kommer vi att komma ihåg att vi har dem?  Vi har haft två inbrott i vårt hem och efter dessa händelser beslutade vi att flytta alla våra viktiga dokument till en säkerhetsbox på bankkontoret i vår by.  Efter några år stängde kontoret, och vi flyttade dokumenten till stan och deras säkerhetsfack.  Till och med det kontoret blev stängt och vi var tvungna att flytta tidningarna igen.  Den här gången hade nästan allt blivit digitaliserat, så vi bestämde oss för att vara vår egen säkerhetsbox.  Men vissa papper är så bra sparade att vi måste tänka mer än en gång för att hitta dem.  Och när vi söker efter ett papper hittar vi ett annat och blir förvånade vi nästan har glömt.  Fantastiskt hur många saker vi har samlat under en livstid.  Kan vi sortera bort och kasta bort allt vi inte behöver längre.  Var ska man sätta gränsen?  Sentimentalitet, hur mycket kan det kosta?  En sak till som överraskade oss är att några av våra just nyköpta saker blivit så gamla !!

 Hur som helst, jag har några saker från min barndom, jag har svårigheter att bara kapa ägandet från.  Såväl maken.  Vi vet båda, ingen vill ha de flesta av dessa saker.  Vi klarar bara inte separationen från dem.  Men förhoppningsvis finns det några fler skräpsamlare bland barn och barnbarn som kan se värdet i några av dessa saker också.  Vi kan skriva en annons och bjuda in dem att komma och tömma vårt hus.

 Vi måste göra en plan hur vi gör och när vi gör det.  Det finns redan en överenskommelse om vilka möbler vi skonar och vad vi vill bli av med.  Men allt porslin och glas i skåp och lådor?  Finns det något intresse för allt detta?  Notera!  Detta är inte någon reklam YET!

 Nu ska jag gå och spela lite bridge, det är en trevlig vila för min virriga hjärna.

Beslutet att gå vidare i livet innan myndigheterna, ”förvirringsomhändertagarna” (dom som bestämmer då vi blir alldeles förvirrade) blandar sig i. Att flytta, sälja sitt hem och delar av sitt bohag. Det delar av bohaget som eventuellt blir över och fortfarande kan vara till glädje för någon. Och tillika gör man det med den fasta övertygelsen att det är färdigt kapitel för vår del nu. 

Det där att samla och samla. Allt som man inte kunnat skilja sig från därför att det säkerligen skulle visa sig vara bra att ha. Klart någon liten procent av allt det där ”bra att ha”, eller i alla fall någon promille har kommit till användning. Men mycket mycket har bara fungerat som hyllvärmare. När man i skåp och lådor stöter på artiklar som man inte kommer ihåg att man har i sin ägo. Då har de övergått från att vara ”bra att ha” till att vara ideliga överraskningar. Och då man bara råkar få ögonen på dem, och överraskas, då är vidarebefordran till någon annans ägo ett excellent alternativ. 

Men när är man där? Vid vilken ålder? När ska man sluta anse sig som den närande parten i samhället? Man klappar sig helt käckt på öronen och säger ”whaw-whaw-whaw-whaw” nu körde jag bestämt in i en tunnel så mottagningen blev lika med noll….

När ska man börja betrakta sig själv som en överflödig ”bra att ha”-grej. Den som man kan vidarebefordra? Till ett annat boende? Stolt konstaterar jag att gubben min och jag har lyckats. Men det har ”närt och tärt” många år. Vi är JU inte så gamla ännu, hmmm. 

Vi har småpratat om att det börjat vara tungt att ansvara för både hus och trädgård. Jag själv har med min dåliga syn inte sett det så betungande rent visuellt. Men jag har varit fullt införstådd att maken slitit hund. Dock har han protesterat då jag föreslagit att vi skulle lägga ut det på ”andra” och betala vad det kostar att få den hjälpen både inom- och utomhus. Det är inte snåljåpen i honom som vägrat. Mer att det varit ett erkännande att ens krafter inte räcker till längre. Därför har det varit tvärstopp för sådana förslag. Man vill JU inte ge sig. 

Men det är väl skönt att man kan ta steget och våga. Att det innebär massor av jobb att sortera, ta ställning till, skiljas från saker som man varit övertygad att de skulle följa en i graven. 

Allt började med att det dök upp ett kort i brevlådan. Välkommen att titta på vårt nybygge i stora staden. Oj då. Det var adresserat till maken. Men jag blev intresserad. Skulle det vara möjligt att få tag i en lägenhet? Vi tittade på läget och menade på att vi ringer och frågar om alla lägenheterna redan är tingade. Om så är fallet är JU visningen helt ointressant för vår del. Först fick jag veta att den som stod som ansvarig på kortet inte var på kontoret. Ringde dagen efter men fick tji. Denna gång satt hon upptagen i ett kundmöte. Jag bad om att de skulle lägga en lapp om att hon skulle ringa mig då hon hade möjlighet, och de lovade detta. Ingen ringde. Några dagar gick och jag beslöt mig för att göra ett sista försök. Återigen fick jag veta att denna tjänsteman var upptagen, men de frågade om de skulle lägga ett meddelande till henne om att kontakta mig. 

Jag svarade ganska syrligt att mitt förtroende för hyresföretaget sjunkit så lågt att de inte behövde besvära sig. Ja jag är en jäkla surkärring….. Plötsligt bad de mig vänta ett ögonblick, och vips hade jag den ansvariga damen på tråden. Givetvis hade hon varit nedringd av en massa intressenter i samband med att de släppt ut information om dessa lägenheter. 

Men nu fick jag förhöra mig om det fanns någon chans för oss att få vara med och dela på ”kakan”. Jag fick en snabb presentation om vad det fanns för möjligheter och blev även tillfrågad om jag ville bli antecknad som intresserad. Givetvis var jag intresserad!

Hyreskostnaden presenterades och jag kände dessa summor snurra runt i skallen på mig. Oj då. Lite mer än sist, då vi hade en hyresavi som damp ner genom brevlådan hos oss. Maj 1974, något år sedan. Sedan har det inte kostat en ”klumpsumma”. Mer många små avier på lån, amorteringar, elräkning, sopor, vatten och avlopp. Fastighetsskatt. Underhåll och annat som varit behäftat med ett ägande av hus. Jag ska ärligt erkänna att jag inte haft någon klar bild av vad vårt boende har kostat. Det är lättare att höra att hyran är si eller så. Och kolla vad den täcker. Så visningen av lägenheterna lockade. Maken var iväg till affären för ett litet ärende då jag lyckades få tag i denna kvinna som nu hade satt upp oss som intressenter. 

