Kategori: Minnen Sida 65 av 134

The english below today.

Sitter och redigerar vår beställningslista vad vi önskar få hem från affären nästa vecka. Vi har så smått börjat vänja oss vid att vi inte klarar oss utan leverans skött av personal som servar oss efter beställning via tekniken. Då jag gillar att sitta och skriva och berätta är steget inte långt till att göra en trevlig, i mina ögon, lista över förnödenheter som vi uppskattar att få levererade hem till oss på ett virusskyddat sätt. Men det är lustigt vad min ipad försöker skydda mig från skammen att stava fel och/eller använda ord som inte finns. Därför ändrade ipaddish från mitt försök att beställa lite chokladkola, då jag poängterade att de skulle vara Riesens, genast skrev paddan: riesenschnauzer. Jag vill inte ha något jäkla hundgodis…. nej riktiga onyttiga kolor, om det nu ändå ska festas. Så det så. Vidare genomgång av hemmets behov av inköp, och jag rabblade som alltid; salt och tändstickor. Maken frustade att de där tändstickorna var ett överspelat behov, och jag log mot honom. Men en gång i min barndom då vi satt och planerade veckans inköpslista, sa alltid mor dessa två viktiga saker. Mest för att inte missa att köpa dem om vi behövde. Det fanns inga kvälls- och helgöppna affärer om vi glömde något. Och salt var viktigt, ävenså dessa tändstickor då vi hade gasspis. 

Jag minns när de första tändarna med stiftmekanism dök upp. De ersatte många askar tändstickor. Men mor fortsatte att rabbla denna väl inarbetade fras….salt och tändstickor, i all sin tid.   Dock fnyser min make åt mitt sätt att alltid lägga till frasen. Jag tycker den är nostalgiskt kul. 

Idag bad jag honom om att göra en ny uppskattning av vårt toapapper, och han sa att det inte var någon kris än på någon vecka. Jag kontrade med att jag inte ville vänta och konstatera att vi nått något förtvivlat krisläge i detta fallet. Hur menade han när han sa kris….vad talade han om då? Lite mummel var vad jag fick till svar, lite halvkvädna visor. Okej, sa jag, jag skriver på handlelistan och präntade snyggt 1 paket Lambi, varmed min eminenta ipad nedtecknade 1 Lamborghini. 

Inte alltid jag kollar vad som fastnar på skärmen, men nu hade jag alltså beställt en italiensk lyxracerbil. En sådan som man troligen kan byta mot två stycken Rolls Royce och ändå få lite växelpengar tillbaks. Ja riktigt säker är jag inte, men jag har heller aldrig varit spekulant på en sådan kärra. Den har säkert ingen choke som jag kan hänga handväskan på så…det får vara för min del. 

Men man får vara försiktig med vad man säger, så man inte blir anklagad för att ha sagt något som man inte sagt, men som devicen gjort om. 

Idag lördag har vi tagit lite helgledigt från vår flyttplanering. Vi har sistlidna vecka fått en ganska god blick för vad ungarna kan tänka sig att ta hand om så vi slipper kasta bort eller ge till loppis-verksamheter. Innehållet i våra bokhyllor är utglesat, men även det som står kvar är paxat för. Känns mycket lättare om det visas något intresse för det som samlats under lång tid och kommit att betraktas som kära ägodelar. Hur man nu kan bli kär i en ägodel…. 

Igår kväll, då jag var in på bridgeklubben på nätet, var det en man som sa: idag är det dag 52….. vi andra blev givetvis oerhört nyfikna vad han räknade. En snabb uppskattning om denne yankee och hans tideräkning blev plötsligt huvudintresset i klubben….vad var det han räknade?? Många förslag framkom, men till slut avslöjade han att det var så många dagar sedan han fick återbud från sin frisör som inte kunde klippa honom. Jag kan tänka mig hur han känner det, då jag brukar känna mig långhårig då det börjar närma sig frisörbesök. Hur ska han inte känna det då det är ytterligare 52 dagar över tiden. Vi fick höra att han inte var ensam om att sakna sin frisör. Någon lånade sin hustrus hårnät då han skulle spela bridge, en som hade klippt sig själv men bara framtill så att han kunde se. Någon hade klippt så han önskade att andra inte kunde se. En spelare erkände att han vävde vackra band för att kunna sätta upp en hästsvans. Lefty satt och avundades oss allihop. Längesedan jag har haft något hår att klippa, sa han. Du kan få lite av det långa som jag sitter på, sa Inge i Kanada…. vad hon nu menade med det???  Ingen vågade inte fråga… 