Jag hade varit väldigt påstridig då jag berättade om att vårt intresse för lägenhet var seriöst. Jag frågade vad och vilka kriterier som avgjorde att man fick en lägenhet. Jag övertygade kvinnan jag talade med om jag bara fick veta vilka sorteringsbegrepp de använde, skulle jag se till att vinna dem allihop. Hon skrattade och sa att hon uppfattade min bestämda önskan att få lägenhet. 

Jag bad sonen med familj komma över på en bit mat och att de skulle hjälpa mig att övertyga maken om denna flytt. Då maken kom hem berättade jag för honom – att vi var i flytt-tankar! Jag var beredd på protester, men jag fick genast medhåll. Oj då, hade jag lovat bort en middagsbjudning helt i onödan? Ja ja, får väl bli trots allt. Behövde lite hjälp att sortera lite tankar. Och vi var JU inte ”med lägenhet” ännu. 

Då visningen av lägenheten stundade, hade vi under veckan som gått, surfat och letat och hittat beskrivningar på olika både storlekar och planlösningar på lägenheterna. 

Blygsamt hade vi börjat med en liten tvåa. Men eftersom vi tittade och diskuterade, växte våra behov. Så då vi träffade de som visade runt i huset berättade jag att vi beslutat oss för att försöka få en trea. Lite större yta än de vi först funderat på. Lite mer ”space”. Kanske vi kan behöva, vi som alltid kolliderar vad än vi ska göra i huset. Vi är alltid ”ivägen” för varandra. Samtidigt som vi skattar oss lyckliga att ha någon att vara ivägen för. 

Fick en liten vink att processen med utdelningen av lägenheterna skulle ske måndag denna vecka. Fullmånen gör att jag sover väldigt lätt, och fullmåne plus vänta på ett besked som är så avgörande, gjorde natten mellan söndag och måndag orolig, riktigt svår. 

Måndagen, kaffedoft ovanligt tidigt avslöjade att maken också var i väntans tider. Sedan gick dagen och ingenting blev gjort. Frampå eftermiddagen blev jag uppringd av kvinnan från fastighets-företaget. Hon undrade om det fortfarande var den där trean som gällde för vårt vidkommande. Ja, den hade ”prio” ett för oss, klämde jag fram. Och jag fick en förfrågan vilket av de två som fanns lediga, jag ville ha. Inte bara att det fanns en möjlighet…. det fanns även en valmöjlighet! Wow! 

Idag, tisdag, har vi varit ner till sta’n. Föregående vecka traskade vi runt och besökte några fastighetsmäklare. En intressant sysselsättning. Vi satt ner och lyssnade på olika sätt att presentera deras tjänster. Småfnissande gjorde vi en utvärdering. Någon presenterade hela paketet med vad det innebar att sälja ett hus, skyldigheter och rättigheter från både säljar- och köpar-sidan, kostnader runt försäljning skatter och avgifter. En annan koncentrerade sig på att tala om hur duktig han var, vilket föll platt i mina ögon. Jag anar oråd då någon vill göra reklam för sig istället för att låta ett väl utfört jobb vara tillräckligt. 

Vi sorterade skämtsamt efter hur goda karameller de hade att bjuda på eller om vi blev bjudna på kaffe. Det fanns fler mäklare på vår lista att kolla av, men plötsligt hade vi funnit en mäklare som ingav ett bra förtroende. Vid vårt första besök bjöds vi varken på karameller eller kaffe. Däremot fick vi en liten förhandsinformation om hur denna mäklare arbetade. Och en sak som kanske gjorde att hon fick uppdraget var, att hon bad oss om våra namn och ett telefonnummer så han kunde höra av sig och fråga hur det fortlöpte. En detalj som fungerade som ett dubbelt halvslag, hon knöt an…. lät oss inte segla iväg utan att lämna en navigeringsplan! 

Nu har vi förbundit oss att, på vår vidare seglats är det Caroline som är kapten, vi är hennes medpassagerare, men navigeringen sköter hon. Denna lilla tjej, har fått förtroendet att sköta vårt livs största affär. Men det känns bra, det känns tryggt. Det är inte den billigaste mäklarfirman, ej heller deras sidouppdrag är billiga. Men det känns som om de vet hur en slipsten ska dras. Jag tror att vi slipper trängas med tiggarna utanför butikerna, när Caroline släpper tampen.

The english after the swedsih today

Visst finna det väl ord som när man läser, man undrar över dess betydelse. Vissa ord kan ha en mjuk klang som invaggar en i en säkerhet av att det beskriver något positivt, något önskvärt.

Andra ord låter domderande som något man absolut inte får försöka att smita undan. Ibland känns de som ett hot. Sen finns det ord som jag räknar hur ofta de förekommer, ungefär som den gång man räknade lärarens upprepning av vissa ord. När ämnet kanske inte var så trollbindande att man följde vad han sa utan följde hur han sa det.   

Håller för tillfället på att läsa bok nio ur en serie med tio böcker av en känd svensk deckardrottning. Kände att det var tid att ge dem en repetition då jag fick frågor om böckerna av fransmannen. Även om vi talar om fjällbackaborna som han läser om på franska och vi diskuterar dem på engelska, bör jag fräscha upp handlingen i mitt huvud. 

Genomsnittligen förekommer ordet ”klentroget” bara tre gånger per bok. Jag ser framför mig hur författarinnan ställt en skål bredvid sig på skrivbordet med små lappar, lappar med nedskrivna ord som ger språket lite mer krydda. Inte slentrianmässigt rabblande av vardagshändelserna hela tiden. Sedan tar hon bort en av dessa lappar då hon använder dem i sina historier. När de är slut så har hon en lagom mix av dessa ord och de som vi brukar oss av i vanligt tal, hon ser det kanske som sin uppgift att behålla även dessa lite ovanligare ord levande i vårt vokabulär. I bok nummer sju i serien hade hon smugit in ordet ”vantroget” som omväxling. Ha ha ha, tror hon att vi inte ser vad hon skriver? Men jag reagerade och funderade – hade ordlapparna med ordet ”klentroget” sinat i skålen? 

Igår läste jag i tidningen om hur man lagt in filter i kommunens brevlåda för e-post. Så att eventuella okvädningsord inte skulle nå våra makthavare på så sätt att de skulle kränkas. Kanske det blivit tvunget under cirkusen runt försäljningen av Öresundskraft?  Fick våra förtroendevalda då veta att alla kommuninnevånare inte älskade dem? Så man lade in ett filter? Eller vilket var det som skulle sopsorteras bland posten? Jag vet en massa ord, som säkert inte nått våra politiker, men jag bjuder inte heller dem på sådana smaskigheter. Tänk om de gillar dem? 

Helt paralyserad blev jag,då jag läste ett uttalande om att 

– ”Det är fullständigt otillständigt att en kommun eller myndighet upprättar ett filter”……..vadå? Fattar ni? Jag satt där och stirrade. Vad stod det? Jag bara upprepade orden i mitt huvud, smakade på dem. Vem hade sagt så? En yttrandefrihetsexpert! Jösses, finns det sådana? Var jobbar man då? Har dom nå’n bra lön? 

Idag satt maken och läste högt för mig. Han satt bakom sin ”device” och mumlade. Jag förstod att han var inloggad på banken. 

Har du läst de senaste villkoren, undrade han. 

Ordet ”villkor” får mig att svettas, känna olust och även lite rädsla. Det är inga kossor som gått lite vilse, det är hårda krav som någon lagt på mig i händelse av …….. ja vadå? Vad var det denna gång jag hade att uppfylla gentemot min bank? För att få ha kvar mina surt förvärvade slantar i deras förvar. Hjälp….berätta, sa jag. 

Nja det gäller inte ännu svarade maken. Inte förrän mitten april. Lät tryggt, hade lite tid på mig att vänta att tvångströjan skulle träs på. Men vad bestod villkoret i? Jo efter det datumet, hade EU bestämt, behövde man inte längre skriva in sin namnteckning på baksidan av sitt kreditkort som var kopplat till våra vanligaste banker, och därmed också min bank. 

Men men, hade jag skrivit på mina senaste kort? Jag tog fram min fina portmonnä inköpt i en butik på Champs-Élysées. Ja ja nu fick jag säga det igen…. ja ja. Plockade fram mitt bankkort och vände på det. Nähä, ingen namnteckning. Jag visste det. Jag kan inte minnas när jag senast skrev min namnteckning på ett kreditkort. Det är längesedan. Så olydig jag varit. Undrar om detta sorteras in under ”ovillkorligen”-ordet? Ett annat ord som jag känner tumskruvarna spännas åt av. 

Nä nu slutar jag annars blir jag för tradig…..

And now for english

Certainly there’s words that when you read, you wonder about its meaning.  Some words may have a soft tone that instill one in the certainty that it describes something positive, something desirable.

 Other words I hear as judging, sounds like something you should definitely not try to escape from.  Sometimes they even feel like a threat.  Then there are words I count how often they occur, much like when we counted the repetition of certain words the teacher said.  When the subject might not be so enchanting that one followed what he said but followed how he said it.

Currently I’m reading book nine of a series of ten books by a well-known Swedish detectivestory-queen.  Felt it was time to give them a rehearsal when I was asked questions about the books by my Frenchman.  Even though we talk about the inhabitants in Fjällbacka, he reads in French and we discuss them in English, I should refresh the action in my head.

On average, the word ”incredulous” occurs only three times per book.  I can see in front of me how the author put a bowl next to her on the desk with small notes, notes with written words that give the language a little more spice.  Not mechanistically talk about everyday events all the time.  Then she removes one of these patches as she uses them in her stories.  When they are finished, she has a decent mix of these words and the ones we usually use in ordinary speech, she might see it as her job to keep even these slightly unusual words alive in our vocabulary.  In book number seven in the series, she had sneaked in the word ”faithless” as an alternation.  Ha ha ha, does she think we don’t see what she writes?  But I reacted and wondered – had the patches with the word ”incredulous” ended up in the bowl?

Yesterday I read in the newspaper how to put filters in the municipality’s mailbox.  So that any words of disgrace would not reach our holders of power in such a way that they would be violated.  Maybe it was forced to introduce that filter during the uprising around the sale of the Öresundkraft (our elektricity company  owned by us, the citizens in my town)?  Did our elected representatives then know that not all local residents loved them?  So they put in a filter talking away all not nice comments?  Or what was it that would be sorted out by mail?  I know a lot of words that have certainly not reached our politicians, but I also do not offer them such delicacy-word (hm).  What if they like them?

 I was completely paralyzed when I read a statement that ”It is ravingly impermissible that a municipality or government establishes a filter” …….. what?  Do you understand?  I sat there staring.  What did it say?  I just repeated the words in my head, tasted them.  Who said so?  It was an expert of freedom to speech and write!  Oh my God, are there such people?  Where do they work?  Do they have a good salary?

Today my husband sat and read aloud to me.  He sat behind his device and mumbled.  I understood that he was logged into the bank.

Have you read the latest terms, the latest stipulations …. conditions, he wondered.

The word ”condition” makes me sweat, feel uncomfortable and even a little scared.  There are tough demands that someone imposed on me in the event of …….. yes what?  What was it this time I had to meet with my bank?  In order to keep my hard acquired coins in their repositories.  Help …. tell me, I said.

Well that is not the case yet the husband answered.  Not until mid-April.  Sounded safe, had some time for me to wait for the coercive to be valid.  But what was the conditions?  After that date, the EU had decided, you no longer needed to sign your signature on the back of your credit card, which was linked to our most common banks, and thus my bank.

Had I written on my last card?  I brought out my nice wallet purchased in a shop on Champs-Élysées.  Oh yes, now I had to say it again …. ha ha.  Picked up my Credit card and turned it over.  No, not any signature.  I knew it.  I can’t remember when I last wrote my signature on a credit card.  It was a long time ago.  How disobedient I have been.  Wondering if this is sorted under the ”unconditional” word?  Another word that I feel as the thumbscrews are tightened by.

English first today

The sun begins to have its orbit longer and longer each day.  We usually jokingly say that now it no longer goes down behind Sjöholm’s  old loo….

As we often sit and drink our afternoon coffee at the time of the sunset during the mid-winter, the daily rhythm is often lost a little as the sun partly changes its time for decline and also goes further out towards the seaside.  But what I find most amazing is that every year with a clear joy we comment on this and state we get to experience this change of season once again.  This well-known fact that the earth spins, is commented by one of us and the other nods smiling.  It is as if we want to make each other aware that everything is not different.  As if we want to get some old truths noted.  One of our artists once wrote in a lyrics that: all the old truths are over …. but then he probably forgot that the earth continues to spin, despite all mankind’s attempts to change everything.

And the dating of our days nobody has come to change, I am grateful for that.  It is enough they have changed the name days so I, old calendarreading woman sometimes congratulate on wrong day.  Admittedly, not many today are aware of this with naming days.  And I can agree with them if it is just to congratulate them on the day of naming, well then it is an immateriality.  But the old way of keeping track of time and dates was associated with these days.