Min bridgepartner beklagade sig för några veckor sedan att han var så långhårig. Vad är problemet sa jag sådär hurtigt, ta en sax och klipp. Törs inte sa han, sist jag klippte luggen själv blev mamma arg…. jaså svarade jag, när var det?  Jag var fyra år och jag använde en papperssax, sa han. Ha ha ha, vilken unge har inte någon gång provat att karva lite i sitt eget hår. Men hans mamma var troligen mycket tydlig att aja baja, så gör man inte…  

Men trots allt, dessa avslöjanden som kom från vänner som jag spelar med dagligen, gjorde att vi insåg att vi hade samma dilemma världen över. Att frisören som vi knappt tänker på mellan besöken, plötsligt är en så efterlängtad individ.  

Vad är det första du ska göra då man släpper loss oss? Jag ska gå till min Maria och be om en klippning.

The english here today

Sitting and editing our order list what we want to get home from the store next week.  We have gradually become accustomed to the fact that we can not do without the delivery by staff who serve us after ordering through the technology.  Since I like to sit and write and tell, the step is not far to make a nice, in my eyes, list of supplies that we would appreciate having delivered to our home in a virus-protected way.  But it’s funny what my ipad is trying to protect me from the shame of spelling mistakes and / or using words that don’t exist.  Therefore, ipaddish changed from my attempt to order some chocolate fudge, when I pointed out that they would be Riesens, immediately wrote the device: riesenschnauzer.  I do not want any damn dog candy …. no, I want real useless candy, if it should still be a fiest.  Further review of the home’s need for purchases, and I gabbled as always;  salt and matches.  Hubby sighed those matches were an innecessary need, and I smiled at him.  But once in my childhood as we sat and planned the week’s shopping list, mom always said these two important things.  Mustn’t  miss buying them if we needed to.  There were no evening and weekend open shops if we forgot something.  And salt was important, also these matches when we had gas stove.

I remember when the first lighters with the pin mechanism appeared.  They replaced many boxes of matches.  But Mother continued to say this well-worked phrase …. salt and matches, all her life.  However, my husband giggles at my way of always adding the phrase.  I think it’s nostalgic fun.

 Today I asked him to make a new estimate of our toilet paper, and he said there was no crisis yet in a week.  I contended that I did not want to wait and note that we have reached some desperate crisis situation in this case.  How did he mean when he said crisis …. what was he talking about then?  A little grumble was what I got in response, some small bleary vocals.  Okay, I said, I write on the shopping list and nicely printed 1 package of Lambi, with which my eminent ipad wrote down 1 Lamborghini.

 Not always do I check what is written on the screen, but now I had ordered an Italian luxury sportcar.  One that you can probably exchange for two Rolls Royce pieces and still get some change money back.  Yes, I’m not sure, but I’ve never been a speculator on such a car.  It probably has no choke where I can hang the purse on so … so I don’t care.

 But you have to be careful about what you say, so that you are not accused of saying something that you did not say, but that the device did.

Today on Saturday we have taken a kind of holiday time from our relocation planning.  Last week we got a pretty good look at what the kids can think about to take care of so we don’t have to throw away or give to charities.  The contents of our bookshelves are a lot less, but even what is left is made a reservation for.  Feels much easier if there is some interest in what has been collected for a long time and come to be seemed as dear property.  How to fall in love with a property ….???

 Last night, when I was at the bridge club online, there was a man who said: today is day 52 ….. the rest of us, of course, became extremely curious what he was counting.  A quick estimate of this Yankee and his timing suddenly became the main interest of the club …. what was he counting ??  Many suggestions emerged, but in the end he revealed that it was so many days since he got a message from his hairdresser who couldn’t cut his hair.  I can imagine how he feels about it, as I usually feel long-haired as it begins to approach hairdressers time.  How shouldn’t he feel when it is another 52 days over time.  We were told that he was not alone in missing his hairdresser.  Someone borrowed his wife’s hair net when he would play bridge, one that had cut himself but only in the front so he could see.  Someone had cut so he wished others could NOT see. One player told us that he weaved beautiful ribbons so he could have a ponytail. Lefty sat and envied us all.  Long ago I’ve had some hair to cut, he said.  You can get some of the long I sit on, Inge said in Canada …. what she meant by that ???  No one dared to ask …

My bridge partner complained a few weeks ago that he was so long-haired.  What is the problem I said quickly, take a scissors and cut.  He doesn’t dare he said, the last time I cut the pile myself my mom got angry …. ok, I answered, when was it?  I was four years old and I used a scissors for paper, he said.  Ha ha ha, what kid has not ever tried to carve a little in their own hair.  But his mother was probably very clear, so you may not do like that…

 But after all, these revelations that came from friends I play with daily made us realize that we had the same dilemma all over the world.  That the hairdresser, whom we hardly think of between visits, is suddenly such a long-awaited individual. What is the first thing to do when corona restrictions release us?  I’ll go to my Maria and ask for a haircut.

  

  

English below today

Fick ett brev från min svägerska….

Har du ÅNK?

Verkar detta bekant? 

Jag blev nyligen diagnostiserad med ÅNK (åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet)

Symptombild: Jag bestämde mig för att tvätta bilen

När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen

Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig själv.

Lägger bilnycklarna på hallbordet, kastar reklamen i papperskorgen, märker att den behöver tömmas.

Lägger därför räkningarna och ett brev med en svarsblankett bredvid nycklarna, och tar papperskorgen för att tömma den. 

Ska bara fylla i svarsblanketten…

Men då behöver jag en penna. De ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går dit, där jag hittar en öppnad flaska juice. Den bör sättas in i kylen, innan jag börjar leta lämplig penna.

På min väg till köket ser jag blomvasen som blivit nästan tom på vatten, måste fylla på vatten. Så juicen ställer jag på köksbordet, så länge….jamen, där är ju mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen. Bäst jag lägger dem på skrivbordet. Men först vatten på blommorna, lägger glasögonen bredvid mig på diskbänken och fyller vattenkannan med vatten.

Får ögonen på fjärrkontrollen till TVn. Någon har lagt den på köksbordet. Ikväll då vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, och troligen minns ingen att den ligger på köksbordet. Jag bör lägga den där den ska vara, men först blommorna och vattnet.. spiller på väg mot vasen och får släppa fjärrkontrollen då jag måste hämta en trasa. Fortsätter sedan ut i hallen för att försöka komma ihåg vad jag skulle göra……

Vid dagens slut är fortfarande bilen smutsig, svarsblanketten har inte blivit varken ifylld eller postad, det står en flaska ljummen juice på köksbordet, blommorna har vissnat, penna har jag fortfarande inte hittat, och var tog fjärrkontrollen vägen, glasögonen är på vift och var har jag lagt bilnycklarna???

Försöker komma underfund med varför inget blev gjort idag. Det är förbluffande för jag vet att jag varit upptagen hela dagen och jag är helt FÄRDIG. 

Jag inser att detta är ett allvarligt problem, och jag ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail….

Kan du vara snäll och göra mig en tjänst? Skicka detta meddelande till alla som du tror har glädje av det, för jag kan inte komma på vem jag redan skickat det till…

Now the english

I got this little story from my sister in law, and promised to read and forward it to those I presume have some need to read it. Well I put the decision in your arms….do you need to read about ARM?

Do you suffer from ARM

Dons this seem familiar?

 I was recently diagnosed with ARM (age-related reduction of short-term memory)

 Symptoms:

 I decided to wash the car

 As I head out to the garage, I discover the mail in the hall

 It’s better to check it before washing the car, I say to myself.

 Placing the car keys on the hall table, throwing the advertising in the trash, notices that it needs to be emptied.

 Therefore, place the bills and a letter with a reply form next to the keys, and take the trash to empty it.

 Just fill in the answer form first  …

 But then I need a pen.  They are on the desk in the study, so I went there, where I find an opened bottle of juice.  It should be put in the fridge before I start looking for a suitable pen.

 On my way to the kitchen, I see the flower vase that has become almost empty of water, has to fill with water.  So the juice I put on the kitchen table, just some minutes…. well, there are my glasses that I have been looking for all morning.  Better I put them on the desk.  But first water in the vase, put the glasses next to me on the sink and fill the watering can with water.

 Suddenly I see the remote control of the TV.  Someone has put it on the kitchen table.  Tonight when we are going to watch TV we will have to seen for the control, and probably no one remembers that it is on the kitchen table.  I should put it on its proper place, but first the flowers and the water .. spill on the way to the vase and laid remote beside me when I have to pick up a cloth.  And I continue walk out into the hall to try to remember what I was going to do ……

 At the end of the day, the car is still dirty, the answer form has not been filled in or posted, there is a bottle of lukewarm juice on the kitchen table, the flowers have withered, the pen I still have not found, and where the remote control was left l don’t know… the glasses have escaped somewhere and where did l put the car keys???