The farmer’s old calendar is entirely dependent on these namesake children.  Although some of those dates from a time that does not conform to our present day.  Most of us have heard about ”if Erik gives any ax in the grain, Olof is giving bread” (Erik and Olof has their special days in calendar) and about all the women who ”pees ” on us, the most rainy week during summer and it is only women’s name those days.  The month during summer when it was impossible to keep any food fresh before refrigerator’s invent, with its days of remembrance in people’s minds, although we do not always know what they mean.

Instead of these well-known concepts, we now have a number of other days that ”sneaked” in with us.  The Hallowen, which in itself has the same foundation as our Halloween.  Black Friday late of the fall is a custom the business world adopted from the United States.  Their day, the Friday between Thanksgiving day and the following weekend has left their influences in our stores.  Wondering when the business world in Sweden should embrace Thursday as a holiday and try to get it in its favor as an extra day in Mammon’s account.

Why I sit and fuss about these facts is, that today we have a new day that our businessmen also quickly adopted.  Since we were for a quick errand for the store today, we met a crowd  just inside the entrance to the stores.  Yes, I say the stores in plural.  The first store didn’t have what we were looking for so we had to go to the next one.  But the giant stopper by human bodies standing at the entrances wondered if they would buy the wonderful heart-shaped bouquets of floral arrangements, or would they buy a chocolate box?  The jelly hearts which usually are found when we enter the store would have had to move a little shelfs behind.  They are not as lucrative.  The profit is probably much less on them.

Yes, I hear how cynical I sound.  But I know every attempt to dupe me is at the same time a question of whether I can think for myself or not.  Such a whining, I agree ….

However, should I admit what I have done?  Yes of course I should.  I have sent a Valentine card to my Froggyfriend, this man who happened to have catch a cold, now at Valentine’s Day, of course it is a pity for him.  And about everyone else who is also sick in one or the other illness.  I’d rather not think about the Corona virus.

But when I spoke to Vicky yesterday, she’s currently in Florida for a few weeks, and I told her I sent a card to Froggy, she laughed.  It is NOT supposed that a woman sends a Valentine card to a man, she said!  Unlikely, I said.  Why?  It is the fiancee or husband who SHOULD give their sweethearts and wifes flowers and chocolates, I was told by this well-initiated woman, living on the side of the Atlantic where all this news comes from.  thus, I had made a big mistake.

Can you imagine my reaction to such a statement?  Should we here in Sweden adopt such a trivial custom that even send back our values of male and female half a century?  No, no, ever never.

I saw that my Froggy friend opened his mail and received his Valentine card.  He has probably laughed a little but knows that it is a signal that I send an empathetic thought and hope he gets better.  I have in the past years sent small greetings in connection with Valentine’s Day, and thought it was a nice way to greet my friends.  But I have never considered the question of how they are perceived.  Maybe I should think about it before I sent them.  How are they been perceived depending on which country they were sent to?  If I accept that we are introducing a new custom and if I will use it, it should be updated to the time we have.  In the spirit of both emancipation and the rainbow, I want to use it as a nice way of communication.  Then hear what I say!  I may very well buy a box of chocolates for my husband, but preferably another day than the businessmen thinks, but it probably won’t be because he is not any chocolatlover.

And as a comment, when l wrote this story, Vicky dear, I just recieved a Valentine card from my dear partner in USA. And he is neither my husband nor my fiancee…..

Här kommer svenskan

Solen börjar ha sin ban längre och längre för varje dag. Vi brukar skämtsamt tala om att nu går den inte längre ned bakom Sjöholms dass…. 

Då vi ofta sitter och dricker vårt eftermiddagskaffe vid tiden för solens nedgång under midvintern, tappas ofta dygnsrytmen lite när solen dels ändrar sin tid för nedgång och även går ner längre ut mot sundet. Men det jag tycker är mest fantastiskt är, att vi varje år med en uppenbar glädje kommenterar detta och konstaterar att vi får uppleva denna årstidsförändring ännu en gång. Detta välkända faktum om att jorden snurrar, kommenteras av någon av oss och den andra nickar leende. Det är som om vi vill göra varandra uppmärksamma på att allt inte blir annorlunda. Som om vi vill få vissa gamla sanningar noterade. En av våra artister skrev i en sångtext att: alla gamla sanningar är slut…. men då glömde han förmodligen detta att jorden fortsätter att snurra, trots människans alla försök att ändra på allt. 

Och dateringen av våra dagar har ingen kommit på att ändra, det tackar jag för. Det räcker att de har ändrat om namnsdagarna så att jag, gamla kalenderbitare ibland gratulerar på fel dag. Visserligen är det inte många idag som har koll på detta med namnsdagar. Och jag kan JU instämma med dem om det gäller att om det bara vore för att gratulera på namnsdagen, ja då är det en oväsentlighet. Men det gamla sättet att hålla reda på tid och datum var förknippat med dessa dagar. 

Bondepraktikan är helt beroende av dessa namnsdagsbarn. Även om vissa av dem stammar från en tid som inte överensstämmer med vår nutid. De flesta av oss har väl hört om att ”ger Erik ax, ger Olof kaka” och om alla fruntimren som ”pinkar” på oss. Rötmånaden med sina bemärkelsedagar lever kvar i folkmun, även om vi inte alltid vet vad de innebär. 

Istället för dessa välkända begrepp har vi numera en del andra dagar som smugit sig in hos oss. Hallowen, som i och för sig har samma grund som vår allhelgonadag. Svarta fredagen på höstkanten är en sedvänja som affärsvärlden adopterat från USA. Deras klämdag, fredagen mellan Thanksgivingday  och påföljande helg har satt sina spår i våra butiker. Undrar när affärsvärlden i Sverige ska anamma torsdagen som en helgdag och försöka få den till sin förmån som en extra dag på Mammons konto. 

Varför jag sitter och skroderar om dessa fakta är, att vi idag har en nypåkommen dag som våra hökare också snabbt tagit till sig. Då vi var ett snabbt ärende till affären idag fick vi ”armbåga oss” igenom den människopropp som stod precis inom ingången till butikerna. Ja, jag säger butikerna i plural. Första butiken hade inte vad vi sökte så vi fick gå till nästa. Men jätteproppen som stod vid ingångarna stod och tvekade om de skulle köpa de underbara hjärtformade strutar med blomsterarrangemang, eller skulle de ta en pralinask med chokladhjärtan? De geléhjärtan som brukar finnas alltid annars,  hade fått flytta lite mer i skymundan. De är inte lika lukrativa. Avansen är förmodligen mycket mindre på dem. 

Ja jag hör själv hur cynisk jag låter. Men jag känner varje försök till att dupera mig, är samtidigt ett ifrågasättande av om jag kan tänka själv eller inte. En sådan gnällkäring, jag håller med….