 Trying to find out why nothing was done today.  It’s amazing because I know I’ve been busy all day and I’m totally exhausted.

 I realize this is a serious problem, and I should search for some help, but first I should check my mail ….

 Can you please do me a favor?  Send this message to anyone you think benefits from it, because I can’t figure out who I already sent it to …

Engelskan först

Today we were going to look for some furnitures in a shop I had heard about and read some advertisement about. I am not good to follow advertisments, but once in a while I happen to see an ad and remember the store long time after. About a month ago there was an ad in my newspaper. When we only have the newspaper in a digital format we have to print out a page if there’s something special we want to save. And so l did, printed an advertísment. Decided to go to that shop and look for a kitchen table, and a sofa. 

Before we left home l wanted to make a call to my sister in law for a quick check up, in coronatimes like this. She sounded confused and l wondered what had happened? I got a reply she had dropped a flower….. what I asked, how can you drop a flower? 

Yesterday she had been to grocery store to buy some food. There is no crowd in the store when the borders towards Norway is closed down.   So she were almost alone during her visit in the store. Walked around and looked  peacefully. She decided to buy a potted flower when she saw some, to replsce that faded one she noticed in her brother’s window. It is nice to buy a flower this time a year. A little sign the spring is on its way. She use to spend some days in brothers house around easter. This morning when she sat with her breakfast cup of coffee, looked at that windows where the wither flowerpot was, she remembered the flower she bought yesterday. But where did she put it? Suddenly she was aware she hadn’t taken care of it after she arrived from store. But where was the flower? My phone call interrupted her in any further investigations. She wondered if it still was in the car, then it probably had frozen to death during night, and if it had been left outside the car where she had placed her shoppingbags before she parked the car it wasn’t only dead by now, it was also buried in a snowdrift of the plow truck. 

When I heard her problem, I laughed and greeted her welcome in this club with people who forget all the time. And I told her what happened to us the other day. 

Time for afternoon coffee. I poured some water into the coffeemaker, weighed the coffee beans and put them to coffeemaker too, at same time as my ipad started to tell there was a Skype call for me. I went into living room and answered the call and we chatted for a while. I saw hubby came into house from garden and I understood he wanted some coffee. Gave him a hint, coffee was on its go and when he passed by in kitchen he saw the coffeemaker ready to start. And so he did. Started. He went on to change his clotches and to wash his dirty hands. Suddenly a wonderful smell from new brewed coffee reached my nose. I told Vicky it was coffee time and I finished the Skype call. Just as I went into kitchen hubby came from hall. We both found out something had happened. The floor was wet, all over surfaces at bench was wet. Coffee everywhere and the coffe pot was still at the other side of kitchen. Hubby saw the water and coffee bean was ready, he didn’t notice l had left the pot at other side of kitchen, not ready yet when I went away to answer the call. But in this moment there wasn’t any time to find whom to blame. Just try to take care of the mess. And try to get the floor cleaned. We have the cleanest kitchen floor in town by now. Washed with coffee.  

Här är svenskan 

Idag skulle vi leta efter några möbler i en butik jag hade hört talas om och läst lite reklam om.  Jag är inte bra att läsa annonser, men ibland ser jag en annons och minns butiken länge efter.  För ungefär en månad sedan fanns en och i min tidning, en intressant.  När vi bara har tidningen i digitalt format måste vi skriva ut en sida om det är något speciellt som vi vill spara.  Och så gjorde jag, skrev ut annonsen.  Beslutade att åka till den butiken och leta efter ett köksbord och en soffa.

 Innan vi åkte hemifrån bestämde jag mig för att ringa min svägerska för en snabb check-up, i coronatider som denna.  Hon lät förvirrad och jag undrade vad som hade hänt?  Hon svarade att hon hade tappat en blomma ….. vad jag frågade, hur kan du tappa en blomma?

 I går hade hon varit i mataffären för att köpa mat.  Det finns inga kunder i butiken när gränserna mot Norge stängts.  Så hon var nästan ensam under sitt besök i butiken.  Strosade runt butiken i lugn och ro.

Hon bestämde sig för att köpa en krukväxt när hon såg några för att ersätta på den vissna stackare som hon sett i sin brors fönster.  Det är trevligt att köpa en blomma den här tiden på året.  Ett litet tecken våren är på väg.  Hon tillbringade några dagar i brorsans hus så här när det är påsk.  I morse när hon satt med sin frukostkopp kaffe, tittade på fönstren där den vissnade blomman stod, kom hon ihåg blomman hon köpte igår.  Men var ställde hon den?  Plötsligt var hon medveten om att hon inte hade tagit hand om den efter att hon kom från butiken.  Men var var blomman?  Mitt telefonsamtal avbröt henne i ytterligare undersökningar.  Hon undrade om den fortfarande fanns i bilen, då hade det antagligen frusit ihjäl under natten, och om det hade lämnats utanför bilen där hon hade ställt sina shoppingväskor innan hon parkerade bilen var den inte bara ihjälfrusen nu, den var förmodligen också begravd i en snödriva av plogbilen.

 När jag hörde hennes problem, skrattade jag och hälsade henne välkommen i denna klubb med människor som glömmer hela tiden.  Och jag berättade för henne vad som hände med oss ??häromdagen.

 Dags för eftermiddagskaffe.  Jag tappade lite vatten på kaffebryggaren, vägde kaffebönorna och satte tratten på bryggaren, samtidigt som min ipad började berätta att det fanns en skype-samtal till mig.  Jag gick in i vardagsrummet och svarade på samtalet och vi pratade en stund.  Jag såg att maken kom in från trädgården och jag förstod att han ville ha kaffe.  Gav honom ett vink, kaffe var på på gång och när han gick förbi i köket såg han kaffebryggaren som stod där redo att starta.  Och så gjorde han.  Startade.  Han fortsatte in i huset för att byta kläder och tvätta sina smutsiga händer.  Plötsligt nådde en underbar lukt från nybryggt kaffe min näsa.  Jag sa till Vicky att det var kaffetid och jag avslutade samtalet.  Precis när jag gick in i köket kom också maken från hallen.  Vi upptäckte båda samtidigt att något hade hänt.  Golvet vått, hela bänken där kaffebryggaren står var våt.  Kaffe överallt och kaffekannan stod fortfarande på diskbänken där den hamnat då vattnet fyllts på bryggaren.  Maken såg att vattnet och kaffebönorna var klara, han märkte inte att jag hade lämnat kaffekannan på diskbänken när jag gick för att svara på samtalet.  Men i detta ögonblicksom uppstod fanns det ingen tid att finna ut vem vi skulle skylla på.  Försökte bara ta hand om röran.  Och försökte att rengöra golvet.  Vi har det renaste köksgolvet nu.  Tvättat med kaffe.

Svenskan längre ned

Are there anything to see as an advantage in times like this, with the corona virus threat hanging above our heads like a Sword of Damocles. The whole world is hit by now and people all over the world  has got their every day life changed and limited. 

A call between friends is very appreciated. It is one of the causes to give friends both a signal about ”I am still alive” and some comfort in hours and days, times of loneliness. Sometimes when l make a phonecall l use to peek at the watch and think, is there any important TV-programs at this time. People have a load of channels to look at and they can look around the clock. Whenever l call l happen to disturb in some program. But lately it has become more and more less and less (dear Margareta, I just have to use your expression, sorry) important when l break in middle of a program. It is as people enjoys a human voice aimed for them instead of this never ending TV-programs. I can feel we enjoy this interaction, makes us confirm we still are alive. And it is important to keep alive if I will settle in our new flat.

Slowly slowly we have started to think about our move to the new apartment. We were invited for another visit to have a look once more. It is still a building site but we were able to see how the wardrobes and cupboards looked inside. Can we bring our glasses and porcelain? And how much? Both of us are well aware we have to ”downsize” our living and belongings much. The problem is when to start and what to do and how? 

Today l teared down a lot of memories from the pinboard in our bedroom. We have kept notes there during years, memories we didn’t manage to throw away. Pictures from grandchildren, some poems and songs, the periodic system, decalogen and some other items we have had a need for as crossword solvers. And when l stood there, I saw a drawing. A black dot. I took the drawing from pinboard and sat down. Looked at it and remembered. I got it from my granddaughter when we just had had to put my dear cat Oscar for the eternal huntinggrounds of  mice. Hubby made that last visit at the veterinary, but the loss hurted me as well. When my granddaughter heard we didn’t have a cat anymore she started to draw with the intension to comfort me. She was 8 years at the time. And she draw this black dot, with wings. A catangel. Without any legs. Angels doesn’t need any legs. And in front of the cat there were a pile of shrimps. And she had written: 100 000 shrimps and no microwave. She meant that was heaven for a cat. 