Dock, ska jag erkänna vad jag gjort? Ja klart jag ska. Jag har skickat ett Valentinkort till min Froggyfriend, denne man som råkat bli förkyld så här till Alla Hjärtans Dag, visst är det synd om honom. Och om alla andra som också är sjuka i ett eller annat. Jag vill helst inte tänka på Coronaviruset. 

Men då jag talade med Vicky igår, hon är för tillfället några veckor i Florida, och jag berättade att jag sänt ett kort till Froggy, gapskrattade hon. Det är INTE tänkt att en kvinna skickar ett Valentinkort till en man, sa hon! Osannolikt, sa jag. Varför då? Det är fästmannen eller maken som SKA ge fästmön eller makan blommor och choklad, fick jag veta av denna väl initierade kvinna boende på den sida Atlanten där alla dessa nyheter kommer ifrån. alltså hade jag begått ett stort fel.

Kan ni tänka er min reaktion på ett sådant uttalande. Skulle vi här i Sverige anta en så tramsig sedvänja som även skruvar tillbaks våra värderingar om manligt och kvinnligt ett halvsekel? Nä nä. Icke sa Nicke. Jag såg att min Froggy-vän öppnat sin post och mottagit sitt Valentinkort. Han har säkert skrattat lite men vet att det är en signal att jag sänder en empatisk tanke och hoppas att han kryar på sig. Jag har tidigare år sänt små hälsningar i samband med Alla Hjärtans Dag, och tyckt det var ett trevligt sätt att höra av sig. Men frågan om hur de uppfattats har jag aldrig funderat över. Kanske jag borde tänkt efter före. Hur har de uppfattats beroende på vilket land de skickats till? Om jag ska acceptera att vi inför en ny sed och jag ska använda den, ska den vara uppdaterad till tid som är. Jag vill i både emancipationens och regnbågens anda få använda den som ett trevligt kommunikationsmedel. Så hör sedan! Jag kan mycket väl köpa en ask praliner till maken men gärna en annan dag än den hökaren tycker, men det blir troligen inte då han inte är någon pralinmumsare. 

Och medan jag sitter och skriver det här, kära Vicky, så anländer ett Valentine kort från min käre bridgepartner i USA. Och han är varken min make ej heller min fästman….

 

Today the swedish first

Kära dagbok. Ibland känner jag det som om jag bara vill sätta mig ner och samla tankarna över en genomlevd dag med lite annorlunda innehåll. Med pennan i högsta hugg och ett välbefinnande över att jag fått vara med om dagen. Kanske inget revolutionerande men i vår vardag något som ger en känsla av att detta var faktiskt riktigt trevligt att vi genomförde det. 

Jag har under vintern sett reklam om opera-föreställningar som sänts via biografer runt om i världen.  Jag som försöker undvika all reklam. Det lockar och pockar oss till onödor. Men trots allt har jag stannat till och läst reklamen för La Boheme som är min favoritopera. Jag har aldrig varit på en riktig föreställning live, bara sett på TV. Och lyssnat till musiken. Men nu lät jag mig lockas av reklamen. Hur få med maken? Jag tror inte att det finns några idéer om dylika evenemang i hans huvud, och de flesta förslag jag har till sådana aktiviteter brukar besvaras med att ”det kostar pengar”. Men om jag provar med att fråga om han vill följa med på bio, det har han kunnat tänka sig på senare år. Sagt och gjort. Jag sa att jag tänkte ”bjussa” på ”bia” en dag. 

Det är trots allt spännande att klicka sig fram i datorn vilken dag och tid vi ska gå. Var i salongen vi ska sitta. Jag erkänner att det fortfarande är lite spännande att klara hela proceduren med biljettköp via datorn. Och jag får gärna hjälp med klickandet då min syn och mitt förstånd ibland lämnar en del övrigt att önska. Så nu fick jag hjälp av maken att beställa till en föreställning som vi var tvungna att åka till Malmö för att se. Pling – sa det i mobilen och biljetterna låg i inkorgen i mobben. 

Dagen före malmötrippen tittade vi på väder-appen – jodå, bra väder under dagen. Lite småskvittrande regn framåt kvällen men då satt vi förhoppningsvis på bian, varmt och skönt. Men vilket tåg skulle vi ta? Vi var överens om att köra bil till Malmö, det gör vi inte. Jag tycker JU det är roligt att åka tåg och buss, så det blir förstahandsval om vi har den möjligheten. Då hela dagen behövdes för resa och föreställning fick vi planera in att hitta ett matställe också. Brorsan brukar säga att Jensens Böfhus är värda ett besök, så då satsar vi på att brorsan har rätt. Menyn hittar vi på nätet, så adressen läggs till i planeringen. Via Skånetrafikens senaste eminenta app kunde vi se hur vi steg för steg tog oss hemifrån till bian i Malmö med en promenad förbi ”böfhuset” också. Till priset av 315 kronor skulle vi komma oss fram och tillbaka. Senaste tidens turbulens runt resor och biljettpriser, så vet vi inte om det är billigt eller dyrt. Men vi såg det som ett prisvärt alternativ. Då vi löste en 24-timmarsbiljett kunde vi JU till och med tillåta oss att åka lite fel, och det skulle inte rendera oss ytterligare kostnad. Man kan säga att det ingår i priset. Men själva köpet av biljett skulle vi inte göra förrän i samband med resan, man vet JU inte om man lever dagen efter. 

Måndagen bjöd på ett helt fantastiskt väder. Strålande sol och runt 7-8 grader. Småskrattande brukar vi benämna sådana dagar som ”Rönäs-sommar”, då det händer att vi kan ha sådant väder mitt i sommaren då vi vistas i stugan. I början av februari i Skåne är sådant väder extremt också, men på andra sättet att se det. 

Frukost och sedan telefonsamtalet med lillasyster som har blivit vår stående pratstund en gång i veckan. Samtidigt kikade jag i mobben vilken tid vi skulle göra oss beredda att fara iväg på vår lilla malmöresa. Men vad nu då! Inga tåg från Gantofta! Trafiken inställd! 

Det var fortfarande ganska tidigt på dagen så ingen panik utbröt. Men tankesmedjan över olika alternativa sätt att resa startade i skallen på oss. Och då jag hade lillasyster på ”tråden” blev även hon både bekymrad och involverad i problemlösningen. 

Nu vet vi sedan tidigare att vi är inte totalisolerade i vårt lilla Gantofta då det händer att tågtrafiken är inställd. Det kommer ersättningsbussar och kör oss dit vi ska. Men några tider som man eventuellt har att passa, de blir inte möjliga att hålla. Bussarna kommer, dock icke efter gällande tidtabell utan när de kommer. 