Many times she had, when she spent some days together with us, she had noticed, when I thawed frozen shrimps, I use to put the bowl in the microwave just to keep them away from the cat. Not started the microwave, just kept them away from him. He couldn’t catch them there. But often he felt the smell of them and walked around and meowed. That noice granddaughter couldn’t stand. So when she heard about his death she thought now he is in heaven and get his shrimps as many as he wants and no ugly mistress forbidden him to eat. 

Clearly at the draw I see myself as a little picture, who are being told: Inga-Lill don’t touch his shrimps!! 

With a nostalgic smile I tear down the drawing. So many times l have looked at it, admired the little girl, how she wanted to comfort me when I was so upset and sad after losing my cat. But before the dustbin I will share the drawing with you, dear reader. 

Här kommer svenskan

Finns det något att se som en fördel i tider som dessa, med hotet om koronavirus som hänger över våra huvuden som ett Damoklessvärd.  Hela världen drabbas och människor över hela världen har fått sitt vardagsliv förändrat och begränsat.

 Ett samtal mellan vänner är mycket uppskattat.  Det är en av orsakerna att ge vänner både en signal om ”Jag lever fortfarande” och lite tröst i timmar och dagar, tider av ensamhet.  Ibland när jag ringer ett telefonsamtal kan jag titta på klockan och tänka, finns det några viktiga TV-program just nu.  Människor har en mängd kanaler att titta på och de kan titta dygnet runt.  När jag ringer stör jag ofta i något program. Men numera har det blivit mer och mer mindre och mindre viktigt när jag bryter mitt i ett program, (kära Margareta, jag måste bara använda ditt uttryck, ledsen). Det är som om  människor uppskattar en mänsklig röst riktad mot dem i stället för alla dessa eviga opersonliga TV-program.  Jag kan känna att vi gillar denna interaktion, som innebär att vi bekräftar att vi fortfarande lever.  Och det är viktigt att jag håller mig levande så att jag kan flytta in i vår nya lägenhet.

Långsamt, långsamt har vi börjat tänka på vår flytt till den nya lägenheten.  Vi blev inbjudna till ett nytt besök för att titta igen.  Det är fortfarande en byggarbetsplats men vi kunde se hur garderober och skåp såg ut inuti.  Kan vi ta med vårt glas och porslin?  Och hur mycket?  Båda två är väl medvetna om att vi måste ”minska”  både vårt boende och ägodelar mycket.  Problemet är när ska man börja och vad man ska göra och hur?

 Idag rev jag ner en massa minnen från anslagstavlan i vårt sovrum.  Vi har haft anteckningar där under åren, de vi inte lyckats kasta bort.  Bilder av och från barnbarn, några dikter och sånger, det periodiska systemet, tio Guds bud och några andra föremål som vi har haft ett behov av som korsordslösare.  Och när jag stod där, såg jag en teckning.  Med en stor svart prick. Jag tog ritningen från tavlan, och satte mig.  Såg på den och kom ihåg.  Jag fick det från min barnbarn när vi bara var tvungna att lämna min kära katt Oscar till de eviga jaktmarkerna av möss.  Maken gjorde det sista besöket hos veterinären, men förlusten gjorde också mig ledsen. När mitt barnbarn hörde att vi inte hade katt längre började hon rita en teckning med avsikt att trösta mig.  Hon var 8 år då.  Och hon ritade denna svarta prick med vingar.  En kattängel.  Utan några ben.  Änglar behöver inga ben.  Och framför katten fanns en hög med räkor.  Och hon har skrivit: 100 000 räkor och ingen mikrovågsugn.  Hon menade att det var himmelriket för en katt.

Många gånger hade hon, när hon tillbringade några dagar tillsammans med oss, lagt märke till att när jag tinade frysta räkor brukade jag sätta skålen i mikrovågsugnen bara för att hålla dem borta från katten.  Inte starta mikrovågsugnen, bara höll räkorna borta från honom.  Han kunde inte snappa till sig dem därifrån.  Men ofta kände han lukten av dem och gick runt och jamade.  Det ljudet kunde barnbarnet inte stå ut med.  Så när hon hörde om hans död tänkte hon nu att han är i himlen och få sina räkor hur många han vill och ingen stygg matte som inte tillåter honom att äta.

 Tydligt på teckningen ser jag mig själv som en liten bild, en streckgubbe, som får höra: Inga-Lill rör inte hans räkor !!

 Med ett nostalgiskt leende plockar jag ner teckningen.  Så många gånger har jag tittat på den, beundrat den lilla flickan, hur hon ville trösta mig när jag var så ledsen efter att ha misst min katt.  Men innan soptunnan ska jag dela den här teckningen med er kära läsare.

 

Swedish after the english today

We have sold our house. What an odd feeling. To have another place in some months, we are going to think as home. Wonder if we will make it. As I wrote last time, I spoke about step by step. Think we have to focus at one step at the time. Not to try and force it. But I can feel a slight frustration, we are too slow. Unfortunately the world is hit by this corona virus. It has made us a bit paralysed. Whatever we think to do we have to consider if it is necessary, to do it immediately or we are able to wait some weeks. And to consider and think at our age, it needs some time. 

Of course we had to finish and sign the contract about the selling of the house. It had been impossible even to try and plan anything without doing that. So we went out from our quarantine for some hours and met the buyers and together we signed the papers. Must say I had been a bit thoughtful how we would experience the feeling, selling our home. The only place in world we can think of as ours. How can we let it go? But after signing the papers, it was just nice, very nice to start a new era, a new age in our life. But I am very pleased to have someone who hold my hand. People who is forced to do a step like this on their own, I can imagine how hesitating they must feel, no one to share the responsibility with.

This step made us go forward for next plan. And this year we have even made some gardening in beginning of April. Usually we have been in cottage this time a year, but this season we stayed at home. We are glad we didn’t made the journey this spring. The virus has made it impossible for us anyhow. So we are more useful staying at home. 

Hard work in front of us, to modify our everyday life. Not to have so many belongings. We don’t need most of those we have nowadays, but haven’t been forced to make any choise. Whereever we turn and look in cupboards and storages it appears things we have forgot long time ago. They appears as small treasures and there we are again, throw away or save? None of us has been able YET to make any plans about limits and frames what to save and what to keep. It is like a mutual respekt for each other, and maybe a fear not hurt the feelings for the other part. 

I have seen surprised face already when hubby has asked about belonging he never would dream I should let go. And when I have answered; throw it away, he gets stuck, and stands there as a statue. 

My beautiful broth cups, which l bought in an antique shop some years ago was a big issue to me.  What a pleasure to me when I set the table with those wonderful small pieces over hundred years old china made in Copenhagen in one of their famous china factory. The pattern with Art Nouveau roses and golden trail, have made me feel rich when l have set table when I waited guests. Hope my daugther in law will feel some joy when she use them as well as l have done. 

 Wouldn’t let them go to a secondhand shop. But realised there’s no place for them in my new apartment. Called my daughter in law and asked her if it was able for her to take care of them some years and maybe for me to hope l will be served something tasteful in them, any time. Her birthday next week is saved concerning gifts.

I have to admit l am aware we just move the problems one generation, the difficulties to part with a lots of unnecessary things. Though l know it is just …… unnecessaries. They are dear and rare to me. My heart’s bleeding if I have to throw them away. And I am grateful my relatives and friends take care of some items, even if they just smile and throw it away when I don’t see it anymore. Let me live in that faith my unnecessary belongings is in good care someway. I will never ask about them if they not appear in front of my eyes,  I promise! 

Thursday evening we sat and studied the drawing for our apartment, talked about how to furnish it. And the morning after, I got a message, the buyers of our house wanted to do a visit and make some measure. They as well as we have get a lot to think about. 

How nice to meet them again and show them the house, when,  in their mind it is their house. Not just an object shown by the estate agency. When they in a relaxed way walked around for another view. Without any pressure from other speculators, now when the contract of sale was signed.

This young family who will move into ”our” house this summer are as well as we, homeless for a while between two homes.  

Svenskan som utlovad

Vi har sålt vårt hus.  Vilken konstig känsla.  Att ha en annan plats om några månader, som vi kommer att tänka på som hemma.  Undrar om vi klarar det.  Som jag skrev förra gången talade jag om steg för steg.  Tror att vi måste fokusera i ett steg åt gången.  Att inte försöka forcera det.  Men jag kan känna en liten frustration, vi är för långsamma.  Tyvärr har hela världen drabbats av detta koronavirus.  Det har gjort oss lite förlamade.  Vad vi än tänker göra måste vi överväga om det är nödvändigt, göra det omedelbart eller om vi kan vänta några veckor.  Och att överhuvudtaget tänka på och tänka i vår ålder, det behöver lite tid.