I det fina vädret passade vi på att tvätta av fönsterna mot altanen och lilla fönstret i vardagsrummet. Efter senaste tidens blåst-och-regn behövde de en liten uppfräschning. Sedan kunde vi känna att vi gjort något nyttigt den dagen, ”Luther på axeln” kunde nicka instämmande. 

En snabb dusch och ner till stationen. Biljetten låg nu tryggt inköpt i makens mobil, dock inte aktiverad ännu. Man vet JU aldrig… vi parkerade och maken gick bort till stationen för ytterligare information, medan den här latmajan hade kikat i appen och visste att trafiken ännu inte kommit igång medelst tåg. Så jag gick upp mot busshållplatsen. På vägen dit passerade en av de vita bussar som jag vet kör ersättningstrafik. Shit…..! Då dröjer det runt en timme till nästa kommer. Maken var fortfarande nere på station och läste vad som gällde angående inställda tåg. Ingen mening att försöka stressa honom att springa till den bussen. Hade inte hunnit. Så småningom kom han lunkandes upp mot hållplatsen. Solen värmde och det var mycket behagligt väder trots att det var precis över månadsskiftet på årets två kallaste månader. 

Vi tordes inte gå för långt iväg från hållplatsen, då vi inte hade riktigt klart för oss, rundan bussen kör i vår lilla by innan den lämnar Gantofta. Vi ville inte stå med lång näsa ytterligare en gång och se oss förbikörda av en ersättningsbuss. Nu verkar det kanske som vi är mycket virriga, men det faktum att dessa bussar som kör då våra tåg inte går som vanligt, dessa bussar har ingen tidtabell att följa. De bara kör sträckan och plockar upp passagerare vid de stationer tågen normalt passerar. Och givetvis släpper av. Men då rälsen oftast är närmast fågelvägen, och bussarna får köra vägar, ibland lite kringelikrokigt, innebär det att inga tider kan hållas. 

Som sagt, solen visade sin mildaste sida och vi stod snällt vid hållplatsen. Småpratade. Kommenterade bilar, teg, om vartannat. Vi trivs i varandras sällskap även om vi tiger. Men fossingarna började kännas besvärade. Stå stilla i fem minuter är ingen sinekur, än mindre stå stilla i tio minuter. Även om man trampar på stället man står, känns det obekvämt. Efter en halvtimme, fortfarande helt ovetande hur länge vi skulle behöva vänta, började maken att svikta. Han föreslog att vi skulle ta nästa reguljärbuss in mot stan och titta efter ett tåg mot Malmö inne i stan. 

Det blev inte han som vann tapperhetsmedaljen denna dag! Ha ha. Men mina protester fick honom genast på andra tankar. Skulle vi bli ”snuvade” på turen via Eslöv, bara för att han inte orkade vänta? Hade vi töjt på tålamodet så här pass, skulle här inte ges upp! Jag tordes knappt andas hur mina fötter protesterade. Jag sneglade på den låga stensättning som omger huset vid hållplatsen. Där är en sten som är cirka 40-45 cm hög. Men kan man sitta på en kall sten mitt i vintern? Förmodligen såg maken mina lystna blickar på stenen, för plötsligt trollade han fram ett sittunderlägg från sin ryggsäck, frågade om jag var intresserad. Nja, nu kommer väl snart en buss menade jag, men fick veta att kanske min beslutsamhet att sätta mig på denna låga obekväma plats kanske ”triggade” fram en buss. Jag fick offra mig. Och jaminnsann, det dröjde bara fem minuter till, sen dök det upp en buss. Biljetten aktiverades, trots att jag sa till maken att han kunde vänta. Ersättningsbussar tar inte betalt, de bara kör. Aldrig att maken skulle kunna tänka sig att inte göra rätt för sig. Bussen var s.g.s tom, så min favoritplats på första parkett var ledig. Där kan jag hjälpa föraren att styra och bromsa om han behöver. Sjönk ner på bussätet kopplade säkerhetsbältet och kände hur mina fötter gladdes åt att slippa ansvaret för jobbet att balansera och bära längre. 

Vi lovprisade det vackra vädret ännu en gång. Här satt vi nu som kungar och lät oss få en bonus-upplevelse genom att få åka genom ett vinterlandskap som är typiskt för Skåne. Ingen snö, 7-8 grader varmt och helt vindstilla, solskenet har jag nämnt. Höstsådden tittade fram i snörräta ljusgröna rader på fälten, även rapsen börjar röra på sig. På flera ställen låg öppna stukor och man var i full färd att forsla in betskörden. Detta är ingen vanlig syn att det arbetet varar så långt utöver vintern. Men då vår resa gick via Eslöv kom vi att se fler och fler av dessa transporter, de var på väg till Örtofta som är ett av landets sista sockerbruk. Jaha, nu blev vi informerade om det också. 

 Vägarna förbi Ottarp och Bälteberga kör vi sällan på nuförtiden. Har ingen anledning. Men vi satt och letade efter namn på ställen vi skulle komma att passera denna bonustur, försökte se om de fanns kvar inne längst in i hjärnvindlingarna, namnen på orterna och ställena. Jodå, men Rönnarps Bjär satt djupt inne. Och ändå är det speciellt intressant både historiskt och botaniskt. Men orten (iörnvägsövergången) Möinge hade försvunnit trots mitt ideliga tjat och mina försök att glänsa med mitt minne. Vi for vidare mot Billeberga., vem bor i Billeberga och varför? Ja ja, funderingar som inte får något svar. Teckomatorp lägger lite sordin på våra humör, fortfarande ruvar det en misstämning över samhället efter giftskandalen. Hur många år sedan är det nu? Och var har yllefabriken i Marieholm tagit vägen? Vid vägskälet Trolleholm blev gamla moster omnämnd, hon var uppväxt i Västra Strö, damen som sa ”en Valpolicella” då hon skulle be om ”övergång till söder” på spårvagnen, minns ni? Annars får jag kanske länka. Reslövs kyrka passerades och Eslöv nästa. Vid varje station hade chauffören plockat fram en surfplatta och gjort en markering att nu var vi här. Ska erkänna att jag tänkt, han sitter inte och varken SMS:ar eller pratar i mobben när han kör. Han sköter surfandet då han står stilla på hållplatserna!

I Eslöv fick vi byta till tåg, nu hade de inte längre anledning att ersätta med buss längre. Men timmarna hade rullat på, och jag kände att jag började vara hungrig. Kollade inom på caféet på stationen men det verkade vara obemannat och vi hade inte så många minuter på oss förrän det gick ett tåg mot Malmö. Fick ta till reservenergin som bestod i vindruvor som maken plockat med i ryggsäcken. Det fick duga, och det dög. 