 Naturligtvis var vi tvungna att avsluta affären och skriva under kontraktet om försäljningen av huset.  Det hade varit omöjligt att ens försöka planera något utan att göra det.  Så vi smet ut från vår karantän i några timmar och träffade köparna och tillsammans undertecknade vi papperna.  Måste säga att jag hade varit lite fundersam hur vi skulle uppleva känslan och sälja vårt hem.  Den enda plats i världen vi kan tänka oss som vår.  Hur kan vi släppa det?  Men efter att ha skrivit under kontraktet var det bara trevligt, väldigt trevligt att starta en ny era, en ny tid i våra liv.  Men jag är mycket nöjd med att ha någon som håller min hand.  Människor som tvingas göra ett sådant här steg på egen hand, jag kan föreställa mig hur tveksamma de måste känna sig, ingen att dela ansvaret med.

Detta steg, försäljningen, fick oss att gå vidare till nästa plan.  Och i år har vi till och med gjort trädgårdsarbete i början av april.  Vanligtvis har vi varit i stugan den här tiden om året, men den här våren stannade vi hemma.  Vi är glada att vi inte har gjort resan i påsk.  Viruset har på något sätt gjort det omöjligt för oss.  Så vi har mer nytta av att stanna hemma.

 Hårt arbete framför oss för att modifiera vår vardag.  Att inte ha så många ägodelar.  Vi behöver inte de flesta av dem vi har idag, men har inte tvingats göra något val tidigare.  Oavsett vart vi vänder oss och tittar i skåp och lådor ser vi saker som vi har glömt för länge sedan.  De framstår som små skatter och där är vi igen, kasta bort eller rädda?  Ingen av oss har kunnat göra några planer för gränser och ramar vad vi ska spara och vad vi ska hålla kvar.  Det är som en ömsesidig respekt för varandra, och kanske en rädsla inte skadar känslorna för den andra parten.

Jag har sett ett förvånat ansikte redan när gubben min har frågat om tillhörigheter han aldrig skulle drömma om att jag skulle släppa.  Och när jag har svarat;  kasta bort den, har han stelnat till och står där som en staty.

 Mina vackra buljongkoppar, som jag köpte i en antikaffär för några år sedan, var en svårighet för mig.  Det har varit ett nöje för mig när jag dukade bordet med de underbara små buljongkopparna, över hundar år gammalt porslin som gjordes i Köpenhamn i en av deras berömda porslinsfabriker.  Mönstret med jugendrosor och gulddekor som löper runt, har fått mig att känna mig rik när jag har dukat fram dem då jag väntade gäster.  Hoppas att min svärdotter kommer att känna lite glädje när hon använder dem liksom jag har gjort.

Skulle inte låta dem gå till en second hand butik.  Men insåg att det inte finns någon plats för dem i min nya lägenhet.  Ringde min svärdottern och frågade henne om det kunde henne ta hand om dem några år och kanske hoppas att jag ska få något i dem någon gång.  Till hennes födelsedag nästa vecka är gåvofrågan löst.

Jag måste erkänna att jag är medveten om att vi bara flyttar problemen en generation, svårigheterna att göra sig av med onödiga saker.  Men jag vet att det bara är … onödiga.  De är kära och rara för mig.  Mitt hjärta blöder om jag måste kasta bort dem.  Och jag är tacksam att mina släktingar och vänner tar hand om vissa saker, även om de bara ler och kastar det när jag inte ser på.  Låt mig leva i den förvissningen att mina onödiga ägodelar är gott omhändertagna på något sätt.  Jag kommer aldrig att fråga om dem om de inte visas framför mina ögon, lovar!

 Torsdag kväll satt vi och studerade ritningen på vår lägenhet, talade om hur vi skulle möblera den.  Och morgonen efter fick jag ett meddelande, köparna av vårt hus ville besöka och göra ta mått.  De liksom vi, har fått mycket att tänka på.

 Trevligt att träffa dem igen och visa dem huset, när det i deras sinne är deras hus.  Inte bara ett objekt som fastighetsbyrån visar.  När de på ett avslappnat sätt tänker ur en annan infallsvinkel.  Utan press från andra spekulanter nu när köpekontraktet är undertecknat.

 Den här unga familjen som kommer att flytta till ”vårt” hus till sommaren är liksom vi, hemlösa ett tag mellan två hem.

Den här unga familjen som kommer att flytta till ”vårt” hus till sommaren är liksom vi, hemlösa ett tag mellan två hem.