Då vi anlände stora staden Malmö skulle vi enligt vår app i mobilen, kliva av vid Triangeln för att  åka vidare med buss mot Davidshall. En hållplats! Men det gäller att inte ta egna initiativ såhär första gången man gör en sådan utflykt. Vi klev av bussen och gick runt hörnet på nästa hus. Nu stod vi och tittade på den stora upplysta skylten ”Filmstaden”. Nu var nästa stora fråga, matstället. Fanns runt knuten, och där anvisades vi till ett fönsterbord med vy över malmöiternas gågata. Trevligt. Maten får brorsan äran av, det var på hans inrådan vi uppsökte detta etablissemang.  Kan vi skicka vidare, den rekommendationen. 

Vid planeringen hemma vid köksbordet hade maken uttalat lite ängsligt, vad gör vi efter att vi har ätit? Strosar runt i kylan i Malmö? Finns väl något fik för en eftermiddagsfika fick han till svar. Men med de reseförseningar blev det inte utrymme för fler besök på fik el.dyl. Vi tog en långsam promenad bort till bian och sedan var det huvudändamålet vi kommit för! Opera!! Fram med mobben för här fanns biljetterna till kvällens föreställning. Klick, fixat….

Jag har inte tänkt att recensera Puccinis musik, är jag inte den rätta att göra. Och artisterna som uppträder på Royal Opera i London är JU se- och hörvärda. Njutning på högsta nivå. Att det bjöds på kaffe och chokladpraliner på bio var något nytt för mig. Mannen son presenterade föreställningen för oss, delade ut program, informerade om tider och toaletter, utgångar osv. bjöd alltså också på lite förfriskningar. Det har ni betalt i biljettpriset lät han meddela. 

Vad vi framförallt tyckte om var ljudet som var högt, men inte skrälligt. De där artisterna är JU inte tysta. Maken erkände att han skruvat ner lite på sina apparater, men bara lite. 

Allting har en ände, utom korven…. vi kom ut efter förställningen rakt till vår busshållplats. Och borta vid Triangeln hittade vi en seven-eleven.  Här köptes en liten macka, för trots restaurang-besöket tidigare hade det passerat 5-6 timmar. Ner till perrongerna, rulltrapporna vid Triangeln är nästan som i London vid vissa av deras stationer. Långt långt ner i underjorden…. Tåget kom in punktligt och resan hem till lilla Gantofta gick i ett svisch. Där stod vår bil och vi var hemma innan midnatt. Men vilken dag. Oj oj. 

And now the english

Dear Diary.  Sometimes I feel as if I just want to sit down and save my thoughts about a lived day with a little different content.  With pen and paper and a prosperous feeling as I got during the day.  Maybe nothing revolutionary but in our everyday life something as gives a feeling this was actually really nice implemented.

 During the winter, I have seen commercials about opera performances broadcast through cinemas.  I try to avoid all advertising.  It attracts and pokes us to buy unnecessary things.  But after all, I’ve stopped and read the commercials for La Boheme, which is my favorite opera.  I’ve never been to a real show live, just watched TV.  And listened to the music.  But now I let myself be attracted by the advertising.  How to get along with husband?  I don’t think there are any ideas about such events in his mind, and most suggestions I have for such activities are usually answered with: ”it costs money”.  But if I try to ask if he wants to go to the cinema, he has been able to accept in recent years.  Said and done.  I said I was thinking about invite him for  a cinema some day.

After all, it is exciting to click on the the computer what day and time we should go.  Where in the salon we should sit.  I acknowledge it is still a bit exciting to be able to complete the whole ticket purchase procedure via the computer.  And I like to get help with the clicking as my eyesight and my mind sometimes leave some more to be desired.  So now I got help from husband to order for a performance we had to go to Malmö to see.  Pling – it sounded on the mobile and the tickets were in the inbox for e-mail of the mobilephone.

The day before the opera trip we looked at the weather app – yes, good weather was expected during the day.  A little bit of slight rain in the evening but then hopefully we sat on the cinema , warm and nice.  But what train would we take?  We agreed to drive a car to Malmö, we don’t.  I think it is fun to go by train and bus, so it will be the first choice if we have that opportunity.  Since the whole day was needed for travel and performance, we had to plan to find somewhere having our dinner too.  My brother usually says that Jensens Böfhus is worth a visit, we bet the brother is right.  We find the menu online, so the address was added to the planning.  In Skånetrafiken’s latest eminent app, we could see how, step by step, we got from home to the bus stop in Malmö with a walk past the ”böfhuset” as well.  At the price of SEK 315 we would go back and forth.  Recent turbulence around travel and ticket prices had been a lot, therefore we don’t know if it’s cheap or expensive.  But we saw it as an affordable alternative.  When we bought a 24-hour ticket, we could even allow us to go ”little wrong”, and that would not cost us any further.  You could say it is included in the price.  But the final purchase of a ticket we would not make until just in time for the trip, one do not know if you are alive the day after.

Monday offered absolutely fantastic weather.  Sun shines and about 7-8 degrees above.  Smiling we usually call such days as ”Rönäs summer”, when it happens we can have such weather in the middle of summer at our stay in cottage. At the beginning of February in Skåne, such weather is extreme too, but the other ways around.

 Breakfast and then the phone call to kidsister which has become our weekly chat-time.  Meanwhile our talk, I looked about time for the train to leave and what time we would prepare to embark on our journey.  But what then!  No trains from Gantofta!  Traffic canceled!

 It was still pretty early in the day so no panic yet.  But our minds set up a various of alternative ways of traveling started and whereto.  And as I still was connected to kidsister, she became both concerned and involved in how to solve the problem.

 Now we know beforehand that we are not completely insulated in our little Gantofta as it happens train traffic is canceled.  There will be replacement buses driving us where we are going.  But some times you maybe have an appointment to fit, they will not be possible to keep.  The buses arrive, though not according to the current timetable but when they arrive.

In the nice weather, just before lunchtimme we used the opportunity to wash the windows towards the balcony and the small window in the living room.  After the recent period of wind-and-rain, they needed a little refreshment.  Then we could feel we had done something useful that day, ”Luther on our shoulder” could nod in agreement.

 A quick shower and down to the station.  The ticket was now safely purchased in husband’s mobile, but not activated yet.  You never know … we parked and husband went to the station for more information, while this lazy lady had looked in the app and knew that the traffic had not yet started by train.  So I walked uphill to the bus stop.  On my way to bus stop, one of the white buses passed and I recognised it as those which drives substitute traffic.  Shit …..!  Then it will postpone around an hour for the next one to arrive.  Hubby was still at the station and read what was up about the canceled trains.  No sense trying to rush him to run to that bus.  Hadn’t made it anyway.  After a while he came limping up to the bus stop.  

The sun warmed and the weather was very pleasant even though it was just over the end of the first month on the two coldest months of the year.

We didn’t dare go too far from the bus stop, as we hadn’t really know, what round the bus driving in our little village before leaving Gantofta.  We did not want to stand once more and see ourselves had missed the replacement bus.  Now it may seem like we are very confused, but the fact that these buses which runs when our trains don’t go as usual, these buses have no timetable to follow.  They just run the route and pick up passengers at the stations the trains normally pass.  But since the rails are usually the closest to the bird path, and the buses are allowed to run roads, sometimes a bit awkward, that means no times can be kept.

 As I said, the sun showed its gentlest side and we were standing nicely at the bus stop.  Chatted.  Commented cars, silent, both of us.  We enjoy each other’s company even if we are silent.  But the feel were beginning to feel troublesome.  Standing still for five minutes is not any comfort, less then stand still for ten minutes.  Even if you step on the place you stand, it feels uncomfortable.  After half an hour, still completely unaware of how long we would have to wait, hubby began to fail.  He suggested that we should take the next regular bus into the our town and look for a train towards Malmö inside the city.

 It was not he who won the bravery medal that day!  Lol.  But my protests immediately got him on second thoughts.  Would we be fooled being without the trip via Eslöv, just because he couldn’t wait?  If we had extended the patience like this, here would not be given up!  I hardly dared breathe the way my feet protested.  I glanced at the low stone setting that surrounds the house beside the bus stop.  There is a stone about 40-45 cm high.  But can you sit on a cold stone in the middle of winter?  Probably husband saw my bright eyes on the stone, because suddenly he pulled out a pad from his backpack, asked if I was interested.  Well, now a bus is coming soon, I meant, but was told that maybe my determination to put myself in this low inconvenient place might ”trigger” a bus.  I had to make this sacrifice.  And yes, it took only five minutes, then a bus showed up.  The ticket was activated, even though I told my husband he could wait.  Replacement buses do not charge, they just drive.  Never ever husband could imagine not doing the right thing for ourselves.  The bus was empty, so my favorite place on the first parquet was free.  There I can help the driver to control and brake if he needs to. Sat down on the bus seat, the seat belt connected and felt how my feet were happy to release the responsibility for the work to balance and carry any longer.

We praised the beautiful weather once again.  Here we sat now as kings and let us have a bonus experience by going through a winter landscape that is typical of Skåne.  No snow, 7-8 degrees warm and completely windless, I have mentioned the sunshine.  The autumn seed showed its small sprouts in exactly fine light green rows in the fields, even the rapeseed began to grow.  In several places there were drifts with sugar beets and people were working hard to delivery the harvest of it. It is no ordinary view this work lasts so far beyond the winter.  But when our trip went via Eslöv, we came to see more and more of these transports, they were on their way to Örtofta, which is one of our country’s last sugar mills.  Well, now we were informed about that too.

We rarely drive the roads past Ottarp and Bälteberga nowadays.  Have no reason.  But we were looking for names of places we would pass this bonus tour, trying to see if they were left inside our deepest corners in brain, the names of the places.  Yes, but Rönnarps Bjär was very deep inside.  And yet it is particularly interesting both historically and botanically.  But the place (the crossing of the road) Möinge had disappeared despite my constant nagging and my attempts to brag with my memory.  We moved on to Billeberga. Who lives in Billeberga and why?  Yes yes, thoughts that get no answer.  Teckomatorp puts a little bit of a mute on our mood, still it ruins by dissatisfactions of society after the poisoning scandal.  How many years ago is it now?  And where has the wool factory in Marieholm gone?  At the Trolleholm crossroads, old aunt was mentioned, she was raised in Västra Strö, the lady who said ”a Valpolicella” when she would ask for ”transition to the south” on the tram, remember?  Otherwise, I might link.  Reslöv’s church was passed and Eslöv next.  At each station the driver had picked up a tablet and made a mark that we were here now.  Acknowledge that I was thinking, he is not sitting and neither texting nor talking in the phone while driving.  He does the surfing when he stands still at the stops!

In Eslöv we had to change to a train, now they no longer had to replace with buses anymore.  But the hours had passed by, and I felt I was hungry.  Checked in at the cafe at the station but it seemed to be without any staff and we didn’t have many minutes until the train to Malmö departed.  Got to use the reserve energy which consisted of grapes that husband brought in his backpack.  It’ll do, and it did.

 When we arrived into the big city of Malmö, according to our app on the mobile, we would get off at the station: Triangle to continue by bus towards Davidshall.  One stop!  But it is important not to take your own initiative here, the first time we make such an excursion.  We got off the bus and walked around the corner to the next house.  Now we stood looking at the big illuminated sign ”Filmstaden”(the cinema). The next big question was the food.  Found it just a block away, and there we were guided to a window table with a view of a pedestrian street. Nice. My brother gets the big honor about the tasteful dinner we got, it was on his advice we went to this establishment. We can pass on that recommendation.

When planning at home at the kitchen table, hubby had said a little anxiously, what do we do after eating?  Strolling around the cold in Malmö?  Somewhere to get for an afternoon cup of coffee, he got as a reply.  But with the travel delays, there was no room for more visits.  We walked a slow walk along the street, some windowshopping and after that, the main purpose we came for!  Opera!!  Pick up the phone for the tickets to tonight’s show.  Click, made ….

 I’m not going to review Puccini’s music, I’m not the right one to do.  And the artists performing at the Royal Opera in London are worth seeing and hearing.  Enjoyment at the highest level.  Being offered coffee and chocolate at the cinema was something new to me.  The man who presented the show to us, handed out programs, informed about times and toilets, exits, etc.  thus also offered some refreshments.  You have paid that in the ticket price he announced.

 What we particularly liked was the sound that was loud, but not horrible.  Those artists are not silent.  Hubby admitted he turned down a little on his hearing aids, but only a little.

 Everything has one end, except the sausage …. we came out after the show straight to our bus stop.  And off at Triangle we found a seven-eleven store.  Here we bought a small sandwich, because despite the restaurant visit previously it had passed 5-6 hours.  Down to the platforms, the escalators at the Triangle are almost like London at some of their stations.  Far down in the underground …. The train came in punctually and the journey home to little Gantofta went in a twinkle with eyes.  There was our car and we were home before midnight.  But what a day.  Wow, wow.